Monthly Archives: november 2011

Hallå KD – bostadspolitik är familjepolitik

Sedan alliansen tog makten, år 2006, har Kristdemokraterna haft ansvar för bostadspolitiken. Resultatet är förödande. Så här har byggandet utvecklats, enligt SCB:

I söndagens DN lanserade bostadsminister Stefan Attefall ytterligare ett inlägg för att försvara alliansens katastrofala bostadspolitik. Temat är välbekant: Enklare och tydligare regler ska ge Sverige fler bostäder. Kristdemokraternas idé är att bostadsproblemet ska lösas genom att göra byggandet mer attraktivt. Bostadsproblemet är ett marknadsproblem.

Det som förvånar är att Kristdemokraterna inte tycks se bostadspolitikens sociala dimension. Stefan Attefall fnyser åt socialdemokraternas ”subventioner”. Frågan är varför?

Subventioner till stöd för bostadsbyggande är ingen socialdemokratisk idé. Sådana subventioner har funnits i Sverige ända sedan egnahemspolitiken lanserades i början på 1900-talet. Ett av de viktigaste skälen för en aktiv bostadspolitik är att möjliggöra för unga människor att bilda familj. Bostadspolitik är familjepolitik.

Det dramatiska fallet i svenskt bostadsbyggande slår mycket hårt mot unga människor i Sverige. Bristen på bostäder skapar också stora problem för dem som behöver flytta för att få jobb, och den  lägger ytterligare sten på börda för par som separerar och för våldsutsatta kvinnor som behöver ett nytt hem.

KD talar gärna om sitt engagemang för barn och familj. Hur vore det då om man tog sitt ansvar för bostadsbyggandet – så att familjer kan bildas och leva ett tryggt liv?

Många av oss som satte bo och bildade familj före 1990 fick stöd av en social bostadspolitik. Ska vi inte unna våra barn och barnbarn detsamma?

34 kommentarer

Filed under Uncategorized

En lång kamp mot vinster i välfärden

År 2005 tillsatte dåvarande skolministern Ibrahim Baylan en utredning för att förhindra uttag av vinst i skolan (Lärarnas Nyheter, AB). Utredningen är värd att komma ihåg, av flera skäl.

För det första gör den klart att Socialdemokraterna vid denna tid hade en tydlig ambition att sätta stopp för den vinstdrivande aktiebolagen i offentlig sektor.

För det andra påminner debatten kring utredningen om att Socialdemokraterna i regeringsställning mötte motstånd i vinstfrågan inte bara från de borgerliga partierna, utan också från Miljöpartiet, som konsekvent genom åren har försvarat aktiebolagens rättmätiga plats i vård och omsorg. Det parlamentariska läget satte alltså snäva gränser för en kritisk socialdemokrati. En av Miljöpartiets ledande förespråkare för privata skolor var under denna tid Mikaela Valtersson. Valtersson var ansvarig för utbildningspolitiken fram till 2006. Hon företrädde senare MP i den ekonomiska politiken. Idag är hon vice VD för Kunskapsskolan.

För det tredje är debatten kring utredningen intressant ur dagens perspektiv, eftersom den ger  många exempel på hur kritiken mot vinster i välfärden då kunde tillbakavisas med argument som senare har visat sig vara ohållbara.

De flesta argumenten handlade om att vinster i skolan – eller i den offentliga sektorn i stort – inte var något att oroa sig för.

”Skolminister Ibrahim Baylans utredning som ska stoppa fristående skolor från att ta ut vinst är ett slag i luften”, hävdade till exempel Gert Assermark i Friskolornas riksförbund. ”Fristående skolor tar inte ut några jättevinster eftersom det inte finns några jättevinster att ta ut” (Friskolornas riksförbund).

”Skolans vinst är också elevernas”, förklarade P J Anders Linder i SvD. ”… jag tror att Baylan får svårt att peka ut några krösusar som susar omkring i sportbil efter att ha skurit guld med täljkniv i grundskolebranschen. Hittills har företagarna snarare tagit etableringskostnader och skaffat sig erfarenhet. De har vitaliserat skolsektorn på egen bekostnad. Föräldrar och barn strömmar till och är nöjda, men de snuskiga profiterna finns blott i fantasin…. (SvD).

Redan 2008 hade verkligheten kommit ifatt alla dem, som attackerade Baylan för hans vilja att begränsa vinstuttag.  I tidningen Skolledaren rapporterades om att de tio största privata skolföretagen år 2007 hade sammanlagt 5,2 miljarder kronor i årsomsättning. Deras vinster uppgick till 330 miljoner kronor. Samtidigt hade problemen med vinstmodellen blivit alltmer uppenbara.”De största friskolorna i Sverige gör stora ekonomiska vinster. Samtidigt tvingas många kommunala skolor till åtstramningar eller hotas av nedläggning när elevkullarna minskar. Många mindre friskolor riskerar att gå i konkurs”, skrev Skolledaren.

Idag står vi där vi står, med en borgerlig regering som under fem års tid har släppt vinstintressena fullständigt fria i offentlig sektor. Vem anser idag att vinstmaximering i offentlig sektor inte kan skapa problem? Borgerlighetens valseger blev jackpot för välfärdens entreprenörer.

Mest märkligt är dock att Socialdemokraterna i opposition inte skärpte analysen av välfärdsföretagen. Istället blev det tvärtom. I valrörelsen 2010 drev Socialdemokraterna inte någon tydlig linje för non profit i välfärdssektorn. Istället hade partiet faktiskt anammat samma paroll, som Friskolornas riksförbund använde år 2006 i kritiken mot Ibrahim Baylan: Fokusera på skolans kvalitet istället för vinst. En strålande framgång för välfärdens vinstdrivande entreprenörer, deras PR-firmor och fristående, (s)-märkta lobbyister.

105 kommentarer

Filed under Uncategorized

En lag om partibidrag – viktigare än någonsin

Läs mer

63 kommentarer

Filed under Uncategorized

”Corporate responsibility?”

Under många år har svenskt näringsliv bedrivit en intensiv lobbying i syfte att öppna upp den offentliga sektorns verksamhet för vinstdrivande bolag. Det har skett inte bara med miljoner och åter miljoner i ekonomiska resurser, utan också med en sådan retorisk skicklighet att till och med i grunden progressiva politiker till sist har gett sitt stöd till en privatisering som enligt löftena skulle ge kvalitet, effektivitet och valfrihet.

När nu stora missförhållanden avslöjas, och en kritisk debatt äntligen tar fart, noterar jag att näringslivet återigen visar en retorisk skicklighet som är närmast skamlös.

Inför det faktum att konkurrensutsättning och privatisering visar sig leda till stora risker och problem, så hävdar man helt frankt att ansvaret för den dåliga kvaliteten ligger på politikerna .

”Kommun och landsting måste få hjälp och verktyg att kontrollera kvalitén på de tjänster som handlas upp. Det är en helt annan roll att gå från utförare till beställare. Det måste finnas bättre möjligheter att följa upp att de tjänster som beställts håller måttet” säger till exempel Marie Reinius på Svenska Riskkapitalföreningen (SvD).

Frågan är varför inte företagen själva kan ta ansvar för sitt eget kvalitetsarbete? Av vilket skäl ska politiker överhuvudtaget anlita privata företag, om detta kräver en långt mer omfattande och kostsam tillsyn än om verksamheten bedrivs i egen regi?

Det finns också skäl att ställa frågan hur det kommer sig att näringslivet har så stora förväntningar på kommunernas förmåga att upphandla och bedriva kontroll, när kommuner enligt näringslivets egen lobbying inte förmår göra något som är betydligt mindre krävande: att organisera och kontrollera sin egen verksamhet.

Det finns ett begrepp som svenska vårdföretag och riskkapitalbolag borde reflektera över: corporate social responsibility. Om näringslivet vill få en chans att verka inom områden som tidigare har organiserats av medborgarna själva, med non-profit som utgångspunkt och allmänintresset i fokus, så kräver det att näringslivet självt tar ett ansvar. Det duger inte att några privata företag drivs med god kvalitet. Alla aktörer måste gå att lita på.

Min egen slutsats är sedan länge att privata vinstintressen ska hållas utanför den gemensamma välfärden. När nu de privata företagen kräver att medborgarna – utöver att uthärda skandaler och ekonomiska förluster – ska upprätta en kostnadskrävande tillsyns- och kontrollverksamhet, därför att företagen själva inte kan svara för sitt eget kvalitetsarbete, då borde gränsen vara nådd för fler.

Skrivet: Bl.a. DN. Min egen syn på privatiseringarna har jag redogjort för i många inlägg, senast i Driftsform spelar roll och regelverk kan ändras.

44 kommentarer

Filed under Uncategorized

Driftsform spelar roll, och regelverk kan ändras

Ledande socialdemokrater har under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ett huvudargument har varit att driftsform överhuvudtaget inte spelar roll (t.ex. sex socialdemokratiska kommunpolitiker i DN 30 juli 2009 i polemik med Carin Jämtin som argumenterade för begränsningar i vinstuttaget, DN 28 juli 2009). Att införa bestämmelser som begränsar möjlighet till vinstuttag i i offentligt finansierad verksamhet har betecknats som både felaktigt och verkningslöst. ”Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst.”

Eftersom privata företag redan finns i välfärdssektorn vore det därtill ren konfiskation att ändra regelverken, argumenterar Kjell-Olof Feldt (DN 4 augusti 2009), också i polemik med Carin Jämtin:

”Om partikongressen följer Jämtins linje skulle dessa medborgare få beskedet att en socialdemokratiskt styrd stat ska beröva dem möjligheten att återfå det kapital de satsat och byggt upp. Eller i varje fall godtyckligt avgöra hur många år det kommer att ta. De entreprenörer, som efter fullgjort arbetsliv vill sälja sina företag skulle bara kunna göra det med stora förluster, om det huvud taget går. Det skulle bara vara alltför lätt att kalla detta konfiskation av enskild egendom. Och samma öde skulle drabba många privata vårdföretag.”

Idag kan DN berätta att vårdföretaget Carema har lyckats pressa upp sin avkastning på eget kapital till 33 procent på några år (Caremas ökande vinster hamnade i skatteparadis). Intresset för att trolla bort vinsterna tycks vara lika stort i den nyligen privatiserade – men offentligt beroende – apotekssektorn (Riskkapitalister vill ha hjälp av staten). För riskkapitalbolaget  3i tog det inte något fullgjort arbetsliv för entreprenörerna att bygga upp företaget Carema, enligt DN.  Man tjänade sex miljarder på några år. Vad har de socialdemokratiska förespråkarna för vinst i välfärden att säga idag? Är ni fortfarande övertygade om att driftsformen inte spelar roll?

Jag hoppas att vi inom socialdemokraterna ska kunna enas om två viktiga slutatser: 1) Driftsform spelar roll. 2) Det är möjligt att ändra i de regelverk, som tillåter vinstdrivande bolag inom vård, omsorg och skola.

Socialdemokraternas oförmåga att klart ta ställning mot vinstintressen i vård och skola har varit förödande. Genom att Socialdemokraterna inte tydligt och med väl underbyggda argument har kunnat motverka kommersialiseringen, har den kommit att uppfattas som självklar och legitim. Något som alla stora partier accepterar måste väl vara OK?

Jag hoppas att såväl forskare som journalister fortsätter att analysera vad vinstintressen i vården kan leda till, och vilka risker som systemet rymmer. Ett område som är värt närmare granskning är den omfattande lobbying, som har bedrivits av välfärdsföretagen i syfte att övertyga oss politiker om vinstmodellens fördelar. Sällan har politiska beslut på Socialdemokratiska kongresser eller i svensk riksdag haft större betydelse för enskilda entreprenörer. Hela branschers framtid, och gigantiska vinstmöjligheter, står på spel.

Mer bloggat: Så dränerar man staten på skattepengar, Dagens ArenaHögbergs tankar om vikten av att återknyta till Sociademokraternas kriskommission. Det är alldeles rätt! Nytt söndag 13 november: Intervju med Marta Szebehely, reportage i Dagens Arena; Alliansfritt Sverige. Håkan Juholt om bl.a. äldreomsorgen i DN. Kommentarer: President of Galaxy.

67 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jämlikhet är bra för klimatet

Idag debatterar jag klimatpolitik i Linköping tillsammans med Björn-Ola Linnér och Hanna Ohm, under ledning av Kajsa Borgnäs. Seminariet, som arrangeras av S-studenter och Socialdemokraterna, är ett i en serie av progressiva seminarier, se www.progressivekonomi.se. Det ska bli spännande! Björn-Ola Linnér har som forskare gett viktiga bidrag till klimatdebatten, inte minst genom att peka på vikten av klimatinvesteringar.

Det är viktigt att vi som socialdemokrater sätter in klimatpolitiken i ett större, politiskt sammanhang. Klimatpolitik handlar inte bara om grön teknik. Klimatpolitik handlar också om arbetsmarknad och social rättvisa. Om detta skriver jag och Magnus Nilsson i dagens Östgötakorrespondenten, Klimatpolitik kräver minskade klyftor.

6 kommentarer

Filed under Miljö

Kamp mot barnfattigdom kräver kamp mot ojämlikhet

Dagens Arbete uppmärksammar en  viktig och deprimerande nyhet: skillnaderna i inkomst växer i Sverige. Ojämlikheten ökar, liksom fattigdomen. Nyheten kommer från SCB (länken här).

Att vara fattig kallas i Sverige idag att leva med ”låg ekonomisk standard”. Det betyder att man tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten.

Andelen fattiga i Sverige har fördubblats under det senaste årtiondet, från 8,4 procent 1999 till 14,8 procent 2010. Högst är andelen fattiga bland ensamstående kvinnor med barn och ensamboende unga. Det betyder, rakt på sak, en växande barnfattigdom , men också en feminisering av fattigdomen. Ojämlikheten slår mot både kvinnor och barn.

S-kvinnor har under lång tid drivit frågan om barnfattigdom. Jag är glad att även det Socialdemokratiska partiet nu  lyfter frågan högt på den politiska agendan.

Jag tycker också att det är rätt att partiet pekar på vikten av full sysselsättning, rätt till heltid, barnomsorg på alla tider och bättre social trygghet som vägar att tackla problemet med barnfattigdom. Full sysselsättning och rätt till heltid är avgörande frågor, om vi vill skapa ett jämlikt samhälle där löntagarna stärker sin ställning och där föräldrar har resurser att försörja sig själva och sina barn. Välfärden måste fungera, och utjämna mellan grupper. Frågan om barnfattigdom rymmer problem som inte kan lösas isolerat. Det krävs bredare grepp.

Men dagens nyhet om växande fattigdom bland kvinnor och barn visar att Socialdemokraterna också måste våga ta strid i  frågor där konflikterna är tuffare, än ifråga om kravet på full sysselsättning. Det handlar, för det första, om välfärdens finansiering. Politiker som vill satsa på barnen måste våga tala om att barn kostar pengar – ur en gemensam kassa. Detta, i sin tur, har konsekvenser för budget och skattepolitik.

Det handlar, för det andra, om  den fråga som Efter Arbetet och SCB lyfter idag: det faktum att utvecklingen i Sverige sedan lång tid går mot dramatiskt växande ojämlikhet i inkomst, ja en ojämlikhet så stor att den riskerar att kullkasta själva grunden för ett väl fungerande välfärdssamhälle. Låt mig i det följande rikta ljuset mot just ojämlikheten i inkomst, och varför den måste stå i fokus för kampen mot barnfattigdom.

Jag menar att frågan om full sysselsättning blir ett stickspår, som riskerar att inte i tillräcklig grad utmana borgerlighetens orättfärdiga politik. Ifråga om sysselsättningen påstår ju även Moderaterna att de önskar fler i arbete – dock utan att driva en politik främjar det påstådda målet. Att kräva full sysselsättning är i den meningen inte kontroversiellt.

Ifråga om jämlikhet, däremot, är konflikten mellan de politiska blocken glasklar – eller borde vara det.  Den borgerliga regeringen vill ha ökade skillnader, en växande ojämlikhet. Detta innebär, de facto, att man systematiskt driver en politik för ökad barnfattigdom, vilket jag vid flera tillfällen har skrivit om på denna blogg.

Det som är märkligt, mot denna bakgrund, är att Socialdemokraterna i den strategi mot barnfattigdom som presenteras på partiets hemsida, inte nämner den växande ojämlikheten. Hur tänker man då? Varför så tyst om ojämlikheten – som enligt både partiprogram och politiska riktlinjer ska bekämpas? Varför inte ställa borgerligheten till svars för ojämlikheten?

I moderna länder handlar fattigdom om relativ utsatthet; att leva på en standard långt under folkflertalet. Att bekämpa ojämlikhet är centralt om vi vill bekämpa fattigdom.

I Efter Arbetet säger Hans Heggemann, utredare på SCB, att jobbskatteavdraget är en viktig orsak till växande ojämlikhet mellan förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande. Vore inte detta ett inspel om jobbskatteavdraget något att diskutera i ett socialdemokratiskt parti, som i långa stycken har accepterat de jobbskatteavdrag som den borgerliga regeringen har infört och samtidigt  har som prioriterat mål att bekämpa barnfattigdom? Är det kanske dags att välja?

SCB berättar om ett svenskt samhälle, där den tiondel av befolkningen som tjänar mest har haft en inkomstökning på nästan 50 procent mellan 1999 och 2010, medan den tiondel som tjänar minst har ökat sina inkomster med bara 5 procent. Skillnaderna mellan dem som jobbar och de som inte jobbar – pga av t.ex. studier eller sjudom – växer.

När ojämlikheten växer på detta sätt är det enligt min uppfattning uppenbart att Sverige har kommit till en punkt där krav på full sysselsättning och rätt till heltid inte längre räcker för att mota fattigdomen i grind. Att helt fokusera på full sysselsättning, när vi talar om barnfattigdom, är i själva verket att spela den borgerliga regeringen i händerna.

Alliansregeringen har inte minst inom EU jobbat hårt för att helt få bort den etablerade definition av fattigdom, som säger att den är fattig som lever på en inkomst under 60 procent av medianinkomsten. Istället har man velat definiera fattigdom som arbetslöshet eller ”utanförskap” – trots att Europa är fyllt av människor som både arbetar och är fattiga, the working poor. Faktum är att en hög sysselsättningsnivå inte är omöjlig att  förena med stor barnfattigdom i ett samhälle där ojämlikheten växer, lönerna pressas ner och den välfärdspolitik som riktas till barnfamiljer försämras.

Jag anser att det är dags för Socialdemokraterna att sätta ner foten. Titta på diagrammet här nedan! Kampen mot barnfattigdom måste innebära en kamp mot ojämlikhet.

Mer skrivet: Martin Moberg, Mikael Feldbaum i  Dagens Arena  om ojämlikhet, låglöner och ”working poor”. Socialdemokraterna driver just nu en viktig kampanj över hela landet, i syfte att öka kunskapen om barns villkor och bilda opinion i frågan om barnfattigdom. Se handboken om barnfattigdom, som också finns på partiets hemsida. 

Källa SCB, Hushållens ekonomi 2010

Källa SCB, Hushållens ekonomi 2010

36 kommentarer

Filed under Välfärd