I veckan skriver jag i ETC Malmö. Temat är statsministrar, och deras chans att göra skillnad.
Kan Stefan Löfven, när han vinner valet, bli historisk?
Ja, kanske, om han vågar göra som Per-Albin Hansson: lägga om den ekonomiska politiken, i kvinnors intresse.
I min bokhylla står en kartong med 22 blå pocketböcker: Sveriges statsministrar under 100 år, från Bonniers. Det är 22 tunna böcker om 22 män, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt.
Det är spännande böcker. Men de ger också en bitter eftersmak, åtminstone för en feminist. Varför denna långa radda kostymklädda män? Var finns kvinnorna i politiken? Av nio socialdemokratiska partiledare har bara en varit kvinna, Mona Sahlin. Och hon blev inte statsminister.
Men det finns förstås ett annat perspektiv på svensk politisk historia, som också är viktigt: politikens innehåll.
SOM SOCIALDEMOKRAT OCH FEMINIST kan jag trots allt känna mig stolt över en historia av socialdemokratisk kvinnopolitik, i en värld av män:
Per-Albin Hansson var mannen som genomförde 1930-talets kvinnoreformer, från moderskapsförsäkring till gift kvinnas rätt till arbete.
Tage Erlander var statsminister under de stora sociala reformernas epok, med barnbidrag, sjukförsäkring, tjänstepension och bostadsreformer.
Olof Palme tog på 1970-talet täten för världens mest radikala jämställdhetspolitik, med särbeskattning, fri abort, föräldraförsäkring och daghem.
Ingvar Carlsson förnyade familjepolitiken och släppte fram ”varannan damernas”.
MEN SEDAN? INTE MYCKET. Göran Persson sa ja till en sexköpslag. Sedan satte han stopp för en fullt individualiserad föräldraförsäkring. Idag har debatten tystnat om de en gång så stora, familjepolitiska frågorna.
Nu längtar jag efter en statsminister (S) som återför kvinnofrågorna till politikens huvudfåra. Det blir förstås en man, nummer 23, Stefan Löfven. Men kanske början till något nytt?
Jag tror att Stefan Löfven har en historisk chans, inte olik den som en gång öppnades för folkhemmets största designer, Per-Albin Hansson. Marknadsliberalismen har tappat sin lyskraft i den globala krisens spår. Tiden öppnas för nya idéer och ny politik.
– Mesta möjliga marknad, minsta möjliga stat! hävdade en gång 1920-talets liberaler, tills depressionen slog deras värld i spillror.
– Satsa på jobben, välfärden, barnen! blev arbetarrörelsens svar. Full sysselsättning! Befolkningspolitik! Social trygghet!
Patriarken Per-Albin Hansson, med cigarren i hand, är knappast sinnebilden för feministiska framsteg. Men hans politik blev ett genombrott för kvinnorna. När tillväxtpolitik förvandlas till en fråga om investeringar i barn, välfärd och hälsa, då blir kvinnors intressen ett samhällsintresse. I skuggan av Per-Albin Hansson verkade den tidens stora feminister: Alva Myrdal, Eva Wigforss, Karin Kock. De lanserade principer för den jämställda välfärdsstat, som till sist blev lag och verklighet med 1970-talets radikala reformer.
SEDAN 1970-TALET HAR INGA stora framsteg gjorts i den svenska, jämställda välfärdsmodellen. Men om Stefan Löfven tar chansen kan han gå till historien. Han kan skriva det nya framgångsrika kapitlet i svensk historia: kapitlet om hur en djärv välfärdspolitik, med kvinnors intressen i centrum, ger Socialdemokraterna Framtidspartiet dess nya skördetid.
Sällan har den som vill kunnat göra mer skillnad med progressiv politik. Ojämlikheten i Sverige växer, liksom fattigdomen bland kvinnor och barn. Ojämställda livsvillkor begränsar kvinnors liv och möjligheter. Kvinnor har högre utbildning än män och jobbar lika mycket, men har bara 70 procent av mäns inkomst.
Vågar vår blivande statsminister nummer 23, Stefan Löfven, göra som statsminister nummer 13, Per-Albin Hansson: prioritera jobb och välfärd framför liberal ekonomisk doktrin?
Bildmontage från Aftonbladet.
Lena Sommestad 
Finns det några tecken på att det kommer att bli så?
En individuell förädraförsäkring skulle med stor säkerhet minska den s k statistiska könsbaserade lönediskrimineringen påtagligt, och därmed rimligen minska löneskillnaderna ganska mycket.
Tycker dock avslutningen är lite taskig där du antyder att Löfven skulle kunna tänkas prioritera en ”liberal ekonomisk doktrin” framför ”jobb och välfärd”.
Det är naturligtvis i och för sig sant att socialdemokratisk ekonomisk politik från Palmes dagar till idag kan beskrivas som socialliberal (i meningen att man i praktiken utgår från ett system med frihandel, låga eller inga tullar, ett ganska oreglerat näringsliv, samt en stor offentlig sektor och ett utbyggt välfärdssystem), men att antyda att det finns socialdemokratiska partiledare som inte sätter jobb och välfärd före vilken doktrin som helst tycker jag är billig retorik som riskerar att generera onödig splittring.
Tack Olof för kommentar!
Jag tror att många reagerar som du. Därför ger jag här ett lite längre svar.
Inom arbetarrörelsen ses nyliberalism ofta som ett pejorativt begrepp. Därför är det kontroversiellt att säga att socialdemokrater tar ställning för nyliberala idéer eller – som här – att ställa frågor om viljan att ändra den ekonomisk-politiska linjen.
Men inte desto mindre, hävdar jag, är det ett empiriskt faktum att såväl alliansregeringen som Socialdemokraterna står bakom det (ny)liberala ekonomiska paradigm, som har dominerat västvärldens ekonomiska institutioner sedan 1980-talet.
Låt mig utveckla mitt svar så här:
När det gäller ekonomisk politik har jobben alltid haft högsta prioritet för socialdemokrater. Men som jag noterar i min krönika har socialdemokratiska partiledare under olika tider drivit socialdemokratisk jobbpolitik under mycket olika villkor. Nivån på arbetslösheten har också skiftat över tid. De svårigheter som Per-Albin Hansson och Stefan Löfven möte på 1920-talet och 2010-talet är av en annan art än de problem som möter Palme eller Erlander under Sveriges gyllene decennier. Detta, i sin tur, gör utmaningarna annorlunda. För Hansson och Löfven, som leder Socialdemokraterna i en tid av kris och uppbrott, räcker det inte att driva bästa möjliga politik inom givna ramar. Också ramarna måste sättas ifråga.
Idag är hela det globala monetära systemet uppbyggt på ekonomisk teori, som i doktrinhistoriska sammanhang brukar betecknas just som LUBERAL. Detsamma gäller EU:s och Sveriges ekonomisk-politiska regelverk. Grunden för dessa system är idén om att marknader i grunden är effektiva och inte kräver någon statlig intervention för att upprätthålla efterfrågan. Kännetecknande är också fria kapitalrörelser, över gränser.
Dagens liberala, ekonomisk-politiska institutioner började ta form under 1980-talet. Det intressanta, ur historiskt synpunkt, är att de bygger på i stort sett samma liberala idéer som låg till grund för de monetära system, som präglade världen och Europa under 1920-talet, dvs. när Per-Albin tillträdde. Då precis som nu trodde man på effektiva marknader och fria kapitalrörelser. Den tidens dominerande valutasystem, guldmyntfoten, har som system också grundläggande likheter med dagens eurosystem. Nationella valutor binds till varandra enligt fasta växelkurser som inte kan ändras .
Det intressanta med Sverige under Per-Albins tid var att man vågade bryta med de rådande liberala ekonomiska institutionerna, när det visade sig att den inte längre fungerade på grund av en dramatisk kris i världsekonomin och fallande efterfrågan. Sverige var ett av de första länderna som lämnade guldmyntfoten. Tidigare starka doktriner i den ekonomiska politiken omprövades, när full sysselsättning inte kunde nås inom rådande ramverk.
Min poäng är att Stefan Löfven liksom Per-Albin Hansson tar över ordförandeskapet i Socialdemokraterna en tid, då debatten hårdnar om den liberala ekonomiska politikens begränsningar och problem. Det innebär ett särskilt ansvar.
Ett viktigt faktum som dagens socialdemokrater måste beakta, i historiens ljus, är att liberalt utformade ekonomisk-politiska institutioner har visat sig fungera bäst i tider av ekonomisk expansion. Då har efterfrågan varit hög och finansmarknaderna har blomstrat (om än med återkommande spekulationskriser). Monetära system med anpassning via prisnivån (som guldmyntfot och euroystem) har i denna situation också fungerat hyggligt, genom att de inte har utsatts för några stora påfrestningar. När ekonomin expanderar kan prisnivån i alla länder öka – om än i olika takt. När krisen kommer och efterfrågan faller blir läget ett annat: då riskerar samhällsekonomin att hamna i en nedåtgående spiral, som förstärks när priser och löner pressas. Arbetslösheten växer och befästs.
För att summera:
Jag menar att den som vill prioritera välfärd och jobb i dagens Sverige, där massarbetslösheten har bitit sig fast och svensk ekonomi hotas av en eurozon i kris, måste våga utmana liberal ekonomisk doktrin.
Sverige under Per-Albin är ett intressant exempel på ett land, som just genom att ifrågasätta rådande ekonomiska doktriner kunde lägga grund för tillväxt och välfärd. Sverige under Stefan Löfven kan bli ett lika intressant exempel.
Mycket bra förtydligande av Lena ovan. Tyvärr vågar jag inte ställa större förhoppningar på att Stefan Löfvén skall agera lika radikalt som Per Albin på sin tid. Av vad man sett hittills verkar han (och många med honom i S-ledningen) i stort sett ha anammat den nyliberala eller om man så vill borgerliga världsbilden. Taktiken tycks vara att lägga sig bara snäppet till vänster om Alliansen och därmed utesluta möjligheterna till de genomgripande kursförändringar som är nödvändiga för att skapa drägligare förhållanden för de snabbt växande grupper av lågavlönade, arbetslösa och sjuka som i dag tvingas leva på eller under marginalen
Tack för detta!
Vi får hoppas att det stämmer för majoriteten av kvinnor, barn och män.
Men en del kvinnor skrämmer mig mer än flertalet män. Ta till exempel den högsta ansvariga politikern i Region Skåne moderaten Pia Kinhult. Hennes motto är ” Frihandel och kapitalism”. Hur hon kopplar det till sjukvård skulle vara intressant att veta.
På hennes blogg kan man se att kvalitet är mycket lågt värderat i hennes värld. Där har hon rensat bort alla å, ö och ö i rubrikerna.
Där kan man läsa att ”Vi stta Skne p vrldskartan!” (http://kinhult.se/)
Så då får man förstå att ”småsaker” som inställda canceroperationer, sjuksköterskors massuppsägningar och läkarstuderandes hot om strejk bara är ”tidningsankor”.
Skulle Reinfeldt gärna se Pia Kinhult som socialminister efter Hägglund?
Tack för förtydligande Lena!
Jag anser att man om möjligt bör undvika att använda pejorativa begrepp i allmänhet, och ännu mer allmänt försöka undvika ett rubricerande av andras tillhörighet som de inte skulle vilja använda själva. Inom socialdemokrativ skulle jag därför önska att begrepp som traditionalist, gråsosse, betongsosse, planekonomifalang, högersosse, nyliberal etc undviks, förutom i de fall personen i fråga skulle kunna tänka sig att använda rubriceringen av sig själv.
När det gäller just begreppet nyliberal så är det ju mycket få totalt sett som skulle vilja använda detta begrepp om sig själv, och därmed anse att det står för något positivt, och jag känner inte till någon sådan socialdemokrat.
Jag tror också att detta ständiga rubriksättande i negativa ordalag av de som man står för en delvis annorlunda inriktning inom sitt parti riskerar att skapa onödig splittring, och ibland t o m skymmer den mycket viktigare bakomliggande sakdiskussionen.
Jag tror att du har rätt i att stora delar av vänsterrörelsen omprövat sin världsbild sedan murens fall, och i vissa fall lite tidigare, vilket lett till att det av många (inkl mig) i grunden inte anses finnas något realistiskt alternativ till ett system som det som vi har i Sverige och andra västdemokratier. I denna mening finns f o m mitten av 80-talet eller så ett ekonomiskt paradigm som är betydligt mindre omstritt än det var tidigare.
Denna situation kan naturligtvis komma att ändras, och oavsett tycker jag att det är bra om de som har en annan uppfattning argumenterar för varför man tycker så så klart och tydligt som möjligt.
När det gäller växelkurssystemet inom EU så är jag av i grunden samma uppfattning som du, tror jag. Jag är i alla fall mycket skeptisk till EMU, bl a till följd av det enorma resursslöseri och mänskligt lidande helt i onödan som arbetslöshetssiffror på långt över 20% i t ex Spanien ger upphov till, och som jag skulle vilja påstå till stor del är en följd av felvärderade valutor. Min bild är därför att man bör försöka utforska olika sätt på vilket EMU kan upplösas, alternativt delas upp.
Däremot tycker jag inte att man kan säga att fria växelkurser, som vi har i Sverige där de ju faktiskt bestäms helt av marknaden, är mindre liberalt än EMU, där ju politiker bestämt att växelkurserna inom EMU skall hållas konstanta. Den viktiga frågan som diskuteras alldeles för lite är vilken väg som bör tas, och som Sverige bör stödja, inte om de som är EMU-förespråkare är höger, vänster, socialister eller nyliberaler!
Avslutningsvis håller jag ändå med dig om att det självklart finns en viktig höger-vänster-diskussion inom S, och att ett S utan ett tydligt rättviseperspektiv blir ganska överflödigt (jag tror i alla fall att vi är eniga om detta, även om du inte skriver det ovan). Dock tror jag alltså personligen att det är bättre att så långt som möjligt fokusera på sakfrågor än på etikettering (särskilt inom partiet).
Självklart måste Löfven våga utmana liberal ekonomisk doktrin, liksom alla andra doktriner. Att våga detta innebär dock inte att det finns några enkla sanningar att hålla sig till. När det gäller att försöka förstå hur världen fungerar är det min övertygelse att detta görs bäst utan ideologiska eller doktrinära skygglappar, oavsett namnen på dessa.
Den förra S-regeringen konstaterade i en utredning att det är kvinnor som hindrar männen att ta ut en jämställd föräldraledighet. Men det visste nog många. Varför inte gå på det spåret och förändra deras inställning?
http://www.dn.se/nyheter/politik/kvinnor-hindrar-pappaledighet
Hur än våra regelverk ser ut, så påverkar de våra värderingar. Dagens värderingar befäster traditionella roller hos båda kvinnor och män. En förändrad föräldraförsäkring, med större rättigheter för pappa, skulle istället utmana dagens roller. Också kvinnor måste förändra sitt sätt att leva om vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Mäns rättigheter måste respekteras och män ges en chans att utveckla sig som pappor.
För att kvinnor ska bli mer positiva till att papporna tar ledigt behövs dock även andra förändringar, inte minst när det gäller kvinnors löner och ställning på arbetsmarknaden. Ju lägre lön kvinnor har, desto längre stannar de hemma. Om vi ska tala om ekonomiska incitament så handlar det alltså mindre att ge morötter till papporna, och mer om att ge kvinnor bättre löner.
Tack för din intressanta kommentar.
Vi är eniga om mycket. Om flytande växelkurs, dock: Visst gör flytande växelkurs valutan till en vara på marknaden, men om vi överhuvudtaget vill ha öppna gränder för kapitalet är flytande växelkurs det sätt som fungerar bäst.
Till slut kanske vi egentligen handlar i en fråga om hur vi bäst driver en dialog med varandra. Du förordar ett förhållningssätt där man undviker att placera varandra i kategorier med beteckningar, som den tilltalade inte gillar. Jag tror att du har rätt i att detta många gånger är klokt. När vi kategoriserar varandra finns det en risk att konflikter trappas upp så att det inte blir någon dialog alls.
Likväl finns också bland dagens socialdemokrater ett problem som handlar om inkonsekvens och otydlighet, inte minst när det gäller ideologiska ställningstaganden. Det gör att jag ibland tycker att vi måste kunna tala klarspråk och använda begrepp som har ett tydligt innehåll.
När jag som ung student kom till institutionen för ekonomisk historia i Uppsala, under den tidiga 1980-talet då radikalismens vindar ännu blåste, då förvånades jag över att man i ämnet ekonomisk historia kunde tala om KAPITALISM som ett vetenskapligt begrepp, något som i ett sammanfattande ord refererade till en viss typ av ekonomisk ordning.
Om vi som Socialdemokrater idag ska kunna diskutera möjligheten av förändringar i den ekonomiska politiken, idag, då tror jag att vi i ekonomisk-historisk tradition måste våga tala om att det finns olika typer av ekonomiska system, och att det kan vara praktiskt att referera till dem med sammanfattande begrepp. Om vi kallar vår tids rådande kapitalistiska ordning för en nyliberalt strukturerad kapitalistisk ordning eller något annat kan göra detsamma; huvudsaken är att vi begriper de principer som det bygger på, och att vi inser vårt ansvar för att diskutera och ifrågasätta den historiska ordning som just nu råder. Hela idén med demokratin är att de institutioner och lagar som vi lever under, ska kunna förändras.
Ping: Återigen uppdagas allvarliga rättssäkerhetsbrister i sjukförsäkringen… | LO Bloggen