Hatets grogrund och hatets språk

Tragedin i Norge ligger som ett svart moln över min själ. Angreppet mot unga människors liv, mot demokratin, mot vår egen politiska rörelse.

Ola Larsmo talar klokt i Godmorgon Världen, tillsammans med Anna-Lena Lodenius, om hatets grogrund. Han talar om vårt gemensamma ansvar för våra ord, för det språk som vi talar, för de budskap som vi väljer att sprida. Det finns människor som spårar ur i våld och extremism, men vi kan – i vår gemensamma offentlighet – välja att ge dem mer eller mindre näring. Hatet växer inte i ett tomrum. Hatets grogrund kan vara hatets språk.

Som ordförande för Svenska PEN är Ola Larsmo en framträdande företrädare för yttrandefriheten, och inte minst därför är det så viktigt att det just är han som påminner om vårt eget ansvar.  Yttrandefriheten är en demokratisk rättighet, men det betyder inte att vi kan säga vad som helst i offentligheten, utan konsekvenser. Demokratin är skör och måste vårdas. Vi väljer själva våra ord.

För en tid sedan besökte jag det nya historiska muséet i Berlin. Det var i allt en mäktig upplevelse, men mest av allt berördes jag av muséets exposé över mellankrigstiden – en tid då just hatets språk kulminerade i ett samhälle som drevs mot djup konflikt, politisk extremism, diktatur och krig. Hatets språk talar i konsten och visar en demokrati i upplösning, ett samhälle där våld och oförsonlighet ges utrymme att växa. Aggressiviteten och det latenta våldet faller i ögonen, också där avsikten i grunden är den motsatta – att hejda våld och diktatur. Några bilder ser ni längst ner i det här blogginlägget.

Jag hoppas att tragedin i Norge ska väcka nya insikter, som kanske också får oss att se politikens uppdrag i nytt ljus. Att värna vår gemensamma politiska kultur och vårt gemensamma språk är ett sådant uppdrag, så att vi inte undergräver den sköra demokrati och de fungerande, i grunden tillitsfulla samhällen, som vi har skapat.

Men inte bara offentlighetens språk har betydelse. Att bättre respektera varje enskild människa och hennes plats i detta samhälle är också ett uppdrag som vi måste värdera högre och tala mera om. Vi kan aldrig skydda oss fullt ut mot en enskild människas vansinnesdåd, men vi kan värna om att varje barn får  bästa möjliga förutsättningar att utveckla sin livschanser, för sin egen skull – men också för samhällets skull. Varje människa måste fungera tillsammans med alla oss andra i en alltmer komplicerad och krävande värld.

Politik har under lång tid varit en arena för ekonomer och strateger. Men politiken måste också förhålla sig till psykologin. Politik handlar till sist om människan och hennes liv. Ingenting är viktigare.

Jag ser ut över Skagerak, som idag är grått, med piskande regn. Det är som om själva himlen gråter .

Mer om hatets grogrund och språk: DN 24 juli , DN 25 juli, GP. Katrine Kielos i AB.  Minnesstund och Jens Stoltenbergs tal (SvD). Mer bloggat: Martin Moberg, Sebastians tankar, Enn Kokk. Bilder från historiens Tyskland – när våldets språk blev vardag:

  

Varför har euron högsta prioritet?

Euron har räddats, åtminstone för en tid. Europas ledare har nu enats om att satsa ytterligare miljarder på Grekland och andra skuldtyngda länder i eurozonen. Man lovar att göra allt för att rädda euron  –”whatever is needed”. Angela Merkel förklarar för i Financial Times att det är ett historiskt uppdrag att rädda euron: “It is our historic task to protect the euro. Europe without the euro is unthinkable.”

Det som förvånar är att ingen frågar:  varför? Av vilket skäl är det Europas viktigaste fråga att värna valutaunionen? Varför är det överhuvudtaget viktigt för Europa att ha en gemensam valuta? Och till vilket pris ska euron i så fall värnas? Är vi verkligen beredda att göra ”whatever needed”?

Vi förstår alla att den akuta krisen måste hanteras på ett som inte ytterligare fördjupar den ekonomiska krisen. Men bortom detta krävs en debatt om vad vi som medborgare vill med Europa och vad som är till gagn för ett långsiktigt välstånd. Avregleringen av bankerna, världen över, har redan skapat närmast oöverstigliga problem. Det illa fungerande eurosystemet gör Europas utsatthet än värre. Det måste vara dags att lyfta blicken.

Att ha en världsvaluta som dollar eller euro är ingen självklar tillgång för ett lands medborgare. Tvärtom. USA har på grund av dollarns särställning som världsvaluta drivits in i en gigantisk skuldfälla. Euron har skapat större möjligheter än någonsin för regeringar och banker att driva på en lånekarusell, som till sist har kraschat och nu får betalas av medborgarna.

För att rädda europrojektet tycks det nu finnas oändligt med pengar. För att rädda euron finns de pengar som inte gick att uppbringa när det handlade om att rädda klimatet i Köpenhamn. För att rädda euron finns de pengar som saknades för att bygga om Europas energisystem och förbättra järnvägsnätet . För att rädda euron finns de pengar som inte har kunnat satsa på barnens skolor, på bra barnomsorg och sjukhus, på bättre högre utbildning eller till stöd för Europas många immigranter.

Var finns Europas arbetarrörelse? Europas befolkning behöver investeringar i utbildning, folkhälsa, infrastruktur och klimatåtgärder. Framtidens välstånd handlar om våra barn, deras uppväxt och deras utbildning. Europas befolkning behöver också en politik som värnar social sammanhållning, tillit och demokrati – inte en politik som sår förtvivlan och konflikt.

Det är människors välfärd som ska ha högsta prioritet i Europa – inte ett illa fungerande monetärt projekt.

Skrivet: SvD, DN. Paul Krugman är kritisk. Beslutsdokumentet från Brysselmötet här.

Kvinnliga erfarenheter behövs för att bygga ett starkt S

Jag gläds över Håkan Juholt starka ideologiska tal i Almedalen. Socialdemokratin stiger äntligen fram som ett parti som vill och vågar utmana borgerligheten med en egen agenda för solidaritet, jämlikhet och en hållbar samhällsutveckling.

Men jag är också bekymrad, som Tomas Wetterberg och andra, över att Håkan Juholt inte väljer att tydligare lyfta kvinnoperspektiven och jämställdheten i sitt tal. En sådan markering är viktig i ett läge när Juholt som person självklart är lättare att identifiera sig med för män än för kvinnor. Det borde heller inte vara svårt, med tanke på Håkan Juholts agenda för social rättvisa har så många viktiga beröringspunkter med kampen för kvinnors frihet och rättigheter. Hans program är utan tvekan en mycket god utgångspunkt för en offensiv jämställdhetspolitik.

Jag ser att Eric Sundström i Dagens Arena drar paralleller mellan Håkan Juholt och Göran Persson, men tyvärr utan att på djupet diskutera risken för en ny epok där kvinnors intressen hamnar på politikens skuggsida. Sundström citerar uttryck som ”en cykel till lillgrabben och en ny kappa till frun” och ”varje man en ombudsman”… Det får mig att rysa.

I förlängningen minns vi hur maktstrukturerna i partiet har sett ut: varannan damernas i främsta ledet, men där bakom en stark mansdominans på ledande maktpositioner. Jag läser i tidningen Resumé att en stark s-ledare – enligt en ”s-källa” – alltid har sett till att  ha en egen problemlösare. ”En som ser till att det är ordning i leden och gör en del våta jobb”…  ”Bland dem som haft torpedjobbet finns Pär Nuder, Sten Olsson, Hans Dahlgren, Kjell Larsson liksom hans son Jan Larsson”.

Själv hoppas jag innerligt att partiet ska hitta nya former för att skapa den tydlighet, sammanhållning och enighet som krävs för att utveckla ett starkare Socialdemokratiskt parti. Fler kvinnor på partiets toppositioner och mer av kvinnliga perspektiv behövs. Jag minns hur Lena Hjelm Wallén en gång berättade om sin tid som utrikesminister och förklarade att hennes erfarenheter som kvinna var en viktig tillgång i den manliga värld som hon arbetade i, därför att internationella kriser inte är så väsensskilda från de konflikter som varje mamma ska lösa hemma köksbordet. Det gjorde ett djupt intryck på mig.

Så rätt hon hade! Konfliktlösning handlar om att kunna lyssna, förstå och medla.

När jag som miljöminister fick ansvar för de globala miljöförhandlingarna lärde jag mig snart att förmåga att lyssna är ett oundgänglig redskap för att nå framgångar i internationell miljöpolitik. Den stora bristvaran är social kompetens. Ett exempel är klimatförhandlingarna, där förtroendeklyftan är djup mellan länderna i Nord och Syd. Den förtroendeklyftan kan vi bara överbrygga om vi förstår hur den andra sidan tänker – och varför. Framsteg kräver lyhördhet och ödmjukhet; inte bara förmåga att spela tufft i maktens korridorer.

Lena Hjelm Wallén var som vice statsminister min coach när jag kom in som nytt statsråd i regeringen våren 2002, bara ett halvår före valet. Det betydde mycket för mig, och jag önskar att alla som kom nya in i politiken skulle mötas av samma omtanke. Så är det inte ännu, tyvärr – och därför måste vi alla ta ansvar för ett parti där traditionella manliga maktstrukturer ersätts av jämställdhet på alla nivåer och en politisk vardag där nya former för dialog och kommunikation får en chans att växa. Kvinnliga erfarenheter behövs för att bygga en stark socialdemokrati!

Eva Moberg – en feminist värd att minnas

Igår var det S-kvinnors dag i Almedalen. Tillsammans med Eva-Lena Jansson och Ylva Johansson deltog jag en debatt om S-kvinnor och feminismens framtid (se ABF Play).

Det var härligt att mäta en stor publik med engagemang och intresse för feminismen och S-kvinnors framtid. Det behövs kraft och förnyelse för att återigen sätta jämställdhetsfrågorna i  centrum för debatten!

Här följer några reflektioner om feminismen av annat slag. Häromdagen (5 juli) skrev jag i Nerikes Allehanda om Eva Moberg – en feminist att minnas:

Om feminismens förkämpar hade lyckats värna sin historia, då hade kvinnor inte behövt upprepa samma kamp för jämställdhet och rättvisa, gång på gång. Det hävdar Gerda Lerner, amerikansk historiker. I sin exposé om feminismens historia, The Creation of Feminist Consciousness (1993), berättar hon om hur feminister gång på gång har lyft frågan om kvinnors rättigheter. Men framgångar har följts av bakslag, och så har nästa generation kvinnor fått börja på nytt – om och om igen.

Mina tankar går till Gerda Lerner när jag ser att Eva Moberg, journalist och författare, har gått ur tiden, den 22 maj 2011. Eva Moberg, född 1932, var en av den svenska feminismens förgrundsgestalter. År 1961 skrev hon Kvinnors villkorliga frigivning, en djärv artikel som banade väg för det sena 1900-talets stora feministiska genombrott: idén om ett jämställt medborgarskap. Men trots att Eva Mobergs hade en sådan nyckelroll i svensk kvinnohistoria ser jag få som uppmärksammar hennes frånfälle. Än färre är det som påminner om hennes banbrytande insatser för svensk jämställdhet. Frågan är varför? Svenska kvinnor har inte råd att glömma.

Kvinnor anses ha dubbla roller i livet, skrev Eva Moberg, med avstamp i Alva Myrdals och Viola Kleins banbrytande bok om Kvinnans två roller (1957). Den första rollen gäller hem och barn. Den andra rollen, som kvinnan kan ”välja”, gäller yrkesarbetet. Problemet, menade Eva Moberg, är att så länge kvinnor accepterar idén om dubbla roller så förblir deras frigörelse bara villkorlig. Kvinnors frigörelse kräver nämligen att inte bara kvinnor utan också män tar på sig dubbla roller. Eva Moberg ville tala om ”människorollen”. Att vara människa rymmer ett självklart ansvar för barn. Att ägna sig åt barnen är en moralisk plikt för både kvinnor och män, menade Moberg.

Eva Mobergs artikel väckte en våldsam debatt. Men hennes vision blev verklighet. Tio år efter publiceringen av Kvinnors villkorliga frigivning genomfördes särbeskattningsreformen, en milstolpe i kampen för kvinnors ekonomiska oberoende. Därefter följde föräldraförsäkringen, jämställdhetslagen och utbyggnad av förskolan. Liberaler och socialdemokrater enades om en välfärdsmodell som blev uppmärksammad världen över, därför att den utgick från att män och kvinnor skulle dela hemarbete och förvärvsarbete lika. Det var på den tiden unikt och är fortfarande långt ifrån självklart i moderna industriländer.

Den som idag läser Eva Mobergs artikel kommer att upptäcka att hennes observationer ännu inte har tappat i aktualitet. Tvärtom. Trots att kvinnor i dagens Sverige sällan lever som hemmafruar i ekonomiskt beroende av sina män, är det könsrollsmönster som hon tecknar tveklöst bekant. Modellen med kvinnans dubbla roller, som den ser ut idag, är att kvinnor svarar för det mesta hemarbetet och ofta jobbar deltid, medan nästan alla män jobbar heltid. Bland dagens svenska småbarnsmammor är det 40 procent som jobbar deltid. Småbarnspappor, däremot, jobbar mest av alla män.

När Eva Moberg höjde rösten i början på 1960-talet var det för att väcka debatt i ett samhälle där många ansåg att kvinnors frigörelse i stort sett var uppnådd. Bara några detaljer återstod.

Idag är läget inte helt olikt. Fyrtio år efter de stora jämställdhetsreformerna är det påtagligt tyst i jämställdhetsdebatten. Det finns, liksom i början på 1960-talet, inte något organiserat motstånd mot idén att kvinnor ska ha samma möjligheter och samma rättigheter som män. Men ändå är det kvinnor som fortsätter att utföra huvuddelen av samhällets obetalda arbete. Kvinnors villkorliga frigörelse består.

Eva Mobergs betydelse för svensk jämställdhetsdebatt kan knappast överskattas. En munter påminnelse om hur hennes argument en gång blixtrade är Tage Danielssons versrader, i ett poem från folkhemmet:

I jämlikhetens namn bör det väl gälla,

att kvinnors jobb är lika bra som mäns. 

Men högre får det heller inte smälla. 

Då får det vara nog. Det finns en gräns. 

Nu blir ju jämlikheten bara värre.

Jag önskar Eva Moberg var en herre.

 

Framtid med s-kvinnor

S-kvinnors valberedning har enhälligt föreslagit att jag ska bli förbundets nya ordförande. Beslut fattas på förbundsmötet i augusti. Så glad jag blir över detta förtroende!

I Visby mötte jag idag media tillsammans med Anette Medbom, ordförande för s-kvinnor på Gotland, som arrangerade träffen. Tack för det, Anette!

Anette informerade om valberedningens beslut och jag fick chansen att berätta något om hur jag ser på utmaningarna i jämställdhetspolitiken och s-kvinnors framtid.

Det här var mina kortfattade budskap:

1)  Vårt uppdrag är att åter sätta jämställdhetsfrågorna högst upp på den politiska agendan. 40 år efter de stora jämställdhetspolitiska reformerna består ojämlikheten mellan kvinnor och män, och vad värre är: den fördjupas. De senaste årens borgerliga politik har ensidigt gynnat  män. Nu krävs en socialdemokratisk offensiv med nya kvinnopolitiska reformer!

2)    Min ambition är också att S-kvinnor ska bidra till en nystart för det socialdemokratiska partiet inför valet 2014 , med feministiska perspektiv. Vi ska se till jämställdhetsfrågorna inte glöms bort! Jag menar att just de frågor som är allra viktigast för kvinnor har tappat i prioritet inom det Socialdemokratiska partiet under senare år. Det handlar om t.ex. den generella välfärdspolitiken, en väl fungerande offentlig sektor, barnens villkor, arbetsmiljö och arbetstider, bostäder och kollektivtrafik.

När det socialdemokratiska partiet har varit som bäst har kvinnor och barn stått i fokus. Vi ska inte se på välfärden som en kostnad utan som en investering. Om partiet ska återfinna sin själ så måste man lyssna på kvinnorna!

3) Till sist, och kanske viktigast av allt: om jag får förtroendet att bli ordförande vill jag tillsammans med medlemmarna utveckla s-kvinnor till en ännu mer vital och aktiv organisation – från klubbarna och uppåt. Styrkan i en rörelse handlar om medlemmarnas engagemang, erfarenhet och möjligheter att påverka. Jag vill att  s-kvinnor ska vara en resurs och en plattform för kvinnor i politiken. Det ska vara roligt, meningsfullt och spännande att ta del i s-kvinnors arbete.

S-kvinnor är en viktig kraft i arbetarrörelsen och en organisation som under årens lopp verkligen har gjort skillnad i politiken. Jag vill fullfölja och utveckla den traditionen. Vi har stora och viktiga uppdrag framför oss.

Mediaklipp med anledning av pressmeddelande från Valberedningen och mediaträff med S-kvinnor på Gotland 4 juli bl.a. SvT,  TV4 Nyheterna, DN, SvD,  Dagens Arena, Riksdag och departement,  Gotlandsnytt, Lidköpingsnytt, Makthavare, Aftonbladet politikerkollen, Corren, Uppsalademokraten, Nyheter 24. Blogga: Jämlikhetsanden,  Martin Moberg, Anna Ardin, Röda Berget.