Kampen mot barnfattigdom kräver kunskap, ideologisk förankring och långsiktighet

Rädda Barnen har lyckats sätta barnfattigdomen på kartan. Varför? Svaret är att Rädda Barnen har kombinerat starka och attraktiva idéer med gedigen och intressant kunskap. Rädda Barnen har utvecklat ett långsiktigt samarbete med professor Tapio Salonen. Med detta som grund kan man år efter år lansera nyheter om barnfattigdomen och dess utveckling. Rädda Barnen har också egna engagerade experter som förstår Salonens resultat och som kan sätta dem i ett större idémässigt sammanhang, för Rädda Barnens del främst Barnkonventionens regelverk och diskursen om barns rättigheter.

Socialdemokraterna ska nu jobba med frågan om barnfattigdom. Men partiet väljer en helt annan strategi än Rädda Barnen. Höjdhopparen Stefan Holm har fått frågan om han vill leda kommissionen. Till Dagens Nyheter kommenterar Stefan Holm Juholts förfrågan om hans intresse att medverka på följande sätt: ”Han [Juholt] vill ha någon som kommer utifrån och inte har några band till andra politiker och organisationer. Det är helt rätt tänkt, det är förmodligen lättare för en sådan person att arbeta med de frågorna helt öppet.”

Jag blir djupt bekymrad. Är det så vi ska formulera framtidens socialdemokratiska välfärdspolitik? Genom att arbeta med frågor ”helt öppet”, utan förankring i den kunskapstradition som finns inom välfärdspolitiken och utan relation till socialdemokratins bärande idéer?

Jag skulle vilja att vi istället följde Rädda Barnens framgångsrika modell. Barnfattigdomen är intimt förknippad med utformningen av den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken. Den är också nära länkad till frågor om jämställdhet och kvinnors sociala rättigheter. Om Socialdemokraterna ska kunna lansera ett kraftfullt politiskt alternativ för att minska barnfattigdomen krävs både en stark ideologisk medvetenhet och stor kunskap om de mekanismer som driver fram fattigdom. Den kunskap som Rädda Barnen har tagit fram är grundläggande, men som socialdemokrater behöver vi utveckla ytterligare perspektiv och analyser. Inte minst handlar det om att analysera hur politiken för att bekämpa barnfattigdom ska säkerställa inte bara barns rättigheter utan också ett långsiktigt mer jämlikt och rättvist samhälle. Kampen mot barnfattigdom måste vara en del i en mer genomgripande omläggning av socialdemokratisk ekonomisk och social politik.

Politiker ska blicka framåt, men det skadar inte heller att lära av historien. Svensk socialdemokrati byggde en gång upp en av världens mest framgångsrika välfärdspolitiska modeller. Det skedde inte med hjälp av idrottare eller mediapersonligheter utan genom engagerade politiker med stor sakkunskap, som Gustav Möller och Camilla Odhnoff, och genom långsiktiga insatser från progressiva forskare, från Gunnar Myrdal och Sten Johansson till Walter Korpi och Rita Liljeström. Låt oss nu inte slarva över den viktiga frågan om barnfattigdom! Håkan Juholt har satt fingret på precis det problem som behöver debatteras. Nu krävs kunskap, ideologisk förankring och långsiktighet för att bygga politiken.

Mer bloggat, bl.a. Sebastian och Högbergs tankar. Marika Lindgren; en viktig blogg om varför barns fattigdom är en avgörande fråga, även om fattigdom i Sverige inte betyder svält eller hemlöshet.

Jag har tidigare i media och på min blogg debatterat barnfattigdomen och kritiserat regeringens politik på området, se senast Barnfattigdom kräver kunskapsmobilisering inom socialdemokratin.

Se även  Göteborgsposten 13 juni 2010, DN 24 juli 2010,  UNT 17 augusti 2010, Götborgsposten 10 juni 2011, Debatt i P1 6 augusti 2010samt mina bloggar i ämnet: Regeringen slog sönder EU:s fattigdomsmål, Förändrad statistik ska minska fattigdom, Okunnigt DN om fattigdomen!Generell väfärd ger färre trasiga skor, Regeringen lämnar walk over om fattigdom, Varför vill inte KD värna de mest utsatta barnen?, Fler fattiga barn – ett mänskligare Sverige? Hägglund erkänner att regeringen har skapat mer barnfattigdom och Ett märkligt inlägg om barnfattigdom.

26 kommentarer

Filed under Välfärd

26 responses to “Kampen mot barnfattigdom kräver kunskap, ideologisk förankring och långsiktighet

  1. Hjälp! Ska detta bli socialdemokraternas nya metod? Att låta slumpvis utvalda kändisar bestämma politiken ”utan band till politiker och organisationer”? Vad blir nästa steg? Blondin-Bella som partiordförande?

  2. Peter Strobl

    Lena.

    Vad är det för problem som uppstår genom att låta Stefan Holm delta? I min värld inget alls. Jag lyfter på ögonbrynen när man gör det till en fråga såsom varandes att Stefan Holm är ensam i denna grupp. Det finns ett antal namnkunniga Socialdemokrater som ska ingå i gruppen. Självklart, och ingenstans har det indikerats att det skulle vara ett avsteg från den traditionella synen och S grundvärderingar. Jag kan inte se att det går att överhuvudtaget dra en sådan slutsats. Jag förstår inte att det är så svårt att förstå att flera saker måste göras samtididgt. Att det ena inte står i motsats till det andra. MÅhända beror det på att jag rör mig inom näringslivet/management/ och där är det ett måste och en nödvändighet att tänka okonventionellt och framförallt göra flera saker samtididgt.
    Att Holm tillfrågas beror inte på att han är den största auktoriteten inom området barnfattigdom. Men han bör och ska inte vara det heller. Men vad han kan, och som jag tror är orskaen bakom förfrågan till honom , är att han kan som känd person sätta fokus på barnfattigdom för den breda publiken bortom de slutna politiska rummen.
    Jag tycker inte det gagnar Sverige eller Socialdemokraterna att detta område är ett område för experter.
    Jag blir mörkrädd över fragmenatrisk retorik typ, ska detta bli Socialdemokraternas nya politik. Inskränkt. Mycket inskränkt.
    Alla vi äger frågan om barnfattigdom. Det finns ingen anledning alls att ställa Holm på ena sidan och Korpi på den andra. Vad vi ska göra är att samverka. Över gränserna.

    Mvh

    Peter

    • lenasommestad

      Hej Peter. Tack för ditt inlägg.
      Jag har själv jobbat i näringslivet och inser väl både behovet av att jobba okonventionellt och gränsöverskridande, liksom vikten av att framgångsrikt nå ut i samhället med de frågor som man vill sätta på kartan. Jag är också enig med dig om att barnfattigdomen – liksom alla politiska frågor – är något som vi alla äger, som medborgare inom ramen för demokratin. Liksom du anser jag att samverkan mellan olika grupper av människor med olika intressen och kompetens ofta är både berikande och framgångsrikt. Jag driver inte uppfattningen att barnfattigdom är ett område som ska förbehållas enbart experter.
      Däremot anser jag att det inte är möjligt att framgångsrik formulera en fungerande välfärdspolitik helt utan expertis inom samhällsvetenskapernas område. Idén att experter inte skulle behövs för utveckla en framgångsrik politik inom olika områden är helt orimlig. Inom miljöpolitiken, som jag själv har ägnat mig åt under många år, är samarbetet med expertis en självklarhet. Socialdemokraterna har för övrigt ett intensivt samarbete med experter inom alla politikområden under perioder i regeringsställning. Hela utredningsväsendet, remissväsendet och en stor del av myndigheternas arbete är inriktat på att förse politiker med kunskapsunderlag. Ingen skulle komma på idén att utveckla produkter eller tjänster i ett företag utan att ta hjälpt av kvalificerade experter på området. Samma förhållande gäller i politiken, även om experternas roll i demokratin är långt mer komplicerad än expertens roll i företaget.
      Det jag vänder mig emot är att partiet – i opposition – inte utvecklar egna resurser för att ta vara på den kunskap som finns om t.ex. barnfattigdom. Borgerligheten har ett stort antal tankesmedjor och forskningsinstitut. Detta är av stor betydelse för deras förmåga att formulera genomtänkta förslag på många politikområden. Varför skulle dessa forskningsinstitut och tankesmedjor annars finnas? Tycker du att Studieförbundet Näringsliv och smahälle eller tankesmedjorna Timbro, Fores och Ratio gör borgerligheten mer inskränkt??
      Om Stefan Holm hade tillfrågats i ett läge där partiet redan hade god kontakt med ett nätverk av experter och debattörer inom välfärdspolitiken område och behövde en annan kompetens som komplement, då hade jag varit med på noterna. Men så är inte fallet. Det finns idag en stort avstånd mellan politiken och de många engagerade forskare och andra experter om jobbar inom välfärdspolitikens område. Om Stefan Holm visar sig vara mannen som förmår att knyta de kontakter som behövs och utveckla partiets nätverk på området blir ingen gladare än jag. Stefan Holm är en engagerad och bildningsintresserad person som kanske har förmåga att göra just detta. Men hans uppdrag skulle kunna göras mer framkomligt med ett annat upplägg.

  3. Peter Strobl

    Lena.
    Vi har samsyn i mycket, Min användning av ordet inskränkthet var mer ämnat mot debatten i allmänhet och inte dig i synnerhet.
    Forskning är viktigt och jag är en av dom som starkt kritiserat Alliansens nedläggning av Arbetslivsinstitutet och i synnerhet hur man hanterade år av forskning. Man lät hela forskningen passera papperskvarnen trots protester. Och jag är starkt krikiskt till hur alliansen använder experter i ex remissförfarandet. Alliansen har en oerhört nonchalant attityd just till remissförfarande och de slutsatser som kommer därav
    Igen, det ena utesluter inte det andra. I din kommentar utvecklar du ditt resonemang ytterligare vilket gör det lättare att följa din ansats.
    Du befinner dig mitt i politiken , jag befinner mig utanför. Jag tror att vad som jag kan utläsa från andra politiska företrädare inom S i fallet Stefan Holm och generellt är att det interna informations och kommunikationsflödet inte fungerar.
    Det gör att Stefan Holm dimper ner i knät utan att ngn förstår varför. Det man kan kritisera Juholt för är bristande förankring internt.Bristande kommunikation. Och då menar jag inte bara den närmare kretsen i partistyrelsen. I och med att det interna organisationsarbetet haltar där den ena väntar på den andre som väntar på den tredje. Att vänta på starten av programkommissionen såsom det skulle vara prio 1 är fel i mina ögon. Det finns ETT ANTAL prio 1 där ex programkommissionen finns men också detta och nya kommunikations och informationsstrategier dito. Alltså att göra fler saker samtidigt. Och att göra det nu.
    När vi pratar Stefan Holm, jo jag tror att vi behöver bredda politiken mer. Och jag tror att Socialdemokraterna behöver mer engagerade människor rekryterade från någon annanstans än från rörelsens vagga SSU. Här tror jag vi gör oss en björntjänst om vi inte vågar/av olika skäl/ handplocka presumtivt duktiga medarbetare till S. Som befinner sig långt från politiken men som just därför kan tillföra helt nya infallsvinklar.
    När det gäller arbetsgruppen för barnfattigdom handlar det som det alltid handlar om hur ska gruppen styras. Det är inte mer abstrakt än hur vi sköter ett projekt på rätt sätt, bemannad med rätt kompetenser. Med rätt mål och med rätt utgångspunkt.
    Så någonstans i gruppen barnfattigdom finns forskarna, experterna, politikerna men också Stefan Holm. Kanske:) Han har ju faktiskt inte svarat ja än.

    /Peter

  4. Bortsett från att barnfattigdomen redan minskar och inte är en riktig fattigdom i dem allra flesta fallen:

    Varför skulle en ”ideologisk förankring” krävas? Tvärtom handlar det om ett pragmatiskt problem som måste lösas med pragmatiska metoder och bedömas med ett pragmatiskt öga. Om inte hamnar man lätt i absurda situationer (jfr. genus”vetenskapen” och feminismen), tex genom att man landar i felslutet att bara S (per definition) kan lösa problemet eller genom att problemet anses bestå år efter att det faktiskt har lösts.

    • Hej Michael. En bra sak med den debatt som nu pågår om barnfattigdom är att den har lyft en viktig debatt om hur fattigdom ska definieras. Det går inte att som du hävda att relativ fattigdom inte är ”riktig” fattigdom (vilket efter vad jag kan förstå är vad du avser i inledningen till ditt inlägg). Det relativa fattigdomsbegreppet är väl etablerat och därtill mycket relevant.
      När jag talar om ideologisk förankring talar jag om att de politiska förslag som läggs fram av Socialdemokraterna bör vara förankrade i de värderingar som partiet står för, som idén om jämlikhet och betydelsen av lika livschanser, samt vikten av att respekta den enskildes sociala rättigheter. I socialpolitiken finns det också många vägval du kan göra; du kan t.ex. välja mellan behövsprövade bidrag eller generella ersättningar. Vårt parti har värnat om generella ersättningar som inte stigmatiserar och riskerar att kränka den enskilde. Vi har också värnat om lösningar som säkerställer kvinnors ekonomiska oberoende. Pragmatiska lösningar kan vara eftersträvansvärda liksom socialpolitiska lösningar som skapar enighet mellan partier med olika ideologiska utgångspunkter, men som socialdemokrater är det vårt ansvar att värna de värden som vi särskilt vill stå upp för. Jag betonar detta därför att det inte alltid är så lätt att genomskåda vilka effekter olika socialpolitiska reformer kan få. En förändring som kan låta rimlig vid första anblicken, t.ex. ett vårdnadsbidrag för att kunna vara hemma med barnen, kan visa sig få effekter på lång sikt som undergräver det samhälle av jämlikhet och frihet för alla som vi vill bygga.

      • Det faktum att ”relativ fattigdom” (ofta i den extremt missvisande formen ”fattigdom”) har lyckats etablera sig genom just ett flitig bruk i ideologiskt drivna kretsar gör inte uttrycket acceptabelt. Ordet ”fattigdom” har starka associationer till verkligt svåra lägen, tex de man finner i många av Dickens böcker, och väcker motsvarande känslor. Att använda samma ord för att beteckna någon som har aldrig gått hungrig mer än tiden mellan uppstigande och frukost, har ett helt tack över huvudet och centralvärme, ges bra sjukvård vid behov, osv. är inte rätt—även om denne inte kan åka med på en klassresa eller inte har råd med tillräckligt ”hippa” kläder. Nej, det är ful retorik.

        Att det fenomen som kallas ”relativ fattigdom” kan ha negativa effekter är en annan sak. Det ska dock då ges ett seriöst namn som inte förespeglar ett helt annat förhållande än det verkliga.

        Jag kan förövrigt minnas när jag själv var i femårsåldern: Jag frågade mina föräldrar om vi var rika eller fattiga. Vid svaret att vi snarare var fattiga blev jag besviken—redan då, för 30 år sedan, var levnadsstandarden så hög att det inte var uppenbart för ett barn att det räknades till dem fattiga.

      • lenasommestad

        Begreppet ”relativ fattigdom” är inte ett resultat av ideologisk debatt utan ett begrepp som utvecklats inom forskning och socialt arbete. Redan Adam Smith noterade att begreppet fattigdom måste relateras till det samhälle som en person bor i. I 1700-talets Skottland var avsaknaden av läderstövlar ett tecken på fattigdom. Människor kan uppleva fattigdom olika och fattigdom har olika dimensioner. Men det viktiga är förstås inte vilket begrepp vi använder, utan att vi inser att det spelar stor roll för människors livsvillkor om man lever i relativ fattigdom. Det påverkar människors hälsa och människors möjligheter att delta i samhällslivet. De sociala dimensionerna är viktiga, inte minst för barn. Jag tror att de flesta menar att barnfattigdom är ett särskilt stort problem, eftersom alla barn har rätt till goda livschanser.

    • Troligen blandar du samman två saker: Nämligen konceptet att en relativ ekonomisk nackdel kan vara av betydelse och frasen ”relativ fattigdom”. Jag har inget problem med den första; den andra bör bekämpas—likaså som vi måste bekämpa försök att utvidga användningen av tex ”våldtäkt” eller ”rasist” till att omfatta många fall av frivillig sex resp. många icke-rasister.

      Jag betonar härvid att när S talar om olika former av fattigdom i Sverige görs det i regel på ett sätt som väcker associationer till riktig fattigdom (vilket naturligtvis gynnar propagan)—och på samma sätt talar feminister typiskt om icke-våldtäkter som om det handlade om överfall i en park under knivhot, medan självutnämda anti-rasister jämställer icke-rasister med slavägare från 1800-talets USA.

      Använd fel ord och många oinformerade eller svaga på kritiskt tänkande kommer att få sin världsbild förställd. Alltså: Ta ansvar för att ditt ordval är sakligt korrekt och ärligt.

  5. Inga-Lisa Sangregorio

    Tja, ska man vara populist är Stefan Holm inte det sämsta valet. Lite kan jag nog hålla med Peter Strobl.
    Intressantare är hur förutsättningslöst man kommer att närma sig frågan. Låt oss erkänna att relativ fattigdom är ett problematiskt begrepp, och det utan att vi börjar jämföra barn i Sverige med barn i de fattigaste u-länderna. Så fort någon får det bättre får någon annan det sämre, relativt sett.
    Hittills har jag inte sett någon kommentar tilll det enligt min mening intressantaste i Salonens rapport, nämligen att den s k generella svenska välfärdspolitiken inte alls är generell utan högst selektiv. Inkomstbortfallsprincipen har, påpekar Salonen lett till ”att de försäkringsrelaterade familjestöden i så liten utsträckning når familjer med låga inkomster”. Mest uppseendeväckande är skillnaderna i fråga om föräldraförsäkringen (egendomlig tanke för övrigt att man kan försäkra sig mot något som i allmänhet är en önskad och lycklig tilldragelse). Medan knappast någon skulle vilja hävda att barnbidraget borde vara många gånger högre för rika än för fattiga barn är det en helig princip att en högavlönad man som är föräldraledig ska få många gånger högre ersättning än den som blir med barn innan hon hunnit kvalificera sig för en ordentlig ersättning. Salonen talar om ”föräldraförsäkringens ‘omvända’ fördelningspolitiska profil”. Ändå har debatten främst handlat om att taket borde höjas, så att högavlönade fäder har råd att ägna ett par månader åt sina egna barn. Inte ett öga har varit torrt vid tanken på hur mycket de ”förlorar” per månad.
    Jag är väl medveten om komplikationerna med höga ersättningar som inte grundar sig på tidigare förvärvsarbete, men det system vi har nu är oerhört känsligt för nedgångar i sysselsättningen och har bidragit till de stora skillnaderna i födelsetal mellan goda och dåliga år. Samt till att de som inte hunnit komma in på arbetsmarknaden inte har någon glädje av aldrig så generösa regler för a-kassa, sjukpenning osv. Som sagt, generell är vår välfärdspolitik verkligen inte.

    • e

      Inga-Lisa Sangregorio: ”Låt oss erkänna att relativ fattigdom är ett problematiskt begrepp, och det utan att vi börjar jämföra barn i Sverige med barn i de fattigaste u-länderna. Så fort någon får det bättre får någon annan det sämre, relativt sett.”

      Kan du utveckla hur du menar? Om den mest resurssvaga gruppen i samhället får det bättre genom att klyftan till andra minskar så får ju inte någon annan automatiskt det sämre. De som går från att vara 30 gånger rikare än andra till 29 gånger rikare får det inte sämre i någon moraliskt relevant mening.

      • Inga-Lisa Sangregorio

        Först begrep jag inte vad du menar, men OK, jag uttryckte mig klantigt. Den andra meningen du citerar ovan var avsedd att vara ironisk. Jag håller givetvis helt med om att ”den som går från att vara 30 gånger rikare än andra till 29 gånger rikare får det inte sämre i någon moraliskt relevant mening”.

  6. Hej Inga-Lisa. Jag tycker att vi ska föra just den typen av resonemang som du lyfter här. Detta är min poäng.
    Själv tror jag inte att begreppet relativ fattigdom är så problematiskt som man ofta vill göra det till. Vi kan hitta exempel som framstår som egendomliga, men det relativa måttet förhåller sig till medianinkomsten i ett samhälle, inte till medelinkomsten. Därför är det inte så att någon får det sämre så snart någon annan får det bättre. Därtill är det självklart att ett relativt mått också måste kombineras med andra. Vad jag tycker är viktigt är att vi inte trivialiserar den relativa fattigdomen. Vi vet att den har betydelse t.ex. för människors hälsa.
    Välfärdspolitik omfördelar på flera sätt: över livscykeln, mellan familjer med och utan barn, och mellan samhällsklasser. Det är inte alls ovanligt att välfärdspolitik är regressiv, därför att den rymmer ett alltid för litet mått av omfördelning. Den kombinerade modellen med gemensamma generella system som rymmer en inkomstkomponent har hittills visat sig vara effektiv för att omfördela, till skillnad från system där olika medborgargrupper befinner sig inom olika system. Men det krävs ständig uppmärksamhet på hur politiken utvecklas och jag tycker som du att Salonens analys av den allt sämre omfördelande effekten av välfärdspolitiken är mycket viktig. Högre barnbidrag kan vara ett träffsäkert sätt att omfördela till barnfamiljer, vilket får störst betydelse för de barnfamiljer som har sämst inkomst.
    Min poäng är att välfärdspolitiken rymmer många dimensioner som kräver stor kunskap för att man ska hamna rätt. Jag har ingenting emot Stefan Holm som en kunnig och engagerad person, men i ett läge när Socialdemokraterna i stort sett inte gör någonting för att stärka den typ av debatt som du bidrar till här på bloggen så känner jag oro för var vi ska hamna. Det faktum att debatten om barnfattigdom idag domineras av påståenden om att det inte spelar någon roll med relativ fattigdom är bara ett av många exempel på hur arbetarrörelsen har hamnat på defensiven.

    • Visst kan någon få det sämre så snart någon annan får det bättre! Ojämlikhet är ett ont, oavsett var på den absoluta skalan den befinner sig. Dels därför att inkomst är det enda sätt samhället har att värdera människor, dels därför att den norm folk antas anpassa sig till läggs utifrån den faktiska inkomsten hos de bättre bemedlade. Om samhället domineras av en grupp med en årsinkomst på 10 miljoner kommer alla som tjänar mindre än så att dels betraktas som mindervärdiga, dels utsättas för diverse förödmjukelser för att dom inte kan leva upp till förväntningarna för hur folk antas bete sig.

      Min mamma, som är född 1922 i en fjällby där ingen hade några pengar över huvud taget, berättar att ingen heller kände sig fattig då. Alla levde på en jämlik nivå och upplevde sig ha det ganska bra. Idag lever man i misär på en årsinkomst på 100.000 kr därför att detta inte räcker till för de normer som finns idag. Misären består inte i svält utan i stigmatisering och ”utanförskap” för att använda sig av en politisk floskel.

      Källor till resonemanget finns i Jämlikhetsanden av Wilkinson & Pickett.

      • ”Dels därför att inkomst är det enda sätt samhället har att värdera människor, dels därför att den norm folk antas anpassa sig till läggs utifrån den faktiska inkomsten hos de bättre bemedlade.”

        Båda dessa premisser är felaktiga:

        1. Det finns många sätt att värdera människor och pengar är knappast ens den viktigaste. Själv lägger jag störst värde på den intellektuella utvecklingen. Andra har tex välgörelse, fysisk form, prestationer, eller berömdhet som måttstock. (Om du menar att samhället skulle värdera annorlunda än individerna vill jag se starka argument för detta påstående.)

        2. Folket i sig vet vilka förhållanden de själva har och där går det efter majoriteten—inte de bäst bemedlade. Firmor som vill tjäna pengar riktar sig efter var pengarna finns att hämta—för de flesta firmor bland dem breda massorna.

        Angående din kommentar som helhet:

        Kanske beskriver den hur du tycker och reagerar när du jämför människor av olika rikedom. Helt säkert beskriver det dock inte mig och inte heller kan jag säga att beskrivningen passar på dem flesta människor jag känner.

  7. Du är väl ändå medveten om att blondin-bella är äckligt tokmoderat. Det är hon som stått för fantastiska one-linen ”Jag känner liksom: Vem har suttit här innan mig? Är det någon äcklig person? Är det en socialdemokrat? Är det någon tjock person?”” Kul att se vad de ÄNNU NYARE MODERATERNA har för människosyn. Fy fan.

  8. Detta var om varför hon inte åker kommunalt alltså.

  9. Inga-Lisa Sangregorio

    Enligt Salonen var den genomsnittliga inkomstutvecklingen för de svenska hushållen 32 procent för tioårsperioden 1999-2008. Under samma period fick den fattigaste femtedelen av barnhushållen 22 procents ökning av inkomsten per konsumtionsenhet, medan den rikaste femtedelen fick en ökning på 59 procent. Tydliga siffror som visar att skillnaderna inom gruppen barnhushåll har ökat kraftigt.

    Kanske kan det ändå vara värt att påpeka att det finns hushåll som bara kan drömma om en 22-procentig ökning av inkomsterna. Under tioårsperioden 2001-2011 MINSKADE den på tidigare förvärvsarbete grundade allmänna pensionen (f d ATP). Den som var pensionär 2001 och fortfarande lever har alltså lägre pension i dag än för tio år sen, om man räknar realt (vilket jag utgår från att Salonen har gjort beträffande barnfamiljerna). För de flesta ensamboende äldre pensionärer, framför allt kvinnor, har ett långt livs förvärvsarbete inte gett mer nettoutdelning än vad garantipensionären med bostadstillägg får. Arbetarrörelsen kunde ha besparat sig ATP-striden.

    Detta inte sagt för att hetsa eftersatta grupper mot varandra utan för att påminna om att ett femte jobbskatteavdrag möjligen inte är den mest angelägna ”reformen”.

  10. John KAlbertsson

    Vad jag inte begriper är varför ni inte diskuterar sådana här frågor internt inom partiet innan de kommer ut i massmedia, och det visar sig att ni har olika uppfattning – du och Juholt i det här fallet -, vilket ger ett intryck av om inte splittring så åtminstone oenighet. Eller är det det du är ute efter, att hugga din chef i ryggen?

    • Inga-Lisa Sangregorio

      Inte för att jag vet något om partiets inre liv, men jag har svårt att tänka mig att Juholt konsulterar Lena innan han gör något utspel. Inte ens Juholt och Waidelich verkar ju ha pratat ihop sig innan de tycker något. Än så länge känns det ganska befriande, som motvikt till det monolitiska partiledarvalet. Nån jävla oordning måste det vara i ett parti!

      • sossemannen

        ”Nån jävla oordning måste det vara i ett parti!”
        Kan inte du skriva en bok eller göra en bok av dina samlade eller utvalda artiklar så att jag kan få trevlig läsning och sitta och hålla med? jag är hjärtligt trött på att mitt parti är som en variant på Sovjetunionen.
        Alla verkliga val sker på betryggande avstånd från vanliga medlemmar

  11. Eva Borg

    S-kvinna som jag blivit har jag ändå fått skriva emot förslaget som de har, att lägga ner en ungdomsgård i västergård i södertälje! Det är lätt att springa omkring med plakat och tycka om demokrati, det är en helt annan att praktisera!

  12. sossemannen

    Det behövs flera olika insatser mot barnfattigdomen. Här kommer några förslag som jag tror skulle göra stor skillnad:

    *Genomför en rejäl ökning av progressiviteten i de skatter som staten tar in.

    *Satsa rejält på höjda löner till lågt betalda kollektivavtal och branscher dominerade av kvinnor. Inom offentlig sektor är det ”bara” en fråga om att vinna val och se till attfå rätt folk i Sveriges Kommuners och Landstings förhandlingsdelegation.

    *Låt staten ta över ansvaret för de så kallade socialbidragen. Då slipper välfärdens verksamheter ta stryk av att kommuner drabbas av stora varsel. Socialbidragen ska dessutom beskattas med kommunalskatt. Åtgärderna i den här punkten tror jag får som konsekvens att det blir mycket lättare att föra en bra välfärds- och personalpolitik med jämn nivå över tid, i kommunerna.

    *Index-reglera socialbidragen mot 90% av a-kassenivån för den lägst betalda nivån för myndiga personer i nationella kollektivavtal med minimibelopp. Med en 90%-ig nivå slipper vi konkurrens med fackliga a-kassor. Tanken är att det ska löna sig att välja facket. SAmtidigt blir inkomstskyddet rejält högre än idag.
    Samtidigt som vi slipper statlig inkomstpolitik får vi något som kan kallas för ”fackligt styrd lägstanivå-skydd med statlig garanti”.
    Socialbidragen i denna statliga form ska inte ha den intregritetskränkande regelsamling de har idag. De ska kombineras med generöst stöd från t ex arbetsförmedlare, komvuxlärare och andra som kan bidra till att få personen på rätt spår igen.

    *Socialisera mera genom att låta förskolor, grundskolor och gymnasier erbjuda avgiftsfria frukostar och middagar. Det skulle avlasta fattiga föräldrars ekonomier.

    *Befria förskolan (dagis och nattis) från avgifter helt och hållet. Det ska vara en rättighet att gå på förskola för de som är i charmtrollsålder. Den reformen skulle både gynna den sociala utvecklingen för barn genom den pedagogik de skulle få sig till livs OCH göra det lättare för föräldrar, främst mammor, att komma ut på arbetsmarknaden.

    *Öka resurser för att göra det lättare för socialtjänsten att ta itu med havererade familjer, där det knarkas och vare sig mat eller hyra någonsin hanteras på ett bra sätt.

    • @sossemannen

      Än en gång bortsett från frågan om och hur stora ingrepp som överhuvudtaget behövs:

      Flera av dina punkter har ingenting direkt med barnen att göra och (framförallt den första) ser mer ut som ett försök att driva igenom en större agenda med barnen som svepskäl.

      Andra tyder på en viss naivetet angående konsekvenser. Att barnens sociala utveckling gynnas av förskolan och att en särskilt bra pedagogik skulle drivas är tex båda tveksamma utsagor. Socialtjänsten behöver heller inte i första hand mer resurser utan ett förnunftigare arbete genom att man utnyttjar de resurser man redan har.

  13. sossemannen

    @michaeleriksson .
    Du argumenterar konstigt. Jag smyger inte med att jag är socialist. Det finns inga dolda agendor mer än som illusioner i dina tankar. Det är jag stolt över. Anledningen till att jag är anonym på nätet är att en facklig jurist uppmanar till det. Du har helt rätt i att åtgärderna jag föreslår går långt utanför det som bara har effekt för fattiga barn.

    Men de har samtidigt effekt för just de fattiga barnen. De som har minst och sämst erfarenhet av läsning, ro i själen vid studier och så vidare gynnas troligen av att gå i skolklasser med inte alltför många elever så att läraren har tid med dem.

    Men du är ju också okunnig i det du skriver. Det är klart som tusan att barn gynnas av att gå i förskola. Fråga vilken förskollärare som helst om det. Socialtjänsten behöver massor av mer resurser. Jag som pratat med fler än en socialiarbetare vet det.

    Du förstår väl att du gör det svårt att ta dig på allvar?

    • @sossemannen

      Om du är socialist (vilket går vidare än ”sosse”) bör du fortfarande argumentera sakligt. Vill du mer progression i skatterna, tex, säg det i ett sammanhang där det inte låter som om genomskinligt försök att spela på barnens situation. Dina utsagor om tex anonymitet eller illusioner har ingenting med min kommentar att göra.

      Ditt indirekta jämställande av tex ”minst och sämst erfarenhet av läsning” och fattigdom är mycket missvisande. Det finns en överlappning—inte en automatik. Framförallt har personlig begåvning och personliga intressen ett mycket starkt inflytande.

      Att barn gynnas av förskolan är långt ifrån givet. Det finns hypoteser om att några år till med föräldrarna vore bättre, att den starka exponeringen mot andra barn gör mer skada än nytta, o.dy. Helt säkert kan detta vara ett problem för dem starkt introverterade. Att kasta pengar på socialtjänsten är inte en lösning: Först måste man effektivisera. Om sedan med rationella kriterier en brist består, då kan man diskutera budgeten. Det är förövrigt mycket naivt att tro att det räcker att tala med förskollärare och socialarbetare. Dessa har säkert många viktiga insikter, men de är också partiska och löper en risk att inte se skogen för alla träd (precis som alla andra ”insiders”)—framförallt då vi talar om grupper som inte direkt rekryteras från den intellektuelle eliten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s