I veckan skriver jag i ETC Malmö. Temat är statsministrar, och deras chans att göra skillnad.
Kan Stefan Löfven, när han vinner valet, bli historisk?
Ja, kanske, om han vågar göra som Per-Albin Hansson: lägga om den ekonomiska politiken, i kvinnors intresse.
I min bokhylla står en kartong med 22 blå pocketböcker: Sveriges statsministrar under 100 år, från Bonniers. Det är 22 tunna böcker om 22 män, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt.
Det är spännande böcker. Men de ger också en bitter eftersmak, åtminstone för en feminist. Varför denna långa radda kostymklädda män? Var finns kvinnorna i politiken? Av nio socialdemokratiska partiledare har bara en varit kvinna, Mona Sahlin. Och hon blev inte statsminister.
Men det finns förstås ett annat perspektiv på svensk politisk historia, som också är viktigt: politikens innehåll.
SOM SOCIALDEMOKRAT OCH FEMINIST kan jag trots allt känna mig stolt över en historia av socialdemokratisk kvinnopolitik, i en värld av män:
Per-Albin Hansson var mannen som genomförde 1930-talets kvinnoreformer, från moderskapsförsäkring till gift kvinnas rätt till arbete.
Tage Erlander var statsminister under de stora sociala reformernas epok, med barnbidrag, sjukförsäkring, tjänstepension och bostadsreformer.
Olof Palme tog på 1970-talet täten för världens mest radikala jämställdhetspolitik, med särbeskattning, fri abort, föräldraförsäkring och daghem.
Ingvar Carlsson förnyade familjepolitiken och släppte fram ”varannan damernas”.
MEN SEDAN? INTE MYCKET. Göran Persson sa ja till en sexköpslag. Sedan satte han stopp för en fullt individualiserad föräldraförsäkring. Idag har debatten tystnat om de en gång så stora, familjepolitiska frågorna.
Nu längtar jag efter en statsminister (S) som återför kvinnofrågorna till politikens huvudfåra. Det blir förstås en man, nummer 23, Stefan Löfven. Men kanske början till något nytt?
Jag tror att Stefan Löfven har en historisk chans, inte olik den som en gång öppnades för folkhemmets största designer, Per-Albin Hansson. Marknadsliberalismen har tappat sin lyskraft i den globala krisens spår. Tiden öppnas för nya idéer och ny politik.
– Mesta möjliga marknad, minsta möjliga stat! hävdade en gång 1920-talets liberaler, tills depressionen slog deras värld i spillror.
– Satsa på jobben, välfärden, barnen! blev arbetarrörelsens svar. Full sysselsättning! Befolkningspolitik! Social trygghet!
Patriarken Per-Albin Hansson, med cigarren i hand, är knappast sinnebilden för feministiska framsteg. Men hans politik blev ett genombrott för kvinnorna. När tillväxtpolitik förvandlas till en fråga om investeringar i barn, välfärd och hälsa, då blir kvinnors intressen ett samhällsintresse. I skuggan av Per-Albin Hansson verkade den tidens stora feminister: Alva Myrdal, Eva Wigforss, Karin Kock. De lanserade principer för den jämställda välfärdsstat, som till sist blev lag och verklighet med 1970-talets radikala reformer.
SEDAN 1970-TALET HAR INGA stora framsteg gjorts i den svenska, jämställda välfärdsmodellen. Men om Stefan Löfven tar chansen kan han gå till historien. Han kan skriva det nya framgångsrika kapitlet i svensk historia: kapitlet om hur en djärv välfärdspolitik, med kvinnors intressen i centrum, ger Socialdemokraterna Framtidspartiet dess nya skördetid.
Sällan har den som vill kunnat göra mer skillnad med progressiv politik. Ojämlikheten i Sverige växer, liksom fattigdomen bland kvinnor och barn. Ojämställda livsvillkor begränsar kvinnors liv och möjligheter. Kvinnor har högre utbildning än män och jobbar lika mycket, men har bara 70 procent av mäns inkomst.
Vågar vår blivande statsminister nummer 23, Stefan Löfven, göra som statsminister nummer 13, Per-Albin Hansson: prioritera jobb och välfärd framför liberal ekonomisk doktrin?