Kan vi lita på läkemedelsbolagen?

Idag skriver jag i Aftonbladet om nedläggningen av Astra Zenecas forskning i Södertälje (Alzheimerforskningen tar smällen av nedläggningen).

Den vassa frågan gäller om vi kan lita på att de stora läkemedelsbolagen tar fram de mediciner som vi behöver. Här finns allt större skäl att hysa tvivel. Läkemedelsbolagen har länge fått kritik för att de satsar bara på läkemedel, som ger säker vinst. Dit hör inte sjukdomar som drabbar världens fattiga. Dit hör Inte heller läkemedel som stoppar spridning av smittsamma bakterier. Nu är det forskning om Alzheimers, som inte anses lönsam nog. Var ska det sluta?

Under senare tid har vinster i välfärden varit föremål för intensiv debatt. Det kan vara dags att bredda agendan. Inte heller i näringslivet ger vinstmotivet alltid resultat som är acceptabla med hänsyn till allmänintresset.

Hållbar utveckling kräver att människor hälsa ger hög prioritet. Här finns ett legitimt utrymme att utmana marknadens primat.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har inte haft mycket att säga om krisen för Astra Zeneca i Södertälje. Han tycks betrakta denna nedläggning som något närmast oundvikligt. Företag läggs ner. Södertälje slås ut i den globala konkurrensen.  Det är illa, men något som vi måste lära oss att leva med. Eller?

En åtgärd har vidtagits: Lars Leijonborg är regeringens samordnare. Vad tänker han föreslå? Här finns en chans för Socialdemokraterna att ta initiativ.

Vilka är det som slarvar?

Socialförsäkringsminister Ulf Kristerson vägrar att följa riksdagens beslut om återgång till de gamla reglerna i sjukförsäkringen (SvD).
Det är ett upprörande beslut. Riksdagen har två gånger gått emot regeringen och krävt att de gamla reglerna ska återinföras.
Lika upprörande är det att Ulf Kristerson anklagar rikdagens majoritet för att ”slarvigt” vilja stifta en ny lag.

Vilka är det som slarvar, när Sverige sedan 2008 har haft en lagstiftning som uppenbart inte fungerar och vars brister drabbar tusentals och åter tusentals människor?
Den borgerliga regeringen har tyvärr vid många tillfällen valt att driva igenom lagstiftning utan tillräcklig beredning och trots tungt vägande invändningar. Om detta har jag tidigare skrivit (t.ex. i Sydsvenskan 2010, Lyssna på expertisen).
Sjukförsäkringen är en stor kvinnofråga. Fler kvinnor är långtidssjukskrivna än män. Fler kvinnor är utförsäkrade.
Sjukförsäkringsreformen har drivit allt fler kvinnor in i ekonomiskt försörjningsstöd och gjort många ekonomiskt beroende av sin partner.
Regeringens företrädare talar gärna om sin goda politik för ett jämställt samhälle. Dagens sjukförsäkring är ett sorgligt bevis på motsatsen.

Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?

I gårdagens Aftonbladet gav Mikael Damberg och Lena Hallengren sin syn på framtidens välfärdsmarknader.

De vill ha kvar privata alternativ men med förbättrad insyn. Därför föreslår de en offentlighetsprincip för välfärdsbolagen, liksom meddelarfrihet för de anställda.

Jag delar uppfattningen att bättre insyn krävs i välfärdsbolagen. Det vore utmärkt om vi hade både offentlighetsprincip och meddelarfrihet. Men jag delar inte uppfattningen att en ökad insyn är en tillräcklig åtgärd för att lösa de problem som skapas på de konkurrensutsatta välfärdsmarknaderna.

Med ökad insyn ska det bli möjligt för skattebetalare och de som använder välfärden att få fram grundläggande uppgifter kring hur bolagen använder sina resurser, enligt Damberg och Hallengren. ”Öppenheten gagnar alla och kommer att förbättra kvaliteten, inflytandet och människors valfrihet.” ”Alla skolor ska delta i öppna jämförelser, så att elever och föräldrar på ett lätt sätt kan jämföra kvaliteten mellan olika skolor.”

Min fråga är: ska kvaliteten på välfärdstjänsterna avgöras av den enskildes förmåga att kontrollera verksamheterna och deras kvalitet? Är det verkligen den som är bäst på att välja som ska få den bästa skolan och vården?

Min uppfattning är att medborgare i Sverige ska erbjudas utbildning, vård och omsorg som är likvärdig och av god kvalitet, oavsett vilka resurser och vilken kompetens som den enskilde medborgaren besitter. Välfärden är en social rättighet, inte en tjänst vars kvalitet ska bero på hur duktig och välinformerad du är som kund på välfärdsmarknaden.

Mer bloggat: Ola Möller, Björn Andersson, m fl.

S-kvinnor vill se ett aktivt arbete för avveckling av kärnkraften

Idag har min partiordförande Stefan Löfven fått uppmärksamhet för sitt besked att han vill förhandla med regeringen om framtidens energipolitik, inklusive kärnkraften (P1 Morgon).

Jag ser fram emot bra och öppna diskussioner om partiets fortsatta arbete i denna fråga. Som ordförande för S-kvinnor är min utgångspunkt klar: en fortsatt, tydlig för avveckling av kärnkraften. På S-kvinnors senaste förbundsmöte, i augusti 2011, tog ombuden beslut om att stödja en motion  (nr 70) med följande innehåll:

– Att S-kvinnor i de politiska riktlinjerna aktivt arbetar mot kärnkraften

– Att S-kvinnor i det politiska handlingsprogrammet inför visionen och kravet mot ett kärnkraftfritt samhälle

– Att S-kvinnor aktualiserar kärnkraftsavvecklingen

– Att S-kvinnor i de politiska riktlinjerna aktivt arbetar med utvecklingen av förnyelsebar energi och energieffektiviseringar .

– Att internationellt verkar för utveckling av el- effektivare lösningar och förnyelsebar energi

Personligen har jag under hela mitt liv haft en klar uppfattning om kärnkraften; det är en riskfylld energikälla som bör avvecklas och ersättas med modern, förnybar energi. Jag stärktes i min uppfattning, då jag som miljöminister 2002-2006 var ytterst ansvarig för kärnsäkerhet och kärnkraftsavfall.

Ett av mina senaste inlägg i debatten finns på DN Debatt, där jag i våras skrev om att ”Socialdemokratins uppdrag är att avveckla kärnkraften” (tillsammans med Birgitta Dahl, miljöminister 1986-1991, Erik Pelling, kommunalråd i Uppsala, och Anders Grönvall, oppositionsråd i Knivsta). Artikeln publicerades i samband med 25-årsminnet av Tjernobyl-katastrofen, och några veckor efter den svåra olyckan i Fukushima, Japan.

Så här sammanfattade vi då vårt budskap:

För oss som socialdemokrater är valet självklart. En kärnkraftsolycka kan leda till oåterkalleliga följder och den risken kan vi inte ta. Vad som nu krävs är en tydlig färdriktning: en kraftfull satsning på energieffektivisering och förnybar energi. På partikongressen 2013 måste vi socialdemokrater presentera ett konkret handlingsprogram som också innefattar kärnkraftsavveckling. Vårt ansvar är att förvalta jorden, inte att förbruka den. Vårt mål är en långsiktigt hållbar samhällsutveckling, i solidaritet med nu levande och framtida generationer.

Jag är personligen övertygad om att ansvar för jobben och industrin går att kombinera med långsiktigt ansvar för miljön och en hållbar samhällsutveckling. I grunden handlar kärnkraftsfrågan inte om pengar och teknik, utan om värderingar och samhällssyn.

Onsdag 15 februari, debatten fortsätter inom socialdemokratin: P1 Morgon. Erik Pelling, min partikollega i Uppsala, medverkar.

Nordisk modell är mer än individualism

”Högern tar strid om den nordiska modellen”, noterar dagens DN.

Inför mötet med åtta nordeuropeiska regeringschefer i Stockholm har regeringen enligt DN delat ut ett nytryck av skriften ”The Nordic Way”, där historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskriver den nordiska modellen som ett uttryck för ”extrem individualism”. Det är en tolkning som passar de Nya Moderaterna som hand i handske. Bergrren och Trägårdh visar något som socialdemokrater alltid har framhållit: att  välfärdsstaten är väl förenlig med frihet och individualism.

Som socialdemokrat tycker jag att det är välkommet att de Nya Moderaterna har insett några av poängerna med en stark välfärdsstat. Fakta om den nordiska modellens framgångar talar ett tydligt språk.

Problemet  är att Moderaterna godtyckligt väljer de aspekter av välfärdsstaten som passar deras egna nyliberala värderingar. Moderaterna talar inte gärna om att kärnan i den nordiska samhällsmodellen är ekonomisk jämlikhet. Den nordiska modellen bygger i själva verket på en idé  som står i skarp kontrast till Moderaternas tilltro till egenintresset och marknadskrafternas företräde framför demokratin; idén att det är sociala investeringar, generösa trygghetssystem och full sysselsättning som skapar långsiktigt välstånd och en hållbar samhällsutveckling.

I höstas lyssnade jag på sociologen Kerstin Jacobsson, som med sin bok (red.) Känslan för det allmänna  har visat på begränsningarna i Berggrens och Trägårdhs analys av välfärdsstaten som individuellt frigörelseprojekt.  Jacobsson och hennes kolleger beskriver hur människor i Sverige inte ser sig själva enbart som individer som befrias genom sin relation till välfärdsstaten. Människor i Sverige ser sig själva i hög grad som samhällsmedborgare, dvs. som en del av en social gemenskap där ”var och en drar sitt strå till stacken”. Svenskar har under lång tid haft stort förtroende för staten, men man har också haft ett stort förtroende för varandra. Det är detta som i forskning och debatt brukar betecknas som ”social sammanhållning”. Individualismen balanseras av en insikt om ömsesidigt beroende och ansvar.

Hur förhåller sig de Nya Moderaterna till frågan om social sammanhållning? Svaret är: ambivalens. I retoriken talar Moderaterna gärna om vikten av social sammanhållning, när frågan blir aktuell. Målet är att bekämpa ”utanförskapet”. I praktiken ger deras politik dock rakt motsatt resultat. Klyftorna ökar, och tilltron till samhällets institutioner minskar bland de mest utsatta.Det är ingen bra utgångspunkt för ett fortsatt, framgångsrikt samhällsbyggande.

Risk för korruption – ett starkt argument mot vinstintressen i stat och kommun

För ungefär ett år sedan skrev jag om riskerna med en privatiserad, kommersialiserad stat, under rubriken En privatiserad stat. Hur långt ska historien rullas tillbaka?

Vinstintressen i offentlig sektor kan skapa problem som privata oligopol och social segregation. Men de innebär också ett avgörande hot mot en av själva grundpelarna i en modern, demokratisk stat: en god samhällsstyrning präglad av rättssäkerhet, transparens och effektivitet. När staten privatiseras mister den grundläggande kvaliteter, som krävs för att upprätthålla ett långsiktigt väl fungerande samhälle.

Idag påminns vi återigen om riskerna med privatisering och kommersialisering av offentlig verksamhet. Lars-Göran Engfeldt, Transparency International, skriver på DN Debatt om hur utvecklingen mot alltmer privata inslag i offentlig verksamhet skapar en riskzon för ökad korruption. Detta sker därtill i ett Sverige, där medvetenheten om korruptionens risker redan är låg och där alltför lite görs för att förhindra dess spridning.

Social tillit är en av de mest värdefulla resurser, som ett samhälle äger. Den tar lång tid att bygga upp, men kort tid att fördärva. Risken för korruption är ett starkt motiv för att begränsa kommersialiseringen av offentligt finansierad verksamhet; utöver alla de övriga starka argument som talar för att offentligt finansierad verksamhet bör bedrivas non profit.

Jag ser fram emot mer debatt i dessa frågor, och jag ser fram emot skarpa förslag som tydliggör gränsen mellan privata marknader och offentlig verksamhet. Viktigast är en lagstiftning som säkerställer att offentlig verksamhet drivs utan vinstintressen. Därtill krävs skärpning till exempel ifråga om meddelarskydd. Oavsett i vilken form som offentligt finansierad verksamhet bedrivs måste verksamheten präglas av god insyn och rättssäkerhet.

Ska Kristdemokraterna få styra alliansens familjepolitik?

I veckan har Kristdemokraterna skapat debatt med sitt förslag till nytt familjepolitiskt program (SvD 1 februari). Reaktionerna på Kristdemokraternas förslag har varit  skarpa, inte minst från jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som betecknar Kristdemokraternas förslag för verklighetsfrämmande (SvD 2 februari).

Problemet för Nyamko Sabuni och hennes kolleger i Moderaterna och Centern är att de hittills har visat föga förmåga att stå upp för jämställdheten i praktisk politik. Det är Kristdemokraterna som har styrt i familjepolitiken. Nu är det dags att visa färg. Om detta skriver jag i dag på SvD Brännpunkt, Tänker regeringen låta KD styra familjepolitiken?

Mer från debatten: Större barngrupper i förskolan med KD:s förslag; Skrattretande när KD vill bryta normer?, och Förskolan kan aldrig ersätta förädrarna. Viktigt inlägg om KD:s roll som regeringsparti kommer från Dagens Arena.