Dagens Arbete uppmärksammar en viktig och deprimerande nyhet: skillnaderna i inkomst växer i Sverige. Ojämlikheten ökar, liksom fattigdomen. Nyheten kommer från SCB (länken här).
Att vara fattig kallas i Sverige idag att leva med ”låg ekonomisk standard”. Det betyder att man tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten.
Andelen fattiga i Sverige har fördubblats under det senaste årtiondet, från 8,4 procent 1999 till 14,8 procent 2010. Högst är andelen fattiga bland ensamstående kvinnor med barn och ensamboende unga. Det betyder, rakt på sak, en växande barnfattigdom , men också en feminisering av fattigdomen. Ojämlikheten slår mot både kvinnor och barn.
S-kvinnor har under lång tid drivit frågan om barnfattigdom. Jag är glad att även det Socialdemokratiska partiet nu lyfter frågan högt på den politiska agendan.
Jag tycker också att det är rätt att partiet pekar på vikten av full sysselsättning, rätt till heltid, barnomsorg på alla tider och bättre social trygghet som vägar att tackla problemet med barnfattigdom. Full sysselsättning och rätt till heltid är avgörande frågor, om vi vill skapa ett jämlikt samhälle där löntagarna stärker sin ställning och där föräldrar har resurser att försörja sig själva och sina barn. Välfärden måste fungera, och utjämna mellan grupper. Frågan om barnfattigdom rymmer problem som inte kan lösas isolerat. Det krävs bredare grepp.
Men dagens nyhet om växande fattigdom bland kvinnor och barn visar att Socialdemokraterna också måste våga ta strid i frågor där konflikterna är tuffare, än ifråga om kravet på full sysselsättning. Det handlar, för det första, om välfärdens finansiering. Politiker som vill satsa på barnen måste våga tala om att barn kostar pengar – ur en gemensam kassa. Detta, i sin tur, har konsekvenser för budget och skattepolitik.
Det handlar, för det andra, om den fråga som Efter Arbetet och SCB lyfter idag: det faktum att utvecklingen i Sverige sedan lång tid går mot dramatiskt växande ojämlikhet i inkomst, ja en ojämlikhet så stor att den riskerar att kullkasta själva grunden för ett väl fungerande välfärdssamhälle. Låt mig i det följande rikta ljuset mot just ojämlikheten i inkomst, och varför den måste stå i fokus för kampen mot barnfattigdom.
Jag menar att frågan om full sysselsättning blir ett stickspår, som riskerar att inte i tillräcklig grad utmana borgerlighetens orättfärdiga politik. Ifråga om sysselsättningen påstår ju även Moderaterna att de önskar fler i arbete – dock utan att driva en politik främjar det påstådda målet. Att kräva full sysselsättning är i den meningen inte kontroversiellt.
Ifråga om jämlikhet, däremot, är konflikten mellan de politiska blocken glasklar – eller borde vara det. Den borgerliga regeringen vill ha ökade skillnader, en växande ojämlikhet. Detta innebär, de facto, att man systematiskt driver en politik för ökad barnfattigdom, vilket jag vid flera tillfällen har skrivit om på denna blogg.
Det som är märkligt, mot denna bakgrund, är att Socialdemokraterna i den strategi mot barnfattigdom som presenteras på partiets hemsida, inte nämner den växande ojämlikheten. Hur tänker man då? Varför så tyst om ojämlikheten – som enligt både partiprogram och politiska riktlinjer ska bekämpas? Varför inte ställa borgerligheten till svars för ojämlikheten?
I moderna länder handlar fattigdom om relativ utsatthet; att leva på en standard långt under folkflertalet. Att bekämpa ojämlikhet är centralt om vi vill bekämpa fattigdom.
I Efter Arbetet säger Hans Heggemann, utredare på SCB, att jobbskatteavdraget är en viktig orsak till växande ojämlikhet mellan förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande. Vore inte detta ett inspel om jobbskatteavdraget något att diskutera i ett socialdemokratiskt parti, som i långa stycken har accepterat de jobbskatteavdrag som den borgerliga regeringen har infört och samtidigt har som prioriterat mål att bekämpa barnfattigdom? Är det kanske dags att välja?
SCB berättar om ett svenskt samhälle, där den tiondel av befolkningen som tjänar mest har haft en inkomstökning på nästan 50 procent mellan 1999 och 2010, medan den tiondel som tjänar minst har ökat sina inkomster med bara 5 procent. Skillnaderna mellan dem som jobbar och de som inte jobbar – pga av t.ex. studier eller sjudom – växer.
När ojämlikheten växer på detta sätt är det enligt min uppfattning uppenbart att Sverige har kommit till en punkt där krav på full sysselsättning och rätt till heltid inte längre räcker för att mota fattigdomen i grind. Att helt fokusera på full sysselsättning, när vi talar om barnfattigdom, är i själva verket att spela den borgerliga regeringen i händerna.
Alliansregeringen har inte minst inom EU jobbat hårt för att helt få bort den etablerade definition av fattigdom, som säger att den är fattig som lever på en inkomst under 60 procent av medianinkomsten. Istället har man velat definiera fattigdom som arbetslöshet eller ”utanförskap” – trots att Europa är fyllt av människor som både arbetar och är fattiga, the working poor. Faktum är att en hög sysselsättningsnivå inte är omöjlig att förena med stor barnfattigdom i ett samhälle där ojämlikheten växer, lönerna pressas ner och den välfärdspolitik som riktas till barnfamiljer försämras.
Jag anser att det är dags för Socialdemokraterna att sätta ner foten. Titta på diagrammet här nedan! Kampen mot barnfattigdom måste innebära en kamp mot ojämlikhet.
Mer skrivet: Martin Moberg, Mikael Feldbaum i Dagens Arena om ojämlikhet, låglöner och ”working poor”. Socialdemokraterna driver just nu en viktig kampanj över hela landet, i syfte att öka kunskapen om barns villkor och bilda opinion i frågan om barnfattigdom. Se handboken om barnfattigdom, som också finns på partiets hemsida.
Källa SCB, Hushållens ekonomi 2010
Lena Sommestad 
Kampen mot ”barnfattigdom” ska lösas genom socialbidrag
http://www.arguments7.n.nu/102
Så man kan dumpa löner och utföra riktiga jobb eller?
Ni politiker är ”förtroendeinvalda” Då ska ni säga sanningen till oss väljare också!
Jag hoppas verkligen att din analys och plädering mot ojämlikheten i det svenska samhället får gehör hos partiledningen. Inte minst för att alla barn ska ha en jämlik chans i livet från första början.
Lena Källman
Ja men det måste klargöras att du räknas som fattig om du får ut ca 9600 per månad. När jag pluggade levde jag gott på 7000 per mån som jag fick 10 månader om året, men jag var alltså fattig, vilket var en nyhet. Jag tycker nog också att det relativa begreppet är lite missvisande. Fattig tycker jag är när man inte äter sig mätt för att man inte har råd med mat. Men här handlar det mer om att du inte kan köpa designer jeansen, iPhonen och inte åka till Thailand på semester varje år, utan måste välja en av dem. Det blir liksom inte trovärdigt att ropa efter vargen på dessa premisser.
Du kan diskutera på vilken nivå som en relativ fattigdomsgräns bör ligga. Idag är den 60 procent av medianinkomsten. Det finns de som förordar 50 procent.
Något som det däremot råder mycket stor enighet om är att just ett relativt fattigdomsmått är i högsta grad relevant. Du klarade dig säkert bra på din låga inkomst som student. Med samma nivå på den livslånga inkomsten, och kanske därtill ansvar för barn och i ett samhälle där dina grannar och släktingar tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket, blir din situation en helt annan.
Som student umgås du med andra studenter på samma levnadsstandard som du. Som student har du ofta vuxit upp i ett hem som har gett dig goda resurser i form av kunskap, social förmåga och sociala nätverk. Du har också ofta tillgång till just dessa nätverk, när kassan sinar.
En omfattande forskning visar att de människor, som under hela sina liv, från barndomen och framåt, tvingas leva på en levandsnivå långt under andra, tar stor skada – inte minst därför att de inte kan delta i det sociala liv som andra medmänniskor delar. Inte äta lunch tillsammans med andra. Inte följa med på bio. Inte delta i utflykter. Inte åka på semester. Resultatet, långsiktigt, blir barn som växer upp utan stimulans och förebilder, föräldrar som lider av att inte kunna ge sina barn ett liv som andra, människor som lider inte bara av dålig ekonomi utan av social exkludering och sämre hälsa.
Jag har själv varit student utan pengar. Att jämföra detta med permanent fattigdom är enbart dumt och inskränkt.
Väldigt bra svar!
Visst det måste vara jättejobbigt att tjäna lite mindre än sina grannar, men jag förstår ändå inte varför man inte kan ha några förebilder och inte får någon stimulans bara för att man är fattig? Dessutom saknar jag politik för att ändra på detta, det enda som nämns är jobbskatteavdraget. Skulle ett borttagande av det ändra på utvecklingen tror ni? Som vankligt saknas också en vision om hur mycket de fattiga ska få för att inte jobba. S skriker som vanligt ”mer till de fattiga” men aldrig hur mycket. Nåväl, mitt tips är att iallafall ägna en tanke åt de människor som sliter på sitt jobb dag ut och dag in, hur kommer de uppleva att grannen som inte jobbar lever nästan lika gott som de själva? Där uppstår en känsla av orättvisa, det var den känslan som fällde S 2006.
Intervjuer med människor som jobbar och människor som inte jobbar visar att de allra flesta har en sak gemensamt: de vill dra sitt strå till stacken. De vill vara en del av samhällsgemenskapen och bidra. Se t.ex. Kerstin Jacobssons spännande bok, ”Känslan för det allmänna”.
Det som fällde S år 2006 var en arbetslöshet, som skapade missnöje både bland dem som var arbetslösa och dem som såg att de fick bära de ökade samhällskostnader som arbetslösheten för med sig.
Detta missnöje kunde M exploatera med ett politiskt program, som utnyttjade missnöjet för att slå sönder en solidarisk samhällsmodell. Deras recept mot arbetslösheten, att skapa större skillnader mellan dem som arbetar och dem som inte förvärvsarbetar, har inte skapat fler jobb men däremot större rikedomar åt ett fåtal.
I ett samhälle med full sysselsättning finns inte samma missunnsamt och misstänksamhet, som i dagens svenska samhälle. Samhällskostnaderna för utslagning är mindre, gemenskapen större. Det tråkigaste av allt är dock att se hur de fattigas rättigheter ständigt ifrågasätts. Egoismen och självgodheten tar över.
För visst är det väl så, Mikael, att alla vi som har jobb har lyckats, därför att vi är så mycket bättre än de som är fattiga?
Att vi verkligen förtjänar vårt välstånd medan de sannerligen förtjänar sin fattigdom?
Eller kanske handlar det också om tur i livets lotteri; som turen att födas av rätt föräldrar? Eller turen att födas på rätt plats?
Oj då, var det där en öm tå? Självklart är det en kombination av tur och skicklighet att manövrera sig i samhället. Alla kan inte göra rätt val, och kommer man från en fattig familj så är det troligare att man gör sämre val vad det gäller skola och karriärval. Naturligtvis kopplat till självkänsla och framtidstro. Men att de rika skulle vara bättre människor? Tycker du verkligen det? Eller tycker du bara att (s) politiker är bättre än andra människor, eftersom de är de enda som är kvalificerade att veta vad människor behöver. Bättre än människorna själva.
Jag tycker också det är orättvist att säga att bara för att man hade en universitetsutbildad förälder och kämpat upp en liten karriär så har man inte förtjänat den. Och det är orättvist att säga att de fattiga har ingen som helst möjlighet att påverka sin fattigdom, vilket är samma sak som att omyndigförklara dem. Om allt bara är tur/otur/ödet som sker i samhället kan vi ju lägga ner all verksamhet och lita på att Gud har förutbestämt allting. Eller så kan vi välja S till regeringen så att alla naturliga drivkrafter sätts ur spel, ingen behöver arbeta, alla blir stöpta i samma form.
Många nej blir från Mikael.
Vi har haft klart högre ersättning för sjuka och arbetslösa i detta land. Hör och häpna, de arbetande gnällde inte mer över det då än nu. Vad sägs om att gå tillbaka till sådana nivåer?
Inte heller var det massiv massarbetslöshet och katastrofalt utanförskap som det är idag 2011 vid tiden då ersättningarna var klart bättre i sjuk och arbetslöshetsförsäkringen.
Denna lilla klick som missunnar sjuka och arbetslösa att få en drägligt ersättning tycks vara konstant, men idag är de gapigare och jobbar skift med att elda på den övriga massan att tycka likadant. Vi får hoppas elden slocknar för allas väl och ve.
En känsla av orättvisa uppstår givetvis när den som arbetat och betalat in till försäkringar, för att ha som skydd vid arbetslöshet eller sjukdom, berövas en stor del av detta skydd av sittande regering som godtyckligt bestämmer att nalla från försäkringarna för att ge till de som fortsatt har jobb. Sådant förstår en stor del av de arbetande också.
”Eller så kan vi välja S till regeringen så att alla naturliga drivkrafter sätts ur spel, ingen behöver arbeta, alla blir stöpta i samma form.”
Det är visst ingen hejd på hur desperata argument Mikael kan häva ur sig.
Det är ju för lustigt att tanken och viljan att minska lotterisamhällets påverkan på individen, genom att skapa förutsättningar för densamma, oavsett bakgrund, genom tillgång till det de redan privilegierade i samhället har, skulle vara detsamma som sätta alla naturliga drivkrafter ur spel och stöpa alla i samma form. Det är inte bara lustigt, det är skrattretande.
Att ett medvetet minskande av lotterisamhället bevisligen lyft generationer av invånare i landet ur fattigdom och elände, sådant bekommer inte Mikael. Mikael är nämligen nöjd med hur andra har det. I synnerhet de med mindre tur.
Ja, de med mindre tur och som inte kommit ur sin fattigdom, de har ju helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt. Det vet Mikael. Och skulle de ha ansträngt sig, men inte lyckats, ja då har de ju otur och inget att göra åt det.
Dessa fantastiska av Mikael omhuldade drivkrafterna kan gå om intet om man ger människor så lika förutsättningar som det bara går.
Att sedan, det att ge liknande förutsättningar, inte alls gör att människor per automation handlar lika, det är petitesser som vi förmodas bortse ifrån.
Det är väl dessutom så att fackföreningarna inte tar sitt ”ansvar” här – eller vad man ska kalla det. Under många år tycks de med ”ansvar” främst ha menat ansvar mot företagen genom att hålla lönerna nere – istället för som rimligt vore ansvaret för att hålla ihop samhället genom att se till att klyftorna minskar.
Norska LO gick i strejk 2000 på kravet att arbetares löneökningar ska vara minst lika stora som direktörernas. Ett krav de hade överväldigande folkligt stöd för – och som de åtminstone delvis uppnådde. När vågar svenska LO bli lika tufft?
Tack Lena för en välgrundad analys. Jämlikhetstanken är grunden för ett politiskt ställningstagande, som bäst påverkar barnfattigdomen. Moderaterna har oemotsagda skapat stora ekonomiska egna fördelar genom skattesänkningarna. Tyvärr har många löntagare, även socialdemokrater, tigit och glatt sig åt den egna skattesänkningen. Vart har solidariteten tagit vägen?
Du kan ju svara på detta lena
1. 1.3 miljoner invandrare beviljade PUT år 1980-2011
2. 1.2 miljoner i utanförskap 1980-2011
3. 156 utanförskapsområden 2006
NI politiker har hela tiden påstått och påstår fortfarande att Sverige tar jobben med sid
Trots efter 30 års extrem massinvandring så har vi nu siffror på över 200.000 arbetslösa invandrare, det tar 7-10 år att få jobb.
Varför erkänner ni aldrig misslyckandet eller har ”barnfattigdomen” varit skapt medvetet pga erat prat om öppenhet, tolerans och solidaritet?
Din förra kollega Anders Lago säger fler invandrarbarn är fattiga än svenska barn.
Annie Lööf säger själv dessa barn är invandrare det måste satsatsjobb på
Erik Ullenhag har kommit med förslag utlandsfödda ska jobba mot socialbidrag
Är lösningen mot barnfattigdomen socialbidrag? Ja eller nej Lena?
Nej, lösningen mot barnfattigdom är inte socialbidrag. Lösningen mot barnfattigdom är – som det har varit sedan 1930-talet – en familjepolitik som omfördelar resurser till barnfamiljer, eftersom barn i sig är en orsak till fattigdom. Barnbidrag är grunden.
Lösningen mot barnfattigdom är ett stopp för alliansens medvetna politik för att sänka ersättningar i socialförsäkringarna och pressa ner lönerna, så att alltfler föräldrar drivs ner mot existensminimum. Det behövs en progressiv skattepolitik som omfördelar och inte subventionerar de bäst beställda.
Lösningen mot barnfattigdom är också full sysselsättning, som ger löntagarna en starkare förhandlingssits och därmed bättre löner, och som ger alla en chans att försörja sig.
Lösningen mot barnfattigdom är att kvinnor inte tvingas ta deltidsjobb. Det betyder tvåförsörjarfamiljer, där män ska ta sitt ansvar för det obetalda arbetet.
Lösningen mot barnfattigdom är en bra välfärdssektor, som ger alla barn goda förutsättningar att utvecklas, i förskola, fritids, skola och fritidsaktiviteter.
Många familjer med utländsk bakgrund har stora familjer. Det är inte konstigare än att många svenskar hade stora familjer, när vårt samhälle gick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Dessa barn är en tillgång och en rikedom för Sverige – om de får goda chanser och inte marginaliseras i fattigdom och isolering. Snålhet mot dessa barn är en felriktad politik.
Det är bara att välkomna att du – i egenskap av ordförande för S-kvinnorna – nu fått en plattform för att bevaka hur det socialdemokratiska partiet agerar. Att retoriken beträffande barnfattigdom och andra konsekvenser av den borgerliga politiken är visserligen löftesrik. Men det finns anledning att SAP utsätter Alliansen för en bredare granskning av hur de ekonomiska klyftorna vidgats alltmer.
Mycket sant och viktigt. Satsning mot ojämlikhet är något som hela vänstern borde kunna enas om genom åtgärder mot lönedumpning och genom en medveten lönepolitik totalt sett . Genom bra stöd till utsatta personer och grupper skapar man dessutom ett hinder för alltför låga löner. Men oxå arbetstidens längd är viktig i sammanhanget tror jag. Kortare arbetstid gynnar inte bara småbarnsföräldrar och deltidsarbetande (som får högre lön helt automatiskt) utan ger oxå mer fritid som på olika sätt kan användas för att minska utgifter/öka inkomster om man så vill. Men vi behöver mer kunskap om hur det fungerar. Ett sätt vore att på försök i ex. vården ge dem som vill möjlighet till 6 timmars arbetsdag för 7 timmars lön som en början. Jag tror att 6 timmars arbetsdag vore en fördel för samhället som helhet men tyvär hamnar inkomsterna i olika påsar, vilket försvårar försöksverksamhet. Försök av den typen borde kunna göras i kommuner över hela landet. Och utvärderas!
Tack Lena,
Barnfattigdomsbekämpning får troligtvis sympatier från fler än de nuvarande cirka 35-40% vänsterväljarna.
Gällande ökade klyftor verkar det som att vänstern riktat in sig på att belysa skillnaden mellan de som jobbar (ca 65% av befolkningen?) och resten. Detta bör också engagera en majoritet av befolkningen.
Jag tror dock att det finns en större potential i att prata om de ökade klyftorna genom att också belysa att klyftorna ökar bland de som arbetar, vilket drabbar den medialt eftertraktade medeklassen. Enligt den senaste statistiken av disponibel inkomst från SCB har de rikaste 1-2 decilerna ryckt ifrån mitten-decilerna, förutom de uppenbara lägsta decilerna. Detta har accelererat rejält sedan 2006.
Jag tror därmed att en framgångsrik strategi för ökad jämlikhet skulle rikta in sig på att medelklassen tappar i disponibel inkomst jämfört med de allra rikaste. Det vekar också som att vänstern totalt givit upp strategin att belysa hur de rikaste få procenten har det mesta av landets förmögenhet, en så kallad Occupy/99% strategi. Hur ser du på dessa strategier?
Tack David. Jag tror att du har rätt i att en viktig fråga gäller växande skillnader mellan olika grupper av förvärvsarbetande. Jag tror också att det är viktigt att lyfta vad som händer med de rikaste procenten. Det var med toppen som drog ifrån som ojämlikheten började växa från 1990-talet i Sverige. Den typen av analyser (av eliten) görs ju för övrigt bl.a. av LO.
Detta om skillnader inom gruppen förvärvsaktiva är en debatt som förr eller senare kommer att kännas allt mer angelägen för fler i Sverige, tror jag. Vi ser ju den nu tydligt inte minst i USA:
Tja,det var ju som alla vet sossarna som tog bort förmögenhetsskatten för de allra rikaste Stefan persson,Fredrik Lundberg mfl. Däremot pungslår/pungslog man gärna folk som med hårt arbete gnetat ihop en liten summa. Cyniskt politik 2.0 borde det kallas. Inte undra på att vi föll från plats 4 till 20 i välfärdsligan mellan 1970 och 1990.
Jag tror att David framhåller något oerhört viktigt. Det som skrämmer mig mest i Sverige idag är människors gränslösa likgiltighet, inför det mesta. Vi har idag ett samhälle som accepterar ignorans som en politisk ståndpunkt; att inte bry sig om andras misär har lyckats bli en politisk rättighet. Istället för att diskutera de stora utvecklingsfrågorna, som exempelvis hur vi ska kunna ha en fungerande välfärd och vara internationellt konkurrenskraftiga (och vad det kräver av oss som medborgare att uppnå dessa mål), diskuterar vi partikulariteter och enskildheter. Vi har i och med detta lyckats gå runt det centrala, nämligen hur vi ska kunna lyfta Sverige som en enhet för att uppnå gemensamma mål, till att istället fokusera på huruvida en människa är fattig eller inte beroende på hur många kronor i månaden personen får in eller huruvida enskilda personer förtjänar att vara fattiga eller inte.
Förutom att snarast påbörja arbetet med att vända denna katastrofala utveckling, eftersom alla svenskar kollektivt förlorar på det, måste man också göra människor uppmärksamma på att barnfattigdom och stenrika inte är separata extrempunkter i samhällets utkanter, långt ifrån gemene svensk. ALLA påverkas av att resurserna i samhället omfördelas. Detta är något människor generellt sett inte verkar kunna ta till sig idag, och detta är vad David ser och framhäver, enligt min tolkning. Jag tror att det är nyckeln till framgång; prata inte bara om det extrema, prata om varje svensk skattebetalare och lyft fram vad just de förlorar eller vinner. Prata om medelklassen. För idag tror svenskar genuint att deras liv blir bättre om de får mer pengar i plånboken, oavsett vad detta innebär för samhället i stort.
Dan tycks tro att _tidigare förändringar_ är skrivna i sten och aldrig åter kan ändras. Den enda vägens politik….
Sedan är historiebeskrivningen, att borttagande av förmögenhetsskatten och att folket i övrigt pungslås genom beskattning, det som skapat fallet i välfärdsligan, grundad på vad?
Jag vill veta varför svenska ålderspensionärer inte har lika mycket i pension som invandrare med ÄFS de kammar hem 12.000-15.000 skattefria kr/mån
ingen broms för dom inte.
Gratis sjukvård/tandvård/mediciner och hemhjälp.
Hyran betad mm.De har aldrig betalat en krona i skatt och inte arbetat.
Men har ändå så mycket mer än svenska ålderpensionärer som arbetat och betalat skatt i hela sitt yrkesverksamma liv.
Tycker du att det är rättvist?
Bästa Berit.
Äldreförsörjningsstöd ger inte de stora summor som du talar om och ger inte mer än vad svenska ålderspensionärer får ”som arbetat och betalat skatt i hela sitt yrkesverksamma liv”. Stödet finns för dem som inte kommer upp i skälig levnadsnivå och berör inte bara invandrare, även om äldre med utländsk bakgrund är den stora gruppen. Nivåerna motsvarar vad svenska pensionärer med enbart garantipension och bostadstillägg har men ligger inte högre än så. Så här förklarar man på PRO:s hemsida:
”Är det mer gynnsamt med äldre försörjningsstöd än med garantipension plus bostadstillägg?
Svar: En person med hel garanti pension och bostadstillägg kan inte få mindre pengar varje månad än en person med enbart äldreförsörjningsstöd.
Äldreförsörjningsstödet infördes 2003 som ersättning för socialbidrag för personer över 65 år som inte har full garantipension, det vill säga har bott i Sverige i mindre än 40 år. Det kan även handla om att man gjort tidigt uttag av pensionen eller inte betalat in tillräckliga avgifter som i sin tur gör att man får reducerad garantipension. Ersättningarna slår inte ut varandra utan stödet fyller på om pensionen och bostadstillägget inte räcker.
Hur många har äldreförsörjningsstöd?
Svar: 2009 var det 12 400 personer, att jämföra med att ca 260 000 personer över 65 år har bostadstilllägg. Kontakta pensionsmyndigheten eller läs på http://www.pensionsmyndigheten.se om du vill veta mer eller ansöka! ”
Jag har svårt att förstå den vrede som ständigt riktas mot dessa äldre, som är en liten grupp i det svenska samhället. Det är inte kostnaderna för äldreomsorgsstödet som är orsaken till att många äldre med svenskt ursprung idag lever på låg levnadsstandard. Den nuvarande regeringen har sänkt skatterna med tiotals miljarder för dem som är i förvärvsarbete; pengar som kunde ha använts för att förbättra villkoren för många äldre med låga inkomster – svensk som utländska.
Varje människa född i Sverige har rätt till pension, oavsett om man har arbetat eller ej. Det kallades förr folkpension, idag garantipension. Att få en pension på ålderdomen är r en medborgerlig rättighet. Denna rättighet är ett resultat av en solidarisk välfärdspolitik, där de i Sverige som förvärvsarbetar har ansett att även de som av olika skäl inte har förvärvsarbetet eller förvärvsarbetat lite, av något skäl, också ska ha en skälig levnadsnivå. Är det så svårt att sträcka ut denna solidaritetstanke till de äldre som kommer till Sverige som gamla och inte ens når upp till garantipension? Varifrån kommer föreställningen att detta är människor som aldrig har arbetat eller gjort rätt för sig?
”… regeringen har sänkt skatterna med tiotals miljarder för dem som är i förvärvsarbete; pengar som kunde ha använts för att förbättra villkoren för många äldre med låga inkomster”. — Om jag vore förvärvsarbetande (jag är pensionär och hör alltså inte till den kategorin) skulle jag nog tycka att det kändes lite egendomligt att främmande och utomstående människor, särskilt kanske sådana som har politiskt inflytande och därmed förutsättningar att utöva makt över mig och andra, diskuterar vad som är lämpligt att göra med mina surt förvärvade pengar.
”Om jag vore förvärvsarbetande….”
Det är ingen nyhet att det finns de som har svårt för majoritetsbeslut när de går emot dem, som bara ser till sitt eget och aldrig lyfter blicken mer än så. Men de är inte en majoritet av befolkningen, även om man kan tro det med avseende på hur utvecklingen i samhället ser ut.
Mission impossible – att kräva full sysselsättning rätt till heltid och löner på hög nivå i samma andetag är naivt och inte trovärdig politik. Endast populistiskt.
Eva, det finns ingen motsättning mellan full sysselsättning eller rätt till heltid. Full sysselsättning inbegriper rätt till heltid. Det finns inte ett visst antal jobb att dela på, så att rätt till heltid med automatik skapar arbetslöshet.
Det finns inte heller någon motsättning mellan full sysselsättning och löner på hög nivå. Tvärtom. Full sysselsättning ger löntagarna en bättre förhandlingsposition, ökar konkurrensen om arbetskraften och skapar därmed ett tryck uppåt på lönerna.
Endast lidandet är fritt från populism, tydligen. Masochismen som politisk ideologi har haft ett fruktansvärt och destruktivt inflytande på svensk politik? Varför i h-e skulle det inte var möjligt med full sysselsättning?
Att vi har blivit intalade att kampen för att ett fåtal rentierer skall kunna vegetera utan att få sin nattsömn störd är viktigare än att stora delar av befolkningen går arbetslösa, med följderna att många av dem får sina liv förstörda.
Enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP är Sverige trea i världen vad gäller jämlikhet (efter Norge och Australien) och etta vad gäller jämställdhet: http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-sverige-bast-pa-jamstalldhet. Det finns alltså inget överflöd på förebilder för den som vill föra en ”kamp mot ojämlikhet” i Sverige. Tonläget i diskussionen här på bloggen verkar avspegla en verklighetsbild som skiljer sig mycket från dessa väldokumenterade (och knappast överraskande) förhållanden. Det är lite ledsamt.
Det är helt korrekt att Sverige är ett land som fortfarande utmärks av hög jämlikhet. Men det är också ett faktum att Sverige är ett av de länder där trenden mot ökad ojämlikhet n är tydlig. När ILO för några år sedan jämförde trenden mot ökad ojämlikhet i olika delar av världen (World Work Report) lyftes Sverige fram som ett av de länder där ojämlikheten under 1990-talet hade ökat mest.
Redan på den nivå av ojämlikhet som Sverige nu har uppnått, är effekterna på människors välfärd och hälsa tydliga. Vi ser också det som jag i denna blogg har skrivit om; en växande barnfattigdom. Det som har utmärkt Sverige som jämlikt land har varit en hög kunskapsnivå i hela befolkningen, god folkhälsa och stor social rörlighet. Dessa positiva kännetecken för det svenska samhället är redan på väg att försvagas. Kunskapsresultaten i skolan sjunker. Folkhälsan försämras, i synnerhet när det gäller unga kvinnors psykiska hälsa. Den sociala rörligheten försvåras.
Det faktum att Sverige fortfarande har en relativt sett hög jämlikhet i jämförelse med andra länder är inget skäl att inte bekämpa den trend mot ojämlikhet som nu är stark – tvärtom. Den statistik som jag presenterar på min blogg visar att Sverige är ett samhälle som är på väg att ändras i grunden. Ojämlikheten har ett pris.
En nedtystad undersökning berättade att vår inhemska 40-timmars arbetskraft ägnade 30% av arbetstiden åt annat än jobbet, exempelvis slösurfa på internet. Jag är inte förvånad. Det finns så mycket som talar för 6 timmars arbetsdag och ett bättre liv. Ta upp den tråden!
Den är bra och mycket viktig, hur ser det ut i våra organisationer egentligen. jag tror John Maynard Keynes (1883-1946) har det åtanke när han talar om friktionsarbetslösheten! Eller vårt berömda miss matcshning som egentligen inte går in på så känsliga frågor som omorganisering av befintliga arbetsplatser!
Tack för att du finns tillgänglig på det här sättet!:)
http://www.jusektidningen.se /”Nu har kvinnorna jobbat klart för i år”. Vad har du för kommentar till det då?
Ping: Oroande utveckling av individualism i Sverige | Toofan Salehpour
Tyvärr har ju den här degraderingen på gått sedan 70talet! Var tog självrannsakan vägen och lösningarna! Samma prat….ska vi göra om samma sak med andra förutsättningar nu? Eller?
Jag kan tycka att du har lite fel angreppssätt, huruvida någon under en period (arbetslöshet, sjukdom, studier, första arbetsåren etc.) lever tillfälligt med en lägre inkomst är inte oviktigt, men det centrala måste väl vara att identifiera de grupper som blir kvar i en sådan situation. Där borde fokus för politiken ligga. Jag minns att bloggen Storstad för en tid sedan gick igenom en massa statistik och försökte visa om det leder till någon skada att under en period leva i fattigdom. Som jag minns det (betonar det) så visade undersökningarna lite både och, men det fanns ingen tydlig trend. Det är samma sak som ungdomsarbetslösheten, det är idiotiskt (som nuvarande regering gör) att subventionera alla ungdomar, för de allra flesta kommer till slut hitta ett bra eller hyfsat jobb. Det är en ganska liten grupp där fokus bör ligga.
Sammanfattningsvis, det är så lätt när man ser den här typen av statistik att se det som oförändrade grupper vars väl och ve ställs mot varandra, så är det inte. Försök hitta de som verkligen behöver hjälp, inte särskilt lätt, men i alla fall rätt tänkt.