Media noterar att regering och opposition nu slåss på högerns planhalva (Trångt i mittspåret). Det har hittills inte gett resultat i den region, som sägs vara viktigast, Stockholm (Ingen Löfven-effekt på stockholmarna). Många i partiet undrar varför marknadsretoriken med begrepp som ”affärsplan” ska förstärkas i ett läge, när större tydlighet skulle behövas (Aftonbladet).
Själv tror jag på en annan väg att vinna val. Jag tror på tydlighet i relation till den egna ideologin och de egna väljarna. Jag tror på att mobilisera de många socialdemokrater, var engagemang och tro på solidaritet och rättvisa är en förutsättning för en framgångsrik socialdemokratisk valkampanj. Låt mig idag rikta ljuset mot den första punkten: ideologin.
Socialdemokraterna har ett kärnvärde i den egna ideologin som aldrig har varit starkare än nu: jämlikhet.
Socialdemokraterna har också en särpräglad tradition i både ekonomisk politik och socialpolitik som över tid har visat sig överlägsen de flesta alternativ: aktiv makroekonomisk politik (Keynes och Stockholmsskolan), och en blandekonomi med en kraftfull, demokratiskt kontrollerad offentlig sektor och generella, sociala rättigheter. Genom att förena ekonomisk politik och välfärdspolitik i en ‘produktiv socialpolitik’ har socialdemokratin gett kvinnor unikt starka möjligheter att hävda sina intressen.
Frågan är varför Socialdemokraterna i detta läge väljer att driva kampanj vid sidan av de egna kärnvärdena?
När intresset för generell välfärdspolitik i linje med den svenska modellen växer världen över, menar ledande svenska socialdemokrater att det inte är möjligt att stänga marknaden ute från välfärden.
När tunga internationella institutioner som OECD och IMF pekar på risker med ökad ekonomisk ojämlikhet och sambandet mellan ekonomisk jämlikhet och ekonomiska framsteg, då menar ledande svenska socialdemokrater att borgerlighetens skattesänkningar till förmån för höginkomsttagarna i stort bör accepteras. Det innebär också att män, som har de största marknadsinkomsterna, prioriteras framför kvinnor, som utför huvuddelen av det obetalda arbetet i hem och familj.
När ledande ekonomer förespråkar klassisk socialdemokratisk stimulanspolitik driver socialdemokraterna marknadsliberal åtstramningspolitik.
När ledande miljödebattörer argumenterar för en stark offentlig sektor, som kan säkerställa skyddet av kollektiva nyttigheter som biologisk mångfald, ren luft och minskad klimatpåverkan, saknas en socialdemokrati som med kraft vågar förespråka en större räckvidd för demokratin. Jag ser inte längre det mod och den kreativitet som en gång lyfte Göran Persson i hans största politiska framgång: ett grönt folkhem som förenade ekologisk omställning med en politik för full sysselsättning.
Jag brukar säga att vår tids största socialdemokratiska tänkare är Gro Harlem Brundtland. Hon förenar socialdemokratins klassiska idé om jämlikhet med vår tids stora fråga: miljön. En socialt hållbar utveckling måste förenas med en omsorg om planeten; ekologiskt hållbar samhällsutveckling.
Som socialdemokrater har vi något som borgerligheten i dag saknar: en idégrund som är modern, relevant och som därtill erbjuder ett spännande och utmanande alternativ i ett alltmer förflackat politiskt landskap. Varför inte låta dem bära oss till valseger?
Idag läser jag med intresse Enn Kokk om Stockholm.
Lena Sommestad 
Mycket väl uttryckt och jag håller fullständigt med!
Vad tror du det här bisarra, självmordsmässiga beteendet beror på, Lena?
Min teori – som naturligtvis kan omprövas om det visar sig nödvändigt – är att alltför många ledande socialdemokrater lever ett övre-medelklassliv efter decennier av statsstyrning och bara umgås med andra som lever övre-medelklassliv. De lever alltså i en bubbla och tar denna bubblas värderingar och tänkande som självklara.
Lägg därtill att, som Torsten Sverenius uttryckte det, de som styr Sverige uppgår till max tusen personer som alla lever inom en kilometer från kanslihuset, så förstår man hur extremt liten och självrefererande den här bubblan är.
Fraktionsverksamhet skulle alltså vara välgörande just nu. Dvs uppbygge av starka relationer mellan människor med helt andra erfarenheter, för vilka Löfvens mfls. nyliberalism är en apart sektmentalitet.
Möten ute i landet ger stöd till din bild. Medelklassens värderingar har ett starkt genomslag i politiken; också via nationella media.
Nja Göran Perssons politik för full sysselsättning hade ingen tilltro hos folket, därför åkte han också. Annars tror jag att S måste ompröva sin EU politik och inse att det var fel att ”skrämma” in folk i denna union utan att berätta om alla avarter och försämringar detta skulle föra med sig för oss. Den svenska modellen utlovades skulle fortsatt gälla men om vi inte gick med sä skulle det bli massarbetslöshet. Hur blev det? Den svenska modellen gäller inte, lönedumpning är ett faktum och massarbetslöshet har vi ändå! Varför är det så prestigefullt för S med detta EU att man inte vågar se sanningen. GP sa ofta att marknaden är en usel herre men en god tjänare. Varför gjorde S marknaden till herre då?
Riv upp, gör om och framförallt gör rätt!
Min uppfattning är att Göran Perssons politik för full sysselsättning sprack på att Socialdemokraterna övergav det fulla sysselsättningsmålet, till förmån för stabilt penningvärde som överordnat mål för den ekonomiska politiken. Det gröna folkhemmet var ett lysande undantag i en i grunden marknadsliberal ekonomisk politik. Just därför krävde detta program också att statsministern själv alltid satte ner foten till förmån för miljöinvesteringar, trots Finansdepartementets motstånd.
När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 drev Riksbanken en penningpolitik, som pressade inflationen ner till historiskt låga nivåer. År 2006 låg inflationen kring 1 procent, se diagram
Lars E O Svensson, vice riksbankschef, beräknar att Sverige sedan 1997 har haft en inflationsnivå på 1,4 procent och att detta har bidragit till högre arbetslöshet (se Svensson, Lars e. o. (2012), the possible Unemployment Cost of average inflation below a Credible target, opublicerat manuskript, tillgänglig via http://people.su.se/~leosven/papers/phillips.pdf.).
Det är synnerligen anmärkningsvärt att den forskning och debatt som bedrivs om dessa frågor inte läggs till grund för en omläggning av socialdemokratisk ekonomisk politik. Oförmågan att ompröva 1990-talets ekonomisk-politiska doktriner innebär inte bara att Socialdemokraterna tappar trovärdighet i den ekonomiska politiken. Det innebär också att man frånhänder sig möjligheterna att utveckla det politiska program, som väljarna väntar på.
EU anpassningen igen alltså, för det var ju anledningen till att penningvärdet prioriterades. Hur ser du på EU frågan? Det vore intressant att få veta? Du har ju många kloka åsikter.
Mycket bra Lena!
Bra Lena! Jag uttrycker mig brutalare, men innehållet är detsamma: http://www.lindelof.nu/index.php/2012/09/operationen-kan-lyckas-men/
Vasst skrivet, och oroande… Jag är orolig som du, att Socialdemokratin är på väg att falla samman. För utan de bärande idéerna, vad blir kvar?
Orkar idag inte skriva mer, Lena, annat än; TACK FÖR ETT PERFEKT INLÄGG!
Delar varje uns av värdering med dig, tillsammans med hundratusentals gräsrötter som bara står och väntar på rätt signal, att det parti du beskriver ovan finns och skall mobilisera oss ut till kamp för våra värderingar!
Det är väl det som är felet, dvs att ni bara står och väntar på något som aldrig kommer att hända innan ni själva tar initiativet!
Partiets struktur gör det OMÖJLIGT att göra annat. (Toppstyrt och odemokratiskt, för de som vill förändra underifrån pga. för många stoppfunktioner.)
Ironiskt nog så gör partiets ”demokratiska konstruktion” att det räcker med att ha en mycket liten minoritet, som man placerat i nyckelpositioner för att både skrämma bort de som är för en socialdemokratisk politik (”vänstersossar”) och hindra dem som är kvar att åstadkomma en förändring.
Det är inte för inte som många har flytt partiarbetet, då de stångats sig blodiga mot de som suttit i toppen.
Pga. trögheten i den odemokratiska processen (regler som gör partiet toppstyrt) så hämmas alla försök till förändring.
Dessutom så får de ledande inte bara med sig sina verkliga meningsfränder utan också alla andra i flocken som beter sig så som människan alltid gjort rent evolutionistiskt. (De hukar sig och följer ledaren utan att tänka själv!)
Undantaget naturligtvis de modiga övertygade vänstersossarna (självmordsbenägna om de vill göra politisk karriär!)
Den ”normala” partiarbetaren röstar m.a.o. som ledaren föreslår då de FÖRUTSÄTTER att han företräder den socialdemokratiska politiken och de uppfattar alla som föreslår någon form av förändring som fridstörare, snarare än några som ser ett problem och försöker adressera det innan det är försent.
Detta är ytterligare en tröghetsfaktor som är ytterst svår att ändra på.
Gruppmänniskans grundläggande behov av ledare som står upp, för att de skall ha någon att följa, alternativt att de hukar sig och gör som ledaren säger, även om det inte ligger helt i linje med deras egen analys!
Ironiskt nog skulle samma människor (med betydligt större stolthet) rösta för en verklig vänsterorienterad socialdemokratiskt politik. (Om en fördes från ledarposition!) Dessa personer hukar sig verkligen och gör ingenting, men de är INTE vi!
Din fråga presumerar att ”vi” inte försökt agera, vilket är fel…
Vi inser dock att den enda kvarvarande strategin vi har är att se om partiet gör en självrättelse eller om de nu en gång för alla visar sina verkliga sanna kort.
Kongressen blir m.a.o. det facit vi har att handla utifrån.
Fel resultat där och jag GARANTERAR att jag tillsammans med så många andra som möjligt kommer att lämna partiet (som väljare) och startar ett nytt äkta socialdemokratiskt vänsterparti.
Vår möjlighet att påverka INNAN dess är tyvärr, minimal. (Men vi gör vad vi kan!)
Vi gör vår röst hörd, men vi kommer inte ha en chans att slänga ut alla högersossar från maktens positioner hur vi än gör… men vi kan påverka de (övriga) som sitter och bestämmer, så att de kan göra ett mer informerat val.
Vi ser till att de vet att vi från vänstern kommer gå. (Om kongressens resultat ens liknar den affärsplan som presenteras och utelämnar det som är centralt för socialdemokratin.)
Antingen slängs högersossarna ut från maktens positioner samtidigt som en riktig socialdemokratisk hållbar politik med rätt företrädare återinförs eller så blir de ett högerparti, för sig själva, som vi i samlad trupp lämnar!
De väljer själva… (Du lär se det, om du tvivlar…)
Tycker därför du har fel.
Vi agerar, men vi gör det på det ENDA verkliga sätt som kvarstår.
Vi protesterar så högljutt vi kan!
Vi vägrar att gå in i partiet en gång till och stånga oss blodiga!
Vi skriver våra inlägg på olika bloggar, eller har egna bloggar etc.
Vi skickar e-post till våra företrädare (och framför vår åsikt)
Vi skriver insändare (där dessa forum fortfarande finns etc.)
Vi gör verkligen allt, men framförallt så vägrar vi samlas under socialdemokratisk flagg innan de återigen för en socialdemokratiskt politik.
Detta därför att vi VET att INGEN av oss lär hamna i en beslutande position, pga. det jag antyder i det ovanstående…
Det är inte att vänta på att någon annan skall ta initiativet utan det är att agera efter bästa förmåga inom de små ramar som kvarstår!
Att peka på alternativen, föra fram sakfrågor kan som jag ser det ändå vara ett alternativ till det mer personundna och ledarorienterade. Att splittra och bilda nytt tror jag tar bort dynamiken. Jag är kanske naiv men min erfarenhet från organisationer är att när det ser ut som du beskriver det så är en större förändring ofta inte så avlägsen.
/Herman Holm
Herman:
Problemet är att man är fördömd hur man än gör (om inget händer nu…)
Antingen ger vänstern upp greppet om socialdemokratin eller så vräker de ut högern nu, sedan är det försent.
Det är inte bara alliansen och moderaterna som håller på att skriva om vår historik, det gör även högersossarna i en rasande fart.
Snart finns inget kvar att rädda, så varför då vara kvar?!
Folk stödjer bara det som man känner tillit till. Trasas tilliten sönder, repareras den inte på överskådlig tid, om ens någonsin!
Högersossarna fullkomligt massakrerar tilliten bland alla sina kärnväljare, men det har ännu inte fått full effekt då många fortfarande har den gamla bilden för näthinnan och har hoppet att någon snart skall återställa kaoset till det de vet att socialdemokraterna alltid borde vara.
Anser självklart att vi skall stödja alla goda krafter fram till kongressen och hoppas att de distrikt, Skåne, Västra Götaland, Kalmar län etc. (finns flera) som historiskt haft en tydlig vänsterprägel att de vinner över de som just nu tagit makten.
Problemet är att de för en sabotagekampanj, organiserat inifrån partiets kärna utan ett demokratiskt stöd.
T.ex. har de bl.a. fört fram ”affärsplaner” som socialdemokraternas nya politik, från sin topposition utan att förankra det inom den demokratiskt valda organisationen.
Allt för att försöka vrida partiet ännu längre högerut, och segra innan vänstern hinner mobilisera sig.
Inser självklart att ett nytt parti är ett misslyckande som aldrig kommer bli lika stort som socialdemokraterna med en vänsterprägel fortfarande har potential att bli, men jag inser också att fönstret för denna förändring inom partiet där vi åter blir det vi varit; ett tydligt moderns ideologiskt styrt socialdemokratiskt parti, är på väg att slå igen med ett brak!
Det är nu eller aldrig. (Tilliten håller på att ta slut!)
Därför innebär inte en förändring om den kommer försent att den sker inom partiet utan att den sker utanför och då återstår bara frågan, vem som samlar upp väljarna som lämnar skutan…
Därför blir slutsatsen om ingen förändringen sker snart, att det tyvärr bara återstår att rasera och avslöja dem som är kvar för vad de i verkligen är för och försöka börja om…
Hur sorgligt det än är!
Tror ärligt talat att arbetare om de verkligen inser vilket högerparti socialdemokraterna då (permanent) är kommer överge dem i stora skaror.
Tilliten som krävs kommer då vara raserad och huset vi en gång byggde kommer behöva rivas för att ersättas med något nytt.
Det är den krassa sanningen om högersossarna åter får kontroll över partiet efter nästa kongress.
Det är m.a.o. nu eller aldrig, vilket högersossarna både är fullt medvetna om och är fullt rustade för.
Frågan är hur det är med vänstersossarna. Är de verkligen redo att ta sig an striden om partiet, nu, innan allt är försent?!
Men snälla Morgan, det finns väl andra sätt att ta initiativ än att försöka få det sega sossepartiet att göra det?
Partier är förmedlingsorgan, de tar upp initiativ som tas på andra håll och fixar till lämpligt kompromissade förslag som kan läggas i riksdan för att bli en lag eller en ny byråkrati. Men de tar inte initiativen. Det gör andra.
Och min poäng är att om alla socialdemokrater som är missnöjda agerar utanför partiet så blir partiet tvunget att ta hänsyn till dem. Man kan agera som en samling fackklubbar med gemensam politik, man kan agera som fackklubbar i samarbete med miljöorganisationer och/eller kvinnoorganisationer och/eller organisationer för global solidaritet. Man MÅSTE inte alltid försöka initiera något SOM parti. Man kan initiera något som partier tar upp senare.
Jan Wiklund:
Tror vi pratar förbi varandra…
Skriver långt nog ändå, men gör här ett extra förtydligande. (Tyvärr säkert långt…)
Självklart organiserar man sig i andra organisationer också och försöker via dem sätta tryck på partiet.
Varför tror du t.ex. jag skriver på ordföranden för kvinnoförbundets blogg om det inte var så?
Att jag i övrigt inte ger mer ”fysiska” exempel, handlar mer om min egen utgångspunkt än ngt annat.
Är m.a.o. numera handikappad efter ett svårt överfall och blir svårt sjuk även av en sådan enkel ansträngning som att t.ex. gå och se en fotbollsmatch.
Var som ett exempel, på förra kongressen dag ett, men låg i sängen de övriga dagarna…
Mina förslag i ovanstående text handlar m.a.o. om vad jag och andra kan göra (jag utgår dock från vad jag gör utifrån den ansträngningsnivå som är möjlig för mig…)
Skulle dock självklart ställa upp om någon eller några organiserade demonstrationer mot högervridningen av partiet (även om jag skulle bli sjuk av det.) Nu finns dock inga…
Tyvärr kan jag inte heller gå i fronten som en organisatör. Min kropp är allt för förstörd för det… (Jag hjälper till om jag orkar och kan) och gör i övrigt det som går utifrån det smala handlingsutrymme som kvarstår efter skadan. (Är dock mindre än du förmodligen tror.)
För att vara ÄNNU tydligare.
Innan skadan så har jag ALDRIG bedrivit ngt större partiarbete inom socialdemokraterna. (Första maj, flygblad etc. inget mer…)
All min tid (politiska fritid) har istället lagts ner på helt andra organisationer i specifika frågor som engagerat mig.
Detta eftersom jag aldrig var intresserad att göra politisk karriär.
Ideologiskt har det alltid varit glasklart var jag stod. (Vänstersosse.) Men efter SSU-tiden hade jag ingen lust att ödsla tid på att klättra på andra för att få en position, när jag hellre kunde hjälpa till med direkta aktioner i de frågor jag brann för.
Det handlade t.ex. om hemlösa, miljöfrågor, fredsfrågor och fattigdomsfrågor. (Kan även beskrivas som jämställdhet och solidaritetsarbete.)
Har varit otaliga organisationer och aktioner där jag stred för den socialdemokratiska ideologin jag alltid stod upp för (via praktiska direkta insatser) men det var ALDRIG inom partiapparaten!
Jag litade helt enkelt på att de som hade detta intresse stod upp för ideologin där, på de partipolitiska barrikaderna, medan jag stred för dem ute bland vanligt folk…
Nu när partiet inte längre går i takt med sin ideologi har dock behovet att påtala detta för de styrande ökat.
Flera av dem som nu sitter i toppen är störande nog (om ren bisats) också gamla SSU-kamrater.
Frågar därför mig själv ibland, när jag ser i backspegeln om jag borde ha stannat kvar och försökt bekämpa dem där, i tid istället?!
Hur som helst, nu är det som det är och jag gör det lilla jag kan utifrån min numera VÄLDIGT smala horisont.
Kanske förstår du nu lite bättre varifrån jag kommer efter denna långrandiga förklaring?!. (Om inte annat kanske du i vart fall, förstår varför mina inlägg, nästan alltid blir FÖR långa…)
Skadan påverkar min förmåga att ens orka läsa igenom det jag skrivit, varför jag skriver rakt av och låter det bli vad det blir.
Att tanken också kan ändras mitt i en mening påverkar också utseendet negativt. (Hoppas ändå huvudpoängerna vanligtvis framgår…)
Tänka kan jag trots allt fortfarande, men att formulera mig stringent, när jag inte kan bearbeta mitt material, är närmast omöjligt.
Speciellt då jag tyvärr ofta glömmer det jag nyss skrev och ofta i någon mån upprepar delar av det jag redan skrivit…
Tänk tanken att du skriver med extrem huvudvärk, yrsel och en del andra neurologiska störningar, så får du en bild av de hinder jag måste tränga igenom för att ens skriftligt kunna ta del av ett inlägg och senare ge en replik.
Lägg där till att allt försämras ju längre jag håller på, så har du ett ganska tydligt problemläge…
Är helt enkelt helt slut efter att ha läst deras/ditt/Lenas eller någon annans inlägg och gör det jag kan för att så snabbt som möjligt få ut det jag tänker, så det framgår på ett tillräckligt förståeligt sätt.
Sammanfattningsvis: När jag skriver blir det sällan som jag tänkt mig, men när jag väl efter någon dag läser igenom det, inser jag att det får duga ändå…
Jag är just nu den jag är och får finna mig i att jag får vara nöjd med det, trots att jag känner mig klart underlägsen mot den jag en gång var…
Inser helt enkelt att trots alla fel och brister så har även ett litet trasigt grässtrå som jag en plats bland alla andra gräsrötter, på barrikaderna!
100 % av väldigt lite är i vart fall mer än 0 %… (Sedan får folk tycka vad de vill, om det jag skriver.)
M.v. Hälsning 🙂
Morgan: Jag har aldrig påstått att du måste göra allt själv. Även jag som heltidsarbetande 62-åring orkar inte lika mycket som förr. Jag får inskränka mig till de områden just jag kan angripa den svagaste länken bäst. Och det är inte partier.
Instämmer helt och fullt med det du skriver, Lena! Visst är Stockholmsväljarna (höll på att skriva Stockholmsmaffian=)) viktiga att vinna, men denna Mälardalsmedelklass är faktiskt inte hela Sveriges väljarkår. Ideologin måsta gå före plånboksfrågorna! I alla de senare valen har ju faktiskt (S) förlorat trots att man satsat på medelklassväljarna dvs de med, eller utan, högre utbildning, som är friska och som har ett någorlunda välbetalt jobb. Hoppas att du kan få Löfven & co att lyssna; låt oss alla hjälpas åt!
Tack Anna för din kommentar. Själv tror jag också att de ”stockholmsväljdare” elelr ”medelklassväljare” som vi försöker förhålla oss till många gånger skulle uppskatta en tydlig, ideologiskt orienterad socialdemokrati. Vi vänder oss till dem vi kallar medelklassväljare med idén att det ska handla om plånbok och näringsliv. Men den utbildade medelklassen i Sverige har många andra intressen; många har till exempel via sina jobb en god inblick i samhällsproblemen och är angelägna om att bidra till ett bättre samhälle för fler än sig själva.
Men visst har du rätt i din slutsats – försöken att orientera oss mot medelklassen har inte varit en vinnande strategi. Tvärtom.
För mig känns det som partiledningen målmedvetet försöker förudmjuka den vänster som ännu inte gett upp. Under kort tid har ledande företrädare för partiet i snabb takt signalerat att återställare inte går att genomföra. Vi har bara att reagera på de förändringar som alliansen genomför är budskapet. Leif Pagrotsky menar att Rut och Rot kommit för att stanna. Skatter kan inte höjas. Argumentet är att folk har vant sig vid de skatter och möjligheter till avdrag som finns. Lena argumenterar förtjänstfullt mot Rut i ett blogginlägg för några dagar sedan.
Häromdagen kom så ett förslag som tycktes hämtat från satirprogrammet Public Service. Affärsplan Sverige leder tankarna till att Sverige ska styras som ett aktiebolag. Utgångspunkten är att företagens problembeskrivning av problemen i Sverige ska övertas av arbetarrörelsen.
Om sedan partikongressen fatttar beslut om att ”vinster i välfärden kan man inte göra något åt” återstår frågan vad ska vi med socialdemokraterna till? Bättre då för väljarna att satsa på något av alliansens partier Som trots allt är mer trovärdiga när det gäller att värna företagens ståndpunkter.
Blir jätteglad över att läsa ditt inlägg och fräscha tankar. Ska sprida det till de ungdomar jag har i min närhet och hoppas de sprider det vidare. Bloggosfären och sociala medier kan ibland ha en enorm genomslagskraft som du ju vet. /Herman
Tack Lena för ett perfekt inlägg! Här känner jag igen mig som socialdemokrat och de värderingar jag tror på
/Anita
Jag tycker det är olyckligt att en företagsmodell från det kapitalistiska systemet ses som en naturlig mall för hur allt ska fungera (och obegripligt i dessa tider där detta system är ansvarigt för så mycket misär för hela naturen, inte bara mänskligheten).
Det är så att man i Sverige än så länge får rösta över vilken typ av politik man vill ha (även om mycket görs för att begränsa detta val till två inte särskilt olika saker), medan i ett företag hålls inte val på detta sätt.
Därför: Måste säga att jag inte förstår varför vi plötsligt ska börja betrakta regeringen som styrelsen i ett företag i det kapitalistiska systemet.
Håller med om det mesta – utom din vurm för Gro Harlem Brundtland. Hon om någon personifierar väl den så kallade ekomodernismen! Jag läser i Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (om Brundtlandrapporten 1987): ”Här kan vi alltså bevittna den officiella fördelsen av vår tids dominerande miljöideologi, ekomodernismen. Man skulle rentav kunna spetsa till det och hävda att detta dokument blev det ideologiska svar på de växande globala miljöproblemen som finanskapitalismen kunde ta till sig och marknadsliberalerna älska.”
Jag kan ge dig rätt i att hållbar utveckling har blivit något som alla säger sig gilla; något som ska samexistera med nyliberala marknadsmodeller. Men i grunden finns en skarp konflikt. Det faktum att Brundtlands idéer är så väl spridda, är som jag ser det en förutsättning för att ett nytt slags tänkande ändå ska kunna växa fram, också inom statsapparaterna. Kanske inte så radikalt som du skulle önska, men långt radikalare än nu.
Hej
Eftersom du är riksdagsledamot så hoppas jag du röstar Nej till sossarnas pragmatism. Lägg din röst på Vänsterpartiets budgetmotion, den har allt du efterfrågar av sann socialdemokrati. Sätt människan före företag. Ta bort de budgetregler som Göran Persson införde.
Arbetare.
Varför inte ta S-kvinnor som ni redan är och bilda S-kvinnors socialdemokratiska arbetarparti med Lena Sommestad som partiledare?
Då skulle det nog röra om i grytan för högersossarna!
Jag tror att den största bromsklossen i svensk politik är föreställningen att bara partier kan förändra något.
Partier är anpassade till hur staten fungerar och därmed extremt trögrörliga. Alla politiska initiativ värda namnet under de senaste femti åren har kommit från andra sorters organisationer. Partierna har tagit upp dem först när de har fått egen kraft i samhället.
Vill ni genomföra något, ta initiativ utanför partierna!
Att bryta sig ut och bilda nytt litet parti har sällan visat sig vara speciellt lyckat. Människan utmärker sig genom att vara utomordentlig påverkbar. Man kan få ett folk att ta på sig bruna skjortor och gå i takt. Man kan också få stora delar av ett folk att engagera sig för Vietnams frigörelse. I botten ligger detta att vi alla är mer mottagliga och påverkbara än vad vi kanske vill kännas vid.
Jag själv tror att många så kallade högersossar också är påverkbara – jga tror också att denna blogg och annat som händer – för nu händer det mycket i den politiska debatten kommer leda fram till en radikalisering och förhoppningsvis en nystart. Att hålla i och argumentera för kärnvärden kommer löna sig under förutsättning att de stämmer med den värld vi lever i – och de ser ju ut att stämma allt bättre. Den dagen är det bra att vara många och välkomna de som kanske en period omfamnat den nyliberala vågen. Den visar sig ju alltmer inte minst inom vården där jag arbetar ha misslyckats. /Herman Holm
De senaste dagarnas utspel med rutkramande, en politik omvandlad till affärsplan och nu senast det mycket fluffiga utspelet om #fas3 – som verkar minst sagt ogenomtänkt och trasigt i kanterna – gör mig mycket, mycket betänksam till de personer som styr Socialdemokraterna.
De tycks ha tappat all förankring till både socialdemokratisk ideologi och partirötter.
Står just nu och väger….om jag ska lämna partiet.
Bra inlägg. Fullträff. Vet inte om idegrunden kan kallas modern, men möjligen tidlös och fortfarande relevant.
Precis som vilken teknisk utveckling som helst sker, måste även reformer som handlar om näringslivets utvecklande av energiformer på kommunal nivå! där den demokratiska processen försvinner till förmån för kapitalets framfart! Granskas och ersättas av en ideologisk socialdemokrati – om det finns någon sådan idag! Lena du är väl den som gör en rannsakan i den socialdemokratiska soppan! mer sådant och mer högljutt!
Nu har Vänsterpartiet lagt en budget som vill göra verklighet av Lenas visioner för ett jämlikt Sverige.
Den måste Lena stödja. Istället för S som bara vill prata affärsplan.
Komigen Lena