Idag läser jag Jae Sons viktiga artikel i DN, ”Vattenkrisen kan utmynna i konflikt över gränserna”. Jae Son lyfter inför årets vattenvecka i Stockholm en av världens största och viktigaste kvinnofrågor: tillgången till vatten och tillgången till grundläggande sanitet: enkla toaletter och fungerande avlopp.
Det talas alltför sällan om det faktum att flera hundra miljoner människor i världen saknar tillgång till en toalett och vad det betyder.
De allra värsta sanitära förhållandena finns i städernas slum. Bild från Wateraid.
Själv blev jag för första gången på allvar varse problemet , när jag som miljöminister arbetade inom Nätverket för kvinnliga miljöministrar, Women in charge of the environment. Då fick jag veta hur bristen på fungerande sanitet i Afrika leder till smittspridning och sjukdomar. Jag fick veta hur svårt det är för kvinnor att hålla smittorna borta när både toaletter och tillgång till vatten saknas. Jag fick höra berättelserna om hur kvinnor utsätts för våldtäkt, när de i nattens mörker sökte sig till någon plats där de kunde uträtta sina behov. Jag insåg att skolor utan toaletter kan leda till att flickor inte alls vill gå dit.
Sanitet räknas i det globala samarbetet som en miljöfråga, och millenniemålet om förbättrad sanitet finns därför under miljöpunkten i FN:s millenniemål, mål nummer sju om hållbar utveckling. Men sanitet handlar som alla förstår om mycket mer än miljö och hållbar utveckling. Att ha tillgång till en toalett är en fråga om mänsklig värdighet, trygghet och hälsa. Det är en fråga om kvinnors möjlighet att avvärja våld och trakasserier. Det är en fråga om frihet och säkerhet, varje dag.
Världens regeringar har lovat att halvera det antal människor som inte har tillgång till grundläggande sanitet, till år 2015. Det återstår att se om detta mål kommer att uppnås.
Min erfarenhet är att sanitet är en fråga som ständigt hamnar längst ner på prioriteringslistorna. I de fattiga länder där grundläggande sanitet saknas, kämpar många kvinnor i politiken en ojämn kamp för att synliggöra kvinnornas situation och vikten av att satsa på vattenledningar, toaletter och avlopp. Samma kamp drivs i slumförstäderna, i byarna och i hemmen. Alltför ofta är det annat som anses långt viktigare att prioritera; som vägar och flygplatser. Kvinnors önskningar kommer sist. Den låga prioriteringen av sanitet i många utvecklingsländer påminner mig om min mammas berättelser från sin barndoms svenska landsbygd. Där fanns det ofta pengar till att dra vatten in i lagården men inte alltid till att dra vatten in i köken.
Jag hoppas att vi i kvinnorörelsen i Sverige ska kunna göra ännu mer än vi gör idag för att stötta Jae Son och andra i deras hårda kamp för bättre tillgång till vatten och sanitet för världens kvinnor. Här finns början till ett bättre liv.
Mer att läsa: UN Water’s ”Gender, Water and Sanitation”. För den som vill veta mer om FN:s arbete för kvinnor, läs om UN Women, svensk länk här.
Lena Sommestad 
För några år sedan läste jag om sydkoreanen Sim Jae-Duck, ”Mr. Toilet” som har byggt ett hus som ser ut som en toalettstol, i samband med en kongress för ”The World Toilet Association” (WTAA). Som du skriver (fast uttryckt på snyggare sätt) så är inte det här en liten skitfråga. Hälsa för många berörs, kvinnor är särskilt utsatta pga bristen på faciliteter, bra gödning som i stället för att användas på åkrarna hamnar på gatan i slummen eller i viktiga vattendrag som Ganges – det finns mycket att röja i. Man kan ju se det som problem eller möjligheter, beroende av hur det hela behandlas.
Bra Björn!
Får jag föreslå att att någon i Sverige sätter igång och tillverkar uriseparerande monteringsbara dass. (eller i annat land) . I varma länder bör ett sådant fungera alldeles utmärkt , då fekalierna torkar snabbt,urinen samlas i dunk till gödselvatten. vattenklosetten är en styggelse framförallt där det är ont om vatten, Vi kan som bistånd skänka dessa dass i mängder. Vattenfrågan bör behandlas för sig.
Det finns redan mängder av urinseparerande toaletter i fattiga områden, och de används exakt så som ake norrman skriver, och borde verkligen satsas på i biståndet. Det allra bästa är att gynna lokala tillverkare, inte skicka iväg svensktillverkade toaletter.
Själv besökte jag Rwanda häromåret, som satsar stort på just hållbar sanitet, där inte minst kvinnorna blir gynnade av flera skäl. Slutprodukten i form av billigt/gratis gödsel ger större skördar och mer mat som kan mätta barnen. http://www.cirkulation.com/2008/12/den-dolda-rikedomen-utvecklar-rwanda/
Vill man stötta den här typen av toaletter finns exempelvis Toaletter Utan Gränser http://www.toaletterutangranser.se/