Var finns Socialdemokraterna i debatten om europeisk ekonomi?

Debatt om det goda samhället i Social Europe Journal - också on line.

DDebatt om det goda samhället i Social Europe Journal - också on line.

Idag lyser solen över Uppsala och jag känner ett spirande hopp när jag ser att Marika Lindgren Åsbrink har blivit ny ekonomisk-politisk rådgivare för Socialdemokraterna. Marika har en radikalitet och skärpa som Socialdemokraterna verkligen behöver! Jag hoppas att detta är första steget mot en ny tydlig socialdemokratisk röst inte minst i debatten om Europas framtid.

Igår fredag mötte jag Marika Lindgren Åsbrink på den spännande konferensen Dimensions of Equality in a Good Society (organiserad av Friedrich Ebert Stiftung och Arbetarrörelsens Tankesmedja med en online debate om det goda samhället). Det var en konferens som med förfärande tydlighet beskrev de utmaningar som europeisk socialdemokrati står inför och den tveksamhet, som präglar socialdemokratins svar och strategier.

Efter 20 år av nyliberal ekonomisk politik har ojämlikheten vuxit i EU:s medlemsländer. De rika blir allt rikare. Klyftorna har ökat. Samtidigt har lönernas andel av nationalinkomsten stadigt minskat (se diagrammet längst ner i det här blogginlägget). Allt mer pengar går till kapitalägarna.

Den stora finanskrisen kunde ha skapat en öppning, ”ett möjligheternas fönster”. Men nu ser vi att detta  fönster redan har slagit igen. Från EU hörs inte längre några rapporter om offensiva, keynesianska stimulansprogram. Det är slut på diskussionerna om sociala investeringar och gröna jobb. Vad vi hör är istället allt mer skrämmande signaler om statsfinansiella kriser och skoningslösa besparingsprogram. Det europeiska valutasystemet, EMU, tillåter inte anpassning via valutakursen, och därmed återstår bara smärtsamma anpassningar genom press nedåt på löner och priser. Denna anpassningsprocess, som kallas för intern eller simulerad devalvering, slår stenhårt på löntagarna – i ett Europa där löntagarna redan har pressats tillbaka.

Den tyske statsvetaren Frank Nullmeier beskriver dagens situation som en ekonomisk-politisk tvångströja; en åtstramningspolitik som drabbade länder inte kan avvärja oavsett vilken regering som befolkningen röstar fram (After Failure: a second stage of neoliberalism). Så växer också protesterna, på Island där väljarna vägrar att betala tillbaka bankernas skulder, på Irland där regeringen inte vill foga sig i EU:s krav, och i Grekland, där gatorna fylls av demonstranter. ”Is the Iceland referendum a harbinger for popular unrest in the eurozone?” (Är den isländska folkomröstningen ett förebud om folklig oro i eurozonen?) frågade den europeiska nyhetssajten Eurointelligence häromdagen. Det finns sannerligen skäl att ställa frågan. I ett Europa där väljarna i land efter land inte längre kan påverka sin framtid, eftersom marknadens aktörer och valutasystemet har högre prioritet, där utmanas demokratins själva fundament.

Men var finns socialdemokraterna i denna kris för Europa och för idén om jämlikhet och en social marknadsekonomi? Socialdemokrater över hela Europa borde ställa frågan hur vi vänder den långa trenden mot ökad ojämlikhet och hur vi ska förhålla oss till en valutaunion, som driver människor in i fattigdom och desperation. Men  istället möter vi en socialdemokrati på defensiven; en socialdemokrati som ännu inte tydligt vågar säga det som alla nu borde se: att EU:s ekonomiska tillväxtmodell inte har främjar jämlikhet och att det monetära system som infördes vid millennieskiftet, EMU, är på väg att driva Europa i fördärvet.

I Sverige har Socialdemokraterna ännu inte tagit bladet från munnen när det gäller den europeiska åtstramningspolitiken. Inte heller har partiet tydligt gjort klart att valutasystemet EMU är en återvändsgränd för Europa. Det är som om den nyliberala tillväxt- och penningpolitiken har upphöjts till en doktrin som inte får ifrågasättas, hur förfärande konsekvenserna än visar sig vara. Ja, faktum är att till och med forskare och fristående debattörer kan ha svårt att  vara tydliga – om det handlar om att ta steget ut från de akademiska elfenbenstornen och tala till politiker och allmänhet.

En bärande idé bakom fredagens konferens Dimensions of Equality in a Good Society  var att stimulera socialdemokratisk idédebatt och politikutveckling. Likväl var det som forskarna hellre duckade än klev fram så snart debatten närmade sig en systemkritik med möjliga politiska implikationer. Nyliberalismens alla problem beskrevs med stor skärpa, men om frågan restes om att politiskt ifrågasätta rådande institutionella ramar, så blev svaret, ”Å nej, det vore politiskt självmord…”. Så framgångsrika har alltså nyliberalerna varit, tänker jag, att vi alla frivilligt accepterar att ramarna för den nuvarande ordningen inte kan ändras. Men varför, varför, varför? Startade inte socialdemokratin för att utmana rådande samhällssystem? Inser vi inte att jämlikhet kräver att vi bygger samhället så att institutionerna främjar jämlikhet – och att vi vågar vara obekväma?

Mer att läsa: Marikas blogg. Marika m fl i Sydsvenskan: Sänkt skatt ger få nya jobb

Ett diagram att reflektera över: löneandelen i samhällsekonomin. Hur tolkar vi som socialdemokrater denna trend? Hur vill vi att den ska se ut i framtiden?


 

Annonser

16 kommentarer

Filed under Ekonomi, EU, EMU, euron

16 responses to “Var finns Socialdemokraterna i debatten om europeisk ekonomi?

  1. Den framgångsrika socialdemokratiska politiken efter andra världskriget (ja, lite tidigare i Norden) byggde på arbetarrörelsemobiliseringar. Strejker, kort sagt. I regeringställning såg socialdemokrater till överallt att knäcka alla självständiga arbetarrörelser och sågade på så sätt av den gren de själva satt på.

    Jag undrar när socialdemokrater ska begripa det deras borgerliga opponenter har begripit för länge sen – att partier inte behöver ta nåt ansvar för vad deras klassbas gör. Och att partier bara är kompromissorgan som ska hamra fram en hålbar statlig politik som klassbasen kan acceptera.

    • lenasommestad

      Intressant Jan. Kan du inte utveckla – hur menar du att borgerliga partier inte tar ansvar för vad deras klassbas gör?

      • Förlåt att jag inte har svarat. Jag menar så här:

        Det finns en helt annan hierarki på den borgerliga sidan. Hos arbetarrörelsen är traditionellt partiledningen högsta instans. Det är partiledningen som bestämmer. Partiledningen kan ge order till LO att hålla käften, som när Göran Persson hutade åt Kommunal häromsistens när de strejkade, vilket ledde till att Kommunal omedelbart böjde sig. Något sådant skulle aldrig gå för sig på den borgerliga sidan. Reinfeldt kan inte ge order åt Svenskt Näringsliv. Reinfeldt kan inte ens ge order till Skattebetalarnas förening.

        Borgerligheten har en helt annan känsla för mångfald än arbetarrörelsen har. Man kan förvisso känna en enighet i syfte, men det finns inget utpekat centrum som bestämmer. Man känner av istället. Det råder hegemoni, inte ordergivning. Och det är inte givet var hegemonin finns. Alldeles säkert inte hos någon partiledning.

        Det finns naturligtvis för- och nackdelar med båda modellerna. Men fördelen med den borgerliga modellen är att man inte kan anklaga moderaterna för att det finns militanta kapitalister på samma sätt som man kan anklaga socialdemokraterna om det finns militanta arbetare. En borgerlig regering kan glida undan ansvaret mycket smidigare än vad en socialdemokratisk kan. Vilket jag tror skadar arbetarrörelsens kampförmåga.

      • lenasommestad

        Tack. Det är intressant att fundera på vilka alternativa modeller som är möjliga. Kraven på enighet har ju vuxit fram ur ett underläge. Likväl är det klart att modellen inte längre fungerar; eller att kraven på konsensus måste ha en annan form.

  2. sossemannen

    I fråga om EU är de bakomliggande sociologiska mekanismerna mycket mer intressanta än ja-(s)ägares argument i sak. Varför skulle det i dag kunna gå att kombinera neutralitet med medlemskap i en union som är långt mer överstatligt och i hyllmeter lagstiftning omfattande än det Tage Erlander tog ställning mot på Metall-kongressen 1961?

    EU-frågan som sociologisk fallstudie av socialdemokratins ledarskikt och auktoritära kultur är både intressant och skrämmande. Sömngång och intellektualiserad fördumning var det som gällde när vi skulle gå med i EMU. Att det på allvar och helt utan ironi gick att använda argumentet ”Vi kan inte stå utanför” (givetvis utan någon vidare argumentation, utan sagt som känsloargument) säger en hel del.

    Jag är inte ett dugg förvånad över att Håkan Juholt inte kritiserar EU i sina tal. Men en konsekvenser av EU tar han upp: eländet i kollektivtrafiken och barnfattigdom.
    Det EU-direktiv som gjorts om till den så kallade Försörjningslagen (SFS 2007:1092) udnerlättar sannolikt kapitalistiskt kaos i tågtrafiken. Maastrichtfördragets krav på inflationsbekämpning som det överordnade målet för den ekonomiska politiken ser till att hålla arbetslösheten på en hög nivå. Självklart påverkar det barnfattigdomen.

    Socialdemokratin behöver orädda medlemmar som skolar sig och som inte är beroende av auktoritärt ledarskap för sin försörjning.
    Socialdemokratin behöver sådana som dig Lena. Du är bra men allt för försiktig i din kritik ibland.

  3. Lars-Erik

    Det nyliberala synsätt som infiltrerat alla samhällsområden och partier och inte minst den ekonomiska agenda som driver EU och EMU, på grund av en vänster som abdikerat sedan länge, har medfört att lönedelen av BNP minskat och att den kapitalöverföring det inneburit till den finansiella sektorn och ren spekulationsekonomi i kombination med den frihet från kontroll av kapital som förordats, i hög grad har bidragit till den ekonomiska kris vi upplevt och upplever.

    Att fortsätta på den inslagna vägen med neddragningar av offentlig sektor och nedmontering av allmän välfärd samtidigt som ingen brytning på allvar sker med neoliberalismen som idé är som att slänga bensin på elden, lönedelen av ekonomin fortsätter nedåt och det enda område där ekonomin fortsätter blomstra är den där lån, spekulation och skapande av bubblor frodas, dvs allt annat än real ekonomi.

    De politiska attackerna mot fackföreningsrörelsen och organisering en del av samma politik där barnfattigdomen är en logisk fortsättning på densamma.

    Socialdemokratiska politiker i allmänhet, vilka borde ha någon skolning i arbetarrörelsens politiska historia, behandlar det som är ren högerpolitik i ny skepnad med stor flathet. Med accepterandet följer också att bli en del av den förda politiken.

    Att det finns klarsynta politiker som Lena S gör bara kontrasten extra
    tydlig.

    Att de politiska ramarna sakta har förflyttats till höger steg för steg innebär också något för de som praktiskt drabbats av politiken. Kommer de protester som oundvikligt kommer att se någon skillnad på en försämring genomförd av en ”social demokrat”eller en borgare?

    I mörkret finns som tur är fortfarande ljus som denna blogg och storstad.wordpress.com

    Frågan är om det räcker. Jag tvivlar.

  4. Ulf Lennerthson

    Hej Lena Sommestad! Visst finns det hopp, så länge du driver på debatten om ett socialdemokratiskt ekonomiskt alternativ!
    Med Marika som ekonomisk politisk rådgivare finns en direktkanal in i partiledningen. Skall Juholts tal om social demokrati bli mer än vackra ord så gäller det att ”varför” byts mot det han sa i sin videoappell: ”Nu kör vi!” Gå ihop alla progressiva krafter! För fram den nödvändiga systemkritiken, som ifrågasätter den rådande nyliberala ekonomiska maktordningen, inkl systemkritik mot EMU och krav på en överordnad social dimension inom EU, men formulera samtidigt alternativ och förslag till åtgärder och långsiktiga mål för en social demokratisk ekonomi! Både i Sverige och inom EU!
    Hälsningar! Ulf Lennerthson

  5. Maths

    Ja, läget är skrämmande. Minst sagt. Men de protester du nämner känns ändå hoppfulla på något sätt. För inte i något fall är det ”folket” som är orsaken till problemet. Banker med flera har spekulerat och dom får sedan räddningspaket, medan ”folket” ska skära för att spara. Det här spär på omfördelningen av resurserna i samhället. Inte bara inkomstmässigt, utan också när det gäller allmänna välfärdssystem. Och att några länders befolkning ändå säger ifrån är bra, men det måste bli tydligt varför dom säger ifrån så det inte bara är en protest i största allmänhet.

    Som du säger, så velar ännu svensk socialdemokrati. Och Juholts val av ekonomisk talesperson innebar att vänstersvängen kom av sig. Hur ska man då kunna tala för ”folket”? Hur ska man då komma tillrätta med de orättvisor som brer ut sig? Men jag tror du är något viktigt på spåret!

  6. Jag har undrat sedan början av 90-talet varför S gjorde en total helomvändning och började bejaka nyliberalismen, just den typ av ekonomisk politik vars konsekvenser för majoriteten som partiet startades för att bekämpa en gång.

    Endera finns ingen annan förklaring än ren dumhet och okunnighet eller så hotar USA att bomba alla stater som försöker skapa, eller vidmakthålla en ekonomisk självständighet och en jämlikhetspolitik.
    På något annat sätt kan jag bara inte förstå saken, och jag lovar, jag har försökt under 20 års tid.

    • Maths

      Ja, det är en gåta för mig med. Vad var det som gjorde att t ex Kjell-Olof Feldt kunde bli en av våra mest inflytelserika nyliberaler? Jag har för mig att någon skrev en bok om hur vinden kantrade i partitoppen och den blev nyliberal.

  7. Pingback: Språkförbistringar och oklarheter | Under tallen

  8. Lorens Axelson-Fisk

    Ja, det tänks och sägs mycket bra. Det var väl ändå SAP, som förberedde marken för den nyliberala utvecklingen. Alliansen utvidga jordarna plöja och skörda, men sådden var redan avklarad. SAP bör titta i backspegeln och fundera över vad de ser. Man kan som regel inte springa ifrån sitt förflutna,
    genom att anklaga de som bara förädlar och förvaltar det som såddes.

    Öppna partiet genom att bryta sönder organisationen. Först när hierarkierna är blottlagda, kan vi börja uppbyggnaden av en ny och öppnare organisation. En organisation i vilken medlemmar och andra
    tycker det är värt att yttra sig. Viljan att avgå måste vara minst lika stark, som viljan att sitta kvar. Ge partimedlemmarna en del av makten över politiken
    tion

  9. Freddy

    Fanns kanske en hel del sossar som gick att muta på den tiden, så bombhot var onödigt ? Strömhoppen till Stenbeck-jobb på den tiden tyder ju på vilket skrot och korn som samlats i sossetoppen.
    Men visst är det märkligt hur medvetenheten om det samhällsfarliga med privata bankirer, skuldsättning och frisläppande av finanskapitalism suddats ut genom decennierna. Men det har också arbetats mycket medvetet från näringsliv på att sudda.
    Dags gå tillbaks och läsa på hos Marx om “The Roving Cavaliers of Credit” ?

  10. Mia Maria Rosenqvist

    Det finns bara en sak som jag helt kort vill säga just nu om detta. Vi måste sluta tala om ökad tillväxt.

  11. Pingback: Veckans graf: lönernas andel av ekonomins totala inkomster | viharraknatpadethar.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s