RUT ingen lösning på deltidsfällan

Det omfattande deltidsarbetet bland kvinnor är ett problem både för kvinnorna själva och för samhället i stort, skriver Maria Crofts i dagens DN (3/9). Det har hon rätt i. Men Crofts idé om hur problemet ska lösas – ”Låt proffsen sköta städningen” – leder däremot fel. Eftersom Croft inte förstår problemet kan hon heller inte ange lösningen.

”Många kvinnor verkar uppenbarligen vilja ta det största ansvaret för hemmet”, hävdar Crofts. Men, fortsätter hon, det behöver ju inte innebära att kvinnor gör allt själva.  Om deltidsarbetande kvinnor med låg lön bara går upp i heltid har de ju råd med både RUT-städning och hämtpizza.

Maria Croft utgår från  SCB:s aktuella studie över hushållens tidsanvändning, men hon tycks ha svårt att greppa verkligheten bakom siffrorna.  Hon tolkar det myckna deltidsarbetet som en verklig längtan bland svenska kvinnor efter att ta ansvar för hemmet. Tre av fyra kvinnor som jobbar deltid säger ju att de inte vill arbeta mer, påpekar hon, och en av fyra kvinnor över 45 arbetar deltid trots att kvinnor i den åldern sällan har egna små barn.

Problemet med Crofts resonemang är inte bara att hon utgår från att kvinnor står inför ett verkligt fritt val, opåverkat av traditionella könsroller och kvinnors underläge på arbetsmarknaden. Problemet är att kvinnor överhuvudtaget inte väljer deltid för att hinna städa och handla.

Svenska kvinnor börjar jobba deltid när barnen kommer. Ju fler barn som finns i familjen och ju yngre barnen är, desto mer arbetar kvinnor deltid (SCB, Pappor jobbar mest av alla).

Omsorg och stöd. Collage, foto Anna Olsson. Helsingborgs kommuns hemsida.

Omsorg och stöd. Collage, foto Anna Olsson. Helsingborgs kommuns hemsida.

När barnen har vuxit upp är det vård om anhöriga som i hög grad förklarar varför kvinnor väljer att arbeta deltid. Uppskattningsvis 80 000-120 000 personer  i Sverige – de allra flesta kvinnor – uppger vård av anhörig som främsta skäl till att antingen arbeta deltid eller att helt stå utanför arbetskraften. Äldre med låg utbildning är i högre grad beroende av medelålders döttrar än äldre med hög inkomst, enligt Marta Szebehely, professor i socialt arbete (”Är äldreomsorgen en privatsak?, i  Tiden nr 2, 2010).

Bland övriga som arbetar deltid  är ofrivillig deltid ett mycket stort problem. Här har Maria Crofts inga förslag till lösning. Faktum är dock att ofrivillig deltid har ökat just bland äldre kvinnor med deltid, den grupp som Crofts särskilt siktar in sig på med sin idé om mer städhjälp och hämtpizza. Maria Crofts har heller inte  något att säga om att ökad press och högre arbetstempo har  lett till att många kvinnojobb inte minst i välfärden har blivit så tunga, att många överhuvudtaget inte orkar jobba heltid (Hamsic, 2008).

För att lösa deltidsfällan hjälper det alltså inte långt med RUT och hämtpizzor. Långt mer effektivt vore kraftfulla satsningar på offentliga välfärdstjänster. Bättre service, bemanning och kvalitet i välfärden kan minska deltiderna både bland dem som jobbar i välfärden och bland dem som är beroende av att vård och omsorg fungerar.

Kvinnor måste också liksom män kunna jobba heltid, om de vill. Det faktum att kvinnor väljer att gå ner i deltid under en tid av sitt liv ska inte leda till att kvinnor därtill nekas heltid, under de perioder i livet när de inte gör valet att prioritera släkt och familj.

Väl fungerande offentliga välfärdstjänster är själva nyckeln till den jämställdhet som nordiska kvinnor har uppnått under de senaste decennierna. De offentliga välfärdstjänsterna har avlastat kvinnor och skapat utrymme för egen försörjning. De har också gjort män medvetna om att vård och omsorg kostar och är en viktig del av samhällsekonomin. Kvinnors ansvar har blivit samhällets ansvar.

När Maria Crofts påstår att många kvinnor ”uppenbarligen” vill ta det största ansvaret för hemmet och förespråkar privata lösningar, då driver hon jämställdhetsarbetet femtio år tillbaka i tiden.

Maria Crofts är numera DN:s politiska kommentator. Crofts artikel finns inte på nätet. Det finns däremot dagens DN-ledare, Halva lönen halva disken, med ett snarlikt budskap: Det är förvisso ett samhällsproblem att kvinnor tjänar långt mindre än män, men det som bör inskärpas är det enskilda ansvaret för detta. ”Kollektivet är trots allt inte mer än summan av alla individuella handlingar” (!?). 

SCB-undersökningen. Bloggat och skrivet: Lars Bäck, DN, Dagens Arena

Annonser

17 kommentarer

Filed under Jämställdhet

17 responses to “RUT ingen lösning på deltidsfällan

  1. Inga-Lisa Sangregorio

    Meningen med livet: jobba häcken av dig i det så kallade arbetslivet, låt någon annan (kvinna) ta hand om de jordiska bestyren (= jämställdhet på nysvenska), skicka räkningen till andra skattebetalare och lev gärna på hämtpizza. O sköna nya värld!
    Bra att du så snabbt reagerar på Maria Crofts ”lösningar”. Men jag blir besviken över att du liksom hon verkar tycka att idealet är att alla arbetar heltid under alla delar av livet och att det är kvinnorna som gör fel val och borde bli mer som männen.
    När du nu blivit ordförande för S-kvinnorna hade jag hoppats att ni skulle ta upp ert gamla rättmätiga krav på kortare arbetstid. Då blir de långa deltiderna automatiskt heltider, fler människor får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, och arbetstagarnas förhandlingsposition stärks.
    Om jag inte minns fel infördes åttatimmarsdagen 1919. Hög tid att låta den gå i pension!
    Det är inte så enkelt, kommer du att svara. Nej, men om man har gett upp i förväg och inte ens tar fajten händer ingenting.

  2. Som anställd i funktionshindersvängen märker jag också hur kommunerna blir allt njuggare med hemtjänst. De som verkligen behöver städhjälp får alltså mindre sådan, medan de som inte behöver så mycket får mer. Det går inte ihop, tycker jag.

  3. sossemannen

    Först kort replik till Inga-Lisa sangregorio:
    Jag tycker att du antar mer än vad du hittar täckning för i Lenas inlägg. Hon har inte skrivit än enda gång att alla ska arbeta heltid under alla delar av livet. Inget skrivs om att kvinnor gö fel val.
    Vad Lena kommer att svara om kortare arbetstid vet du inte. Det gör det orimligt att svara på en replik hon inte givit dig. Att hon skulle ge upp verkar inte troligt med tanke på att hon i år kandiderat till två ordförandeposter inom socialdemokratin.
    Jag tycker att det mesta du skriver är bra. Det här inlägget var på avgörande punkter inte så bra.

    Maria Croft verkar vilja lösa genuskonfliktens konsekvenser utan att beröra själva problemet.
    Det finns flera lösningar på de problem som beskrivs. Alla bra sådana förutsätter att Tommy Waidelichs skattepolitik pensioneras. Skattekvoten måste upp så att vi kan anställa fler välfärdsarbetare till värdiga villkor och löner. Från 2006 års skattenivå måste den upp åtskilliga miljarder. Då duger ingen acceptns för jobbskatteavdrag.

    Den politiska styrningen av våra offentliga apparater (förvaltningar, offentliga arbetsplatser med mera) måste bli bättre. Idag är fritidspolitiker ofta parlamentariska galjonsfigurer i händerna på verkliga makthavare: förvaltningens personal.
    De ledamöter i Sveriges Kommuners och Landstings förhandlingsdelegation har inte gjort mycket nytta, vad jag vet. Det behövs folk som inte göds feta av heltidsarvoden för att fylla de poster som ska möta SKTF, Kommunal, Vårdförbundet med flera i avtalsförhandlingar.

    Vidare behöver vi diskutera EU-frågan, denna ständiga plåga som partiets nordkoreanska takhöjd i debatten hindrar från ordentlig genomlysning. Utan EUs förbannade låginflationsmål skulle vi kunna åstadkomma ganska stora förändringar i en enda avtalsrörelse.
    Detta genom att rejält höja lönenivåerna för välfärdsarbetare allmänt. Men nu är det någon jävla överbetald jeppa med EU-fördragsbaserat uppdrag att jävlas med inflationsmål som princip och räntepolitik som medel som kommer att hindra det.
    Det finns dock allt för mycket av individuell lönesättning för att detta rpbolem med kvinnors låga löner ska kunna avgöras i en enda avtalsrörelse.

    Slutligen, den offentliga sektorns ansvarsområde bör ökas rejält. Förskola ska vara en rättighet för alla barn, inte en förvaringsplats för lönearbetande vårdnadshavare. Patientavgifter, biljetter och avgifter till förskolan ska avskaffas och betalas med skattemedel för att alla oavsett inkomst ska ha råd att ta del av det. Då minskar kvinnors allmänt lägre löner i betydelse av den ökade offentliga konsumtionen

  4. Martin

    Nu tycker jag att även du Lena drar tveksamma slutsatser. Du skriver först att det inte räcker långt med RUT och hämtpizza. Det har du nog rätt i, men det är bra att du inte påstår att det inte skulle ha någon effekt för det är troligt att det har en effekt även om den inte är så stor som många (som Croft) vill påskina.

    Du vandrar sedan vidare över att det har med könsroller och förväntningar att göra, något som jag tror att du har rätt i. Eller olika viljor som verkar vara könsbetingade om man så vill.

    Men sen drar du dina egna slutsatser som inte alls har att göra med könsrollerna. Problemet är att välfärden är för dåligt utbyggd. Va? Möjligtvis kan det hjälpa de som vårdar äldre (har varken något som talar för eller emot det), men de allra flesta som jobbar deltid har egna barn.

    Ett direkt citat från artikeln om ”Pappor jobbar mest av alla” lyder:
    ”För de flesta är det inte tillgång till dagisplats eller annan tillsyn av barnen som avgör om man jobbar deltid. Endast omkring 5 procent av de som deltidsarbetar på grund av vård av barn skulle vilja arbeta heltid om lämplig barntillsyn ordnades.”

    Det betyder ju alltså att bättre välfärd i form av barnomsorg inte skulle få den största gruppen deltidsarbetare, dvs småbarnsmammorna, att jobba heltid. Din slutsats verkar vara felaktig, i varje fall i samma grad som Crofts om att RUT löser alla problem.

    Förslag:
    1. Ta bort möjligheten att ta ut föräldradagar som deltid. Då skulle mammor (och pappor) vara hemma lite längre, men sedan jobba heltid. En styrande och tråkig åtgärd, men den skulle säkert få effekt.
    2. Höj taket i föräldraförsäkringen så att den med högst lön (ofta mannen) kan vara hemma med ersättning från Försäkringskassan, även deltid.
    3. Arbeta ännu mer med jämställdhetsbonusar för föräldrapenning.

    • Inga-Lisa Sangregorio

      Till sossemannen: du kan ha rätt i att jag övertolkat Lena. I viss mån polemiserade jag mot att socialdemokratiska kvinnoförbundet övergett kampen för kortare arbetsdagar. Detta skedde före Lenas tid, men det är sorgligt att en så viktig fråga inte upplevs som aktuell.

      Till Martin: nog är det konstigt att det är de som tjänar mest som inte har råd att ägna några månader av sitt liv åt att ta hand om sin egen avkomma utan att kräva betydligt högre ersättning än vad en barnskötare får för att ta hand om andras barn. Ett bättre och billigare förslag är att sänka manslönerna så att de stackars högavlönade fäderna har råd att vara pappalediga!

      • sossemannen

        Till Inga-Lisa: Med dåliga ledare blir det dålig politik. Inger Segelström var ordförande innan Nalin Pekgul. Hon satt ju i styrelsen för Socialdemokrater För Europa, eller vad de hette (alltså ja-sidan i EMU-omröstningen). Dock hade S-kvinnor tagit ställning mot.

        Det är trist när en rörelse med stor potential, som S-kvinnor, agerar karriärplanka istället för blåslampa. Visst ska även Lena granskas. Men vi får låta det gå en tid in i hennes mandatperiod innan vi är för kritiska. Jag tycker faktiskt hon gör ganska bra ifrån sig hittills.
        Då ska du veta att jag är omtalad för att vara hård, ilsken och påläst mot mina motståndare. Patriarker och riksdagsledamotsadeln gillar inte mig i min arbetarekommun.

      • Martin

        Jo, så resonerar man om man står långt åt vänster. Samma lön åt alla kanske?

        Det är kanske så att en del har råd, men varför välja sämre ekonomi när det inte behövs då den andra föräldern kan vara hemma mer med barnen? Och de flesta anser sig nog inte ha råd. Jag tror du kan känna igen dig i det typiska scenariot att två personer utan barn kan fokusera på sitt jobb och tjäna bra med pengar och lägga på sig vanor som är anpassat efter inkomsterna. Sedan kommer första barnet och då blir livet dyrare (större boende, eventuellt större bil, en till i familjen som äter mat, barnkläder, barnomsorg) samtidigt som man får mindre i inkomst (föräldraledighet och vabbande). Att då ytterligare ta ner sin inkomst när man kanske redan har ett dyrt lån på sitt hus är inte så enkelt som det låter, även om personen i fråga tjänar lite mer än genomsnittet. Då krävs det större omställningar i livet för att klara av att gå ner i lön och det är långt ifrån alla uppenbarligen villiga att göra.

        Antingen kan man då acceptera att så agerar svenskarna, eller så kan man gå mer mot vänsterhållet och bestämma hur svenskarna ska göra.

        Slutligen vill jag lägga till ett alternativ jag glömde ovan.
        4. Behåll och utöka jobbskatteavdraget riktat mot lågavlönade. Gör det mer lönsamt att arbeta så att incitamenten att gå upp till 100% i arbetstid ökar ännu mer och avståndet mot att leva på delvis föräldrapenning ökar ytterligare.

  5. Martin

    Ber om ursäkt för att jag postar igen och kanske upprepar mig, men jag har tittat mer på tillgänglig statistik och ska försöka vara mer konkret.

    Först vill jag säga att jag verkligen uppskattar Lenas angreppssätt i politiken med att verkligen titta på de riktiga orsakerna med hjälp av forskning och statistik. Men även med forskning och statistik kan man dra olika slutsatser. Jag vill också säga att jag håller med Lena om den viktiga poängen att kvinnor skall ha minst lika bra möjligheter som män att arbeta heltid när de vill arbeta heltid. Samhället skall hjälpa till att skapa förutsättningar för det.

    Lena har såklart helt rätt i att kvinnor börjar arbeta mer deltid när barnen kommer. Där handlar det om en långsiktig omställning för att uppmuntra föräldrarna att mer jämnt dela på föräldradagar, samt att påverka framförallt kvinnors vilja att arbeta framför att vara hemma med barn.

    I ”Pappor jobbar mest av alla” kan vi se intressant statistik. Den gäller orsaken till varför män och kvinnor i åldern 25-54 med barn är hemma. Jag kommer också referera till den för alla eftersom jag inte har någon bättre statistik tillgänglig (medveten om att det kan ge vissa felaktigheter).

    Där säger hela 37% av kvinnorna att de jobbar deltid pga vård av barn. Skall vi skapa ändring på hur kvinnor arbetar heltid/deltid är detta den överlägset största gruppen att påverka. Det förvånar mig att Lena inte fokuserar mer på den med sina förslag och slutsatser.

    Verktyg är bland annat utformning av föräldraförsäkringen där man också måste stimulera de med högre inkomster att vara hemma. Dålig barnomsorg är enligt statistiken inte någon avgörande orsak till detta och där behöver vi inte lägga mer skattepengar av den anledningen och det motiverar alltså inte Lenas slutsats att vi ska investera i välfärden. Kanske handlar det om att tona ner det ”fina” i att vara hemma länge med sina barn (för båda föräldrarna) och istället uppmuntra att man börjar arbeta heltid snabbt igen och litar på vår goda barnomsorg, men det har andra nackdelar som kan drabba våra barn och föräldraskapet.

    Den näst största gruppen på 24% säger att de saknar jobb. Det är inte bra. Här finns det massvis med tänkbara åtgärder och jag är säker på att Lena har många bra förslag. Investeringar i välfärden kan möjligtvis skapa en del arbetstillfällen, men det kan också finnas andra intressanta åtgärder. Det vore väl visserligen bättre att skapa jobb som ger bättre betalt så att lönegapet mellan män och kvinnor minskar, men det är en helt annan diskussion.

    Den tredje största gruppen på 11% säger helt sonika att de ”inte vill arbeta heltid”. Ok… Skall vi påverka denna grupp så tycker jag att alliansens arbetslinje är på rätt väg. Det skall löna sig att arbeta. Oavsett väg måste det hittas incitament för att motivera denna grupp, om vi nu vill det, och jag kan inte se att investeringar i välfärden är lösningen.

    I denna statistik kan jag inte hitta några bra belägg för att vård av anhörig (om man då menar någon vuxen) skulle vara en stor anledning till deltidsarbete. Rapporten som Lena hänvisar till hittade jag inte tillgänglig på nätet. Om det vore en stor anledning gömmer det sig i så fall under kategorin Övrigt på ca 9%. Denna grupp kanske skulle tjäna på investeringar i välfärden, men den skulle lika gärna kunna svara som mammorna om barnomsorgen; att dålig barnomsorg inte är orsaken till att de väljer att vara hemma med sina barn.

    Jag vill också slutligen påpeka att jag tycker Lena är något fel ute när hon säger att städning och matlagning inte har med saken att göra. När man har barn blir det ännu mindre tid till de aktiviteterna och en del upplever säkert att man går kan hinna med det bättre om man går ner i tid. Så viss inverkan tror jag att det har, men den är inte avgörande.

    Jag håller med Lena. RUT och hämtpizza är inte en lösning eller något som har avgörande effekt för kvinnors deltidsarbete. Men förhoppningsvis kan det hjälpa till något. Att jämföra satsningen på RUT med ”kraftfulla satsningar på välfärdstjänster” är väl att jämföra äpplen med päron, i varje fall med avseende på hur mycket de kostar att finansiera. Båda är bra, men kostar olika mycket. Och om man vill få kvinnor att arbeta mer tror inte jag att satsningar på välfärd ger den bästa omedelbara effekten. Arbeta mer med föräldraförsäkringen och arbetslösheten där de största grupperna finns att påverka.

  6. Eva Borg

    Du talar om service, bemanning och kvalitet i en andemening där det är de nordiska kvinnorna som skapat en jämlikhet genom avlastning i form av utökning av den offentliga sektorn! ”Kvinnors ansvar har blivit samhällets ansvar”? Jag kan inte se att du förflyttar debatten längre än Maria Croft gör…50 år tillbaka i tiden!

  7. Pingback: Ett jämställt samhälle kräver politik | Lena Sommestad

  8. Kjell Arvedson

    Den här frågan innehåller en hel del ideologiskt sprängstoff.
    För det första:
    Om man tänker sig att fler ska arbeta mer på marknaden, så blir det alldeles nödvändigt att det oavlönade arbetet i hemmet minskar. Men barnomsorg, disk, tvätt och matlagning måste ändå utföras av någon någonstans om livet ska fungera alls. Om vi då för en stund bortser från de existentiella aspekterna av frågan och bara tittar på ekonomisk effektivitet måste detta arbete alltså utföras av någon som gör det effektivare (d v s billigare) än om jag själv avstår från avlönat arbete.
    Här har vi den första ideologiska skiljelinjen. Den borgerliga lösningen är att lågkvalificerad arbetskraft utför arbetet till en väsentligt lägre lön än den jag själv får genom mitt arbete utanför hemmet. Ett bakomliggande antagande avslöjar en del om den borgerliga människosynen: en del människor kommer aldrig att kunna klara de höga krav som ställs på vår nuvarande arbetsmarknad. Därför måste vi skapa en arbetsmarknad för dem, med enkla jobb som kan utföras i lite lägre tempo och utan större krav på utbildning. Å andra sidan kan de ju då inte förvänta sig någon särskilt hög lön. Med RUT och pizzabudsjobb löser vi två problem i ett: den kvalificerade medelklassen klarar sitt livspussel till en rimlig kostnad och de okvalificerade får något att göra och åtminstone något lite betalt.
    En progressiv lösning borde istället ta sikte på att höja produktiviteten i ”markservicejobben”. Det har vi ju gjort sedan länge genom att förlägga barnomsorg och äldreomsorg utanför hemmen. Om det innebär en kvalitetsförbättring kan man kanske diskutera (jag tycker nog själv att det blivit bättre på viktiga punkter). Kan man på motsvarande sätt höja produktiviteten och kvaliteten i tvätt, matlagning och disk genom att flytta ut dessa ur hemmet? Skolbespisning och Dagens Rätt kanske kan tas som exempel på färdriktningen. ”Butler i tunnelbanan” var en idiotisk etikett, men tanken var ju faktiskt progressiv. Det bespottade Victoria Park i Malmö erbjuder många bra lösningar som skulle kunna omsättas i mindre lyxiga omgivningar.

    För det andra: är ekonomisk effektivitet det enda viktiga och politiskt relevanta målet? Mitt eget arbete i offentlig sektor är numera så effektivt att jag knappt orkar med det. Hade jag tyckt mig ha råd att gå ner till deltid hade jag inte tvekat. Men jag har nu kommit upp i en ålder när jag på allvar måste tänka på hur jag får det som pensionär, så att sänka min inkomst nu är inte att tänka på. Rätten till det goda arbetet borde återta sin plats i en socialdemokratisk politik.

    Till sist: arbetet i hemmet kan rymma värden som är svåra att sätta en prislapp på. Jag odlar en hel del grönsaker i eget trädgårdsland. Skulle jag räkna timlön på mitt arbete blir det väldigt dyra grönsaker, men oj vad bra det känns att göra gratäng på egenodlad purjolök! Ska vi bortse från den typen av livskvalitet när vi formar vår politik?

    Slutsats: en socialdemokratisk politik för ökad jämställdhet och livskvalitet borde handla om
    1: verklig effektivisering av det nuvarande hemarbetet, genom teknisk utveckling och förbättrad organisation (men kalla det inte butler!)
    2: Förkortad allmän arbetstid för höjd livskvalitet i samvaro med nära och kära.

    • Inga-Lisa Sangregorio

      Till Kjell Arvedson: de krav som länge drevs av kvinnorörelsen, både Grupp 8 där jag själv var medlem och socialdemokratiska kvinnoförbundet, innefattade just det du efterlyser. ”Arbete åt alla”, ja, eftersom en egen försörjning är en förutsättning för kvinnors frigörelse. Daghemmen var en förutsättning för att möjliggöra detta. Men vi såg det också som självklart att om alla vuxna förvärvsarbetade skulle arbetsdagen inte behöva vara lika lång: ”sex timmars arbetsdag”. För att underlätta vardagen men också göra den roligare var ”fler kollektivhus” en viktig förutsättning. I dag tror jag mer på den nyare typen av kollektivhus, bostäder som underlättar samarbete över hushållsgränserna (det finns många bra exempel), men jag håller med dig om att det inte finns någon anledning att moralisera över lösningar som Victoria Park, där den service som en del behöver och många efterfrågar kan organiseras på ett rationellt sätt, med rimliga arbetsvillkor och utan subventioner.

  9. lenasommestad

    Tack för kommentarerna. Allt kan inte besvaras och utvecklas här, men jag tar med mig synpunkterna. Det vi diskuterar hör ju till det svåraste i mänskligt liv; hur väger vi egen utveckling mot ansvar för andra? Vad är gett gott liv? Hur ger jag mina barn en bra uppväxt?

    Kvinnors kamp för jämställdhet har handlat både om att synliggöra värdet av kvinnors arbete i hemmen och i att kräva mäns medverkan och engagemang i detta arbete. Det är en balansakt. Varje gång politiker driver betydelsen av de arbetsinsatser som görs obetalt i hemmen, t.ex. genom att lyfta det positiva i att kunna förena föräldraskap och förvärvsarbete och i syfte att främja detta inför en flexibel föräldraförsäkring och rätt till deltid när barnen är små, så riskerar vi att enbart kvinnor utnyttjar dessa möjligheter.
    Om vi å andra sidan betonar kvinnors rätt till heltid och kvinnors karriärmöjligheter, riskerar vi att osynliggöra värdet av kvinnors traditionella arbetsuppgifter. Som Inga-Lisa Sangregorio påpekar hamnar vi lätt i ett samhälle där förvärvsarbetet helt tar överhanden.

    Idén i Sverige har varit att skapa legala och ekonomiska möjligheter för kvinnor och män att dela lika Nu ser vi att utfallet inte har blivit jämställt. Som SCB uttrycker det så påverkar föräldraskapet t.ex. inte männens arbetstider, bara kvinnornas. Vi lever i strukturer med lägre kvinnolöner, tuffa kvinnojobb, nedskärningar i välfärden och kvardröjande traditionella värderingar där kvinnor och män väljer olika. I detta läge tror jag att vi måste bli tydligare både med mål och strategier. Vilket samhälle vill vi ha? Hur bygger vi välfärd? Men vi måste också bli bättre på att formulera hur probemen ser ut idag och vilka strategier som kan föra till målet. Tack för viktiga bidrag till detta här i kommentarsfältet.

    Inga-Lisa Sangregorio: Just i debatten om sex-timmarsdagen tror jag att det är särskilt viktigt att spela in nya fakta i debatten och fundera på strategi. Det finns idag en massivt etablerad uppfattning om att det åldrande samhället kräver fler arbetade timmar.
    Samtidigt vet vi att kostnaderna för ett åldrande samhälle inte är opåverkbara. De beror t.ex. på människors hälsa, och människors hälsa påverkas av hur vi lever och arbetar.
    Bättre villkor i arbetslivet, t.ex. genom kortare arbetstid, kan påverka hälsan och skapa större ekonomisk potential att klara framtidens utmaningar.
    Men det finns också andra insatser som kan vara strategiska. Vi vet att många som idag arbetar sex timmar får slita hårdare under dessa sex timmar än vad som är normalt under en åttatimmarsdag. Detta beror självklart på arbetsorganisation och bemanning men lyfter betydelsen av arbetets villkor.
    Många kvinnor och män i tjänstemanna- och akademikeryrken jobbar heltid men har en flexibilitet och frihet i yrket som gör det enklare att kombinera hemarbete och yrkesliv än vad som är möjligt för den som har ett hårt och inflexibelt jobb.

    Den politiska lösningen i Sverige när det gäller arbetstiden har hittills varit en flexibel föräldraförsäkring och att ge barnföräldrar rätt till deltid. Det stora misslyckandet är att det nästan bara är kvinnor som utnyttjar möjligheterna. Därmed blir den strategiska frågan vad som göras för att ändra på detta. Att få fler män att arbeta deltid när barnen är små och överhuvudtaget få fler att inse betydelsen av kvinnors traditionella arbetsuppgifter tror jag är en förutsättning för att vi också ska komma vidare i frågan om hur normalarbetstiden i Sverige ska se ut.

    Till Martin: jag är helt enig med dig om att full sysselsättning och en jämställd föräldraförsäkring är nyckelfrågor för jämställdhet. Men det blir knepigt när du med utgångspunkt från höginkomsttagare hävdar att det inte är viktigt med bättre kvalitet i välfärden.
    Fem procent av dem som jobbar deltid skulle inte göra det om bra barnomsorg fanns, enligt SCB. Jag håller med dig om att detta är en viktig information. Likväl är ofrivillig deltid på grund av brist på barnomsorg inte ett obetydligt problem.
    Enligt Skolverket finns det idag i ett sextiotal av alla kommuner i Sverige ett större behov av ”nattis” än vad som kan tillgodoses.
    I ett samhälle där i stort sett alla förmåner och rättigheter är knutna till förvärvsarbete är det oacceptabelt att medborgare inte kan arbeta heltid därför att de har barn.
    Att kvinnor inte skulle gå upp i heltid om detta vore möjligt innebär heller inte att avsaknad av barnomsorg inte är ett problem. Många måste lösa barnomsorgen med hjälp av anhöriga och lever i ständig otrygghet för att detta ska fungera – oavsett om man vill arbeta heltid eller ej.
    Barnomsorg på ”obekväm” arbetstid innebär heller inte bara nattis för dem som jobbar kväll och natt. Det innebär också att kvinnor ska ha möjlighet att jobba fulla arbetsdagar med t.ex. pendling. Trygg barnomsorg är en förutsättning för att kunna välja jobb fritt överhuvudtaget och för att kunna göra bra insatser och eventuell karriär på det jobb man har.

    Vad vi ser idag är slutligen att jämställdhetsfrågan blir alltmer av en klassfråga. Familjer med olika inkomstnivåer och social bakgrund söker olika lösningar. Det är i grunden mycket riskabelt för möjligheterna att uppnå en stark jämställdhetspolitik. Om höginkomsttagare i Sverige vore helt nöjda med dagens bemanning, kvalitet och öppettider i förskolan är det t.ex. svårt att förstå varför medelklassfamiljer i Stockholm väljer att anställa egna barnflickor som överlappar tiden från hämtning tidig eftermiddag till föräldrarnas ankomst hemma.

    Min vision är ett samhälle där vi har en rimlig fördelning mellan förvärvsarbete och insatser i hemmen. Hur lång normalarbetstiden ska vara bör vi diskutera långt mer intensivt och konstruktivt än vad som har varit fallet under senare år. Vi måste också ta krafttag i det korta perspektivet för att se till att män och kvinnor tar gemensamt ansvar för det viktiga, obetalda arbete som behövs för att uppfostra våra barn, ta hand om våra äldre och sköta våra hem.
    Vad som är rätt väg att gå i enskilda reformer och krav kräver mer gemensamt arbete, men jag är övertygad om att de krav som s-kvinnor nu driver om rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, rätt till heltid, och individualiserad föräldraförsäkring är viktiga steg. Debatten måste fortsätta om hur vi når framgång i kraven och vad mer som krävs.

  10. Mikael

    Jag tänker som vanligt bara berätta om mina egna ”medelklassiga” iakttagelser. Många kvinnor i min närhet, både äldre och yngre jobbar deltid ”för att de kan”. De tycker det är så otroligt skönt att vara lediga varje onsdag att de inte vill gå upp på heltid trots att barnen vuxit upp. Nu har de ju ofta män som jobbar ganska hårt, men inga män med superlöner utan högst ordinära på 30-40 i månaden. Snacka om livskvalitet vi har i Sverige. Jag ser inte detta som nåt problem, förutom att jag som man tycker det är lite orättvist att de slipper jobba. Håller med Martin att enda lösningen för att tvinga tillbaka kvinnorna till heltid är ett femte jobbskatteavdrag. Alternativt att arbetsgivaren kan tvinga tillbaka dem efter att barnen blivit 8 år tex.

    • Inga-Lisa Sangregorio

      Martin och Mikael, båda klokt nog anonyma, anser att ett femte jobbskatteavdrag skulle vara enda sättet att, som Mikael formulerar det, ”tvinga tillbaka kvinnorna till heltid”. Det vore roligt om ni kunde förklara varför den som får mer pengar skulle välja att arbeta mer – handlar det om något slags galopperande girighet à la Joakim von Anka?
      Då är det betydligt rimligare att resonera som den kvinna som intervjuades när det fjärde jobbskatteavdraget hade införts. Jättebra, tyckte hon, nu får jag råd att gå ner i arbetstid utan att få mindre pengar kvar.
      Vill man tvinga människor att arbeta mer är en skattehöjning betydligt effektivare, eftersom det då krävs en högre inkomst för att få ut samma nettobelopp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s