Monthly Archives: juni 2011

”Något som liknar en oblodig revolution…”

Det gläder mig att se hur det öppna valet av ordförande till s-kvinnor väcker både intresse och debatt. TV4 noterade häromdagen att ordförandevalet sker i en öppen process (Strid om topposten...) I det senaste numret av Aktuellt i Politiken skriver fyra av Kvinnoförbundets distriktsordförande att ett nytt ledarskap behövs i s-kvinnor. De argumenterar med skärpa för en mer  kraftfull socialdemokratisk jämställdhetspolitik. De noterar att regeringens politik har ökat de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män, och att kvinnors arbetsvillkor och hälsa har försämrats. Denna utveckling måste vändas. Eva-Lena Jansson, själv kandidat, argumenterar också för förnyelse på Politikerbloggen. Hon lyfter bland annat den viktiga frågan om samarbete mellan s-kvinnor och fackföreningsrörelsen. Ylva Johansson ställer krav på Håkan Juholt om en skarpare jämställdhetspolitik i DN.

Själv är jag övertygad om att s-kvinnor kan ta täten i en politisk mobilisering för ökad jämställdhet och social rättvisa. Men om detta ska lyckas krävs både en bättre organisation och en nytändning i politiken. Medlemmarnas kunskap och kraft måste tas till vara. Här finns motorn för framgång och påverkan. Det krävs också en djärvhet och en vilja att i grunden förändra det samhälle som vi lever i. Målet måste vara att  män och kvinnor – enligt jämställdhetspolitikens mål – verkligen ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. 

Inför 1970-talets stora jämställdhetsreformer formulerade Anna-Greta Leijon några bevingade ord: att kampen för jämställdhet  är långt mer genomgripande än vi kanske föreställer oss;  ”något som liknar en oblodig revolution”.

Jag tror att Anna-Greta Leijon hade alldeles rätt. Idén om jämställdhet är en revolution både i vardagen och i samhället; en revolution svårare än de flesta därför att en berör både makt och värderingar, både pengar och kärlek, både offentligt och privat.

Ja än idag, fyrtio år efter de stora jämställdhetsreformerna, kan vi se att få frågor berör människor så starkt som jämställdhetspolitiken.  Men det är också få frågor som är så viktiga om vi vill värna alla människors lika rättigheter och lika värde. För Socialdemokraterna förblir jämställdhetspolitiken en nyckelfråga. Därför kan partiet inte längre ducka därför att frågan är laddad och kontroversiell. När socialdemokratin är som bäst står kvinnors och barns villkor högst på den politiska agendan.

Mer media: AiP om den jämna ledarstriden.

För spännande reflektioner om 1970-talets jämställdhetspolitiska genombrott, se rapport från vittnesseminarium på Södertörns högskola, ”Revolution på svenska” med Christina Florin och Yvonne Hirdman.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Samordning och samhällsnytta är ibland bättre än konkurrens

Juninumret av Seko-tidningen berättar om flytten av Kiruna. Den har också en spännande intervju med Göran Greider.

I samma nummer skriver jag själv en kort krönika om hur vissa idéer sprider sig som gift… Ett exempel är idén om hur bra det blir när vi försöker skapa konkurrensmarknader i samhällets infrastruktur. Varför vågar vi inte tänka tanken att samordning och samhällsnytta ibland kan vara bättre än konkurrens?

Krönikan finns att läsa på sidan 3 i Seko-tidningens blädderexemplar på nätet (här). Jag återger den också här nedan:

 

 

 

 

Det finns idéer som sprider sig som gift. Deras enkelhet och slagkraft förblindar.

Ett exempel är idén om konkurrens i infrastruktur. För bara för några decennier sen framstod den idén som orimlig. Förutsättningar för effektiv konkurrens saknas ju i storskaliga, naturliga monopol. Ändå har avreglering av infrastruktur idag blivit en trend som knappt tycks kunna hejdas. För bara några veckor kom ett nytt förslag, den statliga utredningen Fjärrvärme i konkurrens. Fri konkurrens på svenska fjärrvärmenät ska ge lägre priser, är tanken. Fri konkurrens ska också göra fjärrvärmen mer resurseffektiv och miljövänlig.  Känns argumenten igen? Tron på avregleringar består, trots att järnvägstrafiken havererar och energibolagen skär guld med täljkniv.

Jag undrar alltmer uppgivet varför ingen drar i nödbromsen. Jag hör svenska politiker klaga över höga elpriser och stillastående tåg, men jag hör få som ifrågasätter den bärande idén: att infrastruktur överhuvudtaget kan bedrivas i effektiv konkurrens. Varför denna tystnad?

Infrastrukturen är grunden i vårt samhällsbygge. När den utlämnas till enskilda vinstintressen är det inte bara till skada för konsumenter och övrigt näringsliv. Det är också är till skada för miljön och en hållbar samhällsutveckling.

Sverige är ett föregångsland i klimatpolitiken. En viktig förklaring till den framgången, vill jag hävda, är de kommunala bolagen: energibolag, avfallsbolag, vattenbolag. Till skillnad från andra bolag, som drivs enligt principer om konkurrens och vinstintresse, har de kommunala bolagen burits av idén om affärsmässig samhällsnytta. Därför har de kunnat satsa långsiktigt på klimatinvesteringar. Därför har de kunnat samordna smarta systemlösningar i ”hållbara städer”. Därför har de också kunnat vinna förtroende hos sina kunder, trots monopolmakt. En gång drevs statliga verk och bolag enligt liknande principer. Här finns idéer att bygga vidare från.

Jag är övertygad om att en politik för framtidens infrastruktur måste växa från idén om samordning och samhällsnytta, inte från idén om konkurrens. Jag är också övertygad om att stunden har kommit för att formulera en tydlig, alternativ strategi. Det håller inte längre att ständigt acceptera retoriken om marknadskonkurrens. Det är dags att våga säga som det är: konkurrensidén passar inte för infrastrukturen.

 

 

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Pragmatism och maktbegär gör mig trött

Medan en mild sol flödar över Bohusläns gråa berg, över vildkaprifolen björnbärsblommens vita flor, läser jag om den stundande miljökatastrofen i Anders Wijkmans och Johan Rockströms tänkvärda bok om Den stora förnekelsen. Det är en läsvärd bok, inte bara på grund av de insikter den rymmer om miljön och de globala miljöförhandlingarna,  utan också genom de bredare reflektioner om politiken och dess villkor som Anders Wijkman delar med sig av.

Wijkman skriver i sin inledning om 50 år av politik och noterar att ”ett klart intryck är att partierna var betydligt mer idéburna rörelser på 1960- och 1970-talen än vad de är idag. Interndebatten var livlig och olika falanger argumenterade var och en för sin sak.” Och han fortsätter: ”Min erfarenhet är att politiken idag präglas mer av maktbegär och pragmatism än av ideologiska principer. Blockpolitiken har därtill gjort partierna långt mer toppstyrda. Politiken bestäms av en liten krets runt partiledarna och sedan får fotfolket rätta in sig i ledet. En farlig utveckling”.

Jag känner en rysning, mitt i sommarvärmen. Jag tror att Anders har rätt, alldeles rätt, och det plågar mig. Pragmatism och maktbegär… Hur vänder vi trenden? Hur återerövrar vi politikens själva gnista; idéerna, värderingarna, modet att driva också en obekväm agenda?

Miljökrisen är en ständigt påminnelse om politikens växande oförmåga, men just nu är det ändå krisen för Grekland och euron som jag själv upplever mest inpå skinnet, som en outhärdlig sveda.  Denna kris jagar mig och får mig snart att att tappa hoppet: hoppet om en progressiv socialdemokrati; hoppet om politiken, hoppet om att vi som européer ska kunna hantera vår gemensamma framtid. Det är som om en mörk gardin har dragits ner över Europa, en gardin av envist oförnuft. Hur länge ska detta få fortsätta? Är det pragmatismen och maktbegäret som driver politiker att förneka de människor och de intressen som de blev valda för att tjäna?

När jag grubblar över Europas monetära kris går mina tankar ofta till Sören Wibe, kollega i forskningen, kamrat i politiken. Jag minns hans engagemang och hans kamp mot den felriktade europapolitiken. Hans brinnande vrede. Socialdemokratin har Sören Wibe att tacka för mycket. Han vågade tro på sin övertygelse. Han bidrog till att Sverige idag står utanför euron. Han hjälpte partiet förbi en förödande fallgrop.

Men för detta fick han inget tack. Han lämnade partiet i besvikelse.

Jag vill att vi nu ska hålla ihop, inom socialdemokratin och inom den breda progressiva rörelsen; hålla ihop och orka förändra vår gemensamma framtid. Socialdemokratin har ett stort uppdrag, i den monetära europapolitiken men också i den miljöpolitik, som gräver solidaritet och jämlikhet för att lyckas.

Jag vill inte ge upp än. Jag vill inte tro att det dags för Candide, ”il faut garder son jardin”. Men politikens pragmatism och matkbegär, solen och sorgen över Europa gör mig så trött. Det får bli en liten stund i rabatten.

Några nedslag från krisen….Sveriges radio; Turisterna flyr Grekland, Ödesdiger vecka väntar Aten.

31 kommentarer

Filed under Ekonomi, EU, EMU, euron, Miljö

Barn- och kvinnoperspektiv på välfärden

Idag publiceras min krönika om barn och välfärdspolitik i Norrländska Socialdemokraten. Jag skriver om en spännande, nyutgiven bok som behandlar barns villkor i Norden under 100 år. Mycket liknar varann i de nordiska länderna, men en hel del är också olikt. Om vi vill kämpa för barns och kvinnors villkor i Sverige finns det mycket att lära från våra grannländer!

Idag läser jag till exempel Monica Renstigs intressanta blogginlägg om svenska kvinnors deltidarbete, Varför jobbar allt fler kvinnor deltid?  Hon lyfter också det nordiska perspektivet. Deltidsarbetet ökar i Sverige, men inte i övriga nordiska länder. Vad beror det på? Kanske beror det på bättre löner i övriga Norden, funderar Monica. En annan förklaring, tror jag, kan vara bättre arbetsvillkor, till exempel i äldreomsorgen. Detta är något vi borde lära oss mer om, för att skärpa argumenten i debatten här hemma. Om högre löner och bättre arbetsvillkor för kvinnor är möjliga i andra nordiska länder, vad hindrar Sverige att följa efter?

I Sverige jobbar småbarnspappor mer än andra män, medan småbarnsmammor jobbar mindre (SCB: Pappor jobbar mest av alla). En av  tre svenska kvinnor jobbar deltid. Att jobba deltid är ett kostsamt livsval i en välfärdsmodell, vars grundidé är att män och kvinnor ska dela lika på hemarbete och förvärvsarbete. Hur tar vi oss ur den återvändsgränd som den jämställda svenska samhällsmodellen tycks ha hamnat i?

Dagens samhällsekonomiska debatt bygger på tanken att alla människor reagerar på ekonomisk incitament – som skatter och bidrag – på ett sätt som gynnar dem själva. Men många kvinnor bärs av en annan rationalitet än egenintresset – en omsorgsrationalitet  som gynnar andra framför en själv. Det blir till nytta för hela samhället, men kostnaden i form av lägre lön, pensioner och ekonomisk oberoende får många kvinnor bära själva.

Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.

Nordens kvinnor har lyckats kämpa sig till en välfärd och en frihet som är större än vad flertalet kvinnor i världen har uppnått. Låt oss inte fastna i deltidsfällor och ojämlik fördelning av resurser och makt. Alla har ansvar för att anlägga både barnperspektiv och kvinnoperspektiv på välfärden. Hur det obetalda arbetet i samhället ska organiseras och betalas är en av framtidens stora utmaningar.

9 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Det är dags att diskutera eurons kris – inte Greklands kris

Grekland går mot bankrutt och i svenska media förmedlas dagligen berättelsen om hur Grekland genom korruption och inkompetens har försatt sig i en omöjlig situation som man nu måste ta sig ur. Rubrikerna talar ett tydligt språk: ” Mentaliteten Greklands problem”, ”Misstro och kortsynthet bakom Greklands kris”…

Den historia som inte berättas i svenska media är den historia som borde berättas: historien om hur euro-projektet skapade den grekiska krisen och nu förhindrar Grekland att ta sig ur den. Grekland är förvisso ett land som brottas med stora interna problem i form av korruption och en illa fungerande statsförvaltning, men det är inte dessa problem som har drivit den grekiska nationen mot konkursens rand. Det är dags för svenska media och svenska politiker att lyfta den fråga som nu måste diskuteras: hur ska Europa ta sig ur ett penningpolitiskt system som driver enskilda länder in i social och politisk kris och som skapar allt skarpare konflikt mellan unionens medlemmar?

När euron infördes i medlemsländer med låg produktivitet innebar detta att miljontals européer plötsligt fick tillgång till en valuta som var långt högre värderad än deras tidigare nationella valutor. Därtill fick man en lägre ränta. Resultatet blev ekonomisk boom och ökad skuldsättning i länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland. Inflationen låg stadigt en god bit över de två procent, som ECB hade som mål för valutaunionen som helhet. Se diagrammet nedan. ECB:s räntepolitik passade Tyskland, men den skapade överhettning i Irland, Grekland och Spanien:

När den finansiella krisen till sist slog till, då föll korthuset. De länder som genom euron hade drivits in i en ekonomisk boom som saknade realekonomisk förankring stod nu förnedrade och skuldsatta. Därtill kom att medlemskapet i euron berövade dem den enda rimliga vägen till återhämtning: devalvering via växelkursen. Det var genom devalvering i kombination med besparingar som Sverige kunde komma igen efter 1990-talskrisen. Det är genom en kombination av devalvering och besparingar som både Island och Storbritannien nu är på god väg att återställa omvärldens ekonomiska förtroende. Men när Grekland sparar drivs man bara allt djupare ner i ekonomisk kris, eftersom landet på grund av sin låga produktivitet i kombination men en högt värderadevaluta inte kan konkurrera på exportmarknaderna. Alternativet, ”intern devalvering”, kräver sänkta löner – en svår och plågsam process. Jag mötte häromveckan en ledande fransk ekonom som utan att blinka förkunnade att en intern devalvering av det slag som nu Grekland förväntas genomföra vore socialt och politiskt omöjlig i Frankrike.

I dagens DN är det intressant nog en grekisk ekonom som hävdar att grekernas problem är mentaliteten – inte euron. Hans uttalande pekar på de europeiska ekonomernas stora ansvar för den djupa politiska kris som nu hotar det europeiska samarbetet. Ända sedan euro-projektet startade har ekonomiskt-historiskt kunniga amerikanska ekonomer som Paul Krugman och Barry Eichengreen varnat för euro-projektet, men tyvärr för döva öron. Inte ens idag, när euro-projektet är på väg att falla samman inför våra ögon, tycks Europas ledande ekonomer ha kurage nog att ta avstånd från euron.

Som ekonom-historiker vill jag rekommendera den bok som min kollega Jonas Ljungberg gav ut inför EMU-omröstningen, antologin Eurons pris. I förlagets presentation kunde man då bl.a. läsa följande:

Den europeiska integrationen sätts på spel därför att EMU skärper de ekonomiska skillnaderna. Tas EU:s nya medlemmar i öst även in i EMU kommer deras tillväxt att bromsas – och euron ställs på hårda prov. De enda hållbara valutaunioner historien sett har utvecklats till politiskt enade nationalstater. ”Harmoniseringen” inom EU pekar i den riktningen – men blir det så harmoniskt?

Nej, det blev inte så harmoniskt.

Jonas Ljungberg och andra EMU-kritiker gjorde en historiskt avgörande insats när de med sin kunskap bidrog till att svenska folket sa nej till EMU år 2003, trots att nästan hela den svenska politiska eliten drev på för en svensk anslutning.

Vad jag fortfarande saknar är en omprövning inom socialdemokratin, i ljuset av den katastrofala utveckling som vi nu bevittnar. Jag kan förstå att många socialdemokrater ville tro på euro-projektet 2003, som ett sätt att fördjupa det europeiska samarbetet, men det är för mig obegripligt hur partiets ekonomiske talesperson år 2011 fortfarande står upp till försvar för euron (DI).

Det är socialdemokraternas ansvar att förklara vad som händer i Europa och plädera för en ekonomisk politik som skapar jämlikhet, välstånd och social sammanhållning, inte ojämlikhet, fattigdom och konflikt. Idén om ett gemensamt valutasystem är ett stort misslyckande för alla Europas medborgare, men framförallt är det ett gigantiskt bakslag för Europas löntagare. Euro-krisen ökar fattigdomen och ojämlikheten. Eurokrisen förhindrar sociala investeringar i framtidens välfärd, den drabbar mödrar och barn, den slår på sjuka och arbetslösa. Arbetarrörelsen får inte längre tiga.

Mer om Greklandskrisen: Stort folkligt motstånd enligt SvD. ”Historien visar att våld ibland krävs för att få tillstånd viktiga förändringar”, säger en 35-årig ingenjör till reportern. Ingvar Persson har rätt analys när han konstaterar att Europas kris inte handlar om bristande moral (Aftonbladet: Det är kris i hela Europa). Röda Berget pekar på risken men de växande sociala spänningarna: finns det risk för att de sociala motsättningarna i Grekland slutar med militärkupp? Läs också Jonas Sjöstedts kloka analys (även i Aftonbladet).

40 kommentarer

Filed under Ekonomi, EU, EMU, euron

Små, få och fattiga

Små, få och fattiga . Det är namnet på en bok om barn och folkhälsa av Vibeke Bing. Titeln dyker osökt upp när jag idag tar del av Tapio Salonens läsvärda artikel ”Avskaffa barnfattigdomen!”  (Socialpolitik, nr 2 2011).

Hon har ju så rätt, Vibeke Bing. De mest utsatta barnen i Sverige är inte bara små och fattiga. De är också få, trots allt. Andelen fattiga barn ökar, men de utgör fortfarande en minoritet. Ska det vara så förtvivlat svårt att avskaffa den svenska barnfattigdomen?

Nej, det borde inte vara förtvivlat svårt. Kostnaden, enligt Tapio Salonen, är 15 miljarder, eller o,4 procent av BNP. Högre är inte priset för att lyfta alla barnhushåll upp till en nivå på 60 procent av medianinkomsten.

15 miljarder. Det är en siffra som ger skäl till eftertanke. De senaste årens skattesänkningar uppgår till 70 miljarder. Att avskaffa fattigdomen kostar alltså cirka en femtedel.

Vi kan konstatera att bestående – och växande – barnfattigdom är en prioritering i regeringens ekonomiska politik.  SCB:s statistik visar att den tiondel av befolkningen som hade det allra sämst år 2006, bland dem de mest utsatta barnhushållen, fick se sin inkomst sjunka med fem procent under perioden 2006-2008, mitt under brinnande högkonjunktur. Samtidigt ökade inkomsterna för den högsta decilen av de svenska inkomsttagarna med drygt 7 procent, över 35000 kronor om året.

Många barn har under senare år fått bättre ekonomiska villkor än någonsin tidigare. Ska vi då inte ha råd också med dem som är små, få och fattiga?

Dagens standardsvar är att barnhushållen inte ska lyftas ur fattigdom genom bidrag utan genom jobb. Ett annat sätt att se på saken är att bidrag och jobb kan komplettera varandra. Det borde vara självklart att betrakta bidrag till barnfamiljer inte som en kostnad, utan som en social investering. Varje krona som kan bidra till en bättre uppväxt för de mest utsatta barnen, kan ge samhället mångfalt tilbaka under decennier framöver.

Håkan Juholt har lanserat sociala investeringar som ett av tre prioriterade områden i socialdemokratins framtidsstrategi. Det är dags att låta lyfta denna prioritering och göra den till utgångspunkt också för den ekonomiska politiken!

Missa inte Marika Lindgrens inlägg: Fattigdom är inte något oskyldigt.

12 kommentarer

Filed under Ekonomi, Välfärd

Tvångsäktenskapen: Norge visar vägen för barnen

Med glädje läser jag i DN att  att Göran Lambertz, stridbar jurist, vill föreslå kriminalisering av tvångsäktenskap (se även Nyheterna).

Äntligen. Lambertz vill också ta bort det undantag som har gjort det möjligt för minderåriga i Sverige att gifta sig.

I Norge är lagstiftningen redan skarpare. Där finns också särskilda institutioner som arbetar mot barn- och tvångsäktenskap. Sverige har alla skäl att följa Norge i spåren! Det gäller tvångsäktenskapen, men det gäller också synen på barn och barns rättigheter överhuvudtaget. Här är Norge en föregångare och har alltid varit det.

I en ny, välskriven bok, Barnen och välfärdspolitiken. Nordiska barndomar 1900-2000 berättar sex nordiska historiker 1900-talets välfärdshistoria ur barnens perspektiv. Här kan vi läsa om hur Norge redan i början på 1900-talet säkerställde rätten för utomäktenskapliga barn att ärva sina pappor, medan motsvarande lagstiftning i Sverige dröjde till 1969. Norge var först i världen med att införa en barnavårdslagstiftning 1896, den första barnombudsmannen anställdes i Norge 1981 och FN:s barnkonvention blev en del av norsk lagstiftning 2003. Om Sverige skriver författarna att ”Sverige… som i många välfärdspolitiska frågor anses vara föregångare i Norden har egentligen varit ganska sena med många reformer som handlat om barnens ställning”.

Det är dags för Sverige att kraftfullt ta ställning för barnen i frågan om tvångsäktenskap och giftermål mellan minderåriga. Låt Norge visa vägen! Sverige har all anledning att utveckla barnpolitiken överhuvudtaget, vilket den nu aktuella debatten om växande barnfattigdom ger exempel på. Norges framgångsrecept har varit fokus på barnets perspektiv och barnens rättigheter. Här kan också Sverige nå mycket längre!

Boken Barnen och välfärdspolitiken. Nordiska barndomar 1900-2000 är skriven av  Astri Andresen, Ólöf Gardarsdóttir, Monika Janfelt, Cecilia Lindgren, Pirjo Markkola och Ingrid Söderlind. Den är utgiven av Institutet för Framtidsstudier i samarbete med Dialogos förlag.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized