Årets Wigforsseminarium: Tre skäl att byta ekonomisk politik

I veckan som gick arrangerades årets Wigforsseminarium för tionde gången, som vanligt i det anrika Söndrums Folkets Hus.  Temat var ”Ekonomi och välfärd ” med bl.a. Bosse Ringholm, Tommy Svensson, Bo Berhardsson, Carl Hamilton och Kajsa Borgnäs som gäster. Mats Lundkvist, framgångsrik ordförande för Wigforssföreningen, höll i arrangemanget.

Själv talade jag om tre skäl för socialdemokraterna att byta ekonomisk politik. Fyra år efter finanskrisens utbrott finns det, vill jag hävda, skäl att i grunden ompröva de ekonomiska doktriner, som sen 25 år tillbaka ligger till grund för socialdemokratisk ekonomiska politik.

Här nedan har jag lagt ut mitt anförande, så som det framfördes i Söndrums Folkets Hus:

Varmt tack för inbjudan!

Mitt uppdrag; i det här passet, är att teckna de långa utvecklingslinjerna. Vad lär oss historien?

Men mitt uppdrag är också att skissa handlingsutrymmet. Vilka möjligheter finns för en progressiv, socialdemokratisk politik?

Låg mig börja med att konstatera att vi idag står inför enorma utmaningar i den globala ekonomin – i form av finanskris och klimatkris, ökad ojämlikhet, migration och växande hot mot kvinnors grundläggande rättigheter.

Men jag vill hävda at vår allra svåraste utmaning är en annan. Den handlar om att våga utveckla en egen samhällsanalys, och att våga tro på våra egna idéer och vår egen politik. För att bekämpa orättvisor krävs både kunskap och starka värderingar, och här utgör den ekonomiska politiken en nyckel.

För tre år sedan, sommaren 2009, var jag här på Wigforsseminariet, ett år efter den stora finanskrisens utbrott. Jag talade då om krisen som en progressiv möjlighet. Jag talade om att nyliberalismens ekonomiska teorier redan då hade fallit samman som ett korthus, därför att de bärande idéerna är i grunden felaktiga.

Det som ännu saknades, hävdade jag då, var de nya bärande idéerna – lanserade av en modern Ernst Wigforss, om man så vill. Socialdemokraterna måste våga utmana den nyliberala teorin och utveckla en egen, progressiv strategi. För utan idéer skapas ingen ny politik. Utan idéer, kan möjligheternas fönster slå igen.

Vad har då hänt sedan sommaren 2009?

Det mest uppenbara är att krisen har fördjupats. Världens värsta finanskris sedan 1930-talet har gått över i en statsskuldkris, främst i Europa – där euron har gjort ont värre. Och som S-kvinnors ordförande noterar jag hur åtstramningspolitiken slår särskilt hårt mot Europas kvinnor, som i högre grad än män är beroende av en generös socialpolitik, och av jobb i offentlig sektor.

Men jag ser också positiva tecken, mitt i den europeiska krisen. Framförallt gläder jag mig över att en lång rad forskare och debattörer, sen 2009, har fördjupat sin analys av krisen, och gjort oss klokare än då.

Vi vet idag mer om varför nyliberalismens tro på evigt effektiva marknader är ett så fatalt misstag. Vi vet mer varför avregleringspolitiken har drivit de globala finansmarknaderna mot kollaps och varför normpolitik med inflationsmål inte kan garantera tillväxt och finansiell stabilitet. Och vi vet mer om varfördet gemensamma europeiska penningsystemet inte fungerar.

Vi ser att en aktiv stat och en stark demokrati behövs – för att rädda banker, marknader och välfärd.

Och precis som vi här i Sverige gärna drar paralleller till 1930-talsdepressionen och Wigforss’ insatser, så har flera ledande ekonom-historiker pekat på de slående likheterna mellan 1930-talets depression och dagens finanskris.

Då liksom idag dominerades världen av en felriktad och ineffektiv marknadsliberal politik. Eurosystemet har påfallande likheter med 1920-talets monetära modell – guldmyntfoten. Den strid som Ernst Wigforss en gång förde mot marknadsliberala fundamentalister, den måste föras igen.

Så debatten fördjupas, men det märkliga och förfärande, det är ändå att vi idag, 2012, fortfarande inte ser några riktigt tydliga tecken på att socialdemokratin i Sverige eller i Europa har börjat tänka om; för att utnyttja krisen som en progressiv möjlighet.

Tvärtom. Fyra år efter krisens utbrott, i ett Europa på katastrofens rand och i en värld av finansiell oro och växande ojämlikhet, har många socialdemokrater påfallande svårt att utveckla en egen politik, bortom den nyliberala verklighetsbilden.

I Europa liksom i Sverige fortsätter socialdemokrater att ge företräde åt låg inflation och statsfinanser i balans framför full sysselsättning och en produktiv socialpolitik.

Socialdemokrater talar förvisso också om vikten av att balansera åtstramningspolitiken med en tillväxtpolitik och om vår önskan om ökad jämlikhet, större utbildningssatsningar och god välfärd; men när det kommer till kritan är det ändå nyliberalismens idéer som styr. De låser in oss och begränsar handlingsutrymmet.

Det är nu verkligen dags att vi med än större kraft än tidigare driver på för en förändring. Vi måste våga utmana. Vi måste våga tänka annorlunda. Vi måste våga formulera en politik som på ett bättre sätt än nyliberalismen värnar välstånd och stabilitet, men också en politik som – till skillnad från nyliberalismen – baseras på socialdemokratins människosyn och värderingar.

Den ekonomiska politiken måste utgå från alla människors lika värde, den måste bidra till jämlikhet och den måste sätta demokratin före marknaden.

Jag vill idag, för att tydliggöra den idékris som vi befinner oss i, lyfta tre frågor som kräver ett nytt, progressivt ekonomiskt tänkande.

  1. Den första frågan handlar om hur vi formar en politik för hållbar tillväxt och välstånd,
  2. Den andra frågan handlar om hur vi formar en politik för full sysselsättning.
  3. Och den tredje frågan handlar om hur vi formar en politik för sunda statsfinanser.

För varje fråga utgår jag från ekonomisk-historisk forskning – de långa utvecklingslinjerna. Min tes är att en modern, progressiv ekonomisk politik måste bygga på vår kunskap om hur världsekonomin hittills har fungerat – inte på abstrakta ekonomiska modeller om hur perfekta marknader borde se ut.

Så till min första fråga.

Hur utformar vi en politik för långsiktigt hållbart välstånd?  Vad säger nyliberalismen? Och vad är vårt eget alternativ?

Nyliberalismens idé är att tillväxt bäst skapas genom effektiv marknadskonkurrens. Därför ska vi enligt nyliberaler bygga välstånd genom att maximera marknadens utrymme och minimera handlingsutrymmet för staten och demokratin.

Men vad säger den empiriska, ekonomisk-historiska forskningen? Den berättar en annan historia.

Analyser av världens alla länder, över tid, visar att vägen till välstånd inte går via marknadskonkurrens utan genom hälsa och utbildning. När dödligheten faller, hälsan förbättras och livslängden ökar – då växer nationers rikedom. Med läskunnighet och grundläggande utbildning kan människor bygga fungerande samhällsinstitutioner och ta steget in i den specialiserade, globala ekonomin.

Visst är väl fungerande marknader viktiga, men de kan inte fungera utan ekonomins viktigaste resurs: det mänskliga kapitalet, humankapital och socialt kapital.

Om vi har utgångspunkten att humankapital och socialt kapital är ekonomins viktigaste resurs, då förstår vi att det krävs ett annat slags tillväxtpolitik än den som bedrivs i Europa idag.

Mer avregleringar och mer marknadsmodeller är en återvändsgränd. Och den hårda åtstramningspolitiken kommer inte att återföra oss till hållbart välstånd. Tvärtom – om vi skär ner på investeringar i sjukvård och utbildning, och om vi driver ut människor i arbetslöshet, så att de tappar i hälsa och kompetens, då försämrar vi vår ekonomiska potential. Hållbar tillväxt kräver social trygghet och sociala investeringar.

I ett större, historiskt perspektiv kan ett fokus på det mänskliga kapitalet, befolkningen, också hjälpa oss att bättre förstå varför Europa idag är en i grunden rik kontinent, medan världen omkring oss ser så annorlunda ut.

Söder om oss ligger Afrika, världens idag fattigaste kontinent. Här består befolkningen till nästan femtio procent av barn, och många vuxna dör i sjukdomar innan de ens har nått femtio års ålder. I en ekonomi av det slaget är det svårt att uppnå en hög kunskapsnivå och en långtgående specialisering. Produktiviteten förblir låg, och fattigdomen stor.

Ostasien, däremot, utmanar nu Europa med en växande ung och utbildad befolkning. Med bättre hälsa, sjunkande dödstal och ökad livslängd har försörjningsbördan minskat. Tillväxten tar fart.

För Europas del vet ni säkert att vi i framtiden kan vänta en snabbt åldrande befolkning, och därmed lägre tillväxt. Det beror på sjunkande födelsetal. Men vad vi mer sällan talar om är att befolkningsstrukturen i Europa fortfarande är synnerligen gynnsam. Om vi ser till åldersstrukturen – kvoten mellan arbetsför befolkning och de äldre och yngre som ska försörjas – är det idag bara Ostasien har en mer gynnsam åldersstruktur än Europa.

Detta faktum, att Europas befolkningsstruktur fortfarande är så gynnsam, tycker jag kastar ytterligare en mörk skugga över den finansiella tragedi, som nu utspelas i eurozonen. I ett historiskt ögonblick, då Europa har en sista chans att bygga välstånd med stora ungdomsgenerationer, går dessa ungdomar arbetslösa, i hundratusental.

En mer kortsiktig och förödande ekonomisk politik än den åtstramning, som nu sker i en rad euroländer, är svår att tänka sig. Oavsett i vilket stadium av ekonomisk utveckling vi befinner oss i, är det omsorgen om människan, hennes välfärd och arbetsförmåga, som måste stå i fokus.

Så till min andra fråga: Hur utformar vi en politik för full sysselsättning?

Om vi frågar nyliberala teoretiker om full sysselsättning; då vet ni svaret.

Full sysselsättning är överhuvudtaget inte något centralt mål för nyliberal ekonomisk politik. Arbetslösheten har nämligen enligt nyliberaler en strukturellt bestämd, ”naturlig” nivå, som inte långsiktigt kan påverkas av ekonomisk politik. Istället bör den ekonomiska politiken inriktas på att hålla ett stabilt penningvärde, dvs. låg inflation.

Men vad lär oss historien? Den lär oss två ting:

–       För det första att full sysselsättning har en avgörande betydelse för tillväxt och välstånd, eftersom ett samhälles viktigaste resurs är dess befolkning. Ett land kan inte förverkliga sin produktiva potential, när inte hela den arbetsföra befolkningen har jobb;

–       Historien lär oss också att full sysselsättning är fullt möjlig att uppnå. Före nyliberalismens genombrott låg arbetslösheten i Europa på långt lägre nivåer än idag. Under 1950- och 1960-talen hade t.ex. Storbritannien en genomsnittlig arbetslöshet på 1,6 procent. Efter 1980 har nivån legat på över 7 procent. Det var först med den nyliberala politiken, som massarbetslösheten fick fäste.

För svenska socialdemokrater bör det nu vara dags att kritiskt granska de nyliberala idéerna, och pröva alternativ. Vi måste våga ifrågasätta de doktriner, som förhindrar oss att bekämpa massarbetslösheten.

På längre sikt anser jag att det behövs en helt ny politik, en modern keynesiansk inspirerad politik som ger full sysselsättning högsta prioritet. Men också inom ramen för nuvarande ekonomisk-politiska modell, finns utrymme att stegvis förbättra politiken.

En första viktig fråga gäller inflationsnivån. Sverige har under senare år inte bara haft ett lågt inflationsmål, på två procent. Den verkliga inflationen har därtill år efter år legat under målet. .

Det bör vara dags at mer tydigt göra klart att vi som socialdemokrater inte kan acceptera en penningpolitik som år efter år stramar åt för mycket. Den fulla sysselsättningen måste få högre prioritet i penningpolitiken. Socialdemokraterna måste också våga ta diskussionen om vilken inflationsnivå som är lämplig. Två procent kan inte vara skrivet i sten.

En andra viktig fråga för Socialdemokraterna handlar om en mer offensiv investeringspolitik.

Sveriges investeringsnivå ligger idag historisk lågt, under 20 procent av BNP. Mycket talar för att detta bidrar till den höga arbetslösheten.

Jag hoppas att Socialdemokraterna vågar lyfta frågan om en investeringsbudget och ta debatten om de budgetregler som bidrar till att hålla investeringarna nere. En offensiv investeringsbudget behövs för att stärka sysselsättningen – men också för att möta framtidens utmaningar, som klimathot och utsliten infrastruktur.

(I ett bredare perspektiv bör vi självklart också tänka i termer av sociala investeringar. Den offentliga sektorn måste ses som en investeringsverksamhet och ges högre prioritet. Detta är av stor betydelse inte minst för kvinnor, som idag dominerar sysselsättningen i offentlig sektor och i många fall har lönenivåer långt under vad som är rimligt.)

Därmed är jag framme vid min tredje och sista fråga: hur vi kan skapa en ny och övertygande politik för sunda statsfinanser?

Svaret på den här frågan har stor betydelse, eftersom kravet på sunda statsfinanser idag sätter stopp för de flesta försök till en mer expansiv, progressiv politik. I såväl Sverige om i EU gäller nu hårda, formella bestämmelser om hur statens finanser ska hanteras. Hård bevakning, varje år, ska säkerställa att statsfinanserna inte går över styr.

Men måste vi verkligen ha formaliserade regler, årliga överskott och ständigt minskad statsskuld för att klara statens finanser? Måste vi hålla tillbaka på investeringar i vård och utbildning, infrastruktur och bostadsbyggande? Är det så vi förhindrar en statsskuldkris?

Den ekonomisk-historiska forskningens svar är nej.

Ekonom-historikerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff har i en aktuell bok analyserat finansiella kriser under 800 år (Annorlunda nu eller This Time is Different).

Deras slutsats är att det inte är slöseri med välfärdspolitik eller offentliga investeringar som genom historien har skapat stora och farliga offentliga budgetunderskott. Det som driver fram stora och farliga offentliga budgetunderskott är i första hand systemövergripande bankkriser. Och risken för en systemövergripande bankkris har i sin tur ett direkt samband med kapitalets globala rörlighet.

Reinhart och Rogoff visar i sin bok, med historiska data, att ju större kapitalvolymer som flödar över gränserna, desto större är risken för bankkris och statsfinansiell kris. Om vi ser på trender över tid, kan vi konstatera att bankkriserna var många under guldmyntfotens tid, fram till tidigt 1930-tal; de var få under epoken 1950-1973, då det fanns restriktioner på kapitalets globala rörlighet, och antalet bankkriser och statsskuldkriser sköt åter i höjden från 1980-talet, med nyliberalismens genombrott.

Finansiell avreglering ökar helt enkelt risken för att länder ska gå i bankrutt.

I genomsnitt leder en bankkris till nästan en fördubbling av statsskulden enligt Reinhart och Rogoff. Det handlar om kostnader för att rädda bankerna men också om kraftigt minskade skatteintäkter och kostnader för att stimulera en kraschad ekonomi.

Den svenska krisen i början på 1990-talet är ett av många exempel på hur nyliberal finansavreglering skapar både bankkris och statsskuldkris.

De statsskuldkriser som just nu plågar ett antal länder i Europa är ett ytterligare exempel. De här länderna har förvisso också interna problem, men det är inte slösaktig välfärdspolitik som har knäckt statsfinanserna i till exempel Grekland och Spanien. Deras statsskuldkriser är istället konsekvensen av finansiell avreglering och innovativ spekulationsekonomi.

Slutsatsen är enkel: Om vi strävar efter sunda statsfinanser, då är det viktigaste av allt att undvika bankkriser. Och för att undvika bankkriser krävs en ny ekonomisk politik.

Kamrater och åhörare: 

Låt mig avsluta med att konstatera att vi som socialdemokrater idag, fyra år efter den stora finanskraschen, tveklöst har den kunskap som vi behöver för att kunna ändra kurs i den ekonomiska politiken.

Ledande ekonom-historiker har övertygande visat att vi inte ska vara rädda för att driva den politik vi innerst inne vill driva:

–       en tillväxtpolitik som bygger på sociala investeringar,

–       en penningpolitik och en investeringspolitik för full sysselsättning,

–       och en ekonomisk politik som skyddar oss mot systemfarliga kriser.

Vi har också en egen berättelse om samhällsekonomin; en berättelse om hur välståndet bärs av de många människornas insatser; en berättelse om den fulla sysselsättningens betydelse och en berättelse om vikten av en stark demokrati som tar ansvar för en jämlik, jämställd och hållbar samhällsekonomi.

Men kan vi ändra kurs?  Vill vi, törs vi?

Ja, jag tror och hoppas det.

För om vi inte kan och inte vill och inte törs, då finns risken att vi som socialdemokrater till sist inte bara förlorar den ekonomisk-politiska debatten. Vi riskerar att också förlora vår socialdemokratiska själ.

Tack ska ni ha!

Annonser

31 kommentarer

Filed under Demokrati, Ekonomi, EU, EMU, euron, Global utveckling

31 responses to “Årets Wigforsseminarium: Tre skäl att byta ekonomisk politik

  1. Kerstin Martinson

    Utomordentligt Lena! Äntligen.

    ”Vi är förlorade om vi glömmer att jordens frukter tillhör alla.”
    Jean-Jacques Rousseau

    Lika lite som nano-partiklar fanns för 50 år sedan. Lika lite fanns någon
    ”allmän vilja” på Rousseaus tid. Och Rousseau hånades av de lärde för
    sin idé om ”La volonté géneral” – även i vår tid och vårt land – långt in på 1900-talet. ”En lag är en lag först om den grundar sig på en vilja som kommer från alla och gäller alla”: Klart att detta kändes löjligt på 1700-
    talet i Frankrike med dess enorma klassskillnader. Vi bör inte förfuska
    dessa demokratins grundprinciper. För då hamnar vi nog snart i ett
    hobbskt ”allas krig mot alla”. Allteftersom störtregn och torkaperioder
    drabbar oss och än mer kommande generationer

  2. Hej Lena!

    Jag skulle gärna vilja att du utvecklar uttrycket ”hållbar tillväxt”. I mina öron låter det som ett moment 22. Jag är medveten om att seminariet där du höll ditt anförande handlade om ekonomisk politik – men måste inte den ekonomiska politiken underställas och/eller anpassas till mänsklighetens stora ödesfrågor, klimathot och det faktum att vår planet inte mäktar med vår västerländska livsstil. Måste inte de rika länderna gå före och visa vägen?

    Jag undrar också hur du ser på ”full sysselsättning”? Är det 40 timmarsvecka?

    • Ett förslag medan Lena funderar. byt ‘hållbar tillväxt’ mot exempelvis ‘hållbar överlevnad’.

      ‘Full sysselsättning’ måste rimligen vara att alla som vill också kan få ett arbete. Hur lång arbetsdagen är blir i det sammanhanget en sekundär fråga, men genomför man det borde arbetstiden sänkas rejält.

      • lenasommestad

        Tack Anita och Bloggarbjörn för kommentarer.
        På seminariet hade vi långa och utförliga diskussioner om tillväxtbegreppet, inte minst därför att Kajsa Borgnäs bidrog med ett tänkvärt inlägg utifrån modernt ekologiskt ekonomiskt tänkande. Hon utmanade oss alla med en kritik av det tillväxttänkande som hon menar präglar också klassiskt socialdemokratisk ekonomisk politik enligt WIgforss eller Keynes.
        Jag brukar använda begreppet hållbart välstånd för att beteckna vad jag tycker ska vara vårt mål. Det finns ju en nivå, som vi alla vet, när högre materiell standard inte tycks ge varken mer välfärd eller mer lycka. Detta finns väl beskrivet i Richard Wilkinsons och Kate Pickets ”Jämlikhetsanden”.
        Jag använder dock begreppet tillväxt för att klarlägga empiriska samband; det som faktiskt har hänt. Och då förhåller det sig så att ekonomisk tillväxt, definierad på klassiskt sätt enligt BNP, är ett resultat av växande mänskliga resurser i form av hälsa och utbildning. Det är också så att befolkningens ålderssammansättning påverkar BNP. Detta måste vi kunna beskriva och tala om, även om vi anser att materiell tillväxt bör ha en gräns.
        Full sysselsättning behöver inte betyda åtta timmar om dagen. Arbetsdagens längd har förändrats över tid och bör kunna kortas med växande produktivitet. Faktum är att J.M. Keynes hade visionen om en kortare arbetsdag som en del av sin idé om ekonomiska framsteg.
        Poängen med en keynesianskt inspirerad politik, som ger staten och demokratin ett ansvar för att upprätthålla efterfrågan, är att vi ocskå får större möjligheter att styra tillväxtens – eller välståndets – innehåll. Vad vi bör eftersträva också i framtiden är ett välfärdssamhälle och i ett sådant måste betydande resurser avsättas för de kollektiva nyttigheter som säkerställer hållbarhet – socialt, ekonomiskt och ekologiskt. I ett samhälle där vi gemensamt tar ansvar för full sysselsättning krävs inte tillväxt för tillväxtens skull.

  3. Det finns visst hopp för S! Uppfriskande läsning!

    Wigforss talade sig varm för ekonomisk demokrati, förekommer den termen hos S idag? Eller spökar löntagarfondsmisslyckandet än?

    Sedan så verkar det som tillväxten är något som är i sig gott för S. Där finns det en idédebattslucka som väl får fyllas annorstädes.

    • Staffan

      Ja du Lena. Vet faktiskt inte exakt hur, men på något sätt vore det så härligt att få säga ”tack”. På ett sätt så du inte blir ens pyttelite latare i din insats…

      -Tack, Lena 🙂

      Fortsätt exakt som du gör, för jag tror faktiskt det funkar i längden.

  4. Morgan S

    Tack Lena för att du finns!

    Tyvärr möts du dock med total tystnad från partiet, alt. möts du av ett mycket tydligt aktivt motstånd.

    Håller dock tummarna att du får massorna med dig och går segrande ur striden så att socialdemokraterna åter blir ett alternativ att räkna med, ett alternativ som breddar och utvecklar den politiska spelplanen och lyfter de frågor och möjligheter som antingen möts av medveten tystnad eller pga. total historielöshet fallit i total glömska bland de styrande.

    Tyvärr rinner tiden snabbt ut för socialdemokratin.

    Antingen sker något tydligt nu i centrum av partiet eller så blir den debatt som ofrånkomligen bara förs i partiets utkant en vacker svanesång om ett parti som en gång var en tydlig progressiv kraft med framtidsinriktade idéer men som nu blivit lika obsolet som partierna Hattarna och Mössorna från 1700-talet, där socialdemokraterna nu med snabba steg (trots den fina debatten från folk i utkanten) är på väg mot samma öde som alla andra svunna partier….

    Antingen går partiet ur tiden eller så vinner du och dina gelikar striden. Håller mina tummar för er seger, men inser med stigande panik att tystnaden från andra är mer talande än alla andra ord och debattartiklar tillsammans…

    Dock, lycka till och tack!

    • Ja Lena år en frisk virvel i den grumliga floden som inte påverkas ett dugg. det krävs en avledning till en annan liten frisk bäck. Jag har gått ur S och kommer att gå in i V om många gör sammaledes kan möjligen en omsvängning i S ske . Nu krävs aktion inte meningslösa tidsfördröjande
      resonemang.

      • Morgan S

        Av samma skäl som jag står upp för Socialdemokratins historiska ideal har jag svårt att bara vända på klacken och rösta på Vänstern. (Deras historiska ideal avskräcker.)

        Samtidigt inser jag att om Socialdemokraterna visat sig kunna slänga sin stolta historia på sophögen måste man väl snart kunna lita på att även Vänstern kunnat göra samma sak med sin gamla solkiga historik?!

        Helst ser jag dock ett helt nytt Vänstersosseparti som bildas från grunden! Där de demokratiska processerna moderniseras och yrket som politiker ersätts med ett tidsbegränsat hedersuppdrag, där man inte skall ha högre ersättning (men ej heller sämre) än de man är satt att företräda och/eller den man hade innan man tog uppdraget.

        I grunden tycker jag dock att dörren till att bli politiker som karriär skall stängas och plattformen för kortare betalda avbrott i andra karriärer, där man valts att företräda sitt parti skall öppnas på vid gavel. (M.a.o. skall även alla generösa traktamenten etc. också rensas och enbart ersätta verklig merkostnad, ej kostnad för att vara ideellt intresserad som man tagit på sig ändå och verkligen inte alla dessa fiktiva stora ersättningar som olika företrädare får för att sitta i olika styrelser etc.

        Jag vill helt enkelt se de bästa mest ideologiskt drivna som våra företrädare samtidigt som jag vill ha en omsättning som gör att dessa människor ständigt efter en period i partitoppen återgår till olika normala yrkespositioner i det ”verkliga livet” samtidigt som de naturligtvis både kan och bör ha normala förtroendeuppdrag i partiet (där deras drivkraft blir järntrusten i partiet som istället för att bestå av karriärnissar består av tusentals ideologiskt drivna partiföreträdare som för partiet framåt, lokalt, regionalt och nationellt på ideell basis.)

        Är helt enkelt starkt tveksam till att Vänstern är villig att ändra sin partistruktur så den kan attrahera mig och många andra som tröttnat på det föråldrade karriärsystem (med stötande höga löner) som finns inom alla partier på alla nivåer (så fort de får lite personlig makt!)

        En sak är dock klar… Jag lär aldrig rösta på sossarna igen (om inget dramatiskt sker mycket snabbt!) Står närmast 100 % bakom det Lena företräder, men hon står ensam på den socialdemokratiska barrikaden, varför partiet är dött om inte leden runt henne snabbt fylls av kloka centrala företrädare och 10 tusentals gräsrötter som säger samma sak som hon!

        Även Vänstern och Miljöpartiet känns fel då deras makt bara kommer bli en förlängning av Socialdemokraternas. (Om inte vänstern går igenom en lika stor metamorfos som jag anser Socialdemokraterna behöver göra för att åter bli ett ”äkta” socialdemokratiskt parti.)

        Vänstern och/eller Socialdemokraterna måste m.a.o. göra mycket mer för att återge mig förtroendet för dem och det politiska systemet.

        Till dess ställer jag mig utanför och håller tummarna för de goda krafterna. (Själv tänker jag inte låna ut mig själv till dem som sedan omvandlar de goda drömmarna jag och många andra har till något oigenkännligt, helt annat som jag aldrig stod för…)

        Hellre står jag då förmodligen bredvid och ser på när det verkliga haveriet inträffar, så att förutsättningarna för verkliga förändringar åter kan uppstå… (Tyvärr är det ju kanske det som krävs…)

    • lenasommestad

      Tack för ditt lycka till… Ja vi får se hur debatten utvecklas. Jag noterar att IMF nu vill att Sverige ska bedriva en mer offensiv ekonomisk politik…http://st.nu/opinion/ledare/1.4963761-sverige-kritiseras-av-imf

      • Morgan S

        Tack du också Lena!
        Mina tummar är blå (krampaktigt hållna som de är) men mitt hjärta bankar hett och rött! 😉

  5. Kerstin Eldh

    I den här länken berättas om en socialdemokrat som förespråkar en alternativ politik.
    [ http://www.svd.se/kultur/understrecket/lokal-och-gron-industri-ska-lyfta-frankrike_7322809.svd ]http://www.svd.se/kultur/understrecket/lokal-och-gron-industri-ska-lyfta-frankrike_7322809.svd

    Är det något som vet vad han rent konkret gör nu som fransk minister?

    • M. E.

      Jag bor i Frankrike och Montebourg är känd för att vara synnerligen opportunistisk. Han kunde ha tagit ställning för Aubry som var lite mindre höger än Hollande, men tog ställning för Hollande som presidentkandidat eftersom han menade att Hollande var säkraste kortet för hans personliga karriär.

      Sedan nu som minister är han mest där för att försöka lura så många fransmän som möjligt att tro att PS har något med vänsterpolitik att göra.

      Det senaste är att han vill försvåra försäljningen av koreanska bilar i Frankrike (vilket altså presenteras som ett magiskt grepp för den franska bilindustrin). På så sätt är väl tanken att dels försöka få det att framstå som att PS inte böjer sig för marknaden absolut hela tiden, och sedan sällar han sig ju in i en lång tradition som PS har av att flirta med väljarna till Front national. Det var ju faktiskt PS som började med det där.

      Jag förmår alltså inte se hur Montebourg kan sättas i samma bås som Lena Sommestad.

      Dock kan jag tydligt se hur den aktuelle franska presidenten inte kommer att bli återvald. Vad som kommer istället är rätt så osäkert känns det som. I värsta fall blir det Le Pen. I bästa fall blir det till exempel Mélenchon. Oavsett är det tydligt att det i Frankrike som annorstädes går mot ett tydligt val mellan fascism och vänsterpolitik. Fast tyvärr kan det nog vara så att utvecklingen sedan andra världskriget med rehabiliteringen av högerextremismen – till exempel Storbritanniens samarbete med fascisterna i Grekland under kalla kriget ( se t. ex. http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Ledare/2012/06/27/Grekiska-Ny-Demokrati-har-en-grumlig-historia-2-/ ) – som tagit extra fart i samband med hur kalla kriget slutade och 11. september 2001 innebär att fascismen är närmare makten, ja delvis redan där, än vänsterpolitik.

      Den politiska tyngdpunkten verkar just nu ligga åt högerextrema hållet med andra ord, i Frankrike som annorstädes i världens mäktigaste länder.

      Fast det måste man ju försöka ändra. Men (S), (PS) och de andra partierna i Socialistinternationalen kommer liksom i Tyskland innan Hitler kom till makten inte att vara några bundsförvanter i den kampen.

  6. Hej Lena! du har mycket gott att tillföra den äkta Socialdemokratin, jag säger äkta för det finns en hel del falska, som bara ser till sin egen lyckas smed. Det förekommer säkert i alla partier.
    ag brinner för skolan, framtiden! En lärarutbildning som ger status och trygghet, framtidstro till våra barn. Den famtida läraren borde kunna det han eller hon skall undervisa om och arbetslivserfarenhet innan utbildningen! Mötestekniken t.ex borde införas från första klass och användas i alla ämnen. Barnen skall ha goda vuxna även på raster och korridorer. Tre år är minsta ti för personal, för att inte svika barnen. Att praktik och teori hänger ihop under hela skoltiden, sist men inte minst, ordningsfrågan i mötestekniken har alltid företräde. Barn vill ha ordning och reda. Bästa läraren är den som ger barnen tro att jag fixa svaret själv. Skolan skall spegla det goda samhället.

  7. Det finns säkert mycket bra lärarpersonal idag, men ingenting är så heligt att vi inte ska diskutera och hjälpa till att utveckla skolan och framtidstron!

  8. Morgan S, tack! Jag tror vi blir fler och fler som känner likadant. Göran Greider, exempelvis. Så här skrev jag i ett blogginlägg:

    Jag är medlem i samma parti som Göran Greider, partiet som befinner sig någonstans mellan V och S. Det är partiet vars medlemmar, en brokig skara, inte känner sig riktigt hemma vare sig i V eller S.

    Så här säger Greider (och jag skriver under på vartenda ord):

    “Jag är socialist, demokratisk socialist. Jag tror på den gröna, planerade ekonomi där marknaden är ett viktigt verktyg men där den avlägsna horisonten är antikapitalistisk. Men vart ska jag ta vägen i en politisk offentlighet där den av alla åtrådda mitten liknar en marknadsliberal järnbur? Liberalerna är ju nöjda, det här är i stort sett deras samhälle. Men det är inte mitt. Och jag ser hur detta samhälle går mot en katastrof för biosfären och allt brantare klassklyftor – vårens debatt om klasshatet är ett symptom, om än ingen lösning på problemet. Men vart ska jag ta vägen?”

    Ja, vart ska vi ta vägen!?

  9. Den svåraste är inte att skaffa sig bra åsikter. Det är att mobilisera för dem.
    Wigforss hade fördelen att bygga på 20-talets militanta strejkrörelse, som inleddes med de s.k. hungerkravallerna 1918 (som inte var några kravaller utan välorganiserade bröduppror enligt traditionellt mönster). Eftersom hela samhället var i uppror måste man lyssna på Wigforss; hans idéer var de enda som kunde skapa lugn och arbetsro.
    Idag finns inget liknande, det har garanterats genom LO:s fäaktiga underordning under den nyliberala normpolitiken. Följaktligen kommer Lenas och andras bra idéer att förbli marginalanteckningar.
    Eller vågar man hoppas på att LO:s nya ledning ska våga utmana mer än den gamla? Kanske rentav våga stödja medlemskollektiv som inte finner sig i att lönernas andel av BNP minskar från år till år, och själva tar initiativ?

    • Janne

      Löner ingår inte i BNP. BNP är summan av all konsumtion+investeringar+statliga utgifter+exporten-importen. Löner är inte med där och följdaktligen nonsens att bryta ut.

      • Jan Wiklund

        En typisk räknenissesynpunkt! Högre löner bidrar till att nationalinkomsten fördelas till vanligt folk. Lägre löner bidrar till att den fördelas till kapitalägare. Vilket i tider av låg efterfrågan är detsamma som finanskapital, ”pengabingar” à la Farbror Joakim.

  10. Mikael

    Jag håller i strot sett med Lena, men jag är tveksam till vad som är hönan och ägget. Kommer verkligen hälsa och livslängd först eller är det stark tillväxt som leder till ökad hälsa och livslängd? Jag är benägen att tro att tillväxten kommer först.

    Sedan börjar jag bli förvirrad, vilket årtionde är det ni vill tillbaka till? Tidigare har det varit 70-talet som varit det stora, men nu är det 50-60 talet som nämns. Är det en trend inom s att titta längre och längre tillbaka för att hitta sin identitet?

    Till sist så belyste Anders Borg i sitt Almedalstal att under den period vi hade full sysselsättning från 70-talet fram till 1990, då vi också hade hög inflation så ökade reallönerna knappt någonting och Sverige rasade i välståndsligan från 4 till 14:e plats. Skattetrycket var 37% av BNP år 1970 och 52% 1990, inflationen var 11% 1990. Detta talar sitt tydliga språk. Ökat skattetryck leder till högre inflation som leder till ras i välståndet. Förmodligen ligger det optimala skattetrycket nånstans runt 40-43%.
    Så visst enligt Philipskurvan så ökar sysselsättningen om man släpper upp inflationen, men betänk att den reala utvecklingen samtidigt försämras.

    Inflationsmålet på 2% har vi ju haft väldigt länge och baseras förmodligen på ganksa ålderstigen forskning om optimal nivå för tillväxt. Finns några nya rön? Jag håller med om att har vi satt ett mål på 2% så ska det hållas. Å andra sidan så har befolkningen under lång tid förväntat sig 2% och löneökningarna har baserats på dessa förväntningar. När sedan utfallet blir något lägre så ökar ju faktiskt reallönerna, så det kan ha varit smart att ligga lite under vad man kommunicerar. Men det kan man ju göra oavsett om målet är 3% eller 2%.

    • lenasommestad

      Hej Mikael.
      I ditt inlägg funderar du på vad som är hönan och ägget. Tillväxt eller utbildning och hälsa? Svaret är: utbildning och hälsa. Detta kan vi se tydligt i den empiriska forskningen. I land efter land kommer investeringar i hälsa och utbildning först, därefter ekonomisk tillväxt. En forskare som har visat detta på ett intressant sätt är Hans Rosling, med sin Gapminder. I detta informativa program kan vi se hur barnadödligheten först sjunker, i land efter land, och hur tillväxten därefter tilltar. Jag har som chef för Institutet för Framtidsstudier haft ansvar för större demografiska forskningsprogram som också visar precis detta. Faktum är att inget land har fått stabil ekonomisk tillväxt förrän folkhälsan har förbättrats, dödligheten fallit, fertiliteten gått ner och livslängen ökat. I ett sådant land, med en ålderssammansättning som domineras av friska vuxna, finns såväl kompetens som förmåga att ackumulera kapital och utveckla en specialiserad arbetsdelning.
      När det gäller 1970-talet i Sverige är det inte den offentliga sektorn som skapade problem för tillväxten utan det snabba åldrandet i befolkniningen. Sverige var det första land i världen som under 1970- och 1980-talen upplevde en ålderschock. Behoven av äldreomsorg och sjukvård ökade. Försörjningsbördan blev tyngre. Samtidigt lämnade erfarna, produktiva generationer arbetskraften och ersattes av den unga, rekordstora 1940-talsgenerationen. Den som vill driva tesen att en stor offentlig sektor skadar tillväxten måste bedriva en komparativ forskning med exempel från många länder, och sanningen är att tesen om den offentliga sektorns skadliga inverkan inte kan drivas hem. Därtill är det viktigt att inse att sociala investeringar i form av familjepolitik, utbildning, social trygghet etc inte kan avläsas i ekonomiska framsteg på ett år eller två, utan ger utdelning över ett generationsperspektiv. Kostnaden för de okloka besparingar som gjorts under senare år kommer vi att få betala över lång tid, och än så länge lever Sverige gott på investeringar i humankapital som gjordes för ett antal decennier sedan.

    • U_M

      Inflationen i högskatteländerna Danmark och Norge ligger på 2,2 respektive 3,4 %, så ditt resonemang om hög skatt lika med hög inflation är nog felaktigt.

  11. Jan Wiklund

    Mikael: Inflation är inte skadligt alls när den håller sig på måttliga nivåer. Sydkorea hade en inflation på ca 30% om året under de år det blev rikt. Det viktiga är realkapitalet, ”prylarna”, inte räkneenheterna.
    Att inflationen har skurkförklarats beror nog på att bankerna inte är så glada över att få tillbaka sämre pengar än de lånade ut. Men varför ska vi bry oss om vad bankerna vill? Har de inte ställt till nog skada?

    • Mikael

      Så vad är då en måttlig nivå? Detta måste redas ut. Lena påpekar att alla kriser börjar med bank-kriser. Jag skulle säga att alla bank-kriser föregås av hög inflation. Kanske på den grund du säger att bankerna får tillbaka sämre pengar än de lånat ut och till slut så blir det ohållbart. Så Lenas tredje punkt, stabila statsfinanser, kanske bottnar i prisstabilitet?

      • Den nuvarande bankkrisen beror på att man strypte inflationen på 80-talet, genom s.k. ”återhållsamhet” med allt, dvs nedskärningar och tillbakahållna löner. Detta gjorde att det samlades så mycket pengar i finansinstitutionerna, som dessa inte kunde låna ut till något produktivt, eftersom det inte fanns efterfrågan på något produktivt. Alltså lånade de ut till konsumtion istället. T.ex. bostäder (vilket skapade den ena fastighetsbubblan efter den andra).

        Finanskrisen kan bara avslutas genom att pengabingarna töms och fördelas ut på effektiv efterfrågan – privat eller offentlig. Som Lena säger. Att fortsätta fylla på dem kommer bara att leda till nya finanskriser, eftersom bankerna kommer att fortsätta spekulera med pengarna så länge det inte finns efterfrågan på investeringar i realekonomin.

      • lenasommestad

        En viktig poäng i mitt inlägg är att den empiriska forskningen visar ett starkt samband mellan finansiell liberalisering och bankkriser. Nuvarande politik syftar till prisstabilitet för konsumentpriser, KPI, men kan inte säkerställa någon stabilitet i t.ex. priser för aktier eller bostäder. De spekulationsbubblor som till sist resulterar i bankkriser härrör inte från konsumentpriserna utan från finansmarknaderna.
        När det gäller inflationskriser är det ett tydligt mönster att dessa inträffar i tillväxtländer men däremot inte i mogna industriländer (se Reinharts och Rogoffs bok om ekonomiska kriser). Min tolkning av detta, i ljuset av den demografiska ekonomiska forskningen, är att tillväxtländer har en ung befolkning med ett latent hög inflationstryck. Investeringsefterfrågan är mycket hög i länder som urbaniseras och industrialiseras, medan tillgången på sparande är lågt, eftersom befolkningen är ung och få människor därmed har uppnått den ålder (50+) då man kan avsätta resurser för sparande. Tuff övervakning kan förhindra inflation med trycket finns alltid där.
        Det intressanta med bankkriser är att de mogna och utvecklade industriländerna fortfarande drabbas av sådana – som vi nyligen har fått uppleva. Idén med ett tydligt inflationsmål var att detta, så som du antyder ovan, skulle förhindra inte bara inflation utan också finansiell stabilitet. Ekonomer kan idag konstatera att detta antagande var fullständigt fel. Inflationsmålspolitiken har INTE kunnat förhindra finansiell instabilitet. För vår egen Riksbank innebär detta nu att man inte längre kan begränsa sin ambition till att hålla inflationen på rätt nivå. Man måste också bidra aktivt till en politik som skapar finansiell stabilitet. Just nu pågår diskussionerna som bäst om detta. Många menar att Regeringen här måste ta ett större ansvar, t.ex. genom tydligare begränsningar i vilken soliditet som krävs av bankerna, villkor för utlåning etc.
        Klart är att stabil prisnivå inte är tillräckligt för att undvika bankkriser. Och att undvika bankkriser är nödvändigt om vi vill undvika statsfinansiella kriser.

      • U_M

        Det stämmer inte för 1929 års kris, Inflationen i USA 1929 var 1, 17%

  12. Kerstin Martinson

    Kerstin Martinson
    Lyssna på Anders Wijkmans sommarprat förra tisdagen. Han citerade någon – jag minns inte vem – som sagt ungefär – att den som tror att
    tillväxten kan öka hur mycket som helst, han är antingen ekonom eller
    dåre.

    • Mikael

      Självklart kan tillväxten öka i oändlighet. Tillväxt är nämligen produktivitetsökning och det ligger i människans natur att hela tiden försöka göra saker bättre och enklare än de var innan. Tänk på dig själv, vad du än gör, tex i trädgården, så försöker du lära dig av hur du gjorde förra gången och göra det lite bättre nästa år. Du söker information på nätet om hur du ska göra det ännu bättre. Saker du tycker är jobbiga eller tidsödande försöker du effektivisera, kanske hitta på en maskin som gör åt dig. Så att du får tid över till nånting annat. Det är det som är tillväxt, och den går inte att stoppa.

      Du tänker säkert på att vi inte kommer kunna göra fler bilar snart, för att både järn och olja kommer ta slut, men då kommer kreativa människor lösa det och använda nånting annat för att lösa transportproblemet. Tro mig, det kommer fortsätta så länge människan finns.

      • lenasommestad

        Mikael, jag instämmer med dig om att tillväxt i grunden handlar om nya idéer och ökad produktivitet, och att människan alltid kommer att sträva efter utveckling på det sätt som du säger.

        Samtidigt kan vi inte förstå samhällsekonomin om vi inte också inkluderar det faktum att den består av människor i olika åldrar och att en betydande del av mänsklig energi också måste ägnas åt familjebildning, uppfostran och reproduktion av de samhällsstrukturer som vi redan har. Samtidigt är tillväxten i grunden beroende av naturresurser och ekosystemresurser, som inte självklart är tillgängliga och som kan kräva olika mycket kraft att värna och reproducera.

        Forskningen visar tydligt att ekonomisk tillväxt på nationsnivå har en direkt koppling till befolkningens ålderssammansättning. När befolkningen åldras kan vi förvänta oss att den ekonomiska tillväxten går ner.

        Vad miljöförstöringen och klimatfrågan kommer att innebära är svårt att förutsäga. BNP är ju ett mått som också räknar in negativa/ reproduktiva insatser, som att städa upp efter nedsmutsning eller bygga om energiförsörjningen. Men om vi talar om välstånd kan vi ju redan idag se hur miljöförsöring MINSKAR vårt välstånd, t.ex. genom buller och luftföroreningar som skapar sjukdom och död.

        En diskussion om tillväxten, dess innehåll och inriktning, är i allra högsta grad nödvändig.

  13. Jan Wiklund

    Lena, vad tror du om Carlota Pérez tro att man kan bygga en ekonomisk utveckling på att minska behovet av råvaror och energi, se http://www.opendemocracy.net/article/economics/email/how-to-make-economic-crisis-creative?
    Det låter attraktivt om det skulle stämma – trots att hittills alltid all ekonomisk utveckling har bestått i att man har tagit mer i anspråk av naturresurserna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s