Profilera idéerna – en chans för S

Det är en positiv morgon med DN och kaffekoppen.

Morgonens opinionsundersökning ger hopp om framtiden för Socialdemokraterna – även om Miljöpartiet drar det längsta strået (DN). Socialdemokraterna ligger rätt i viktiga frågor, som vikten av att satsa på infrastruktur.

Jag blir också glad när jag ser att partiets utspel om socialförsäkringarna väcker intresse. Maria Crofts skriver i dagens Lördagskrönika (DN) om sjukförsäkringen som den heta och viktiga politiska frågan,”Det är sjukförsäkringen som är den tydligaste vattendelaren”. Sjukförsäkringen visar att det finns skillnad mellan partierna, noterar Crofts. Det är bra för väljarna.

Positiva signaler vid morgonkaffet. Men jag känner också en oro, inte minst när jag läser Crofts krönika om sjukförsäkringen.

Maria Crofts spekulerar över varför facken vill ha högre inkomsttak. Hon landar i att det måste bero på att facken vill föra över ansvar från arbetsgivare till stat för att skapa större löneutrymme. Inte ett ord om det bredare idésammanhanget: att höga tak i sjukförsäkringen är grunden i den generella svenska välfärdsmodellen. Poängen är att alla löntagare ingår i gemensamma socialförsäkringssystem, där generella rättigheter kombineras med ersättning efter inkomstnivå.

Den svenska modellen har visat sig vara framgångsrik därför att den skapar inkomsttrygghet i alla inkomstgrupper och därmed stärker välfärdsstatens legitimitet också i de högre inkomstskikten. Samtidigt finns det ingen modell som är bättre på att omfördela från höginkomsttagare till låginkomsttagare. Det är en modell som värnar idén om jämlikhet och alla människors lika värde.

Höga inkomsttak förhindrar att inkomsttagare med högre inkomst skapar egna försäkringslösningar, privat eller i annan form (till exempel branschvis). Detta, i sin tur, gör det möjligt att effektivt omfördela mellan olika inkomstgrupper. Låginkomsttagare blir oftare sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. Om alla ingår i samma system, fördelas riskerna över fler, till gagn för de sämst ställda.

Walter Korpi

Det faktum att låginkomsttagare tjänar på att ingå i ett system med höga tak, som till synes är riggat för att gynna framförallt höginkomsttagare, har kallats för omfördelningsparadoxen.  År 1998 skrev Walter Korpi och Joakim Palme en viktig artikel om omfördelningsparadoxen, The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality (1998). De sammanfattade själva innebörden av omfördelningsparadoxen så här:

The more we target benefits at the poor only and the more concerned we are with creating equality via equal public transfers to all, the less likely we are to reduce poverty and inequality.

Korpis och Palmes artikeln kom att spela en viktig roll i internationell debatt, eftersom nyliberala debattörer vid denna tid intensivt argumenterade för att välfärdsstaten borde monteras ned att och att staten bara skulle stötta de allra fattigaste (”targeting the poor”). Omfördelningsparadoxen gör klart att en stark välfärdsstat är den bästa modellen om vi vill bekämpa fattigdom.

Min slutsats, när jag läser Maria Crofts artikel, är att det är viktigt att vi som socialdemokrater på ett ännu tydligare sätt än idag lyckas förklara de bärande idéerna bakom de reformförslag som vi för fram. Vi måste lyfta socialdemokratins berättelse om hur välstånd och framsteg skapas – genom sammanhållning och solidaritet, istället för genom konkurrens och utslagning.

Ett bra exempel på hur vi bör argumentera är Kommunals nyligen utgivna rapport om vikten av höjda tak i socialförsäkringssystemet  ”Under höga tak ryms alla – En rapport om höjda tak i sjukförsäkringen”.

Som Socialdemokrater har vi inte bara andra idéer och förslag än moderaterna. Vi har också en annan människosyn, och an annan idé om hur vi bygger välstånd och framsteg.

Starka socialförsäkringar stärker den sociala tilliten i samhället. De förhindrar att människor på grund av låg inkomst försämrar sin psykiska och fysiska hälsa. De skapar förutsättningar för alla att komma tillbaka, till hälsa och jobb. Starka socialförsäkringar främjar ekonomiskt välstånd.

Mer bloggat om Socialdemokraternas läge: Martin Moberg, Peter Andersson.

Så vill S-kvinnor stärka jämställdheten

Karin Ånöstam, vice ordförande i Centerkvinnorna, undrar vad S-kvinnor vill göra för att lösa problemet med kvinnors obetalda arbete i hem och familj (Var är dina förslag Lena Sommestad?). Jag välkomnar hennes fråga, som är en replik på mitt inlägg i Aftonbladet den 19 september.

S-kvinnor menar, för det första, att problemet med kvinnors stora ansvar för det obetalda arbetet måste lösas genom att män tar ett större ansvar. Den ojämställda arbetsdelningen i hem och familj står i strid med själva grundidén i vår jämställda samhällsmodell: att kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter.

För att uppnå en mer jämställd arbetsfördelning krävs en mer jämställd föräldraförsäkring. S-kvinnor vill ha en individualisering av föräldraförsäkringen, i linje med vad som gäller för andra socialförsäkringar. Vi vet att fler vikta månader åt vardera föräldern är en modell som har effekt – till skillnad från den borgerliga regeringens jämställdhetsbonus.

Varför är det så viktigt med en individualiserad föräldraförsäkring?

Svaret är att föräldraförsäkringen, så som den nu fungerar, cementerar den ojämställda arbetsdelningen mellan kvinnor och män.

Kvinnor tar idag ut nästan 80 procent av föräldrapenningen. Det innebär lång frånvaro från jobbet, och en lång föräldraledighet blir ofta första steget in i ett familjeliv där kvinnan tar huvudansvaret för hemmet, medan mannen satsar på jobbet. Kostnaden för kvinnor blir hög. På arbetsmarknaden betraktas alla kvinnor som en mer riskfylld arbetskraft än män. Det resulterar i att arbetsgivare ofta satsar mer på manliga anställda än på kvinnliga. Mäns inkomster och pensioner blir högre. Många kvinnor marginaliseras på arbetsmarknaden och allt fler hamnar som pensionärer i fattigdom.

Om Centerkvinnorna vill göra skillnad i jämställdhetspolitiken krävs en rejäl reform av föräldraförsäkringen. I S-kvinnor gläder vi oss över att Centerkvinnorna nu äntligen har tagit ett steg i rätt riktning, genom att föreslå en ytterligare vikt månad i föräldraförsäkringen. Vi hoppas att detta blir en del av borgerlighetens nya familjepolitik. Regeringens egen utvärdering av jämställdhetspolitiken visar att det är vikta månader som gör skillnad: ”De reserverade s.k. mamma- och pappamånaderna som införts har bidragit till ett jämnare uttag, medan jämställdhetsbonusen än så länge inte tycks ha haft någon effekt.” (s. 7 i regeringens nyligen presenterade utvärdering av jämställdhetspolitiken.)

Utöver en reform av föräldraförsäkringen vill S-kvinnor se kraftfulla satsningar på den gemensamma välfärden: barnomsorg och förskola, skola, sjukvård och äldreomsorg. Till skillnad från RUT-avdrag, som kan utnyttjas fullt ut bara av dem som har hög inkomst, är den gemensamma välfärden tillgänglig för alla. Därför är den överlägsen om vi vill ha ett samhälle, där alla barn har goda livschanser.

För S-kvinnor är det självklart att sätta barnomsorg på obekväm arbetstid före subventioner av hushållsnära tjänster. Visst är det viktigt att rikta ljuset mot de problem vi alla har med ”livspusslet”, men att klara livspusslet är minst lika svårt för lågavlönade kommunanställda med obekväm arbetstid som det är för karriärkvinnor med god lön. En bra jämställdhetspolitik kan inte låta de sämst ställda, som ännu saknar grundläggande välfärdstjänster, subventionera hushåll som redan har råd med nästan allt.

Till sist: Karin Ånöstam tycker att alltför mycket ansvar läggs på den borgerliga regeringen. Det ojämställda samhället har långa anor.

Förvisso, men Sverige är också ett land som under lång tid tog stora kliv framåt ifråga om jämställdhet. Det skedde under socialdemokratiska regeringar, som vågade driva frågor som särbeskattning, utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring. Men också liberaler har bidragit. En viktig insats var den första ”pappamånaden”, signerad Bengt Westerberg.

Den borgerliga regeringen har i allt väsentligt vilat på gamla lagrar. De förändringar som har införts, som vårdnadsbidrag, har försämrat jämställdheten istället för att stärka den. Regeringen konstaterar i sin egen utvärdering av jämställdhetspolitiken att lönegapet mellan män och kvinnor ökar och att män tjänar mer än kvinnor på borgerlighetens skattepolitik. Efter sex år i regeringsställning är det dags för regeringen att ta ett eget ansvar för att driva den svenska jämställdheten framåt.

Hur kan S vinna val?

Media noterar att regering och opposition nu slåss på högerns planhalva (Trångt i mittspåret). Det har hittills inte gett resultat i den region, som sägs vara viktigast, Stockholm (Ingen Löfven-effekt på stockholmarna). Många i partiet undrar varför marknadsretoriken med begrepp som ”affärsplan” ska förstärkas i ett läge, när större tydlighet skulle behövas (Aftonbladet).

Själv tror jag på en annan väg att vinna val. Jag tror på tydlighet i relation till den egna ideologin och de egna väljarna. Jag tror på att mobilisera de många socialdemokrater, var engagemang och tro på solidaritet och rättvisa är en förutsättning för en framgångsrik socialdemokratisk valkampanj. Låt mig idag rikta ljuset mot den första punkten: ideologin.

Socialdemokraterna har ett kärnvärde i den egna ideologin som aldrig har varit starkare än nu: jämlikhet.

Socialdemokraterna har också en särpräglad tradition i både ekonomisk politik och socialpolitik  som över tid har visat sig överlägsen de flesta alternativ: aktiv makroekonomisk politik (Keynes och Stockholmsskolan), och en blandekonomi med en kraftfull, demokratiskt kontrollerad offentlig sektor och generella, sociala rättigheter. Genom att förena ekonomisk politik och välfärdspolitik i en ‘produktiv socialpolitik’ har socialdemokratin gett kvinnor unikt starka möjligheter att hävda sina intressen.

Frågan är varför Socialdemokraterna i detta läge väljer att driva kampanj vid sidan av de egna kärnvärdena?

När intresset för generell välfärdspolitik i linje med den svenska modellen växer världen över, menar ledande svenska socialdemokrater att det inte är möjligt att stänga marknaden ute från välfärden.

När tunga internationella institutioner som OECD och IMF pekar på risker med ökad ekonomisk ojämlikhet och sambandet mellan ekonomisk jämlikhet och ekonomiska framsteg, då menar ledande svenska socialdemokrater att borgerlighetens skattesänkningar till förmån för höginkomsttagarna i stort bör accepteras. Det innebär också att män, som har de största marknadsinkomsterna, prioriteras framför kvinnor, som utför huvuddelen av det obetalda arbetet i hem och familj.

När ledande ekonomer förespråkar klassisk socialdemokratisk stimulanspolitik driver socialdemokraterna marknadsliberal åtstramningspolitik.

När ledande miljödebattörer argumenterar för en stark offentlig sektor, som kan säkerställa skyddet av kollektiva nyttigheter som biologisk mångfald, ren luft och minskad klimatpåverkan, saknas en socialdemokrati som med kraft vågar förespråka en större räckvidd för demokratin. Jag ser inte längre det mod och den kreativitet som en gång lyfte Göran Persson i hans största politiska framgång: ett grönt folkhem som förenade ekologisk omställning med en politik för full sysselsättning.

Jag brukar säga att vår tids största socialdemokratiska tänkare är Gro Harlem Brundtland. Hon förenar socialdemokratins klassiska idé om jämlikhet med vår tids stora fråga: miljön. En socialt hållbar utveckling måste förenas med en omsorg om planeten; ekologiskt hållbar samhällsutveckling.

Som socialdemokrater har vi något som borgerligheten i dag saknar: en idégrund som är modern, relevant och som därtill erbjuder ett spännande och utmanande alternativ i ett alltmer förflackat politiskt landskap. Varför inte låta dem bära oss till valseger?

Idag läser jag med intresse Enn Kokk  om Stockholm.

Guldkorn i ”affärsplanen”

En spännande debatt om politiskt språk har tagit fart efter gårdagens debattartikel i DN, då Stefan Löfven, Carin Jämtin, Mikael Damberg och Magdalena Andersson lanserade begreppet ”affärsplan”. Ord vi väljer berättar om hur vi ser och tolkar världen. Demokratin har en logik och en mening, som bär lång bortom marknadens begrepp.

Om vi istället ser till innehållet, hittar jag som s-kvinna några guldkorn i denna ”affärsplan”:

Nu har vi chansen att att, under de kommande 20 åren, ta nästa steg och bygga ett framgångsrikt, jämlikt och hållbart samhälle. —

En fungerande välfärd och bra omställningsförsäkringar är avgörande för Sveriges framtid. Ingen tjänar på ökade orättvisor. Därför vill vi överbrygga inkomstklyftor, minska skillnader mellan kvinnor och män, och istället för ett segregerat samhälle bygga ett sammanhållet samhälle.

Jag skrev nyligen om ökad jämlikhet som vår tids mest brännande och aktuella politiska utmaning. Över hela världen pekar ekonomisk expertis på hur ojämlikhet skadar samhällsekonomin.

Människan är ekonomins dyrbaraste resurs, och människans välfärd och lycka är politikens mål och mening.

Jämlikhet är den brännande frågan

Borgerliga ledarskribenter och kommersiella lobbyister tävlar nu om att ge goda råd till Socialdemokraterna. Det bärande temat är att Socialdemokraterna bör värna borgerlighetens samhällsbygge, från kommers i välfärden till sänkt skatt. Ett illustrativt exempel är dagens ledare i SvD, ”Är Löfven beredd att ta fighten med LO?” Här ger sig Claes Arvidsson i kast med själva den brännande kärnpunkten: ska vi bygga ett samhälle på jämlika livschanser eller på växande ojämlikhet?

För Claes Arvidsson är svaret självklart. En modern socialdemokrati har en skattepolitik som inte har jämlikhet utan tillväxt i fokus. Hans resonemang är intressant på flera sätt.

Jämlikhet är ett kärnvärde för Socialdemokraterna. Om Socialdemokraterna ska lämna jämlikheten därhän, varför behövs det då alls någon socialdemokrati?

Jämlikhet innebär jämlika livschanser. Det innebär att samhället har en inkomstfördelning, som gör det möjligt för alla – trots olika inkomst – att delta i samhällslivet och demokratin. Jämlikhet främjar social sammanhållning. Jämlikhet handlar inte om att alla människor ska vara lika, utan om att alla människor har samma värde och ska bemötas med samma omsorg och respekt. Det vet Claes Arvidsson. Ändå påstår han utan att blinka att socialdemokratisk jämlikhetspolitik betyder att ”likhet och inte liv är målet”. Vems liv talar du om, Claes Arvidsson, i det samhälle där jämlikheten inte längre värderas?

Anfall är ofta bästa försvar. Det är en välkänd insikt som troligen leder Claes Arvidsson, när han nu ska försöka vinna över Stefan Löfven för ojämlikhetens samhälle. Faktum är ju att ojämlikhetens problem sällan har fått så mycket uppmärksamhet som under senare år.

Det stora intresset för ojämlikheten och dess effekter är inte svårt att förstå. Växande ojämlikhet inom länder är ett av världens stora problem idag; ett problem som nu uppmärksammas inte bara av progressiva politiker utan också av tunga, internationella expertorgan som Internationella Valutafonden.

Om Claes Arvidsson tycker att tillväxt bör prioriteras framför jämlikhet, borde han kanske titta närmare på den internationella debatt som pekar på att just jämlikhet är något som främjar det ekonomiska välståndet (t.ex. Washington Post, ”Income inequality is bad för economic growth”).

Ja, sällan har frågan om ökad ekonomisk jämlikhet varit så viktig och aktuell som nu. Just därför behövs Socialdemokraterna – med ett starkt program för ökad jämlikhet, till gagn för ekonomiskt vålstånd, jämställda livsvillkor, social sammanhållning och demokrati.

Mer om S och ideologin, Ulf Bjereld.

Håller huset?

Välfärdsstaten – den är för mig som ett hus.

Ett vackert hus med många lägenheter. Gemensamt vardagsrum. Trädgård.

Lägenheterna är inte lika. Några lyxigare, andra enklare. Men i vardagsrummet finns mötesplatsen; den gemensamma ytan. Inte lyxig, men tillräckligt fin för att duga åt alla. Det offentliga rummet.

Men vad händer i huset?

År 2012. De stora lägenheterna tycks nu bli större och större. I skuggan av dem bleknar de små.

Vardagsrummet har blivit slitet. Det som en gång var fint nog åt alla, har mist sin lyster och charm.

De mer välavlönade undviker allt oftare att gå in i det offentliga rummet. De har ju egna, mycket finare vardagsrum. De har ju sina egna klubbar och mötesplatser.

När någon en dag i trappan frågar om det inte vore fint med en renovering; en satsning på det gemensamma, tittar de välbeställda förnärmat tillbaka.

”Varför då? Vill ni  tvinga oss betala? Det finns annat som är viktigare för oss. Vi tycker att var och en ska få bestämma själv”.

Valfrihet. Så förfaller vardagsrummet. Så växer trädgården igen. Så upphör mötena.

Håller huset? När brister den väv, som är samhällets grund?

Vad är problemet med RUT?

Leif Pagrotsky förordar idag att Socialdemokraterna behåller skatteavdraget för hushållsnära tjänster, RUT (SvD). Den uppfattningen delas inte av S-kvinnor.

Vad är problemet med RUT? Är det inte bra att det är möjligt att köpa hushållsnära tjänster, så att vardagslivet fungerar bättre?

Jag tycker att det som är bra med RUT är att frågan om hemarbetet och dess plats i våra liv kommer upp i den politiska debatten.  Hur ska vi få livet med hem, jobb och barn gå ihop? Hur ska vi hinna med omsorgen om våra anhöriga i ett alltmer krävande arbetsliv?

Problemet med RUT är att det är en lösning som ensidigt riktar ljuset mot de hushåll, som har högre inkomst. Även med subvention är det få hushåll som kan prioritera  att betala någon för att till exempel städa. RUT är inte generell välfärdpolitik, som ger möjligheter och rättigheter till alla. Det är en del av moderaternas nya välfärdsstat; en välfärdsstat för de privilegierade.

Inte bara män och kvinnor i karriären har svårt att få vardagslivet att gå ihop. Det är minst lika svårt för alla dem som jobbar i otrygga jobb utan fasta arbetscheman, för alla dem som jobbar delade turer, och för alla dem som arbetar på obekväm arbetstid, då barnomsorg ofta saknas. Att lägga stora resurser på RUT-avdrag utan att se de behov som finns i de långt flera hushåll, som lever med långt mindre marginaler och ekonomiska möjligheter, är en orimlig politik för ett parti som vill visa alla medborgare samma omsorg och respekt.

Under senare tid har det blivit allt tydligare att RUT är en del i en större process till gagn för den övre medelklassen. Också läxhjälp ska enligt regeringens senaste förslag kunna köpas till subventionerat pris, med RUT. Istället för att satsa resurser på hög kvalitet i den gemensamma skolan, subventioneras privata lösningar för dem som har råd. Det är ingen bra politik.

Låt mig till sist dela med mig av lite fakta och statistik om RUT  har fungerat hittills (den infördes 2007):

Varje person kan genom RUT få sin skatt reducerad med maximalt 50 000 kronor om året.

RUT-subventionen kostade 1 317 miljoner kronor 2010, enligt SCB. 320 660 personer använde RUT 2010. De allra flesta RUT-användare köpte den subventionerade tjänsten någon eller några enstaka gånger.

År 2010 subventionerades 75 procent av RUT-användarna med mindre än 5 000 kr (Skatteverkets rapport Svart och vitt och rot och rut). Medianvärdet 2009 var 2 000 kr. (Det tyder på att de flesta köper flyttstädning, fönsterputs eller storstädning.) Få köper RUT-tjänster regelbundet.

Andelen RUT-användare som får mer än 20 000 kr i subvention är mycket liten, bara knappt 3 procent. Den gruppen står för 18 procent av totalbeloppet.  Andelen som fick mer än 10 000 kr i RUT-subvention 2010 är 12 procent eller 37 984 personer. De fick 48 procent av totalbeloppet, 658 miljoner kronor.

RUT är alltså en reform som ger mycket stora pengar till få hushåll.

RUT i dess nuvarande form är ingen bra jämställdhetspolitik, men den riktar ljuset mot ett problem som vi alla har skäl att diskutera: hur vardagslivet ska gå ihop,  i skärningspunkten mellan hem och familj.

Mer bloggat och skrivet om  Pagrotskys inlägg: Högbergs tankar, Göran Greider, Jämlikhetsanden, Martin Moberg, Röda Berget, Leines blogg.

Popper åter i politiken?

Som universitetslärare under 1990-talet lyfte jag in filosofen Karl Popper i min undervisning. Hans böcker The Poverty of Historicism och The Open Society and its Enemies skrevs en gång till försvar av liberal demokrati i mötet med auktoritära ideologier. Hans analys har emellertid en uppenbar relevans även för vår tid.

Det nyliberala systemskifte, som lanserades världen över från 1980-talet och framåt, rymmer många av de problem och risker som Karl Popper med skärpa förkastar i sin politiska filosofi. Nyliberalerna drev – och driver – en storskalig samhällsomvandling, ett utopiskt samhällsprojekt. Popper argumenterade istället för de små stegens reformer, som han benämnde ”social engineering”.

Jag noterar med intresse att Karl Popper nu allt oftare dyker upp i samhällsdebatten. Idag skriver Per Lindvall klokt i SvD om europrojektet som ett visionärt systemskifte som fått ”vad filosofen Karl Popper benämnde oavsiktliga konsekvenser”.

Lindvall noterar också att den nyliberala konkurrensidén har nått vägs ände.

”Idén om att konkurrens driver utvecklingen framåt håller på att överges till förmån för insikten om att symbios, ömsesidigt beroende och samarbete i många fall är en minst lika framgångsrik strategi såväl i naturen som i samhällsutvecklingen.”

Jag undrar när samma insikt ska lyftas i den ekonomisk-politiska debatten? När ska Socialdemokraterna utmana regeringalliansen kring de bärande idéerna i samhällsprojektet?

Socialdemokraterna har i alla tider varit reformismens parti. Socialdemokraterna genomförde 1900-talets stora samhällsomvandling genom stegvisa reformer, som var möjliga att debattera, utvärdera och utveckla. Socialdemokraternas framgång bottnade i denna ”de stegvisa reformernas politik”;  den stärkte förtroendet för demokratin och gjorde det möjligt att öka räckvidden för demokratin.

Borgarnas utopiska projekt är på väg mot kollaps. Dags för S att sträcka ut handen och greppa rodret.

Exemplet JAS: Varför stora beslut kräver god analys

Debatten om JAS Gripen rullar vidare i pressen, inte minst i högerns flaggskepp Svenska Dagbladet  (SvD 1, SvD2, SvD3, SvD4).

Men det intressantaste bidraget till debatten publiceras idag i ett annat forum: Dagens Arena. Där analyseras förslaget om en nysatsning på JAS Gripen av Lars Ingelstam, tidigare professor vid Linköpings universitet och idag aktiv inom svensk forskning om fred och säkerhet.

Under rubriken ”JAS-affären låser svensk säkerhetspolitik” ställer Ingelstam tre nyckelfrågor om JAS-projektet.

För det första: är en satsning på JAS det rätta svaret på de hot som möter Sverige?

För det andra:  kan en satsning på nya JAS stärka Sveriges nya, och mer aktiva roll i fredsfrämjande, internationella insatser?

Och för det tredje: Kan en satsning på JAS Gripen – som även innefattar export – motiveras med att en egen produktion av jaktplan värnar Sveriges suveränitet och alliansfrihet?

Ingelstams artikel visar på vikten av fördjupad analys och diskussion kring JAS-projektet. Han förklarar varför mycket av det, som de flesta av oss tar för givet när det gäller vapenproduktionen, inte längre stämmer.  Även de, som pläderar för ett starkt svenskt försvar, har skäl att ta del av Ingelstams resonemang.

Mest väsentlig, som jag ser det, är Ingelstams diskussion kring de förändrade villkoren för svensk vapenproduktion och svensk vapenexport.

Den klassiska idén, att egen svensk vapenproduktion kan garantera svensk suveränitet och oberoende, är inte längre giltig, hävdar han. All vapenproduktion kräver idag intimt samarbete med andra länder. En stor del av svensk vapenindustri är utlandsägd och vapenexporten har expanderat på ett dramatiskt sätt.

”Den vapenexport som en gång tilläts för att möjliggöra kostnadseffektiv produktion för det egna svenska försvaret har blivit en självständig och expansiv exportindustri” skriver Ingelstam. ”Avtal binder Sverige till långa samarbeten kring militär materiel, ibland med diktaturer. Allt detta skapar både kritik och politisk turbulens och upplevs av många svenskar som ett djupt moraliskt dilemma.”

För den som vill fördjupa sig i Lars Ingelstams analys rekommenderar jag en läsning av hela den forskningsrapport som ligger till grund för artikeln,  Vapen i Sverige och världen. Den kan laddas ner på hemsidan för Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet, där den också kan beställas i tryckt version.

Som ordförande för S-kvinnor är jag glad över att debatten om JAS Gripen nu fördjupas, och jag är också stolt över en socialdemokratisk kvinnorörelse, som historien igenom har drivit debatt om nedrustning, fred och säkerhet – trots att detta för samtiden i stort sett alltid har varit obekvämt.

Arbetarrörelsens visioner om allmän rösträtt, social trygghet och kvinnors lika rättigheter framstod en gång som utopiska, kanske ouppnåeliga. Ändå kunde de till sist förverkligas. Visionen om en värld utan krig har samma dignitet – till synes utopisk, men knappast omöjlig att uppnå. Det första steget är dock en vilja att själv bidra till nedrustning – inte till kapprustning. Här står Sverige just nu inför ett vägval.

Mer om JAS Gripen: Ekot, Ny Teknik, Affärsvärlden, TV4.

Kampen mot atomvapen, 1950-talet

Jämställdhet är en fråga om att våga

Moderaterna trädde år 2006 fram i politiken som mästare i skicklig retorik. På ett närmast skamlöst sätt påstod de sig vara förkämpar för allt från arbetslinjen till välfärd och klimatpolitik. Media tycks ha blivit så häpna och förförda, att kritisk granskning i det stora hela uteblev. Men kanske retorikens storhetstid är över? Till sist måste retoriken trots allt matchas av handling.

Ifråga om jämställdhet har moderaterna lika skamlöst som vanligt drivit linjen att alliansens politik gör livet bättre för Sveriges kvinnor – trots att fattigdomen bland kvinnor har ökat, liksom skillnaden i inkomst mellan kvinnor och män (se till exempel  GP januari 2012).

Men det blir allt svårare att upprätthålla bilden av alliansen som jämställdhetens försvarare. Jämställdhet är en fråga om att våga. Reformer som stärker kvinnors rättigheter har alltid mött motstånd, och de har därför alltid krävt mod. Detta mod är svårt att uppbringa i en regering, där ledarskapet i grunden saknar intresse för progressiva samhällsreformer. Moderaterna har tvingats erkänna att den svenska modellen är bra för jämställdheten. Men de har nästan aldrig ställt sig bakom viktiga samhällsreformer förrän de redan är genomförda.

Denna vecka har vi än en gång blivit påminda om regeringens brist på mod i jämställdhetspolitiken. När EU-kommissionen lägger förslag om kvotering till styrelser, hör Sverige till de länder som skarpast tar avstånd och kämpar emot.

Anna Laestadius Larsson fångar läget väl i sin krönika i dagens SvD, Pinsamt svensk stöd mot kvotering.

Jag tänker på sekelskiftets modiga kvinnor; liberaler, socialdemokrater och till och med högerkvinnor, som kämpade för kvinnors rösträtt. Låt dem bli förebilder!