Sedan alliansen tog makten, år 2006, har Kristdemokraterna haft ansvar för bostadspolitiken. Resultatet är förödande. Så här har byggandet utvecklats, enligt SCB:
I söndagens DN lanserade bostadsminister Stefan Attefall ytterligare ett inlägg för att försvara alliansens katastrofala bostadspolitik. Temat är välbekant: Enklare och tydligare regler ska ge Sverige fler bostäder. Kristdemokraternas idé är att bostadsproblemet ska lösas genom att göra byggandet mer attraktivt. Bostadsproblemet är ett marknadsproblem.
Det som förvånar är att Kristdemokraterna inte tycks se bostadspolitikens sociala dimension. Stefan Attefall fnyser åt socialdemokraternas ”subventioner”. Frågan är varför?
Subventioner till stöd för bostadsbyggande är ingen socialdemokratisk idé. Sådana subventioner har funnits i Sverige ända sedan egnahemspolitiken lanserades i början på 1900-talet. Ett av de viktigaste skälen för en aktiv bostadspolitik är att möjliggöra för unga människor att bilda familj. Bostadspolitik är familjepolitik.
Det dramatiska fallet i svenskt bostadsbyggande slår mycket hårt mot unga människor i Sverige. Bristen på bostäder skapar också stora problem för dem som behöver flytta för att få jobb, och den lägger ytterligare sten på börda för par som separerar och för våldsutsatta kvinnor som behöver ett nytt hem.
KD talar gärna om sitt engagemang för barn och familj. Hur vore det då om man tog sitt ansvar för bostadsbyggandet – så att familjer kan bildas och leva ett tryggt liv?
Många av oss som satte bo och bildade familj före 1990 fick stöd av en social bostadspolitik. Ska vi inte unna våra barn och barnbarn detsamma?
Lena Sommestad 
Hallå KD – vi skall inte låta KD hållas!
Den här ‘bostadspolitiken’ verkar mest syfta till att hålla upp prislapparna på bostadsrätter, gynna ägare av hyresfastigheter, skapa så många skuldsatta boende som möjligt – här skulle S kunna göra en jätteinsats, men även inom detta område lyckas partiet spela bort sig själv. Man försöker inte ens sparka bollen mot det öppna målet!
Lenas argumentering är dräpande elegant. Sådant gillar jag, i övrigt delar jag Björn Nilssons sista mening.
Jag fattar inte rubriken. Vad betyder ”hålla KD”?
HALLÅ ska det förstås vara. Tack för din skarpögdhet!
Ping: Misstrons och otrygghetens profitörer gynnas av regeringens utförsäkringskedja! | LO Bloggen
Det här ligger långt under din vanliga standard. Lite konkretion, tack! Vad och vem ska subventioneras på vilket sätt och varför och av vem?
Och är det verkligen sant att det var bättre under S-tiden? När min man och jag flyttade till Stockholm 1961 bodde vi två månader på hotell, sedan hela hösten i en omodern stuga med torrdass. Julen 1961 flyttade vi in i en nybyggd bostadsrätt, men det berodde uteslutande på kontakter, eftersom vi inte hade haft möjlighet att köa ett antal år för att få tillgång till köttgrytorna. På den tiden var bostadsrättsmarknaden lika hårt reglerad som hyresmarknaden i dag.
Sen dess har jag följt den svenska bostadspolitikens (och den dithörande skattepolitikens) förändringar, vilket inte direkt ökat mitt förtroende för politikernas förnuft och vilja att sätta sig in i komplicerade frågor. Tänk om S i stället för att ständigt drömma sig tillbaka till ett Schlaraffenland som aldrig existerat ville ta initiativ till en sannings- och försoningskommission, där båda blocken erkänner sina tidigare och nuvarande misstag. Sen kan vi börja om på nytt.
Inga-Lisa. Jag har ingenting alls emot en kommission som analyserar misstag och lärdomar från det förgångna. Då tror jag också att vi kommer att se att en fullständig avsaknad av social bostadspolitik är det sämsta alternativet.
Idén om att subventionera bostäder är inte socialdemokratisk utan har sin upprinnelse i det tidiga 1900-talets breda politiska intresse för ”den sociala frågan”.
Skälet till att bostadssubventioner behövs är framförallt familjebildningen. De påfrestningar som familjebildningen innebär – med mindre resurser i form av arbetskraft när barnen ska tas om hand, och en större försörjningsbörda – gör att unga familjer kan ha svårt att skaffa den bostad de behöver för att ge barnen en rimlig uppväxt (i relation till den levnadsstandard som råder i samhället).
Statliga bostadskrediter av olika slag har funnits under hela 1900-talet. Att de avskaffades i början på 1990-talet är en av de märkligaste lappkasten i svensk politisk historia. Den omedelbara förklaringen är att bostadssubventionerna kom i vanrykte under 1980-talet, då utgiftera skenade – inte på grund av de bostadssociala ambitionerna utan på grund av kreditavregleringen, som resulterade i en förödande bostadsbubbla.
Utöver bostadssubventioner fanns andra typer av social bostadspolitik. 1937 infördes t.ex. bosättningslån. Sådana finns inte heller idag.
I början på 1960-talet, när du kom till Stockholm Inga-Lisa, var bostadskrisen där nog lika allvarlig som idag. Detta vållade politiska stormar som höll på att knäcka den socialdemokratiska regeringen. Bostadskrisen resulterade så småningom i att miljonprogrammet lanserades, med dess plus och minus. Därefter kom ett omfattande radhus- och småhusbyggande, med subventionerade statliga lån till fast ränta för unga familjer.
Vad vill jag själv göra, konkret?
Jag har inte alla svar, och just nu utreds bostadspolitiken av en särskild grupp in Socialdemokraterna. Men jag kan säga att jag hör till dem som liksom du kan se problem i de subventioner till byggherrar, som under senare år har utgjort en viktig del av socialdemokratisk bostadspolitik. Jag skulle gärna se fler åtgärder, som t.ex. att unga familjer fick rätt till statliga bostadslån till garanterad ränta, ”egnahemslån”. Detta lämpar sig för dem som vill bo i eget.
Jag vill också se ett stopp på utförsäljningen av hyresrätter och jag vill se byggande av nya. I Stockholm minskar antalet hyresrätter idag. En enda generation kammar hem vinsterna av ombildningarna. För unga människor som kommer till Stockholm är det idag orimligt svårt att hitta någonstans att bo.
Vilka ska betala?
Delvis handlar bostadspolitik om att omfördela över livet. Unga behöver subventioner. Som äldre kan de betala tillbaka i olika form.
Min uppfattning är också att en del av den sociala bostadspolitiken kan betalas av de villaägare och bostadsrättsägare, som har blivit förmögna på de senaste två decenniernas stigande priser för lägenheter och villor. Många som köpte hus på 1960-talet, 1970-talet och 1980-talet fick subventioner vid förvärvet. Nu ska den unga generationen köpa samma hus till skyhöga marknadsvärden, utan något stöd alls. Här vore det på plats med solidaritet över generationsgränserna.
Varför skall inte folk i hyresrätterna betala en hyra som medger
renovering och ger fastighetsägare en så hög avkastning att
de vill satsa på bostadsbyggande och förvaltning? Under år-
tionden har kommunerna misskött sitt uppdrag, i maskopi med
hyresgästföreningen, i syfte att köpa röster i valen.
Politiker,politiker…Som vanligt mycket snack och liten verkstad. Allt till alla floskler går inte folk på längre. Ge oss en finansieringsplan tack.Med hur många miljarder ska skatterna höjas? Jag som skattebetalare vill gärna veta. Först ska ni återställa alla bidrag,sen ska kanske järnvägen upprustas osv osv Inse fakta…pengar till stora bostadsprojekt finns helt enkelt inte. Lika bra att vara ärlig så slipper man ytterligare en svekdebatt.
Finns det användbara resurser som inte används men som finns behov av att göra något med så finns det pengar – för en stat som har egen valuta och kan skapa pengar efter behov, vilket Sverige lyckligtvis kan göra eftersom vi har kronan kvar. En trettiotalspolitiker som Wigforss förstod det, dagens politiker verkar ha glömt alla lärdomar från den tiden. Att ropa efter ”finansiering” eller ”var skall pengarna tas?” är en skendebatt, eller helt enkelt ett sätt att försöka lura folk. Skattehöjningar behövs inte, inte lån (fast det råkar vara oerhört billigt att låna just nu för Sverige).
Skulle resurserna inte finnas tillgängliga på något sätt är det överhuvud taget meningslöst att diskutera frågan – pengar gör ju inte att de trollas fram ur tomma intet, vilket man dock kan göra med pengar (bankerna gör det):
Om det var så enkelt som att trycka pengar, skulle då inte alla länder bara göra det? Glädje och välstånd åt alla 🙂 Med min ringa lilla ekonomutbildning kommer jag ihåg ett par nackdelar med att trycka pengar..
1. Hitlertyskland
2. Jugoslavien
3. Mugabe
4. Inflation gör fattigt folk fattigare – och rika rikare. Alla som inte har någon fast egendom blir garanterat fattigare då lönen aldrig går upp lika snabbt som kostnaderna.
5. Det kommer alltid en krasch när man ska anpassa sin ekonomi till omvärlden efter att man bränt så mycket pengar i inflationsbrasan.
Nä jag säger som tyskarna. Preisstabilität. Det är det säkraste sättet att nå framgång ekonomiskt, det finns inga genvägar! Äkta ekonomisk framgång måste man faktiskt jobba sig till. Det måste nån gång även vänsterkanten förstå.
RE: Mikael.
Hur förhåller du dig till USA och deras penningpolitik? Och vad säger du om deflationspolitik, är det bättre menar du?
RE: U_M. USA har en fristående riksbank precis som vi, som har ett inflationsmål precis som vi. De amerikanska centralbankscheferna har vid upprepade tillfällen sagt att misstaget man gjorde under depressionen på 30-talet var att trycka för lite pengar. Så nu i dessa kristider så formligen vräker de ut pengar för att få igång inflationen som hotade att bli deflation. Precis så agerar vår egen riksbank. Sjunker inflationen mot noll så vräks det ut pengar, med hjälp av lägre räntor och stödlån till banker mm. Men pengarna går ju inte till staten, staten får låna av riksbanken precis som alla andra. Så har vi inrättat det för att hålla förtroendet uppe för kronan och för att släpphänta politiker inte ska få för sig att starta sedelpressarna. Så ska man trycka pengar som staten ska använda i offantliga sektorn utan att öka på statsskulden så krävs det massiva lagändringar, på gränsen till ändringar i konstitutionen.
Deflationspolitik vet jag ingen som för… Det är väl allmänt vedertaget att deflation är något av det skadligaste som kan drabba en ekonomi, näst efter galopperande inflation. Det finns ingen som tjänar på att priserna börjar sjunka, då kommer folk bara hålla hårdare i pengarna eftersom allt blir billigare ju längre du väntar och så har du en snabbt nedåtgående spiral.
Dålig koll på ekonomisk historia samt tummen mitt i handen, det är väl ungefär vad som utmärker folk som tror att riktade investeringar som tar hand om oanvända men nyttiga resurser ”bara är att trycka pengar” och leder till katastrof. Kanske för att de tror att pengarna är det viktiga och resurserna inte betyder något. Det var i Weimarrepublikens tidiga år (med riksbankschef tillsatt på livstid), inte i Hitlertyskland, som inflationen rasade. De progressiva ekonomerna på trettiotalet var klara över att inflation inte skapas av att ta bort arbetslöshet. Den läxan verkar ha glömts bort – eller förträngts till förmån för det icke-produktiva spekulationskapitalets vinster. Men det är produktivt kapital vi behöver, och dess penningkomponent kan staten som har sin egen valuta skaffa fram. Arbetslöshet kostar ju likförbaskat, så varför inte använda stödet produktivt, och sedan fylla på med vad som ytterligare behövs för att köpa loss intressanta arbeten. I bättre tider minskar man på tillskotten, inget konstigt med det.
Att komma dragande med ett u-land i Afrika med trasig ekonomi och jämföra med ett av världens mest utvecklade länder förefaller underligt, men kanske är en nyliberal oförmåga att inte kunna skilja på tid och plats utan tro att allt är likadant överallt.
Dessutom drar Borg varje år in mellan 100 och 200 miljarder till statskassan som vi inte får tillbaka något av. Såvitt man kan förstå ligger de där som en reser för att kasta i gapet på bankerna nästa gång dom lyckas spekulera bort sig. Jag tycker att det är bättre att 1. reglera bankerna hårdare, 2. låta dom gå i konkurs när de gör dåliga affärer (men garantera spararnas pengar) och 3. använda pengarna till något vettigt.
För övrigt har vi som sagt oerhörda resurser i att 7% går arbetslösa utan att göra något vettigt. Kunde dom inte bygga hus, så blir åtminstone det gratis?
Om vi hade sparat in på några jobbskatteavdrag som ändå inte har lett till något annat än att berika en redan besutten medelklass så hade välfärden fått lite bättre muskler (för att inte tala om förslaget om sänkt restaurangmoms-jösses).Frågan är alltså felställd,hur mycket skall man sänka skatten innan det får mycket allvarliga konsekvenser för folkhushållet.För att vara ärlig så har detta svek mot befolkningen pågått länge nog.
”Om” är ju ett tacksamt ord att kunna slänga in lite när man känner för det. Verkligheten är som bekant inte lika lätt att runda. Jag tycker verkligen S ska gå till val på att ta bort hela jobbskatteavdraget. Det vore ju mest hederligt eftersom S varje gång varit motståndare för att sedan populistiskt ändra sig när man märkt att det var uppskattat bland väljarna. Nu vet vi ju alla att S inte kommer våga göra det och eftersom bidragsåterställaren kommer kosta många miljarder så finns det helt enkelt inga pengar över. Man kan inte äta kakan och ha den kvar då blir det som i Grekland.
Vems verklighet?
Populistiskt för vem?
Varför inte svara på frågan hur mycket skatterna skall sänkas innan det blir mycket kännbara konsekvenser för folkhushållet?
Dan är svaret skyldig och förordar en politisk riktning som har kompassen inställld mot Grekland (eller varför inte USA).
Var går smärtgränsen i att avhända sig resurser?
Vadå vems verklighet? Verkligheten att man måste förhålla sig till jobbskatteavdraget nu vare sig man vill eller inte. Du kan inte bara skriva ”om” och låtsas att S vann valen 2006 och 2010. Diskussionen rör bostadsbyggande, bostadsbyggande kostar pengar då måste man ta höjd för det i sin budget. Som jag skrev är en variant för S att återta jobbskatteavdraget för att få loss pengar. Det vågar man inte för man är rädd för medelklassen därav populistiskt. Vad är det som är så svårt att förstå Lassalle?
Dan bör läsa om Björn Nilssons inlägg och därefter återkomma.
Ping: Häftigt med ökade klyftor…. | Ett hjärta RÖTT
Jag är ledsen, Lena men bostadsbristen var stor på åttiotalet och nittiotalet också. Det tycks den ha varit oavbrutet sedan slutet av 1920-talet. Under Tjugotalet och en bit in på 30-talet fanns det en kort period ett överskott på bostäder i Stockholm.
När miljonprogrammet byggdes gjordes det med goda intentioner som fick att delvis fruktansvärt arkitektoniskt resultat. Likadant med det ursprungliga ROT-programmet och satsningar på nybyggnationer som totalförstörde många stadskärnor ända in i slutet på 1980-talet. Bostadsbyggandet har till många delar varit en akilleshäl för S, tråkigt nog, skulle jag säga eftersom det fanns många goda förutsättningar. På nittiotalet rev dessutom många både S-styrda och högerkommuner massvis med miljonprogramsbostäder.
I Göteborg avskaffade man bostadsförmedlingen helt och hållet. Efter några skapade man märklig konstruktion tillsammans med fastighetsägarna, som bygger på att många får söka en och samma lägenhet, sedan väljer värden den helst vill ha. Observera att detta generellt har lett till att de med högst löner konsekvent har fått de attraktiva lägenheterna oavsett hyresnivån. Gentrifiering skyddad av det faktum att boplats Göteborg är ett aktiebolag, och inte behöver redovisa hur urvalet går till.
Att skapa en bostadpolitik värd namnet skulle kunna vara en verklig framgångsstrategi för S, det är jag övertygad om. Marknaden klarar inte att se till att det byggs bostäder eftersom det finns mer pengar att tjäna ju mindre som byggs. Bostadsbyggandet behöver både regleras och stödjas finansiellt av staten. Alliansens ”ROT” visar att det finns en bred acceptans för statligt stöd till fastigheter. En faktor som absolut håller tillbaka nybyggnation är de höga värden de existerande fastigheterna har fått på grund av bristen på bostäder. Detta problem har uppståt därför att man har låtit marknaden sköta nybyggnationen. Därför tror jag att man borde låna upp pengar för att bygga bostäder; tanken är att detta skall inte bara sänka priserna på det existerande beståndet utan även få igång en inflation som kan minska lånebördan för de som har köpt sin bostad till överpris under en bristsituation. Detta menar jag är en rättvisefråga.
Att som huvudnummer klaga på hur illa KD och Alliansen sköter bostadspolitiken tror inte jag är ett sätt att nå framgång hos tänkbara väljare. De allra flesta vet hur illa det ser ut vad gäller boendet. Det vore antagligen klokare att ha idéer för hur bostadspolitiken skall förändras som inte bara innebär att staten helt ger upp sina demokratiska ambitioner.
Det sägs att det flyttar in lika många människor till Stockholm som det ryms i två SL bussar, varje dag! Vore det inte dags att titta lite i andra ändan? Ingen tycks reflektera över att medan storstäderna överbelastas avfolkas landsorten. Och då talar jag inte bara om norrlands inland.Även mindre tätorter avfolkas.Tala om resurs slöseri. Kom någon ihåg kanpanjen”hela Sverige ska leva”.Jag tror bestämt det var Centern som var mest aktiv i den frågan. Nej sätt lite press på centern”landsbygdspartiet” Med dagens internetteknik borde det inte vara omöjligt attfå företag och myndigheter attetablera sig alternativt stanna kvar där de är isället för att flytta Med lite ”smörjmedel” skulle nog många nappa,med vinst för alla som följd.Detta har prövats förr.
U_M vill ”få igång en inflation som kan minska lånebördan för de som har köpt sin bostad till överpris”. I sanning ett ädelt mål att sträva mot.
För den som i likhet med mig kommer från den strävsamma arbetarklass som skydde skulder som pesten är det obegripligt att det under hela min vuxna tid har varit betydligt lönsammare att vara låntagare än löntagare, och att skattesystemet alltid har bestraffat sparande och gynnat den som lånar. Och det har aldrig varit och är inte heller nu ”de fattiga” som har stora lån utan tvärtom de som har de högsta inkomsterna.
U_M:s dröm förverkligades för övrigt under 70-talet, då inflationen amorterade lånen på fem år, samtidigt som de var fullt avdragsgilla mot den tidens höga marginalskatter, medan den som var dum nog att spara vissa år förlorade mer än en tia per hundralapp och år, efter inflation och skatt. Den som skuldsatte sig riktigt skickligt, gärna för ett småhus med förmånliga statliga lån, hade bokstavligen ”betalt för att bo”, som en bok från den tiden hette. Förstagångsägarna kunde kapitalisera hela subventionen till de statliga lånen.
Under det senaste decenniet har vinnarna i det bostadspolitiska lotteriet i stället varit de hyresgäster som först har haft förmånen att bo i attraktiva innerstadslägenheter till hyror långt under vad marknaden skulle ha varit villig att betala och sedan fått möjlighet att köpa dem till priser långt under vad marknaden skulle ha varit villig att betala. Som hyresgäster gynnades de av vänsterns och hyresgäströrelsens fixa idéer och som blivande bostadsrättsägare av högerns fixa idéer.
I stället för att diskutera nya subventioner, som sannolikt skulle bli lika godtyckliga och snedvridande som de gamla, borde vi fråga oss varför boendet numera är hårdare beskattat än något annat i samhället. Socialdemokraterna ville ju i de båda senaste valrörelserna ytterligare öka den skattebördan, om än bara för en typ av bostäder som de (numera) ogillar. Om man adderar alla de synliga och osynliga skatter som fördyrar boendet kunde man lätt tro att avsikten (från båda de politiska blockens sida) är att avhålla människor från den skadliga vanan att bo.
Inga-Lisa, låt mig citera fritt ur ”Upplysningens Dialektik” av Adorno och Horkheimer:
”Jag tror det skulle vara bra om fler åt vegetariskt.”
”- Jaså du vill tvinga alla i hela världen att äta råkost!”
Kolla gärna in Krugmans resonemang om inflation under lågkonjunktur.
http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/12/09/inflating-your-way-to-prosperity/
Krugman är som vanligt en strålande pedagog. Hans recept för Europas djupa kris är som bekant just att stimulera ekonomin, genom en något högre inflation än idag. Parallellen med mellankrigstiden är belysande. Det är också intressant att se resultatet av att svenska politiken den gången vågade tänka konstruktivt, enligt modern ekonomisk teori, istället för att bita sig fast i ett överspelat valutasystem – den gången guldmyntfoten.
Flera som har kommenterat verkar medvetet eller omedvetet ha missat Lenas poäng: det välbehövliga ökande trenden i bostadsbyggande stannade helt av 1 januari 2007 när bostadssubventionerna togs bort av den konservativa regeringen. Bostadssubventionerna GÖR SKILLNAD. Det är inte den enda lösningen, men det är en bra lösning om man snabbt vill göra en rejäl ökning i bostadsbyggandet, och då framförallt om det är riktat mot mindre lägenheter och hyresrätter. De som efterfrågar är inte prioriterade av bostadsbolagen och fastighetsägarna eftersom de inte är lika köpstarka som de som efterfrågar stora bostadsrätter, här har vi alltså ett tydligt marknadsmisslyckande där marknaden behöver hjälp.
S måste ha en egen, rejäl bostadspolitik baserat på forskning och kunskap. Man måste också fortsätta ta fighten mot regeringens bostadspolitik.
Regeringens strategi för bostadspolitiken har vilat på 3 ben:
1) att alltid påstå att byggande i Sverige de senaste 20 åren varit hälften av byggandet i Norge och Finland. Därmed vill man sprida bilden av att problemet är sossarnas, likt man gjorde med skolan, och därmed minska trovärdigheten i S lösningar samt få folk att tro att det tar lång tid att få upp byggandet igen. Här måste S få fram bilden ovan, dvs att trenden var positiv innan 2007.
2) att alltid påstå att det är pga finanskrisen som byggandet gått ned med 50%. Här måste S trycka på att byggandet saktade ner jan 2007 och började falla redan innan Lehman Brothers gick omkull.
3) att alltid säga att bostadsmarknaden efterfrågar långsiktiga spelregler (för att minska trovärdigheten hos bostadssubventioner som en lösning), samtidigt som man gör flera regeländringar, vilka har minimal reell effekt på bostadsbyggandet (t ex ägandelägenheter, bostadsgaranti för unga, sänkt skatt för de som hyr ut del av villan), och tillsätter utredningar. Därmed kan man i TV rabbla upp flera åtgärder som man tagit och hoppas därmed framstå som handlingskraftiga, vilket man i verkligheten inte vill vara då man av ideologiska skäl tror att marknaden ska lösa problemet själv (vilket den inte gör). Här måste S visa på att det är bättre med en lösning som har effekt än fem som inte har effekt alls.
Bostadspolitiken är definitivt en av regeringens svaga områden vilket jag tror S redan insett. Här är det definitivt värt att satsa med kraft men man behöver komplettera bostadssubventionerna med 2-3 till starka kunskapsbaserade lösningar.
Bostadsbyggandet har varit varit mycket lågt sedan Carl Bildt-ministären av skaffade räntedsubventioner etc i början 1990-talet. Att S under Göran Perssons ledning inte återförde dessa försenade antagligen återhämtningen under nittiotalet och medförde sannolikt ett antal nedskärningar som inte hade behövt göras om sysselsättningsgraden hade legat högre.
De bostadssubventioner som fanns fram till 2007 innebar i första hand att de kommunala och privata bostadsbolag i storstäderna byggde lyxbostäder i attraktiva lägen till mycket höga hyror. Naturligtvis är det bättre att det byggs något än ingenting alls, men dessa byggen framstod lätt som bisarra för det flertal som inte råd att bo i till exempel en tvåa på Norra Älvstranden i Göteborg för 10.000 i månaden.
Bostadspolitik är svårt, det är uppenbart när man läser kommentarerna. Bostadsföretagen, de stora byggbolagen, gör jättevinster idag. Och har gjort så ganska länge. Bör man subventionera vinstrika bostadsbolag ytterligare? När allmännyttans säljs ut och hyresrätter ombildas till bostadsrätter, minskar behovet av politisk styrning. Trots att majoriteten av byggjobbarna kommer från öst och jobbar i underentreprenörsbolag till eländiga löner, är det svindyrt att bygga nytt. Nånstans är något fel, men jag är inte mannen att röna ut var felet ligger. Jag tror inte att vänsterfolket riktigt begriper hur bostadsmarknaden fungerar och i sanningens namn så gör jag det inte heller. Enklaste vägen är förstås att kräva mer subventioner, mer skattepengar till redan vinststinna byggbolag, men jag vet inte om det är bästa vägen. Detta inlägg gav egentligen ingenting, men skrivet är skrivet.
Bygg skyskrapor! Alla vill ju bo centralt. Låt dem då göra det. Tänk vad häftigt att bo i ett nybyggt klimatsmart hus på 39:e våningen med utsikt över Stockholm. Gångavstånd till jobbet, ett sjuhelsikes folkliv på gatorna. Vi har inga jordbävningar som sätter käppar i hjulen. Ser bara fördelar. Tyvärr är ju 75% av Stockholmarna emot allt nytt så det kommer ju aldrig ske.
Det finns ytterligare ett skäl till att det inte byggs bostäder, åtminstone hänvisar byggbolagen till det: att det finns så otroligt lite stadsplanerad mark.
På 1800-talet gjordes stadsplaner som i de flesta fall var dubbelt så stora som de då bebyggda städerna. Stockholms berömda Lindhagenplan tog exempelvis mer än femti år att bygga full. Idag görs löjligt små stadsplaner ad hoc. Och då blir det ett jäkla liv i grannskapet för att ingen vill ha några förändringar just hemma hos sig.
Med ordentligt tilltagna stadsplaner skulle vi vinna två saker. För det första gott om plats att bygga, där man kan sätta igång omedelbart. För det andra en bred diskussion om hela stan där de små lokala diskussionerna om de närmaste kvarteren bara skulle bli en del.
Det skulle inte vara hela lösningen på bostadsbristen, men en dellösning.
Dessutom behöver vi förstås, som på 20-talet, institutionalisera kommunala bostadsbolag med uppgift att bygga så mycket som möjligt till självkostnadspris.
Faktum är att förtätningen av de södra förorterna pågår för fullt. Jag bor i Högdalen/Bandhagen söder om Stockholm och här byggs det som sjutton! I våras åkte jag bil 280 mil genom sju amerikanska stater. Från Chicago till Miami. Jag såg två byggkranar på hela resan! Det är mer aktivitet i en svensk stockholmsförort än vad jag kunde iaktta i USA på denna långa resa.
Det finns sprickor i muren. Ett antal politiker i KD har sedan flera år påtalat hur orättvist dagens skatteregler slår mot hyresrätten. Senast skrev de ett debattinlägg i tidningen Kristdemokraten nr 47 där de kritiserar Stefan Attefall för att ingenting händer.
Intressant är även att alla partier på SABO-kongressen tidigare i år enhälligt stod bakom en skattereform för hyresrätten som nu är orimligt dyr.
Regeringen har tagit bort de stöd som fanns till hyresrätten och samtidigt förbättrat villkoren för ägda bostäder genom sänkt fastigehtsskatt, bibehållna ränteavdrag och nya rotavdrag. Fastighetsskatten sänktes med 10 miljarder, rotavdragen kostar skattebetalarna minst 13 miljarder och ränteavdragen till villor och bostadsrätter kostar 25 miljarder. År efter år kvarstår denna skevhet. Det är inte konstigt att det är svårt att bygga hyresrätter.