Fadimes minne hedras i Uppsala

Idag hedras minnet av Fadime  Sahindal i Uppsala. Jag deltar i minneshögtiden, som inleds vid Fadimes grav på gamla kyrkogården.

Budet om Fadimes död i januari år 2002 har för alltid etsat sig fast i minnet.

Tragedin var så djup att politikens svek blev förfärande tydligt. Efter mordet på Fadime var det inte längre möjligt för samhället att blunda för hedersrelaterat våld, med det förtryck och den förföljelse som Fadime själv hade vittnat om.

Själv mötte jag frågan om hedersvåld för första gången i min roll som forskare, under sent 1990-tal. Jag drev ett forskningsprogram om kvinnors ställning i framtidens svenska samhälle. Då blev jag kontaktad av rättssociologen Astrid Schlytter, som tidigt riktade ljuset mot hederskulturens problem.

Astrid Schlytter fick mig att förstå att forskning om kvinnors framtid i Sverige inte längre kunde blunda för frågor om hederskultur och värderingskonflikter. Svenska feminister måste tänka om. Hon ställde de viktiga frågorna. ”Vem tar den utsatta flickans parti?” ”Vilket ansvar har politiken?” Schlytters kritik mot 1990-talets svenska politik var chockerande skarp. Politiken hade inte bara försummat att ta unga, utsatta kvinnors parti. Den hade gått ut på att osynliggöra deras utsatthet.

Idag är läget ett annat. Insikten om hedersrelaterat våld och förtryck har vuxit, bland politiker och forskare. Fler vill försvara unga kvinnors rätt till ett eget liv.

Men mycket återstår att göra.

En stor utmaning handlar om att stärka skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap. Trots att svensk lag i princip gör klart att äktenskap ska ingås av fri vilja från 18 års ålder, drivs många unga in i ofrivilliga äktenskap. Skärpt lagstiftning krävs. Samhället måste stå på de ungas sida.

En annan utmaning handlar om att försvara den starka, generella välfärdspolitiken.

Kvinnors frihetskamp, genom historien, har handlat om att skapa ett eget handlingsutrymme, i relation till familj och släkt. Därför är det oroväckande att den generella svenska välfärdspolitiken inte längre lika tydligt som tidigare värnar individens rätt till social trygghet och personlig autonomi. Allt mer ansvar för försörjning och välfärd skjuts över på familjen. Det drabbar alla kvinnor, men allra mest de kvinnor som är i störst behov av samhällets stöd.

Många kvinnor som går emot hedersförtryckets påbud om hur kvinnor ska vara och leva tvingas att välja mellan sin frihet och sin familj. Det är i grunden ett omöjligt val. Att bli förskjuten från sin familj är ett trauma i sig. Då krävs socialt stöd så att ett fängelse inom familjen inte bara byts ut mot ett annat fängelse: fattigdom och isolering. Den som tvingas bryta helt med familj och släkt för att fly undan hot måste få chansen att bygga en ny framtid.

Vi ska aldrig glömma Fadimes öde och hennes kamp för ett eget liv i frihet och värdighet. Vi ska heller aldrig glömma alla de kvinnor som i tystnad lever ett liv utan frihet under hedersrelaterat förtryck, och inte heller alla de kvinnor som kämpar för rätten att få vara sin egen.

Vi ska aldrig glömma, därför att kampen berör själva kärnan i varje människas liv: längtan efter att växa och utvecklas, med de drömmar och förmågor som vi alla bär inom oss.

Vi ska aldrig glömma Fadime, och aldrig glömma att demokrati och gemensamt ansvar behövs för att värna kvinnors rättigheter och kvinnors frihet.

Denna text finns också som gästblogg på Fadimedagens egen blogg, med mer information om minneshögtider kring 1-årsminnet av Fadimes död.

Annonser

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

8 responses to “Fadimes minne hedras i Uppsala

  1. Tack Lena för detta inlägg. Jag minns också den sorg och bestörtning som jag kände när jag fick vetskap om Fadimes död. Fadime har blivit en symbol för kampen för kvinnors rättigheter och kvinnors frihet.

  2. Tack Lena för detta inlägg. Jag minns också den sorg och bestörtning som jag kände när jag fick vetskap om Fadimes död. Fadime har blivit en symbol för kampen för kvinnors rättigheter och kvinnors frihet.

  3. Kjell Arvedson

    Ditt påpekande om den generella välfärdspolitiken är viktigt. I mitt arbete som gymnasielärare möter jag ungdomar, mest flickor, som sitter fångade i hederskulturen och skulle behöva en möjlighet att bryta med sin familj. Men jag möter också ungdomar, även där oftast flickor, som av andra men liknande skäl skulle behöva bryta med föräldrahemmet. Det kan gälla missbrukande föräldrar, ständiga bråk som sedan länge passerat nivån för ”tonårsproblem” eller föräldrar som inte kan skilja mellan egna behov och sin skyldighet att se till sitt barns bästa.
    Dessa flickor möter en total brist på grundläggande stöd från kommun och stat. För att få stöd för annat boende krävs att de själva börjar missbruka, en av dem har fått ”tipset” att avbryta sina gymnasiestudier för att bli mer av ett problem själv, enligt socialens körschema. De som faktiskt får ett stöd får det kortsiktigt och akut, efter några månader står de inför det enda alternativet att flytta tillbaka till de föräldrar de på goda grunder flydde.
    Här finns ett viktigt fält för socialdemokratisk reformpolitik, som ger unga vuxna möjlighet till försörjning och oberoende innan den långa utbildningsfasen är över. Och ju mer den politiken kan bygga på generella rättigheter ju bättre.

  4. Det är en skamfläck att politikerna som lagstiftare inte redan från början
    satt ner foten på ett resolut sätt. Tyvärr har väl inte Soclaldemokraterna
    agerat på ett annorlunda hedervärt sätt mer än att försöka skydda välfärdspolitiken vilket inte är illa. Det borde inte vara tioårsdagen av ett mord som riktar ljuset på agerande som borde stävjas i vaggan.

  5. MagnusJ

    På Ulf Lundells skiva ”Högtryck” finns det en sång med titeln ”Den dummaste djäveln i världen”. Titeln är enkel, rättfram och uppriktig. Det finns inga poetiskt förskönande element i titeln. Sången verkar ha fötts ur ilska och är – som jag ser det – en sång om svek. Ett obegripligt svek. Det handlar om ett svek mot kärleken och livet; i det här fallet en fars svek mot sin dotter. Mina tankar går till Fadime Sahindal som i januari 2002 sköts till döds av sin far i systerns lägenhet, men sången kan appliceras på andra kvinnor som också fallit offer för hederskulturen. Fadime har blivit en symbol för den frihetsälskande människan, hon som offrade allt – också sitt liv – för det hon älskade. En vacker, ung människa som utkämpade en heroisk kamp med sitt eget liv som insats. Lundell sjunger: ”Ingen är som hon/Ingen var som hon/så bra som hon/så sann som hon/så vacker som hon” Det oreserverade hyllandet av hennes egenskaper och skiftningen i tempus Är/Var får mig att ana att personen är död, men att hon kommit att inta rollen av ett slags modern kvinnlig martyr i sångarens ögon och därmed lever vidare. I slutet av sången sjunger Lundell att hon kanske gått till en annan (dimension?) eller att hon har gått ifrån en far (den biologiska) till en annan Fader(Gud?).
    Vad är det som får en man att döda sitt barn – för hederns skull ? Är det överhuvudtaget möjligt att på djupet förstå en sådan handling ? Ulf Lundell söker inte svaren, han vädjar sången igenom till lyssnarens ryggmärgsreflexer snarare än till intellektet. I sången lämnas det därför inget utrymme åt psykologiska förklaringsmodeller. Lundell drar istället paralleller till ett annat obegripligt svek, i ett historiskt bibliskt sammanhang genom textraden: ”Se hur hans inälvor gör sig klara att lämna hans meningslösa kropp” Sångtexten är tydligt inspirerad av Apostlagärningarna i bibeln och Judas Iscariots svek mot Jesus. I bibeln står det följande om Judas: ”Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.” (Apg 1:18) Samma sak förväntas ske med mannen i sången som svek och mördade sin egen dotter. Sången är en anklagelseakt mot Fadimes far, men faktiskt också mot alla de män som direkt eller indirekt genom hederskulturen begått eller är beredda att begå liknande vidrigheter mot sina egna barn.
    Om man inte begriper att värdet på sin egen dotters liv är så mycket högre än hedern så är man dum. Om man dessutom går så långt som till att mörda sitt eget barn så är man också en djävul och kanske till och med den dummaste djäveln i världen.

    • lenasommestad

      Tack Magnus. Jag tvekade inför att låta dina sista rader finnas i mitt kommentarsfält. Jag hör till dem som inte tror på de hårda orden; att tala om att någon är en djävel – hur förfärlig verkligheten än kan vara. Det som utmärkte gårdagens högtid för Fadime Sahindal var just avsaknaden av hat; men närvaron av kärlek – utan att förringa de dåd som begås.
      Du inleder med Ulf Lundells skiva, som gör ditt ordval begripligt.
      Tack för inlägget!

  6. en sorglig dag vi aldrig glömmer.

  7. Pingback: Framtiden… « Parkstugan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s