Vi lever i en tid, som borde väcka lust och engagemang för politik. Orättvisorna växer. Finanskrisen ställer gamla sanningar på ända. Klimatkrisen djupnar. Nya ekonomiska stormakter träder fram. Sällan har samhällsfrågorna varit mer utmanande än nu, och sällan har möjligheten att lansera nya idéer varit större.
Ändå möter jag allt oftare något annat, när jag till vardags talar politik med vänner och kolleger från tidigare yrkesliv.
Jag möter en uppgivenhet inför politiken. Jag möter människor som under hela sitt liv har varit engagerade i progressiv samhällsdebatt, i kunskapsutveckling och utredningsuppdrag, i forskning och samhällsnyttigt yrkesarbete, och som uppriktigt förklarar att de knappast längre förmår att intressera sig för politik. ”Faktum är att jag inte orkar bry mig längre…”
Vad förklarar denna uppgivenhet?
Jag tror att ett viktigt skäl kan vara att politiken i Sverige idag saknar tillräckligt tydliga huvudalternativ. Svensk politik framstår för de flesta inte längre som en kamp mellan olika värderingar och samhällsmodeller. Den framstår istället som ett politiskt spel, ett spel om kompetens och regeringsduglighet.
Vi kan förstås alla peka på skillnader i strategi och program, partier emellan. För oss som dagligdags arbetar i politiken är skillnaderna tydliga.
Problemet, menar jag, är att själva basen – synen på samhällsekonomin och dess mekanismer – ofta framstår som i grunden densamma. Om synen på finanspolitik, penningpolitik och europapolitik inte skiljer sig åt på några väsentliga punkter, var finns då den ideologiska spänning, som kan inspirera och engagera en progressiv väljare? Och om skattenivån blir ungefär densamma oavsett vem som vinner valet, och om vinst i välfärden ska bestå vid ett maktskifte, var finns då det framtidsalternativ, som gör verklig skillnad?
Samtidigt tror jag att många av mina vänners uppgivenhet inte bara bottnar i en trötthet inför politikens grå nyanser – bristen på tillräckligt tydliga alternativ. Den bottnar också i en trötthet inför en samhällsutveckling, som inte längre ger professionella grupper ansvar och utrymme.
Professionella inom hela den offentliga sektorn, från förskola till vård, universitet och offentlig förvaltning har under 20 års tid fått se sina verksamheter effektiviseras, privatiseras och omregleras. Många har upplevt hur professionell status och frihet har beskurits, i takt med att new public management har ersatt professionernas ansvar med målstyrning, utvärdering och kontroll.
Den tid och den kraft som en gång fanns för visionärt och politiskt arbete, har för många gått förlorad. Det är inte bara svårare än förr att känna engagemang för politiken. Det är också svårare än förr att orka mer än vardagsstriderna i det egna yrket och den egna verksamheten.
I detta läge blir jag verkligen orolig när vi som politiker möter professionella grupper med nya förslag på hur de ska styras och kontrolleras. Här finns ju många av våra bästa allierade och samtalspartners. Hur kan vi stötta de professionella i deras samhällsengagemang? Hur kan vi återföra mer av makten över arbetet till dem som utför det? Hur kan vi som politiker och engagerade professionella komma närmare varandra?
Jag tror att Socialdemokratin har en enorm potential i väljargrupper, som brukar räknas som medelklass. Många i dagens svenska medelklass hör till den första generation högre utbildade. Många bärs av starka socialdemokratiska värderingar. Men om Socialdemokraterna ska lyckas vinna deras hjärtan krävs mer än framtidsinriktning, regeringskompetens och goda förslag. Det krävs en politik som väcker tron på att verklig samhällsförändring är möjlig.
För om inte politik kan skapa verklig skillnad, vem bryr sig?
Problemen med ett arbetsliv präglat av alltmer krav och kontroll diskuteras idag i SvD: M
inskat inflytande ökar stressen (Töres Teorell och Robert A Karasek). Värst har utvecklingen enligt artikelförfattarna varit inom vård- och skolverksamhet:
”Ökade krav” handlar om rationalisering, minskad bemanning och ökade tempokrav. ”Minskat inflytande över arbetet” handlar om att de anställda alltmera måste protokollföra det arbete de utför så att andra – som ofta inte är insatta i arbetsuppgifterna – kan kontrollera att de gör ”rätt”. Det antas att ”maximal effektivitet” skall uppstå när man skär ned och omorganiserar. Som instrument använder man hårt strukturerade behandlingsplaner inom vårdverksamhet och studieplaner för lärarna i skolan.
Hur ska väljare inom Sveriges många offentligfinansierade professioner kunna mobiliseras i socialdemokratiskt samhällsbyggande när många inte ens möter förtroende i sina yrkesroller?
I dagens DN påpekar Daniel Suhonen och Danny Kessel att en stor och komplicerad kontrollapparat kommer att krävas, om vinstintressen i välfärden ska begränsas inte genom krav på non-profit utan genom hårdare styrning och kontroll. En redan bekymmersam situation i svensk offentligfinansierad verksamhet riskerar därmed att förvärras.
I övrigt gläder jag mig i dagarna över en alltmer vital debatt om viktiga ekonomisk-politiska frågor, t.ex. i Arbetet, Dagens Arena och Ekonomistas.