Moderaterna trädde år 2006 fram i politiken som mästare i skicklig retorik. På ett närmast skamlöst sätt påstod de sig vara förkämpar för allt från arbetslinjen till välfärd och klimatpolitik. Media tycks ha blivit så häpna och förförda, att kritisk granskning i det stora hela uteblev. Men kanske retorikens storhetstid är över? Till sist måste retoriken trots allt matchas av handling.
Ifråga om jämställdhet har moderaterna lika skamlöst som vanligt drivit linjen att alliansens politik gör livet bättre för Sveriges kvinnor – trots att fattigdomen bland kvinnor har ökat, liksom skillnaden i inkomst mellan kvinnor och män (se till exempel GP januari 2012).
Men det blir allt svårare att upprätthålla bilden av alliansen som jämställdhetens försvarare. Jämställdhet är en fråga om att våga. Reformer som stärker kvinnors rättigheter har alltid mött motstånd, och de har därför alltid krävt mod. Detta mod är svårt att uppbringa i en regering, där ledarskapet i grunden saknar intresse för progressiva samhällsreformer. Moderaterna har tvingats erkänna att den svenska modellen är bra för jämställdheten. Men de har nästan aldrig ställt sig bakom viktiga samhällsreformer förrän de redan är genomförda.
Denna vecka har vi än en gång blivit påminda om regeringens brist på mod i jämställdhetspolitiken. När EU-kommissionen lägger förslag om kvotering till styrelser, hör Sverige till de länder som skarpast tar avstånd och kämpar emot.
Anna Laestadius Larsson fångar läget väl i sin krönika i dagens SvD, Pinsamt svensk stöd mot kvotering.
Jag tänker på sekelskiftets modiga kvinnor; liberaler, socialdemokrater och till och med högerkvinnor, som kämpade för kvinnors rösträtt. Låt dem bli förebilder!
Lena Sommestad 
Jämställdhet utan feminism i så fall. Jag har uppmärksammats av olika verksamheter som har i en del fall helt kvinnlig ledning. När man frågar hur det är möjligt med tanke på jämställdhetsdebatten så får man svaret att det inte finns några män som har tillräcklig kompetens. Precis det som ingen man skulle komma undan med som svar. För mig är feminism därför belagt med en dubbelmoral som är 100 %. 100 % kvinnor är enligt den jämställt.
Man tar sig för pannan som inom detta ämnesområde är ganska van att blir måltavla.
Hej Bo.
Feminism innebär att kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter som män. Det hoppas jag att du skriver under på, även om du uttrycker dig kritiskt mot hur du anser att jämställdhetspolitiken i praktiken fungerar.
Det finns idag en strävan att få in fler kvinnor i ledande ställning. EU-kommissionen förespråkar nu kvotering för att driva på en process som går oacceptabelt långsamt. Men en kvotering av ett underrepresenterat kön, antingen det rör sig om kvinnor eller än, betyder inte att någon som saknar tillräcklig kompetens ska gå före någon annan som är kompetent för uppgiften. Den fråga du bör ställa till kvinnor som hävdar att det saknas män med kompetens är om detta verkligen stämmer. Är det kanske så att man har svårt att se mäns kompetens inom områden, där kvinnor tradiitionellt har dominerat?
Problemet för kvinnor är att de inte har fått chans till karriär och postitioner, TROTS hög kompetens. Kvinnor i Sverige har idag högre utbildning i genomsnitt än mön, men genomsnittligt betydligt lägre lön. För män gäller det omvända: lägre genomsnittlig utbildning än kvinnor, men högre lön.
Så länge det ser ut på det sättet behövs feminism, i betydelsen lika rättigheter och möjligheter för kvinnor som för män.
Tack, Lena!
Du uttrycker precis det jag känner och upplever, på ett klokt sätt! Jag tror (och har upplevt) att det är svårt att se det andra könets kompetens inom områden, där ett av könen traditionellt har dominerat. Det gäller både män och kvinnor.
Men kvotering betyder just att den som är mindre kompetent får gå före. EU-förslaget skulle innebära en kvotering upp till minst 40% kvinnor och detta skulle ske oavsett hur underlaget ser ut. De som sitter i styrelser i större företag idag tog gissningsvis sin examen på 60- eller 70-talet. Tror du verkligen att antalet kvinnor på de relevanta utbildningarna (tex ekonomi-, ingenjörs- och juridikutbildningarna) var 40%? Troligtvis inte. Kvinnornas intåg på arbetsmarknaden är i dessa termer en relativt ny företeelse. Med tiden kommer sannolikt andelen kvinnor öka markant, särskilt med tanke på att det idag är bra många fler kvinnor som tar universitetsexamen än antalet män, men det kommer att ta lång tid innan detta kan och bör påverka dagens ledningars sammansättning. Att skynda på denna processen med kvoteringar är just att ta in de som är mindre kompetenta före de mer kompetenta då den kvinnogrupp som man plockar ifrån i snitt är yngre och därmed mindre erfarna än mansgruppen. Den gamla skolans feminister slog för lika rättigheter, dagens slås för särskilda rättigheter. Kvotering är diskriminering.
För övrigt finns det mängder av data som visar på att vi har jämlik lönesättning. Problemet är att vi har en segregerad arbetsmarknad men det är trots allt upp till människor att själva välja om de vill plugga till ingenjörer eller sjuksköterskor. Det är inga val man luras eller tvingas till. Man kan definitivt diskutera lönesättningen i den offentliga vården men att föreställa sig att det är någon form av diskriminering är bara kontraproduktivt. Alla som utbildar sig vet vad de gör. Det är deras val. Är det ett problem så har du problem med den fria viljan och inte med ”patriarkala strukturer”.
Tack för svar. Jag frågade en ledande svensk tidning om varför de hade 5 st kvinnor (de utgör alla anställda) på sin debattredaktion. Fick svaret att de anställts pga sin kompetens. Hade det varit 5 män hade det svaret inte dugit. Det är dubbelmoralen som feminismen står för. Samma sak gäller en svensk teater som har 6 kvinnor och 1 man i ledningen. Fick samma typ av svar. Det får jag alltid. En majoritet kvinnor är aldrig ett problem. Jag anser inte att feminism behövs. Jag anser att jämställdhet behövs. Det är två helt olika saker.
varför inte feminism??? som att säga att man ska ha rättvisa på arbetsplatser, men inga fackföreningar.
och ifråga om kompetensfördelning så har jag träffat en massa högkompetenta kvinnor som arbetar effektivt, men av ngn anledning i en ställning där de saknar makt. Över sig har de ofta en man som är mindre kompetent — sorry, han är kompetent: kompetent nog att inse att han måste ha en underhuggare som är mer kompetent men beredd att acceptera att bli utnyttjad.
Och jag kan inte längre räkna hur många chefer jag har haft som har varit mindre kompetenta än mig. Majoriteten har varit kvinnor (läkemedelsbranschen). Så att det finns en massa inkompetenta mellanchefer är knappast ett kvinnoproblem. I stark kontrast till vad som närmast blivit ett modernt ordspråk så drabbas inte kvinnor alltid värst.
Nu finns det ju ett vägande motargument: respekten för den enskilda
äganderätten. Varför skulle ett AB påtvingas styrelseledamöter som
ägarna själva inte vill tillsätta?
I offentligt ägda verksamheter gäller inte detta argument.
Där bestämmer väljarna.
Och sen kan man ju stilla undra varför inte något bolag får upp ögonen för den ofantliga och outnyttjade begåvningsreserv som övriga bolag ignorerar för att sedan anställa dem som styrelsemedlemmar för en spottstyver och dominera marknaden. Kan det vara för att det är en myt att företag väljer bort kompetenta kvinnor? Kan det vara så att sammansättningen i bolagstyrelser är representativ för det urval som finns av män och kvinnor med tillräckligt många år som chef under bältet?