Pragmatism och maktbegär gör mig trött

Medan en mild sol flödar över Bohusläns gråa berg, över vildkaprifolen björnbärsblommens vita flor, läser jag om den stundande miljökatastrofen i Anders Wijkmans och Johan Rockströms tänkvärda bok om Den stora förnekelsen. Det är en läsvärd bok, inte bara på grund av de insikter den rymmer om miljön och de globala miljöförhandlingarna,  utan också genom de bredare reflektioner om politiken och dess villkor som Anders Wijkman delar med sig av.

Wijkman skriver i sin inledning om 50 år av politik och noterar att ”ett klart intryck är att partierna var betydligt mer idéburna rörelser på 1960- och 1970-talen än vad de är idag. Interndebatten var livlig och olika falanger argumenterade var och en för sin sak.” Och han fortsätter: ”Min erfarenhet är att politiken idag präglas mer av maktbegär och pragmatism än av ideologiska principer. Blockpolitiken har därtill gjort partierna långt mer toppstyrda. Politiken bestäms av en liten krets runt partiledarna och sedan får fotfolket rätta in sig i ledet. En farlig utveckling”.

Jag känner en rysning, mitt i sommarvärmen. Jag tror att Anders har rätt, alldeles rätt, och det plågar mig. Pragmatism och maktbegär… Hur vänder vi trenden? Hur återerövrar vi politikens själva gnista; idéerna, värderingarna, modet att driva också en obekväm agenda?

Miljökrisen är en ständigt påminnelse om politikens växande oförmåga, men just nu är det ändå krisen för Grekland och euron som jag själv upplever mest inpå skinnet, som en outhärdlig sveda.  Denna kris jagar mig och får mig snart att att tappa hoppet: hoppet om en progressiv socialdemokrati; hoppet om politiken, hoppet om att vi som européer ska kunna hantera vår gemensamma framtid. Det är som om en mörk gardin har dragits ner över Europa, en gardin av envist oförnuft. Hur länge ska detta få fortsätta? Är det pragmatismen och maktbegäret som driver politiker att förneka de människor och de intressen som de blev valda för att tjäna?

När jag grubblar över Europas monetära kris går mina tankar ofta till Sören Wibe, kollega i forskningen, kamrat i politiken. Jag minns hans engagemang och hans kamp mot den felriktade europapolitiken. Hans brinnande vrede. Socialdemokratin har Sören Wibe att tacka för mycket. Han vågade tro på sin övertygelse. Han bidrog till att Sverige idag står utanför euron. Han hjälpte partiet förbi en förödande fallgrop.

Men för detta fick han inget tack. Han lämnade partiet i besvikelse.

Jag vill att vi nu ska hålla ihop, inom socialdemokratin och inom den breda progressiva rörelsen; hålla ihop och orka förändra vår gemensamma framtid. Socialdemokratin har ett stort uppdrag, i den monetära europapolitiken men också i den miljöpolitik, som gräver solidaritet och jämlikhet för att lyckas.

Jag vill inte ge upp än. Jag vill inte tro att det dags för Candide, ”il faut garder son jardin”. Men politikens pragmatism och matkbegär, solen och sorgen över Europa gör mig så trött. Det får bli en liten stund i rabatten.

Några nedslag från krisen….Sveriges radio; Turisterna flyr Grekland, Ödesdiger vecka väntar Aten.

Annonser

31 kommentarer

Filed under Ekonomi, EU, EMU, euron, Miljö

31 responses to “Pragmatism och maktbegär gör mig trött

  1. Maths

    Jag känner med dig och tänker väl ungefär samma sak. Antagligen behöver väl även du lite avkoppling där i Bohuslän för att orka komma igen.

    Men att socialdemokratin skulle hålla ihop känns svårt. Det finns tyvärr en allt för stark böjelse för borgerliga idéer hos många. Partiet måste förstå sin rötter, var det kommer ifrån och varför det föddes. Var ska då alla dessa borgerliga sossar ta vägen? De som ser politiken som en egen karriär, inte som ett sätt att få landet att må och fungera bättre?

    • sossemannen

      Vad mig anbelangar kan typer som Tommy Waidelich dra åt h*lv*t*. Vi har faktiskt föreningsfrihet i det här landet, det vill säga rätten att inte vara med i Socialdemokratiska Arbetarpartiet.
      För mig och troligen andra är Lenas blogg ett andningshål. I SSU och partiet har jag länge sett personlig maktlystnad som aldrig leder framåt för rörelsen som helhet, bara till privata vinster för diverse egon.

      Jag skriver en studiecirkel som bland annat handlar om den organisatoriska utvecklingen. Fyra år efter att kollektivanslutningen upphört 1990 (den upphörde alltså 1986) hade partiet över 800 000 medlemmar. År 2000 hade vi en bra bit under 200 000. Tapet är marginellt drygt 81,3%.
      Alla maktstrider, all hierarkisk kultur, allt nedtrampande och ibland dödande av folks engagemang, förskingringen av folkbildningen, tystandet av debatter om ansvarsutkrävande (EU-frågan är det tydligaste exemplet på det) gör nog att många lämnat.

      Men jag tror att det gäller att se ljuset i mörkret också. Högersosseriet är svårt skadeskjutet efter två kännbara valförluster i rad. Om vi sätter in åtgärder i form av bland annat en rejält utbygd folkbildning som kan forma både hög allmän bildning och idealistiska istället för karriäristiska kandidater till ministerposter kan vi vända skutan.

      • lenasommestad

        Tack för din optimism! Jag tror också på folkbildningen, och jag tror också att idéburna budskap från folkbildningen kan sprida sig som ringar på vattnet och väcka intresse också på andra håll – utanför den traditionella folkbildningen, t.ex. på alla dessa träffar och konferenser som ordnas i arbetslivet. Tack och lov bärs vi människor ju också av en nyfikenhet och en vilja att utveckla våra liv och vårt samhälle…

  2. Jo, Lena, det ser mörkt ut. Som informationsteoretiker i själ och hjärta kan jag inte se att vi får nån rätsida på det här förrän vi återfått en debattplats i medierna där de bästa vinklarna från alla håll tas fram och får brytas mot varandra. Innan dess kan pragmatikerna ta sig fram långt effektivare genom att bäst triangulera (och därmed också odla!) redan existerande folkfördomar.
    Snackar socialdemokratin om sånt? Alltså, ett bloggnätverk är väl bra i sig – men det är inte förrän man kommer UT MED DEBATTEN BLAND VANLIGA MÄNNISKOR, såna som inte aktivt söker informationen, som man gör nån riktig skillnad. Vänstern om några borde fatta det. 😉 Och på papper har högern vunnit storslam. Vad göra för att öka mångfalden och bredden i mainstreammedia? Kan det lösas med presspolitik? Kan/ska vänstern driva egna (relevanta!) tidningar med egna medel? Ser fram emot ett insiktsfullt blogginlägg om detta. 🙂

    PS. Önskade mig häromveckan en gemensam tidning för hela EU, på engelska, för att pragmatiskt (!) förbättra debatten på EU-nivån – och tamigfasen om jag inte fick tips om en samma vecka, startad av svenskar dessutom!

    http://www.europaportalen.se/2011/06/svenskar-startar-europeisk-dagstidning

  3. torparhustrun

    Lena, det är inte lätt att hålla hoppets låga levande. Det vi ser i Grekland just nu, är hur de ekonomiska institutionerna styr ett helt folks öden. Finanskapitalet dikterar villkoren. Politiken har i stort sett inget utrymme. I en sådan värld, är det svårt att tro på politiken som motkraft överhuvudtaget. När dessutom politikens företrädare inte ens försöker att vara en motkraft, känns det många gånger som att det är bäst för en själv att släppa taget och sluta att engagera sig i politiken. Men då kanske man blir en bitter cyniker. Vad har vi som individer egentligen för ansvar som förebilder för de unga? Vilket arv vill jag lämna efter mig? Till slut kanske det handlar om att man inte kan ändra på den man är. Att känna smärta är också ett tecken på att man är en människa som lever med hela sitt hjärta.

    Lena Källman

  4. Maths

    Visst, det gäller att nå ut, att utmana den världsbild som uppstod under 80-talet. Men det går lite i vågor. Nu har vi haft 30 år där nyliberalismen har fått styra, men fler och fler ser nog sprickorna nu. Även i en så borgerlig tidning som DN kan man märka en skiftning och ett ifrågasättande av de dumheter som gjorts sedan 90-talet. Men ännu verkar det inte som om vänstern har hunnit ta till sig det som hänt och kan föra fram en sammanhållen bild av vad som händer, hur samhället ser ut och det borde förändras. Ännu spelar man de borgerligas spel.

    Jag hittade den där tidningen The European Daily men ser inte hur den skulle göra någon skillnad.

  5. Några nedslag från krisen…. ”Turisterna flyr Grekland,”

    På många håll i Grekland märker man däremot en nedgång i fråga om den totala turismen till landet.
    De driver en restaurang i Kalives på Kreta och uppskattar att turismen där har gått ned med 50 procent sedan ifjol, bland annat, tror de på grund av de relativt höga priserna i Grekland.

    När vi talas vid är deras restaurang tom. Jag är den ende kunden och framför oss är stranden nästan öde, jämfört med hur det såg ut vid samma tid förra året.

    SR

    Det är förstås möjligt att turismen fallit som en sten sen förra året i Grekland, men artikeln verkar minst sagt osaklig och verkar endast bygga på skvaller och löst prat.

    Om Turismen i Grekland minskat pga Euron och att Grekland blivit dyrt borde det ha synts i tidigare turiststatistik. Klart att de bilder som nu kablas ut inte är bra för turismen som vill ha sol bad och avkoppling. Om man ska se till statistiken drabbades Spanien och Portugal hårdast av finanskrisen 2009 men kom tillbaks en del 2010. Grekland är bland de som klarat sig bäst fram till 2010. Näst efter Italien är det Grekland som klarat sig bäst under Eurotiden sen 2002.

    Vi har aldrig tidigare haft så bra möjligheter att kolla olika sorters statistik som nu med internet, några knapptryckningar och t.o.m. kreti och pleti kan kolla eurostats turiststatistik. Märkligt att så få journalister besvärar sig med detta och då inte minst när det gäller ekonomi. Man rapar hellre i kör anekdoter från förmenta ”experter”.

  6. Bengt Göransson har gjort samma iakttagelse (Tankar om politik, 2010). Han kopplar samman det med hur ”medborgaren” har fått ge vika för ”skattebetalaren” i den politiska diskursen. Medan en medborgare deltar i samhällsutvecklingen och har tankar om hur samhället kan göras bättre så har en skattebetalare ungefär samma relation som man har till ett försäkringsbolag, dvs det enda han är intresserad av är att så billigt som möjligt få ut sin rätt. Och då blir politikerna därefter, säger Göransson – folk som inte heller har nån vilja att bygga ett samhälle och som bara drivs framåt av narcissistiskt maktbegär.

    Vad som är orsak och vad som är verkan vet inte jag. Dock kopplar jag förstås ihop det med hur även på 60- och 70-talen folk som ville något alltför ofta fick på skallen för detta av de politiska makthavarna. Behöver jag t.ex. påminna om IB-affären?

  7. Morgan Svensson

    I den mest insomnade fasen är hopplösheten som värst… och möjligheterna som störst. (Svårast, javisst, men också som möjligast.)

    Jag frågar mig ibland var vänstersossar kan mötas, bygga nätverk och arbeta för att skapa de bästa, mest livskraftiga idéerna?

    Var de osjälviska oegennyttiga kan finna sin arena och bli idéernas stödtrupper/skapare/förtrupper, snarare än idéernas snyltgäster i egennyttans namn?

    Var idéerna kan få födas och ledas av sin egen växtkraft, istället för att nyckfullt gödas eller dödas beroende på vem/vilka som för stunden tillskansat sig makten?

    Kommer när jag funderar kring dessa frågor på mig själv att avundsjukt titta på Miljöpartiets kongress, där det tydligt fanns både bredd och djup på idédebatten, där många ledamöter var nya i partiet men ändå fick en jämlik plattform med övriga på kongressen, där idéerna istället för personen stod i centrum…

    Inser snabbt att det är strukturen på partiet som är huvudorsaken till den markanta skillnaden mellan sossarnas toppstyrda, slutna organisation (nära att säja korrupta dito) och miljöpartiets idéstyrda kollektivstyrda organisation.

    Att miljöpartiet aktivt motarbetar maktpolitik på sin strukturnivå, medan sossarna snarare bejakar maktpolitiken på sin.

    Dubbelt ledarskap under begränsad tid etc. ställs mot sossarnas lösning, en sluten, toppstyrd organisation med tom. stadgestyrt lågt i tak… (Förbud mot att organisera sig i grupperingar inom partiet, t.ex. som en vänstersosseorganisation etc.)

    Självklart kommer idéerna i andra hand om ledande personer har makt, snarare än idéer för ögonen. Idéer blir ju då snarare ett hot än en lösning maktjagaren. Yta går automatiskt före innehåll…

    Vad vill jag då ha sagt (med detta allt för långa inlägg)?
    Jo, att lösningen är att se vad som driver motorn i problemet och åtgärda detta genom att skapa en starkare motor för lösningen. Vi måste helt enkelt hitta en väg att ändra organisationen. Att flytta makten från maktspelarna till idébärarna. Det är här förnyelsen skall ske…

    Idéer är eviga, organisationsformerna är blott redskap i dess tjänst…

    Låt oss därför byta redskap till ett som fungerar! (Så löser sig resten av sig själv…)

    • sossemannen

      Just den fråga du tar upp här, Morgan Svensson, ingår som en viktig del i in studiecirkel. hur gör vi organisationen mindre hierarkisk? Hur sätter vi demokrati och idédebatt i centrum? Skriv din e-postadress i ett inlägg här på bloggen, så har jag möjlighet att kontakta dig.

    • lenasommestad

      Tack för en intressant kommentar. Jag har också funderat en hel del över hur miljöpartiet jobbar, intressant att se, till exempel, att båda de nya språkrören, Gustav Fridolin och Åsa Romson, har valt att lämna politiken för en tid och sedan komma tillbaka. Att jobba och utbilda sig utanför politiken kan vara en merit i miljöpartiet. Detta är något som vi i socialdemokraterna bör lära oss av.

  8. Eva Borg

    Ja vi måste hålla ihop, frågan är bara hur vi ska förklara för våra undomar att den ekonomi som krävs för att de ska få tillgång till exempelvis fritidsgårdar på lokal nivå, inte ingår i den ekonomi som är tillväxt! Då socialdemokratin inte lyckas inväva solidarititeten med tillväxten! Är det inte pragmatism som saknas då?

    • lenasommestad

      Att väva in solidaritet med tillväxt tror jag faktiskt kräver mer mod än pragmatism. Detta innebär nämligen en radikal utmaning av den tillväxtidé som nu dominerar, idén om att mer marknadskonkurrens ger mer tillväxt.Vi måste argumentera för att tillväxten börjar med solidaritet och omsorgen om våra medmänniskor. Vi måste argumentera för jämlikhet. Det är ett budskap som inte är populärt bland dem som tjänar på dagens tillväxtmantra: åt den som har ska varda givet.
      Pragmatism tror jag – som du – kan vara en god förmåga många gånger, men det får inte vara en pragmatism som förnekar grundläggande värden. Reformismens ideologi, som socialdemokratin står för, rymmer mycket pragmatism.

    • Hade vi byggt fler fritidsgårdar hade vi fått mer tillväxt. Det offentliga har haft mager tillväxt de senaste decennierna. Vi har permanent stora exportöverskott, växande offentligt dött finansiellt överskott som 2014 förväntas uppgå till mer än 1000 miljarder, vi har ca 8% öppen arbetslöshet och hur stor den dolda och undersysselsättningen är talas det inte alls om nu för tiden. det senare annars ett populärt ämne för borgarna när S regerar. Så nog skulle det finnas utrymme för både tillväxt av fritidsgårdar och annan offentligt infrastruktur.

  9. Saken är väl också den att för den utomstående är den enda kontakt man får med politiken (förutom konkreta samhällssnytingar från försäkringskassa, sjukvård, skola) via Aftonbladet, Expressen, DN och SVD, SVT, TV4 – samt diverse lokala (oftast höger-) blaskor.

    De senaste åren har Alliansen och Media blivit ett och samma. Detta måste man ta hänsyn till när man pratar om pragmatism osv. Folket har hjärntvättats och ytterligare fördummats i ren Berlusconianda.

    Då kom Juholt! På medias villkor har han med slagkraftig retorik och intressanta piruetter svängt hela det politiska landskapet på ett par månader, plötsligt är inte skattesänkartävlingen den enda politiska idrottsgrenen… Solidaritet, frågan om barnfattigdom, stoppad utförsäljning av statliga tillgångar, påpekandet att Alliansen fullständigt saknar framåtsyftande politik, är några exempel på vad Juholt hamrat in.

    Jag anser att Juholt skaffar sossarna ett mycket välbehövligt utrymme och möjlighet till intern andhämtning – se detta som något positivt, och arbeta tillsammans för att fördjupa, problematisera, nyansera.

    • lenasommestad

      Det tycker jag verkligen att du har rätt i. Håkan Juholt har lagt grunden för en intressant utveckling för Socialdemokraterna. Det som jag gillar, inte minst, är att Håkan vågar ta egen ställning och utmana rådande konsensus och att han lyfter nya utgångspunkter för politiken, inte minst de sociala investeringarna. Detta skapar ju också stort tumult på den borgerliga kanten. Jag ska följa ditt råd och försöka ta tag i denna positiva trådända.

  10. Pingback: Från noll till 2,7 miljarder på några dagar – en viktig rättssäkerhetsfråga? | LO Bloggen

  11. Pingback: Enn Kokk » Lena Sommestad om pragmatism och maktbegär

  12. Jean

    Att gnälla på att de stora dagstidningarna är borgerliga leder ingenstans. Att skjuta budbärarna löser inte några problem, utom möjligen sömnsvårigheterna. För övrigt tycks alla som diskuterar högermedier glömma bort den mycket stora mängd fackförbundstidningar som regelbundet ramlar in genom brevinkasten. Men glömskan kanske beror på att de flesta debattörer egentligen tillhör medelklassen, inte är med i facket och därför inte får någon sådan tidning? Socialdemokratins problem är tyvärr större än att det inte finns någon stor S-märkt dagstidning. När den/de fanns sveks den/de dessutom även av organiserade fack- och partimedlemmar.

    • lenasommestad

      Du har helt rätt om fackförbundens tidningar. Det är för övrigt intressant att notera hur även tjänstemannapress många gånger intar radikala ståndpunkter. Mer av allianser och samarbeten behövs, tror jag, som en liten pusselbit mot förändring.

    • sossemannen

      När det gäller rörelsens mediapolitik skräder inte Håkan Juholt orden i senaste numret av LO-tidningen:
      ”Vi fortsätter att uppvisa en enastående inkompetens. Den är nog historisk. Det finns inte något exempel i världen på en sådan inkompetens som vi själva uppvisar när det gäller våra medier.”

      Jag kan för lite om mediaägande och -hantering för att kunna slå fast något utan att blinka. Men den som läser Lars Arnborgs bok ”(S)pelarna” får erfara att verkligheten ibland överträffar dikten när det gäller elände.

      Daniel Suhonen, tidigare redaktör för Tvärdrag, har ju räknat på det här och kommit fram till att det skulle behövas motsvarande 50 ombudsmannatjänster (osäker på exakta antalet) för att driva en tidning.

      Om den här rörelsen bara la hälften av den energi som läggs på att motarbeta engagemang på att göra nytta, då jävlar skulle det kunna hända saker. Men feghet, ynkadom, karriärism och annat elände ligger i vägen.

    • att jämföra högerns totala dominans över de stora medierna med fackförbundstidningar(!) säger mer om dig än om verkligheten.
      SVT, TV4, AB, DN, SVD, Expressen sköljer över folket ständigt och jämt, de tidningar du pratar är som en droppe i havet.
      och självklart ska denna massiva högerpropaganda diskuteras, den utgör ett allvarligt demokratiproblem.

  13. Per

    Dilemmat mellan att ha rätt eller få rätt. Desto mer ideologi och värderingar desto mindre chans att få rätt (= att genomföra det man tror på) men desto lättare att tycka att man har rätt.
    Ja, S är en maktapparat, hur skulle det kunna vara något annat efter att ha varit det statsbärande partiet i 50-60 år. Många karriärvägar krävde nästan partibok.

    Sedan tror jag det har mycket att göra med vilka S kan göra något för. Det är stor skillnad på att vara partiet för dem som började jobba tidigt och vidareutbildade sig på sin fritid för att göra sin klassresa och att vara partiet för dem som trots dagens möjligheter inte lyckas.

  14. I ett kapitalistisk system (eller snarare statskapitalistiskt) finns det en enormt koncentrerad och väldigt klassmedveten ekonomisk maktelit som utövar konstant tryck på staten. Om det finns en motkraft underifrån, dvs en folkrörelse med framförallt starka fackföreningar, vilket det fanns i Sverige förut, finns förutsättningar för att driva en progressiv arbetarinriktad socialdemokratisk reformpolitik. Det är naturligtvis mer komplicerat än så. Bretton Woodssystemet både syftade till och underlättade en sådan politik som ledde till utvecklandet av välfärdsstater under tiden från andra världskriget fram till 70-talets början. Det ersattes av en motreaktion, neoliberalismen, designad av Friedmans chicagoekonomer och sedan dess har det varit svårare. Det finns andra aspekter av det här (en stabil statlig inkomst som håller uppe en ekonomi när de privatägda storföretagen investeringsstrejkar mot en progressiv politik är tex viktigt), men poängen är att allt detta är påverkbart, och ett statskapitalistiskt system kräver en stark folkrörelse om en stat/regering ska kunna ha en hyfsad chans att driva sant progressiv politik. I takt med att progressiv politik genomförs svalnar folkrörelserna och.. ja. Det blir som det blir.

  15. Jean: Ledsen om jag verkade gnällig om media, allt jag försöker göra är att peka på möjligheter och vägar framåt. 🙂 Jag tror att det ligger enorma möjligheter i att komma ut massivt med sin vinkel till folket igen. Och då menar jag till de *inte redan frälsta*, vilket är det allra svåraste, oavsett om man rör sig på nätet eller på papper. Fackets tidningar är förstås viktiga, och kunde göras ännu mer relevanta om facket själv gick på offensiv och försökte värva nya skaror med nya argument. Men fackmedlemskap är ett högt inträdeskrav. Nyheter, analys, debatt och ledare måste spridas stort även till de som inte är med i facket. Och därifrån spridas massivt på nätet.

    Ett annat sätt är att stödja de vänsterröster som redan finns, som Johan Ehrenfeldt som kämpar som ett djur med just det här för att sprida ETC så mycket som möjligt. Arbetaren är också en fantastisk källa framför allt till internationalistisk information som man inte lär få längs nån annan kanal. Dessa har dock ”nackdelen” ur S vinkel att de är svidande kritiska också mot S. 😉

    Men jag tror att öppenheten här är en nyckel. Folk kan aldrig fås att läsas nåt som är så smalt att det uppenbart är en megafon för Socialdemokraterna. Målet måste vara att bygga så brett som möjligt, tillåta många röster, även arg kritik mot S och vänstern, och ha tillförsikt till att man vinner på det hela i slutändan. (De borgerliga bladen är till exempel ganska ofta kritiska mot de borgerliga partierna också.)

    Maths: Själv har jag inte läst The European Daily och har ingen aning om vilken vinkel den har – men jag bara konstaterade att på den nivån fattades överhuvudtaget ett ställe att debattera på. Jämför med USA, där debatt kan hållas i bl a New York Times och Washington Post.
    Nu finns det ett ställe – nästa steg är kanske att skapa fler.

  16. kom igen

    Maktbegär och pragmatism är det som gjort att (S) kunnat styra länge och därmed skapat ett väldigt bra samhälle (jämlikt, hög sysselsättning etc). Din idé att gå i en mer flummig riktningen tror jag inte riktigt på. Då blir (S) ett litet parti som inte får regeringsmakten.

    • lenasommestad

      Jag tror som du att pragmatism många gånger är bra. Den reformism som är grunden i socialdemokratisk ideologi är ett slags pragmatism. Men det får inte gå så långt att man blir pragmatisk på ett sätt som undergräver de egna, grundläggande värderingarna. Jag tror att ett problem för socialdemokratin är att de senaste decenniernas högervridning av hela det politiska fältet gör det nödvändigt att driva en långt skarpare linje än vad som var nödvändigt under perioden 1945-1975, då socialdemokratiska idéer låg mer i linje med en progressiv tidsanda.

  17. Pingback: Håkan Juholt: Oj! De är inte kloka | Kent Persson (m) blogg

  18. Pingback: Håkan Juholt: Oj! De är inte kloka | Kent Persson (m) blogg

  19. Pingback: Skydda vård, skola, omsorg – Kräv folkomröstning om Lissabonfördraget i samband med fördragsändringarna i december! | Nemokrati

  20. Pingback: Blockpolitik är blockeringspolitik. « BJÖRN ALVEBRAND

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s