Monthly Archives: september 2011

En dålig morgon för en 54-åring

54 år gammal vaknar jag idag till den tråkiga nyheten att en stor del av mina pensionspengar i sjunde AP-fonden har svindlats bort i riskfyllda placeringar på marknaden. Att vara 54 år är det allra sämsta, berättar Ekot, för vi som snart fyller 55 kommer aldrig att hinna vara med om någon uppgång innan våra riskfyllda placeringar om ett år ska omplaceras i mindre riskfyllda (55+). De underbara långsiktiga perspektiv som fondens VD talar om, då aktier alltid är en god placering, är inte något aktuellt scenario för kvinna 54.

Kloka kritiker anser att regering och riksdag har agerat galet när man för ett år sedan förvandlade sjunde AP-fonden till en högriskfond. De har sannerligen rätt. Men jag blir trött när jag hör dem tala medlidsamt om mig och alla de andra 2,8 miljoner svenskar som har sina pengar i sjunde AP-fonden. Vi betecknas som soffliggare som det är synd om eftersom vi inte begriper att vi ständigt borde vara aktiva och bevaka hur våra pensionspengar förvaltas.

För egen del var sjunde AP-fonden en gång ett medvetet val.  Jag har prioriterat att ägna mitt liv åt annat än att följa börsen och har förväntat mig att statens förvaltning ska ske på ett rimligt sätt.

Den som läser regeringens lagrådsremiss om det nya förslaget kan se att det tidigare fanns krav på låg risk för sjunde AP-fonden. En utredning föreslog en aktsamhetsprincip. Detta förslag om aktsamhetsprincip tog regeringen bort.

Det är dags att ställa tidigare finansmarknadsministern Mats Odell till svars. Hur kan ett sådant förslag om att öka riskexponeringen tas mitt i en period då världen kämpar med att hantera skadorna av den globala finanskrisen?

Men en fråga går till mina kolleger i Socialdemokraterna. Är det verkligen möjligt, som Ekot rapporterar, att omvandlingen av sjunde AP-fonden till högsriskfond skedde med stöd från mitt eget parti?

Mer skrivet: Göran Greider på Newsmill.

Annonser

50 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hallå Tommy, glöm inte miljön och de sociala investeringarna!

Socialdemokraternas  Tommy Waidelich har idag presenterat ett program för urban tillväxt, tillsammans med Helene Hellmark Knutsson och Anders Ygeman (Socialdemokraternas hemsida, SvD). Det är ett program som lanserar stora projekt: en ny fast förbindelse över Öresund, en utbyggnad av Stockholms tunnelbana, järnvägsinvesteringar och nya studentbostäder. Programmet, som ska bli en del av skuggbudgeten, presenteras som ”en ny urban tillväxtpolitik”. Under åren 2012-2015 ska 18 miljarder kronor investeras ”i tillväxtskapande åtgärder i våra största städer”.

Jag är glad över att Socialdemokraterna vill investera i framtiden. Utan bra kommunikationer fungerar inte våra storstäder. Studentbostäder är en viktig prioritering. Underhållet av vår fysiska infrastruktur har länge varit eftersatt.

Men jag är besviken på ett urbant tillväxtprogram som rakt igenom försummar de för framtiden allra viktigaste investeringarna: investeringarna i miljö och välfärd. Detta kan inte betecknas som någon ”ny urban tillväxtpolitik”. Tvärtom. Programmet vrider klockan tillbaka.

Jag frågar mig hur det är  möjligt att presentera ett urbant tillväxtprogram utan ett ord om miljö och klimat? Det är nu femton år sedan Göran Persson lanserade det gröna folkhemmet. Då, på 1990-talet, var det gröna folkhemmet en socialdemokratisk pionjärinsats.  Tusentals besökare har kommit till Sverige  för att på plats studera hur urban tillväxt kan bli grön och hållbar. Varför tar vi inte nästa steg i denna framgångsrika politik?

Jag frågar mig också hur det är möjligt att lansera en ny urban tillväxtpolitik utan att med ett ord beröra urbana, sociala investeringar? Här finns ju nyckeln till social sammanhållning, framgångsrik integration och jämlika, jämställda livschanser. Håkan Juholt har pläderat för sociala investeringar och jämlika livschanser med samma starka glöd som när Göran Perssons talade om det gröna folkhemmet. Varför utvecklas inte Juholts viktiga idé om sociala investeringar i den urbana tillväxtpolitiken?

Om vi vill skapa en hållbar ekonomisk tillväxt är ingenting viktigare än investeringar i utbildning, hälsa och social sammanhållning. Det betyder, konkret i Sverige idag, att framtidens välstånd beror på kraftfulla investeringar i familjepolitik, förskola, skola, fritidshem, idrott och kultur.

Sådana investeringar behövs inte  minst i storstadsregionerna, som präglas av boendesegregation och stor ekonomisk ojämlikhet. Men de behövs också i landet i stort.   Många av de människor som i vuxen ålder bidrar till storstadsregionernas höga produktivitet har vuxit upp på mindre orter eller på landsbygden. En modern urban tillväxtpolitik måste därför innefatta hela landet. Det leder tanken fel att sätta likhetstecken mellan storstäder och ekonomisk tillväxt.

Sammantaget bidrar Socialdemokraternas nya urbana politik tyvärr till att befästa en förlegad föreställning om hur ekonomisk tillväxt skapas. Visst är det viktigt att utveckla den stora potential som finns i våra storstäder, genom till exempel goda transporter, men socialdemokratisk urban tillväxtpolitik måste handla om mer än järnvägar och byggande, och den måste inbegripa större delar av kunskapsekonomin än högproduktiva jobb och högre utbildning. En socialdemokratisk urban tillväxtpolitik måste handla om människors hälsa, eftersom hälsa är en av de viktigaste faktorerna bakom ekonomisk tillväxt. Och den måste handla om förskola, skola och fritids, eftersom investeringar i barns omsorg och utbildning har en avgörande betydelse för samhällsekonomin. Jämställdhet främjar en framgångsrik ekonomi!

Så har socialdemokratisk tillväxtpolitik än en gång blivit en berättelse om hur tillväxt skapas i samhällssektorer där män dominerar. Det känns tråkigt.

Jag hade hoppats på något nytt . Jag hade hoppats på en berättelse där miljön är grunden för ekonomiskt välstånd. Jag hade hoppats på en berättelse där arbete i vård och omsorg bidrar till ekonomisk tillväxt. Så hallå Tommy, ta nya tag! Glöm inte miljön och de sociala investeringarna! Glöm inte de stora kvinnliga yrkesgruppernas insatser i samhällsekonomin!

Till sist, några ord om tillväxten och livet. Jag hade, som s-kvinna, också hoppats på en berättelse bortom de monetära värdena; en berättelse som handlar om mer än bara ekonomisk tillväxt. Också här har ju Håkan Juholt visat vägen, med sitt fokus på kulturen och människovärdet. Jag vill att svenska städer, stora som små, ska vara konkurrenskraftiga i den globala ekonomin, men jag vill också att  de ska vara härliga platser att leva på, med barn, jobb och familj. Jag tror att även byggare Bob drömmar om annat än att bidra till den ekonomiska tillväxten… Kanske drömmer han, som s-kvinnor, om Kvarteret Framtiden?

Mer skrivet om skuggmotion och debatt:  Högbergs tankar, Martin MobergOlas tankar, Arbetarbladet,  Expressen, SVT Nyheter.

34 kommentarer

Filed under Ekonomi, Hållbar samhällsutveckling, Miljö, Välfärd

Fp sviker de stora kvinnogrupperna

Folkpartiet gör idag ett märkligt utspel i jämställdhetspolitiken (Ekot). Möjligheter till avdrag för tjänster i hemmet bör fördubblas enligt Fp, trots att endast tre procent av dem som idag utnyttjar avdragen når upp till det redan anmärkningsvärt höga avdragstaket.

Jämställhetsminister Nyamko Sabuni anser att reformen är synnerligen angelägen ur jämställdhetssynpunkt, eftersom det enligt Sabuni inte är acceptabelt att en barnfamilj i villa ska behöva prioritera mellan att anlita städhjälp och renovera villan. Under det år då villan renoveras kanske det blir för dyrt att också ha städhjälp.

Med detta förslag går Folkpartiet ytterligare ett steg mot en jämställdhets- och familjepolitik, som ensidigt gynnar de bäst ställda familjerna i samhället. Detta sker samtidigt som den offentliga välfärdens resurser, som gagnar alla familjer,  förblir otillräckliga.

Sveriges stora framgångar i familjepolitiken har historiskt byggt på åtgärder som når brett och som särskilt stöder föräldrar och familjer som lever under svåra villkor. Var finns Sabunis medkänsla med de familjer, som måste prioritera mellan utgifter som är långt mer grundläggande än valet mellan villarenovering eller städhjälp?

 

7 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Oförskämt, DN, om feministisk seger

DN väljer att i dagens ledare upphöja hovrättens friande dom för en 32-årig man, som haft sadomsochistiskt sex med en 16-årig flicka, till en feministisk seger. Ett mer oförskämt sätt att hänvisa till feminismens ideal och värderingar är svårt att tänka sig.

Feminismens kamp för lika rättigheter handlar inte om rätten att bli förnedrad och misshandlad. DN lägger ut texten om hur mannen ”verkligen vinnlagt sig om att hon var med på noterna”, och frågar sedan retoriskt: ”Vad mer hade han kunnat göra”?

Ja, vad mer hade han kunnat göra? Det självklara svaret är att han hade kunnat avstå masochistiskt sex med en ung kvinna som han inte känner. Han hade kunnat ha omdöme nog att inse det olämpliga i att plåga en ung flicka.

Sadomasochismens försvarare gör en stor sak av att våldsamt sex under samtycke inte är en fråga om misshandel. Det är en hållning som negligerar den maktobalans som kan föreligga mellan parterna i en sexuell relation och den uppenbara risken att den ena parten tar allvarlig skada. Det rimliga borde vara att samtycket till våldsinslag i en sexuell relation är så starkt, att det faktiskt håller också på längre sikt. Var och en som utövar våld i en sexuell relation bör vara beredd att stå till svars, om motparten i efterhand väljer att lyfta frågan till domstol.

DN:s sätt att resonera är detsamma som vi under decennier har mött i fråga om prostitution. Prostitutionens försvarare har hävdat att kvinnor själva ska få bestämma – i feminismens namn. Idag har vi i Sverige lämnat denna retorik bakom oss. Vi har en lag som gör sexköp kriminellt. Detta är samhällets sätt att skydda kvinnor, som i en utsatt situation inte förmår försvara sin egen integritet och hälsa.

Gränserna för sexuell njutning ska vara vida, men friheten måste paras med en skyldighet att visa omdöme i sexuella relationer och med en ambition från samhällets sida att skydda medborgare mot våld och utnyttjande.

69 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Ta strid för en jämlik, kunskapsbaserad demokrati

Jag gläds när jag läser dagens DN, där sju ledamöter i SNS högsta beslutande organ kräver respekt för den fria samhällsforskningen. Forskningsrapporten Konkurrensens konsekvenser ledde till att SNS forskningschef Laura Harmans tvingades lämna sitt uppdrag. Det är en skandal som sätter ljuset mot den för demokratin centrala dialogen mellan forskare, näringsliv och politiker.

Sverige har haft en lång historia av en jämlik, kunskapsbaserad demokrati. Saklig argumentation har i hög utsträckning beaktats i den politiska processen. Detta har kommit till uttryck inte minst i ett väl utvecklat utredningsväsende, där politiker, forskare och expertis har tagit tid på sig att utforma genomtänkta och förankrade reformförslag. Även Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som just nu står under debatt, har varit en del av denna historiska tradition. Det svenska näringslivet har lagt sig vinn om att argumentera sakligt, med underbyggda argument.

Jag har i tidigare blogginlägg och artiklar varnat för att den kunskapsbaserade demokratin under senare år har blivit alltmer försvagad i Sverige (Lyssna på expertisen, Politik ska bygga på kunskapForcerade beslut ger dåligt resultat, Slarvig reformpolitik har ett högt pris, m fl.) Utredningsväsendet har försvagats. De stora parlamentatiska utredningarna, med starkt kunskapsfokus och en ambition att förankra förslagen brett i samhället, anses numera passé. Avgörande politiska beslut fattas allt oftare i snabbt tempo, och det sker  mer på ideologiska grunder och med teoretiska resonemang än på basis av empiriskt baserad kunskap och beprövad erfarenhet.

Det finns självklart flera förklaringar till denna utveckling, men en viktig faktor är tveklöst framväxten av en expansiv, teoribaserad nationalekonomisk forskning med anspråk på att kunna förstå och förklara alla samhällsfenomen.  Sedan 1990-talets början har en förenklad ekonomisk konkurrensmodell utgjort grunden för storskaliga och illa genomtänkta reformer inom en rad sektorer i Sverige, från skola och sjukvård till järnvägar och energiförsörjning.

Det nationalekonomiska konkurrensparadigmet har haft stark medvind i stora delar av världen och har sedan lång tid tillbaka präglat internationella och europeiska institutioner som IMF, OECD och EU. Dock är det få länder som på ett så dramatiskt sätt har påverkats av  konkurrensparadigmet som Sverige. Idén att omvandla skolsystemet till en konkurrensmarknad finns till exempel inte någon annanstans i världen. Inte heller finns det någon annanstans i världen än i Sverige förslag på något så absurt som att omvandla ett naturligt monopol som fjärrvärme till en konkurrensmarknad.

I en politisk miljö där en majoritet lätt kan genomdriva politiska beslut, och där människor i gemen har en stark tilltro till både experters kunskap och till politiken, fanns det få spärrar när de nya idéerna lanserades som vägen till en mer frihetligt och effektivt samhälle. Näringslivets massiva satsningar på tankesmedjor och opinionsbildning, från 1980-talet och framåt, är väl känd. Framgången blev magnifik – i takt med att nyordningen sattes på plats, från universitetens grundutbildningar till konsultbyråernas rådgivning.

SNS’ rapport om Konkurrensens konsekvenser är oändligt välkommen, därför att den äntligen gör klart vad som länge har behövt sägas: att ”det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn”. Storskaliga reformer har genomförts utan kunskap om effekterna. Allt fler forskare ser gapet mellan de ekonomiska teoriernas anspråk och utfallet i det verkliga samhället.

SNS har gjort något som Arbetarrörelsens forskningsinstitut borde ha gjort för länge sedan – om det hade funnits några Arbetarrörelsens forskningsinstitut.  Bristen på mobilisering inom arbetarrörelsen för en kunskapsbaserad politik är ett av de största och värsta politiska missgreppen under de senaste 20 åren. Konkurrensparadigmen hade aldrig kunnat få det genomslag som det har fått i Sverige, om arbetarrörelsen hade haft kraft att stötta en oberoende empirisk forskning om konkurrensparadigmets effekter.

Svenskt Näringsliv väljer nu att försöka tysta den oberoende forskningen inom SNS. Det är oklokt, men paniken är begriplig.  Många av Svenskt Näringslivs medlemsföretag har under åren gjort miljonvinster på tilltron till konkurrensparadigmet. Vinsterna har strömmat till näringslivet och lönerna har ökat för de anställda cheferna, i takt med att allt större delar av det offentliga har blivit en del av marknadsekonomin.

Jag är glad över att svenska forskare nu säger ifrån. Jag hoppas att det betyder att vi fortfarande lever i ett land, där demokratin är så jämlik och okorrumperad att förnuftet trots allt kan ligga till grund för politiken. Men det är dags att vi sätter foten i. Och det är dags för arbetarrörelsen att inse att man har ett eget ansvar för att stötta en oberoende forskning. Vad vet vi till exempel om konkurrensens effekter på arbetsmiljö och hälsa?

Ju mer ojämlikt vårt samhälle blir, och ju större rikedomar som samlas hos en elit av befolkningen, desto mindre blir utrymmet för en jämlik, kunskapsbaserad demokrati.

Mer skrivet: ArenaDN.

19 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati

Moderat jämställdhet: ett misslyckat imagetrick

En av moderaternas nya marknadsföringskampanjer handlar om jämställdhet. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har lämnat fältet fritt, genom att närmast provokativt ta avstånd från jämställdhetspolitiska krav. I dagens SvD, till exempel, anser Sabuni att Sverige bör rösta nej i ministerrådet om frågan om lagstiftning för att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser kommer upp där. Partisekreterare Sofia Arkelsten däremot vill öppna för eventuell kvotering. Det ger henne en välkommen möjlighet att få Moderaterna att ta initiativ i jämställdhetsdebatten. Idag gör även statsminister Fredrik Reinfeldt utspel i jämställdhetsdebatten (DN).

Arkelsten har fått den uppmärksamhet som hon eftersträvar. Som väntat möter hon dock också en storm av protester från borgerliga debattörer, som förfäktar äganderätten och företagens frihet. De illustrerar med all önskvärd tydlighet varför moderat ideologi inte låter sig förenas med en progressiv jämställdhetspolitik. Moderaterna förfäktar individens frihet och förnekar att det finns strukturer i samhället, som begränsar individers chanser till framgång. Det är en knepig utgångspunkt om man ska bedriva en politik inom ett område, där samhällets institutioner så uppenbart sätter gränser eller öppnar dörrar. Efter moderaternas alla framgångsrika imagekampanjer kanske detta blir en första tydlig flopp.

Exempel från debatten: SvD  blogg, SvD BrännpunktMaria Ranka,   Aron Modig.

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vem ska betala priset för 24-timmarssamhället?

Inte oväntat drar arbetsgivarna till strid när Håkan Juholt och Carin Jämtin tar upp frågan om rätt till heltid. I DN förklarar en grupp företagare hur fullständigt omöjligt det är att organisera arbetet i de egna branscherna så att de anställda kan få heltid.

Vad vi inte får svar på är varför just kvinnors jobb är så omöjliga att organisera som heltider.

Vi får heller inte veta varför enskilda kvinnor (och män) ska betala priset för att samhället organiseras på deltidsbasis. Företagarna i DN slår i sin replik fast att deltider måste finnas. De är helt enkelt oundgängliga, hävdar de. Samtidigt har dessa företagare inte ett ord att säga om att det inte längre är möjligt för deltidsarbetande att under längre tid stämpla upp till heltid (efter 75 dagar). Hur vore det om företagarna själva drev en kampanj om att rätten att  stämpla upp till heltid? Det måste väl vara rimligt om deltiderna är så omöjliga att avskaffa?

En sak är klar: dagens situation är oacceptabel. Det är inte rimligt att samhället ska organiseras i deltider – till gagn för företagens vinster och konsumenternas valfrihet, samtidigt som  notan skickas till de deltidsanställda, som ensamma ska bära bördan av 24-timmars-samhället.

Mer bloggat: Guuran.

3 kommentarer

Filed under Jämställdhet