Dags för debatt om god samhällsstyrning

I biståndsdebatten har begreppet ”god samhällsstyrning” länge stått högt på agendan.

Detta gäller dock inte på den politiska hemmaplan. Uppfattningen tycks vara att vi i Sverige självklart har god samhällsstyrning – oavsett hur vi styr. Granskningen av bland annat Tillväxtverket har fört det goda med sig att allt fler nu pekar på det självklara: att det finns en skillnad mellan stat och marknad.

Staten är inte ett företag, skriver Inga-Britt Ahlenius i dagens DN. Vi har fått en statsförvaltning omvandlad till en pr-fabrik, noterar Mikael Feldbaum i Dagens Arena.

Jag hoppas att debatten för oss vidare till en kritisk analys av hela den mål- och ekonomistyrning, som idag bär upp den svenska staten och de svenska kommunerna. Det finns förvisso brister och begränsningar också i traditionella styrmodeller, baserade på detaljerade regelverk och professionellt ansvar, men de rymmer grundläggande värden som idag är på väg att gå förlorade.

Det går inte att skapa styrsystem, som uppfyller alla våra önskningar samtidigt. Vi måste göra avvägningar mellan god rättssäkerhet och stor flexibilitet, mellan starka sociala rättigheter och lägsta kostnad, mellan önskan om likvärdighet och utrymmet för variation, osv.

Det väsentliga är att dessa avväganden görs med öppna ögon och att vi förmår värna det, som vi anser vara mest centralt. Vi måste också noga analysera om de styrmodeller som vi använder faktiskt fungerar som det var tänkt.

Under senare år har långtgående reformer genomförts i statsförvaltningen, mot målstyrning och marknadsmodeller. Bakom detta finns marknadsliberala idéer, som New Public Management, men också, som Inga-Britt Ahlenius påpekar i dagens DN, en önskan om att skapa en mindre detaljstyrd och därmed mer effektiv statsförvaltning.

Det blir idag alltmer uppenbart att de senaste decenniernas reformer tyvärr inte bara har undergrävt det som vi brukar kalla god samhällsstyrning, i form av rättssäkerhet och ansvar. Det har också visat sig att det är svårt att få styrningsmodellerna att fungera som det var tänkt.

Svårigheten att nå uppsatta mål och svårigheten att bedöma om målen nås. har lett till växande krav på detaljstyrning. Det har också lett till en stadigt svällande utvärderingsapparat. När aktörerna därtill  – som de vinstdrivande skolorna – har i grunden andra mål än de som stat eller kommuner vill uppnå, blir kraven på kontroll och utvärdering än mer påtagliga. Det arbete för att strama upp kraven på friskolor, som just nu pågår i Friskolekommittén, är ett exempel.

Jag menar att den traditionella modellen med styrning av staten genom regelverk och professioner är värd att uppmärksamma, återigen. Inom forskningen växer intresset inte minst för professionerans roll i styrningen av skolan och som bärare av en offentlig yrkesetik. Ett exempel är historikern Niklas Stenlås’ analys av hur läraryrket har utarmats som ett resultat av de senaste årens skolreformer (En profession i kläm).

Lärarnas möjligheter att själva definiera yrkets innehåll och arbetsformer har begränsats, menar Stenlås. Han vill därför se större medvetenhet om professionens roll i styrningen av skolan inför framtida skolreformer.

Sammanfattningsvis:

Jag efterfrågan ett intresse för god samhällsstyrning inte bara i den svenska biståndspolitiken, utan också på hemmaplan.

En debatt om god samhällsstyrning krävs i alla partier, men allra mest krävs den inom den styrande regeringsalliansen. Kritik mot regeringens fatala brister när det gäller god samhällsstyrning har  jag framfört vid flera tillfällen, t.ex. i Sydvenskan sommaren 2010 (Lyssna på expertisen). Marknadsmodellens brister inom offentlig sektor diskuterar jag i Expressen våren 2011 (S måste våga tygla marknaden).

Till detta lär jag får skäl att återkomma. Framförallt har vi som är Socialdemokrater skäl att uppmärksamma att statens förvandling är på väg att urholka inte minst de sociala rättigheter, som bär upp välfärdsstaten. Jag hoppas sannerligen att god samhällsstyrning också blir en valfråga!

Annonser

31 kommentarer

Filed under Demokrati

31 responses to “Dags för debatt om god samhällsstyrning

  1. Det finns en logik i att vissa uppgifter utförts av stat eller kommun och andra av marknader. Även om viktningen skiljer mellan samhällen så finns den uppdelningen över allt. Och på samma sätt som överdriven statlig styrning mestadels är hämmande och besvärande för marknaderna (därmed inte sagt att det inte behövs) så är ett överdrivet marknadstänkande fel i den offentliga sektorn. Snack om ”kunder” och att förvaltningar apar efter hur man sköter privata företag är tecken på att man inte har förstått dessa grundläggande skillnader. Det samma gäller fö det sk civila samhället som inte heller inser att de borde utveckla sina egan styrsystem, inte ta efter vare sig marknaden eller statens system

  2. Men det finns en stor gråzon som är svår att hantera.

    • Inlägg den 8 sept från Morgan S.

      ”Kerstin:
      Du har helt rätt.

      I brist på bättre svar blir väl min tolkning att ekonomer består av ett särskilt smalt och specialiserat fält experter som inte insett deras eget verktygs begränsning och därför inte heller insett hur liten verklig plats de borde ha i samhällsdebatten och den framtida samhällsutvecklingen. ”

      Jag klarar inte av att hantera de olika trådarna så mitt inlägg kommer här.

      Går det att diskutera våra samhällsproblem utan att ha goda kunskaper i samhällsekonomi?
      Många icke-ekonomer ondgör sig ofta över ekonomer och möter ofta instämmande. Vi måste tillsammans söka formulera problemen och finna gemensamma svar.
      Världen har blivit så oerhört komplex i och med globaliseringen att det finns inga enkla lösningar.

      I och med att Kristendomen har fått mindre betydelse så har våra etiska övervägaden minskat i betydelse. Läs Birgitta Forsmans bok: ”GUDLÖS ETIK en befrielse ur religionens tvångströja” som kom ut för några månader sedan. Utan att citera Albert Schweitzers berömda devis ”Vördnad för livet” kommer hon fram till samma slutsatser. Hon menar att den kristna etiken inte räcker till och ibland leder den till dåliga slutsatser. Och i det perspektivet är miljöfrågorna synnerligen viktiga.

      Min uppfattning är att utifrån grundläggande etiska överväganden borde en praktisk politik utformas.

      Låt mig ta upp en het potatis – vår invandrarpolitik.
      Nu får vi växande problem med folk från Somalia och Syrien. I fallet Syrien talar vi om hundratusental flyktingar. Låt mig citera Forsman:

      ”Alla partier gör skillnad mellan svenskar och invandrare. Svenskar har fler rättigheteer i Sverige. Jag tror att det är nödvändigt att ha en reglerad invandring, men jag skulle önska att hyckleriet i denna debatt vore mindre. Sanningen är att vi är xenofobiska gentemot alla som inte är lika oss själva, och det måste vi hantera.” (s. 102)

      Förutsättningar att integrera många utomeuropeiska flyktingar i vårt samhälle är mycket begränsade. Det vore mycket bättre att stödja dem i deras närområden. Här handlar det både om etik och ekonomi. Eller?
      Vi bombarderas av snyftreportage och blir upprörda. Samtidigt blir Sverige mycket attraktivt för dessa människor som lever i yttersta armod och ofta krigssituationer. Smuggling av flyktingar har blivit lönsamt. Och vårt kristna arv påbjuder oss att ge dem en mänsklig tillvaro här i Sverige. Hur många flyktingar göms inte av välvilliga svenskar?

      En annan fråga gäller vår fördelningspolitik. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna har vuxit de senaste åren. Progressiva inkomst och förmögenhetsskatter är mycket svåra att genomföra. Flera länder har i Europa har lägre företagsskatt än vi i Sverige och det kommer att tvinga oss att följa med.

      Däremot är en progressiv fastighetsskatt ett bra medel. Endast V har fört fram ett förslag i den riktningen inför förra valet. Och också här florerar snyftreportagen.

      Och hur kommer det sig att inte bostadsrätter beskattas i någon nämndvärd utsträckning?

      • Morgan S

        Tom:

        Även du har helt (eller i vart fall delvis) rätt 😉

        Det går INTE att diskutera våra samhällsproblem utan att ha goda kunskaper i samhällsekonomi!

        Min ingång i frågan är dock att detta bara är en av flera kunskapsområden vi måste behärska och tillämpa för att klara av att fatta rätt beslut.

        Vi måste helt enkelt klara av att hela tiden ha ett sociologiskt perspektiv på tillvaron och utifrån denna kunskaps och världsbild fatta våra beslut istället för att BARA styras av en underordnad sidorgren, den ekonomiska, som är viktig men som långt ifrån utgör det enda instrumentet som står till buds för att tolka och kontrollera vår samtid och peka ut/skapa förutsättningar för vår framtida utveckling.

        De frågor du i övrigt tar upp faller närmast in som hand i handske på denna analys.

        En ekonomisk tolkning och en sociologisk tolkning av alla de frågor du tar upp ger helt olika svar, även om den sociologiska också gör ekonomiska överväganden som en del av sin värderingsmodell.

        Det blir därför ganska enkelt att inse den ekonomiska modellens svaghet vid en ren jämförelse…

        Tänker inte sak ta upp de frågor du tar upp i detalj annat än att peka på att de lösningar du ser samt de förklaringar du tror finns till det du uppfattar utgör nuvarande ”status quo” brister på ett par plan.

        Dels missar du att det som är sociologiskt möjligt/omöjligt idag, har en helt annat spelplan i morgon. M.a.o. tänker du inte på att tidsaxeln ger helt nya möjligheter.

        Dessutom så missar du kanske inte, men nämner i vart fall inte att det du uppfattar bara är ett subjektivt perspektiv av ett skeende som kan vara rätt eller fel, men som i ljuset av detta inte får övertolkas utan ses för vad det är. En (eller några personers) syn på verkligheten, där ett bredare perspektiv och en djupare analys krävs för att vi mer i detalj skall kunna diskutera dessa frågor utifrån ett bättre och mer kunskapsorienterat perspektiv.

        Det är dock viktiga frågor du ställer. Berättigade frågor. Men vi har inte nog underlag för att ge dem de svar de förtjänar.

        Själv lutar jag nog åt att alla förändringar är svåra när de sker, men att problemen planar ut så fort ett nytt ”statys quo” uppstått.

        I flera av de frågor du nämner handlar det om det globala samhällets förändring där vi bara sett början.

        Tror därför inte framtiden blir tydligare gränser utan mer rörlighet och mer nationell divergens över tid samtidigt som det uppstår en allt större diversifiering, där olika former av lösningar på globala problem kommer växa fram i takt med de förändringar vi ännu bara står i början utav.

        M.a.o. tror jag det uppstår både lokala lösningar och lösningar där folk flyr till andra länder, blir nationaliserade där och/eller senare om de vill och kan, återvänder, med nya verktyg att lösa de problem som finns i sitt gamla hemland. Men jag tror också att det globala samhället gör att vi allt mer kommer att på flera plan växa ihop till en stor gemenskap snarare än motsatsen även om vi på andra plan fortfarande kommer odla särdrag inom vad man kanske kan kalla, privatlivets sfär etc.

        Dessutom vill jag nämna som ett rent sidospår, att även inom t.ex. islam så finns tydliga regler om hur man skall ta hand om dem som hamnat i svårigheter. Detta är inga kristna ideal utan allmängiltiga ideal inom i stort sett alla religioner.)

        Vad gäller de rådande ekonomiska systemen och lösningarna vi idag ser, tror jag samma sak gäller där. De är bara en ögonblicksbild av idag och ingen tvingande väg framåt.

        Vägarna framåt är oändliga och de sociologiska begränsningar som föreligger förflyttas hela tiden i takt med hur vi ändrar och formar vår politiska verklighet.

        Vi folket, alla individer tillsammans formar vår verklighet och våra möjligheter och begränsningar. (Det kan vara svårt att inse) då vi är så vana att tänka i korta perspektiv. Förändring och skapande av möjligheter kräver dock i allmänhet ett långt generationsperspektiv.

        M.a.o. i den mänskliga evolutionen sker förändringar som ett ögonblicksverk, men i perspektivet av nutidsmänniskans otålighet tar de en hel evighet!

      • Morgan S
        Som nationalekonom beslöt jag mig för att jobba med landsbygdsutveckling i u-länderna. Genom åren har jag jobbat med människor från olika discipliner (för att nämna de områden som främst intresserar dig sociologer och socialantropologer) och kulturer. Och jag har ytterst sällan anställt nationalekonomer just för att de ofta har ett alttför begränsat synsett.
        Har också alltför ofta stött på att politiker har fattat idiotiska beslut i ekonomiska frågor.

        Ur ett jämlikhetsperspektiv borde vi minska inkomst- och förmögenhetsskillnaderna. Att så inte sker har sociologiska (psykologiska) förklaringar. S vågar inte ta tag i frågan för det skulle leda till mindre stöd från många väljare.
        Och globaliseringen har kraftigt minskat vårt handlingsutrymme.

        Några ord om den förändrade spelplanen. Efter 2:dra Världskriget var Sverige i stora stycken ett jordbrukssamhälle med en snabbt växande arbetarklass. Alliansen med Bondeförbundet var då helt logiskt. Idag, med de radikalt förändrade klasstrukturerna, riskerar C att försvinna ur riksdagen och S har stora problem Många inom fackförbunden röstar inte längre på S.

        Vi kan också konstatera att företagen blir allt större och internationaliserade. Tag t.ex. Arla och bondekooperationen. Tidigare fanns det massor av mejeerier. Arla håller nu på att bli en internationell jätte.
        Så jag ser med oro på den nuvarande utvecklingen.

      • Morgan S

        Tom:
        Delar din oro!

        Just nu leder kapitalet överlägset och får om något en ökande och mer centrerad makt än tvärtom.

        Problemets kärna handlar dock för mig om att kapitalet under allt för lång tid fått handla fritt med politikernas goda minne, där politikerna sällan haft annat för ögonen än (sysselsättning och omval) och kapitalet i sin tur mest haft maximerad vinst obegränsat av dess konsekvenser som ledstjärna.

        I min värld pågår ändå en stark förändringsvind (även om den troligen inte märkts, då den hittills bara förändrat graden av motvind.)

        Politikerna börjar få andra och bättre verktyg som motmedel, samtidigt som individerna och folken växer sig allt starkare och kan sätta press både på dem och kapitalet att inte bara tjäna sina eventuella egenintressen utan också folkens intresse.

        Utbildning, kunskap och information… Där ligger nyckeln!

        Miljörörelsen; en folkrörelse som bygger på vad som är rätt och fel miljömässigt. Den växer (och det är ingen slump) medvetenheten ökar, trots motkrafter från andra sidan!

        Detta är ju bara en front där folk står (mer eller mindre) enade mot kapitalet och politikerna när de inte tar sitt ansvar.

        Vad gäller ARLA så är det som sker där både tidstypiskt och ett bra exempel på vad som kan komma att bli motreaktionen.

        Rent miljömässigt är denna centralisering förkastlig. För mig är frågan därför inte om utan när folket, miljörörelsen och företagen kommer att förkasta detta till förmån för det mer miljömässigt korrekta. (Decentralisering och riskminimering genom ett breddat ägande.)

        Just nu sker det kanske med ett plåster i form av s.k. miljökompensation, men på sikt tror jag motreaktionen blir politiska beslut och en insikt om det negativa med att ha få stora koncerner för vår möjlighet att kunna ha en robust internationell, nationell, regional och lokal ekonomi.

        En viktig del i detta rör det fria ordets globalisering, det fria kulturutbytet och (även det fria utbytet av det kapitalet med alla medel försöker försvara som deras) helt enkelt det de på andra arenor inmutat, som står i strid med internets frihet och utbredning.

        För mig utgör internet folkets plattform, där kapitalet måste bekämpas då det är en av få plattformar där de ännu inte har monopol på det fria ordet, dess kanaler och dess möjliga utbredning.

        Monopol i så mening att allt annars kostar pengar, vilket begränsar vanligt folks möjlighet att påverka och (de facto) ger de med makt och inflytande (pengar eller politisk position) möjlighet att påverka vart vi är på väg, utan att folk har möjlighet att agera (detta under förutsättning om de ens förstår vad som pågår) vilket är ännu svårare när denna typ av maktutövning oftast sker utan folkets insyn i processen.

        Internets framtida utveckling och friheten där (även den som bryter mot det kapitalet anser är deras) är därför vitalt för att försvara folkets möjlighet att sätt press, att informera oss och att informera varandra om vad som pågår!

        Det är m.a.o. fundamentalt för demokratins utveckling att inte plattformen eroderas och tillslut försvinner i händerna på kapitlet så att de även inom denna sfär kan monopolisera vem, vad och hur saker får/kan ske och skall kommuniceras.

        Anser m.a.o. den s.k. demokratin vi har idag på ett fundamentalt sätt redan är underminerad då utrymmet (utan internet) för det fria ordet för folket att påverka utvecklingen (även i utvecklade demokratier) övertagits av kapitalstarka lobbygrupper och särintressen som dagligen har närmare till de politiska företrädarnas öron än deras egna väljare någonsin har (idag).

        Besluts i olika frågor tas i möten mellan lobbygrupper och de politiska makthavarna, där möjligheten (vad gäller t.ex. socialdemokraterna) för andra att påverka är minimal. (Möjligen informeras arbetarekommun i efterhand…) Det är naturligtvis likadant inom alla partier!

        Så en del i beslutsprocessen det har folket knappast längre… (Särskilt inte när de politiska företrädarna inte längre lyssnar på sina rörelser utan toppstyr dem!)

        Så avslutningsvis; Visst delar jag din oro, men jag ser också möjligheter till en nyordning… även om vägen dit är långt ifrån så rak som man skulle önska!

        Det är t.ex. inte hugget i sten att vi måste vara med i EU…

        EU kanske tom. bara kommer vara ett kortvarigt tidstypiskt fenomen som har försvunnit om 40-50 år och ersätts av något som i många delar kommer vara dess motsats?

        En sådan ”liten” förändring ändrar ju spelbrädet helt! (Inget är m.a.o. givet.)

        För mig handlar svaret om att utveckla demokratin underifrån.

        Jag tror att vi med en allt större enskild kunskapsutveckling som går hand i hand med en allt mindre stark politisk elit, där besluts ta av dem de berör, utifrån ett kunskapsbaserat ansvarstagande allmänintresse, kommer att få ett helt annat samhälle.

        Ärligt talat ser jag på sikt inget hinder att det är dit vi också är på väg?!

        Men enkelt?! Nej, långt därifrån! 🙂

  3. Kerstin Eldh

    När jag började undervisa i samhällskunskap på 1970-talet fick jag en lärobok där det talades om ekonomins tre grundfrågor.
    1. Vad ska vi producera?
    2. Hur ska produktionen gå till?
    3. Hur ska vi fördela resultatet

    Nu ser man aldrig de frågorna. Ekonomi tycks bara handla om hur börserna går upp och ner, inte om samhällets försörjning.

    Ett annat minne från 70-talet var när en ytligt bekant nationalekonom berättade om ett seminarium som han varit på, där man sagt att det snart skulle bli kris i de kommunala ekonomierna. Det förvånade mig mycket eftersom kommunerna hade bra ekonomi på den tiden.

    Det minnet dök upp när jag hörde en chilenska berätta på radio om skolkrisen i hennes land. Den hade sitt ursprung i att ansvaret för skolorna fördes över till kommunerna som sedan inte hade råd med dem utan privatiserade. Det verkar som om Pinochets diktatur varit förebild i det här avseendet. Inte bara skolan utan också äldreomsorgen fördes över till de svenska kommunerna i början av 1990-talet.

    1992 års kommunallag tog bort de flesta statliga regleringarna av hur kommunernas verksamhet skulle bedrivas, var besluten skulle fattas och vilken nivå samhällsservicen skulle leva upp till. Det var bara ekonomin de inte fick bestämma över: de förbjöds höja skatterna. Skattestoppet avskaffades så småningom men med förbehållet att de kommuner som trots allt höjde skulle få sina statsbidrag minskade i motsvarande utsträckning – en rätt effektiv avskräckning. Rätten att beskatta företag, som norska kommuner fortfarande har, miste de svenska kommunerna redan under 1980-talet. Staten beslutade om nerskärningar och decentraliserade uppgiften att administrera och fördela dem. .

    Frågan är vilka delar av samhällsservicen som kommunerna ska ha ansvar för och vilka staten ska ha hand om. I vilket fall som helst tror jag att det är viktigt att se över deras villkor och skriva en ny kommunallag.

    De som konkret arbetar med samhällsservice måste också ha ett stort inflytande över verksamheten. Nu hör man många nödrop, t.ex. från sjukvårdspersonal, men det verkar som om ingen bryr sig om dem.

    Överläkare Herman Holm skriver om sjukvården: ”För närvarande är den upptagen med att lösa den senaste procentens neddragning.” – ”De som utifrån sitt professionella samvete protesterar blir utbytta – inte sällan mot chefer utan medicinsk kompetens.”

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/darfor-blir-vardplatserna-allt-farre_7387112.svd

    Detta får mig att tänka på stalinismen. I en levande demokrati måste både de anställda och brukarna ha infytande.

    P.S. Jag kunde inte öppna länken: Lyssna till expertisen! D.S.

    • Morgan S

      Milton Friedman och hans s.k. Chicago Boys (de Chilenska ekonomer han utbildade i Chicago) vilka kom att hamna i ledande ställning i Chile efter militärkuppen. De såg till att Chile senare kom att bli först i världen att implementera Friednmans starkt marknadsliberala avregleringsidéer.

      Därifrån har dessa idéer som vars avsikt är att krossa Keynes idéer spritts över världen som en löpeld.

      Friedmans syn på penningpolitik, beskattning, privatiseringar och avregleringar påverkade flera regeringar runtom i världen. Bl.a. Margaret Thachers Storbritannien var tidiga med att införa hans idéer, likaså Ronald Reagan.

      Därefter spred de snabbt i liberala och konservativa kretsar och i slutet på 80-talet hade idéerna till viss del även fått fäste inom högerkrafterna även inom det socialdemokratiska partiet i Sverige.

      Ser man det globalt har de nordiska länderna, både socialdemokrater och borgerliga följt denna ekonomiska filosofi. (De borgerliga naturligtvis mer kraftfullt, men socialdemokraterna och kanslihushögern har inte legat långt efter.) Frågan är om kanslihushögern ens varit efter om de inte haft opposition från vänsterkrafter inom partiet?!

      I övriga världen så har nästan alla nya ”demokratier” valt denna modell. Även många andra gamla demokratier har gått över till denna.

      Resultatet ser vi nu…

      Milton Friedman hade fel och allt fler ekonomer börjar inse det när vi nu står inför den största ekonomiska kris världen skådat sedan 1920-talet. (Möjligen den största någonsin…)

      Därför vänder sig också allt fler till bl.a. Keynes idéer och upptäcker dem på nytt!

      De ser att dessa ger en betydligt starkare och vettigare verktygslåda totalt sett än den som Milton Friedman och hans totalt fria marknader på alla områden någonsin kan göra.

      När jag tänker på 976 så ser jag tillbaka med inte så lite ironi…

      1976 lade Rudolf Meidner tillsammans med Anna Hedborg det förslaget om löntagarfonder till LO-kongressen. (Ett långtgående förslag som skulle överföra en del av ägandemakten till arbetarna för att skapa jämlikhet även på arbetsmarknaden och se till att även de privata krafterna i samhället eftersträvar samhällsnytta lika mycket som de strävade efter vinst (dvs. se till att de var livskraftiga nog att kunna fortleva, men samtidigt tjänade allmänhetens bästa.)

      Samma år tilldelades Milton Friedman Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

      Aldrig har väl två ekonomer som stått så långt ifrån varandra varit på tapeten samtidigt?!

      Tyvärr segrade Freidmans modell och i och med att Palme (socialdemokraterna) lade fram en hyperbantad modell av löntagarfonderna (1983) där facket inte längre stod som huvudman utan staten så fick vi aldrig se vad denna ekonomiska modell hade kunnat skapa för samhälle i Sverige, vilket i vart fall i vårt land ändade den idépolitiska striden mellan vänster och höger. (Även om vi inte insåg det då.)

      En sak är i vart fall klar. (Även om vi hade privatiserat stora delar av den offentliga sektorn) så hade ”riktiga” löntagarfonder effektivt förhindrat den försämring av kvalitén och upprätthållit den goda samhällsstyrning då arbetarna effektivt sett till att kämpa för samhällsnyttan före egennyttan och dessutom haft makt nog att vinna denna kamp.

      Hans idéer hade m.a.o. kunnat göra mycket nytta även om dagens samhälle fått ungefär samma inriktning (privatiseringar etc.) som de fått.

      Rudolf Meidner hade även i annat, rätt i mycket.

      Förutom att ha varit en av de ledande arkitekterna till den solidariska lönepolitiken, dvs. den lönepolitiska modell som drevs av LO från 1950-talets början till slutet av 1980-talet, och som var ett av fundamenten för den svenska modellen på arbetsmarknaden så var han en stark motståndare till svenskt medlemskap i EU/EMU.

      Att han hade rätt där är tämligen självklart idag när man inser hur marknadsliberalismen i Europa drivs fram som av ett expresståg av EU.

      Vänstersocialdemokratin närmast dog som politisk kraft i.o.m. inträdet i EU. (Vi borde ha insett detta och kämpat hårdare då) men tyvärr fördes ingen god idédebatt vid den tiden varför vi just nu sitter där vi sitter.

      Tror dock att dagens samhällsutveckling är början på en svängning av pendeln, där folk allt mer kommer lämna de fundamentalistiska marknadsliberala idéerna till förmån för en mer genomtänkt solidarisk samhällsmodell som både ger individuell frihet och ansvar, där blandekonomiska lösningar åter kommer ses som goda idéer, även bland liberaler, nu när man med facit i hand kan se hur illa Freidmans idéer verkligen fungerar när de testas, inte minst under kriser.

      Men tro för den skull inte att de lämna scenen under tystnad och/eller gör det utan motstånd. (Tvärtom). Det kommer bli en hård strid!

      Tror ändå tillslut tillräckligt många kommer inse att hans idéer tom. är motorn till mycket av det som nu är den ekonomiska krisen både i Europa och i världen och därefter omvärdera sina tidigare analyser.

      Min förhoppning är att socialdemokratin åter mobiliserar sina goda tänkare och blir dem som i Sverige tar stafettpinnen och visar vägen mot ett bättre mer långsiktigt hållbart, solidariskt, gemensamt kontrollerat, individuellt och gemensamt ägt samhälle (blandekonomi) där vi lämnar den marknadsliberala arenan EU (så fort vi kan) och åter blir fanbärare för det goda samhällsbygget där vi åter kan fungera som exempel både för nya demokratier och gamla idélösa demokratier som famlar i mörkret efter Freidmans marknadsliberala totalhaveri!

      Lena Sommestad är en av dessa viktiga tänkare, men det behövs fler. Inte minst fler centralt placerade personer som gemensamt kan se till så vi åter samlat som ett parti kan gå fram med våra idéer på bred front!

      • Milton Friedman
        Var roligt att läsa dina synpunkter om Friedman och de sk Chicago boys. 1971-74 arbetade jag i Chile och fick således uppleva militärkuppen i september 1973. Återvände till Sverige i april 1974 och 1976 skrev Rogelio Imable (chilenare) och jag en debattartikel i DN mot att Milton Friedman fick Nobelpriset i ekonomi.
        Flera av våra kollegor på den nationalekonomiska institutionen i Lund blev mycket förgrymmade.

      • Att beskriva framtidscenario är riskabelt och att tro att socialdemokraterna skulle ändra inriktning ännu mera riskabelt, inget talar för detta! Tyvärr!
        Allt talar för att den nedre medelklassen kommer att på sikt få det allt sämre ekonomiskt i Sverige och Europa, den kommer inte att godta detta utan kräva politisk ändring . Socialdemokraterna har ingen ändring att erbjuda utan extrempartier kommer att ta hem spelet och dessa ligger i startgroparna, i Frankrike och liknande länder har
        vänsterpartier en möjlighet men inte i Sverige, här kommer SD att bli stort. Gallimattis?

      • Morgan S

        Tom:
        En del, som du var tidigt ute och såg faran. Andra såg bara en av många teorier som kommer och går och tog inte särskilt stor notis vid just denna pristagare.

        Tycker annars själv att just detta pris: Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, tillhör den kategorin som överhuvudtaget alltid varit tveksam…

        Ogillar m.a.o. priset överhuvudtaget och tycker inte det hör hemma i finrummet bland nobelpristagare, Nobelprisets ceremonier eller förtjänar att rida på Nobelprisets goda rykte.

        Rodtorpet:
        Delar dina farhågor.

        Menar egentligen inte att det jag skriver skall tolkas som mina ”spådomar” om framtiden utan snarare tvärtom.

        Det är min analys av historiken där jag utifrån den pekar på bästa möjliga utveckling (om verkligen rätt personer får leda) och dessutom för leda i fred från störningar både inifrån och utifrån.

        Därav delen där jag pekar dels på att det kommer bli en hård strid och delen där jag efterlyser en ny kader av goda tänkare som borde kliva fram och ta stafettpinnen inom partiet och leda det och landet åt rätt håll igen.

        Anser dock fortfarande som jag nämnt tidigare att strukturen inom partiet förhindrar detta.

        Vi har nu ett elitistisk parti som främjar karriärister före idédrivna idealister. M.a.o. så består partiet (toppen på alla nivåer) f.n.v. av folk som har närmare till sitt egenintresse före samhällsnyttan. (I vart fall minst till en kombination av dessa…)

        För förvisso tenderar socialdemokrater till att försöka få med båda delarna i högre grad än de politiska motståndarna, men sker ingen strukturell ändring inom partiet kommer heller aldrig någon fungerande plattform för de nya idéburna tänkarna att kunna växa fram, varför mina förhoppningar grusas av partiets ovilja att utvecklas åt rätt håll.

        Min förhoppning är att det kommer ske en verklig strukturförändring från politik som karriär till politik av folket för folket, där alla som har verkligt intresse och kompetens kan få en ledande roll (för en tid) för att sedan bytas av med en lämplig efterträdare samtidigt som de tar en annan mer ideell roll inom partiet (och återgår till sitt normala yrkesliv.)

        Utan denna förändring är jag rädd att du får rätt.

        Folk ser tomrummet, där de själva börjar inse att detta består av att politikerna (oavsett parti) med ngt litet undantag, alltid tycks sätta sig själva först.

        Ingen tycks stå för folkets åsikter, varför bristen på verklig intern demokrati inom partierna fungerar som grogrund för alla missnöjespartier, som inte ens behöver presentera en hållbar lösning utan bara finnas till för att fungera som katalysator för folks frustration.

        Ett utvecklat demokratiskt system där folk verkligen kände att de kunde vara med, där de fick plats och kunde göra nytta skulle helt säkert förhindra merparten av denna tillväxt….

        Frågan är dock om elitistiska personer/partier klarar av att se problemet och skapa rätt lösning?!

        Tror ärligt talat att de även om en verkligt stor allmänopinion skulle försöka genomföra idéer likt mina så skulle de bekämpa dessa med olika former av konstruktioner så de kunde behålla makten ändå.

        Detta kallas att se nyktert på hur motståndet kommer se ut…

        Själv tänker jag ändå inte ge upp, utan ha hoppet kvar, då historiken i vart fall visat oss en allmängiltig sanning. Pendeln pendlar alltid från en sida till den andra.

        Frågan handlar som du mycket riktigt påpekar om vem som kommer stå på den sida som pendeln är på väg mot nu? Populistiska extrempartier eller idédrivna idealistiska folkrörelsepartier?

        Socialdemokraterna är i stor kris. De/vi är inte det idédrivna ideella partiet längre utan elitens plattform där ingen utan rätt passerkort kommer in.

        För oss innebär detta både ett stort problem och en möjlighet.

        Missnöjet kan lika väl vändas mot just detta och leda partiet i rätt riktning som partiet/partierna kan fortsätta vara för passiva och gradvis förlora striden så att de populistiska nationalextrema partierna blir de stora vinnarna.

        Glaset är m.a.o. halvfullt eller halvtomt!

        Allt handlar m.a.o. om hur man väljer att se på det och hur man väljer att finna nya lösningar 😉

        Tillhör normalt realisterna (det andra brukar tolka som att vara pessimist) men kan inte i en så här allvarlig fråga göra annat än att försöka visa att det finns en väg ut ur mörkret.

        Är den enkel? Nej! Men den finns där (även om stigen är snårig och svår att se bland all skog och alla hinder som läggs i dess väg!)

      • Morgan s:
        Så rätt, de nyliberala idéerna iscensattes först av Pinochet i Chile, som sen påstods ha lyckats så bra att få ordning på landets ekonomi, genom att man lyckades öka exporten. Så plötsligt skulle alla andra länder exportera mer och exportera sig ur ev. kriser. Jag undrade redan då hur det skulle gå om alla bara skulle exportera. Det finns ju ingen som kan importera på månen. Var ekonomer verkligen sååååå korkade att de inte insåg detta, eller såg de att det nyliberala systemet var smaskens för de rikaste, att det inte skulle sippra ner något till de sämre ställda utan bara forsa upp till de allra rikaste?

        Vad värre, i EU tror man fortfarande att krisländerna ska kunna klara av sina krisande ekonomier genom att minska de offentliga sektorerna, sparka folk, dra ner på stöd till sjuka och arbetslösa, sänka löner och därmed exportera mer. Detta kan bara resultera i en allt snabbare spiral neråt – för hela Europa.

        Jag förstår bara inte hur man tänker? Uppriktigt begriper jag det inte. Endera är ekonomer ofantligt, obegripligt korkade eller så är de vidrigt egoistiska och går medvetet in för att trycka ner de flesta i skiten. Något annat alternativ finns inte.

      • Morgan S

        Kerstin:
        Du har helt rätt.

        I brist på bättre svar blir väl min tolkning att ekonomer består av ett särskilt smalt och specialiserat fält experter som inte insett deras eget verktygs begränsning och därför inte heller insett hur liten verklig plats de borde ha i samhällsdebatten och den framtida samhällsutvecklingen.

        Verktyget är helt enkelt för smalt, men tillåts användas i alla sammanhang och får tom. företräde framför andra bredare tolkningsmodeller, därför att själva ordet ekonom uppenbart fått en överdrivet stor betydelse, prestige och tillämpning till förfång för bättre lämpade sociologiska verktyg.

        Ekonomer har helt enkelt fått allt för stor plats i samhällsdebatten, inom politiken och inom samhällsstyrningen i stort.

        Deras haltande modeller har därför oftast gjort mer skada än nytta när de försökt peka på en framtida godare samhällsutveckling, då de varken har förståelse eller verktyg för att tolka helhetsbilden av den komplexa verklighet de hävdat att just deras ekonomiska tolkningsmodeller klarar av att fånga/tolka och finna en ekonomiska lösningar för.

        Istället innefattar nästan all ekonomisk tolkning av verkligheten en modell som enbart ger en endimensionell bild av verkligheten och därför missar allt som ligger utanför som har minst lika stor betydelse eller större betydelse för samhällsutvecklingen etc. bara för att dessa delar inte går att kvantifiera i ekonomiska termer.

        Där ligger bristerna.

        Ekonomerna är bara ekonomer, varför de ser verkligheten genom det nålsögat. (Kan nästan inte lasta dem när de går fel.)

        Politiker å andra sidan borde lastas betydligt mer då de istället för att bara gå i ekonomernas ledband borde vara storslagna sociologer och filosofer som kunde se helheten och veta exakt hur de skulle balansera alla källor som gav sin bild av verkligheten och utifrån detta hitta lösningar som är bredare än den ekonomerna via sina modeller kan ta fram.

        M.a.o. Skyll inte på ekonomerna. Skyll på dem som givit dem deras allt för vidsträckta och oförtjänta makt och skyll på politikerna som inte förstått att t.ex. god samhällsstyrning är så mycket mer än ekonomi och kontroll över denna!

        Det är allt det icke kvantifierbara som utgör grunden till det goda samhälle vi alla eftersträvar.

  4. Inte en dag för tidigt! I Norge har den här debatten förts brett i ett par års tid, bland annat på For Velferdsstatens konferenser och i deras publikation. Vem tar initiativet i Sverige?
    Kommunal borde ha egenintresse och resurser, men törs de?

  5. Kjell Arvedson

    Din beskrivning av hur målstyrning för mindre detaljstyrning i själva verket leder till en allt petimetrigare detaljstyrning inte genom regler men genom allt fler och allt mer detaljerade ”mål” (ofta i konflikt med varandra) och därtill en svällande utvärderings- och dokumentationshysteri är mitt i prick. Lena Lindgren visar i sin utmärkta bok ”Utvärderingsmonstret” hur styr- och utvärderingsmodeller hämtade från det privata näringslivet i bästa fall inte gör någon nytta i vård, skola och folkbildning. I bästa fall – risken är nämligen stor att själva utvärderandet faktiskt försämrar verksamheten, menar Lindgren. Det känner jag, som arbetar i skolan, väl igen. Jag känner också väl igen mig i bilden av läraryrkets deproffessionalisering och – ordet är faktiskt befogat – proletarisering.
    Det skadliga med dessa styrnings- och utvärderingsmodeller är väl kända bland personalen i offentlig sektor. Tråkigt att många socialdemokratiska politiker tycks tro att lösningen är ännu mer detaljkontroll och utvärdering, istället för en tro på personalens förmåga och vilja att bedriva en god verksamhet med hjälp av det egna omdömet och lämpliga regler.

    • Och den som ville se såg detta redan i och med att de första sektorer som testade denna modell misslyckades skändligen. Tror försvaret var först ut att misslyckas, sen kom sfi (svenska för invandrare, där jag arbetade då) som inte heller klarade av den nya modellen. Då resonerade den dåvarande S-regeringen tydligen som så: OK ni klarade inte av det här. Då får ni mer av samma sak och så ännu mer och ännu mer.
      Inte heller detta begrep jag något av då. Det var ju klart redan i slutet av 80-talet, för alla som hade ögon att se med och grå celler att tänka med att mål-styrningsmodellen var helt misslyckad och att den inte skulle kunna fungera.

  6. Eländet beskrevs i Tiden i våras, se http://tidenmagasin.se/artiklar/du-foljer-val-avtalet-lille-van/
    Och Gemensam Välfärd/ABF Stockholm hade ett seminarium i våras: http://www.abfstockholm.se/_pdf/_referat/Ref_Kan_vinstsamhallet_tyglas.pdf
    Men det behövs också ett politiskt initiativ till att samla alla spridda röster till en ordentlig kampanj som märks, och som förmår vara obekväm för makthavarna.
    Tar Kvinnoförbundet initiativet, Lena?

  7. Alexander

    Barry Schwartz tar upp det här ämnet i ett TED-talk under rubriken ”Our loss of winsdom”. http://www.ted.com/talks/barry_schwartz_on_our_loss_of_wisdom.html
    Han menar att människor som måste följa regler snarare än sitt omdöme möjligen kan förhindrar de grövsta misstagen men å andra sidan garanterar mediokra resultat eftersom man avhumaniserar verksamheten.

    Det är ett mycket bra föredrag han håller och passar precis in på vad Lena belyser med sitt blogginlägg.

  8. Pingback: Rekommunalisering allt vanligare i Europa | LO Bloggen

  9. Morgan S m.fl. – några lösa funderingar
    Jag har sett alltför många idealister inom frivilligorganisationerna i biståndet. Mitt favorituttryck har blivit ”The road to Hell is paved with good intentions”. Beträffande vårt bistånd borde vi stödja ett barnbidrag till mammor. I vår alltmer globaliserade värld krävs kunskap och erfarenhet.

    Då hag växre upp blev jag mycket inspirerad av Albert Schweitzer och hans devis ”Vördnad för livet”. För några månader sedan kom Birgitta Forsman ut med en bok ”Gudlös etik”. Jätteintressant.
    Jag tror inte att det finns en större framtid för S utan radikala förändringar. I ett historiskt peerspektiv, SAPs allians med Bondeförbundet var naturlig men den samhällsstrukturen finns inte längre. På den tiden var arbetarnas kamp mot kapitalismen naturlig. Idag är klassmönstret helt annorlunda.

    Om vi återkommer till devisen om ”vördnad för livet” så innefattar den även allt liv på vår jordklot. Borde inte KD och MP kunna samarbeta?

    Den senaste tiden har det varit en mängd korruptionsskandaler inkl ”representationer”. Är de inte resultat av våra grundläggande värderingar?

  10. Morgan S

    Tom: (Blir ett långt inlägg nu, sorry, har huvudvärk och då skriver jag och formulerar i farten utan att orka eller vilja korrekturläsa och ta bort alla onödiga upprepningar.!)

    Problemet med uttrycket: “The road to Hell is paved with good intentions” är att det förutsätter att de med s.k. goda intentioner inte i själva verket mer drivits av att använda den arenan för egennyttan än ngt annat.

    Köper därför inte uttrycket eftersom jag alltid sett det som en omformulering av det som är mer sant enligt min tolkning av verkligen…

    Att vägen mot folks dolda (ofta inte rumsrena avsikter) ofta går via de bästa mest godhjärtade arenorna. (Då dessa är bäst på att dölja ens mindre goda avsikter.)

    Vad gäller kunskap och erfarenhet så delar jag grundtanken.

    Det jag inte menar är att denna s.k. kunskap och erfarenhet skall nås på den politiska arenan då vi i så fall bara odlar fram duktig elitpolitiker som helt säkert kommer styras av andra värderingar än de partiet än gång satte dom på arenan för att företräda. (Dessutom blir omsättningen så låg att eliten bara, först och främst kommer se till sitt eget bästa, och bara med yttersta svårighet förnyas och då med ytterliga vänner.).

    Håller dock med om en sak: Att det skall vara högsta möjliga kunskap bland toppföreträdarna!

    Menar dock att man inte får sammanblanda den enskildas expertkunskap (som aldrig varit högre och haft bredare spridning än nu) och den politiska erfarenheten då den ena är viktig för att en person skall vara en god företrädare (under en tid) för att denna skall klara av att fatta bästa möjliga beslut och det andra bara är viktigt för partiapparaten att besitta, då detta hjälper den enskilda att korrekt navigera inom systemet!

    S.k. expertpolitiker (karriärister) är i min analys av föga nytta (snarare motsatsen) då de motarbetar den sista delen i ditt inlägg, den om grundläggande värderingar.

    De behövs verkligen inte för att ett parti skall ha kunskap och erfarenhet i ledningen (snarare tvärtom.)

    Ofta är politikerna rätt okunniga och har bara erfarenhet av den egna rörelsen samt ibland viss utbildning på en högst varierande nivå. (Ett fåtal har i övrigt egen yrkeserfarenhet, vilken inte sällan var för många år sedan varför den inte längre fungerar som god referens till de beslut de har att fatta utifrån dagens verklighet.)

    Vi lever (de facto) i en tid där tiotusentals skulle kunna tas direkt från sitt vanliga expertområde. Föras in i en regering som statsråd, riksdagen eller dyl. (i Landsting och kommuner) och vara expertpolitiker inom några veckor. (Den långa politiska erfarenheten är m.a.o. grovt överskattad.)

    I min värld befolkas den politiska arenan av folk som drivs av sina grundläggande värderingar där tidsbegränsningen gör att de hela vägen står upp för sina värderingar som är i samklang med partiets ideologi. (Värderingar.)

    Dessa personer tillhör spjutspetsarna inom landet på en rad områden, men är INTE experter på att vara politiker. (Kunskap.) Självklart har de kanske kunskap i att vara ideella politiker, de kan även ha varit sakkunniga eller dyl, men de har aldrig varit politiker på heltid från ungdomen och framåt.

    De är m.a.o. inte korrumperade av sin politiska maktposition och kommer heller inte bli det om de väljs för en begränsad period, utan kan ta sin kunskap och erfarenhet från den ena arenan (sedan båda) och föra bästa möjliga politik för de ideal de tror på (oavsett om de för tillfället är yrkespolitiker eller hyggligt välutbildade yrkespersoner och fritidspolitiker som inom de positioner de befinner sig, slåss för det de tycker är rätt.)

    De finns helt enkelt på den politiska topparenan under en tid som partiets och folkets demokratiska representanter och har både partiapparaten, sakkunniga samt tidigare tillfälliga ”yrkespolitiker” på samma nivå att lut sig mot. (Erfarenhet.)

    Tillsammans skulle detta ge både en vitalisering av partiet med ständig tillväxt underifrån. (Ett levande parti i tiden.)

    Det skulle ge en maktdelning mellan partiets ideologi, väljarna och enskilda toppolitiker som aldrig skulle få tillräckligt med egen makt för att kidnappa partiets agenda. (Värderingar före egennyttan.)

    Makt korrumperar och om man inte skapar ett politiskt system där denna möjlighet begränsas kommer värderingarna aldrig att på allvar styra varken i stora eller små frågor!

    Om du tänker efter så stoppar mitt förslag effektivt möjligheten att satsa på att bygga nätverk, att klättra inom partiet pga. vänskap med rätt personer och rätt bakgrund sedan barndomen för att göra politisk karriär och driver istället folk att utbilda sig för att kunna göra nytta samtidigt som det erbjuder en plattform för alla att inom ett parti (oavsett kunskapsnivå) att finna en plats där just deras kompetens kan göra bäst nytta.

    Demokrati innebär inte att den som redan från barndomen valde att odla rätt kontakter kommer längst (oavsett kunskapsnivå) och där den som valde att istället bli riktigt duktig på ngt inte får plats i partiet (mer än som medlem) då de inte växt upp och är med i partieliten!

    Än mindre att folket kall tvingas välja mellan ett antal sådana dåliga alternativ.

    Det innebär istället enligt mig en arena där inga eller så gå blockeringar som möjligt finns för folket att direkt kunna ta plats och styra.

    Representanterna skall vara där på förtroendeuppdrag, för en tid och de skall vara en del av folket fullt ut så pass mycket att de också har samma vardag som de som de skall företräda.
    (Yrkesarbetare från skilda områden som är på tillfälligt uppdrag som yrkespolitiker) men återgår till vardagen när perioden är slut!

    Den enda elit som skall finnas är m.a.o. den som för tillfället är i topp och den eliten skall mycket riktigt styras av kunskap och erfarenhet, men det skall vara sakkunskap och praktiskt yrkeslivserfarenhet och inte yrkespolitisk sådan!

    • Ett bra inlägg! Platon, tror jag det var som sa att en politiker ska vi utbilda praktiskt och teoretiskt tills han är 50 år, först då får denne syssla med politik.
      Platon tillade att politikern fär inte ha familj och inte äga egendom. Tyvärr är hans ide i det sista inte genomförbar. Vi diskuterar , och kommer att diskutera
      vad jag förstår i oändlighet hur vår ekonomiska politik fungerar, inte fungerar,
      Måste vi inte ta ställning till vissa fundamentala grunder som ” ska vi ha en stark stat med fullständig kontroll över välfärdssystemen och kommunikationssystemen. ” Är det inte dags att ta ställning till om vi ska satsa fullt på att bli ett hållbart samhälle där en djupare tillfredsställelse för samhällsmedborgaren är det genomgripande i ett längre perspektiv.
      Med andra ord, är det inte dags att ta ställning ! Kanske i ett helt nytt parti?

      • Morgan S

        Åke:
        Jag är 100 % säker på att vi är där inom 10-12 år om inte en verklig reformering av socialdemokraterna sker.

        Menar då naturligtvis inte en kosmetisk sådan utan en verklig (ny) demokratisering och vitalisering med ideologin som ledstjärna.

        Socialdemokratin står på ruinens brant och kan bara uppfinna sig själv på nytt om den verkligen också återfinner sig själv.

        I alla andra scenarion kommer partiet sakta falla, förlora sin bas och bli något toppstyrt och svagt som underminerar sig själv tills det kollapsar, av den snedfördelning mellan grund och topp de själva startat.

        Vågar nästan påstå att de närmaste två kongresserna avgör om socialdemokraterna kommer finnas kvar som en stark politisk kraft med vänstermänniskor som stöd eller om de kommer att få konkurrera just med ett nytt parti och bli det första officiella partiet i världen som blivit en politiskt vilde och permanent bytt block (från vänster till höger.)

        Kan närmast garantera att om ett nytt ”socialdemokratiskt” vänsterparti startas lämnar alla gräsrötter med dessa åsikter partiet, och med dem följer naturligtvis de flesta i ”eliten” med samma åsikter och kvar blir bara högermänniskor som när de får fritt spelrum kommer föra en politik som närmast ligger något till höger om den Moderaterna för idag.

        Var (i sammanhanget) närmast ironiskt att följa det demokratiska konventet i USA och upptäcka hur kraftigt motståndet var mot privatiseringen av den offentliga sektorn där och jämföra det med de rådande åsikterna i den socialdemokratiska partitoppen.

        Ett tydligt liberalt parti i USA!!! Står m.a.o. tydligt till vänster om socialdemokraterna i den kanske viktigaste ideologiska fråga som finns på den politiska dagordningen idag.

        En i sanning märklig och tankeväckande upplevelse…

        Frågan kanske inte längre är; Vart är socialdemokraterna på väg? (utan snarare); Hur fan kunde de/vi komma så långt högerut att vägen tillbaka hem försvann?!

        Eller i vart fall; Om ingen nu direkt visar att vi ett tag gick vilse men att vi nu återför oss till vår rättmätiga politik och har hittat hem så upphör förutsättningarna för partiet att retirera, varför partiets förvandling till ett högerparti därefter kommer bli permanent!

        Vi står därför verkligen vid ett vägskäl…

        Det har vi gjort många gånger förr.

        Trodde dock aldrig den skulle vara mellan vänster och höger, men nu är vi verkligen där.

        Antingen hittar partiet sig själv igen eller så bildas ett nytt. Så enkelt är det!

  11. Pingback: När ska vi inse hur extrem svensk borgerlighet faktiskt är? | LO Bloggen

  12. Herman Holm

    Jag som har arbetat som läkare i offentlig tjänst på lite olika nivåer (golvet, verksamhetschef, förvaltningsledning) känner mig övertygad om efter att ha sett en utveckling från periferi till centrum att vi kommer att få en motrörelse. Men vi är inte där än just nu känns det som den mycket omfattande upphandling av vård för offentliga pengar hos privata utförare är centrums försök att styra via kravspecifikationer och uppföljning av nyckeltal på en ny arena.
    Jag är för uppföljning, kvalitetssystem och mycket annat men har känt mig alltmer bekymrad över att makten föskjutits i så hög utsträckning från verksamheten ute till centrum vare sig den ligger på nationell eller regional nivå. Jag ser att makten har delvis minskat även för de vi är till för våra behövande patienter.
    Nu duggar det tätt med diskussion om ojämlikheter i vården mellan olika landsting – ditt postnummer styr mer än ditt behov av kvalificerat omhändertagande.
    Det jag tror behövs, är en tydligare styrning från periferin, i förlängningen från ”kunden” dvs. i vårdens fall patienten och patientens anhöriga. Så ser det inte ut i dag inte ens i valfrihetens primärvård. Det är pinsamt att se de grova missar som gjorts i olika upphandlingar som delvis bidragit till de misslyckanden som skyltas upp i både landstingsdriven och primärkommunalt driven vård.
    Men perifer styrning självklart utifrån en modell där vi måste ha centralt givna ramar i form avekonomi, lagstifning och andra regelverk väntar på att se dagens ljus – men med de stora brister som blir alltmer tydliga i dagens modell så tror jag lite optimistiskt att de kommer – kanske beroende på vilka politiker som får mandat. Det nuvarande styret nationellt såväl som i de flesta landsting har omfamnat sk. marknadsstyrning och ”mångfald” i olika former – men uppvaknanden verkar komma.
    /Herman Holm

    • lenasommestad

      Tack för denna kommentar.
      Du pekar på något viktigt som alltför sällan diskuteras: att makten faktiskt förskjuts mot centrum, trots att idén har varit att fler aktörer och större valfrihet skulle skapa decentralisering och mångfald. Kanske bör vi inleda en saklig diskussion om upphandlingens fördelar och problem, i syfte att enas om vilka typer av verksamhet som främjas av upphandlingsmodellen?

      • Herman Holm

        Hej Lena
        Något som gick upp för mig idag under ett samtal med en ”upphandlare” var hur mycket språket betyder. De stora drakarna på marknaden känner sig helt hemma med kvalitetsindikatorer, boxplottar, tröskelvärden med mera. Ibland slår det mig hur mycket som handlar om snygg förpackning till ett attraktivt pris – man kommer långt med ett glänsande yttre.
        Det förekommer också helt öppet att företag tillhandahåller snygga anbud utifrån en kravspecifikation. Man kan få hjäl med språket och förpackning så att så många poäng som möjligt ges vid den prövning av anbudet som sker.
        Ibland kan de som kan språket också göra det som de talar om ibland inte. De klausuler som handlar om vad beställaren kan ta sig till med en som inte ger det de lovar tycker jag ofta ser tama ut. Lite mindre pengar men i praktiken är det nog så att beställaren försöker på alla sätt hjälpa till eftersom delar av skulden också faller på beställaren. Det tecknas tilläggsklausuler, ges bistånd och stöd mm.
        Samtidigt är det ju en god princip med öppenhet, transparens. Att undvika korruption och knepiga avtal. Men någonstans gick det lite galet.
        /Herman H.

  13. Jag vill påstå av egen erfarenhet att landets rättssäkerhet är satt ur spel sedan flera år tillbaka,

    http://hispaliv.blogspot.se/2012/09/debattartikel-i-paragraf.html

  14. Tack för en intressant och vederhäftig analys!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s