Det omfattande deltidsarbetet bland kvinnor är ett problem både för kvinnorna själva och för samhället i stort, skriver Maria Crofts i dagens DN (3/9). Det har hon rätt i. Men Crofts idé om hur problemet ska lösas – ”Låt proffsen sköta städningen” – leder däremot fel. Eftersom Croft inte förstår problemet kan hon heller inte ange lösningen.
”Många kvinnor verkar uppenbarligen vilja ta det största ansvaret för hemmet”, hävdar Crofts. Men, fortsätter hon, det behöver ju inte innebära att kvinnor gör allt själva. Om deltidsarbetande kvinnor med låg lön bara går upp i heltid har de ju råd med både RUT-städning och hämtpizza.
Maria Croft utgår från SCB:s aktuella studie över hushållens tidsanvändning, men hon tycks ha svårt att greppa verkligheten bakom siffrorna. Hon tolkar det myckna deltidsarbetet som en verklig längtan bland svenska kvinnor efter att ta ansvar för hemmet. Tre av fyra kvinnor som jobbar deltid säger ju att de inte vill arbeta mer, påpekar hon, och en av fyra kvinnor över 45 arbetar deltid trots att kvinnor i den åldern sällan har egna små barn.
Problemet med Crofts resonemang är inte bara att hon utgår från att kvinnor står inför ett verkligt fritt val, opåverkat av traditionella könsroller och kvinnors underläge på arbetsmarknaden. Problemet är att kvinnor överhuvudtaget inte väljer deltid för att hinna städa och handla.
Svenska kvinnor börjar jobba deltid när barnen kommer. Ju fler barn som finns i familjen och ju yngre barnen är, desto mer arbetar kvinnor deltid (SCB, Pappor jobbar mest av alla).

Omsorg och stöd. Collage, foto Anna Olsson. Helsingborgs kommuns hemsida.
När barnen har vuxit upp är det vård om anhöriga som i hög grad förklarar varför kvinnor väljer att arbeta deltid. Uppskattningsvis 80 000-120 000 personer i Sverige – de allra flesta kvinnor – uppger vård av anhörig som främsta skäl till att antingen arbeta deltid eller att helt stå utanför arbetskraften. Äldre med låg utbildning är i högre grad beroende av medelålders döttrar än äldre med hög inkomst, enligt Marta Szebehely, professor i socialt arbete (”Är äldreomsorgen en privatsak?, i Tiden nr 2, 2010).
Bland övriga som arbetar deltid är ofrivillig deltid ett mycket stort problem. Här har Maria Crofts inga förslag till lösning. Faktum är dock att ofrivillig deltid har ökat just bland äldre kvinnor med deltid, den grupp som Crofts särskilt siktar in sig på med sin idé om mer städhjälp och hämtpizza. Maria Crofts har heller inte något att säga om att ökad press och högre arbetstempo har lett till att många kvinnojobb inte minst i välfärden har blivit så tunga, att många överhuvudtaget inte orkar jobba heltid (Hamsic, 2008).
För att lösa deltidsfällan hjälper det alltså inte långt med RUT och hämtpizzor. Långt mer effektivt vore kraftfulla satsningar på offentliga välfärdstjänster. Bättre service, bemanning och kvalitet i välfärden kan minska deltiderna både bland dem som jobbar i välfärden och bland dem som är beroende av att vård och omsorg fungerar.
Kvinnor måste också liksom män kunna jobba heltid, om de vill. Det faktum att kvinnor väljer att gå ner i deltid under en tid av sitt liv ska inte leda till att kvinnor därtill nekas heltid, under de perioder i livet när de inte gör valet att prioritera släkt och familj.
Väl fungerande offentliga välfärdstjänster är själva nyckeln till den jämställdhet som nordiska kvinnor har uppnått under de senaste decennierna. De offentliga välfärdstjänsterna har avlastat kvinnor och skapat utrymme för egen försörjning. De har också gjort män medvetna om att vård och omsorg kostar och är en viktig del av samhällsekonomin. Kvinnors ansvar har blivit samhällets ansvar.
När Maria Crofts påstår att många kvinnor ”uppenbarligen” vill ta det största ansvaret för hemmet och förespråkar privata lösningar, då driver hon jämställdhetsarbetet femtio år tillbaka i tiden.
Maria Crofts är numera DN:s politiska kommentator. Crofts artikel finns inte på nätet. Det finns däremot dagens DN-ledare, Halva lönen halva disken, med ett snarlikt budskap: Det är förvisso ett samhällsproblem att kvinnor tjänar långt mindre än män, men det som bör inskärpas är det enskilda ansvaret för detta. ”Kollektivet är trots allt inte mer än summan av alla individuella handlingar” (!?).
SCB-undersökningen. Bloggat och skrivet: Lars Bäck, DN, Dagens Arena.