Full sysselsättning ska vara det övergripande målet för socialdemokratisk politik. Det är budskapet från Stefan Löfven, som idag presenterar detta förslag inför Socialdemokraternas partikongress.
”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater ska vidta de åtgärder som krävs och söka de allianser som är nödvändiga för att bryta arbetslösheten och få fler människor i arbete.”
Löfven föreslår också att kongressen ska sätta ett särskilt mål för kvinnojobben. Idag har färre kvinnor än män ett jobb. Bland män i åldern 15-74 år var sysselsättningsgraden år 2012 70 procent men bland kvinnor bara 66 procent (AKU). Detta sysselsättningsgap mellan kvinnor och män ska slutas. Kvinnor ska ha lika hög sysselsättningsgrad som män.
Det är välkommet med dessa tydliga mål för sysselsättningen!
Inte minst gläds jag över att Löfven lyfter fram kvinnojobben. Svensk jämställdhetspolitik bygger på kvinnors förvärvsarbete. Det är förvärvsarbetet som ger trygghet vid barnafödande och föräldraskap och som möjliggör för kvinnor att forma sina eget liv, oberoende av civilstatus eller samhällsklass. 20 år av hög arbetslöshet har steg för steg eroderat den jämställda svenska samhällsmodellen, i takt med att allt fler kvinnor helt förnekas ett jobb eller bara får chans att arbeta deltid. Det är hög tid för åtgärder!
Är då full sysselsättning verkligen möjlig? Ja, historien visar att en politik för full sysselsättning är möjlig, om man verkligen är beredd att sätta sysselsättningen främst i den ekonomiska politiken.
Full sysselsättning var fram till 1991 det främsta målet för socialdemokratisk politik. Detta gav också avtryck i arbetslöshetstalen. Under decennierna fram till 1990 gick arbetslösheten i Sverige endast i undantagsfall över 3 procent. Därefter drabbades Sverige av massarbetslöshet, som följd av ekonomisk kris, och inflationsmålet blev vägledande för politiken. Sedan dess har massarbetslösheten varit närmast permanent. Sverige har blivit ”ett land som alla andra” som statsvetaren Johannes Lindvall sammanfattar saken (i boken Ett land som alla andra. Från full sysselsättning till massarbetslöshet).
Johannes Lindvals bok är väl värd att läsa. Lindvall menar att Sverige fram till 1990 var ett annorlunda land, främst därför att det då fanns en politisk kultur som präglades av en stark tilltro till politikens möjligheter att lösa sociala problem. För att värna den svenska, jämlika samhällsmodellen var full sysselsättning nödvändig, och den ekonomiska politiken anpassades efter detta – även om det krävde radikal omprövning av verktygen.
Jag hoppas att vi Socialdemokrater, när vi nu återigen tydligt sätter full sysselsättning som mål, också ska kunna återerövra denna tilltro till politikens möjligheter. Politik kan göra skillnad!
Lena Sommestad 
Brännande ämne och lätt att uttala sig i allmänna termer , men det är vägvalet som är viktigt och det sägs det intet om. Det kan tyckas förmätet
men jag vill rekommendera S ledarna att läsa Mats Alvessons bok ”tomhetens triumf” innan man går till verket .
Varför lyckas jag inte jubla över detta? För att själva uttrycket ”skapandet av fler jobb” vittnar om en konstig syn på arbete. Halva befolkningen gräver en grop som den andra halvan får fylla igen. Ingenting blir för skadligt och/eller onödigt för att motiveras med att det ”skapar jobb”.
Så har vi jämställdheten. Stefan Löfven oroar sig tydligen, precis som Anders Borg, över att kvinnor arbetar för lite (se Borgs julbetraktelse i Sydsvenskan häromåret). Är det verkligen ”bara” att 66 procent av kvinnorna mellan 15 och 74 år (sic!) har ett betalt arbete, vid sidan av allt det obetalda? Är det inte ett väldigt konstigt åldersintervall? Varför ska jämställdhet alltid tolkas som att kvinnor bör bli mer lika män och inte tvärtom, vilket skulle vara mycket bättre för alla och inte minst för jordens framtid?
Lena har naturligtvis rätt i att en egen försörjning är förutsättningen för kvinnors frihet och trygghet. Ganska långt fram i tiden, under en stor del av socialdemokraternas regeringstid, ansågs vi ha full sysselsättning om männen hade jobb (”alla som är fullt normala å huvudets och kroppens vägnar”, som Sträng uttryckte det). Att den inställningen har förändrats är ett stort framsteg, och i dag finns det inget parti som vill ha tillbaka hemmafruidealet.
Men ändå: det var inte den gröna färgen… (eller röda). För sjuttiotalets kvinnorörelse, som kämpade för kvinnors rätt till arbete, var det självklart att det inte handlade om att fördubbla genomsnittsfamiljens arbetstid. Om alla deltar i arbetslivet måste arbetstiden naturligtvis kunna förkortas. ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetstid” – den geniala ramsan var det faktiskt en medlem av socialdemokratiska kvinnoförbundet som skapade. Men trots en enormt ökad produktivitet inom varuproduktionen och trots att alla vuxna numera anses höra till ”arbetskraften” (även om alla dessvärre inte har arbete) har arbetsdagen förblivit oförändrat lång, och en förändring verkar inte längre finnas med ens bland utopierna.
Inte konstigt att man ser som sitt främsta mål att ”skapa jobb”.
Du har en viktig poäng Inga-Lisa. När alla jobbar måste det finnas plats för arbetstidsförkortning. Problemet idag är att utvecklingen har drivits långt, långt åt fel håll. Hög arbetslöshet i kombination osäkra arbetsvillkor, påtvingad deltid och påtvingad övertid.
Man kan tala om att skapa jobb, men också om att finansiera de jobb so det finns en stor efterfrågan på – som jobb i vård och omsorg. Själv är jag övertygad om att full sysselsättning är ett avgörande steg för att kunna ställa de övriga kraven, som kortare arbetstid och bättre arbetsvillkor. Idag är arbetstagarna och facken svagare än någonsin – och så blir det i ett samhälle med permanent hög arbetslöshet.
Ping: Jobben som utgångspunkt för alla politiska förslag « Görans tankar och bagateller