En dålig morgon för en 54-åring

54 år gammal vaknar jag idag till den tråkiga nyheten att en stor del av mina pensionspengar i sjunde AP-fonden har svindlats bort i riskfyllda placeringar på marknaden. Att vara 54 år är det allra sämsta, berättar Ekot, för vi som snart fyller 55 kommer aldrig att hinna vara med om någon uppgång innan våra riskfyllda placeringar om ett år ska omplaceras i mindre riskfyllda (55+). De underbara långsiktiga perspektiv som fondens VD talar om, då aktier alltid är en god placering, är inte något aktuellt scenario för kvinna 54.

Kloka kritiker anser att regering och riksdag har agerat galet när man för ett år sedan förvandlade sjunde AP-fonden till en högriskfond. De har sannerligen rätt. Men jag blir trött när jag hör dem tala medlidsamt om mig och alla de andra 2,8 miljoner svenskar som har sina pengar i sjunde AP-fonden. Vi betecknas som soffliggare som det är synd om eftersom vi inte begriper att vi ständigt borde vara aktiva och bevaka hur våra pensionspengar förvaltas.

För egen del var sjunde AP-fonden en gång ett medvetet val.  Jag har prioriterat att ägna mitt liv åt annat än att följa börsen och har förväntat mig att statens förvaltning ska ske på ett rimligt sätt.

Den som läser regeringens lagrådsremiss om det nya förslaget kan se att det tidigare fanns krav på låg risk för sjunde AP-fonden. En utredning föreslog en aktsamhetsprincip. Detta förslag om aktsamhetsprincip tog regeringen bort.

Det är dags att ställa tidigare finansmarknadsministern Mats Odell till svars. Hur kan ett sådant förslag om att öka riskexponeringen tas mitt i en period då världen kämpar med att hantera skadorna av den globala finanskrisen?

Men en fråga går till mina kolleger i Socialdemokraterna. Är det verkligen möjligt, som Ekot rapporterar, att omvandlingen av sjunde AP-fonden till högsriskfond skedde med stöd från mitt eget parti?

Mer skrivet: Göran Greider på Newsmill.

Hallå Tommy, glöm inte miljön och de sociala investeringarna!

Socialdemokraternas  Tommy Waidelich har idag presenterat ett program för urban tillväxt, tillsammans med Helene Hellmark Knutsson och Anders Ygeman (Socialdemokraternas hemsida, SvD). Det är ett program som lanserar stora projekt: en ny fast förbindelse över Öresund, en utbyggnad av Stockholms tunnelbana, järnvägsinvesteringar och nya studentbostäder. Programmet, som ska bli en del av skuggbudgeten, presenteras som ”en ny urban tillväxtpolitik”. Under åren 2012-2015 ska 18 miljarder kronor investeras ”i tillväxtskapande åtgärder i våra största städer”.

Jag är glad över att Socialdemokraterna vill investera i framtiden. Utan bra kommunikationer fungerar inte våra storstäder. Studentbostäder är en viktig prioritering. Underhållet av vår fysiska infrastruktur har länge varit eftersatt.

Men jag är besviken på ett urbant tillväxtprogram som rakt igenom försummar de för framtiden allra viktigaste investeringarna: investeringarna i miljö och välfärd. Detta kan inte betecknas som någon ”ny urban tillväxtpolitik”. Tvärtom. Programmet vrider klockan tillbaka.

Jag frågar mig hur det är  möjligt att presentera ett urbant tillväxtprogram utan ett ord om miljö och klimat? Det är nu femton år sedan Göran Persson lanserade det gröna folkhemmet. Då, på 1990-talet, var det gröna folkhemmet en socialdemokratisk pionjärinsats.  Tusentals besökare har kommit till Sverige  för att på plats studera hur urban tillväxt kan bli grön och hållbar. Varför tar vi inte nästa steg i denna framgångsrika politik?

Jag frågar mig också hur det är möjligt att lansera en ny urban tillväxtpolitik utan att med ett ord beröra urbana, sociala investeringar? Här finns ju nyckeln till social sammanhållning, framgångsrik integration och jämlika, jämställda livschanser. Håkan Juholt har pläderat för sociala investeringar och jämlika livschanser med samma starka glöd som när Göran Perssons talade om det gröna folkhemmet. Varför utvecklas inte Juholts viktiga idé om sociala investeringar i den urbana tillväxtpolitiken?

Om vi vill skapa en hållbar ekonomisk tillväxt är ingenting viktigare än investeringar i utbildning, hälsa och social sammanhållning. Det betyder, konkret i Sverige idag, att framtidens välstånd beror på kraftfulla investeringar i familjepolitik, förskola, skola, fritidshem, idrott och kultur.

Sådana investeringar behövs inte  minst i storstadsregionerna, som präglas av boendesegregation och stor ekonomisk ojämlikhet. Men de behövs också i landet i stort.   Många av de människor som i vuxen ålder bidrar till storstadsregionernas höga produktivitet har vuxit upp på mindre orter eller på landsbygden. En modern urban tillväxtpolitik måste därför innefatta hela landet. Det leder tanken fel att sätta likhetstecken mellan storstäder och ekonomisk tillväxt.

Sammantaget bidrar Socialdemokraternas nya urbana politik tyvärr till att befästa en förlegad föreställning om hur ekonomisk tillväxt skapas. Visst är det viktigt att utveckla den stora potential som finns i våra storstäder, genom till exempel goda transporter, men socialdemokratisk urban tillväxtpolitik måste handla om mer än järnvägar och byggande, och den måste inbegripa större delar av kunskapsekonomin än högproduktiva jobb och högre utbildning. En socialdemokratisk urban tillväxtpolitik måste handla om människors hälsa, eftersom hälsa är en av de viktigaste faktorerna bakom ekonomisk tillväxt. Och den måste handla om förskola, skola och fritids, eftersom investeringar i barns omsorg och utbildning har en avgörande betydelse för samhällsekonomin. Jämställdhet främjar en framgångsrik ekonomi!

Så har socialdemokratisk tillväxtpolitik än en gång blivit en berättelse om hur tillväxt skapas i samhällssektorer där män dominerar. Det känns tråkigt.

Jag hade hoppats på något nytt . Jag hade hoppats på en berättelse där miljön är grunden för ekonomiskt välstånd. Jag hade hoppats på en berättelse där arbete i vård och omsorg bidrar till ekonomisk tillväxt. Så hallå Tommy, ta nya tag! Glöm inte miljön och de sociala investeringarna! Glöm inte de stora kvinnliga yrkesgruppernas insatser i samhällsekonomin!

Till sist, några ord om tillväxten och livet. Jag hade, som s-kvinna, också hoppats på en berättelse bortom de monetära värdena; en berättelse som handlar om mer än bara ekonomisk tillväxt. Också här har ju Håkan Juholt visat vägen, med sitt fokus på kulturen och människovärdet. Jag vill att svenska städer, stora som små, ska vara konkurrenskraftiga i den globala ekonomin, men jag vill också att  de ska vara härliga platser att leva på, med barn, jobb och familj. Jag tror att även byggare Bob drömmar om annat än att bidra till den ekonomiska tillväxten… Kanske drömmer han, som s-kvinnor, om Kvarteret Framtiden?

Mer skrivet om skuggmotion och debatt:  Högbergs tankar, Martin Moberg, Olas tankar, Arbetarbladet,  Expressen, SVT Nyheter.

Fp sviker de stora kvinnogrupperna

Folkpartiet gör idag ett märkligt utspel i jämställdhetspolitiken (Ekot). Möjligheter till avdrag för tjänster i hemmet bör fördubblas enligt Fp, trots att endast tre procent av dem som idag utnyttjar avdragen når upp till det redan anmärkningsvärt höga avdragstaket.

Jämställhetsminister Nyamko Sabuni anser att reformen är synnerligen angelägen ur jämställdhetssynpunkt, eftersom det enligt Sabuni inte är acceptabelt att en barnfamilj i villa ska behöva prioritera mellan att anlita städhjälp och renovera villan. Under det år då villan renoveras kanske det blir för dyrt att också ha städhjälp.

Med detta förslag går Folkpartiet ytterligare ett steg mot en jämställdhets- och familjepolitik, som ensidigt gynnar de bäst ställda familjerna i samhället. Detta sker samtidigt som den offentliga välfärdens resurser, som gagnar alla familjer,  förblir otillräckliga.

Sveriges stora framgångar i familjepolitiken har historiskt byggt på åtgärder som når brett och som särskilt stöder föräldrar och familjer som lever under svåra villkor. Var finns Sabunis medkänsla med de familjer, som måste prioritera mellan utgifter som är långt mer grundläggande än valet mellan villarenovering eller städhjälp?

 

Oförskämt, DN, om feministisk seger

DN väljer att i dagens ledare upphöja hovrättens friande dom för en 32-årig man, som haft sadomsochistiskt sex med en 16-årig flicka, till en feministisk seger. Ett mer oförskämt sätt att hänvisa till feminismens ideal och värderingar är svårt att tänka sig.

Feminismens kamp för lika rättigheter handlar inte om rätten att bli förnedrad och misshandlad. DN lägger ut texten om hur mannen ”verkligen vinnlagt sig om att hon var med på noterna”, och frågar sedan retoriskt: ”Vad mer hade han kunnat göra”?

Ja, vad mer hade han kunnat göra? Det självklara svaret är att han hade kunnat avstå masochistiskt sex med en ung kvinna som han inte känner. Han hade kunnat ha omdöme nog att inse det olämpliga i att plåga en ung flicka.

Sadomasochismens försvarare gör en stor sak av att våldsamt sex under samtycke inte är en fråga om misshandel. Det är en hållning som negligerar den maktobalans som kan föreligga mellan parterna i en sexuell relation och den uppenbara risken att den ena parten tar allvarlig skada. Det rimliga borde vara att samtycket till våldsinslag i en sexuell relation är så starkt, att det faktiskt håller också på längre sikt. Var och en som utövar våld i en sexuell relation bör vara beredd att stå till svars, om motparten i efterhand väljer att lyfta frågan till domstol.

DN:s sätt att resonera är detsamma som vi under decennier har mött i fråga om prostitution. Prostitutionens försvarare har hävdat att kvinnor själva ska få bestämma – i feminismens namn. Idag har vi i Sverige lämnat denna retorik bakom oss. Vi har en lag som gör sexköp kriminellt. Detta är samhällets sätt att skydda kvinnor, som i en utsatt situation inte förmår försvara sin egen integritet och hälsa.

Gränserna för sexuell njutning ska vara vida, men friheten måste paras med en skyldighet att visa omdöme i sexuella relationer och med en ambition från samhällets sida att skydda medborgare mot våld och utnyttjande.

Ta strid för en jämlik, kunskapsbaserad demokrati

Jag gläds när jag läser dagens DN, där sju ledamöter i SNS högsta beslutande organ kräver respekt för den fria samhällsforskningen. Forskningsrapporten Konkurrensens konsekvenser ledde till att SNS forskningschef Laura Harmans tvingades lämna sitt uppdrag. Det är en skandal som sätter ljuset mot den för demokratin centrala dialogen mellan forskare, näringsliv och politiker.

Sverige har haft en lång historia av en jämlik, kunskapsbaserad demokrati. Saklig argumentation har i hög utsträckning beaktats i den politiska processen. Detta har kommit till uttryck inte minst i ett väl utvecklat utredningsväsende, där politiker, forskare och expertis har tagit tid på sig att utforma genomtänkta och förankrade reformförslag. Även Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som just nu står under debatt, har varit en del av denna historiska tradition. Det svenska näringslivet har lagt sig vinn om att argumentera sakligt, med underbyggda argument.

Jag har i tidigare blogginlägg och artiklar varnat för att den kunskapsbaserade demokratin under senare år har blivit alltmer försvagad i Sverige (Lyssna på expertisen, Politik ska bygga på kunskap, Forcerade beslut ger dåligt resultat, Slarvig reformpolitik har ett högt pris, m fl.) Utredningsväsendet har försvagats. De stora parlamentatiska utredningarna, med starkt kunskapsfokus och en ambition att förankra förslagen brett i samhället, anses numera passé. Avgörande politiska beslut fattas allt oftare i snabbt tempo, och det sker  mer på ideologiska grunder och med teoretiska resonemang än på basis av empiriskt baserad kunskap och beprövad erfarenhet.

Det finns självklart flera förklaringar till denna utveckling, men en viktig faktor är tveklöst framväxten av en expansiv, teoribaserad nationalekonomisk forskning med anspråk på att kunna förstå och förklara alla samhällsfenomen.  Sedan 1990-talets början har en förenklad ekonomisk konkurrensmodell utgjort grunden för storskaliga och illa genomtänkta reformer inom en rad sektorer i Sverige, från skola och sjukvård till järnvägar och energiförsörjning.

Det nationalekonomiska konkurrensparadigmet har haft stark medvind i stora delar av världen och har sedan lång tid tillbaka präglat internationella och europeiska institutioner som IMF, OECD och EU. Dock är det få länder som på ett så dramatiskt sätt har påverkats av  konkurrensparadigmet som Sverige. Idén att omvandla skolsystemet till en konkurrensmarknad finns till exempel inte någon annanstans i världen. Inte heller finns det någon annanstans i världen än i Sverige förslag på något så absurt som att omvandla ett naturligt monopol som fjärrvärme till en konkurrensmarknad.

I en politisk miljö där en majoritet lätt kan genomdriva politiska beslut, och där människor i gemen har en stark tilltro till både experters kunskap och till politiken, fanns det få spärrar när de nya idéerna lanserades som vägen till en mer frihetligt och effektivt samhälle. Näringslivets massiva satsningar på tankesmedjor och opinionsbildning, från 1980-talet och framåt, är väl känd. Framgången blev magnifik – i takt med att nyordningen sattes på plats, från universitetens grundutbildningar till konsultbyråernas rådgivning.

SNS’ rapport om Konkurrensens konsekvenser är oändligt välkommen, därför att den äntligen gör klart vad som länge har behövt sägas: att ”det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn”. Storskaliga reformer har genomförts utan kunskap om effekterna. Allt fler forskare ser gapet mellan de ekonomiska teoriernas anspråk och utfallet i det verkliga samhället.

SNS har gjort något som Arbetarrörelsens forskningsinstitut borde ha gjort för länge sedan – om det hade funnits några Arbetarrörelsens forskningsinstitut.  Bristen på mobilisering inom arbetarrörelsen för en kunskapsbaserad politik är ett av de största och värsta politiska missgreppen under de senaste 20 åren. Konkurrensparadigmen hade aldrig kunnat få det genomslag som det har fått i Sverige, om arbetarrörelsen hade haft kraft att stötta en oberoende empirisk forskning om konkurrensparadigmets effekter.

Svenskt Näringsliv väljer nu att försöka tysta den oberoende forskningen inom SNS. Det är oklokt, men paniken är begriplig.  Många av Svenskt Näringslivs medlemsföretag har under åren gjort miljonvinster på tilltron till konkurrensparadigmet. Vinsterna har strömmat till näringslivet och lönerna har ökat för de anställda cheferna, i takt med att allt större delar av det offentliga har blivit en del av marknadsekonomin.

Jag är glad över att svenska forskare nu säger ifrån. Jag hoppas att det betyder att vi fortfarande lever i ett land, där demokratin är så jämlik och okorrumperad att förnuftet trots allt kan ligga till grund för politiken. Men det är dags att vi sätter foten i. Och det är dags för arbetarrörelsen att inse att man har ett eget ansvar för att stötta en oberoende forskning. Vad vet vi till exempel om konkurrensens effekter på arbetsmiljö och hälsa?

Ju mer ojämlikt vårt samhälle blir, och ju större rikedomar som samlas hos en elit av befolkningen, desto mindre blir utrymmet för en jämlik, kunskapsbaserad demokrati.

Mer skrivet: Arena, DN.

Moderat jämställdhet: ett misslyckat imagetrick

En av moderaternas nya marknadsföringskampanjer handlar om jämställdhet. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har lämnat fältet fritt, genom att närmast provokativt ta avstånd från jämställdhetspolitiska krav. I dagens SvD, till exempel, anser Sabuni att Sverige bör rösta nej i ministerrådet om frågan om lagstiftning för att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser kommer upp där. Partisekreterare Sofia Arkelsten däremot vill öppna för eventuell kvotering. Det ger henne en välkommen möjlighet att få Moderaterna att ta initiativ i jämställdhetsdebatten. Idag gör även statsminister Fredrik Reinfeldt utspel i jämställdhetsdebatten (DN).

Arkelsten har fått den uppmärksamhet som hon eftersträvar. Som väntat möter hon dock också en storm av protester från borgerliga debattörer, som förfäktar äganderätten och företagens frihet. De illustrerar med all önskvärd tydlighet varför moderat ideologi inte låter sig förenas med en progressiv jämställdhetspolitik. Moderaterna förfäktar individens frihet och förnekar att det finns strukturer i samhället, som begränsar individers chanser till framgång. Det är en knepig utgångspunkt om man ska bedriva en politik inom ett område, där samhällets institutioner så uppenbart sätter gränser eller öppnar dörrar. Efter moderaternas alla framgångsrika imagekampanjer kanske detta blir en första tydlig flopp.

Exempel från debatten: SvD  blogg, SvD Brännpunkt, Maria Ranka,   Aron Modig.

Vem ska betala priset för 24-timmarssamhället?

Inte oväntat drar arbetsgivarna till strid när Håkan Juholt och Carin Jämtin tar upp frågan om rätt till heltid. I DN förklarar en grupp företagare hur fullständigt omöjligt det är att organisera arbetet i de egna branscherna så att de anställda kan få heltid.

Vad vi inte får svar på är varför just kvinnors jobb är så omöjliga att organisera som heltider.

Vi får heller inte veta varför enskilda kvinnor (och män) ska betala priset för att samhället organiseras på deltidsbasis. Företagarna i DN slår i sin replik fast att deltider måste finnas. De är helt enkelt oundgängliga, hävdar de. Samtidigt har dessa företagare inte ett ord att säga om att det inte längre är möjligt för deltidsarbetande att under längre tid stämpla upp till heltid (efter 75 dagar). Hur vore det om företagarna själva drev en kampanj om att rätten att  stämpla upp till heltid? Det måste väl vara rimligt om deltiderna är så omöjliga att avskaffa?

En sak är klar: dagens situation är oacceptabel. Det är inte rimligt att samhället ska organiseras i deltider – till gagn för företagens vinster och konsumenternas valfrihet, samtidigt som  notan skickas till de deltidsanställda, som ensamma ska bära bördan av 24-timmars-samhället.

Mer bloggat: Guuran.

Ord för dagen: en övertygande essä

Mina ord för dagen kommer från John Maynard Keynes’ essä om  The Means to Prosperity i samlingen Essays in Persuasion (1933).

Essän, som jag tidigare har berättat om på denna blogg, är Keynes’ snabbkurs i krishantering. Den förklarar hur en ekonomisk kris kan hävas, genom att staten lånar pengar och stimulerar sysselsättningen. Det är en fullständig missuppfattning, skriver Keynes, att tro att expansiva sysselsättningssatsningar skulle stå i motsättning till en balanserad budget. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Det finns nämligen inget annat sätt att balansera en statsbudget i ett samhälle i ekonomisk kris än att öka nationalinkomsten, och att öka nationalinkomsten innebär att öka sysselsättningen.

Hur kan upplåning leda till budgetbalans? Keynes’ förklaring är att en samhällsekonomi i recession har många människor utan arbete och stora resurser som inte används. När staten lånar upp pengar för att till exempel bygga nya vägar i ett sådant läge, då kickar detta igång en kedjeprocess. Den första stimulansen skapar ytterligare jobb och ytterligare konsumtion, och detta rullar på i flera varv. Det kallas för en multiplikatoreffekt. Genom multiplikatoreffekten blir slutresultatet av en stimulansåtgärd större skatteinkomster för finansdepartementet än de pengar som man från början lånade upp. Budgeten kan komma i balans, på en högre nivå.

Keynes’ geniala bidrag till nationalekonomin var att han genom sin analys av en ekonomi i recession kunde förklara varför det är omöjligt för ett land att spara sig ur en recession. De politiker som försöker spara sig ur en recession, driver ekonomin mot ännu lägre sysselsättning och ännu lägre skatteinkomster. Istället för att fixera sig vid budgetbalans, måste politiker förstå att budgeten i första hand är ett instrument som ska användas för att driva upp aktivitetsnivån i samhällsekonomin. Budgeten är ett redskap, inte ett mål.

Det är oändligt plågsamt att en dag som denna, då statsbudgeten presenteras, höra finansministern orera om återhållsamhet i utgifterna, som om statsbudgeten vore en kakburk med pengar; pengar som ska fördelas mellan olika utgifter och sedan är slut. Det är än mer plågsamt att höra honom påstå att återhållsamhet är ett sätt att ta ansvar i ett läge, när våra grannländer i EU behöver mer stimulans än deras egna skuldsatta regeringar förmår skapa. Sverige – ett av få länder som har god ekonomi och låg statsskuld – har just nu ett ansvar att skapa efterfrågan. När Anders Borg vägrar att inse detta ansvar, bidrar han till att undergräva det europeiska och det internationella monetära systemet. Han kommer att gå till historien som en av många finansministrar som tror att deras ansvar är att balansera statsbudgeten – inte att skapa tillväxt och välstånd i samhällsekonomin.

Det är dags för oppositionen att ännu tydligare än hittills peka på vikten av samhällsekonomisk stimulans som krismedicin.

Höstens budgetdebatt bör inte bara handla om hur ett givet budgetutrymme ska användas, även om mycket gott kan göras redan här – som Socialdemokraterna övertygande visar.

Höstens budgetdebatt bör också handla om hur vi ser på regeringens ansvar för att förhindra en fördjupad recession, i Sverige och Europa. Vi har inte bara ”de pengar vi har” i årets statsbudget. Eftersom Sverige är ett land med goda statsfinanser och en egen valuta, har Sverige möjlighet att expandera ekonomin och sätta människor i arbete. Sverige kan välja att lära av historien, eller att envist blunda.

Mer om budgeten: SvD, Aftonbladet. 22 september varnar till och med Lars Calmfors för en budgetpolitik som stramar åt för mycket. Han påpekar också att Sverige – om något – har ett ansvar att bidra till efterfrågan i ett läge, där nästan hela Europa är i kris.

Bra att Juholt och Jämtin driver S-kvinnors krav

Idag presenterar Håkan Juholt och Carin Jämtin flera viktiga förslag för att stärka jämställdheten i Sverige. Det är bra!

Bland förslagen, som läggs i den alternativa budgeten, finns några av S-kvinnors viktigaste krav, som rätt till heltid och rätt till barnomsorg under alla tider då föräldrar jobbar. Taket i den tillfälliga föräldrapenningen ska höjas. Barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag ska tas bort. Här finns en tydlig ambition att stärka jämställdheten för alla Sveriges kvinnor, med särskilt fokus på dem som står allra längst från arbetsmarknaden.

Jag tycker att det är rätt att i dessa kristider rikta ljuset mot kvinnors rätt till jobb. En egen inkomst är en nyckel till frihet och oberoende. Arbetslöshet och påtvingad deltid undergräver både jämställdhet och välfärd.

Det är också viktigt, som Juholt och Jämtin påpekar, att fler kvinnor kan jobba och bidra till att försörja dem som står utanför arbetsmarknaden – som barn och äldre. Men när jag läser vidare om vikten av att kvinnor arbetar så många timmar som möjligt och för att skapa framtidens tillväxt, då blir det till sist en aning för mycket. Framtidens välstånd skapas ju inte bara på arbetsmarknaden.

Jag hoppas att vi snart – ännu tydligare än idag – ska kunna knyta samman arbetsmarknadspolitiken med en ny jämställdhetspolitik för den del av samhällsekonomin som ligger utanför marknaden: hem och familj. Juholt och Jämtin lyfter den tillfälliga föräldrapenningen, vilket gör mig mycket glad. Här finns chansen att påverka fler män att dela ansvaret för barnen. Men vi behöver tala ännu mer om vikten och värdet av det omsorgsarbete, som utförs obetalt. Att män bidrar till samhällets obetalda arbete är lika viktigt som att kvinnor ”kommer ut i arbetslivet”.

Kvinnor utför fortfarande den största delen av det obetalda omsorgsarbetet i Sverige. Det är ett arbete som har en avgörande betydelse för vårt lands ekonomiska välstånd, trots att vi sällan talar om det  i termer av samhällsnytta.

Ekonomer räknar ofta på hur många timmar som människor i Sverige förvärvsarbetar och bekymrar sig över hur dessa arbetade timmar ska räcka för de skatteintäkter och välfärdstjänster som samhället behöver. Fler kvinnor kan lösa ekvationen.

Men kanske borde ekonomerna också fundera över hur människor i Sverige ska kunna satsa fler timmar i det obetalda omsorgsarbetet? Det är inte lätt för kvinnor att arbeta heltid på arbetsmarknaden, om huvuddelen av samhällets obetalda arbete fortfarande vilar på deras axlar. De  sociala investeringar som varje dag görs i våra barns utveckling, i lokalsamhällets gemenskap, och i föreningsliv och politik är bottenplattan för ett hållbart och framgångsrikt samhälle. Det är genom investeringar i människor som vi långsiktigt bygger både ekonomin och demokratin.

Så vad kan politiken göra för att inte bara ”underlätta kvinnors etablering på arbetsmarknaden” utan också underlätta mäns etablering i hemarbetet?

Svenska Dagbladet slår som väntat bakut inför tanken på att införa rätt till heltid. Det är få jämställdhetsreformer genom historien som inte högern har satt sig emot… Det väsentliga för Socialdemokraterna är nu att visa att man kan leverera resultat. Kommunals Annelie Nordström har hört löftena förr (Arena). Dags att leverera.

Välkomna Folkpartiet att samarbeta i familjepolitiken

Min artikel om Folkpartiet och feminismen i torsdagens GP, ”Dagens folkpartister saknar socialt patos”, föranledde en snabb replik från Nyamko Sabuni och Helene Odenljung (GP 16 september). Jag återkommer med slutreplik, men låt mig redan här på bloggen kommentera ett av de märkliga argument som Sabuni och Odeljung framför.

De skriver frankt att ”Sommerstad nämner i sin artikel vårdnadsbidragets konsekvenser men glömmer att hennes eget parti har drivit igenom ett införande i Örebro”.

Sabuni och Odenljung borde veta att vårdnadsbidraget inte har drivits igenom av Socialdemokraterna i Örebro. Det infördes under den förra mandatperioden, när Staffan Werme (FP) var ordförande i komunstyrelsen och då Folkpartiet samarbetade med Modernaterna, Kristdemokraterna, Centern och Miljöpartiet. Tyvärr var det andra frågor än avskaffande av vårdnadsbidraget som Socialdemokraterna valde att prioritera i de förhandlingar som efter nyvalet 2011 ledde fram till en ny koalition mellan Socialdemokraterna  Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det beklagar jag – även om jag till fullo förstår att vallöftet att minimera Sverigedemokraternas inflytande fick den högsta prioriteten i förhandlingarna i Örebro.

Det mest beklagliga är dock att folkpartiet på nationell nivå inte har haft styrka nog att avvisa Kristdemokraternas traditionalistiska familjepolitik. Därmed står kommunpolitiker runt om i landet inför större problem att försvara jämställdheten än de annars skulle ha gjort.

Jag är glad över att Folkpartiet Liberalerna och Socialdemokraterna har en i långa stycken gemensam syn på familjepolitiken. Låt oss gärna samarbeta för att jämställdheten ska lyftas högre i båda de politiska blocken!

Idag presenterar Håkan Juholt och Carin Jämtin tre tunga förslag i socialdemokratisk familjepolitik (DN). Ett av förslagen är att avskaffa barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag. Vad gör Folkpartiet?