Effektiva klimatskatter kräver jämlikhet

Snabb klimatomställning är bra för statsfinanserna, skriver Martin Ådahl på Tankesmedjan Fores (DN).

I sin artikel lyfter Ådahl en viktig debatt om sambandet mellan tillgången på billig energi och samhällsekonomins utveckling, i polemik med miljöpolitikern Anders Wijkman, Tällberg Foundation (Energin nyckelfråga för att lösa krisen, DN).

Anders Wijkman lägger stor vikt vid energin och naturresurserna som själva kärnan i den ekonomiska tillväxten. ”Det var först när människan började utnyttja fossila bränslen som tillväxten sköt fart och den industriella revolutionen blev möjlig”. Ådahl har rätt i att sätta frågetecken här.

Forskning om långsiktig ekonomisk utveckling ger en annan bild. Självklart är naturresurser och energin centrala insatsfaktorer i en ekonomisk utvecklingsprocess, men industriella revolutioner och ekonomisk utveckling har inte skett där tillgången på naturresurser och energi har varit störst. De har skett där de mänskliga resurserna har varit störst och bäst utvecklade – dvs. i länder med en hög andel vuxna, friska erfarna och kompetenta invånare. Världens ekonomi kommer inte att falla samman med växande resursbrist, så länge det finns mänskliga resurser och kompetens. Däremot är risken överhängande för miljökatastrofer som fördärvar själva grunden för samhällsekonomin och människors liv: vattenförsörjning, fungerande ekosystem, ett hanterbart klimat.

Därför ska vi lyssna på Anders Wijkman och inte – som Ådahl – hävda att det inte finns några problem med att förena klimatåtgärder och ekonomisk tillväxt. Det finns förvisso stora möjligheter att skapa en mer hållbar ekonomisk tillväxt, hur vi nu väljer att mäta och analysera vad ekonomisk tillväxt egentligen består i, men det behövs långt mer kraftfulla åtgärder för att nå dit än dem som vi idag ser, i synnerhet i borgerligt styrda nationer.

"Old lady keeps warm". Energifattigdom i Storbritannien.

Martin Ådahl förespråkar klimatskatter och pekar på att de ger statskassan inkomster. Det är en bra poäng. Låt oss driva detta! Men låt oss då också komma ihåg att effektiva klimatskatter kräver en hyggligt jämlik inkomstfördelning. Länder där ojämlikheten är så stor att de sämst ställda måste ha särskilda subventioner för att betala värme till lägenheten, sådana länder har inga som helst förutsättningar att utnyttja klimatskatter på ett effektivt sätt. Exempel finns nära. I Storbritannien är ”fuel poverty” ett brännande socialt problem.

Sverige har under 20 år varit ett av  få länder i världen som framgångsrikt har kunnat utnyttja klimatskatter riktade mot hushållen. Frågan är hur länge detta förblir möjligt, med en borgerlig regering som systematiskt ökar inkomstskillnaderna och trycker ner de sämst ställdas inkomster.

När Socialdemokraterna är som bäst…

Så har jag landat hemma igen efter ett inspirerande förbundsmöte med S-kvinnor i Luleå. Norrbotten bjöd på natur, kultur och mycket politik. Här finns det röda Sverige, med socialdemokrater vid makten i alla kommuner. Det väcker mycket tankar om vad partiet vill och kan uträtta. En sak är klar: villkoren för välfärd och jämställdhet formas i långa stycken på lokal nivå. Här finns chansen att gå före.

För mig personligen blev det förstås en oförglömlig helg. På lördagen valdes jag till förbundsordförande för S-kvinnor. Det är det största och finaste förtroende som jag  har fått i politiken. Tack alla ni som hört av er med gratulationer och glada tillrop! I morgon börjar ett spännande jobb för att utveckla S-kvinnor och stärka kvinnoperspektivet i socialdemokratisk politik.

Fler kvinnor än män röstar på Socialdemokraterna, men kvinnor utgör bara 44 procent av partiets medlemmar.

Partiet har jämställda listor i alla val, men trots det har frågor om jämställdhet, välfärd och kvinnors villkor hamnat i politikens periferi.

En förändring behövs! När Socialdemokraterna är som bäst står  jämställdhet och välfärd högst upp på den politiska agendan.

Här mitt korta tack till ombuden och till Nalin Pekgul, som avgående ordförande.

Dags att ta strid för den jämställda familjepolitiken

Idag skriver jag i Piteåtidningen om hur alliansregeringen är på väg att skapa en helt ny familjepolitik i Sverige, ”Dags att ta strid för en jämlik och rättfärdig familjepolitik”. Den borgerliga alliansen ger inte längre tydligt stöd till den tvåförörjarmodell som sedan 40 år tillbaka har gjort Sverige till en unik pionjär i jämställdhetspolitiken. Familjepolitiken blir istället alltmer uppdelad efter sociala och etniska linjer. Politiken riskerar att återuppväcka en traditionell och underordnad kvinnoroll för de kvinnor, som har låga inkomster eller står långt från arbetsmarknaden.

Artikeln publiceras inför S-kvinnors förbundsmöte i Luelå. Det är härligt att vara här! Norrbottens S-kvinnor har ikväll bjudit de hundra ombuden på en spännande runtur i Gammelstaden. I morgon börjar allvaret och arbetet, med tal, val, torgmöte och motioner.

De som vill nå mig, från pressen, hänvisas under förbundsmötet till Sara Gunnerud, 070-6939578.

Hur blir man mer än en kamrer?

Håkan Juholts tal väcker berättigad uppmärksamhet, inte minst för att han vågar säga det hittills förbjudna: ””Verkligt ansvar är mer än att agera kamrer och balansera en budget” (DN). Eric Sundström i Dagens Arena fångar bollen och menar att Juholt nu för att vinna initiativet måste lyckas  ”förklara sambandet mellan kapitalismens kris och varför hans lösningar är investeringar” (Dagens Arena).

Mitt tips är att lyfta socialpolitiken. Under tjugo år har högerns debattörer, världen över, hävdat att socialpolitiken måste vara extremt restriktiv och kostnadseffektiv eftersom det bara finns en liten begränsad budget att fördela. Denna snäva analys har dock under senare år med kraft utmanats av den moderna forskningen om socialpolitik, som visar att utgångspunkten är fel i grunden eftersom budgetens storlek inte är given. Budgetens storlek beror på hur socialpolitiken utformas. En framgångsrik socialpolitik kan skapa både större skatteintäkter och större skattebetalningsvilja.

Förklaringen är både ekonomisk och politisk.

Investeringar i fattigdomsbekämpning, hälsovård och utbildning skapar större produktivitet i samhällsekonomin. En omfattande forskning kan i dag visa att just investeringar i humankapital (hälsa, kunskap etc) och socialt kapital (social tillit, väl fungerande institutioner) har en avgörande betydelse för ett lands välstånd. En offensiv socialpolitik bidrar också till att stabilisera efterfrågan i samhällsekonomin och hålla syssselsättningen uppe.

Politiskt skapas större stöd för socialpolitiken, om den utformas som en generell, inkomstrelaterad politik som omfattar alla invånare. Den socialpolitik som utgår från en snäv budget och därför ofta inriktas bara på de mest behövande, resulterar i att majoriteten betraktar den utsatta minoriteten som tärande bidragstagare. Det minskar skattebetalningsviljan, i en spiral nedåt. USA är det främsta exemplet.

Jag rekommenderar alla med intresse för dessa frågor att läsa mer. En introduktion ges i Thandika Mkandawires ”Lessons from the UNRISD research project on social policy”. Mkandawire är en strålande skicklig forskare som har ägnat många år av sitt liv åt att driva forskning om socialpolitik inom FN:s Research Institute for Social Development.  Hans ambition är att lyfta socialpolitikens betydelse för ekonomisk utveckling – utan att för den skulle tappa bort socialpolitikens yttersta mål: enskilda människors värdighet och välfärd.

Håkan Juholt är på helt rätt väg! Jag ser fram emot att han på S-kvinnors förbundsmöte i Luleå nästa helg också lyfter hur det sociala investeringsperspektivet kan bidra till kvinnors frihet och välfärd. Igår fick vi inte höra Håkan Juholt som feminist – som Karin Pettersson hoppades i sin krönika i Aftonbladet.

Mer att läsa finns i en hel serie böcker om progressiv välfärdspolitik från Palgrave Macmillan, Social Policy in Development Context Series. I denna serie finns också en volym om den klassiska nordiska välfärdspolitiken, eftersom den är ett av historiens främsta exempel på hur socialpolitik har utnyttjats just för att stärka länders produktivitet och tillväxt, Social Policy and Economic Development in the Nordic Countries, en volym redigerad av Olli Kangas och Joakim Palme.

Mer om Juholts tal: Bl a Aftonbladet, Dalademokraten. Bloggat: LO-bloggen.

Vattenveckan: toaletter är en fråga om kvinnors liv och trygghet

Idag läser jag  Jae Sons  viktiga artikel i DN, ”Vattenkrisen kan utmynna i konflikt över gränserna”. Jae Son lyfter inför årets vattenvecka i Stockholm en av världens största och viktigaste kvinnofrågor: tillgången till vatten och tillgången till grundläggande sanitet: enkla toaletter och fungerande avlopp.

Det talas alltför sällan om det faktum att flera hundra miljoner människor i världen saknar tillgång till en toalett och vad det betyder.

De allra värsta sanitära förhållandena finns i städernas slum. Bild från Wateraid.

Själv blev jag för första gången på allvar varse problemet , när jag som miljöminister arbetade inom Nätverket för kvinnliga miljöministrar, Women in charge of the environment. Då fick jag veta hur bristen på fungerande sanitet i Afrika leder till smittspridning och sjukdomar. Jag fick veta hur svårt det är för kvinnor att hålla smittorna borta när både toaletter och tillgång till vatten saknas. Jag fick höra berättelserna om hur kvinnor utsätts för våldtäkt, när de i nattens mörker sökte sig till någon plats där de kunde uträtta sina behov. Jag insåg att skolor utan toaletter kan leda till att flickor inte alls vill gå dit.

Sanitet räknas i det globala samarbetet som en miljöfråga, och millenniemålet om förbättrad sanitet finns därför under miljöpunkten i FN:s millenniemål, mål nummer sju om hållbar utveckling. Men sanitet handlar som alla förstår om mycket mer än miljö och hållbar utveckling. Att ha tillgång till en toalett är en fråga om mänsklig värdighet, trygghet och hälsa. Det är en fråga om kvinnors möjlighet att avvärja våld och trakasserier. Det är en fråga om frihet och säkerhet, varje dag.

Världens regeringar har lovat att halvera det antal människor som inte har tillgång till grundläggande sanitet, till år 2015. Det återstår att se om detta mål kommer att uppnås.

Min erfarenhet är att sanitet är en fråga som ständigt hamnar längst ner på prioriteringslistorna. I de fattiga länder där grundläggande sanitet saknas, kämpar många kvinnor i politiken en ojämn kamp för att synliggöra kvinnornas situation och vikten av att satsa på vattenledningar, toaletter och avlopp. Samma kamp drivs i slumförstäderna, i  byarna och i hemmen. Alltför ofta är det annat som anses långt viktigare att prioritera; som vägar och flygplatser. Kvinnors önskningar kommer sist. Den låga prioriteringen av sanitet i många utvecklingsländer påminner mig om min mammas berättelser från sin barndoms svenska landsbygd. Där fanns det ofta pengar till att dra vatten in i lagården men inte alltid till att dra vatten in i köken.

Jag hoppas att vi i kvinnorörelsen i Sverige ska kunna göra ännu mer än vi gör idag för att stötta Jae Son och andra i deras hårda kamp för bättre tillgång till vatten och sanitet för världens kvinnor. Här finns början till ett bättre liv.

Mer att läsa: UN Water’s ”Gender, Water and Sanitation”. För den som vill veta mer om FN:s arbete för kvinnor, läs om UN Women, svensk länk här.

Våga tänka nytt om samhällsekonomin!

Krisen fördjupas i både USA och Europa. Samtidigt fördjupas också en politisk kris. Den svenska regeringen, liksom EU:s ledarskap, tycks inte se någon annan lösning än mer av en redan misslyckad medicin: mer åtstramningar för löntagare och medborgare, mer avregleringar och privatiseringar, och mer insatser för att rädda ett illa fungerande euro-projekt. Åtgärder för att ställa finansmarknaden till svars för krisen och dess konsekvenser är påtagligt försiktiga. Samtidigt har alla andra stora och avgörande politiska frågor skjutits i bakgrunden: den växande sociala ojämlikheten, bristen på investeringar i hälsa och utbildning, klimatkrisen.

Det borde vara dags för en mer djupgående diskussion om hur vi vill utforma framtidens samhällsekonomi, globalt, inom EU och lokalt. Här har Socialdemokraterna en viktig roll att spela. Vi bör lyfta alternativen och visa på möjligheterna.

Inspiration och kunskap finns redan att hämta i övermått i den internationella debatten. Ekonomen Jeffrey Sachs bidrog igår med en lysande artikel i Financial Times. Han efterfrågar just det som behövs: en strategi mot krisen som bärs av sociala värderingar. För Socialdemokraterna bör det vara självklart att ställa frågan hur den ekonomiska krisen bör mötas på ett sätt som främjar löntagarna. Varje dag får vi i dagspressen veta vad bankekonomerna anser om krisåtgärderna. Var finns en progressiv röst, som vågar göra annat än lyssna till marknaden?

På besök i Stockholm är nobelpristagaren Paul Krugman tydlig när det gäller euro-krisen (TT, Dagens Industri, Expressen).

”Det handlar inte så mycket om dålig krishantering, även om vi har sett en del av det. Det vi ser är snarare effekterna av de fundamentala felen i eurosystemets struktur.”

Krugman är också tydlig när det gäller den inom högern vitt spridda uppfattningen att starka välfärdssystem skadar samhällsekonomin.

”Krisen har inget med välfärdspolitik att göra. Bland länderna som klarat krisen bäst, som Sverige, finns flera starka välfärdsstater. Och Grekland har ju knappast bättre välfärdsvillkor än till exempel Tyskland”.

I Europa mobiliserar allt fler för att stärka medborgarnas och löntagarnas röst i debatten om den ekonomiska krisen. Ett exempel är Finance Watch; en viktig resurs också för oss i den svenska socialdemokratin. Finance Watch har bildats som motvikt till de privata lobbyintressen som idag har ett oproportionerligt inflytande på europeisk politik i syfte att bättre reglera finanssektorn.

Det är dags att våga tänka nytt om samhällsekonomin. Vi vet att långsiktig ekonomisk utveckling i grunden bygger på människors kompetens och förmåga: hälsa, utbildning, graden av social tillit. Alla dessa resurser fördärvas nu i kampen för att rädda euro-projektet och bankerna. Formulera alternativet!

Om krisen: DN, DN – Borg, SvD, Financial Times, Anna Hellgren i Arena. Klokt bloggat: Kulturbloggen. Värdefull debatt pågår ständigt på Ekonomistas och Eurointelligence.

Ojämlikhetens pris

Från London skriver Jon Pelling om britternas försök att förstå de förfärande kravaller som just nu pågår ( SvD). Han antyder själv det självklara svaret: en trasig ungdomsgeneration, utan hopp och i långa stycken utan förmåga att hantera sina liv i en värld av stängda dörrar.

Storbritannien är ett av Europas mest ojämlika länder. Barnfattigdomen är stor. Unga växer upp utan hopp och med ett socialt arv som ständigt återskapas – med arbetslöshet, fattigdom, ohälsa, okunskap. Få fattiga barn har tillgång till den stimulans som en förskola kan ge. Skolan är starkt segregerad – välbeställda barn för sig, fattiga barn för sig.

När sociologen Gøsta Esping-Andersen år 2005 skrev om ungdomars livschanser i de rika industriländerna, så kunde han se hur ojämlikheten i Storbritannien kom till uttryck i en systematisk utslagning. Den syns  i låga inkomst men också i svag kognitiv förmåga.

Esping-Andersen redovisade i sin bok studier av kognitiv förmåga som visade att 24-28 procent av den brittiska befolkningen befinner sig på den lägsta nivån i kognitiv förmåga, som de facto betyder dysfunktionalitet. I de skandinaviska länderna är motsvarande siffra 6-8 procent.

Ojämlikheten i Storbritannien skulle kunna åtgärdas med en effektiv välfärdspolitik, som omfördelade från rika till fattiga och gav alla barn bättre livschanser. Labour  försökte under sin tid vid makten, bland annat med pengar till förskolor, men dessa satsningar var långt ifrån tillräckliga.

Skandinavien har hittills haft de lägsta fattigdomstalen i världen. Nu ökar både ojämlikheten och fattigdomen i Sverige. Alliansen driver en systematisk politik för ojämlikhet. Inom socialdemokratin är målet minskad ojämlikhet, men sanningen är att ojämlikheten har ökat ända sedan början på 1990-talet. Som socialdemokrater förmådde vi inte vända trenden under våra år vid makten.

Det är dags att inse att jämlikheten och välfärden måste försvaras! Det kräver en politik där jämlikhet och alla barns lika chanser återigen blir en fråga av högsta prioritet. Marknadens ojämlika utfall måste motverkas med en stark ekonomisk politik för omfördelning och sociala investeringar.

Om de brittiska kravallerna: DN, Aftonbladet. Axel Nygren i SvD driver den reaktionära tesen att ojämlikheten måste accepteras.

Gøsta Esping-Andersen har skrivit om skillnaderna i välfärdsnivå i industriländerna bl.a. i Olli Kangas och Joakim Palme (red), Social Policy and Economic Development in the Nordic Countries, Palgrave Macmillan 2005. Esping-Andersens klassiska bok om de västerländska välfärdstaterna, The Three Worlds of Welfare Capitalism, 1990, förklarar mer i grunden varför de skandinaviska välfärdsstaterna har varit så mycket mer framgångsrika i kampen mot fattigdom än den engelska, liberala välfärdsmodellen.

Vad är rättvist?

Idag skriver jag i Upsala Nya Tidning om social rättvisa, ”Tankar om ett rättvist samhälle”.

Att var och en får belöning efter sin insats i arbetslivet är en viktig idé om rättvisa, som vi kan kalla för den produktiva rättvisan. Den har varit betydelsefull inte minst  för arbetarrörelsen.

Men produktiv rättvisa är bara en aspekt av rättvisa. Många viktiga insatser görs i samhället utan betalning, och hur mycket var och en av oss får för vår insats på marknaden beror inte bara på den egna prestationen. Det beror också på tradition, position och maktförhållanden.

Inte minst för kvinnor är det viktigt att lyfta andra värden än de som produceras på marknaden och andra aspekter av social rättvisa än den produktiva rättvisan. Vissa samhällsinsatser är så värdefulla att vi inte ens talar om dem i termer av pengar eller rättvisa… De insatserna måste lyftas fram, värderas, och erkännas.

Mother and child on the beach, 1908. Joaquin Sorolla y Bastida (1863-1923)

Migration borde kunna bli en erfarenhet som förenar

Den nya högerextremismen bärs fram av främlingsfientlighet.  Med förfäran tar jag del av ett par utmärkta artiklar om counter-jihad-rörelsen i Svenska Dagbladet  den 3 augusti (SvD under strecket,SvD ”Hatet känner inga gränser”).

En observation berör mig särskilt. Jag läser att det finns en föreställning om att migrationen till Europa från muslimska länder skulle vara ”ett led i en muslimsk krigstaktik”. Invandrarna är här för att erövra Europa.

Hur kan en sådan förvriden idé få fäste?

Förhoppningsvis är det inte många som låter sig påverkas. Här går det konspiratoriska tänkandet över styr. Men kritiken mot migrationen i sig är desto mer spridd. Den bär upp hela den främlingsfientliga rörelsen i Europa. Jag tror att vi talar alldeles för lite om vad migration är och om varför den finns.

Massmigration, över gränser, är en del av modernisering och globalisering. Under århundraden har miljontals människor flyttat sina bopålar, i första hand  därför att möjligheterna att försörja sig är otillräckliga i det egna landet.

Ekonomiska skillnader driver fram migration, men en lika viktig drivkraft är skillnader i länders åldersstruktur. Utvandringsländer utmärks av att ungdomsgenerationerna är stora.  Så var situationen i Sverige under slutet av 1800-talet, då en miljon människor emigrerade till Amerika . Och så ser situationen ut i många muslimska länder idag.

Nu faller födelsetalen i muslimska länder, precis som de gjorde i Sverige från 1920-talet. Utvandringen blir en parentes i historien. Men för miljontals unga människor är det denna parentes som är livet. Deras hela framtid handlar om att hitta en plats där de kan forma sina liv. Under de decennier då ungdomsgenerationerna i en region är stora måste vi klara de folkomflyttningar som den demografiska dynamiker driver fram.

Så länge världens befolkning är ojämnt fördelad, med stora och växande ungdomskullar i några regioner och åldrande befolkningar i andra, så länge är massmigration något som vi tillsammans måste hitta sätt att hantera. Med utgångspunkt från FN:s befolkningsprognoser kan vi förutsäga att storskalig global migration kommer att fortgå under några decennier till, innan alla världens kontinenter har uppnått en stabil och låg befolkningstillväxt. Detta handlar inte om aggressiva försök att ta över andras territorier utan om unga människors strävan efter ett bättre liv.

Just därför att nästan alla länder i världen  upplever perioder av både utvandring och invandring utgör migrationen en av de mänskliga erfarenheter som i grunden är tidlös och genuint gemensam.

Tänk om identifikation, inte främlingskap, kunde hjälpa oss framåt. Migration borde kunna bli en erfarenhet som förenar.

Bröder vi ha långt att gå, över salta vatten, och så finns Amer’ka, invid andra stranden…  

Så sjöng  svenska emigranter i den klassiska Amerikavisan.

 

 

Nyheterna om Norge-tragedin fortsätter strömma in; idag träder Fjordman fram ur anonymiteten (SvD). Kan den obegripliga tragedin bidra till ökad insikt? Svensson skriver klokt om hur politik för jämlikhet kan bidra till att minska grogrunden för högerextremism.

Ett viktigt inititativ togs för några år sedan, med en global kommission för migration. Jan-O Karlsson ledde arbetet, som verkligen borde följas upp. Här finns deras rapport.