Monthly Archives: januari 2013

En historisk chans: ekonomisk politik i kvinnors intresse

tuberkuloosiI veckan skriver jag i ETC Malmö. Temat är statsministrar, och deras chans att göra skillnad.

Kan Stefan Löfven, när han vinner valet, bli historisk?

Ja, kanske, om han vågar göra som Per-Albin Hansson: lägga om den ekonomiska politiken, i kvinnors intresse.

I min bokhylla står en kartong med 22 blå pocketböcker: Sveriges statsministrar under 100 år, från Bonniers. Det är 22 tunna böcker om 22 män, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt.

Det är spännande böcker. Men de ger också en bitter eftersmak, åtminstone för en feminist. Varför denna långa radda kostymklädda män? Var finns kvinnorna i politiken? Av nio socialdemokratiska partiledare har bara en varit kvinna, Mona Sahlin. Och hon blev inte statsminister.

Men det finns förstås ett annat perspektiv på svensk politisk historia, som också är viktigt: politikens innehåll.

SOM SOCIALDEMOKRAT OCH FEMINIST kan jag trots allt känna mig stolt över en historia av socialdemokratisk kvinnopolitik, i en värld av män:

Per-Albin Hansson var mannen som genomförde 1930-talets kvinnoreformer, från moderskapsförsäkring till gift kvinnas rätt till arbete.

Tage Erlander var statsminister under de stora sociala reformernas epok, med barnbidrag, sjukförsäkring, tjänstepension och bostadsreformer.

Olof Palme tog på 1970-talet täten för världens mest radikala jämställdhetspolitik, med särbeskattning, fri abort, föräldraförsäkring och daghem.

Ingvar Carlsson förnyade familjepolitiken och släppte fram ”varannan damernas”.

MEN SEDAN? INTE MYCKET. Göran Persson sa ja till en sexköpslag. Sedan satte han stopp för en fullt individualiserad föräldraförsäkring. Idag har debatten tystnat om de en gång så stora, familjepolitiska frågorna.

Nu längtar jag efter en statsminister (S) som återför kvinnofrågorna till politikens huvudfåra. Det blir förstås en man, nummer 23, Stefan Löfven. Men kanske början till något nytt?

Jag tror att Stefan Löfven har en historisk chans, inte olik den som en gång öppnades för folkhemmets största designer, Per-Albin Hansson. Marknadsliberalismen har tappat sin lyskraft i den globala krisens spår. Tiden öppnas för nya idéer och ny politik.

– Mesta möjliga marknad, minsta möjliga stat! hävdade en gång 1920-talets liberaler, tills depressionen slog deras värld i spillror.

– Satsa på jobben, välfärden, barnen! blev arbetarrörelsens svar. Full sysselsättning! Befolkningspolitik! Social trygghet!

Patriarken Per-Albin Hansson, med cigarren i hand, är knappast sinnebilden för feministiska framsteg. Men hans politik blev ett genombrott för kvinnorna. När tillväxtpolitik förvandlas till en fråga om investeringar i barn, välfärd och hälsa, då blir kvinnors intressen ett samhällsintresse. I skuggan av Per-Albin Hansson verkade den tidens stora feminister: Alva Myrdal, Eva Wigforss, Karin Kock. De lanserade principer för den jämställda välfärdsstat, som till sist blev lag och verklighet med 1970-talets radikala reformer.

SEDAN 1970-TALET HAR INGA stora framsteg gjorts i den svenska, jämställda välfärdsmodellen. Men om Stefan Löfven tar chansen kan han gå till historien. Han kan skriva det nya framgångsrika kapitlet i svensk historia: kapitlet om hur en djärv välfärdspolitik, med kvinnors intressen i centrum, ger Socialdemokraterna Framtidspartiet dess nya skördetid.

Sällan har den som vill kunnat göra mer skillnad med progressiv politik. Ojämlikheten i Sverige växer, liksom fattigdomen bland kvinnor och barn. Ojämställda livsvillkor begränsar kvinnors liv och möjligheter. Kvinnor har högre utbildning än män och jobbar lika mycket, men har bara 70 procent av mäns inkomst.

Vågar vår blivande statsminister nummer 23, Stefan Löfven, göra som statsminister nummer 13, Per-Albin Hansson: prioritera jobb och välfärd framför liberal ekonomisk doktrin?

löfven_peralbin

Bildmontage från Aftonbladet.

11 kommentarer

Filed under Ekonomi, Jämställdhet, Välfärd

S sätter mål för kvinnojobb

Full sysselsättning ska vara det övergripande målet för socialdemokratisk politik. Det är budskapet från Stefan Löfven, som idag presenterar detta förslag inför Socialdemokraternas partikongress.

Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater ska vidta de åtgärder som krävs och söka de allianser som är nödvändiga för att bryta arbetslösheten och få fler människor i arbete.”

Löfven föreslår också att kongressen ska sätta ett särskilt mål för kvinnojobben. Idag har färre kvinnor än män ett jobb. Bland män i åldern 15-74 år var  sysselsättningsgraden år 2012 70 procent men bland kvinnor bara 66 procent (AKU). Detta sysselsättningsgap mellan kvinnor och män ska slutas. Kvinnor ska ha lika hög sysselsättningsgrad som män.

Det är välkommet med dessa tydliga mål för sysselsättningen!

Inte minst gläds jag över att Löfven lyfter fram kvinnojobben. Svensk jämställdhetspolitik bygger på kvinnors förvärvsarbete. Det är förvärvsarbetet som ger trygghet vid barnafödande och föräldraskap och som möjliggör för kvinnor att  forma sina eget liv, oberoende av civilstatus eller samhällsklass. 20 år av hög arbetslöshet har steg för steg eroderat den jämställda svenska samhällsmodellen, i takt med att allt fler kvinnor helt förnekas ett jobb eller bara får chans att arbeta deltid. Det är hög tid för åtgärder!

Är då full sysselsättning verkligen möjlig? Ja, historien visar  att en politik för full sysselsättning är möjlig, om man verkligen är beredd att sätta sysselsättningen främst i den ekonomiska politiken.

Full sysselsättning var fram till 1991 det främsta målet för socialdemokratisk politik. Detta gav också avtryck i arbetslöshetstalen. Under decennierna fram till 1990 gick arbetslösheten i Sverige endast i undantagsfall över 3 procent. Därefter drabbades Sverige av massarbetslöshet, som följd av ekonomisk kris, och inflationsmålet blev vägledande för politiken. Sedan dess har massarbetslösheten varit närmast permanent. Sverige har blivit ”ett land som alla andra” som statsvetaren Johannes Lindvall sammanfattar saken (i boken Ett land som alla andra. Från full sysselsättning till massarbetslöshet).

Johannes Lindvals bok är väl värd att läsa. Lindvall menar att Sverige fram till 1990 var ett annorlunda land, främst därför att det då fanns en politisk kultur som präglades av en stark tilltro till politikens möjligheter att lösa sociala problem. För att värna den svenska, jämlika samhällsmodellen var full sysselsättning nödvändig, och den ekonomiska politiken anpassades efter detta – även om det krävde radikal omprövning av verktygen.

Jag hoppas att vi Socialdemokrater, när vi nu återigen tydligt sätter full sysselsättning som mål,  också ska kunna återerövra  denna tilltro till politikens möjligheter. Politik kan göra skillnad!

Bättre lön

4 kommentarer

Filed under Ekonomi, Jämställdhet

En ny chans för liberal feminism

arnholm-ny-1Idag skriver jag i Svenska Dagbladet om Sveriges nya jämställdhetsminister Maria Arnholm och hennes chans att göra skillnad i svensk politik, ”Vi bör kunna arbeta över blockgränsen”.

Jag hävdar att Arnholms verkliga chans att bryta dödläget i svensk jämställdhetspolitik handlar om föräldraförsäkringen. Idag finns ett starkt stöd för en mer individualiserad föräldraförsäkringen såväl inom fackföreningsrörelsen som bland partier och politiska kvinnoförbund. Hittills har dock Nyamko Sabuni kategoriskt hållit fast vid en jämställdhetsbonus, som har visat sig sakna effekt.

Maria Arnholm själv förklarar att hon vill rikta ljuset mot kvinnolönerna.  Här har hon också chans att göra skillnad. Alliansen har kraftigt försvagat det idag viktigaste instrumentet för att säkerställa jämställda löner, krav på lönekartläggning. Före alliansens makttillträde var kravet att lönekartläggningar skulle göras varje år i alla företag med tio anställda eller fler. Alliansregeringen beslutade att det skulle räcka med en kartläggning vart tredje år, i företag med 25 anställda eller fler. Förändringen har kritiserats hårt från fackliga företrädare.

Arnholm har också en ambition att arbeta med våld mot kvinnor. Detta är ett område där även Nyamko Sabuni hade ambitioner och förslag. Men mycket återstår att göra. Viktigast idag är att landets kvinnojourer får en mer långsiktig och förutsägbar finansiering. Maria Arnholm bör också ta till orda i den bostadspolitiska diskussionen. Utan bostäder att flytta till kan kvinnor inte bryta upp ur destruktiva förhållanden och Kvinnojourerna kan inte slussa ut kvinnor i eget boende, för att lämna plats för andra kvinnor i behov av stöd.

När jag tillträde min post som ordförande för S-kvinnor, hösten 2011, påminde jag Nyamko Sabuni om hur dagens liberaler sviker sin historia som  socialliberalt och feministiskt parti (Göteborgsposten: Dagens folkpartister saknar socialt patos med repliken Fp driver politik för ökad ojämlikhet). Det är min starka förhoppning att Maria Arnholm kan bidra till att socialt och feministiskt engagemang återigen kan få en plats i Folkpartiet Liberalerna. Det behövs en ideologisk motvikt till de Nya Moderaternas inhumana ekonomiska doktriner.

Mer skrivet: Ministerskiftet bra för debatten, För många i laget, m fl. Läs också Ylva Johansson, Anna Hedh och Olle Ludvigsson om Sabunis förslag om styrelsekvotering, Sabunis initiativ steg i rätt riktning.

6 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Minns Fadime!

ljus_headerDet är elva år sedan Fadime Sahindal mördades i Uppsala. Seminarier anordnas till hennes minne, bland annat i Stockholm, klockan 18 i ABF-huset . I min och Fadimes hemstad Uppsala delas Fadimepriset ut av Mikael Damberg, ordförande i Fadimes minnesfond (tillsammans med TRIS, Tjejers rätt i samhället).

Året som gått har med förfärande tydlighet påmint oss om hur viktigt det är att minnas Fadime och verka för att förhindra fler våldsbrott i hederns namn.

I april mördades en 19-årig kvinna i Landskrona. Kvinnan hade vid ett flertal tillfällen sökt hjälp, eftersom hon kände sig hotad av sin familj.  Socialstyrelsen har riktat stark kritik mot Landskrona kommun för hur man hanterade ärendet. Kommunen kritiseras bland annat för att personalen hade bristande kunskap om hedersrelaterat våld. Sådana brister borde inte finnas, elva år efter Fadimes död!

Men året som gått har också inneburit viktiga framsteg i arbetet för att motverka våld i hederns namn.

Mina Sedem, forskare i psykologi i Stockholm, har givit ett viktigt bidrag till kunskapen om våld i hederns namn genom avhandlingen Rädsla för förlust av liv och hederAvhandlingen är en pionjärinsats inom detta föga utforskade område. Mina analyserar i sin avhandling de underliggande processer och konflikter som leder fram till hedersrelaterade konflikter mellan flickor med svensk-utländsk bakgrund och deras föräldrar.

Politiskt har frågan om det hedersrelaterade våldet diskuterats intensivt. Som S-kvinna är jag särskilt glad över att Socialdemokraterna i maj 2012 lade fram ett program om hedersrelaterade brott (Politik Direkt).  Det är också viktigt att regeringen har utnämnt en nationell samordnare för frågan om våld i nära relationer, Carin Götblad. I hennes uppdrag ingår också att arbeta med våld i hederns namn.

lambertz_370459cSlutligen presenterades i våras utredningen Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap   (SOU 2012:35). Utredaren Göran Lambertz föreslår bland annat kriminalisering av barnäktenskap genom en särskild straffbestämmelse. Han föreslår också att barnäktenskap ska kriminaliseras och att möjligheten att få dispens för barnäktenskap ska tas bort.

Utredningen är ett viktigt bidrag till den svenska diskussionen om hedersrelaterat våld. Personligen vill jag särskilt peka på hur utredningen poängterar att frågan om våld i hederns namn i grunden är en del av en långt större fråga: varje människas grundläggande rätt till liv och frihet. Så här formulerar man detta:

I vårt kunskapsunderlag framkommer det tydligt att tvångsäktenskap och barnäktenskap ofta har en koppling till hedersrelaterat våld och förtryck. Denna kunskap har betydelse för hur problemen bör mötas. Men viktigare är att – alldeles bortsett från kultur, religion, traditioner och värderingar – utgå från de mänskliga rättigheter som tillkommer varje individ, rättigheter som har slagits fast i åtskilliga internationella konventioner och rekommendationer – som FN:s barnkonvention, FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (Citat sidan 22)

Inte minst Sverigedemokraterna har tagit det hedersrelaterade våldet som utgångspunkt för en främlingsfientlig retorik. Med den enskildes mänskliga rättigheter som utgångspunkt, kan också denna främlingsfientliga diskurs hanteras, menar utredningen. Deras resonemang är värt att citera:

I diskussionen kring tvångsäktenskap, barnäktenskap och heders- relaterat våld och förtryck uttrycks ofta farhågor för att det uppstår ett ”vi och dom-tänkande” och att rasistiska och främlingsfientliga ideologier får näring när vissa grupper pekas ut för att de anses stå för negativa beteenden och uppfattningar. Det är med hänsyn till denna risk, och till risken för att människor blir fördomsfullt bemötta, viktigt att framhålla att lagstiftning mot tvångsäktenskap och barnäktenskap avser att skydda utsatta personer, inte att an- gripa eller peka ut vissa grupper. Skyddet för de utsatta värnar om lika mänskliga rättigheter för alla och är oberoende av vilken grupp den enskilda tillhör.

En rädsla för främlingsfientlighet eller stigmatisering kan inte få leda till att samhället inte tar tillräcklig hänsyn till individens utsatt- het. Att en sådan fara finns har vi sett exempel på i vårt arbete. Det finns många beskrivningar av hur samhället inte ingriper när mycket unga flickor gifts bort och blir föräldrar. Det kan inte accepteras att barn från minoriteter vägras det skydd som anses självklart för barn som tillhör det svenska majoritetssamhället.

Samtidigt måste det understrykas att människor, grupper och kulturer är förtjänta av en grundläggande respekt även i den mån deras traditioner och synsätt innefattar värderingar som är främman- de för majoriteten i landet. En sådan grundläggande respekt kan visserligen aldrig få innebära att det görs avsteg från fundamentala mänskliga fri- och rättigheter. Men den bör medföra att lagänd- ringar som kan uppfattas vara riktade mot någon grupp eller tradition genomförs i ett tonläge och med ett förhållningssätt i övrigt som inte skapar onödig konfrontation och som inte spelar främlings- fientliga krafter i händerna. Det måste medges att lagstiftaren här rör sig inom ett ovanligt svårbemästrat område. (Citat sidan 27)

Fadimedagen är en chans för oss alla att lyfta frågan om det hedersrelaterade våldet och reflektera över på vilket sätt vi kan bidra till en tryggare framtid för alla de kvinnor, som idag lider under ofrihet och förtryck i hederns namn. Vi ska inte glömma Fadime!

fadime1_0Mer om Fadimedagen och manifestationer till Fadimes minne, se hemsidan för GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime! Nedan, Sara Mohammad, ordförande för GAPF, talar vid Fadimes grav på 10-årsdagen av hennes död, 21 januari 2011.

Fadime 2011 IMG_0730

4 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Privatisering ger inte nya jobb

S-kvinnor ger svar på tal på DN Stockholm Debatt den 16 januari, i en replik till Anna Kinberg Batra och Ulla Hamilton, 12/1). Det gäller jobbpolitik, rutavdrag och privatisering, med särskilt fokus på Stockholm.

Jag hävdar att privatisering i välfärden inte skapar nya jobb. Jobben bara omfördelas. Moderaterna talar mycket om vikten av kvinnligt företagande, men deras ensidiga satsning på välfärdssektorn är en återvändsgränd (DN Stockholm Debatt).

Replik kommer också från Veronica Palm och Karin Wanngård, Socialdemokraterna i Stockholm, som förklarar varför det krävs mer än skyhöga rutavdrag för att skapa ett bättre Stockholm,  Anpassa rutavdraget till verkligheten. Det genomsnittliga rutavdraget som stockholmaren gör är 6 000 kronor, vilket motsvarar en arbetskostnad på 12 000. Moderaternas rutavdrag på 100000 kronor  står inte i proportion till det stora flertalets begränsade önskan och möjlighet att köpa hushållstjänster.

5 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Stärk kvinnoperspektivet i försvarspolitiken!

Idag skriver jag i Göteborgsposten om vikten av att stärka kvinnors makt i frågor om fred och säkerhet, tillsammans med Gabriel Wikström och Mattias Krisenson, SSU och Maj-Britt Theorin, tidigare nedrustningsambassadör och ordförande för Operation 1325.

Just nu pågår Folk och Försvar i Sälen, men utan att de viktiga frågorna om kvinnors makt och rättigheter i militära konflikter finns på agendan. Vi kräver att regeringen presenterar en ny handlingsplan för resolution 1325, den FN-resolution som reglerar kvinnors rätt att delta i fredsprocesser.

Mer om Operation 1325  hittar du här.

Som S-kvinna med fokus på nedrustning ser jag resolution 1325 som en viktig del i en långsiktig strategi för att stärka freden i världen. Det gläder mig att stödet för resolution 1325 är brett. Samtidigt är det viktigt att frågan om kvinnors roll i frågor om fred och säkerhet inte glider över till att handla om jämställdhet i försvarsmakten. Det är en annan fråga. Jag blir beklämd när jag ser hur försvarsminister Karin Enström på en konferens om resolution 1325 håller ett tal, som landar i frågan om kvinnlig rekrytering till försvarsmakten och vikten av att anpassa vapen till kvinnors behov.

Låt oss hålla fokus på att skapa fred, inte på att lyckas bäst i krig.

 

Skärmavbild 2013-01-16 kl. 08.05.47

1 kommentar

Filed under Jämställdhet

Jobb och frihet för kvinnor kräver mer än Rut-avdrag

Skärmavbild 2013-01-14 kl. 01.51.32Anna Kinberg Batra och Ulla Hamilton hyllar i DN 12/1 den moderata rut-reformen. De riktar samtidigt kritik mot socialdemokrater, som ifrågasätter att hushåll idag kan köpa hushållsnära tjänster för 200000 kronor om året, med 50 procent i skatteavdrag. Jag, tillsammans med Stockholms Veronica Palm, nämns som kritiker av både rut-reform och ökad valfrihet i välfärden. Dessa reformer skapar enligt Kinberg Batra och Hamilton både jobb och jämställdhet.

Låg mig ge ett svar, från S-kvinnors horisont. Jag riktar här ljuset mot rut-reformen. Privatiseringsfrågan tar jag upp i annat sammanhang.

Jag konstaterar att huvudmotivet för Rut-avdraget som skattereform har varit att det ska främja ett ökat arbetsutbud och ökad jämställdhet. Tanken är att kvinnor ska kunna öka sitt arbetsutbud, genom att familjen kan köpa hushållstjänster billigt. Samtidigt får andra kvinnor jobb.

Idén kan låta attraktiv. Om kvinnor med rut-avdrag kan jobba mer,  och om fler kvinnor då kan få jobb i nya tjänsteföretagen, då är väl alla vinnare?

Mitt svar är nej. Som feminist är jag självklart enig med Anna Kinberg Batra och Ulla Hamilton om de mål som de säger sig vilja uppnå. Jag värnar kvinnors frihet och jämställdhet. Det är självklart bra att fler kvinnor kan få jobb. Vi är också eniga om att kvinnors orimligt stora ansvarsbörda för barn och hushållsarbete måste minska. I ett samhälle som bygger på idén att alla ska kunna jobba heltid, där kan inte kvinnor ta långt större ansvar för det obetalda arbetet än män.

Men rut-avdraget löser inte detta problem för en stor majoritet av kvinnor. Det behövs något mera genomtänkt. Det behövs en skatte- och jämställdhetspolitik, som inte ensidigt främjar höginkomsttagare, och som inte designas så att den undergräver en sammanhållen, generell välfärdspolitik. I en sådan mer genomtänkt modell kan kanske också ett rut -avdrag ha en plats.

Om vi utgår från det mål vi är eniga om, arbete och frihet för kvinnor, då finns enorma möjligheter att göra skillnad i politiken, för den regering som vill. Läget för kvinnor på den svenska arbetsmarknaden är nämligen långt sämre än mäns.

Om sysselsättningsgraden för kvinnor vore lika hög som för män, då skulle 150000 fler kvinnor vara i arbete, enligt LO. Arbetsutbudet skulle också öka, om fler kvinnor arbetade heltid. Idag jobbar mer än hälften av LO-kvinnorna deltid. Bland kvinnor i tjänsteyrken är andelen drygt 30 procent.

Men vad gör Moderaterna för att öka dessa kvinnors arbetsutbud och stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden? Svaret är: i stort sett ingenting.

Ett stort hinder för många kvinnor som vill jobba är att barnomsorg saknas på kvällar, nätter och helger. Drygt var tredje småbarnsförälder arbetar utanför kontorstid. Men Moderaterna vill inte lagstifta om skyldighet för kommuner att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Rätten till barnomsorg, ett av fundamenten i den svenska välfärdsmodellen, förnekas alla dem som bidrar till ett effektivt och väl fungerande samhälle utanför kontorstid.

Men inte bara brist på barnomsorg hindrar kvinnor att jobba. Kvinnor hindras också när offentlig service brister på andra sätt, t.ex. genom otillräcklig kvalitet på fritidshemmet eller i äldreomsorgen. Fackförbundet Kommunal räknar  med att cirka 100 000 kvinnor arbetar deltid för att bättre kunna ta hand om sina anhöriga. (”Hänger din mammas trygghet på dig?”)

Ett stort hinder för kvinnor som vill utöka sitt arbetsutbud är också att de nekas jobb på heltid. Deltid har blivit norm på en stor del av kvinnors arbetsmarknad. Men Moderaterna vill inte lagstifta om rätt till heltidsjobb. Istället har man försämrat villkoren för alla dem, som är arbetslösa på deltid. Som bland andra TCO noterar är detta till skada för arbetslinjen.

Ett ytterligare hinder för kvinnor som vill jobba mer, är slutligen att män i Sverige inte tar ansvar för sin del av barnomsorg och hemarbete. Det kan vi påverka, genom att gå vidare mot en individualiserad föräldraförsäkring. Men här säger Moderaterna stopp. Två vikta månader för vardera föräldern har redan markant ökat mäns uttag. Både LO och TCO kräver att regeringen snarast viker fyra månader. Med Moderaterna väljer istället en jämställdhetsbonus, som hittills inte har haft effekt.

En av de få reformer som Moderaterna har drivit igenom, i syfte att öka kvinnors arbetsutbud och jämställdheten, är rut-reformen. Vad har den då betytt?

Fackförbundet Unionen visar i en aktuell rapport att Rut-avdraget används främst av löntagare med över 50 000 kronor i inkomst. Rut-avdraget innebär alltså en överföring från löntagare med låg inkomst till löntagare med hög inkomst. I Skatteverkets undersökning Om Rut och Rot och vitt och svart (2011), noterar man därtill att nästan hälften av de heltidsarbetande som använde Rut år 2012 redan arbetade mer än heltid. Rut-avdraget fungerar alltså i hög grad som ett stöd för övertidsarbete; inte som ett stöd för de tusentals och åter tusentals kvinnor som står utanför arbetsmarknaden eller som saknar heltidsjobb.

Samtidigt innebär Rut-avdraget att tjänster, som tidigare har utgjort en del av den generella välfärdspolitiken, blir ett nytt slags, selektiva välfärdsförmåner.

Ett exempel är pensionärers behov av hemtjänst. Allt fler pensionärer använder rut-avdrag istället för den kommunala hemtjänst, som kommer allt färre pensionärer till del. Före krisen på 1990-talet var städning en självklar service till äldre i de flesta kommuner, oberoende av den enskildes inkomst. Nu använder pensionärer med bättre inkomst rut-avdrag, medan de, som saknar ekonomiska resurser, får städa själva eller söka hjälp hos anhöriga – ofta döttrar.

På liknande sätt har rut-avdrag blivit ett komplement till en skola och barnomsorg, som inte tillgodoser de behov och krav som vissa familjer har. När grupperna på förskolan eller fritids växer sig allt större, då kan den som har råd betala barnpassning själv, med rut-avdrag. När skolan inte är bra nog, kan den som har råd köpa läxhjälp, med rut-avdrag.

En välfärdspolitik som bara gynnar vissa grupper medan andra får vara utan service, uppfattas av många med rätta som orättfärdig. Men denna typ av välfärdspolitik är inte bara orättfärdig. Den riskerar att bryta sönder den starka sammanhållna välfärd, av hög kvalitet och lika för alla, som har lagt grunden för den höga betalningsvilja, som har gjort välfärdssamhället möjligt.

När de mest välbeställda föräldrarna inte längre använder fritids, minskar deras intresse för att upprätthålla kvaliteten i den gemensamma välfärden, och deras vilja att betala. Detsamma med pensionärerna. Varför ska man betala skatt för gemensam hemstjänst, om man själv betalar själv, med skatteavdrag?

Frågan om rut-avdrag förminskas ofta till en debatt om synen på städning. Ska man städa själv eller ej?

Men frågan är mycket större och viktigare än så. Ett system där familjer köper städning för att underlätta vardagen, också med en subvention, tror jag kan fungera väl, om det sker inom ramen för ett samhällsprojekt, där jämlikhet, solidaritet och ömsesidig respekt utgör grunden. Men när det sker i ett samhälle, där ojämlikheten växer och rut-avdragen därmed blir ett uttryck för ett nytt, klassuppdelat samhälle, då rör vi oss åt fel håll.

11 kommentarer

Filed under Jämställdhet