Månadsarkiv: september 2011

Rösträtten 90 år – och dags för ny strid för både jämställdhet och social rättvisa

Idag öppnar riksdagen och i veckan det är precis 90 år sedan som svenska kvinnor fick rösträtt. Det är också 90 år sedan, 1921, som den första svenska kvinnan, Kerstin Hesselgren, kom in i Sveriges Riksdag. Kvinnor från alla politiska läger samarbetade för rösträtten i den tvärpolitiska Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt, LKPR. Redan 1913 samlade föreningen 350 000 namnunderskrifter.

Idag skriver jag i GP om liberala Kerstin Hesselgren och om hur Fokpartiet Liberalerna idag har tappat det patos som en gång präglade svensk liberalism, ett patos för både jämställdhet och social rättvisa: Dagens folkpartister saknar socialt patos.

8 kommentarer

Under Demokrati, Jämställdhet

Ett jämställt samhälle kräver politik

Dagens ledae i DN, ”Hela lönen halva disken”, rymmer en intressant inblick i den moderna borgerlighetens syn på såväl jämställdhet som demokrati och politik.

DN konstaterar att det är ett problem att kvinnor i Sverige idag fortfarande tjänar mindre än män trots att de arbetar lika mycket (ett problem jag diskuterade i gårdagens blogg, ”RUT ingen lösning på deltidsfällan”) . Samtidigt går utvecklingen långsamt framåt, såtillvida att kvinnor ägnar något mer tid åt förvärvsarbete och män något mer tid åt barnen, fortsätter DN. Frågan är dock vad framstegen beror på? Skapas ökad jämställdhet genom politiska beslut eller genom attitydförändringar och köksbordsbeslut? Eller i växelverkan? DN landar i att särskilt betona varje familjs eget ansvar att bygga en jämställd familj. ”Kollektivet är trots allt inte mer än summan av alla individuella handlingar”.

Här sätter jag morgonkaffet i halsen. Vad är detta för märkligt resonemang?  ”Kollektivet” eller de politiska beslut som skapar kollektiva mönster kan inte ses som någon enkel summering av ”alla individuella handlingar”. Demokratins kraft ligger i att förändra den spelplan där besluten fattas. De institutioner som politiken formar påverkar långsiktigt attityder, värderingar och handlingsmönster.

Det är få områden där politikens roll är så tydlig som i fråga om jämställdheten. När DN:s ledare beskriver jämställdheten i Sverige och funderar på om politik spelar roll för de framsteg som görs, vore det kanske lämpligt att reflektera över vad det kan bero på att Sverige och Norden ligger så långt före andra länder ifråga om just jämställdhet, samtidigt som framstegen numera nästan har stannat av? Vilka begränsningar och möjligheter möter svenska män och kvinnor, när de vid köksborden ska fatta beslut om hur ansvar och arbete inom familjen ska fördelas?

Jämförande forskning om de moderna välfärdsstaterna visar att kvinnors rättsliga, ekonomiska och sociala ställning är radikalt mer jämställd i Sverige och Norden än i flertalet andra länder i världen. De sociala trygghetssystemen bygger inte på manliga familjeförsörjare utan på att både män och kvinnor arbetar. Sverige har ett könsneutralt medborgarskap, vilket är synnerligen ovanligt. Detta uttrycks bland annat i regler om särbeskattning och i en könsneutral föräldraförsäkring (istället för en moderskapsförsäkring). Sverige har också en utbyggd barnomsorg och utbyggd äldreomsorg som har gett svenska kvinnor reella förutsättningar att uppnå ekonomisk frihet och oberoende. Inte ens i våra nära grannländer inom EU, som Tyskland och Storbritannien, är man ens i närheten av att erbjuda familjer denna typ av generell samhällsservice.

”Varken kvinnor eller män kan blunda för sitt eget ansvar att tillsammans bygga en jämställd familj” skriver DN beskäftigt, utan att med ett ord beröra att det i Sverige fortfarande finns strukturer som begränsar valmöjligheterna vid köksbordet. Nedskärningarna inom äldreomsorgen är så omfattande, att många kvinnor väljer deltid för att ta hand om sina anhöriga. Bemanningen på fritidshemmen är på många håll så låg –  och resurserna så små – att många föräldrar rycker in för att skapa alternativ –  man låter barnen komma hem eller skapar alternativa fritidsaktiviteter. Det finns många jobb som är så tunga att kvinnor inte orkar arbeta heltid. Många kvinnojobb har så låg lön att mannens heltid och övertid blir strategin för att klara familjeekonomin.

”Kollektivet är trots allt inte mer än summan av individuella handlingar.”  Är detta DN:s syn på hur samhällen byggs och förändras?

Det som blir alltmer påtagligt i den svenska, moderna idédebatten är hur borgerliga debattörer ständigt bejakar de stora och i fler fall unika framsteg som har skapats genom den socialdemokratiska välfärdsmodellen  – inklusive jämställdhet, god folkhälsa och liten barnfattigdom. Samtidigt förnekar man ständigt  lika ihärdigt att den politik som har skapat dessa framsteg har  spelat någon roll.

Detta är en attityd som kan fungera under ett antal år, när resultaten av en tidigare progressiv och framgångsrik politik ligger kvar som en bottenplatta. Men i takt med att borgerligheten nu river sönder de strukturer som byggde jämställdheten, finns risken att vunna framsteg förloras. Om detta har jag tidigare skrivit; Det är dags att ta strid för en jämställd familjepolitik. Ledande forskare noterar nu att svensk jämställdhetspolitik efter 40 år av tydliga reformer till gagn för ökad jämställdhet, inte längre entydigt främjar detta mål. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng bidrar tvärtom till att stärka traditionella könsrollsmönster. Politik fortsätter att spela roll för jämställdheten – och kommer alltid att göra det.

23 kommentarer

Under Uncategorized

RUT ingen lösning på deltidsfällan

Det omfattande deltidsarbetet bland kvinnor är ett problem både för kvinnorna själva och för samhället i stort, skriver Maria Crofts i dagens DN (3/9). Det har hon rätt i. Men Crofts idé om hur problemet ska lösas – ”Låt proffsen sköta städningen” – leder däremot fel. Eftersom Croft inte förstår problemet kan hon heller inte ange lösningen.

”Många kvinnor verkar uppenbarligen vilja ta det största ansvaret för hemmet”, hävdar Crofts. Men, fortsätter hon, det behöver ju inte innebära att kvinnor gör allt själva.  Om deltidsarbetande kvinnor med låg lön bara går upp i heltid har de ju råd med både RUT-städning och hämtpizza.

Maria Croft utgår från  SCB:s aktuella studie över hushållens tidsanvändning, men hon tycks ha svårt att greppa verkligheten bakom siffrorna.  Hon tolkar det myckna deltidsarbetet som en verklig längtan bland svenska kvinnor efter att ta ansvar för hemmet. Tre av fyra kvinnor som jobbar deltid säger ju att de inte vill arbeta mer, påpekar hon, och en av fyra kvinnor över 45 arbetar deltid trots att kvinnor i den åldern sällan har egna små barn.

Problemet med Crofts resonemang är inte bara att hon utgår från att kvinnor står inför ett verkligt fritt val, opåverkat av traditionella könsroller och kvinnors underläge på arbetsmarknaden. Problemet är att kvinnor överhuvudtaget inte väljer deltid för att hinna städa och handla.

Svenska kvinnor börjar jobba deltid när barnen kommer. Ju fler barn som finns i familjen och ju yngre barnen är, desto mer arbetar kvinnor deltid (SCB, Pappor jobbar mest av alla).

Omsorg och stöd. Collage, foto Anna Olsson. Helsingborgs kommuns hemsida.

Omsorg och stöd. Collage, foto Anna Olsson. Helsingborgs kommuns hemsida.

När barnen har vuxit upp är det vård om anhöriga som i hög grad förklarar varför kvinnor väljer att arbeta deltid. Uppskattningsvis 80 000-120 000 personer  i Sverige – de allra flesta kvinnor – uppger vård av anhörig som främsta skäl till att antingen arbeta deltid eller att helt stå utanför arbetskraften. Äldre med låg utbildning är i högre grad beroende av medelålders döttrar än äldre med hög inkomst, enligt Marta Szebehely, professor i socialt arbete (”Är äldreomsorgen en privatsak?, i  Tiden nr 2, 2010).

Bland övriga som arbetar deltid  är ofrivillig deltid ett mycket stort problem. Här har Maria Crofts inga förslag till lösning. Faktum är dock att ofrivillig deltid har ökat just bland äldre kvinnor med deltid, den grupp som Crofts särskilt siktar in sig på med sin idé om mer städhjälp och hämtpizza. Maria Crofts har heller inte  något att säga om att ökad press och högre arbetstempo har  lett till att många kvinnojobb inte minst i välfärden har blivit så tunga, att många överhuvudtaget inte orkar jobba heltid (Hamsic, 2008).

För att lösa deltidsfällan hjälper det alltså inte långt med RUT och hämtpizzor. Långt mer effektivt vore kraftfulla satsningar på offentliga välfärdstjänster. Bättre service, bemanning och kvalitet i välfärden kan minska deltiderna både bland dem som jobbar i välfärden och bland dem som är beroende av att vård och omsorg fungerar.

Kvinnor måste också liksom män kunna jobba heltid, om de vill. Det faktum att kvinnor väljer att gå ner i deltid under en tid av sitt liv ska inte leda till att kvinnor därtill nekas heltid, under de perioder i livet när de inte gör valet att prioritera släkt och familj.

Väl fungerande offentliga välfärdstjänster är själva nyckeln till den jämställdhet som nordiska kvinnor har uppnått under de senaste decennierna. De offentliga välfärdstjänsterna har avlastat kvinnor och skapat utrymme för egen försörjning. De har också gjort män medvetna om att vård och omsorg kostar och är en viktig del av samhällsekonomin. Kvinnors ansvar har blivit samhällets ansvar.

När Maria Crofts påstår att många kvinnor ”uppenbarligen” vill ta det största ansvaret för hemmet och förespråkar privata lösningar, då driver hon jämställdhetsarbetet femtio år tillbaka i tiden.

Maria Crofts är numera DN:s politiska kommentator. Crofts artikel finns inte på nätet. Det finns däremot dagens DN-ledare, Halva lönen halva disken, med ett snarlikt budskap: Det är förvisso ett samhällsproblem att kvinnor tjänar långt mindre än män, men det som bör inskärpas är det enskilda ansvaret för detta. ”Kollektivet är trots allt inte mer än summan av alla individuella handlingar” (!?). 

SCB-undersökningen. Bloggat och skrivet: Lars Bäck, DN, Dagens Arena

17 kommentarer

Under Jämställdhet