Sorg i Landskrona

Media rapporterar om en tragedi i Landskrona; en 19-årig kvinna har mördats. En yngre bror har anhållits, skäligen misstänkt för dådet. Kvinnan hade sedan ett år tillbaka sökt stöd hos föreningen Tänk om i Malmö som arbetar mot hedersvåld, genom stödsamtal och gruppverksamhet. Hon hade via kommunen fått en egen lägenhet, men hon hade inte fått det skyddade boende som hon tillsammans med föreningen hade anhållit om.

Tragedin i Landskrona är ännu inte utredd, men redan idag står det klart att än mer kraftfulla insatser måste till för att skydda unga kvinnor mot hedersrelaterat våld. Glöm aldrig Pela och Fadime! är namnet på en av de föreningar, som sedan morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal kämpar för att synliggöra det hedersrelaterade våldet. ”Samhällets flathet har lett till ytterligare ett mord” skriver föreningens ordförande Sara Mohammad förtvivlat idag på nyhetssajten Newsmill.

Vi får inte glömma, och vi måste tillsammans se till att stärka samhällets insatser mot det hedersrelaterade våldet. Många unga kvinnor, men också många unga män, är är offer för hederskulturen.

S-kvinnors uttalande om tragedin i Landskrona: Krafttag mot hedersvåld krävs. Mer om händelserna i Landskrona: 16-åring anhåller för knivmordet,  Hedersbrott är att ta lagen i egna händer, Mördade kvinnan hade sökt stöd; Mördad kvinna hade sökt hjälp. Bloggat: Svensson. I sorgen en hoppfull historia, Martin och Sevda.

Sverige behöver en progressiv familjepolitik!

”Nu måste S+Fp gå från ord till handling!” Men den uppmaningen skrev jag i fredags en debattartikel om föräldraförsäkringen på DN Debatt. Ungefär samtidigt meddelande folkpartiledaren Jan Björklund att han kan tänka sig att överväga flera individuella månader vikta för vardera föräldern i föräldraförsäkringen.

Utspelet möttes genast av en upprörd reaktion från de moderata riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck och Ann-Charlotte Hammar Johnsson, ”Ett jämställt Sverige kan inte skapas med tvång”. På DN-webben idag ger vi svar på tal: ”Därför måste den svenska familjepolitiken utvecklas”. Det går inte att blunda för att föräldraförsäkringen spelar en viktig roll för att upprätthålla den könssegregerade arbetsmarknaden. Vi argumenterar för att en reform av föräldraförsäkringen främjar en bättre löneutveckling för kvinnor, en starkare ställning på arbetsmarknaden och i slutändan en bättre pension.

Jernbeck och Hammar Johnsson visar att moderaterna saknar både kunskap och vilja i jämställdhetspolitiken. De bejakar de framsteg som hittills har gjorts genom en medveten och progressiv politik men hävdar att fortsatta framsteg ska ske utan att politiker ”styr”. Kunskap och vilja tycks också saknas bland de borgerliga skribenter, som reflexmässigt avvisar förslag om en mer individualiserad föräldraförsäkring med argument om ”valfrihet” och ”barnens bästa”, se Folkpartiet vill bestämma lite till, (Sydsvenskan)”, Låt far och mor besluta” (GP), ”Björklund lär bli tagen i örat” (SvD) ”Krig är fred” (Östgöta-Correspondenten).

Det är beklämmande att se hur svagt intresset är för jämställdheten i dagens svenska offentliga debatt. Sverige har till skillnad från de flesta länder i Europa en generös föräldraförsäkring som ger kvinnor incitament att lönearbeta. Den progressiva familjepolitiken har bidragit till att Sverige har både höga födelsetal och hög kvinnlig förvärvsfrekvens.

Sverige har emellertid hamnat i en annan, bekymmersam fälla: arbetsmarknaden är starkt könssegregerad, och nästan 40 år efter att den jämställda skatte- och familjepolitiken lanserades har kvinnor – trots högre utbildning – bara i genomsnitt 70 procent av mäns inkomst. En tredjedel av kvinnorna jobbar deltid och kvinnor fortsätter att ta huvudansvaret för samhällets obetalda omsorgs- och hushållsarbete. Den svenska samhällsmodellen har blivit en samhällsmodell där kvinnor i teorin ska ha samma chans på arbetsmarknaden som män, men där de i praktiken möter en arbetsmarknad där kvinnor och män betraktas som olika typ av arbetskraft.

Sverige är i detta avseende inget föredöme i jämställdhetspolitiken – tvärtom. Borgerliga skribenter som hyllar valfrihet i familjerna borde reflektera över den brist på valfrihet i livet som möter alla de kvinnor, som på den könssegregerade svenska arbetsmarknaden inte kan få ett jobb som de kan leva på – eller som känner sig tvungna att begränsa sin arbetstid för att orka en andra arbetsdag med släkt och familj. De stora och systematiska skillnaderna i kvinnors och mäns livsvillkor kan inte mötas av enskilda män och kvinnor vid köksborden, de kräver en politik som stöttar jämställda val och som syftar till att bekämpa kvinnors brist på verklig valfrihet. Sverige behöver en progressiv familjepolitik!

Jag ser fram mot mer debatt. Ju mer familjepolitiken och föräldraförsäkringen diskuteras, desto svårare blir det att blunda för att de tunga argument som talar för en fortsatt individualisering av föräldraförsäkringen.

Mer aktuellt om föräldraförsäkringen: Alliansens jämställdhetsbonus har hittills varit ett misslyckande, se ” Bara hälften ansöker om jämställdhetsbonusen, enligt Försäkringskassan (DN).

Varför försummar Nyamko Sabuni det internationella arbetet för kvinnors rättigheter?

Krafter som motarbetar kvinnors frihet vinner mark, skriver två nordiska jämställdhetsministrar,  Nyamko Sabuni och Manu Sareen på SvD Brännpunkt.

Det är en viktig artikel. I min blogg den 22 mars skrev jag om hur förhandlingarna vid årets session av FN:s Kvinnokommission bröt samman  (Den internationella kampen för kvinnors rättigheter måste stärkas).  Det står klart att starka konservativa krafter nu vill pressa tillbaka de viktiga framsteg som gjorts för kvinnors emancipation. I år är första gången sedan 2003 som en session för FN:s Kvinnokommission slutar i oenighet.

Det som förvånar är att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni först nu tar till orda. Årets session för Kvinnokommissionen i New York samlade 4000 personer från hela världen, men bland dessa 4000 personer fanns inte den svenska jämställdhetsministern. Hon valde att stanna hemma, medan hennes danske kollega Manu Sareen i New York drev frågorna om kvinnors rättigheter med stort engagemang.

Varför denna låga prioritering av det internationella jämställdhetsarbetet? I ett läge när kvinnors grundläggande rättigheter sätts i fråga har Sverige en självklar roll som aktiv och drivande aktör. Det räcker inte att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skriver artiklar på SvD Brännpunkt. Hon måste också vara närvarande i de internationella fora där debatten drivs och besluten fattas.

Regeringens ekonomiska politik försämrar kvinnors ställning

Inkomstskillnaderna ökar, och skillnaden mellan mäns och kvinnors inkomster växer – till kvinnors nackdel.

Detta visar den fördelningspolitiska bilagan i vårpropositionen, meddelar DN. Inte minst jobbskatteavdraget bidrar till ökad ojämlikhet. Det gynnar dem mest som har hög inkomst och heltidsjobb, dvs. i första hand män. Sänkta ersättningar i socialförsäkringarna, däremot, minskar inkomsterna för den som redan har små marginaler. Här är majoriteten kvinnor.

Tyvärr känns nyheten som en dålig repris. Trenden har nu varit densamma, år efter år. Klyftorna ökar och kvinnorna halkar efter.

Varje gång som nyheten presenteras, är regeringens bortförklaringar också desamma. Regeringen förklarar att ökad ojämlikhet och ökad ojämställdhet bara är temporära fenomen. På längre sikt antar man nämligen att jobbskatteavdrag och försämrade ersättningar ska leda till att fler jobbar mer, inte minst i gruppen kvinnor. När det blir mer lönsamt för kvinnor att jobba ska deltider bli heltider, enligt regeringen.

Men tiden för teorier och hoppfulla hypoteser är på väg att rinna ut. De ekonomiska incitament som enligt Anders Borg ska driva människor att vilja jobba mera borde ha visat sig för länge sedan – om de fungerar i praktiken.  Och om mer pengar i plånboken antas leda till att fler kvinnor jobbar heltid, varför inte satsa kraftfullt på bättre löner i offentlig sektor och en utbyggd barnomsorg, också på kvällar och nätter? Och om heltid är viktigt – varför inte lagstifta om rätten till heltidsjobb?

För Sveriges kvinnor är det inte acceptabelt med en politik som år efter år systematiskt missgynnar kvinnor i relation till män. Det duger inte att gång på gång påstå att ökad ojämlikhet på sikt ska förvandlas till ökad jämlikhet.  Hur var det nu lord Keynes brukade säga? ”In the long run, we are all dead”. Svenska kvinnor kräver en jämställd ekonomisk politik redan idag.

Mer om jämställdhet i budgeten: UnionenOpinion. TCO om hur jobbskatteavdraget minskar effekten av jämställdhetsbonusen. Mer bloggat om ojämlikhet: Bengt Silfverstrand.

Ge stöd till Syriens kvinnor!

Syriska kvinnor i demonstration, bild från GP

Enligt FN:s fredsförhandlare Kofi Annan har Syrien gått med på en deadline den 10 april, då landet ska ha uppnått vissa mål i fredsplanen (DN, SvD).

Låt oss hoppas att Annan ska nå fram till en lösning utan ytterligare militär upptrappning. Jag blir djupt orolig när jag läser att mer än hälften av européerna enligt en undersökning av opinionsinstitutet YouGov vill att Europa ingriper  mot Syrien (DN).

Färre än en tredjedel anser att ett ingripande kan göras också utan FN-mandat, men i Sverige är stödet för ett sådant ingripande  utan FN-mandat så högt som 30 procent – högst i Europa. Det finns skäl att ställa frågan varför tilltron till militär konfliktlösning idag är så stor  just i Sverige. När gick Sverige från ett land som gick i täten för nedrustning och gemensam säkerhet till ett land där internationell konflikthantering  allt oftare blir liktydigt med att skicka militär? Det är intressant att notera att stödet för en militär intervention i Syrien utan FN-mandat är lägst i Storbritannien, ett land med lång erfarenhet av krigföring utomlands, endast 10 procent.

Idag skriver jag tillsammans med Viola Furubjelke i Göteborgsposten (webbupplagan) om vikten av att främja en fredlig konfliktlösning i Syrien, och en utveckling som säkerställer kvinnors rättigheter; Vi måste stötta Syriens kvinnor. Här har den svenska regeringen ett ansvar!

Mer om Syrien: NATO förordar en diplomatisk lösning  (TV4, Rapport). Frankrikes ambasssadör är inte fullt lika tydlig; han betonar ansvar att ingripa men Frankrike menar ”fortfarande att en fredlig lösning är att föredra” (GP: Regimen i Syrien kommer inte undan). FN förbereder för en observatörsstyrka, när eld upphör förhoppningsvis träder i kraft (DN). 

Vapenexporten beskär handlingsfriheten

Socialdemokraterna kan inte lova att avtalet med Saudiarabien sägs upp när det nästa gång kommer upp för översyn, år 2015 , meddelade Urban Ahlin, partiets utrikespolitiske talesperson i  Ekots lördagsintervju.  Beslutet har redan kritiserats skarpt, bl.a. av Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Som s-kvinnors ordförande vill jag instämma i kritiken. Det finns skäl att fråga om det svenska, till synes skarpa regelverket för vapenexport alls har någon mening, om Sverige fortsätter ett militärsamarbete med en av världens hårdaste diktaturer – och därtill en diktatur som systematiskt diskriminerar kvinnor och undertrycker deras frihet (se Utrikesdepartementet om läget i Saudiarabien 2010).

”Krigsmaterielexport ska inte strida mot våra utrikespolitiska intressen, där utgör kvinnors mänskliga rättigheter en omistlig del”, skriver Carina Hägg, s-ledamot i Utrikesutskottet, i ett kritiskt inlägg mot regeringens politik på Newsmill (Sveriges fokus borde ligga på Saudis kvinnor istället för på vapenfabriker). Häggs inlägg är en viktig påminnelse om Sveriges – och socialdemokratins – ansvar i ett läge när kvinnors rättigheter motarbetas allt starkare, även inom multilaterala fora som FN.

Vad är då de bärande argumenten för svensk vapenexport enligt Uran Ahlin, och vad kan försvara export till ett land som Saudiarabien? I lördagsintervjun är de svar han ger mycket tydliga: det handlar om säkerhetspolitik och försvarsintressen. Dessa intressen motiveras på flera sätt.

Eftersom Sverige deltar i jakten på pirater i Adenviken, är det ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att diktaturen i Saudiarabien har spaningsradar, enligt Ahlin. Jag drar slutsatsen att svenska säkerhetspolitiska intressen numera kan finnas  långt bortom Sveriges närområde. Därtill kan svensk medverkan i internationella insatser bli motiv för vapenexport till diktaturer. Var det verkligen avsikten? Och hur är det möjligt att piratjakten i Adenviken kan vara ett så tungt svenskt säkerhetsintresse, att det uppväger det grundläggande förbudet mot vapenexport och därtill riktlinjen att inte exportera till länder där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter?

Ahlin pekar också på vikten av att upprätthålla förtroendet genom att inte bryta avtal. Detta är tveklöst det avgörande och viktigaste argumentet, men ett argument som också ger skäl att ställa frågan om Sveriges nuvarande politik, som bygger på en stark egen försvarsindustri i nära samverkan med andra, verkligen är ett så starkt stöd för alliansfriheten, som det ofta hävdas.

En egen försvarsindustri främjar oberoende och handlingsfrihet, säger Urban Ahlin, därför att vi i nära samarbete med andra kan utveckla en egen spetskompetens och därtill få tillgång till andras kunskap.

Ja – men det militära samarbetet är uppenbarligen samtidigt en tvångströja, som kan tvinga oss att leverera vapen till länder som inte alls uppfyller våra högt ställda kriterier,  därför att vi annars riskerar att själva bli avskurna från den import som vi behöver för att vår egen vapenindustri ska fungera. Den som inte levererar och håller avtal, är inte en trovärdig partner.

Ahlin själv tar exemplet Irak. När kriget i Irak bröt ut borde Sverige, med hänvisning till att USA gick in i krig, ha avbrutit leveranser av krigsmateriel som kunde användas i Irak. Men detta var inte möjligt, för det hade riskerat import av viktiga komponenter från USA, och svenska JAS-plan hade, enligt Ahlin, snart förvandlats till segelflygplan.

Jag uppskattar att Urban Ahlin i lördagsintervjun lade sig vinn om att ärligt göra klart hur villkoren för svensk vapenexport faktiskt ser ut och varför han därför ser så stora svårigheter med att säga upp ingångna avtal.

Själv tolkar jag det så här: För Sverige som aktör i vapenhandel och vapensamarbete är de säkerhetspolitiska argumenten för export  till diktaturer idag uppenbarligen så starka, att de ständigt överskuggar de riktlinjer som finns om att inte exportera till länder i krig eller till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Därmed måste debatten ta sikte på själva kärnan i den svenska säkerhetspolitiska modellen: idén om att vår handlingsfrihet och vårt oberoende värnas av en egen stor vapenindustri och en stor vapenexport. Är det inte i själva verket precis tvärtom? Vapenindustrin beskär vår handlingsfrihet. Det finns skäl att fråga sig om de långtgående och problematiska militära samarbeten som vapenindustrin driver in oss i inte är ett större problem än den utsatthet det innebär att som alliansfritt land ”köpa från hyllan”.

S-kvinnor i Sörmland säger nej till vapenexport till diktaturer; uttalande från S-kvinnor i Jönköpings län, ”S-kvinnor kräver ny krigsmateriellagstiftning”.  Mer om Urban Ahlins syn på vapenexporten, Sydsvenskan; Olov Abrahamsson i NSD, Dagens Arena, Dala-Demokraten.  Mer bloggat: Olas tankar, från höger: Mats Johansson, Paul Redstig, Staffan Danielsson. Nytt eget inlägg i DN 4 april tillsammans med förbundsordförandena i SSU, S-studenter och Tro och Solidaritet. Magnus Nilsson talar i  P1.