Monthly Archives: december 2011

Nej moderatkvinnor – sämre inkomstutveckling för kvinnor än för män främjar inte jämställdhet

”Var på din vakt när någon använder konstiga statistiska mått!”

Detta goda råd från min vän statistikern kom osökt i tankarna när jag någon dag före jul fick ögonen på debattartikeln En mer jämställd jul med M och alliansen, skriven av Anna Kinberg Batra och Saila Quicklund. Moderatkvinnorna gör i denna artikel en stor sak av att den andel av kvinnors inkomst som kommer från arbete har ökat mer för kvinnor än för män.

Vad döljer sig bakom denna sparsmakade presentation av data?

Tabellerna längst ner i denna blogg, som har hämtats ur moderaternas eget underlagsmaterial från Riksdagens utredningstjänst, ger grund för ett mer utförligt svar.

I den första tabellen, som visar mäns genomsnittsinkomster, kan vi utläsa att män år 2006 hade 268000 kronor i ”real arbetsinkomst” och att detta utgjorde 80 procent av deras bruttoinkomst. Bruttoinkomsten uppgick alltså till 335000 kronor. År 2010 låg mäns reala arbetsinkomst på 283000 kronor, vilket utgjorde 80,4 procent av bruttoinkomsten – som nu låg på totalt 351000 kronor. Mäns bruttoinkomst ökade alltså under åren 2006 till 2010 med 16000 kronor, från 335000 kronor till 351000 kronor.

Motsvarande beräkningar för kvinnor, från tabellen nedanför, visar att kvinnors inkomstutveckling har varit långt sämre än mäns. Utifrån angivna procenttal kan vi beräkna att kvinnors bruttoinkomst år 2006 låg på 258000 kronor. År 2010 hade den ökat till 266000 kronor. Under moderaternas första mandatperiod ökade alltså kvinnors bruttoinkomst med i snitt 8000 kronor medan mäns bruttoinkomst ökade med det dubbla, 16000 kronor. Redan stora inkomstklyftor mellan män och kvinnor växte alltså ytterligare. Detta är knappast en politik för ökad jämställdhet.

Vad ligger då bakom de resultat som Kinberg Batra och Quicklund väljer att lyfta, nämligen 1) att kvinnor trots en svag utveckling av bruttoinkomsten ändå har erhållit en växande andel av inkomsten  från arbete och 2) att kvinnors arbetsinkomst under perioden 2006-2010 har stigit något mer i absoluta tal än mäns arbetsinkomster (41000 kronor mot 36000 kronor)?

Riksdagens utredningstjänst pekar på två förklaringar. Den första är tillfällig och har att göra med en extraordinär händelse: finanskrisen.

När finanskrisen slog till drabbade den män i Sverige hårdare än kvinnor. År 2009 sjönk arbetsinkomstens andel av bruttoinkomsten för män i Sverige, samtidigt som kvinnors fortsatte att öka. Detta förklarar att kvinnor uppvisar en något högre ökning i absolut arbetsinkomst än män. Om detta säger dock Kinberg Batra och Quicklund självklart ingenting i sin artikel, eftersom denna exogena chock motsäger deras tes om att moderat politik långsiktigt främjar kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

Den andra och viktiga förklaringen till att kvinnors inkomster från arbete får större relativ betydelse, enligt utredningstjänsten, är att ersättningsnivåerna sänks i flera transfereringssystem, bland annat i arbetslöshetsförsäkringen. Ökningen av kvinnors inkomst av arbete är störst just när de sänkta ersättningarna införs (mellan 2006 och 2007). Vi kan uttrycka det så här: När inkomsterna från socialförsäkringar minskar, blir andelen inkomst från arbete större. Detta gäller framförallt för kvinnor, som bland annat på grund av högre sjuktal är mer beroende av väl fungerande socialförsäkringar än män.

Kinberg Batra och Quicklund väljer i sin artikel att inte referera till vad riksdagens utredningstjänst säger om socialförsäkringarna. Istället lyfter de jobbskatteavdraget som förklaring till kvinnors inkomstutveckling (”Den största relativa förändringen sker mellan åren 2006 och 2007 när jobbskatteavdraget träder i kraft”; se även replik ”Jobbskatteavdraget gör verklig skillnad”).  Men här drar de slutsatser som saknar grund i den utredning som de själva hänvisar till.

Riksdagens utredningstjänst noterar visserligen att jobbskatteavdraget införs just 2006, när data visar den största förändringen i arbetsinkomstens andel av bruttoinkomsten för kvinnor. Men, förklarar utredaren: den direkta effekten av jobbskatteavdraget är att  inkomsten ökar efter skatt, vilket överhuvudtaget inte fångas upp i den statistik som presenteras. På sikt skulle man kunna tänka sig att jobbskatteavdraget  påverkar den genomsnittliga arbetsinkomsten, ”utifrån ett teoretiskt resonemang”, men för detta finns inga belägg i presenterade data.

Att jobbskatteavdraget skulle göra ”verklig skillnad” för arbetsutbudet är helt enkelt en moderat julsaga – lika obevisad idag som när den först berättades, inför valet 2006.

I  sin debattartikel försöker Kinberg Batra och Quicklund stärka upp sitt resonemang om jobbskatteavdraget med teoretiska beräkningar från Finansdepartementet. Enligt dessa beräkningar förväntas jobbskatteavdraget öka antalet arbetade timmar, och det förväntas främja kvinnors arbetsutbud mer än mäns. Men några fakta i målet finns alltså inte.

Kinberg Batra och Quicklund försöker slutligen rädda sin tes om att moderat politik främjar jämställdhet genom att peka på att fler kvinnor är sysselsatta idag än 2006. Vad de tiger om är att andelen sysselsatta kvinnor har minskat. År 2006 var 63% av alla svenska kvinnor mellan 15 och 74 år sysselsatta (enligt SCB, AKU). År 2010 var sysselsättningsgraden endast 61,8 procent.

Vi kan sammanfatta moderaternas julrapport som följer:

– Moderat politik har gett män större inkomstökningar än kvinnor.

– Moderat politik har försämrat den sociala tryggheten, vilket främst drabbar kvinnor.

– Moderat politik gör anspråk på att främja fler arbetade timmar. Denna tes kan de dock inte beläggas empiriskt. Bevisen utgörs istället av teoretiska beräkningar om ”förväntade” utfall.

Moderaternas PR-skicklighet imponerar. Trösten för oss andra är att fakta sprattlar.

Läs också bl.a. : Jenny Bengtssons replik, Sara Gunneruds replik (M bör sluta att dribbla med siffror), och  Martin Moberg, Alliansfritt Sverige

43 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Stärk kvinnors ekonomiska och sociala trygghet

Statsminister Fredrik Reinfeldt ägnar årets jultal åt våld i nära relationer, och i synnerhet mäns våld mot kvinnor (Reinfeldts jultal). Det är bra.

Positivt är också att statsministern nu vill satsa mer på detta område, bland annat genom ökat stöd till Sveriges kvinnojourer. Våld i nära relationer är ett område där den nya Moderaterna har tagit tydliga kliv framåt, efter år av brist på både intresse och politik. Jag hoppas att intresset består, för många år framåt. För några år sedan gjorde de nya Moderaterna en liknande överraskande helomvändning på ett annat politikområde: klimatpolitiken. Idag finns inget kvar av det moderata klimatintresset, varken retoriskt eller i sak.

Riktade åtgärder för att förebygga våld i nära relationer och stötta dem som drabbas är ett nyckelområde i kvinnopolitiken. Men långt mer krävs för att Moderaterna ska bli trovärdiga i sitt engagemang för kvinnors villkor.

Alla kvinnor kan utsättas för våld i nära relationer, men svårast är läget för dem som också är ekonomiskt utsatta – genom arbetslöshet, sjukdom eller låg lön. Redan i regeringsförklaringen 2006 lovade statsministern att se över de våldsutsatta kvinnornas ekonomiska trygghet, men här har inte mycket hänt i positiv riktning sedan dess. De våldsutsatta kvinnor som på grund av försämringarna i trygghetssystemen har utförsäkrats har istället hamnat i en än värre situation än tidigare.

Inkomstklyftorna växer i samhället, och kvinnor som grupp har tappat relativt män. Fattigdomen växer särskilt bland ensamstående kvinnor. Det är en utveckling som minskar kvinnors självständighet och makt över sina egna liv. Bristen på bostäder slår hårt mot många kvinnor, inte minst de som tvingas bo kvar längre på kvinnojourerna på grund av bostadsbrist.

En trovärdig politik för att minska kvinnors utsatthet måste också stärka kvinnors ekonomiska och sociala trygghet.

Skrivet: Expressen och UNT om jultal. För den som vill lyssna på talet, härAB om Reinfeldts samhälle. SvD om växande inkomstklyftor, Växande gap mellan fattiga och rika. När det gäller moderat politik i praktiken finns mycket övrigt att önska, menar Morgan Johansson, rättspolitisk talesperson (S). Moderaterna har sagt nej till flera socialdemokratiska förslag på skärpt lagstiftning för att skydda våldsutsatta kvinnor (se AB)

Fortsatt debatt, 21 december, kritik från Johanna Palmström mot socialdemokratins insatser i jämställdhetspolitiken.

 

11 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Viktiga LO-markeringar i debatten om euro-krisen

Monika Arvidsson gör idag ett viktigt debattinlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt, Demokratin krisens första offer.  Hon pekar på faran med en politisk union, som redan i regelverken slår fast vilken politik som enskilda länder ska bedriva för att långsiktigt uppnå budgetbalans och ekonomiskt välstånd. En hårdför åtstramningspolitik är det enda tillåtna instrumentet, trots att det finns starka argument som talar för att sen sådan politik riskerar att bromsa tillväxten och göra krisförloppet mer utdraget. Lönesänkningar, liksom besparingar i offentlig sektor, är en kortsiktig, ineffektiv och socialt kostsam politik.

Monika Arvidsson lyfter frågor som är synnerligen angelägna att driva också för Socialdemokraterna. Liksom LO har socialdemokrater all anledning att vara upprörda när borgerlig nedskärningspolitik blir till tvingande regelverk. Tillsammans bör vi arbetar för att  samarbetat i EU istället utvecklas mot en socialt hållbar union för sysselsättning, välfärd och god miljö.

Stora frågor står på spel i den ekonomiska politiken, men också på många andra politikområden, som klimatpolitik, arbetsmarknadspolitik och familjepolitik. Inte minst effekterna på familjepolitiken är oroväckande. Under senare år har många EU-länder äntligen börjat satsa på en mer jämställd familjepolitik. Nu riskeras rejäla bakslag i takt med att nedskärningarna slår på familjepolitik och barns välfärd  (se t.ex. OECD-rapporten Doing Better for Families).

Men inte bara socialdemokrater bör känna oro. Som Monika Arvidsson påpekar är det i grunden demokratin som står på spel.

EU har redan idag ett fördrag som på ett långt mer detaljerat sätt än till exempel den svenska grundlagen reglerar innehållet i politiken. Medborgarnas möjlighet att direkt påverka politiken riktning har därmed  blivit starkt kringskuren.

Med den nya finanspakten vill dagens ledare i EU gå ännu längre.  I den ekonomiska politiken ska bara en enda modell vara tillåten.

Statsvetaren Sverker Gustavsson har på ett klarsynt sätt argumenterat för att det finns viktiga villkor för att demokratin ska fungera. Ett av dem är att demokratin måste erkänna att det finns olika vägar och att opposition 
är legitimt (se t.ex. referat av Björn Elmbrandt i Arena).

Det är glädjande att se att LO nu tydligt markerar vilken position som arbetarrörelsen bör inta inför eurokrisen. Arbetarrörelsen måste tydligt stå upp för löntagarnas och medborgarnas intressen.

För ytterligare angelägen debatt om eurokrisen, se Daniel Naurin på DN Debatt. Naurin gör klart att farhågor för att Sverige ska förlora i inflytande inte bör tas som intäkt för att gå in i den nya europakten. Katrine Kielos i AB gör en viktig markering mot en borgerlig statsminister som konsekvent har stött den europeiska åtstramningspolitiken. 

Socialdemokraterna har skäl att ta tydligare position. Dagens opinionsmätning ger skäl till eftertanke (DN). Blir år 2012 året då det vänder? undrar Martin Moberg. Mer om opinionsläget: Ronny Persson, Annarkia, Högbergs tankar. Christian Dahlgren ger rätt råd: S behöver möta framtiden med en analys av Wigforss’ skärpa (Christian Dahlgren).

24 kommentarer

Filed under Demokrati, Ekonomi, EU, EMU, euron, Jämställdhet

Kvinnor i politiken – världen förändras

President Ellen Johnson Sirleaf

President Ellen Johnson Sirleaf

Kvinnor har under historien haft begränsad möjlighet att utöva politisk makt. Så är det fortfarande. Bara 19 procent av världens parlamentsledamöter är kvinnor. Små steg framåt följs av svåra bakslag, som i de val som nyligen hölls i Egypten (Feministiskt perspektiv: Katastrofal könsbalans i Egyptens val).

Men trenden går likväl åt rätt håll. Alltfler kvinnor uppnår maktpositioner i politiken. Tre nyheter i veckan som gick påminner om kvinnors stegvisa inträde på den internationella politiska scenen: Nobels fredspris, toppmötet i Bryssel och klimatmötet i Durban, Sydafrika.

Liberias president, Ellen Johnson Sirleaf , har just besökt Stockholm. Som Afrikas första demokratiskt valda kvinnliga president har hon säkrat freden i Liberia efter år av krig. I lördags var hon en av tre kvinnor, som fick Nobels fredspris i Oslo.

När EU:s regeringschefer samlades i Bryssel i slutet av förra veckan var som vanligt mest män runt bordet. Men en kvinna dominerade scenen: Angela Merkel.

På klimatmötet i Durban stod fyra kvinnor i centrum: Klimatkonventionens generalsekreterare Christiana Figueres, mötesordföranden Maite Nkona-Mashbane  från Sydafrika, och Connie Hedegaard, EU-kommissionär och Jayanthi Natarayan, Indien, som slöt den slutliga kompromissen. Aldrig tidigare har så många kvinnor synts i toppositioner i de internationella klimatförhandlingarna. Från Sverige deltog Lena Ek, ny miljöminister.

Kan kvinnor göra skillnad?  Ja, kvinnors närvaro i politiken spelar roll, menar Lena Wägnerud, professor i statsvetenskap i Göteborg (Women in Parliaments). Sambandet mellan kvinnors närvaro i politiken å ena sidan, och politikens innehåll å den andra, är sammansatt, men studier av många länder visar att där kvinnor finns i politiken stärks kvinnors rättigheter.

Men oavsett vad kvinnor gör i politiken, är kvinnors närvaro självklart viktig. I ett jämställt samhälle har kvinnor och män lika stora möjligheter att uppnå makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma möjlighet att påverka både samhället och sina egna liv.

Om kvinnor i politiken, se The Quota Database. Database of Quotas for Women. Här uppdateras kvinnors närvaro i världens parlament kontinuerligt. Det land som just nu har flest kvinnor i sitt parlament är Rwanda. Om kvinnor och genus på mötet i Durban, se Linn Hjort i Feministiskt perspektiv. Hanne Kjöller om en av de övriga fredspristagarna, Leymah Gbowee, i DN.

3 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Förbud mot politik för full sysselsättning

EU:s regeringschefer har på toppmötet i förra veckan fattat beslut som i sak förbjuder regeringar att driva en aktiv stabiliseringspolitik i lågkonjunktur. Detta betyder att Europas regeringar förbjuder politik för full sysselsättning.

Detta är en orimlig politik, både ur demokratisk och ekonomisk synvinkel. Idén att lagfästa förbud mot budgetunderskott bygger på idén att samhällsekonomin är evigt harmonisk och stabil, och att det därför inte krävs någon aktiv offentlig politik för att upprätthålla efterfrågan, stimulera ekonomin och skydda medborgarna mot arbetslöshet, fattigdom och utslagning.

Erfarenheten visar att det är precis tvärtom.

Så sent som på 1990-talet hade Tyskland stora budgetunderskott, som ett led i processen att återförena två tyska stater till en.

Enskilda länder går ständigt igenom upp- och nedgångar i tillväxttal och statsinkomster, bland annat som ett resultat av skiftande demografisk struktur. Stora ungdomskullar, till exempel, kräver investeringar i omsorg och utbildning, som en nation fullt ut får tillbaka först efter flera decennier.

I klimatpolitiken vet vi att investeringar i dag kan spara stora utgifter i morgon. Den brittiske ekonomen Nicholas Stern har argumenterat kraftfullt för en långsiktig klimatpolitik, som på rätt sätt värderar morgondagens förluster. Med lagstadgat förbud för stater att driva aktiv stimulanspolitik minimeras möjligheterna att i framtiden kombinera en politik för full sysselsättning med klimatinvesteringar.

Facken säger nej till förslagen från EU. Deras argument är viktiga att lyssna på (se t.ex. LO-tidningen).

Jag noterar att ekonomen Paul Krugman nu helt har tappat tron på EU:s möjligheter att rädda europrojektet. Utan stimulanspolitik hamnar EU i en återvändsgränd – och demokratin hotas (Depression and Democracy och Killing the Euro). Himlen mörknar över Europa. Ett tungt ansvar vilar också på Sverige, vars regering under hela krisen med kraft har understött den förödande åtstramningspolitiken.

Jag skriver om euro-krisen i Aftonbladet. Mer om eurokrisen i Dagens Arena. Fortsatt debatt, luciadagen, då Folkpartiet drivet kravet på att Sverige ska ansluta sig till den nya finanspakten (SvD Brännpunkt). Annika Ström Melin på DN:s ledarsida skriver om toppmötets baksmälla.

 

.

21 kommentarer

Filed under EU, EMU, euron

EU och klimatet: kan positiv insats i Durban förändra agendan också på hemmaplan?

”Än en gång räddades förhandlingarna, men inte klimatet”.

Så sammanfattar Naturskyddsföreningen resultatet av klimatförhandlingarna i Durban (SNF). Det är en bra sammanfattning. På Durban-mötet nåddes till sist en överenskommelse om att förhandlingar ska fortsätta om ett nytt klimatavtal. Det är oerhört viktigt. Men ännu finns inga nya och kraftfulla åtaganden om att minska klimatutsläppen.

Det som ändock gläder mig som tidigare miljöminister är att EU nu har återvänt till en drivande position i klimatförhandlingarna. Att mötet till slut kunde nå en kompromiss är också ett starkt betyg till EU-kommissionären Connie Hedegaard. EU:s drivande roll i Durban, i allians med de fattigaste länderna, står i skarp kontrast till klimatmötet i Köpenhamn, där EU  – under svenskt ordförandeskap i EU – valde att ta position tillsammans med USA.

Sällan har en svensk regering gjort större skada för det internationella samfundet än i Köpenhamn, med Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren vid rodret. Om detta skrev jag själv i SvD i januari 2010 (Klimathaveriet är Sveriges fel och Klimatförhandlingar inte en kamp mellan ont och gott). I våras kunde SvD med hjälp av Wikileaks berätta hur Köpenhamnsmötet föregicks av intensiv dialog mellan den svenska och den amerikanska regeringen (SvD, Sverige slöt pakt med USA inför klimatmöte). Fiaskot i Köpenhamn var ett resultat av en långsiktig – och fullständigt förfelad – politisk strategi.

Sveriges nya miljöminister Lena Ek har nu ett stort ansvar att återupprätta förtroendet för svensk klimatpolitik, i världen och i EU. Hon måste visa om Sverige nu är berett att  driva en mer kraftfull klimatlinje i EU, eller om Sverige fortsatt ska förbli en stoppkloss.

I årets klimatranking från Climate Action Network och GermanWatch toppar Sverige forfarande i det sammanvägda resultatet, men ifråga om insatser i klimatpolitiken är det sämre. Sverige har rasat till plats 34 från en redan låg 24:e plats förra året. Ifråga om internationell klimatpolitik hör Sverige nu till de länder i världen som rankas sämst. Sverige har rasat ända ner till 42:a plats bland 61 länder (se Sverige bland de sämsta på internationell klimatpolitik).

Finns ett chans att vända skutan?

Lena Eks agerande som miljöminister kommer att ha stor betydelse, men ännu tyngre vilar ansvaret på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Om Sverige och EU ska lyckas vinna omvärldens förtroende och vända motståndet från länder som USA, Japan och Canada krävs en kraftfull investeringspolitik, som visar att klimatomställning kan gå hand i hand med ekonomiskt välstånd. Det krävs också en kraftfull politik för jämlikhet och välfärd, så att Europas medborgare ger sitt fortsatta stöd till klimatpolitiken.

Tyvärr har regeringen under hela sin tid vid makten drivit en rakt motsatt politik, både i EU och på hemmaplan. Ökad ojämlikhet och extrema åtstramningar i krisens Europa gör det allt svårare att nå klimatpolitiska mål. Fredrik Reinfeldt har också blivit allt tystare när det gäller klimatpolitik (Reinfeldt har tystnat i klimatfrågan, GP). Det inger inte förtroende.

Om vikten av att driva en ekonomisk politik som främjar klimatomställning och en hållbar samhällsutveckling har jag skrivit bl.a. i min blogg inför det senaste EU-toppmötet, Värna demokratin och den reala ekonomin. En mer djupgående analys finns i ett  par tryckta texter: Klimatpolitik och full sysselsättning (Arbetarrörelsens tanskesmedja) och ett bokkapitel i en nyligen utgiven bok: Climate policy and the social investment approach: towards a European model for sustainable development (i boken Towards a Social Investment Welfare State. Ideas Policies and Challenges, red. Nathalie Morel, Bruno Palier och Joakim Palme, Polity Press, 2011).

Som socialdemokrat ser jag fram emot en mer intensiv debatt på hemmaplan om vad som krävs av Sverige i ett läge, när såväl klimatkris som finanskris hotar vårt gemensamma välstånd och vår gemensamma framtid. Klimatet kräver internationell solidaritet och social rättvisa. EU visade i Durban att Europa kan göra skillnad – på ett positivt sätt. Låt det inspirera inför framtiden.

Mer om klimatavtalet: SVTFinancial Times, Expressen, DNSilobreaker.  Kritiken från miljöorganisationerna år hård, se t.ex. WWF. Kommentar från S talesperson Matilda Ernkrans. Lorentz Tovatt om varför klimatmöten misslyckas, i Dagens Arena.

Tre kvinnor hade nyckelroll på klimatmötet i Durban: Maite Nkona-Mashbane  från Sydafrika ledde förhandlingarna, Connie Hedegaard, EU-kommissionär och Jayanthi Natarayan, Indien, slöt slutligen kompromissen.

Jayanthi Natarajan

Maite Nkona-Mashbane

Connie Hedegaard

Connie Hedegaard

8 kommentarer

Filed under Miljö

Eurokrisen: Värna demokratin och den reala ekonomin!

Paniken i Europa tilltar. Det har blivit alltmer uppenbart att den europeiska valutaunionen saknar förutsättningar att fungera. Resultatet har blivit en ekonomisk kris, som hotar själva grunden i det europeiska projektet. TIllväxten sackar, arbetslösheten växer, fattigdomen fördjupas.

Det vore rimligt att i detta läge ställa frågan om euro-projektet främjar Europas ekonomiska framtid. Men det är en fråga som inte ställs. Striden står istället mellan två linjer för att rädda euron (se Gavyn Davies i  Financial Times). Dessa två linjer bygger på radikalt olika analyser av valutaunionens problem, och de levererar olika lösningar.

Enligt den första linjen måste euro-systemet kompletteras med finanspolitiskt samarbete, eftersom länder med sämre konkurrenskraft inte längre kan anpassa sin växelkurs eller sätta en ränta som är lämplig för den egna nationella ekonomin. Denna linje är i sak den rimliga, men om problemen ska åtgärdas krävs ett så nära samarbete att EU i praktiken förvandlas till ett Europas Förenta Stater.

Enligt den andra, ”hårda linjen”, är problemet i eurozonen inte valutaunionens konstruktion i sig, utan bristen på budgetdisciplin. Denna linje, som har drivits av Tyskland, ser nu ut att ha segrat.

Fyra dagar för det kommande toppmötet har Angela Merkel och Nicolas Sarkozy lagt fram ett förslag i sex punkter, med långtgående krav på stärkt budgetdisciplin. Förslaget innebär inte att vi går mot ett Europas Förenta Stater, men däremot innebär det beslut om mycket långtgående inskränkningar i de enskilda medlemsländernas självbestämmande.

Utan att några åtgärder vidtas för att rätta till eurosystemets grundläggande brister, ska varje land tvingas till budgetdisciplin genom automatiska sanktioner och bindande krav. EU-fördraget ska förändras så att Europadomstolen får rätten att avgöra om ett lands nationella budget är laglig eller ej.

Hur tänker den svenska regeringen agera? Merkozy har för avsikt att inom tre månader genomdriva en fördragsförändring där de helst vill ha stöd också av länderna utanför eurozonen. Detta är en process som förvandlar medborgare i Europa till statister i demokratin. Ett valutasystem som infördes från toppen, med löften om att ländernas nationella självbestämmande skulle bestå, tas till intäkt för att frånta medborgare makten över sin egen statsbudget.

Det borde vara en självklarhet för Sverige att inte medverka till denna typ av panikförändringar i EU-fördraget – framtvingade av en valutaunion som det svenska folket så tydligt har tagit avstånd ifrån.

Enligt dagens DN är den största faran för Europa att eurosamarbetet bryter samman. En större fara – som DN borde uppmärksamma – är att den europeiska reala ekonomin och den europeiska demokratin bryter samman.

Valutasystem har inget egenvärde. Deras värde består i att främja ekonomisk utveckling, mänsklig välfärd och demokrati.

Mer skrivet: SvD om lågt förtroende för euron, SvD om risk för sänkta kreditbetyg, DI om risken för euro-kollaps. Mer debatt tisdag: Ledare i AB, om den allt djupare euro-krisen i DN, om hotet mot demokratin i DI. Paul Krugman har gett upp hoppet; Killing the euro.

36 kommentarer

Filed under EU, EMU, euron