Månadsarkiv: mars 2012

En jämställd föräldraförsäkring behövs

Media rapporterar att ”S tvekar om föräldraförsäkringen” (även SVT, SvD, m.fl.). Nyheten bygger på en intervju med Magdalena Andersson.

Vad betyder detta? När jag själv har talat med Magdalena Andersson har hon tydligt stått bakom Socialdemokraternas kongressbeslut. Jag utgår från att detta gäller. Det är viktigt! Sällan har argumenten för en reform av föräldraförsäkringen varit starkare än nu.

Socialdemokraternas kongressbeslut säger följande:

”Barn har rätt till båda föräldrarna. För att öka jämställdheten i samhället behöver föräldraförsäkringen delas lika mellan föräldrarna. Som ett steg på vägen vill vi att föräldraförsäkringen delas i tre lika delar. En tredjedel för vardera vårdnadshavaren, och en tredjedel som båda vårdnadshavarna har möjlighet att ta ut.

Detta ska ske genom att ytterligare månader knyts till respektive vårdnadshavare inom ramen för dagens försäkring. Självklart ska genomförandet ske med respekt för att enskilda familjer ska ha rimliga planeringsförutsättningar. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Kvinnor och män har samma rätt till nära relationer till sina barn. Jämställdheten i både hem och arbetsliv kan på så vis också öka.”

Den viktigaste uppgiften just nu är att enas om hur nästa steg ska tas. Det är tio år sedan den andra ”pappamånaden” infördes i föräldraförsäkringen. Sedan dess har inte mycket hänt. Alliansregeringen införde en jämställdhetsbonus, som har haft liten effekt, och därtill ett vårdnadsbidrag, som motverkar både jämställdhet och integration.

Det vi idag säkert vet är att modellen med vikta dagar i föräldraförsäkringen är det som faktiskt ger resultat. Sedan de två pappamånaderna infördes har mäns uttag av föräldradagar ökat till 23%. Nu behövs nästa steg.

Det finns starka argument för en mer jämställd föräldraförsäkring. Den behövs för att stärka kvinnors  ställning på arbetsmarknaden. Den behövs för att stärka mäns rättigheter som föräldrar. Och den behövs för att samhället på ett bättre sätt ska kunna ta till vara på kvinnors utbildning och kompetens i arbetslivet.

Vi ser ett Sverige där ojämlikheten mellan män och kvinnor cementeras. Kvinnor finns på en arbetsmarknad med med lägre löner och sämre karriärmöjligheter än män. Kvinnor arbetar mer deltid, och kvinnor har oftare visstidsanställning än män. Lönegapet mellan kvinnor och män består och kvinnors livsinkomst är genomsnittligt betydligt lägre än mäns. Situationen för ensamstående kvinnor har försämrats påtagligt, i jämförelse med andra samhällsgrupper.

Läget för kvinnor på arbetsmarknaden har fått de fackliga organisationerna att reagera. Såväl LO som TCO föreslår nu att fyra månader bör vikas för vardera föräldern i föräldraförsäkringen. ”Bara politikerna kan få pappa att stanna hemma” skriver Gertrud Sigurdsen, Ulla Lindqvist och Joa Bergold i Aftonbladet  De argumenterar för att familjerna vill vara jämställda, men behöver samhällets stöd.

TCO argumenterar på samma sätt kraftfullt för att fyra månader bör vikas för vardera förälder. Deras argumentation är värd att presentera. Så här beskriver TCO situationen i rapporten Pappaindex 2011:

”Det finns två huvudsakliga skäl till att vi har så svårt att nå fram till ett jämställt samhälle och arbetsliv:

  • Föreställningen om barn som ett hinder för ansvarstagande på jobbet.
  • De traditionella förväntningarna på att kvinnor ska bära huvudansvaret för hem och familj…  Motsvarande förvänt­ning finns inte på män, snarare tvärtom – en man förväntas jobba mer än någonsin just under den fas då han bildar familj…
Detta leder sammantaget till följande:
  • Kvinnor har i genomsnitt högre frånvaro från arbetslivet än män.
  • Arbetsgivare betraktar kvinnor som grupp som mindre pålitlig arbets­ kraft än män, vilket bland annat resulterar till att kvinnor generellt har sämre möjligheter till löneutveckling och karriär.
För män är det faktiskt tvärtom. Föräldraskap och familj blir en ren bonus. Mannen anses bli en mer pålitlig medarbetare när han bildar familj.
För män är det faktiskt tvärtom. Föräldraskap och familj blir en ren bonus. Mannen anses bli en mer pålitlig medarbetare när han bildar familj.

Därför är fördelningen av föräldraledigheten avgörande för ökad jämställd­ het i arbetslivet. Det faktum att mamman tar ut merparten av föräldra­ ledigheten bidrar med största sannolikhet till den fortsatt ojämna fördel­ningen av det betalda respektive obetalda arbetet inom familjen. Det är i samband med att barnen kommer som vi lägger grunden för den framtida ansvarsfördelningen i familjen.”

Fackens ställningstagande är en tydligt uppmaning till Socialdemokraterna att ta initiativ i fråga om föräldraförsäkringen. Det finns olika sätt att gå vidare i frågan om en jämställd föräldraförsäkring, men fortsatt passivitet är inte ett alternativ.

Valåret 2014 är det 40 år sedan Sverige införde en föräldraförsäkring som gav pappor möjlighet att  vara föräldralediga. Det skedde som en del av ett stort paket av jämställdhetsreformer, däribland särbeskattning, vars övergripande syfte var att skapa ett jämställt samhälle, både i hem och arbetsliv. Idén om hemmafrufamiljen ersattes av iden om en tvåförsörjarfamilj, som delade ansvar för förvärvsarbete och hemarbete lika.

Sedan dess har kvinnor gått ut i arbetslivet, och tagit en stor del av familjernas försörjningsansvar, men män har inte på samma sätt axlat sitt ansvar för det obetalda hemarbetet. Detta är i längden ohållbart. Pressen på kvinnor syns i en lång rad välärdsindikatorer, som psykisk ohälsa, sjukskrivningar och dödlighetstal. En jämställd föräldraförsäkring är en av flera insatser som nu krävs, för att stärka kvinnors ställning i arbetsliv och samhälle.

Mer bloggat om Magdalena Anderssons inlägg: Martin Moberg, HBT-sossen. Idag kan vi för övrigt notera att även centerkvinnorna vill ha en reform av föräldraförsäkringen. Man föreslår ytterligare en månad vikt för vardera föräldern, se Brännpunkt.

9 kommentarer

Under Jämställdhet

Den internationella kampen för kvinnors rättigheter måste stärkas!

I månadsskiftet februari-mars hölls årets FN-session för Kvinokommissionen, Commission on the Status of Women. Temat var Landsbygdens kvinnor. Fyra tusen aktivister mötte upp i New York, med hopp om att stärka kvinnors rättigheter. För en vecka sedan kom det sorgliga beskedet: förhandlingarna kollapsade efter tre veckor, ingen enighet kunde nås.

Som så många gånger tidigare var det frågan om kvinnors reproduktiva rättigheter, som vållade strid mellan progressiva och konservativa krafter. Förhandlare på plats i New York berättar om hur konservativa länder, med Vatikanen och Iran i spetsen, nu ifrågasätter rättigheter för kvinnor som världens länder sedan länge har enats om. Vi befinner oss i ett läge då förhandlingar om kvinnors ställning inte längre går framåt, utan bakåt. ”Jag kan inte dölja min stora besvikelse” skriver UN Women’s ordförande Michelle Bachelet (UN).

Jag tänker på denna förfärliga backlash i FN, när jag läser om Amina Filali från den lilla staden Larache nära Tanger i Marocko. 16 år gammal har hon tagit sitt liv, efter att ha tvingats att gifta sig med en man som våldtagit henne (BBC News). En lokal domstol pressade  henne att gifta sig med sin våldtäktsman – och detta trots att Amina inte hade uppnått äktenskapsåldern, 18 år. Äktenskapet ingicks i enlighet med en speciell bestämmelse i marockansk strafflag.

Bild BBC

Bild BBC

Flera hundra kvinnorättsaktivister har demonstrerat utanför parlamentet i Rabat, och vreden växer världen över. Också i Sverige anordnas en demonstration: imorgon kl 15.00. Plats: Marockanska ambassaden, Kungsholms Torg 16.

Aminas öde påminner oss om vårt ansvar för att säkra kvinnors rättigheter, världen över. När inte ens vunna framsteg är självklara, krävs än mer av gränsöverskridande kvinnosolidaritet.

10 kommentarer

Under Jämställdhet

Nya Tiden inspirerar

Med växande intresse har jag läst årets första nummer av Tiden. Daniel Suhonen och Kristin Lindroth bjuder in till en helt ny tidning som vill provocera och väcka debatt. Därtill bjuder man på fördjupande analyser kring ett väl valt tema: ”de asociala ingenjörerna”.

Ambitionen för temat ”de asociala ingenjörerna” är att frilägga den nya styrningskonst, som präglar dagens Sverige – en styrningskonst som bygger på den nyliberalismens ekonomiska och politiska idéer. Här analyseras de problem som präglar marknadsmodeller i offentlig sektor, en fråga som under senare tid har varit föremål för en intensiv debatt. Men här finns också spännande analyser kring ett tema som jag tror är mer okänt för det stora flertalet socialdemokrater: kritiken mot ”vår tids nya religion” – doktrinen om utvärdering, uppföljning och styrning.

När brister avslöjas hos privata eller offentliga välfärdsaktörer, blir svaret ofta att politikerna måste bli bättre på att upphandla och kontrollera kvalitet. Men just denna utvärderingsdoktrin är en del av problemet, hävdar statsvetaren Patrik Hall och ekonom-historikern Daniel Ankarloo. Offentlig sektor styrs i dag av management-modeller, där såväl politiker som professioner har förlorat ansvar och inflytande till förmån för de administratörer, som rattar styrsystemen.  Upphandlingar och resultatstyrning driver fram en ömsesidig misstro och en toppstyrd detaljkontroll av personal och verksamhet.  Det främjar inte en välfärd av hög kvalitet.

Numrets mest tänkvärda text är Jenny Anderssons essä, ”Vad kommer efter Eurotopin?” Hon efterfrågar en ny europapolitik, som kan möta ekonomisk kollaps och växande nationalism. Essän ger inga svar på hur detta ska gå till, men kanske är det just detta som gör mig berörd. Vi lever i en tid när EU-ledarnas kamp för att rädda valutan leder unionen bort från de centrala värden, som borde stå i fokus: arbete och välfärd. Var finns stigen som leder framåt?

Magasinet Tiden återfinns på nätet, här. Man kan också följa Tiden på Facebook.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Barnen först!

Bild: Vårbys barn, Barnkonstmuseet (Familjecentralen i Vårby)

Bild: Vårbys barn, Barnkonstmuseet (Familjecentralen i Vårby)

Ojämlikheten växer bland barnfamiljerna, visar en ny undersökning från SCB.  Mest fattiga barn finns i storstäderna, rapporterar DN. I bostadsområden som Rosengård, Rinkeby/Kista och Angered lever mer än hälften av barnen i relativ fattigdom.

Barnen först! Det var parollen för Socialdemokraterna i Uppsala, när vi gick till val år 2010. Marlene Burwick,  kommunalråd, drev kravet på bättre villkor för stadens barn – i alla slags familjer.

Barnen först! är temat för min krönika i dagens Aftonbladet,  Anders Borg låter barnen betala sin egen framtid . Hemma i familjen är det självklart att sätta barnen först. Varför gäller det inte också i samhället och politiken?

Att prioritera barnen är en fråga om solidaritet och social rättvisa. Alla barn ska ha en chans. Men att prioritera barnen är också en fråga om jämställdhet. Kvinnor tar ofta huvudansvaret för barnen. När barns intressen skjuts åt sidan, blir också kvinnors villkor osynliga.

Mer bloggat: Marlene Burwick om jämställdhet och barns intressen – internationella kvinnodagen i Uppsala. Internationellt: UNICEF om barn i slummen (samt rapporten).

16 kommentarer

Under Jämställdhet, Välfärd

Vapenexporten: Dags för omprövning (S)

Svensk vapenproduktion och svensk vapenexport står återigen i centrum för debatten. I förra veckan fick vi veta att försvaret vill storsatsa på nya JAS. I går kom nyheten om hemliga avtal om militärteknik med Saudiarabien.

För socialdemokratiska kvinnor har fredsfrågan alltid stått högt på agendan. Så är det också idag. S-kvinnor har tagit beslut om att verka för nedläggning av svensk vapentillverkning och svensk vapenexport (förbundsmötet 2011). S-kvinnor vill se att Sverige i framtiden spelar en annan roll i global politik, än rollen som vapenproducent och vapenexportör.

Frågan om den svenska vapenexporten har sedan länge varit föremål för skarp debatt. Unga socialdemokrater ger idag sin syn på SvD Brännpunkt: ”Sverige måste göra upp med hyckleriet”.

De hemliga avtal som nu avslöjas är ytterligare en påminnelse om de risker och etiska problem som är förknippade med svensk vapenexport. För Socialdemokraterna bör tiden ha kommit att på ett mer förutsättningslöst sätt än hittills pröva frågan om Sveriges roll som vapenproducent och vapenexportör. Det finns gränser för hur långt realpolitik och ekonomiska intressen kan tillåtas övertrumfa grundläggande politiska mål och värderingar.

Mer bloggat: Svensson, Martin Moberg.

19 kommentarer

Under Global utveckling

Var finns Sverige i den europeiska jämställdhetsdebatten?

EU-kommissionären Viviane Reding driver i EU kampanj för att fler kvinnor ska få plats i europeiska bolagsstyrelser (SvD). Igår fick hon oväntat stöd av förre Volvochefen Pehr Gyllenhammar. Han föreslår liksom Viviane Reding kvotering, i ljuset av näringslivets långsamma framsteg.

Hittills har fem EU-länder infört kvotering. Det är Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna och Spanien.

Frågan är var Sverige finns i den europeiska jämställdhetsdebatten?

Svaret är att Sverige idag har en regering som bromsar, istället för att driva på. Sverige säger nej till kvotering i bolagsstyrelser. När EU:s kommissionär väljer att utmana, då väljer Sveriges regering att ducka. På samma sätt duckar Centerns, Folkpartiets och Kristdemokraternas kvinnoförbund.  De hävdar att kvotering inte alls behövs (DN 7/1 2012).

Frågan om kvotering är kontroversiell, men klart är att kvotering är en åtgärd som har förutsättningar att göra verklig skillnad. Erfarenheten från andra länder talar ett tydligt språk. Jag har tidigare tillsammans med Anna Hedh uppmanat Sveriges borgerliga feminister att våga ta ställning till kvotering (DN 9/1 2012). Jag gör det igen.

Tiden börjar rinna ut. Det är dags för Sverige att ta plats i den europeiska jämställdhetsdebatten!

7 kommentarer

Under Jämställdhet

LO visar vägen i eurodebatten

Veckans mest glädjande nyheter är att LO tydligt tar avstånd från europakten. På SvD Brännpunkt den 1 mars krävde man att Sverige skulle deklarera att man inte på några villkor låter sig bindas av pakten eller accepterar några inskränkningar i de fackliga rättigheterna (SvD Brännpunkt).

Regeringen undertecknade därefter pakten utan att tillmötesgå LO:s krav. Detta är knappast förvånande.Regeringen är tydlig och klar när det gäller synen på europakten. Regelfäst budgetdisciplin och stenhård åtstramningspolitik är bra för Europa, anser statsminister Fredrik Reinfeldt. Han försummar inte något tillfälle att uttrycka sitt stöd för den förda politiken. Den negativa spiral som skapas av lönesänkningar och nedskärningar ska mötas med fler avregleringar och mer frihandel, enligt statsministern (SvD 2 mars).

Den viktiga fråga, som nu bör besvaras, är hur Socialdemokraterna ser på LO:s krav och på LO:s analys av europakten. LO för fram en tydligt euro-kritisk analys av ett slag, som borde vara självklar även för Socialdemokraterna:

”Problemet med euron är att en gemensam monetär politik tillämpas på allt för heterogena ekonomier. De stora skillnaderna i bytesbalansen hos de nordliga och sydliga euroländerna har gett de förra konkurrens- och exportfördelar och de senare försvagad konkurrenskraft och ökad skuldsättning. Budgetdisciplinära regler behövs, men det är kontraproduktivt att rista dem i sten. Det är viktigt att behålla en viss flexibilitet och handlingsfrihet, samt att ta hänsyn till olika länders sysselsättningssituation. Pakten är dock alltför ensidigt fokuserad på budgetdisciplin och saknar en tydlig plan för hur Europa ska växa sig starkare ur krisen. Den riskerar att leda till en så snabb åtstramning av ekonomin att framtida möjligheter till jobb och tillväxt allvarligt hämmas.”

Inför valet 2014 har Socialdemokraterna chansen att formulera en egen idé om europeisk ekonomisk politik.

LO gör klart att fackliga rättigheter ska överordnas ekonomiska friheter. Detta är en mycket viktig del av en ekonomisk politik i löntagarnas intresse.

En annan viktig del, som Socialdemokraterna också bör driva, är att grundläggande sociala rättigheter – som hälsovård och utbildning – ska överordnas de ekonomiska friheterna. Det är inte acceptabelt att krispolitiken drivs igenom utan hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna för befolkningens hälsa och utan att prioritera alla barns rätt till god utbildning.

Sociala rättigheter handlar om alla människors lika värde, men de handlar också om tillväxtpolitik. Grunden för ett hållbart nationellt välstånd är investeringar i hälsa och utbildning – inte avreglerade marknader. Europa har inte råd att rädda euron till priset av en stora förluster i socialt kapital.

12 kommentarer

Under EU, EMU, euron, Välfärd

En annan politik är möjlig! Den finansiella krisen ur kvinnors perspektiv

Idag håller jag ett anförande i New York, i anknytning till årets möte med FN:s Commission on the Status of Women. Sveriges Kvinnolobby anordnar seminariet, tillsammans med Educational International/ Global Unions. Temat är ekonomi; hur säkerställer vi att resurser finns för att stärka jämställdheten och kvinnors ställning, i tider av ekonomisk kris?  ”Follow that money!, Specific and targeted budgets for the empowerment of women”.

Här är mitt tal, som inleder debatten:

Ladies and gentlemen,

Three years ago, at the fiftythird meeting for the Commission on the Status of Women, the impact of the financial crisis on women was on top of the agenda.

It was clear by the time that women were disproportionally affected by the crisis – hit by unemployment, cut-backs in health and education, tightened credit, and growing exposure to poverty and violence.

Today, the topic of the crisis and its impacts is equally important, not least in my own region, Europe, where the financial crisis has been followed by a severe debt crisis.

However, discussions are far less intense.

Therefore, I am pleased that we get the opportunity here, today, to return to some of the issues that were discussed at the 2009 meeting, and that we can also address the important challenges that lie ahead:

–       how to ensure that women’s rights remain on the political agenda, and how to secure financing for gender equality and women’s empowerment in the years to come.

So, what strategies should be chosen in the wake of the global, financial crisis?

First and foremost, of course, it is key to develop existing policy tools such as gender mainstreaming and gender budgeting – approaches that will be discussed, in depth, later in this session.

However, in this introductory speech I will propose that the current situation also demands that we, as advocates of women’s rights, also take part in broader discussions, beyond the mainstreaming approach.

In particular, I think, women’s voices are needed in discussions on the global financial architecture and on the economic ideas that structure the management of the economic crisis.

Such a broader approach is important since the predominant economic paradigm is decisive for what set of policy options that are available, at all, in relation to gender equality and women’s empowerment.

When I look back at the discussions on women and the financial crisis that were held here in New York in 2009, I am struck by the very strong arguments put forward for increasing the financing of women’s empowerment, as a response to the crisis.

The financial crisis was seen as an opportunity to launch new gender policies.

Investments in women and girls were presented as new, key policies for economic growth and economic recovery;  “smart economics”, according to the World Bank.

Or, as noted by the Commission on the Status of Women:

Financing women’s empowerment is key, since investments in women have multiplier effects on productivity, efficiency and sustained economic growth.

In consideration of all these convincing arguments, you could have hoped for a turn of the tide in the art of managing economic crises – away from austerity packages and cut backs on social services such as education and health, and towards more of expansionary policies, in support of long-term employment and social cohesion.

And indeed, we did see a bit of that, but unfortunately, we did see far too little.

Today, in 2012, it is painfully clear that during the years of financial crisis, priority was not given to policies in favor of women or girls.

From the point of view of economics, the idea of investments in people as smart economics was in fact largely neglected; we did not see capital investments – such as employment creation, investments in education, or investments in health.

Instead, following a few attempts to stimulate the economy, in the early phase of the crisis, governments soon put most of their energies into making financial markets work, protecting banks and keeping public budgets deficits down.

We can say that at the end of the day, governments returned to the neo-liberal policies that have had the upper hand in global economic affairs since the 1980s.

Why was this so? And can a change towards more active and gender sensitive governments be expected so develop?

I will try to answer these questions in the following, by discussing, first – in short – the current status of neo-liberalism, in particular with regard to economic growth, and second, by presenting the key ideas of a new, emerging, economic paradigm, that we may call an investment paradigm, or an economic paradigm of sustainable growth.

First: Neo-liberalism – what is the heart of neo-liberalism and what does it mean to women?

In short, neo-liberalism is an economic theory that builds on the idea of efficient markets as drivers of growth.

Politically, this means that markets should be extended and liberalized, with little control, since they are expected to work well and to produce prosperity and wealth, if not harmed by political interventions.

The sphere of government should be limited, including the choice of economic policies.

Government must ensure low inflation and balanced budgets.

What then do neo-liberal policies mean for women?

This topic has been extensively studied, in particular as regards the effects of IMF conditionality policies – a pure variety of neo-liberal policymaking.

Results are also fairly clear, at least as regards impacts of cut backs in the public sector. Policies that cut back on social investments or that commercialize or privatize education and health services adversely affect women.

Over all, it is obvious that neo-liberalism has a male bias, when it argues that the key driver of wealth creation is market competition. In the neo-liberal narrative, economic activities that are not commercialized – such as for example large parts of the caring economy – are put aside as less important. In this way, women’s productive contributions are ignored and marginalized.

Over the years, neo-liberal ideas have been criticized and gradually modified. It is striking, however, how well the over-all design of neo-liberal, economic institutions has been preserved, also after the crisis. Policies in the EU are a case in point. Caught in a sovereign debt crisis, several EU-members in the euro zone are currently pursuing neo-liberal austerity policies, perfectly according to the textbook. Priority is given to the protection of liberalized financial markets, in spite of huge social costs – not least for women and children.

The situation is, in fact, a bit surprising.

In the summer of 2009, the front-page of The Economist showed a standard book of economic theory, melting down.

At this time, leading economists were aso on the defensive, since they had not been able to predict or explain the crisis.

In their models, markets were always efficient and models did not take account of the role of banks or the speculative behavior of investors.

Influential critics, such as Paul Krugman, talked about the return of ‘depression economics’.

At that time, many of us were quite convinced that neo-liberal theories would be rejected and gradually replaced. This, however, did not happen.

Now, the question is, will a transformative moment in economic policy eventually come?

And if so, what is the alternative appraoch?

I believe myself that a transformative moment will come,

And I would argue that there is, in fact, a strong alternative economic paradigm already in the making.

This new approach is the set of policies that builds on ideas of sustainable growth.

These ideas, I am sure, are well known to you. They are present in most UN discussions on social and economic affairs, as for example in discussions on investments in women’s education as “productive” – or “smart economics”.

However, so far, advocates of sustainable investment policies typically present their ideas as a complement to a neo-liberal macro-economic framework, not as an alternative.

Governments are supposed to invest in employment creation, education and health, but these investments should be made within the limited financial space that neo-liberal policies allow. When conflicts arise, as in times of economic crisis, social investment policies are put aside.

In my view, there is a need for a more aggressive approach.

In fact, the economics of sustainable development cannot, forever, be reconciled with neo-liberal macro economics.

What research on sustainable growth has shown is that countries grow rich when they invest in health and education.

Rich countries have low death rates, mature populations and large resources of public goods, such as knowledge and social trust.

This narrative of sustainable growth is, indeed, is very different from the idea that national wealth is created primarily by liberalizing efficient markets.

In fact, sustainable development does sometimes even demand that the free play of market forces be limited – to protect people or the environment.

And if this is so, we simply cannot accept current policy responses to the crisis.

It is not even economically acceptable that the protection of private banks and the freedom of investors on open markets are today given higher priority in the management of economic crises, than women’s employment and health or the educational progress of a society’s children and youth.

As the World Bank once said, investing in girls and women is smart economics – apart from being an obvious matter of justice and fairness.

How do we proceed?

I would argue that not least European women have an important role to play, since the tensions between neo-liberal ideas of market competition and competing ideas of sustainable development have been particularly marked within the EU.

Just like in the UN, ideas of sustainable development have attracted great attention within the EU, and in particular since the turn of the millennium.

This has been important in many areas, such as environmental policy and social policy.

It has also, I would argue, had an impact on discussions on gender equality.

In the EU Lisbon agenda, for example, that was launched in year 2000, ideas of social investment were instrumental in paving the way for more progressive family policies, including parental reforms and expansion of childcare facilities.

Due to greater knowledge of sustainable economics, attention in the EU has also turned more towards social dimensions of growth and prosperity.

Social cohesion, for example, has become an important goal.

I would say that this growing interest in the social dimension has decreased, somewhat, the male bias of EU economic policies.

To sum up, I think that it is now time for European women to make their voices heard.

When an ever deeper economic crisis in the euro zone now threatens progress already made in the empowerment of European women,

Policy makers must finally choose what strategies of growth they want to give priority.

Should people come first or should markets come first?

Decisions taken by European policymakers on this matter, will influence discussions on women’s role in development, worldwide.

I would also argue that it is time for women to strengthen cooperation with political allies that share an interest in more sustainable policies in times of economic crisis.

Environmentalists, for example, are just as eager to fight for more sustainable economic policies as are feminists.

Finally, I am convinced that policies for sustainable development constitute an important platform for women in our endeavor to mobilize financial resources and to widen the scope for women’s empowerment.

In contrast to neo-liberal market policies, economic policies for sustainable development put women’s issues at the top of the political agenda.

From this platform of sustainable economics, further feminist claims can – and should – be made.

Thank you.

6 kommentarer

Under Jämställdhet