Idag skriver jag i Aftonbladet om hur kostnadsjakten i välfärden har slagit knut på sig själv. Snäva budgetar skapar orimliga arbetsvillkor, inte minst för kvinnor. Men bristen på resurser skapar också fattigdom och utsatthet, som kan skada Sverige för decennier framåt.
Jag hoppas att Socialdemokraterna nu tar chansen att utmana moderaterna med en kraftfull social investeringspolitik. Ingenting är viktigare för framtiden än att satsa på barn och unga. Människan är ekonomins dyrbaraste resurs.
Under Jämställdhet, Välfärd
Jag läser att Sverige nu har sagt ja till Europakten (DN). Det är ett beslut som gör mig sorgsen i djupet av mitt hjärta, inte minst efter de många veckor då mitt eget parti på ett klokt sätt stod upp för ett nej (Klokt nej till europakten).
Jag själv och många med mig röstade nej till euron år 2003, därför att vi insåg att detta var ett valutasystem som saknade förutsättningar att fungera. Utvecklingen sedan dess har med förfärande tydlighet visat hur en felaktiga penningpolitik kan driva länder in i kris och recession. Det är bra att Sverige står utanför euron, och vi har inga skäl att gå in i desperata räddningsaktioner som inte visar vägen mot en verklig lösning.
Statsministern hävdar att EU-länderna nu ska göra vad Sverige har gjort de senaste 15 åren. Det är inte korrekt. Sverige har förvisso haft budgetregler, men Sverige har också haft en flytande växelkurs och därmed en annan möjlighet till anpassning än nedpressning av löner och priser. Det är en fundamental skillnad.
Statsministern menar att stabila statsfinanser i Europa är bra för svensk export. Så är knappast fallet, eftersom den åtstramningspolitik som pakten föreskriver förvärrar krisen och möjligheterna att komma ur den recession som nu plågar Europa.
Vi kan alla enas om att det ligger i svenskt intresse att Europa bärs av en väl fungerande real ekonomi. Men om euron utgör en stor del av problemet, är europakten ingen bra lösning.
Tio socialdemokratiska ledare skriver idag på DN Debatt om den nordiska modellen, och det viktiga arbetet med att förnya denna framgångsrika samhällsmodell i en ny tid (DN). Här ligger vår riktigt stora och viktiga utmaning.
Men en dag som denna kan det också vara värt att minnas att den nordiska modellen växte fram som ett alternativ till den typ av liberal åtstramningspolitik, som nu präglar Europa. En hållbar samhällsutveckling måste sätta de sociala investeringarna i fokus. Starka statsfinanser kräver en stark real ekonomi, och en sådan skapas inte genom formaliserade krav på budgetbalans.
Mer om pakten: DNs ledare, forskare på SvD Brännpunkt. Paul Krugman bidrar i dagens krönika med några informativa diagram.
Under EU, EMU, euron
I kväll ska EU:s ledare ta ställning till europakten. Man ska också diskutera åtgärder för att stimulera ekonomin. Det är ett möte av stor betydelse för Europas kvinnor. Om detta skriver jag i dag på SVT Debatt.
Alltför hårda åtstramningar i europaktens kölvatten innebär stora risker för kvinnors jobb och välfärd. Investeringar, inte nedskärningar, behövs för att långsiktigt säkra jämställdhet och en hållbar europeisk ekonomi.
Vad kan då göras för att vända trenden i detta svåra läge? Skarpa argument är kanske det bästa krutet.
Jämställdhet kan vara vägen till tillväxt och återhämtning för Europa, hävdar mina partikamrater Ylva Johansson, Anna Hedh och Olle Ludvigsson i en viktig artikel på SvD Brännpunkt (28 januari). De utgår från en studie av Goldman och Sachs, som pekar på stora potentialer:
Om den kvinnliga sysselsättningen i euroområdet höjdes till nuvarande manliga nivåer skulle resultatet kunna bli en BNP-ökning på uppemot 11 procent. I flera av de svagaste – och minst jämställda – ekonomierna är potentialen större. I Spanien, Italien och Grekland skulle det kunna handla om BNP-ökningar på upp till 13, 19 respektive 21 procent.
Ekonomiska argument brukar bita – om något. Just nu är dock den finansiella stabiliteten en större och mer akut fråga i Europa än oron för den ekonomiska tillväxten. Akut krislösning står högst upp på kvällens agenda.
Till sist: Det viktigaste målet, ur kvinnosynpunkt, är förstås att skapa en större frihet för Europas kvinnor – med jobb, valfrihet, välfärd. Låt oss hoppas att fortsatta framsteg blir möjliga, också inom europaktens strama regelverk.
Vad Sverige beträffar, hör jag personligen till dem som inte ser något skäl för Sverige att ansluta sig, vilket jag tidigare har skrivit om i mitt inlägg Klokt nej till europakten. Tyvärr höll Socialdemokraterna inte fast vid sitt kloka nej. Den debatten lär fortsätta.
Det har funnits starka önskemål inom Socialdemokraterna om ett starkare medlemsinflytande och större öppenhet i valet av partiordförande. En förändrad process är viktig för medlemmarna, men också för partiordföranden, som därmed stärks i sin legitimitet. S-kvinnor är en av flera av organisationer som har pläderat för större öppenhet.
Carin Jämtin gav igår besked om att en sådan mer öppen process ska bli regel i framtiden, men hon gav också besked om att den denna gång blir något helt annat: en kort process med beslut av partistyrelsen. Det beslutet, som har stötts upp av partidistrikten, ställer stora krav, inte minst på den person som kommer att föreslås som partiordförande. Det ställer också mycket stora krav på partiets övriga ledning och partiet som organisation. Många medlemmar känner sig idag trötta och missmodiga. Processen att välja ny ordförande får inte ytterligare rasera tillit och förtroende.
Tre socialdemokrater skriver idag i SvD med förslag om en kort men öppen process med flera kandidater, som alternativ till det förslag om en kort process som nu har lagts av VU. Det är en stark signal om krav på möjligheter att påverka. Den signalen måste fångas upp, även om det inte sker just i den form som artikelförfattarna föreslår.
Centralt för att den fortsatta processen ska lyckas i den form som nu föreslås, som jag bedömer det, är att den nye partiordföranden redan från början har en stark förankring. Det måste också finnas en färdväg framåt där partiet ger medlemmarna en verklig möjlighet att ta beslut om partiordförandeposten på nästa kongress.Den partiledare som nu väljs ska vara en möjlig men inte en självklar långsiktig lösning.
Mest centralt för partiet, både på kort och lång sikt, är att en ny partiordförande lägger sig vinn om att stärka sin legitimitet genom klokt ledarskap och en kontinuerlig dialog med rörelsens många företrädare och medlemmar. Valet att tillsätta en partiledare i en snabb, intern process skapar en uppförsbacke i sig. Den kan bara övervinnas genom att visa medlemmarna att priset var värt att betala. Belöningen måste vara: Partiet fungerar, olika åsiktsriktningar kommer till tals i en öppen och konstruktiv debatt, ny politik formuleras, och medlemmarna känner stolthet över sitt parti. Min bedömning är att VU genom ett klokt beslut kan svetsa samman partiet. Men det är en svår resa, som kommer att kräva hårt arbete för att lyckas.
Frågan om partiordförandens förmåga att vinna förtroende i många olika grupper, inom partiet och inom väljarkåren, är en nyckel till framgång i ett stort parti som Socialdemokraterna. Här finns en utmaning, som ligger bortom den egna personen och den egna erfarenheten. Ingen partiordförande kan i sin egen person representera alla de viktiga väljargrupper och intressen som samlas inom socialdemokratin: unga och äldre, arbetare och tjänstemän, inrikes och utrikes födda, män och kvinnor. Men en enskild företrädare kan bygga ett lag som speglar partiets mångfald och stärker förtroendet. Och detta måste ske på ett mer genomtänkt och tydligt sätt, än vi tidigare har sett.
Som ordförande för S-kvinnor vill jag gärna se en kvinnlig ordförande för Socialdemokraterna, men framförallt vill jag se en ordförande som bygger ett jämställt lag och en ordförande som ser och lyfter kvinnors centrala politiska frågor; från låga löner till familjelivets ojämlika villkor. Socialdemokraterna är av tradition ett parti med många kvinnliga väljare, och ett parti som på ett slagkraftigt sätt har kunnat driva en politik för jämställda livsvillkor. Men på senare tid har partiet tappat på båda fronterna. Det duger inte, när Socialdemokraterna nu ska komma igen.
Den snabba processen väcker berättigad oro bland socialdemokrater, se t.ex. Martin Moberg, Högbergs tankar och HBT-sossen. Johanna Palmström, Arena, skriver istället klokt om sakfrågor och uppmärksammar den helt centrala politiska frågan om kvinnors arbetsvillkor. Monica Green, bra om varannan herrarnas. Media: rykten om VU:s förslag i DN. Mer ur flödet, saxat från Moberg: Sydöstran, Gotlands folkblad 1, 2, Dagbladet, Piteå-tidningen, Norrländska socialdemokraten 1, 2, Arbetarbladet, Västerbottens folkblad,Värmlands folkblad, Östran 1, 2, SvD 1, 2, 3, Skånskan, Expr, 2, 3, SVT 1, 2, 3, 4, 5, Nyhetskanalen, SR 1, 2, 3, GP 1, 2.
Under Jämställdhet
Socialdemokratin ska vara framåtblickande och modern, inte traditionell och fast i det förflutna. Detta är en argumentation som ofta återkommer i socialdemokratisk debatt, nu senast i Dagens Nyheter där Peter Weiderud (21 januari) pläderar för fortsatt modernisering av partiet.
Jag tror att vi alla kan hålla med om att Socialdemokraterna ska vara ett modernt parti; modernt i värderingar och arbetssätt, öppet för tidens nya utmaningar och möjligheter. Problemet är att modernisering tycks ha blivit liktydigt med att plädera för mera marknad. Och mera marknad är knappast modernt; tvärtom.
Den marknadsliberala modell som under senare år har blivit ett dominerande paradigm, i världen och i all synnerhet i Sverige, är i stort sett detsamma som rådde under 1920-talet. Effekterna är också i stort sett desamma.
Stor frihet för kapitalets rörlighet har skapat global ekonomisk obalans och finansiella kriser. Inom eurozonen gäller anpassning genom intern devalvering, med svåra sociala konsekvenser. Större utrymme för marknaden har drivit fram en växande ojämlikhet, världen över. I Sverige ökar klyftorna mellan kvinnor och män. Krav på budgetbalans går före effektiv efterfrågepolitik. Det är tjugo år sedan Sverige hade full sysselsättning.
Om vi som socialdemokrater vill ha modernisering, kan det inte vara modernisering som skapar ojämlikhet, arbetslöshet och social kris. Det måste vara en modernisering som sätter gränser för marknaden och som värnar social jämlikhet: en modernisering för en hållbar och rättvis samhällsutveckling.
Under Uncategorized
Det har varit en dag fylld av starka känslor.
Jag kom nyss hem från minneshögtiden för Fadime Sahindal, i Uppsala. Tal, teater och musik. Politisk samling kring invigningen av Fadimes plats, vid den vackra Fyrisån. Det ska bli en plats till minne av alla unga män och kvinnor som drabbas av våld och förtryck i hederns namn. Jag tänker på de viktiga värden, som så många av oss kämpar för i politiken. Alla kvinnors frihet att forma sitt eget liv. Alla människors lika värde.
Medan minnesstunden pågick, höll Håkan Juholt sitt avskedstal i Oskarshamn. Nu går partiet in i ett nytt skede, med större utmaningar än någonsin tidigare.
Det är en svår stund för partiet. Jag vill ge två kommentarer, en som S-kvinnors ordförande, och en mer personlig reflektion.
För drygt tre månader sedan, fredagen den 14 oktober, hade S-kvinnors nya förbundsstyrelse möte på Sveavägen 68. Det skedde under belägring av ett stort antal journalister, som väntade på besked från partiets VU som sammanträdde på våningen ovanför.
S-kvinnors styrelse diskuterade den kris som då hade uppkommit i samband med kritik med partiordförandens hyresersättning, men styrelsen enades om att S-kvinnors viktigaste, gemensamma uppdrag inte vara att diskutera ordförandefrågan utan att bidra till att återskapa förtroende för Socialdemokraterna. ”Som S-kvinnor kan vi spela en viktig roll, inte minst genom att vinna ökat stöd för en progressiv jämställdhetspolitik.”
Detta beslut har därefter varit en riktlinje för S-kvinnor. Förbundet har haft fokus på S-kvinnors viktiga politiska frågor: kvinnofrid, familjepolitik, och kvinnors arbetsvillkor. Vi har strävat efter att utveckla S-kvinnor som organisation. Vi har försökt lyfta jämställdhetsfrågorna i den politiska debatten. S-kvinnor har som sidoorganisation inte tagit position i partiets kris. Däremot vill S-kvinnor kunna vara en konstruktiv kraft i arbetet framåt.
Till sist en personlig kommentar:
Håkan Juholt har under sin tid som partiledare lagt om kursen i flera socialdemokratiska profilfrågor. Han har gjort det med kraft och på ett sätt som jag själv har pläderat för på denna blogg. Ett viktigt exempel är avregleringarna i välfärden.
Jag är övertygad om att Håkan Juholt genom sitt mod att ompröva partiets politik har gjort en viktig insats som kommer att ha betydelse i partiets fortsatta idédebatt.
Jag är också övertygad om att Socialdemokraterna som parti har alla förutsättningar att i konstruktiv idédebatt enas om nya, välgrundade positioner i välfärdspolitiken – liksom inom många andra politikområden.
Men viktigast av allt är nu att tillsammans värna partiets sammanhållning och våra gemensamma mål: en politik för jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet.
Under Uncategorized
Idag hedras minnet av Fadime Sahindal i Uppsala. Jag deltar i minneshögtiden, som inleds vid Fadimes grav på gamla kyrkogården.
Budet om Fadimes död i januari år 2002 har för alltid etsat sig fast i minnet.
Tragedin var så djup att politikens svek blev förfärande tydligt. Efter mordet på Fadime var det inte längre möjligt för samhället att blunda för hedersrelaterat våld, med det förtryck och den förföljelse som Fadime själv hade vittnat om.
Själv mötte jag frågan om hedersvåld för första gången i min roll som forskare, under sent 1990-tal. Jag drev ett forskningsprogram om kvinnors ställning i framtidens svenska samhälle. Då blev jag kontaktad av rättssociologen Astrid Schlytter, som tidigt riktade ljuset mot hederskulturens problem.
Astrid Schlytter fick mig att förstå att forskning om kvinnors framtid i Sverige inte längre kunde blunda för frågor om hederskultur och värderingskonflikter. Svenska feminister måste tänka om. Hon ställde de viktiga frågorna. ”Vem tar den utsatta flickans parti?” ”Vilket ansvar har politiken?” Schlytters kritik mot 1990-talets svenska politik var chockerande skarp. Politiken hade inte bara försummat att ta unga, utsatta kvinnors parti. Den hade gått ut på att osynliggöra deras utsatthet.
Idag är läget ett annat. Insikten om hedersrelaterat våld och förtryck har vuxit, bland politiker och forskare. Fler vill försvara unga kvinnors rätt till ett eget liv.
Men mycket återstår att göra.
En stor utmaning handlar om att stärka skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap. Trots att svensk lag i princip gör klart att äktenskap ska ingås av fri vilja från 18 års ålder, drivs många unga in i ofrivilliga äktenskap. Skärpt lagstiftning krävs. Samhället måste stå på de ungas sida.
En annan utmaning handlar om att försvara den starka, generella välfärdspolitiken.
Kvinnors frihetskamp, genom historien, har handlat om att skapa ett eget handlingsutrymme, i relation till familj och släkt. Därför är det oroväckande att den generella svenska välfärdspolitiken inte längre lika tydligt som tidigare värnar individens rätt till social trygghet och personlig autonomi. Allt mer ansvar för försörjning och välfärd skjuts över på familjen. Det drabbar alla kvinnor, men allra mest de kvinnor som är i störst behov av samhällets stöd.
Många kvinnor som går emot hedersförtryckets påbud om hur kvinnor ska vara och leva tvingas att välja mellan sin frihet och sin familj. Det är i grunden ett omöjligt val. Att bli förskjuten från sin familj är ett trauma i sig. Då krävs socialt stöd så att ett fängelse inom familjen inte bara byts ut mot ett annat fängelse: fattigdom och isolering. Den som tvingas bryta helt med familj och släkt för att fly undan hot måste få chansen att bygga en ny framtid.
Vi ska aldrig glömma Fadimes öde och hennes kamp för ett eget liv i frihet och värdighet. Vi ska heller aldrig glömma alla de kvinnor som i tystnad lever ett liv utan frihet under hedersrelaterat förtryck, och inte heller alla de kvinnor som kämpar för rätten att få vara sin egen.
Vi ska aldrig glömma, därför att kampen berör själva kärnan i varje människas liv: längtan efter att växa och utvecklas, med de drömmar och förmågor som vi alla bär inom oss.
Vi ska aldrig glömma Fadime, och aldrig glömma att demokrati och gemensamt ansvar behövs för att värna kvinnors rättigheter och kvinnors frihet.
Denna text finns också som gästblogg på Fadimedagens egen blogg, med mer information om minneshögtider kring 1-årsminnet av Fadimes död.
Under Uncategorized
Fredrik Reinfeldt driver på för att Sverige ska ansluta sig till Europakten (SvD). Håkan Juholt och Socialdemokraterna säger nej. Det är klokt.
Europakten är tänkt att bli lösningen på eurons kris. Därmed fördjupar den alla de problem, som gör att euro-zonen redan idag fungerar så illa – ekonomiskt och socialt. Skuldkrisen växer, fattigdomen och ojämlikheten tilltar.
Men även de som är positiva till euron borde tänka sig för innan de förordar en snabb svensk anslutning. Europakten förhandlas nu fram i högt tempo, och i ett läge av skarp inbördes konflikt mellan Europas länder. Det är inte någon bra utgångspunkt. Väl fungerande ekonomiska institutioner måste byggas med omsorg. Det tar tid.
Eurozonens länder må känna sig tvingade att agera snabbt, trots de risker detta innebär. För Sverige, som inte tillhör eurozonen, finns det inga som skäl att binda upp sig i regelverk som skapats i panik.
Under EU, EMU, euron
I veckan som gick fick vi se hur hur Kristdemokraterna fortsatt styr regeringens politik mot en förlegad värdekonservatism. Kristdemokraterna fick sista ordet ifråga om tvångssterilisering i samband med könsbyte, trots att ansvarig minister Erik Ullenhag var av annan åsikt (DN,SvD). En upprörd debatt har följt, inte minst inom borgerligheten, och den debatten finns det skäl att hålla i.
Samtliga regeringspartier utom Kristdemokraterna lägger stor kraft på att profilera en till synes radikal politik i värderingsfrågor. Det gäller HBT-frågor, men också jämställdhet. Därmed bör de också ställas till svars, när politiken i praktiken går tvärs emot den progressiva agenda som man säger sig försvara.
Folkpartiet har under decennier varit borgerlighetens radikala röst i värderingsfrågor. Hur många gånger kan Folkpartiet backa för Kristdemokraterna, utan att tappa all trovärdighet som progressivt parti? Om Folkpartiet verkligen månar om lika rättigheter, varför är det just dessa frågor som ständigt kompromissas bort?
Moderaterna och Centerpartiet är traditionellt värdekonservativa partier, som på sistone har försökt ömsa skinn. Inte minst de ”Nya Moderaterna” ska vara moderna ifråga om såväl HBT-frågor som jämställdhet. Men hur trovärdigt blir dessa partiers försök att lämna värdekonservatismen bakom sig, om de i skarpa lägen ständigt ger sitt stöd till Kristdemokraterna? Frågorna är tydligen inte viktigare än att man gång på gång kan säga en sak, men göra en annan.
Värderingsfrågorna är en akilleshäl för borgerligheten. Hur många gånger kan Folkpartiet backa? HBT-frågorna sätter frågan om mänskliga rättigheter i fokus. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng borde upplevas som ett slag i ansiktet för liberaler, som tidigare har gått i främsta ledet för ett jämställt samhälle.
Skrivet och bloggat, kritik från opposition och RFSL: Rödgrön press mot sterilisering, Kör över KD och stå upp för transpersoners mänskliga rättigheter, Varför inte köra över KD om tvångssteriliseringarna? Jag har tidigare kritiserat Folkpartiets för deras brist på offensiv vilja i värderingsfrågorna: ”Dagens folkpartister saknar socialt patos” (GP).
Mer debatt om tvångssteriliseringarna: Sterilisering ett juridiskt krav inte ett medicinskt, Regeringen har kohandlat bort mitt människovärde, Konservativ förvirring om sterilisering, Frågan om sterilisering komplex vid könsbyte, Tvångssterilisering hör inte hemma i ett modernt samhälle, Landstingen måste reagera mot tvångssteriliseringarna.
Under Demokrati
Svenska, borgerliga feminister duckar ifråga om kvotering till näringslivets styrelser. Varför, när EU-kommissionen har lyft kvoteringskravet och öppnar möjligheten för ett genombrott för jämställdheten i EU? Den frågan ställer jag och Anna Hedh i DN, där ämnet just nu är föremål för skarp debatt.
Utgångspunkten för denna debatt är att tre borgerliga kvinnoförbund (Liberalernas, Centerns och Kristdemokraternas) vill slippa den politiska debatten om kvotering. Enligt Bonnie Bernström, Gunilla Hjelm och Maria Fälth behövs inte någon lagstiftning om kvotering för att skapa jämställdhet i näringslivet (Kvotering inte nödvändig för att öka jämställdheten).
Som feminist tycker jag att det är hoppfullt att se hur de borgerliga kvinnornas ängsliga försök att undvika frågan om kvotering möter motstånd, också i deras egna partiled. Tre ledamöter i Centerns partistyrelse kritiserar sitt eget kvinnoförbund för en konservativ jämställdhetspolitik (Håll dörren öppen för kvotering). De tre kvinnoförbundens utspel ger fritt spelrum för Moderaternas partiledning att ta initiativ i kvoteringsfrågan, noterar de (allt medan Moderatkvinnorna tiger i debatten).
Forskaren och revisorn vid Riksrevisionen Jesper Sundewall går också i polemik mot de borgerliga kvinnornas konservatism. Företrädarna för de tre borgerliga kvinnoförbunden missar målet totalt, menar han. Deras förslag till åtgärder som kan ersätta kvotering framstår som ”tafatta försök” som inte på allvar kan öka jämställdheten i näringslivet (Kvoteringslag väntar om inte näringslivet tar ansvar för jämställdheten).
Jag tycker att den uppblossande debatten om kvotering är intressant ur jämställdhetspolitiskt perspektiv, på två sätt.
För det första är den ett av många exempel på splittring och konflikt i borgerlighetens jämställdhetspolitik. Partierna är oeniga internt, och de fyra partierna kan inte heller samlas kring en gemensam regeringslinje. Utspelen spretar åt flera håll.
För det andra är det märkligt att se hur de de borgerliga kvinnoförbunden duckar i debatten. De visar en påtaglig ovilja att tänka radikalt i sin viktigaste fråga: jämställdheten mellan kvinnor och män.
Om de borgerliga politiska kvinnoförbunden väljer att bromsa effektiva åtgärder för att öka jämställdheten istället för att aktivt pröva deras bärkraft, då måste frågan ställas vilken roll som de vill spela i den politiska debatten. Rollen som bromskloss finns det redan många i borgerligheten som gör anspråk på.
Under Jämställdhet
Lena Sommestad 