Dags för debatt om god samhällsstyrning

I biståndsdebatten har begreppet ”god samhällsstyrning” länge stått högt på agendan.

Detta gäller dock inte på den politiska hemmaplan. Uppfattningen tycks vara att vi i Sverige självklart har god samhällsstyrning – oavsett hur vi styr. Granskningen av bland annat Tillväxtverket har fört det goda med sig att allt fler nu pekar på det självklara: att det finns en skillnad mellan stat och marknad.

Staten är inte ett företag, skriver Inga-Britt Ahlenius i dagens DN. Vi har fått en statsförvaltning omvandlad till en pr-fabrik, noterar Mikael Feldbaum i Dagens Arena.

Jag hoppas att debatten för oss vidare till en kritisk analys av hela den mål- och ekonomistyrning, som idag bär upp den svenska staten och de svenska kommunerna. Det finns förvisso brister och begränsningar också i traditionella styrmodeller, baserade på detaljerade regelverk och professionellt ansvar, men de rymmer grundläggande värden som idag är på väg att gå förlorade.

Det går inte att skapa styrsystem, som uppfyller alla våra önskningar samtidigt. Vi måste göra avvägningar mellan god rättssäkerhet och stor flexibilitet, mellan starka sociala rättigheter och lägsta kostnad, mellan önskan om likvärdighet och utrymmet för variation, osv.

Det väsentliga är att dessa avväganden görs med öppna ögon och att vi förmår värna det, som vi anser vara mest centralt. Vi måste också noga analysera om de styrmodeller som vi använder faktiskt fungerar som det var tänkt.

Under senare år har långtgående reformer genomförts i statsförvaltningen, mot målstyrning och marknadsmodeller. Bakom detta finns marknadsliberala idéer, som New Public Management, men också, som Inga-Britt Ahlenius påpekar i dagens DN, en önskan om att skapa en mindre detaljstyrd och därmed mer effektiv statsförvaltning.

Det blir idag alltmer uppenbart att de senaste decenniernas reformer tyvärr inte bara har undergrävt det som vi brukar kalla god samhällsstyrning, i form av rättssäkerhet och ansvar. Det har också visat sig att det är svårt att få styrningsmodellerna att fungera som det var tänkt.

Svårigheten att nå uppsatta mål och svårigheten att bedöma om målen nås. har lett till växande krav på detaljstyrning. Det har också lett till en stadigt svällande utvärderingsapparat. När aktörerna därtill  – som de vinstdrivande skolorna – har i grunden andra mål än de som stat eller kommuner vill uppnå, blir kraven på kontroll och utvärdering än mer påtagliga. Det arbete för att strama upp kraven på friskolor, som just nu pågår i Friskolekommittén, är ett exempel.

Jag menar att den traditionella modellen med styrning av staten genom regelverk och professioner är värd att uppmärksamma, återigen. Inom forskningen växer intresset inte minst för professionerans roll i styrningen av skolan och som bärare av en offentlig yrkesetik. Ett exempel är historikern Niklas Stenlås’ analys av hur läraryrket har utarmats som ett resultat av de senaste årens skolreformer (En profession i kläm).

Lärarnas möjligheter att själva definiera yrkets innehåll och arbetsformer har begränsats, menar Stenlås. Han vill därför se större medvetenhet om professionens roll i styrningen av skolan inför framtida skolreformer.

Sammanfattningsvis:

Jag efterfrågan ett intresse för god samhällsstyrning inte bara i den svenska biståndspolitiken, utan också på hemmaplan.

En debatt om god samhällsstyrning krävs i alla partier, men allra mest krävs den inom den styrande regeringsalliansen. Kritik mot regeringens fatala brister när det gäller god samhällsstyrning har  jag framfört vid flera tillfällen, t.ex. i Sydvenskan sommaren 2010 (Lyssna på expertisen). Marknadsmodellens brister inom offentlig sektor diskuterar jag i Expressen våren 2011 (S måste våga tygla marknaden).

Till detta lär jag får skäl att återkomma. Framförallt har vi som är Socialdemokrater skäl att uppmärksamma att statens förvandling är på väg att urholka inte minst de sociala rättigheter, som bär upp välfärdsstaten. Jag hoppas sannerligen att god samhällsstyrning också blir en valfråga!

Nej, Alonso, socialdemokraterna yrar inte om systemskifte

I dagens DN går tidningens kolumnist Martin Liby Alonso till angrepp mot SSU:s Gabriel Wikström, som i en debattartikel hävdat att de borgerliga politikerna håller på att ”i det tysta genomföra ett systemskifte”. Så är det inte alls, enligt Alonso (”Dags för Socialdemokraterna att sluta yra”).

Som exempel tar han upp familjepolitiken. Det är en generös familjepolitik som främst har utmärkt den svenska modellen, hävdar han, och familjepolitiken har inte skurits ner.

Jag tycker att Alonso har en poäng som lyfter familjepolitiken. Den är förvisso ett bärande element i den svenska modellen.

Problemet är att Alonso inte tycks ha insett att bristen på satsningar i familjepolitiken, som t.ex. högre barnbidrag, de facto innebär försämringar för många barnfamiljer.

Han tycks inte heller inse att den riktigt stora poängen med svensk familjepolitik inte är dess generositet, utan dess utformning.

Svensk familjepolitik och svensk jämställdhetspolitik har varit en del av den generella välfärdspolitiken, och som sådan har den bidragit inte bara till jämställdhet utan också till jämlikhet. Kvinnor och barn i alla samhällsgrupper har fått goda livschanser.  Den universellt inriktade politiken har ökat alla kvinnors handlingsutrymme. Den har pressat barnfattigdomen till de lägsta nivåerna i världen och gett alla barn tillträde till en högklassig förskola.

Nu sker avgörande förändringar i denna modell.

Ett av flera uttryck för detta är att målet för familjepolitiken har ändrats. Fram till 2008 byggde svensk familjepolitik på idén om en omfördelning från hushåll utan barn till hushåll med barn. Idén var att familjer med barn skulle leva på samma standard som befolkningen i övrigt.

Sedan dess gäller ett nytt mål. Med Kristdemokraterna i ledningen för familjepolitiken har riksdagen beslutat att svensk familjepolitik inte längre ska syfta till att minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn. Det räcker med att barnfamiljer når upp till en absolut miniminivå – socialbidragsnormen. Här finns en viktig  bakrund till den växande barnfattigdomen. Att barnfamiljer släpar efter andra grupper i samhället anses av den nuvarande regeringen uppenbarligen inte vara ett problem.

En intressant analys av det systemskifte som nu pågår i svensk familjepolitik ges av forskarna Tommy Ferrarini Ann-Zofie Dufvander  i artikeln ”Earner-Carer Model at the Crossroads” där de granskar den nuvarande regeringens familjepolitik fram till 2009 (se även min artikel ”Det är dags att ta strid för en jämställd familjepolitik”).

Ferrarini och Dufvander visar hur regeringen är på väg bort från den unikt jämlika och jämställda svenska familjepolitiska modellen.  Regeringen har sedan 2006 steg för steg genomfört  ett familjepolitiskt reformpaket som inte längre är generellt, utan som ger olika incitament till familjer i olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund.

Fem reformer har genomförts sedan 2006: skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng och en uppdaterad läro­plan för förskolan. Två av de här reformerna, jämställdhetsbonusen och den uppdaterade läroplanen för förskolan, ligger helt i linje med tidigare svensk familjepolitik. De främjar jämställdhet och barns välfärd och utveckling. De övriga tre, däremot, pekar åt ett annat håll.

Vårdnadsbidraget främjar en traditionell och ojämlik familjemodell, i strid med den svenska familjepolitikens klassiska jämställdhetsmål. Erfarenheten visar att kvinnor oftare än män stannar hemma med vårdnadsbidrag och att kvinnor med utländsk bakgrund är överrepresenterade.

Barnomsorgspengen främjar på samma sätt traditionella familjemönster. Den understödjer också marknadsbaserade alternativ till den högklassiga och internationellt sett framgångsrika offentliga svenska förskolan.

Gemensamt för vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen är att de lockar kvinnor med låg utbildning och små valmöjligheter att stanna hemma och avstå från den offentliga förskolan. Högutbildade kvinnor, däremot, får genom jämställdhetsbonus och en god förskola fortsatt starka incitament att jobba. Som extra stöd för de välavlönade erbjuder alliansregeringen skatteavdraget för hushållsnära tjänster. Detta avdrag utnyttjas i mycket liten utsträckning av hushåll med lägre inkomster.

Enligt Martin Liby Alonso yrar vi som Socialdemokrater när vi påstår att alliansregeringen i det tysta genomför ett systemskifte inom välfärdspolitiken. Att påstå att det pågår ett systemskifte är enligt Alonso att dumförklara väljarna, eftersom väljarna tycker om välfärdsstaten och väljarna har röstat på alliansen i två val.

Min slutsats är att väljare inte är dumma därför att de inte har sett de förändringar, som i det tysta sker med den svenska välfärdsmodellen. De har framförallt inte större problem i sin politiska analys än Martin Liby Alonso, som i sitt uppdrag som journalist inte har uppmärksammat de stora förändringar som genomförs i den svenska familjepolitiken och som inte heller har bidragit till att kunskapen sprids om hur den svenska välfärdsstaten steg för steg ändrar uppbyggnad och funktionssätt. Oavsett vad man tycket om förändringarna bör vi kunna enas om att de sker.

Fler av mina inlägg om familjepolitik och familjepolitiskt systemskifte: SvD, GP,  Aftonbladet, DN, blogg augusti 2011, blogg november 2012,  blogg februari 2012, blogg april 2012,  blogg maj 2012, blogg juni 2012. Mer bloggat; om pengar inte räcker till välfärden så räcker de för alliansen till annat, se Alliansfritt Sverige.

Mer

Varför har finanskrisen inte förändrat svensk ekonomisk politik?

Det gläder mig verkligen att DN numera ger utrymme för den amerikanske ekonom-historikern Barry Eichengreen. Då och då dyker han upp som kolumnist.

Idag ger Eichengreen tips om semesterläsning – tyvärr när semestern för de flesta av oss svenskar just har tagit slut. Men detta kan göra detsamma: åtminstone för alla som har ansvar för att utforma ekonomisk politik borde Eichengreens lästips ingå i jobbet. Utan historiska perspektiv går det inte att utforma en effektiv och hållbar ekonomisk politik.

Barry Eichengreen tipsar om fyra böcker som kan ge Europas politiker vägledning i den ekonomiska krisen. De första två  är ”A Monetary History of the United States” av Anna Schwarz och Miltion Friedman och ”The World in Depression, 1929-1939” av Charles Kindleberger. De handlar om hur centralbanker och politiker bör hantera ekonomiska kriser. Det tredje tipset är Ron Chernows biografi om Alexander Hamilton, som handlar om hur det federala USA skapades som ett svar på delstaternas skuldkriser. Det fjärde tipset är Barbara Tuchmans ”Augusti 1914”, om hur enskilt till synes rationella politiska beslut kan leda till en katastrof.

Detta är böcker som sammantaget kan ge oss en bred en inblick i historiska kriser; hur de byggs upp och hur de kan lösas.

Själv har jag ägnat semestern åt två andra spännande böcker, Robert Skidelskys ”Return of the Master” (om John Maynard Keynes och hans teorier) och Carole Reinharts och Ken Rogoffs ”Annorlunda Nu. 800 år av finansiell dårskap”. Författarna till dessa böcker har med sin skarpa kritik av nyliberalismens idéer och spännande historisk empiri gett mig delvis nya perspektiv på den ekonomiska krisen och svensk ekonomisk politik. Men framförallt har de väckt min insikt om hur förfärande passivt vi som politiker både i Sverige och Europa möter den finanskris, som i grunden har skakat om såväl den nationalekonomiska forskningen som den globala ekonomin.

Finanskrisen som bröt ut år 2008 visade att de teorier som väglett svensk och europeisk ekonomisk politik sedan 1990-talet är i grunden felaktiga. Till exempel vet vi idag att en normpolitik som håller inflationen låg inte utgör något effektivt skydd mot finansiella kriser. Penningpolitiken måste ha ett större register än låg inflation och dess inriktning är intimt förbunden med övrig ekonomisk politik (något som de aktuella konflikterna i den svenska riksbanksdirektionen påminner om).

Likväl har varken den borgerliga regeringen eller den socialdemokratiska oppositionen hittills presenterat några i grunden nya utgångspunkter för den ekonomiska politiken. Frågan måste ställas: Varför har finanskrisen inte förändrat svensk ekonomisk politik?

Försvara föräldrars rätt till sitt jobb!

Karin Kock; en av de kvinnor som en gång drev kampen för gifta och gravida kvinnors rätt till arbete.

Det är snart 75 år sedan som Sveriges riksdag beslutade att gravida och gifta kvinnor har rätt att behålla sitt jobb. Barnafödande är inte något skäl till uppsägning.

Ändå måste kampen för denna självklara rättighet fortsätta!

Hotell- och restaurangfacket meddelar idag att man går till Arbetsdomstolen och begär skadestånd för brott mot lagen om anställningsskydd. Deras medlem Anna Olsson har fått nej till att komma tillbaka till jobbet på Farmors bageri i Svedala efter sin föräldraledighet, trots anställningsbevis (DN,  HRF).

Rätten för föräldralediga att komma tillbaka till jobbet är en viktig fråga, inte minst i ljuset av de allt tuffare förhållandena på svensk arbetsmarknad. Många unga kvinnor har inte ens hunnit få ett fast jobb, innan de blir mammor. När de, som faktiskt har en fast anställning också nekas social trygghet – då har det sannerligen gått för långt.

Trygghet för föräldrar är också en viktig fråga för alla de unga män, som står inför valet att bryta traditioner och ta ut sin pappaledighet. Forskning visar att det kan vara ännu svårare för män än för kvinnor att bli accepterade i sin roll som både förvärvsarbetande och förälder.

Ett bra samhälle är ett samhälle som inte bara erbjuder jobb åt alla, utan som också gör det möjligt för alla som vill att bli föräldrar.

Årets Wigforsseminarium: Tre skäl att byta ekonomisk politik

I veckan som gick arrangerades årets Wigforsseminarium för tionde gången, som vanligt i det anrika Söndrums Folkets Hus.  Temat var ”Ekonomi och välfärd ” med bl.a. Bosse Ringholm, Tommy Svensson, Bo Berhardsson, Carl Hamilton och Kajsa Borgnäs som gäster. Mats Lundkvist, framgångsrik ordförande för Wigforssföreningen, höll i arrangemanget.

Själv talade jag om tre skäl för socialdemokraterna att byta ekonomisk politik. Fyra år efter finanskrisens utbrott finns det, vill jag hävda, skäl att i grunden ompröva de ekonomiska doktriner, som sen 25 år tillbaka ligger till grund för socialdemokratisk ekonomiska politik.

Här nedan har jag lagt ut mitt anförande, så som det framfördes i Söndrums Folkets Hus:

Varmt tack för inbjudan!

Mitt uppdrag; i det här passet, är att teckna de långa utvecklingslinjerna. Vad lär oss historien?

Men mitt uppdrag är också att skissa handlingsutrymmet. Vilka möjligheter finns för en progressiv, socialdemokratisk politik?

Låg mig börja med att konstatera att vi idag står inför enorma utmaningar i den globala ekonomin – i form av finanskris och klimatkris, ökad ojämlikhet, migration och växande hot mot kvinnors grundläggande rättigheter.

Men jag vill hävda at vår allra svåraste utmaning är en annan. Den handlar om att våga utveckla en egen samhällsanalys, och att våga tro på våra egna idéer och vår egen politik. För att bekämpa orättvisor krävs både kunskap och starka värderingar, och här utgör den ekonomiska politiken en nyckel.

För tre år sedan, sommaren 2009, var jag här på Wigforsseminariet, ett år efter den stora finanskrisens utbrott. Jag talade då om krisen som en progressiv möjlighet. Jag talade om att nyliberalismens ekonomiska teorier redan då hade fallit samman som ett korthus, därför att de bärande idéerna är i grunden felaktiga.

Det som ännu saknades, hävdade jag då, var de nya bärande idéerna – lanserade av en modern Ernst Wigforss, om man så vill. Socialdemokraterna måste våga utmana den nyliberala teorin och utveckla en egen, progressiv strategi. För utan idéer skapas ingen ny politik. Utan idéer, kan möjligheternas fönster slå igen.

Vad har då hänt sedan sommaren 2009?

Det mest uppenbara är att krisen har fördjupats. Världens värsta finanskris sedan 1930-talet har gått över i en statsskuldkris, främst i Europa – där euron har gjort ont värre. Och som S-kvinnors ordförande noterar jag hur åtstramningspolitiken slår särskilt hårt mot Europas kvinnor, som i högre grad än män är beroende av en generös socialpolitik, och av jobb i offentlig sektor.

Men jag ser också positiva tecken, mitt i den europeiska krisen. Framförallt gläder jag mig över att en lång rad forskare och debattörer, sen 2009, har fördjupat sin analys av krisen, och gjort oss klokare än då.

Vi vet idag mer om varför nyliberalismens tro på evigt effektiva marknader är ett så fatalt misstag. Vi vet mer varför avregleringspolitiken har drivit de globala finansmarknaderna mot kollaps och varför normpolitik med inflationsmål inte kan garantera tillväxt och finansiell stabilitet. Och vi vet mer om varfördet gemensamma europeiska penningsystemet inte fungerar.

Vi ser att en aktiv stat och en stark demokrati behövs – för att rädda banker, marknader och välfärd.

Och precis som vi här i Sverige gärna drar paralleller till 1930-talsdepressionen och Wigforss’ insatser, så har flera ledande ekonom-historiker pekat på de slående likheterna mellan 1930-talets depression och dagens finanskris.

Då liksom idag dominerades världen av en felriktad och ineffektiv marknadsliberal politik. Eurosystemet har påfallande likheter med 1920-talets monetära modell – guldmyntfoten. Den strid som Ernst Wigforss en gång förde mot marknadsliberala fundamentalister, den måste föras igen.

Så debatten fördjupas, men det märkliga och förfärande, det är ändå att vi idag, 2012, fortfarande inte ser några riktigt tydliga tecken på att socialdemokratin i Sverige eller i Europa har börjat tänka om; för att utnyttja krisen som en progressiv möjlighet.

Tvärtom. Fyra år efter krisens utbrott, i ett Europa på katastrofens rand och i en värld av finansiell oro och växande ojämlikhet, har många socialdemokrater påfallande svårt att utveckla en egen politik, bortom den nyliberala verklighetsbilden.

I Europa liksom i Sverige fortsätter socialdemokrater att ge företräde åt låg inflation och statsfinanser i balans framför full sysselsättning och en produktiv socialpolitik.

Socialdemokrater talar förvisso också om vikten av att balansera åtstramningspolitiken med en tillväxtpolitik och om vår önskan om ökad jämlikhet, större utbildningssatsningar och god välfärd; men när det kommer till kritan är det ändå nyliberalismens idéer som styr. De låser in oss och begränsar handlingsutrymmet.

Det är nu verkligen dags att vi med än större kraft än tidigare driver på för en förändring. Vi måste våga utmana. Vi måste våga tänka annorlunda. Vi måste våga formulera en politik som på ett bättre sätt än nyliberalismen värnar välstånd och stabilitet, men också en politik som – till skillnad från nyliberalismen – baseras på socialdemokratins människosyn och värderingar.

Den ekonomiska politiken måste utgå från alla människors lika värde, den måste bidra till jämlikhet och den måste sätta demokratin före marknaden.

Jag vill idag, för att tydliggöra den idékris som vi befinner oss i, lyfta tre frågor som kräver ett nytt, progressivt ekonomiskt tänkande.

1. Den första frågan handlar om hur vi formar en politik för hållbar tillväxt och välstånd,
2. Den andra frågan handlar om hur vi formar en politik för full sysselsättning.
3. Och den tredje frågan handlar om hur vi formar en politik för sunda statsfinanser.

För varje fråga utgår jag från ekonomisk-historisk forskning – de långa utvecklingslinjerna. Min tes är att en modern, progressiv ekonomisk politik måste bygga på vår kunskap om hur världsekonomin hittills har fungerat – inte på abstrakta ekonomiska modeller om hur perfekta marknader borde se ut.

Så till min första fråga.

Hur utformar vi en politik för långsiktigt hållbart välstånd?  Vad säger nyliberalismen? Och vad är vårt eget alternativ?

Nyliberalismens idé är att tillväxt bäst skapas genom effektiv marknadskonkurrens. Därför ska vi enligt nyliberaler bygga välstånd genom att maximera marknadens utrymme och minimera handlingsutrymmet för staten och demokratin.

Men vad säger den empiriska, ekonomisk-historiska forskningen? Den berättar en annan historia.

Analyser av världens alla länder, över tid, visar att vägen till välstånd inte går via marknadskonkurrens utan genom hälsa och utbildning. När dödligheten faller, hälsan förbättras och livslängden ökar – då växer nationers rikedom. Med läskunnighet och grundläggande utbildning kan människor bygga fungerande samhällsinstitutioner och ta steget in i den specialiserade, globala ekonomin.

Visst är väl fungerande marknader viktiga, men de kan inte fungera utan ekonomins viktigaste resurs: det mänskliga kapitalet, humankapital och socialt kapital.

Om vi har utgångspunkten att humankapital och socialt kapital är ekonomins viktigaste resurs, då förstår vi att det krävs ett annat slags tillväxtpolitik än den som bedrivs i Europa idag.

Mer avregleringar och mer marknadsmodeller är en återvändsgränd. Och den hårda åtstramningspolitiken kommer inte att återföra oss till hållbart välstånd. Tvärtom – om vi skär ner på investeringar i sjukvård och utbildning, och om vi driver ut människor i arbetslöshet, så att de tappar i hälsa och kompetens, då försämrar vi vår ekonomiska potential. Hållbar tillväxt kräver social trygghet och sociala investeringar.

I ett större, historiskt perspektiv kan ett fokus på det mänskliga kapitalet, befolkningen, också hjälpa oss att bättre förstå varför Europa idag är en i grunden rik kontinent, medan världen omkring oss ser så annorlunda ut.

Söder om oss ligger Afrika, världens idag fattigaste kontinent. Här består befolkningen till nästan femtio procent av barn, och många vuxna dör i sjukdomar innan de ens har nått femtio års ålder. I en ekonomi av det slaget är det svårt att uppnå en hög kunskapsnivå och en långtgående specialisering. Produktiviteten förblir låg, och fattigdomen stor.

Ostasien, däremot, utmanar nu Europa med en växande ung och utbildad befolkning. Med bättre hälsa, sjunkande dödstal och ökad livslängd har försörjningsbördan minskat. Tillväxten tar fart.

För Europas del vet ni säkert att vi i framtiden kan vänta en snabbt åldrande befolkning, och därmed lägre tillväxt. Det beror på sjunkande födelsetal. Men vad vi mer sällan talar om är att befolkningsstrukturen i Europa fortfarande är synnerligen gynnsam. Om vi ser till åldersstrukturen – kvoten mellan arbetsför befolkning och de äldre och yngre som ska försörjas – är det idag bara Ostasien har en mer gynnsam åldersstruktur än Europa.

Detta faktum, att Europas befolkningsstruktur fortfarande är så gynnsam, tycker jag kastar ytterligare en mörk skugga över den finansiella tragedi, som nu utspelas i eurozonen. I ett historiskt ögonblick, då Europa har en sista chans att bygga välstånd med stora ungdomsgenerationer, går dessa ungdomar arbetslösa, i hundratusental.

En mer kortsiktig och förödande ekonomisk politik än den åtstramning, som nu sker i en rad euroländer, är svår att tänka sig. Oavsett i vilket stadium av ekonomisk utveckling vi befinner oss i, är det omsorgen om människan, hennes välfärd och arbetsförmåga, som måste stå i fokus.

Så till min andra fråga: Hur utformar vi en politik för full sysselsättning?

Om vi frågar nyliberala teoretiker om full sysselsättning; då vet ni svaret.

Full sysselsättning är överhuvudtaget inte något centralt mål för nyliberal ekonomisk politik. Arbetslösheten har nämligen enligt nyliberaler en strukturellt bestämd, ”naturlig” nivå, som inte långsiktigt kan påverkas av ekonomisk politik. Istället bör den ekonomiska politiken inriktas på att hålla ett stabilt penningvärde, dvs. låg inflation.

Men vad lär oss historien? Den lär oss två ting:

–       För det första att full sysselsättning har en avgörande betydelse för tillväxt och välstånd, eftersom ett samhälles viktigaste resurs är dess befolkning. Ett land kan inte förverkliga sin produktiva potential, när inte hela den arbetsföra befolkningen har jobb;

–       Historien lär oss också att full sysselsättning är fullt möjlig att uppnå. Före nyliberalismens genombrott låg arbetslösheten i Europa på långt lägre nivåer än idag. Under 1950- och 1960-talen hade t.ex. Storbritannien en genomsnittlig arbetslöshet på 1,6 procent. Efter 1980 har nivån legat på över 7 procent. Det var först med den nyliberala politiken, som massarbetslösheten fick fäste.

För svenska socialdemokrater bör det nu vara dags att kritiskt granska de nyliberala idéerna, och pröva alternativ. Vi måste våga ifrågasätta de doktriner, som förhindrar oss att bekämpa massarbetslösheten.

På längre sikt anser jag att det behövs en helt ny politik, en modern keynesiansk inspirerad politik som ger full sysselsättning högsta prioritet. Men också inom ramen för nuvarande ekonomisk-politiska modell, finns utrymme att stegvis förbättra politiken.

En första viktig fråga gäller inflationsnivån. Sverige har under senare år inte bara haft ett lågt inflationsmål, på två procent. Den verkliga inflationen har därtill år efter år legat under målet. .

Det bör vara dags at mer tydigt göra klart att vi som socialdemokrater inte kan acceptera en penningpolitik som år efter år stramar åt för mycket. Den fulla sysselsättningen måste få högre prioritet i penningpolitiken. Socialdemokraterna måste också våga ta diskussionen om vilken inflationsnivå som är lämplig. Två procent kan inte vara skrivet i sten.

En andra viktig fråga för Socialdemokraterna handlar om en mer offensiv investeringspolitik.

Sveriges investeringsnivå ligger idag historisk lågt, under 20 procent av BNP. Mycket talar för att detta bidrar till den höga arbetslösheten.

Jag hoppas att Socialdemokraterna vågar lyfta frågan om en investeringsbudget och ta debatten om de budgetregler som bidrar till att hålla investeringarna nere. En offensiv investeringsbudget behövs för att stärka sysselsättningen – men också för att möta framtidens utmaningar, som klimathot och utsliten infrastruktur.

(I ett bredare perspektiv bör vi självklart också tänka i termer av sociala investeringar. Den offentliga sektorn måste ses som en investeringsverksamhet och ges högre prioritet. Detta är av stor betydelse inte minst för kvinnor, som idag dominerar sysselsättningen i offentlig sektor och i många fall har lönenivåer långt under vad som är rimligt.)

Därmed är jag framme vid min tredje och sista fråga: hur vi kan skapa en ny och övertygande politik för sunda statsfinanser?

Svaret på den här frågan har stor betydelse, eftersom kravet på sunda statsfinanser idag sätter stopp för de flesta försök till en mer expansiv, progressiv politik. I såväl Sverige om i EU gäller nu hårda, formella bestämmelser om hur statens finanser ska hanteras. Hård bevakning, varje år, ska säkerställa att statsfinanserna inte går över styr.

Men måste vi verkligen ha formaliserade regler, årliga överskott och ständigt minskad statsskuld för att klara statens finanser? Måste vi hålla tillbaka på investeringar i vård och utbildning, infrastruktur och bostadsbyggande? Är det så vi förhindrar en statsskuldkris?

Den ekonomisk-historiska forskningens svar är nej.

Ekonom-historikerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff har i en aktuell bok analyserat finansiella kriser under 800 år (Annorlunda nu eller This Time is Different).

Deras slutsats är att det inte är slöseri med välfärdspolitik eller offentliga investeringar som genom historien har skapat stora och farliga offentliga budgetunderskott. Det som driver fram stora och farliga offentliga budgetunderskott är i första hand systemövergripande bankkriser. Och risken för en systemövergripande bankkris har i sin tur ett direkt samband med kapitalets globala rörlighet.

Reinhart och Rogoff visar i sin bok, med historiska data, att ju större kapitalvolymer som flödar över gränserna, desto större är risken för bankkris och statsfinansiell kris. Om vi ser på trender över tid, kan vi konstatera att bankkriserna var många under guldmyntfotens tid, fram till tidigt 1930-tal; de var få under epoken 1950-1973, då det fanns restriktioner på kapitalets globala rörlighet, och antalet bankkriser och statsskuldkriser sköt åter i höjden från 1980-talet, med nyliberalismens genombrott.

Finansiell avreglering ökar helt enkelt risken för att länder ska gå i bankrutt.

I genomsnitt leder en bankkris till nästan en fördubbling av statsskulden enligt Reinhart och Rogoff. Det handlar om kostnader för att rädda bankerna men också om kraftigt minskade skatteintäkter och kostnader för att stimulera en kraschad ekonomi.

Den svenska krisen i början på 1990-talet är ett av många exempel på hur nyliberal finansavreglering skapar både bankkris och statsskuldkris.

De statsskuldkriser som just nu plågar ett antal länder i Europa är ett ytterligare exempel. De här länderna har förvisso också interna problem, men det är inte slösaktig välfärdspolitik som har knäckt statsfinanserna i till exempel Grekland och Spanien. Deras statsskuldkriser är istället konsekvensen av finansiell avreglering och innovativ spekulationsekonomi.

Slutsatsen är enkel: Om vi strävar efter sunda statsfinanser, då är det viktigaste av allt att undvika bankkriser. Och för att undvika bankkriser krävs en ny ekonomisk politik.

Kamrater och åhörare: 

Låt mig avsluta med att konstatera att vi som socialdemokrater idag, fyra år efter den stora finanskraschen, tveklöst har den kunskap som vi behöver för att kunna ändra kurs i den ekonomiska politiken.

Ledande ekonom-historiker har övertygande visat att vi inte ska vara rädda för att driva den politik vi innerst inne vill driva:

–       en tillväxtpolitik som bygger på sociala investeringar,

–       en penningpolitik och en investeringspolitik för full sysselsättning,

–       och en ekonomisk politik som skyddar oss mot systemfarliga kriser.

Vi har också en egen berättelse om samhällsekonomin; en berättelse om hur välståndet bärs av de många människornas insatser; en berättelse om den fulla sysselsättningens betydelse och en berättelse om vikten av en stark demokrati som tar ansvar för en jämlik, jämställd och hållbar samhällsekonomi.

Men kan vi ändra kurs?  Vill vi, törs vi?

Ja, jag tror och hoppas det.

För om vi inte kan och inte vill och inte törs, då finns risken att vi som socialdemokrater till sist inte bara förlorar den ekonomisk-politiska debatten. Vi riskerar att också förlora vår socialdemokratiska själ.

Tack ska ni ha!