Ta strid för en jämlik familjepolitik!

För ett drygt år sedan skrev jag, som ny ordförande i S-kvinnor, om vikten av att ta strid för en jämlik familjepolitik. Jag pekade på att den borgerliga regeringen driver en politik som hotar kärnan i den svenska tvåförsörjarmodellen.

Det gläder mig att jag nu får stöd av DN:s Maria Crofts, som idag skriver om vikten av en en ny familjepolitik i sin lördagskrönika, ”Ny familjepolitik behövs” (DN pappersupplagan). Crofts utgångspunkt är Rädda Barnens senaste rapport om barnfattigdomen i Sverige, en fattigdom som hårdast drabbar barn till ensamstående föräldrar och barn med utländsk bakgrund. Hon pekar på en växande ojämlikhet mellan barnfamiljer i Sverige.

Jag vill hävda att det unika med den svenska – och nordiska – välfärdsmodellen har varit att den har  ökat alla kvinnors handlingsutrymme. Den bidrog länge till att pressa barnfattigdomen till de lägsta nivåerna i världen och gav alla barn tillträde till en högklassig förskola.

Allra mest har den svenska välfärdsmodellen betytt för kvinnor med kortare utbildning eller svag kontakt med arbetsmarknaden. Högutbildade och välavlönade kvinnor kan ju jobba i alla länder. I nästan alla länder kan barn i hushåll med goda ekonomiska resurser också få tillgång till bra, pedagogisk barnomsorg. Det svåra är att göra jämställdheten till verklighet också för de kvinnor, som inte har stora resurser i form av utbildning, nätverk eller inkomst.

Den borgerliga regeringen undergräver nu den svenska, jämställda tvåförsörjarmodellen från två håll; dels genom att skapa två spår i familjepolitiken – beroende på resurser och inkomst, dels genom att driva en  familjepolitik, och en ekonomisk politik, som ger allt mindre resurser till de familjer som har störst behov.

Familjepolitiskt väljer den borgerliga regeringen att driva in en kil mellan föräldrar i olika samhällsklasser.

Jämställdhet och goda villkor för barnen är en profilfråga i mötet med medelklassen. Mammor och pappor med goda inkomster garanteras en hög nivå i föräldraförsäkringen, jämställdhetsbonus, avdrag för hushållsnära tjänster till gagn för karriären, och frihet att välja sina egna förskolor och skolor, där möten med barn från underprivilegierade grupper blir alltmer sällsynta.

Däremot tycks den borgerliga regeringen inte alls har samma intresse av att värna jämställdheten och barns välfärd i relation till föräldrar, som saknar jobb eller i övrigt goda resurser i form av pengar och tid. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng ger nu mammor med låg inkomst incitament att avstå från förvärvsarbete. Det gäller inte minst mödrar med utländsk bakgrund. Ensamstående föräldrar, varav flertalet är mödrar, kan ofta inte dra nytta av förmåner som jämställdhetsbonus eller hushållsnära tjänster. Den frihet att välja skola förskola, som erbjuds barnfamiljer, kräver tid och resurser som ofta saknas i mindre privilegierade hushåll.

Ifråga om den ekonomiska familjepolitiken – inklusive barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag – väljer den borgerliga regeringen därtill passivitet. Det betyder i realiteten tillbakagång, eftersom de familjepolitiska stöden  saknar indexering. De  skrivs inte upp med kostnadsutvecklingen, vilket betyder att de hushåll som är starkt beroende av dessa stöd för varje år får det allra sämre i relation till övriga grupper i samhället. Samtidigt slår försämringarna i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring hårt på många barnhushåll, medan jobbskatteavdragen gynnar barnfamiljer med två försörjare och höga inkomster.

Maria Crofts efterfrågar i dagens krönika ett nytänkande från svenska politiker. Hon vill se mer stöd till de mest utsatta familjerna.

Det är intressant att en krönikör i DN för ovanlighetens skulle gör sig till tolk för dem, som drabbas av den borgerliga regeringens systematiska omläggning av svensk politik – till gagn för de privilegierade. Det enda jag saknar är att Crofts lyfter fram de politiska skiljelinjer, som faktiskt finns i såväl familjepolitiken som i den ekonomiska politiken.

Socialdemokraterna har under lång tid kritiserat försämringarna i sjukförsäkring och arbetslöshetförsäkring. Vi har också föreslagit förstärkning i  den ekonomiska familjepolitiken, till exempel i form av höjda barnbidrag och höjda underhållsstöd.

Det är ingen slump att barnfattigdomen har vuxit i Sverige under senare år och att klyftorna växer mellan barnfamiljer. Det är en direkt konsekvens av en borgerlig politik vars själva syfte är att öka ojämlikheten.

Men också Socialdemokraterna har skäl till självkritik i ett läge, när en växande ojämlikhet slår sönder själva fundamentet för ett rättfärdigt samhälle: alla barns rätt till goda livschanser.

Den borgerliga regeringen har med kraft drivit på en utveckling mot ökad ekonomisk ojämlikhet, men denna utveckling tog fart redan före regeringsskiftet 2006. Sedan 1980-talets slut har toppen i samhället dragit ifrån. Sedan 2006, med borgerlighetens övertagande, har de sämst ställda därtill sett sina inkomster minska.

Denna trend mot allt större ekonomisk ojämlikhet måste vändas, för att värna de utsatta barnen, men också för att värna ett jämlikt, demokratiskt och öppet samhälle.