Samhället behöver en stark lärarprofession

Katrine Kielos skriver i dagens Aftonbladet att idén om en uppgradering av läraryrket genom en lärarlegitimation är fel väg att gå. Med citat från Jan Björklund ställer hon frågan om ”läraryrket kan bli en bana som medicin”? Nej, är hennes svar. Att uppgradera läraryrket är nämligen enligt Kielos att främja en dröm om att ”läraryrket ska få den specifika roll på samhällsstegen som en gång gav yrket status i en typ av klassamhälle som vi ändå inte vill tillbaka till”.
Istället, menar hon, bör vi  fundera kring vad som skulle locka de mest kompetenta personerna till att gå till läraryrket utifrån dagens arbetsmarknad och dagens värderingar, till exempel toppstudenter från universitetet (enligt den brittiska modellen ‘teach first’) eller yrkesverksamma i näringslivet. Detta vore enligt Katrine Kielos att ‘professionalisera’ skolan.

Jag tror liksom Katrine Kielos att försök med program som ‘teach first’ skulle kunna vitalisera och utveckla svensk skola. Däremot är jag djupt bekymrad över den syn på läraryrket som kommer till uttryck i artikeln och sättet att svepande avvisa värdet av pedagogisk utbildning liksom hela idén om en lärarprofession med en självständig och respekterad ställning.

Jag menar att ett av socialdemokratins stora problem är bristen på insikt om värdet av starka professioner, i synnerhet inom offentlig sektor. En profession står för legitimerad kunskap. Sådan kunskap har en avgörande betydelse för kvaliteten i samhällsbyggandet, inte minst inom offentlig sektor. Men en lika viktig poäng med en profession, i dess klassiska mening av en legitimerad, självständig yrkesgrupp, är att en professionen också har ett samhällsuppdrag, ofta officiellt erkänt genom statens legitimation eller en genomförd, godkänd utbildning. Med detta samhällsuppdrag i botten bärs de flesta professioner  av en stark yrkesetik och en idé om den egna professionens ansvar  för samhällets utveckling. Den som har fått monopol på att företräda staten på ett viktigt samhällsområde, i kraft av sin expertis, måste också tydliggöra hur man tar sitt ansvar.Många professioner har fokus på frågor som är centrala för demokratin, rättssäkerheten och allmänintresset. Därmed spelar de också en nyckelroll i demokratin.

Starka professioner är ett samhällsfenomen som ibland kan skapa problem – till exempel om professionernas makt blir så stark att det skapar svårigheter för demokratins företrädare. Men fördelarna med starka professioner, vill jag hävda, är långt större. Tillsammans med politiken skapar professionerna en motvikt mot de penningintressen, som styr marknaden. Andra värderingar och en annan etik får utrymme i samhället. Professionernas självständighet och starka ställning är också något som är viktigt att värna, om vi vill rekrytera kvalificerade personal till offentlig sektor. De som söker sig till professioner som läkare eller lärare vill förvisso ha bra betalt, men att yrket har ett innehåll och en självständighet som gör det intressant och meningsfullt är minst lika viktigt. Om professioner degraderas till karriäryrken vilka som helst, så tappar de sitt värde.

Jag menar att socialdemokraterna skulle ha mycket att vinna på att samarbeta med professionerna istället för att – som idag – se näringslivet och marknaden som modell för samhällsbygget. Personer med erfarenhet från näringslivet kan ha mycket värdefullt att tillföra svensk skola, men för att fungera väl som lärare bör en person också ha en stark insikt om att skolan inte är detsamma som ett företag som levererar undervisningstjänster. Skolan är en samhällsinstitution med ett bredare uppdrag. Jag anser – inte minst mot bakgrund av min egen yrkeserfarenhet från både stat och näringsliv – att det är självklart att de styr- och ledningsmodeller som är ändamålsenliga i näringslivet inte alltid är de lämpligaste inom offentlig sektor. Det finns helt enkelt olika typer av professionalism. När Katrine Kielos avvisar idén om en lärarprofession för att istället bejaka idén att vem som helst med goda ämneskunskaper eller näringslivserfarenhet kan bli en bra lärare, då har hon tappat hela idén om skolan som en del av demokratin och samhällsbygget.

När det gäller lärarna kan det vara viktigt att påminna om att denna yrkesgrupp under många decennier drev ett kraftfullt och i långa stycken framgångsrikt professionaliseringsprojekt. Skolans och den egna yrkeskårens framsteg stod i fokus. Lärarna hade ofta bakgrund i bondeklass och arbetarklass. En stor grupp var kvinnor. Yrkets professionaliseringsprocess gick  hand i hand med en feminiseringsprocess (som Christina Florin har visat i sin spännande avhandling Kampen om katedern). Lärarna kom i sitt dagliga arbete i direktkontakt med klassamhällets orättvisor.  Långt innan Socialdemokraterna drev frågan om en gemensam skola för alla barn, drev folkskollärarna kampen för en gemensam ”bottenskola” för alla. Dessa folkskollärare bars av övertygelsen om alla barns rätt till utbildning . Genom sina organisationer drev de fram den första svenska professuren i pedagogik. Som en del i sitt professionella projekt ägnade de sin fritid åt fortbildning, kulturprojekt och politik i lokalsamhället.

Många av dagens lärare har liksom tidigare generationers lärare en bakgrund i arbetarklass och lägre medelklass. Många är kvinnor. När Katrine Kielos betecknar idén om en respekterad ställning för lärarkåren som ett negativt uttryck för ett gammalt förlegat klassamhälle, tycker jag att det leder fel. Vi behöver en rejäl satsning på lärarutbildningen i Sverige och vi behöver utveckla den pedagogiska forskningen. Däremot behöver vi inte en politik som trivialiserar läraryrket och dess potential. Vi ska komma ihåg att ett av de stora problemet för folkskollärarna, när de drev sitt professionaliseringsprojekt, var att det på den tiden inte ansågs lika fint att undervisa fattiga barn som att vara ingenjör eller läkare. Folkskollärarna, med sin simpla klassbakgrund, förlöjligades. Jag menar att kampen för respekt för läraryrket är en kamp som behöver fortsätta. Det är en kamp för en stor, kvinnligt dominerad yrkesgrupp i Sverige, men också en kamp för respekt för barnen och skolan som samhällsinstitution.

Jag skulle gärna se att lärarna själva blev en starkare röst i skoldebatten. Samhället behöver en stark lärarprofession som har idéer om skolan och utbildningspolitiken. Det är intressant att se att lärarna under 1900-talets början valde  att driva det professionella budskapet delvis skilt från det fackliga, för att därmed kunna bli tydligare och vinna större legitimitet. Kunde detta vara en idé även idag?

Mina föräldrar Evy och Alvar - lärare under en tid då läraryrket respekterades som en profession

Mina föräldrar Evy och Alvar - lärare under en tid då läraryrket respekterades som en profession.

Som barn växte jag upp i en värld av engagerade folkskollärare – föräldrar, släkt, vänner. Där formades min respekt för läraryrket och det kunskapsintresse som har burit mig genom livet. Jag såg dem bäras av ett bildningsideal och ett samhällsengagemang som var långt större än vad jag senare, som student, skulle möta på universitetet. Jag tog del av deras pedagogiska insikter, deras kunskap om barns och ungdomars utveckling, och deras kloka balans mellan höga kunskapsmål och insikten om att inlärning också kräver en socialt fungerande skolmiljö. Idag möter jag samma engagemang hos många av mina barns lärare, men jag möter också en lärarprofession som har malts ner av ständiga besparingar och av idén om att alla andra vet bättre än lärarna hur skolan ska se ut.

Så nej – det behövs inte bara professionalism i skolan i form av bättre ledarskap och större likhet med ”andra branscher och resten av arbetsmarknaden”. Det behövs också en lärarprofession som bärs av pedagogisk kunskap och yrkesetik. Jag skulle vilja se att Socialdemokraterna  gör gemensam sak med lärarprofessionen istället för att ständigt ifrågasätta den. Jag är övertygad om att en stark lärarroll kan gå hand i hand med en modern arbetsorganisation i svensk skola.

Att läsa, om läraryrket – Christina Florin: Kampen om katedern. Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906. Om vikten av att skilja marknad och utbildningens uppdrag: Martha Nussbaum: Not for profit. Why Democracy Need the Humanities

Annonser

26 kommentarer

Filed under Uncategorized

26 responses to “Samhället behöver en stark lärarprofession

  1. Ulf

    Professionalisering, ja – självklart.
    Pedagogisk utbildning – självklart.
    Hög status – enkelt men svårt, höj lönerna.

    Man kan tycka mycket och jag delar i stort det du skriver men tycker att du för enkelt passerar inverkan av monetär ersättning.
    Tag t.ex. personer som under gymnasietiden läser tekniska och/eller naturvetenskapliga program. Väljer de läkare, civilingenjör, ingenjör, kemist eller liknade kommer de att ha betydligt högre lönenivå (jag tjänar cirka dubbelt så mycket som min sambo) efter några år i yrket.
    Självfallet påverkar dessa faktorer starkt vid yrkesval.

    till detta kommer att skolårets upplägg med två terminer måste göra som i grunden. Skapa en skola med t.ex. mer eller mindre rullande intag, gör läraryrket till 7-16 (8-17) arbete med möjlighet till ledighet annat än under ”loven”. Inför arbete i par eller tre-grupper för att möjliggöra frånvaro utan att undervisning ställs in eller man får in en icke påläst vikarie (detta är dock en diskussion med endast partiell beröring till det aktuella ämnet).

    • lenasommestad

      Jag håller helt med dig om lönenivåerna, som är alldeles för låga i läraryrket. Jag tror att en rejäl nivåhöjning krävs för att ge läraryrket attraktivitet och status. Men jag tror också att det är så att yrken inom offentlig sektor, liksom mitt eget (forskarens), kan nå samma nivåer som i privat sektor. Det som då kompenserar är alla de andra värden som dessa yrken har. Jag tror inte heller på att styra professioner med ekonomiska incitament, som bonus om du klarar fler elever över godkänt. En profession ska ha god lön och karriärmöjligheter, men professionellt yrkes innehåll är alltför komplext för att belönas med enkla målsystem. Professionalisering är i sig ett sätt att styra: genom att veta att du ytterst i linje har människor med omdöme, behövs inte ständigt styrning och återkoppling. Bra organisation och bra chefer behövs naturligtvis, men självständigheten och förtroendet för en professionell yrkesutövare ger organisationen en annan karaktär, som jag ser det.

  2. Bra! Det är förfärligt att det just nu går inflation i att slå på lärarna och skolan. Det pågår en kampanj för att undergräva både skolan och forskningen som är helt katastrofal.

  3. Tja det låter förstås väldigt bra i teorin med den privilegierade professionens särställning som har denna därför att professionen hävdar att de tjänar högre värden än simpla pekuniärt egenintresse. Det finns i dag förstå långt mer än de klassiska professionerna där kunskapen vs yrkesmannen och klienten är extremt asymmetrisk och klienten är utlämnad till den yrkeskunniges godtycke.

    Men hur står det till, är de klassiska professionerna som läkare och advokater några speciella ”samhällsbärare” som ser sina yrken som kall och bara ser till högre värden som samhällets bästa?

    Teorin är tjusig men om den håller fören empirisk granskning tillåter jag mig att tvivla på.

    • lenasommestad

      Hej Lasse, det finns förstås hur mycket kritik som helst mot professioner och deras särintressen. Här finns, som jag skriver, en lång rad problem. Faktum är dock att intresse och en vilja att göra något meningsfullt är mycket starka drivkrafter i människors yrkesliv. Vad mängder av empirisk forskning visar är att människor som kan kontrollera och styra sitt arbete trivs bättre och drabbas mindre av stress, och just detta värde har också lyfts i professionsforskningen. I ett modernt kunskapssamhälle som vårt är det förstås självklart att människor på ett helt annat sätt än förr ifrågasätter och utmanar professionell expertis. Man lyfter inte underdånigt på hatten och ska inte heller göra det. Men just därför att kunskapsnivån i samhället som helhet är så mycket högre är det desto viktigare att yrkesutövare inom olika områden har en så stor kunskap och en sådan trygghet i sin yrkesroll att de kan stå upp för det de kan, samtidigt som de lyssnar och tar debatten.

      När det gäller hur samhället ska organiseras måste vi också fråga oss – vad är alternativet? Min erfarenhet är att många, många professionella yrkesutövare verkligen bärs av ett starkt intresse för sitt uppdrag och samhällets bästa. Poängen är också att professioner byggs upp så att intresset för uppdraget och att tjäna medborgarna är det som också ger personligt utbyte. Belöningssystemet ska vara riggat rätt.

      Vad samhällsforskningen visar är också att värderingar av detta slag kan främjas eller undergrävas – beroende på hur du bygger samhällets institutioner. Om en grupp möts av höga förväntningar och dess status står och faller med att dessa förväntningar uppfylls – då stärks ambitionen att svara upp mot förväntningarna. Om vi däremot betraktar t.ex. en lärare som en person som inte har några högre mål i livet och en profession som en grupp yrkesutövare som bara är intresserade av att berika sig själva, ja då är det den typen av människor som vi till sist kommer att rekrytera.

      Ett av mina starkaste minnen från min tid som doktorand, i slutet av 1980-talet,var hur en av de ledande forskarna på min arbetsplats skakade på huvudet åt den växande fixering vid pengar som bredde ut sig i samhället omkring honom – liksom på ett universitet där individuella lönesystem just hade införts.
      – Folk tittar på mig och säger – tjänar du inte pengar? Är du dum eller?? suckade han, och det märktes att föraktet inte gick obemärkt förbi.

      Nej, han hade aldrig känt sig dum. Han hade alltid känt sig stolt, stolt över sitt yrke och sin professionella ställning – trots att han levde utan fast anställning och med en lön långt under vad hans utbildningsnivå borde motivera. Men föraktet gick ändå inte riktigt att vifta bort.

      Jag tror att det är mycket, mycket viktigt att ge människor chans att i yrkeslivet förena goda ambitioner för samhället med en god inkomst och god status. Denna professionalismens grundidé främjar ett gott samhällsbyggande, eftersom ett gott samhällsbyggande kräver att stora samhällsgrupper med hög utbildning ägnar sin kraft åt det gemensamma, medan andra ägnar sig åt näringsliv och företag. Ambitionen att försvaga de professionella grupperna är kontraproduktivt, i synnerhet för arbetarrörelsen. Istället bör man söka allianser, enas om rimliga lönenivåer och möta professionerna i jämlik, öppen och rak debatt.

      • Håller med Lena om det mesta här.

        Under mina sista år som sfi-lärare (i början av 90-talet) fick jag ofta höra hur vi sfi-lärare anklagades för att tala i egen sak när vi ställde krav för möjligheten att ge en bättre undervisning och åstadkomma bättre resultat. Vi var sfi-lärare och antogs mest tala för våra egna personliga intressen trots att vi hade elevernas bästa för ögonen och hade visst hum om vad dessa behövde till skillnad från de flesta andra och framför allt från de politiker som återkommande beslutat om galenskaper inom området.

        Men den inställningen kräver man i praktiken att ingen som kan ett område ska ha rätt att uttala sig om detta område eftersom de alltid anses vara parter i målet och att de okunniga är de som bäst förstår hur allting ska skötas.

  4. sossemannen

    Det där var en intressant artikel. En av mina irritationsobjekt, borgerligt intellektuella Maciej Zaremba, skrev för ett tag sedan en artikel som – hör och häpna – jag som socialist inte avfärdade som intellektualiserat klasshat rakt av. Om du läst den får du gärna komma med kommentarer, Lena.
    http://www.dn.se/kultur-noje/det-ar-ingen-vacker-syn-sa-tog-teknokraterna-kommandot-over-skolan

    Det här inlägget gav mersmak. Du inspirerade mig att läsa Christina Florinss bok. Jag som själv sysslar med studiecirkelskrivande funderar en del på hur pedagogiska metoder ska användas för att göra det så bra som möjligt för de som har det värst.

    För övrigt rekommenderar jag dig att hålla styckena till 3-5 rader. Det är en dyslexiinformatör som givit mig den rekommendationen. Det är ju bra om de som har det kämpigt med läsandet får sig dina intressanta inlägg till livs.

  5. Pingback: Läs Lena Sommestad blogg och Katrine Kielos inlägg på Aftonblades ledarsida om skolan. « Owe Starmyr's blogg

  6. Maths

    Lön i all ära, men tänk om lärare skulle få tid att planera och utföra sitt uppdrag. Under 90-talet skars resurserna ner, vilket betydde att man tog bort mellanchefer och administratörer. Deras arbetsuppgifter försvann dock inte. Dessutom har det tillkommit ännu fler uppgifter. Läser man Zarembas artiklar så framgår den sidan av saken också, t ex lärare som får rycka in i ämnen de inte har kompetens för och då också inte kan planera för sina egna lektioner.

  7. Mats

    Jag menar att din berättelse hade blivit mer spännande och aktuell om du tagit fram de hårda fackliga striderna mellan läroverkslärare och folkskolelärare.

    Här går historien igen!

  8. Lena Källman

    Ett mycket bra inlägg, Lena! Skrivet direkt ur hjärtat.

  9. Barbro Hartvig

    Hej Lena!
    Bra inlägg som vanligt, men Katrine Kielos syns du ha läst slarvigt.
    De flesta i Sverige är mer eller mindre förförda av marknadstänkandet oavsett vad de röstar på. Så även socialdemokrater under Göran Perssons regeringar. Det var under Perssons tid Folktandvårdens monopol på barn- och ungdomstandvården bröts upp. Det var under denna tid man började klistra tandsmycken på tonåringars tänder för att stärka klinikers varumärke på tid som jag ansåg borde använts för att förebygga och behandla sjukdom, men den åsikten var jag ganska ensam om.

  10. Jag tror att om socialdemokratin ska lyckas att komma tillbaka är det just genom att liera sig med samhällsgrupper som har ett starkt medborgarideal, snarare än med näringslivet. Att vara medborgare och att tycka det gemensamma goda står högre än egennyttan är viktigt för professioner som läkare, humaniora och samhällsvetare, jurister och lärare. Om socialdemokraterna vågar att på allvar liera sig med dessa grupper, istället för att se dem som representanter för ett gammaldags klassamhälle, som Kielos ger uttryck för, tror jag att socialdemokratins framtid är ljus. Socialdemokratin har tidigare alltid haft viljan att vara alternativet för framtiden. Då måste de alliera sig med en allt större intellektuell medelklass som tror på medborgarandan, mer än egennyttan.

  11. Ibland tror man inte sina ögon Sossemannen kommenterar med att att kalla M.Z. för ”borgerligt intellektuella Maciej Zaremba”. Har man inte kunnat komma längre i sina funderingar är det bättre att vara tyst. Jag har varit lärare i 48 år (folksk, yrkesvalsl, speciallärare mm.) och varit vänster i hela mitt liv. Nu röstade jag på Björklund sist för att han tycks ha fattat vad kommunaliseringen skulle sluta i. Nu kan det bli vänster igen nästa gång. Skolan måste förstatligas igen. Både Maciej Zaremba och Lena Sommestad har fattat vad det gäller.
    Jag visar gärna vem jag är:
    Stig Odenhall

    • sossemannen

      @Stig Odenhall.
      Jag står fast vid att Maciej Zaremba är borgerligt intellektuell. Han är en riktig hetsare i vissa sammanhang, om jag förstått det rätt. Men jag syftar inte på den här artikeln. Jag syftar på hans inställning till facken och väfärdsstaten. Karl har en knepig inställning i dess frågor. Det enda jag ångrar är otydligheten i mitt tidigare inlägg.

      Du kanske la märke till att jag INTE avfärdar hans artikel. Om jag lär mig att vara tydligare kanske du kan vara mer nyanserad 😉

      Jag visar INTE vem jag är och det är ett medvetet val. Framtida chefer ska inte kunna gå in på internet efter en anställningsintervju och sortera bort mig för mina åsikters skull. Det är en facklig jurist med över 25 år bakom sig på LO-TCO Rättsskydd som rekommenderat alias för internetanvändare.
      Dock står jag för vad jag tycker i diskussioner.

  12. OK, Sossemannen. Ursäkta min beska ton.:)
    Tycker bara att vad Maceij Zaremba är eller inte är, det är inte relevant i sammanhanget. Etikettsättandet var vanligt på 70-talet. Verkar mer som en spark i ändan på M.Z.
    Borde vi har kommit förbi nu.
    Förstår också att du inte vill framträda. Det har ju blivit
    så på grund av anställningsförhållandena hos kommuner idag.

    Min sonson (22) och jag satt och diskuterade hans upplevelser av skolan i höstas flera gånger. Genomgående var hans uppfattning att lärarna var rädda. Rädda att stöta sig med eleverna, med rektor, med skolstyrelsen i kommunen. Hade sällan kraft att möta eleverna på ett auktoritativt sätt och sätta sig i respekt. Och denna rädsla är följden av kommunaliseringen.

    Jag var under 90% av min tid som lärare anställd som extra, extra ordinarie och till slut ordinarie med bestämda löner som kommunerna inte kunde lägga sig i.
    Nu har det blivit individuell lönesättning med konsekvens att den som kan snacka bäst får mer än andra. Eller om man känner folk.

    Försämringen började redan på 70-talet. Många tyckte att lärare inte skulle ha den där sommarledigheten. Själv ansåg jag att om man ger järnet under skolåret för att intressera 20-30 unga för kunskap, så var man som M.Z. säger:
    som en skådespelare med 4-5 föreställningar om dagen och med en publik som helst ville vara nån annanstans.

    Sen slängde man ut barnet med badvattnet, dvs när det auktoritära skulle bort så följde även auktoriteten med. En stor del av det Lena Sommestad kallar Professionalism.
    Det är ju skillnad på auktoritär och auktoritativ.

    Så Göran Persson i lag med Lärarförbundet förstörde skolan. Var med själv hela min lärarbana i Lärarförbundet. Om jag ändå hade jag förstått då vad de gjorde!

    Jag hoppas detta uppvaknande i Sverige vad skolan och lärare betyder på sikt ska kunna ändra på de värsta tokigheterna.:)
    Stig Odenhall

    • sossemannen

      @Stig Odenhall. Du tänkte om på ett bra sätt. Det tycker jag är bra. Vidare resonerar du bra om skillnad mellan att vara auktoritär och auktoritativ. Det senare adjektivet har jag nog aldrig använt. Men vad det betyder kan jag gissa mig till.

      Individuell lönesättnings är ett personalpolitiskt mögel som bör bekämpas med kraft. det är svårt nog med drygt 500 nationella kollektivavtal att bekämpa strukturella orättvisor mellan män och kvinnor, folk med olika urpsrung och så vidare.

      Med individuellt satta löner blir det omöjligt att få rättvisa. Dessutom främjar det fjäsk och lydnad istället för kritiskt tänkande och ifrågasättande av chefens beslut.

      Det finns dock en vits att sätta en person i sitt sammanhang. Maciej är vanligen en irriterande borgerlig typ. Det är inget jag glömmer bort även om han ibland skriver bra grejer.

  13. Stig Odenhall skriver:
    som en skådespelare med 4-5 föreställningar om dagen och med en publik som helst ville vara nån annanstans.

    Håller helt med. Den som inte arbetat som lärare eller som sådan utan att anstränga sig, har ingen aning om vad arbetet egentligen handlar om och hur ofantligt trött man kan vara efter en dags undervisande, eller efter en hel termin. Man måste vara helskärpt hela tiden. Man har 25 ögonpar på sig hela tiden. Man ska vara entusiastisk och engagerande, hela tiden. Man ska vara positiv och uppmuntrande hela tiden. Det innebär en anspänning som lärare måste få tid att återhämta sig från. Trötta utkörda lärare blir inga bra lärare nämligen. Att orka vara engagerad och positiv hela dagarna kräver mycket mer än de flesta är medvetna om. Enstaka individer har outsinliga källor av energi att ösa ut, men man kan inte bygga en bra skola på enbart dessa få personer. Lärarnas villkor måste vara sådana att vanliga, helt normala människor orkar med uppgiften.

    Och som Odenhall påpekar, det började redan under 70-talet då lärarna påstods ha det så bra, så mycket fritid, så lite arbete och inte minst många socialdemokrater arbetade ivrigt för att försämra för lärarna. De skulle helst sitta i skolan 8 timmar/dag och utan någon ledighet utöver fem veckors semester.

    Nu var politikerna smarta nog att inte kräva de där 8 timmarna i skolan dock eftersom de insåg att man därmed inte kunde avkräva lärarna många fler timmars arbete varje dag eller vecka, de där timmarna de gör hemma, med förberedelser, med föräldrakontakter, med skrivningsrättande etc. I synnerhet ville man ha kvar denna möjlighet att pressa lärarna även på deras fritid som man beslutade sig för att lägga på dem sådana administrativa uppgifter som man tidigare hade speciellt anställd personal till, att utföras under den tid de vistades i skolan och man heller inte ville utrusta lärarna med effektiva arbetslokaler i skolbyggnaden. Mycket billigare att lärarna höll sig med sådan i sina egna hem.

    Jag begrep aldrig varför facken gick med på den kompromissen, med viss s.k. fri tid i avtalen. När man började pressa lärarna och kräva alltmer av dem borde facken sagt att OK 8 timmar/dag i skolan och ingen fri tid, inget hemarbete, och sedan fick det bli som det blev. Det som inte hanns med de där 8 timmarna hade inte blivit gjort. Kanske det hade slagit tillbaka så snabbt att man hade valt att sluta pressa lärarna och istället ge dem rimliga arbetsvillkor och avstått från att sänka deras löner, relativt sett, som man också har gjort de senaste 30 åren.

  14. Inga-Lisa Sangregorio

    Är lärarlegitimation verkligen en bra idé? Skulle den som gått igenom Lärarhögskolan i så fall automatiskt bli legitimerad även om han/hon, vilket tydligen ofta är fallet i dag, har ytterst rudimentära ämneskunskaper? Och hur långt ska man utsträcka det jag tolkar som din tanke att fler områden i samhället borde reserveras för personer med ”legitimerad kunskap”?
    I så fall kanske de båda filosofer du sopar golvet med i din senaste artikel, den om aborterna, skulle få monopol på att tolka vad som är moraliskt rätt och fel. Både Nicolas Espinoza och Martin Peterson (DN Debatt 17 april) uppfyller säkert de formella kriterierna för att titulera sig legitimerad filosof, men dessvärre saknar de förnuft och inlevelseförmåga.
    Läraryrket är krävande och oerhört viktigt och borde locka till sig de allra bästa, så långt är vi överens. Men jag är inte övertygad om att lärarlegitimation är lösningen på skolans problem.

    • sossemannen

      @Inga-Lisa S. Du har som vanligt en poäng i det du skriver. Dock tror jag knappast att Lena S vill professionalisera tyckandet. Vilka formella dokument som ska säkra kvaliteten i olika yrken är mindre viktigt tycker jag. Men visst behövs det spärrar för att säkra kvalitet.

      Själv är jag glad att hantering av 1000 volts växelspänning kräver Begränsad Behörighet 2 (BB2) åtminstone. Det jag vänder mig emot är att använda legitimering eller annan offentlig dokumentation på kunskap som ett sätt att bygga hierarkier.
      Förskollärare behövs precis som gymnasielärare. BB2 ska inte betraktas som mindre värt, bara mindre omfattande, än Allmän Behörighet.

    • Vi hade ju just en lärarlegitimation för bara något drygt årtionde sedan, då det inte var tillåtet för skolor att fastanställa lärare utan lärarbehörighet, alltså lärarhögskola bakom sig. Kommuner/skolor fick anställa icke-behöriga lärare endast om de inte fick tag i lärare med behörighet och om de hade någon icke-behörig anställd var de tvingade att utannonsera tjänsten varje termin för att försöka få en behörig lärare till tjänsten. Denna regel slopades i spåren av sparpolitiken. Det var ju billigare att anställa icke-behöriga lärare.

      Sedan, argumentet att det inte är säkert att en person är en bättre lärare bara för att hon/han har lärarhögeskoleutbildning: Visst, det finns olämpliga lärare även bland dessa, men det finns olämpliga läkare också, och olämpliga ingenjörer etc. Detta är inget bra argument eftersom man aldrig någonsin kommer att få en grädda inom varje område i samhället. De dåliga lärarna, läkarna, ingenjörerna, bör sorteras bort individuellt.

      Ingen kommer på idén att kräva slopandet av läkarlegitimationen så fort en läkare avslöjas som slarvig, oempatisk, våldtäktsman eller narkotikalangare exempelvis, med argumentet att ”det inte är så säkert att man är en bra läkare bara för att man har en läkarlegitimation.

      • lenasommestad

        Tack för detta inlägg. Det var intressant att läsa om den förändrade synen på utbildning som krav för anställning. Precis som du skriver kan ju en utbildning fungera som yrkeslegitimation utan ytterligare formaliteter. Här finns kärnan.

  15. Pingback: Lena Sommestad (s) skriver intressant om lärarprofessionen « Fencen Personal

  16. Den nya läroplanen LGR11 har en allvarlig brist då den reflekterar “enhetselevens” utveckling enligt Piaget´s stadieteori men saknar de differentialpsykologiska principerna för en genuin individualisering av undervisningen.

    Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.

    TVÅ HUVUDUPPGIFTER FÖR DEBATTEN OM FRAMTIDENS SKOLA.

    Utifrån existensen av betydande intelligensskillnader mellan eleverna men framför allt utifrån divergensprincipens giltighet bör den skolpolitiska debatten som första steg syfta till att lösa följande problem av helt avgörande betydelse för utformningen av framtidens skola:
    1. Hur skall läroplansmålen definieras för olika elevgrupper så att de inbegriper både den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt?
    2. Hur skall läromedlen konstrueras så att de optimalt är anpassade både till den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt hos olika elever?

    Se ”Sture Erikssons hemsida”: http://home.swipnet.se/StureEriksson/

  17. Man kan fortsätta på tråden om legitimation/behörighet (som det kallades förr). Lärare varnar idag sin barn för att bli lärare. Ingenting att förvånas över.

    Det är väl helt klart att när inga krav ställs för att arbeta som lärare, utan skolor kan fritt anställa vem de vill, så säger man samtidigt att lärare kan vem som helst arbeta som, det ställs inga krav på någonting från sådana, de behöver inte kunna något speciellt. Varför ska man då utbilda sig till lärare och dra på sig en massa studieskulder ? ”Man kan ju alltid bli lärare” ändå, om man inte får något bättre jobb.

    Ger man sedan lärarna allt lägre lön, som man gjort de senaste 25 åren så säger man samtidigt att lärare är inte värda något och dessutom säger man att barnen inte är så viktiga.

    Lassar men därefter på lärarna alltmer arbetsuppgifter, allt från administrativa sådana till städning, och allt längre arbetstider, då har man börjat säga att hela skolan är ganska ointressant och det kräver inte så mycket att driva en sådan. Den får bli som den blir.

    Inte underligt alls att lärarnas status är avsevärt mycket sämre idag än de var för bara 30 år sedan.

    Men det är ännu värre, om man ser till skolan som helhet. Tidigare hade lärarna alltså en god lön och reglerad löneutveckling. Idag är det konkurrens som är ledstjärnan. Lärare ska inom skolan konkurrera med varandra om löneökningen, för den bästa ska ju belönas mer (vilket givetvis inte så ofta blir fallet). Då gäller det för lärare att behålla de goda pedagogiska idéerna för sig själva. Men samtidigt ska de arbeta i lärarlag. Detta är att kräva tulipanaros. Man får bestämma sig. Ska lärarna konkurrera eller samarbeta?

    Sak samma mellan skolorna. Tidigare spred lärare goda metoder mellan skolorna. Bra lärare kunde resa runt och på lärardagarna föreläsa om sådana exempelvis. Det fanns ett självklart ”vi lärare”. Idag ska skolorna konkurrera med varandra, somliga är privata och då blir förstås pedagogiskt goda idéer affärshemligheter som inte ska spridas till andra skolor.

    När jag läste grundutbildningen på universitetet, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, var det mycket svårt att komma in på lärarhögskolan. Idag tycks många som går där gå på sina andra- till trejdeehandsval. Det säger sig självt att man då inte rekrytrerar dem som brinner för lärararbetet, ja att allt färre brinner för yrket. Det är som sagt inte konstigt alls.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s