Varför har finanskrisen inte förändrat svensk ekonomisk politik?

Det gläder mig verkligen att DN numera ger utrymme för den amerikanske ekonom-historikern Barry Eichengreen. Då och då dyker han upp som kolumnist.

Idag ger Eichengreen tips om semesterläsning – tyvärr när semestern för de flesta av oss svenskar just har tagit slut. Men detta kan göra detsamma: åtminstone för alla som har ansvar för att utforma ekonomisk politik borde Eichengreens lästips ingå i jobbet. Utan historiska perspektiv går det inte att utforma en effektiv och hållbar ekonomisk politik.

Barry Eichengreen tipsar om fyra böcker som kan ge Europas politiker vägledning i den ekonomiska krisen. De första två  är ”A Monetary History of the United States” av Anna Schwarz och Miltion Friedman och ”The World in Depression, 1929-1939” av Charles Kindleberger. De handlar om hur centralbanker och politiker bör hantera ekonomiska kriser. Det tredje tipset är Ron Chernows biografi om Alexander Hamilton, som handlar om hur det federala USA skapades som ett svar på delstaternas skuldkriser. Det fjärde tipset är Barbara Tuchmans ”Augusti 1914”, om hur enskilt till synes rationella politiska beslut kan leda till en katastrof.

Detta är böcker som sammantaget kan ge oss en bred en inblick i historiska kriser; hur de byggs upp och hur de kan lösas.

Själv har jag ägnat semestern åt två andra spännande böcker, Robert Skidelskys ”Return of the Master” (om John Maynard Keynes och hans teorier) och Carole Reinharts och Ken Rogoffs ”Annorlunda Nu. 800 år av finansiell dårskap”. Författarna till dessa böcker har med sin skarpa kritik av nyliberalismens idéer och spännande historisk empiri gett mig delvis nya perspektiv på den ekonomiska krisen och svensk ekonomisk politik. Men framförallt har de väckt min insikt om hur förfärande passivt vi som politiker både i Sverige och Europa möter den finanskris, som i grunden har skakat om såväl den nationalekonomiska forskningen som den globala ekonomin.

Finanskrisen som bröt ut år 2008 visade att de teorier som väglett svensk och europeisk ekonomisk politik sedan 1990-talet är i grunden felaktiga. Till exempel vet vi idag att en normpolitik som håller inflationen låg inte utgör något effektivt skydd mot finansiella kriser. Penningpolitiken måste ha ett större register än låg inflation och dess inriktning är intimt förbunden med övrig ekonomisk politik (något som de aktuella konflikterna i den svenska riksbanksdirektionen påminner om).

Likväl har varken den borgerliga regeringen eller den socialdemokratiska oppositionen hittills presenterat några i grunden nya utgångspunkter för den ekonomiska politiken. Frågan måste ställas: Varför har finanskrisen inte förändrat svensk ekonomisk politik?

Annonser

21 kommentarer

Filed under Ekonomi

21 responses to “Varför har finanskrisen inte förändrat svensk ekonomisk politik?

  1. Du skriver inte vad du anser om den aktuella konflikten inom den svenska riksbanksdirektionen. Själv anser jag att den mediekåte Lars E O Svensson är en riksolycka. Jag har hört honom tala till SNS finanspanel, där han mellan name-droppingen om hans framstående amerikanska bekanta (Bernanke & Co) svarade på frågan hur han skulle handla när han infört nollränta. Jo, då skulle han ringa till ECB och erbjuda sig att köpa euro för 13 svenska kronor.
    Den extrema lågräntepolitiken – mer och billigare knark till kreditknarkarna – har ju inte direkt förbättrat den amerikanska ekonomin. Och att en professur i nationalekonomi skulle göra någon särskilt lämpad att styra den ekonomiska poltiken är en farlig illusion. Ekonomi är inte mer ”vetenskap” än inälvsskådning.
    Inga-Lisa Sangregorio

    • lenasommestad

      Hej Inga-Lisa.

      Det finns sex ledamöter i Riksbankens direktion.
      Skälet till att det är sex direktörer är just att de ska kunna bidra med olika perspektiv och därmed skapa förutsättningar för en grundlig diskussion och bästa möjliga beslut. Den diskussion som har förts de senaste två åren tycker jag har varit värdefull. Den har gjort det nödvändigt för alla parter att skärpa sina argument.

      Min poäng i bloggen är att debatten samtidigt belyser de problem som såväl nationalekonomiämnet som den ekonomiska politiken står inför. De teoretiska antaganden som låg till grund när självständiga riksbanker skapades i de flesta utvecklade ekonomier i världen har visat sig inte hålla.

      Jag är kritisk till mycket av den nationalekonomiska forskningen, men jag tycker inte att man ska kasta ut barnet med badvattnet. Nationalekonomer kan också bidra till att utveckla ekonomisk politik och har så gjort i historien, vid många tillfällen!!

      • Niklas Bengtsson

        Just Ken Rogoff är ju en av upphovsmännen till de teoretiska antagandena som ligger till grund för argumentet om självständiga riksbanker, t.ex. i artikeln ”The Optimal Degree of Commitment to an Intermediate Monetary Target”. Barry Eichengreen, Anna Schwarz, Milton Friedman, Carmen Reinhart och Ken Rogoff är såvitt jag vet disputerade nationalekonomer och har haft typiska nationalekonomiska karriärer på NBER och IMF.

        Exakt vilka barn är det som SKA slängas ut med badvattnet?

        /”Ekonom-historikern”

      • lenasommestad

        Ja det är en bra fråga! Själv tycker jag att det är spännande och lärorikt att ta del av hur ekonomer, genom tiderna, har kämpat för att förstå och förklara grundläggande ekonomiska problem. Även om teorier visar sig vara felaktiga, eller delvis felaktiga, kan de ha bidragit till att rikta ljuset mot nya fenomen eller bidragit till ökad förståelse. De barn som jag själv tycker kan slinka ut med badvattnet är de som har lyft så långt ovanför empirin och verkligheten att de inte längre är relevanta. Förenklingar kan vara ok i en teori med orealistiska antaganden som bortser från centrala egenskaper i verkligheten, som t.ex. stordriftsfördelar, det är sällan meningsfulla i mötet med praktiska problem.
        Jag är inte någon beundrare av Milton Friedman; likväl menar jag att han vitaliserade debatten om 30-talsdepressionen genom sitt penningpolitiska fokus. Ken Rogoff visar i ”Annorlunda Nu” att han kan gå bortom modeller och läsa empirin. Det tycker jag är bra.
        Det som de flesta nationalekonomer saknar, liksom Rogoff, är intresse för demografins effekter på ekonomin. Jag ser med spänning fram emot när detta ska bli mainstream.

      • OK, lite för svepande formuleringar i min kommentar. Men jag får utslag när jag ser och hör Lars O E Svensson, som enligt DNs bildtext ”tidigare varit penningpolitisk rådgivare i bland annat USA”. Skicka honom tillbaka med enkel biljett!

      • Kerstin Eldh

        Varför diskuterar ingen den amerikanske ekonomiprofessorn Michael Hudsons teorier?
        http://michael-hudson.com/2012/08/overview-the-bubble-and-beyond/
        Han har arbetat för Chase Manhattan och kritiserar finansindustrin.

  2. M. E.

    Det beror på att det finns en politisk elit med starka band till mäktiga särintressen, rika, som alltid väljs eftersom väljarna inte ges några rejäla val.

    Det är slutet på den representativa demokratin.

    Goldman Sachs, som Italiens ej valde statsminister har arbetat för, ska nu tydligen inte ställas inför rätta.

    Om Italiens statsminister kan man läsa följande på http://en.wikipedia.org/wiki/Mario_Monti :

    ”Monti actively participates in several major think tanks. He is a member of the Praesidium of Friends of Europe. He was the founding chairman of Bruegel, another European think tank, which was formed in 2005. He is also the European Chairman of the Trilateral Commission, a think tank founded in 1973 by David Rockefeller.[46]
    Monti is a leading member of the exclusive Bilderberg Group.[47] He has also been an international advisor to Goldman Sachs[48] and The Coca-Cola Company.[49] He has also been a member of the ”Senior European Advisory Council” of Moody’s[50] and he is one of the members of the ”Business and Economics Advisors Group” of the Atlantic Council.[51]
    In 2007, Mario Monti was one of the first supporters of the first European civic forum, États Généraux de l’Europe, initiated by European think tank EuropaNova and European Movement. He was also a member of the French government’s Attali Commission from 2007 to 2008,[6][52] appointed by Nicolas Sarkozy to provide recommendations to enhance economic growth in France.
    Monti is a founding member of the Spinelli Group,[53] an organization launched in September 2010 to facilitate integration within the European Union (other members of the steering group include Jacques Delors, Daniel Cohn-Bendit, Guy Verhofstadt, Andrew Duff and Elmar Brok).”

    Attali är även nära bekant till Hollande, Frankrikes nye president, och Attalis band till Sarkozy hann ju till och med Pierre Bourdieu sätta fingret på med ”Om televisionen” (Sur la télévision).

    Monti, Hollande, Sarkozy, Reinfeldt, Löfven… Alla är de med i samma klubb… Och Sahlin vill ta över i Socialistinternationalen efter Papandreou…

    • Makthaveriet som en klubb för inbördes beundran är nog en evig företeelse. Ändå har man agerat snabbare vid tidigare kriser, trots att inaveln säkerligen var lika stor då.

      Kan det kanske ha något med vår egen passivitet att göra? Under den nyliberala lekstugan under 20-talet som ledde fram till den tidens stora kris organiserade vi oss, strejkade och byggde upp folkmaktsorganisationer. Inte bara i Sverige utan i alla i-länder. På några håll kände sig makthavarna så hotade att de tvingades ta till militärdiktatur, på andra håll gav de efter.

      Idag förekommer mycket lite sånt. Följaktligen behöver makthavarna inte bry sig.

      • M. E.

        Jag ser flera anledningar till dagens passivitet. televisionen verkar ha en passiviserande funktion i samhället i dag, till den grad att den undergräver grävande journalistik. detta bidrar till en ”vänta och se”-attityd hos folk, där man inte gör något innan katastrofen med stort K redan är ett faktum.

        Televisionen verkar också ha bidragit till ett destruktivt avstånd mellan folket och de såkallade folkvalda och i mångt och mycket reducerat politiken till att ”se bra ut” i televisionen (altså kunna svara på frågor med redan förberedda svar som är så intetsägande som möjligt för att stöta bort så få väljare som möjligt). Jag tror vi kan förbereda oss på ganska tråkiga ”dueller” av den sorten mellan Löfven och Reinfeldt, där de sedan kommer att få tärningkast osv. av mediaetablissemanget (”såg lite fräschare ut” osv., ”var lite rappare” osv.).

        Det har nog blivit så att politiken i mångt och mycket har blivit något som inte angår medborgaren, något som en elit med föga inbördes politiska skillnader ska ta hand om, sedan får vi medborgare vara med och bestämma vem som gör bäst ifrån sig i TV-debatter, valkampanjer osv. Mera ett val mellan personer än mellan rejäla politiska alternativ alltså, vilket borde bidra till en viss passivitet även det.

        Sedan ledde ju kalla kriget till Sovjetunionens sammanbrott, och sedan dess verkar den politiska tyngdpunkten ha glidit mer och mer över åt högerextremistiska hållet. Högerextremismen fick dessutom ytterligare vind i seglen genom 11. september. På högerextremistiska hållet verkar det ju rätt aktivt för närvarande. När det gäller den verkliga vänstern, verkar den väldigt passiv. (V) balanserar väl just nu mellan att vara höger och vänster (som jag ser det slutar partiet att vara vänster när det låter sig bli ett verktyg åt ett (S) som perverterats). Frågan är om man kan hoppas på en radikalisering av (V) som man försöker sig på i Front de gauche i Frankrike att vara ungefär som Syriza i Grekland, eller om det uteslutande är utanför Riksdagen som det finns hopp.

        Och sedan finns det väl hur många andra orsaker som helst till denna passivitet. Förr eller senare kommer det ju en vändning, hoppas att vi ska undvika det värsta innan dess bara.

        Ett problem är ju att vänstern hela tiden är på defensiven, medan högern och högerextremisterna tillsammans kommer med en massa förslag och världsbilder. Kanske kunde vänstern sluta vara på defensiven, komma med en massa förslag osv., låta bli att känna att de måste stå till svars inför högern och högerextremisterna?

  3. Kerstin Eldh

    En annan person som jobbat för Goldman Sachs är Mats Langensjö som ska presentera AP-fondsutredningen den här veckan. Han är VD för Brummer Life och ska leda deras fortsatta satsning på pensionsmarknaden.
    http://www.brummer.se/Nyheter-fran-Brummer-Partners/Nyhetsarkiv/Nya-rutiner-vid-handel-med-vissa-fonder-i-depa/

    ”Jäv är en situation där en person kan tänkas vara partisk eller det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för personens opartiskhet”, skriver Wikipedia.

    ”Hela pensionsmarknaden är nu inne i ett mycket spännande skede och vi förväntar oss stora förändringar de kommande åren. Mats får en central roll att utveckla Brummer Lifes erbjudande på denna nya och omritade spelplan”, skriver Brummer & Partner.

    Kan någon tro att Mats Langensjö är opartisk? Tror någon att han tar upp alternativet att satsa de 800-900 miljarderna i AP-fonderna på att bygga ett hållbart samhälle, så att framtidens pensionärer inte behöver sänka sina pensioner för att samhället akut behöver investera i bostäder och järnvägar som nu förfaller?

  4. Mikael

    På frågan varför svensk ekonomisk politik inte ändrats svarar jag; för att den fungerar! Sverige står bevisligen starkt jämfört med våra grannar åt söder. Varför ändra ett vinnande koncept?

    Passiviteten Lena pratar om måste snarare gälla Euro-zonen. Och även där har jag ett ganska troligt svar; för att de hoppas att någon annan ska betala, att någon annan ska ta ansvar. De väntar in i det sista på att Tyskland och Frankrike ska skicka ner lite pengar, för att Sydeuropéerna ska slippa göra sina åtstramningar – och riskera att inte bli återvalda. Det är ren förhandlingstaktik, ett chicken race. Vem vågar vänta längst? Vem har mest att förlora?

    Jag noterade att Assar Lindbäck uttalade sig klokt i dagens industri i helgen, förutom att visa sina amatörmässiga tavlor. Oåterkalleliga beslut om reformer för att minska statsskulderna till en rimlig nivå på 30 års sikt måste till i Sydeuropa för att skapa förtroende. Finansieringen måste samtidigt lösas, också det för att skapa förtroende. Kanske med nya lån som är räntefria i 10 år. De tuffa delarna av reformerna ska inte implementeras direkt, utan om 2-3 år när det vänt.

    Det står klart att låg inflation inte hindrar finanskriser från att dyka upp, men det står lika klart att för hög inflation inte bara urholkar de reala värdena utan även hämmar tillväxten. För att undvika bankkriser har ju Anders Borg infört en stabilitetsfond som bankerna får betala till, så att en eventuell kommande finanskris inte ska drabba statskassan för hårt. Det torde räcka en bit på vägen för att undvika bankkriser.

    • M. E.

      Risken är väl att Sverige är ett föregångsland lika lite som Tyskland. Tyskland ekonomiska siffror är ju beroende av konsumtion utomlands. Skulle alla göra som i Tyskland (försvagade villkor för arbetstagare, allt fler i utsatta förhållanden) skulle mycket av konsumtionsunderlaget försvinna.

      Man kan nog inte tänka på Sverige och Tyskland som öar, de hänger nog ihop med omvärlden och är del av det ekonomiska systemet/problemet även dom.

      Sverige och Tyskland fyller bara för tillfället samma funktion som t.ex. Irland gjorde för en stund sedan, det vill säga tillfälliga modeller innan det brakar ihop ordentligt redan där (nu får man ju säga att det redan står ganska illa till med massarbetslöshet, inte minst bland unga, osv.)

    • Sveriges ekonomiska politik liksom Tysklands bygger på att man ska exportera mer än man importerar. För att detta ska fungera måste nån annan importera mer än dom exporterar. Sydeuropa har generöst ställt upp i den rollen, men bara fått skit för detta.
      Keynes föreslog en gång en mycket framsynt modell där såväl de som har överskott som de som har underskott skulle betala straffavgifter. Meningen med utrikeshandel borde vara att man byter varor med varandra, inte att någon ska profitera på andras bekostnad. En sådan fond skulle avhjälpa mycket finansiellt elände.

      • Mikael

        Är det verkligen så, jag tänker att vi exporterar massa bilar och lastbilar som drar in en hiskelig massa pengar till landet. Danmark som inte har någon bilproduktion har ju istället ett sanslöst utflöde, detta kompenserar de med griskött till stor del, men det går ju till andra länder. Så det gäller för varje land att hitta sin nisch och totalt sett så har världens totala BNP ökat eftersom vissa länder är mer lämpade för vissa produkter. Ska vi sluta sälja bilar till Danmark bara för att vara snälla mot dem menar du? Ska de få åka häst och vagn eller cykla som de är så förtjusta i?

        Ska vi börja stödköpa fetaost för att rädda Grekland? Det handlar istället om att Grekerna måste effektivisera produktionen så att Fetaosten blir så billig att det blir attraktivt för oss att köpa den istället för Apetina. Det kan inte vi göra härifrån. Möjligtvis kan vi skicka ner några managementkonsulter, men då ökar ju vår export igen… Eller så kan de effektivisera sina hotell så att det blir prisvärt för turisterna att åka dit igen. Återigen, de som har underskott måste helt enkelt effektivisera sig, det kan inte vara vårt fel att de har för höga löner i förhållande till vad de producerar, så att vi inte känner att deras produkter är prisvärda. Det är heller inte vårt fel att de köper våra bilar, om de inte har råd att köpa dem kan de helt enkelt sluta med det. De kan förstås göra som Danmark och lägga på 100% skatt vid inköp av bilar, så köper de nog färre, men inte heller det kan vara vårt beslut.

        Så jag tycker nog diskussionen om överskott/underskott är väldigt mycket överdriven. Handel mellan länder är bra för alla, men det innebär ju en konkurrenssituation som man måste kunna hantera. Du gör vad du är bra på så gör jag vad jag är bra på.

      • M. E.

        Mikael skriver:

        ”det gäller för varje land att hitta sin nisch”

        ”Du gör vad du är bra på så gör jag vad jag är bra på.”

        Jag tror att detta även av miljömässiga skäl inte fungerar. Det är inte riktigt miljömässigt sunt om allt av en sak ska göras på ett ställe och sedan skickas runt i världen. Vi behöver nog desto mera lokalproduktion, vi behöver mindre export och import.

        ” jag tänker att vi exporterar massa bilar och lastbilar som drar in en hiskelig massa pengar till landet”

        Efterhand som man drar in svångremmen lite varstans lär det även märkas i Sveriges, och inte bara Tysklands, exportsiffror. Frågan är då om den inhemska konsumtionen kan kompensera för det (det kan den inte i en sådan situation).

        Och nu pratar vi bara om ekonomiska siffror. Arbetslösheten är alldeles för hög redan nu.

        Tysklands tidigare finansminister Oskar Lafontaine säger att Tyskland inte är någon modell för Europa. För tyska exportsuccén är delvis resultatet av tyska lönedumpningen som möjliggjordes av propagandan för antisociala reformer. Detta har de tio senaste åren resulterat i minskad köpkraft och kastat ännu fler ut i ekonomisk utsatthet. Majoriteten tyskar har sett sin livsnivå minska. Vilket bidrar till att fördjupa krisen i Tyskland och EU. Och skulle alla europeiska stater göra likadant, är slutsatsen enkel: dåliga framtidsutsikter och fallande konjunktur.

  5. lasse

    ”drar in en hiskelig massa pengar till landet”

    ”drar in” till vem och var finns denna hiskeliga mängd pengar? Och i vilken valuta?

    Detta är merkantilism och en ohållbar emonomisk modell, som redan Smith m.fl. Pekade på. Som sagt någon måste ha ett underskott för att detta ska vara möjligt. När merkantilismen s var i full svang kunde man plundra kolonier mm. Då var det trots allt en viis logik i det hela när man ansammlade reala tillgångar i form av myntmetall typ guld och silver. I dag handlar det om att ansamla andelar i finansiella luftslott, fodringar som kan vara flyltiga. Den i särklass största källan till dagens exportledda tillväxt är USAs enorma underskott mot omvärlden, som iofs är en gigantisk global stimulans politik med fiat-dollar. Sen 90-talskrisen har vi haft exportledd tillväxt. Denna har primärt gjorts möjlig via nämnda underskotts land och en hårdhänt åtstramning av hemmamarknaden. Från 1994 tom 2009 var det summerade exportöverskottet ungefär lika stort som hela 2009 års BNP. Det är oerhört mycket. Alltså svenskenhar avstod ett helt års produltion, till vilken nytta för folkhushållet? Under den tiden försämrade vi utbildningen av de unga, vanvårdade gammla, skapade massarbetslöshet, etc, etc. Varför?

    Ju högre exportöverskott desto högre arbetslöshet, det är slående hur kurvorna följs åt som siamesiska tvillingar, den som tror att exportöverskott ska minskamarbetslöshet har inte besvärat sig med att titta på fakta.

    • Mikael

      Ja problemet är ju att pengarna dras in till enskilda företag och personer, staten har inget med dem att göra. Pengarna används sedan till att betala ut löner till anställda i Volvo och Scania samt utdelningar till aktieägarna. Dvs de berikar Sverige. Pengarna kommer in i mängder av olika valutor, och väljer företagen att växla om dem till SEK för att kunna betala ut i Sverige så kommer kronan att stärkas, vilket gör att produkterna blir något dyrare för de som köper dem och på sikt minskar vår export. Vad de enskilda individerna sedan använder pengarna till beror på vilka alternativ som finns, vill vi köpa fetaost eller åka på semester till Grekland för att de är prisvärda alternativ så gör vi det. Annars lägger vi det på något annat. Jag har svårt att se hur arbetslösheten skulle öka i Sverige för att vi säljer lastbilar utomlands.. Snarare tvärtom.

      Att USA har ett underskott beror på att andra länder är duktigare på att tillverka det som amerikanerna vill ha än amerikanerna själva. Om USA effektiviserar sin produktion så kommer amerikanerna spendera sina pengar i USA istället. Men här finns ett dilemma som missgynnar USA, det är att Kina har en artificiellt låg växelkurs mot dollarn, manipulerad av den Kinesiska regeringen för att hålla upp kinesiska överskott (och dränera USA, för att förflytta den ekonomiska maktbalansen åt Kinas håll). Om valutakurserna fick flyta fritt så skulle över/underskotten jämnas ut över tiden.

      Detta är också ett dilemma för Euro-zonen. När alla har samma valuta så jämnas det inte ut automatiskt som det gjorde förr när Drachma/Lire/Peseta sjönk i värde hela tiden. Det måste nu jämnas ut på annat sätt, dvs lönesänkningar / produktivitetsförbättringar i länder med underskott. Alternativt högre löneökningar/produktivitetsminskning i länder med överskott så att de måste höja priserna på exportprodukterna. Så sydeuropéerna måste antingen sänka sina löner, höja förädlingsvärdet eller lägga på höga skatter på kapitalvaror från utlandet, frågan är dock om EU skulle se det som ett handelshinder på den gemensamma marknaden eller ej. Vi skulle väl också kunna införa nån skattelättnad på produkter och tjänster från Sydeuropa.

      • M. E.

        ”lönesänkningar / produktivitetsförbättringar i länder med underskott” skulle leda till problem för Tyskland i sin tur… Som i sin tur skulle leda till problem för länderna som håller på med ”lönesänkningar / produktivitetsförbättringar”…

        Förr eller senare måste man av ekonomiska, miljömässiga och sociala orsaker hitta fram till ett annat ekonomiskt system. Om det nu är något mål i sig att tänka på mänsklighetens fortlevnad, vilket förstås beror på perspektiv. Detta borde vara ett ekonomiskt som uppmuntrar lokalproduktion och en export och import som inte håller sig på onödigt höga nivåer.

        Ett ekonomiskt system i kontakt med verkligheten baserat på förmågor och behov (inte bara varje människas förmågor och behov, utan även övriga naturs förmågor och behov). Vi är ju faktisk del av en helhet.

  6. Idag drivs en politik som är ägnad att hålla medelklassen på gott humör. Lägre skatter (jobbskatteavdrag, borttagen fastighetsskatt och förmögenhetsskatt), mer bidrag (ROT, RUT och KROG), höga ränteavdrag och lågräntepolitik. Allt detta leder till mer pengar i plånboken för medelklassen och effekten har de senaste 7 åren inneburit en extremt hög inflation i priser på bostäder. Bekvämt nog räknas denna inflation inte in i KPI-inflationen. Allt högre bostadspriser är något som medelklassen av någon anledning tycker är ”bra”. Svenska staten har låg skuldnivå vilket avspeglas i att de privata skulderna för svenska folket tillhör en av världens högsta. Förr var politiken i viss mån inriktad på att ge bidrag till ”de fattiga”. Numera är den inriktad på att ge avdrag (ROT, RUT m.m.) till ”de rika”.
    För att våra ekonomiska hjul ska fortsätta att rulla krävs det att ”vi” konsumerar allt mer. För lånade pengar…Annars brakar allt samman.
    Jag rekommenderar alla att läsa Pål Steigans bok ”En gång skall jorden bliva vår”. Den beskriver vart i är på väg och vad vi eventuellt kan göra åt den framtid som väntar oss om några år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s