Euron har räddats, åtminstone för en tid. Europas ledare har nu enats om att satsa ytterligare miljarder på Grekland och andra skuldtyngda länder i eurozonen. Man lovar att göra allt för att rädda euron –”whatever is needed”. Angela Merkel förklarar för i Financial Times att det är ett historiskt uppdrag att rädda euron: “It is our historic task to protect the euro. Europe without the euro is unthinkable.”
Det som förvånar är att ingen frågar: varför? Av vilket skäl är det Europas viktigaste fråga att värna valutaunionen? Varför är det överhuvudtaget viktigt för Europa att ha en gemensam valuta? Och till vilket pris ska euron i så fall värnas? Är vi verkligen beredda att göra ”whatever needed”?
Vi förstår alla att den akuta krisen måste hanteras på ett som inte ytterligare fördjupar den ekonomiska krisen. Men bortom detta krävs en debatt om vad vi som medborgare vill med Europa och vad som är till gagn för ett långsiktigt välstånd. Avregleringen av bankerna, världen över, har redan skapat närmast oöverstigliga problem. Det illa fungerande eurosystemet gör Europas utsatthet än värre. Det måste vara dags att lyfta blicken.
Att ha en världsvaluta som dollar eller euro är ingen självklar tillgång för ett lands medborgare. Tvärtom. USA har på grund av dollarns särställning som världsvaluta drivits in i en gigantisk skuldfälla. Euron har skapat större möjligheter än någonsin för regeringar och banker att driva på en lånekarusell, som till sist har kraschat och nu får betalas av medborgarna.
För att rädda europrojektet tycks det nu finnas oändligt med pengar. För att rädda euron finns de pengar som inte gick att uppbringa när det handlade om att rädda klimatet i Köpenhamn. För att rädda euron finns de pengar som saknades för att bygga om Europas energisystem och förbättra järnvägsnätet . För att rädda euron finns de pengar som inte har kunnat satsa på barnens skolor, på bra barnomsorg och sjukhus, på bättre högre utbildning eller till stöd för Europas många immigranter.
Var finns Europas arbetarrörelse? Europas befolkning behöver investeringar i utbildning, folkhälsa, infrastruktur och klimatåtgärder. Framtidens välstånd handlar om våra barn, deras uppväxt och deras utbildning. Europas befolkning behöver också en politik som värnar social sammanhållning, tillit och demokrati – inte en politik som sår förtvivlan och konflikt.
Det är människors välfärd som ska ha högsta prioritet i Europa – inte ett illa fungerande monetärt projekt.
Skrivet: SvD, DN. Paul Krugman är kritisk. Beslutsdokumentet från Brysselmötet här.
Lena Sommestad 
Stort tack för detta och tidigare inlägg om euron!
Håller helt med dig när du frågar var Europas arbetarrörelse finns.
Samtidigt har jag ett intryck (jag följer inte frågan jättenoga) av att tabut mot att ifrågasätta euron håller på att luckras upp även om knappast någon talar så rakt och tydligt om saken som du.
Calmfors var t ex ganska rättfram i Rapport igår kväll när han sa att han röstade ja 2003 men att vi nu bör vara tacksamma för att vi inte är med i EMU. (Tolv minuter in på inslaget.) http://svtplay.se/v/2486321/rapport/22_7_19_30
Om ifrågasättandet av euron på allvar blir en fråga på den politiska agendan och i mainstream-medierna har jag en känsla av att det blir en polarisering mellan dem som ifrågasätter euron och dom som säger att Europrojektet bara är halvfärdigt och bör kompletteras. Den senare sidan verkar vara väl förberedd. Se t ex ”Överlever euron utan europeisk skatteunion?” http://www.hgo.se/almedalsveckan/g1/2428-hgo.html (hela seminariet finns inspelat där, jag har inte kollat det ännu) medan kritikerna sällan hörs och inte alls är lika välorganiserade och resursstarka. Hur ändra på detta?
/Lasse
Ja även många i den europeiska debatten betraktar processen som en positiv möjlighet att fördjupa EU-samarbetet. Nu ser man t.e.x fram emot ett europeiskt finansministerium. I DN drar Henrik Brors idag slutsatsen att Sverige hamnar allt längre från maktens centrum….
EU German interest
Germany has failed to achieve hegemony over the European continent in war. However, the German domination of Europe could be realized by economy, politics, and this is what sought by political forces of the German.
That Germany sought to save the euro because in that interests of Germany.
Det kanske är så att arbetarrörelsen bör ta en titt på hur användbar Modern Monetary Theory (eller annorlunda uttryckt: sunt förnuft i penninghantering för att bekämpa kriser av den typ som vi har nu) kan vara för att röja upp i den sörja som 30-40 år av nyliberalism har skapat? Sverige som är lyckligt nog att ha sin egen valuta kunde bli ett ekonomiskt föregångsland igen. En gång var ”stockholmsskolan” på toppen i nationalekonomin. Kan vi möjligen få en ny och ännu bättre version? Och så kunde ju SAP plocka upp ett och annat visdomsord från Wigforss också när man ändå är i farten.
Här finns mycket för högre socialdemokrater att begrunda. samt borgerligheten som ville vi skulle kasta oss in i denna karusell.Ännu en bra och aktuell artikel Men Lena vad sysslar Europas vänster med ?
Min uppfattning är att vänsterns politiska ledare under en så lång tid har varit så djupt involverade i europaprojektet att det är svårt att ta ett steg åt sidan. Eftersom alla är så starkt engagerade i det projekt som satts i verket finns det inte kraft och utrymme att i grunden reflektera över vilka alternativ som kan finnas till dagens monetära system.
Viljan att visa lojalitet och samarbeta med kollegerna i andra länder tar helt enkelt överhanden. Perspektivet från toppen förblindar. Angela Merkel uttrycker det som jag tror att de flesta ansvariga känner: man ser räddningsaktionen för euron är en historisk insats. Människorna i Europa måste ställa upp för något större; det europeiska projektet. Och Socialdemokratin i Europa ska stå pall i denna svåra stund.
Det är som sjömän i storm. Allt handlar om att rädda sig i land. Om båten är sjöduglig eller inte har ingen tid att tänka på. Tvärtom – i stormens virvlar ropar man till varandra att aldrig har ett vackrare och säkrare skepp seglat på marknadens skummande vatten.
Jag betraktar med förtvivlan denna vilda seglats, som troligen slutar med att skeppet tippar – som en gång det stiliga Wasa. Så ska framtidens ekonom-historiker få beskriva denna accelererande kris; hur den svepte från land till land och hur ansvariga politiker inte förmådde inse att projektet var på väg att kapsejsa.
Jag hoppas att det slutar annorlunda, men det ser illa ut. Jag är glad över att t.ex. de tyska socialdemokraterna ändå har drivit t.ex. idén om Marshallhjälp till Grekland, som är en riktig tanke, men det är samtidigt djupt bekymmersam att man inte kan diskutera eurosystemet i sig och hur man kan ta sig ur problemen. Jag noterar också att t.ex. Calmfors pekar på att Grekland skulle ha en större chans att få igång sin tillväxt med en egen valuta. Detta är argument som måste tas på allvar, inte minst för demokratin och den sociala sammanhållningens skull.
Givetvis är det en mycket berättigad fråga varför man inte anser sig ha råd att investera i framtidens utbildning, infrastruktur och energisystem. Däremot kan jag hålla med Merkel om att det är historiskt mycket viktigt att försvara den gemensamma europeiska valutan. Tänk för en stund vad som skulle hända om europaprojektet havererade, vems agenda det skulle passa in i? Jo, alla nationalister som hånfullt skulle säga ”vad var det vi sade”, ”så går det när man blandar folk” etc. Framförallt skulle en eurokollaps och tillhörande politisk kris förmodligen göra alla steg i riktning mot världsfederalism politiskt omöjliga för generationer framöver.
Tvärtom behöver vi en tydlig, kosmopolitiskt orienterad politik som visar på varför solidariteten i Europa bara är en språngbräda mot något mycket större, en politik som för samman Europa i en tydligt demokratiskt ansvarig federal struktur och driver framtidens tillväxt genom snabb integration av Turkiet, Ukraina med flera länder. Från allra första början har EU byggt på idealism och det största hotet mot denna idealism är just kortsiktiga nationella prioriteringar och cynism.
Jag förstår hur du resonerar, men problemet är ju att euro-systemet inte bidrar till att föra de europeiska länderna samman. Tvärtom fungerar valutasystemet i praktiken som en splittrande kraft, som driver länder isär istället för att föra dem närmare varandra. Detta har inte att göra med de idéer som ligger bakom projektet, som ju just handlar om att skapa större sammanhållning. Detta beror på hur det monetära systemet är konstruerat.
Därtill tror jag att det är mycket viktigt att ha ett pragmatiskt förhållningssätt när det gäller internationellt samarbete. Demokrati börjar på låg nivå. Internationellt samarbete måste alltid vägas mot vikten av att enskilda människor, världen över, också har en reell möjlighet att påverka sina liv. Om federala projekt blir projekt som uppfattas stå i strid med egna, viktiga och omedelbara intressen – som t.ex. varje människas intresse av ett jobb att försörja sig på – då är risken stor att vi får en backlash.
Rasmus: bygger EU på idealism? Hur tänker du då? Jag tycker det är utmärkt att så många länder som möjligt samarbetar för allas gemensamma bästa. Men den valutaunion som idag förhindrar länderna i Sydeuropa att föra en egen penning och finanspolitik, gör att dessa kommer att få det jättesvårt att komma på rätt köl. De så kallade ”räddningspaket” som beslutats om i Bryssel sägs syfta till att rädda Grekland. Personligen tycker jag mig se att för varje räddningspaket som grekerna får ta emot så blir Greklands kris allt djupare. Noga besett är ju dessa paket till för att i huvudsak rädda det tyska och franska bankkapitalet.
Sen frågar många var den europeiska vänstern befinner sig. Svaret är ganska enkelt. Den befinner sig i djup kris. En europeisk reformistisk vänster behöver en blomstrande marknadsekonomi som befinner sig i starkt tillväxt och som generera arbete. Denna typ av marknadsekonomi hör 1900-talet till. Nu är det andra länder, främst i Asien och Sydamerika som är i full färd med att göra den välfärdsresa som vi gjorde på 1900-talet.
Vi i den gamla världen får försöka rädda det som räddas kan. I en sådan verklighet är det inte lätt att vara framgångsrik socialdemokrat. Vi får se hur långt Juholts talekonst räcker. Eftersom vår nuvarande Allians blir allt regeringströttare, är det fullt tänkbart att Partiet är tillbaka vid grytorna redan vid nästa val.
Många saker på en gång här. Först och främst tror jag inte alls att den starka ekonomiska tillväxt som vi upplevde i Sverige under 1900-talet hör det förgångna till. Tvärtom tror jag att den socialdemokratiska modellens verkliga styrka ligger just i att skapa förutsättningar för tillväxt i en kunskapsbaserad ekonomi. Tyvärr har socialdemokratin många gånger haft svårt att förstå hur framgångsrik den egentligen varit (se till exempel Sheri Bermans fantastiska bok ”The Primacy of Politics: The Past, Present, and Contested Future of Social Democracy”) och framförallt förmå översätta detta i termer av framtida politik. Tittar vi på det senaste decenniet ser vi också att Sverige varit en av de länder i världen med allra högst ekonomisk tillväxt, mycket tack vara en välutbildad arbetskraft och att vi, till skillnad från många andra, accepterat nödvändiga strukturomvandlingar av ekonomin . Problemet är bara att man inte politiskt förklarat denna process utan istället fallit in i nyliberal retorik som skuldbelägger individer snarare än visar hur vi tillsammans kan tjäna på en ökad produktivitet.
Givetvis finns det ett korn av sanning i att en del människor hellre vill spela Playstation än att arbeta men det har varit ett oerhört svek av socialdemokratin att man gått på berättelsen att denna ovilja skulle vara den verkliga orsaken till massarbetslösheten när det i många fall (tänk till exempel på nedläggningen av TEKO-industrin eller varvsnäringen) handlar om betydligt större samhälleliga processer. Samtidigt ska vi i en mening vara väldigt tacksamma för att vi förlorat dessa jobb då de möjliggör för samhället att frigöra arbetskraft och kollektivt flytta upp till en mycket högre produktivitetskurva. Problemet är bara att för den enskilda individen som arbetat trettio år i textilindustrin i Borås och har en utsliten axel är det inte alldeles lätt att komma tillbaka på arbetsmarknaden som iPhone-ingenjör. På samma sätt är det inte uppenbart för aktieägaren att dennes nya Volvo XC90 bekostats just genom att människor friställs från sina jobb. Här behövs en politik som förstår globaliseringens mekanismer och förmår använda dessa på ett progressivt sätt.
På kort sikt stämmer det absolut att Grekland utan den gemensamma valutan skulle kunna göra något i still med Argentina. Men på sikt finns det bara två vägar för Grekland som är hållbara, antingen öka man sin produktivitet eller så minskar man sin konsumtion. Tack vare medlemskapet i EU har man kunnat uppleva lite av en olje-effekt där pengar till synes kommit ner från himlen vilket har tillåtit en expansion av den offentliga sektorns som inte matchats men en motsvarande ökning i underliggande samhällsekonomisk produktivitet. På sikt är jag dock i grunden väldigt optimistiskt beträffande dessa ”randekonomier” då de skulle spela en nyckelroll i den ekonomiska integrationen av Nordafrika och Mellanöstern. Problemet är, återigen, som jag ser det, bristen på idealismen och ständigt återkommande merkantilistiska föreställningarna om ekonomin som ett nollsummespel (min vinst måste alltid vara någon annans förlust). Det verkar inte spela någon roll att ekonomin har fyrtiodubblats under de senaste århundraden, alltför många människor ser fortfarande på världen med förindustriella ögon.
Och ja, jag tror att EU till stor del byggt på idealism men också så klart kalla realpolitiska avvägningar. Men läser man de stora EU-federalisterna handlade det lika mycket om en moralisk uppgift, att för alltid förändra villkoren för mellanfolklig interaktion i Europa.
Det är bra Rasmus. En del saker du skriver är naturligtvis helt korrekta. Vi ska vara tacksamma för att svensk fackföreningsrörelse, ett av Partiets utskott, drev en klok solidarisk lönepolitik som tvingade olönsamma branscher och företag att antingen lägga ner eller flytta utomlands. Tänker förstås på varven och textilindustrin i första hand. Arbetskraften kunde slussas över i mer produktiva branscher som hade framtiden för sig samtidigt som Partiet beslutade sig för att låta den offentliga sektorn växa ordentligt, vilket gjorde att kvinnorna fick vara med i samhällsbygget. Allt detta var mycket bra och gjorde att Partiet fick bära Staten under så många år. Lite mer problematiskt blev det när våra IT-företag (Ericsson! m.fl) gjorde samma sak, alltså outsourcade det mesta till utlandet. Eller när 90-talskrisen tvingade den offentliga sektorn att krympa. Snart slår SAAB vantarna i bordet. Optimisterna kommer naturligtvis att hävda att det är det bästa som kunde hända, eftersom det då blir möjligt att slussa över både arbetare och tekniker i Trollhättan till de nya framtidsbranscherna. Problemet är bara att ingen kan säga namnet på en sådan framtidsbransch. Skulle man det vore problemet löst. Just nu är de mest expanderande framtidsbranscherna bemanningsföretag och företag för hushållsnära tjänster. Snacka om high tec! Callcenterföretagen är också en sådan framtidsbransch, vilket framgår av alla säljare som ringer hem stup i kvarten. High tec det också.
Det är bra att du är optimist, Rasmus. Och personligen ska jag inte klaga. Just nu rullar det på ganska bra. Vi befinner oss i ett läge som Irland hade för ungefär 4 år sedan. Goda statsfinanser, bra tillväxt, fantastiskt drag på fastighetssidan osv. Den keltiska tigern. Nu är det vi som är tigerekonomin i Väst.
Det skulle bli alldeles för långt att fördjupa sig i detta. Finanskrisen 2.0 ligger sannolikt inte långt borta. Då får vi ta på oss hjälmen och säkerhetsbältet och hoppas på det bästa. Optimismen är det sista som överger människan.
Tack för svar Bosse!
Roligt att du delar åtminstone bitar av min historiska analys. Samtidigt är det förvånande hur djupt pessimismen om vår ekonomiska (för att inte säga ekologiska) framtid egentlig går, jag kan inte låta bli att tänka på Keynes och hans ”The Economic Possibilities of our Grandchildren”. Givetvis är det sant att framtidens jobb inte kommer att vara av samma slag som gårdagens, att det kommer att ställas betydligt högre krav på kreativitet, fantasi och kompetens men jag har svårt att se detta som något negativt, åtminstone inte på en samhällsnivå.
Efter att nu ha bott ett halvår i Asien är jag helt övertygad om att det finns otroliga möjligheter för svenska företag att bli än mer framträdande på världsmarknaden. I allt från miljöarbete till säkerhetstänkande är vi redan långt framme och behovet av till exempel vettiga ekologiskt hållbara bostäder som inte börjar falla ihop efter några månader (som mycket gör här i Kina) är bokstavligt talat oändligt. I en värld med miljarder människor som saknar fundamental infrastruktur och sanitet har jag svårt att se hur vi skulle ”få slut på arbete”. Däremot kommer arbetet i framtiden förmodligen vara väldigt annorlunda, det handlar inte om att stå tio timmar i en fabrik (det kan robotar göra) utan om att ha ett helt liv och att tänka efter före man gör saker. Här tror jag f.ö. den svenska modellen med betalda semestrar etcetera är en kraftigt underskattad framgångsfaktor.
Jag arbetar själv som universitetslärare här i Beijing och kan själv se vilka enorma behov som finns bara inom samhällsvetenskapen. För alla dikotomier till trots (demokrati/diktatur) är det uppenbart att även den kinesiska staten är i desperat behov av människor som förmår tänka självständigt och kritiskt för att överhuvudtaget kunna styra landet (sen är det en annan sak att jag personligen tror att detta på sikt, med all sannolikhet, kommer att leda till en verklig demokratisering av Kina).
Tack igen för en intressant debatt!
Vi som är historiskt intresserade minns förstàs den tid dà guldmyntfoten làg som en mara över ekonomin; och bl.a. det tyska socialdemokratiska partiet sàg som sin huvudprioritet att rädda marken fràn 1929 och framàt. Vi vet ocksà vilket högt pris de, och alla dà levande, fick betala för att det bara var nazisterna som sàg fördelen av en keynesiansk ekonomisk politik där realekonomin var viktigare än finanskonstruktionerna.
Jag delar slutsatserna i denna rimliga analys av läget.
Håller helt med dig, Lena. Och har skrivit en blogg Euron döfött projekt – som om det odlas riskerar hela Europatanken! http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=51414 och skriver bl.a. detta innebär att de sämst betalda, de i sämst bostäder, de med sämst hälsa, de med lägst utbildning används för att få den ekonomi på fötter som Euroexperimentet är skuld till. EU och Euron kommer att symbolisera fattigdom, begränsningar och utanförskap, vilket kommer att få stor betydelse för EUs möjligheter att överhuvudtaget överleva