Ett kvinnoperspektiv: samhällsliv bortom egenintresset

Idag skriver jag i Aftonbladet om en förlorad idé: idén att vi som människor har förmåga att handla moraliskt, bortom egenintresset.

Numera tycks det vara en självklarhet att styra genom ekonomiska incitament. Så utformas politiken.

Men historiskt har samhällen byggt på att många människor, i många situationer, inte alls handlar efter egenintresse.  Samhällsliv kan bygga på andra principer. Det är vanligt att resonera i termer av olika principer, som ska balanseras mot varandra. Egenintresset är en, solidaritet eller omsorg en annan.

I vissa samhällen associeras egenintresset med manlighet. I USA, till exempel, har detta varit tydligt. Där talar man om de separata manliga och kvinnliga samhällssfärerna, separate spheres. Den manliga samhällssfären förknippades historiskt med marknad, offentlighet, profit och egenintresse. Den kvinnliga sfären, däremot, förknippades med hem och civilsamhälle, omsorg och osjälviskt handlande. Idag är dessa idéer om separata sfärer inte längre lika starka, men spåren finns kvar i den politiska kulturen.

I Skandinavien har uppdelningen i manligt och kvinnligt inte varit lika tydlig som i USA, men den finns, också här. Den norska forskaren Hanne Haavind myntade en gång begreppet omsorgsrationalitet, för att beskriva hur i synnerhet kvinnor har handlat efter en annan logik än egenintressets. Kvinnor, som historiskt har haft samhällsansvaret för liv och död, uppfostran, hälsa och omsorg, agerar inte alltid som de borde,  enligt marknadslogiken. De presterar utan att få ekonomisk belöning.

Egenintressets logik kan också beskrivas som marknadens logik i kontrast till demokratins eller offentlighetens logik. Beslutsfattare i det offentliga ska enligt idén om god samhällsstyrning agera enligt förutsägbara och transparenta regelverk – inte efter egenintresse. På liknande sätt ska professioner som lärare i sina handlingar enligt traditionen styras av yrkesetik – inte av egenintresse. Vårdens och omsorgens många yrkesgrupper står i skärningspunkten mellan ekonomistyrning och omsorgsrationalitet.

Det märkliga med den politiska kulturen i Sverige idag är att idén om egenintresset som handlingsprincip tycks ha sprängt alla gränser. Egenintresset anses vara den rimliga utgångspunkten för människors handlande inte bara på marknaden utan också i offentligt finansierade verksamheter, inklusive omsorg och utbildning. Möjligen kvarstår en liten oas i det privata hemmet, där det anses självklart att omsorgsrationalitet ska råda – åtminstone för mammor. (Moderskärleken är ju ovillkorlig, liksom det jobb som den för med sig. För pappor är det dock inte riktigt lika självklart. För att pappor ska vilja vara hemma lika mycket som mammor utbetalas numera en bonus – en jämställdhetsbonus…)

Annonser

17 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Välfärd

17 responses to “Ett kvinnoperspektiv: samhällsliv bortom egenintresset

  1. Maths

    Jag vill varmt rekommendera alla att läsa Lasse Bergs böcker om Kalahari. Den senaste heter ”Skymningssång i Kalahari”. I den typ av samhälle som människan uppstod i var ett jägar-samlarsamhälle och där var det inte frågan om något egenintresse. Där fick man lov att samarbeta på ett oegennyttigt sätt. Den typ av samhällsordning vi har idag är bara knappt 10.000 år, att jämföra med den tid som människan har funnit. 🙂

  2. Bo Persson

    Hej Lena,
    detta är min första kommentar och jag vill först tacka för alla dina bloggartiklar, du är en efterlängtad röst i den alldeles för tunna vänsterdebatten!! Du sätter fingret på en central samtidsprocess och jag undrar om inte en ganska stor del av många dagsaktuella företeelser inklusive främjande av egenintresset bottnar i en enda, men gigantisk ideologisk förändring de senaste 30 åren: ”sprängningen” av ett trovärdigt politiskt vänsteralternativ? Varför skulle folk engagera sig i starka moraliska ställningstaganden till andra utanför den närmaste kretsen om inte det också finns politiska aktörer som anger denna typ av samhällsbygge som realistiskt och rimligt? Som jag ser det behöver vänstern bygga ett långsiktigt program med förändringar som inte i första hand görs uppifrån och ner utan som kan engagera de många människorna. Ömsesidig solidaritet kan växa bra i sådan mylla. Så: aktivitet från de många kring ett rimligt vänsterprogram kommer att förskjuta många individuella beslut från egenintressets dominans. Jag lovar!
    bosse

  3. Bosse Bergkvist

    Än en gång: TACK, Lena!
    Och..
    Länge var hela den offentliga sektorn fri från (ekonomiskt) egenintresse, i kontrast mot affärsvärlden, krämarnas värld, där profitmaximering var motivet och helt i sin ordning.
    Nu har vi verkligen bitit oss själva i tummen! (=privatisering)
    Att få och ta som livets mening i stället för att ge… Så ovärdigt!
    SOLIDARITET är ORDET att leda oss.

  4. Fredrik Holm

    Lena, dina resonemang påminner ju mycket om Elinor Ostroms (nobelpristagare i ekonomi 2010), när hon visar hur den roffarmentalitet som förutsätts med uttrycket ”allmänningarnas tragedi” faktiskt inte finns i åtminstone mer begränsade kultursfärer. Turkiska fiskebyar har haft regler om vem som får fånga hur mycket fisk – och så har fisken räckt. Bönder i Himalaya har haft strikta system för vattentilldelning – och så har vattnet räckt. Det är som du säger inte alls givet att människan enbart agerar ”rationellt”, dvs utifrån egenintresse, utan exemplen på en annan rationalitet är många, och inspirerande. Tack för tänkvärda rader!

  5. Den här frågan är väl filosofisk och psykologisk. Vad styr individen? Men du har rätt Lena , svaret är avgörande för hela den sociala utvecklingen.
    Är det indiviualistiska synsättet äkta eller endast ett resultat av påverkan.
    I dag misstror individen samhället , som har blivit en institution för individen att tjäna och inte en som tjänar individen. Skattepengar ser ut att försvinna i oändliga fickor hos politiker och andra och myndighetsbesluten över individen blir fler och fler. om inte samhällsstyrningen är solidarisk varför ska individen vara det?

  6. U_M

    Jag instämmer i denna mycket fina artikel!

  7. Olof Johansson-Stenman

    Jag håller också med. Tilläggas kan kanske att mycket av nyare nationalekonomisk forskning inom s k beteendeekonomi har ett betydligt bredare perspektiv på mänskligt beteende (jämfört med traditionell nek-forskning), där s k sociala preferenser och olika varianter på oegennyttigt beteende analysera systematiskt inte minst med experimentella metoder. En viktig och tämligen robust insikt är att många människor kan kategoriseras som s k betingade samarbetare, vilket innebär att de är villiga att agera för det gemensammas bästa, också till priset av att de förlorar en del på det själva, om de flesta andra också i tillräcklig grad agerar för det gemensammas bästa. Om däremot andra blir renodlade snålskjutsåkare så tenderar även den enskilda individen att förlora sin inre drivkraft för samarbete. För att samhällen skall fungera väl krävs, tror jag, att man är villiga att göra vissa i alla fall kortsiktiga uppoffringar för att gynna andra och/eller det gemensammas bästa.

  8. stellan F. Hamrin

    Mycket sann och viktig beskrivning tycker jag. Behovet av solidaritet och gemensamma ansträngning blir ju bara än större med klimathotet och nödvändigheten av rättvist klimatutrymme. I-länder förbrukat mer än u-länder; män mer än kvinnor.
    Fredriks kommentar är intressant. Också i Sverige hade kustfiskarna särskilda vatten avsatta för äldre och handikappade (ex. ål- och skaldjursfiske inomskärs) och i jordbruket var från början nästan alla resurser gemensam (idag bara det gemensamma fisket i sjöar och vissa kustområden). Uppodlingen av ”våtmark” under främst 1800-talet skedde i stor utsträckning gemensamt även om marken idag är skiftad. I många fall skulle dessa marker idag (och ännu hellre gemensamma musselodlingar längs kusten) kunna bli gemensamma åtgärder på nytt så att byarna kollektivt kan man minska sina närsaltutsläpp. Och slippa mycket dyrare enskilda insatser på ofta sämre ställen. Bara reglerna gjorde detta möjligt.
    Stellan

  9. Pingback: Hemlöshet – ännu ett politiska tillstånd att blunda för? | LO Bloggen

  10. Jag blev så inspirerad av din krönika, så jag skrev ett eget blogginlägg, där jag citerar dig en del och delger mina tankar kring solidaritet kontra egenintresse. Tack för inspirationen.
    Vendla
    ps Bloggen heter Stugtankar och har adress http://www.skogsviola.blogspot.com.

  11. Pingback: Visst kan vi sänka arbetstiden… « Ett hjärta RÖTT

  12. Bosse Elmgren

    Lena tar upp en kärnfråga som gäller en grundläggande skillnad mellan socialdemokratisk och borgerlig idévärld. Gemenskap eller egoism?

    I förlängningen av detta är frågan: Ska det vara demokratiska beslut eller affärsuppgörelser som bestämmer utvecklingen, i smått som i stort?

    Eleanor Ostrom, som 2009 fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne, har frågan om människors handlande kan styras av omtanke om det gemensamma bästa som ett huvudämne i sin forskning. (Fredrik Holm påminde i går om hennes arbete.) En annan forskare som behandlat detta tema är Robert Putnam. Jag har med nöje och tillfredsställelse läst vad båda skrivit i ämnet.

    Enligt Ostrom är människor som har liknande problem och mål benägna att se till det gemensamma bästa hellre än till egen kortsiktig vinning, särskilt under vissa förutsättningar. De bör ha en insikt om att det blir bättre för alla om man handlar i samförstånd och för det gemensamma bästa och sämre för alla om man inte gör det. De bör också ha samma tillgång till information och möjlighet att diskutera med varandra. Och de bör känna tillit till varandra.

    Hennes omfattande forskning vänder upp och ned på mycket av traditionell nationalekonomisk teori och de resonemang om allsköns ”incitament” (såväl ”piskor” som ”morötter”) som anses krävas för att människor ska göra sitt bästa.

    Robert Putnam har forskat om det ”sociala kapitalet”, som består av deltagande i föreningsliv, normer att ömsesidigt hjälpa varandra etc. Hans forskning ligger idémässigt mycket nära Ostroms.

    Av praktiska skäl går det inte att vara utan marknadsekonomin, men den måste underordnas demokratiska beslut som krävs för att ta till vara det gemensamma bästa. Marknadsekonomin har inget demokratiskt innehåll, konstaterade Olof Palme. Och, kan man lägga till, den bygger ytterst på den snöda vinningen som drivkraft, egoismen. Om marknadstänkandet kan tyglas så kan vi vidareutveckla människors förmåga att tänka på andras väl och ve än vårt eget och på det gemensamma bästa.

    Vi borde ägna mera tid och kraft åt att utveckla vår förmåga att sköta stora och små samhällsuppgifter i gemensamma former – kommunalt, i kooperativ, i ideella föreningar. Minst lika mycket tid och kraft som har ägnats åt att finna på olika metoder för entreprenader och upphandlingar. Det är inget axiom att olika uppgifter sköts bättre av vinstgivande företag än av det gemensamma.

    Jag finner det vara en mera utvecklad och bättre form av mänsklig kultur när vi kan drivas av omtanke om medmänniskor och det gemensamma bästa än när dfrivkrafterna bara är snäv egennytta, piskor och morötter. Låt oss försöka övertyga så många som möjligt om detta! Förutsättningarna finns.

    Bosse Elmgren
    Södertälje

  13. Mikael

    Härlig artikel, som visar med all önskvärd tydlighet varför skulderna skenar i länder där partier som ligger lite mer till vänster styr. Det har plötsligt blivit förkastligt att vara ekonomisk.
    Kul också med manligt-kvinnligt-vinkeln. Lite som yin och yang, dag och natt, ont och gott. Det är naturligtvis männen som är onda, någon som är förvånad?
    Men det bästa tyckte jag var att du slängde in demokrati lite löst i sammanhanget. Som om demokrati och marknadsekonomi var motpoler. Det är naturligtvis tvärtom, de hänger ihop som ler och långhalm, de stöttar och utvecklar varandra. Om du tänker efter var i världen marknadsekonomin finns och var demokratin finns så förstår du att jag har rätt.
    Själva idén att man inte kan vara både ekonomisk och solidarisk är så befängd att jag höll på att trilla av stolen.
    Till sist så förstår jag nog inte Lenas definition av egenintresset. Det är väl egenintresset som gör att de turkiska fiskarna begränsat sitt upptag? De vill naturligtvis allihop att den ska räcka längre. Det är väl också Lenas egenintresse som tillfredsställs om vi skickar in massa miljarder till staten, hon tror ju att vården blir bättre då, för henne själv och för andra som en bonus?

    Sen tror jag att människor tar hand om varandra oavsett om det är marknadsekonomi eller planekonomi, men ska man verkligen lagstifta om det? Försvinner inte det fina i att ge om polisen kommer och tar en om man inte gör det? Försvinner inte glädjen i att ge om personen man har tänkt ge till förväntar sig och anser sig ha rätt till en gåva?

    • U_M

      Rättvisa är inte en gåva från en till en annan. Rättvisa är en ömsesidigt betingad rättighet. Ungefär som du föreställer dig att ägandet är. Men i det här fallet kommer glädjen ur att du på så sätt inte är skyldig en annans människas elände.

    • Lassalle

      Svaret på frågan ”vem är jag?” måste till stor del sökas i svaret på frågan
      ”Med vem är jag förbunden?” Den människa som inte tror sig vara förbunden med någon eller något vet heller inte vem hon är.
      (Èmile Durkheim 1858-1917).
      Kommunistdiktaturen Kina med sin ”marknadsekonomi” ställer många frågor,likväl som Caremasyndromet genom rationellt ekonomiskt handlande (vinstmaximering) påvisar ett demokratiskt dilemma.

  14. Lena Tallberg

    Om detta handlar den fantastiska filmen Snön på Kilimanjaro som har premiär i mars. Se den! En bra diskussionsgrund för politisk vilja för framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s