Monthly Archives: februari 2013

Skärp kraven på lönekartläggning!

Skärmavbild 2013-02-27 kl. 08.54.40Företag har blivit allt sämre på att genomföra lönekartläggningar. Det rapporterar Dagens Industri, som refererar en ny undersökning från fackförbundet Unionen (Företag struntar i lönekartläggning). Under 2008 hade mer än hälften av arbetsplatserna årliga lönekartläggningar. Idag är det knappt en av tre arbetsplatser som genomför lönekartläggningar varje år.

Regeringen valde att år 2008 ändra Diskrimineringslagen så att företag inte längre behöver göra lönekartläggningar mer än vart tredje år.  Samtidigt begränsades kravet på lönekartläggning till arbetsplatser med 25 anställda eller fler (mot tidigare tio anställda eller fler).

Resultatet har alltså inte låtit vänta på sig. Så här sammanfattar Unionen läget:

Andelen årliga lönekartläggningar minskar för varje år sedan ändringarna i diskrimineringslagstiftningen… Lagändringen har alltså fått effekten att arbetsgivarna inte frivilligt åtar sig att fortsätta med de årliga lönekartläggningarna, trots att kartläggning är ett mycket effektivt verktyg för att identifiera och åtgärda osakliga löneskillnader samt att Diskrimineringsombudsmannen rekommen-derar att de genomförs årligen.

Jag hoppas att nyheten leder till eftertanke hos vår nya jämställdhetsminister, Maria Arnholm. I Svenska Dagbladet i lördags uppmanade jag Maria Arnholm och hennes kollega Erik Ullenhag att åter skärpa regelverket för lönekartläggningar (Stark opinion för skärpta regler om lönekartläggning). Maria Arnholm och Erik Ullenhag ser båda behovet av bättre lönekartläggning, men är inte beredda att ändra alliansens försämrade lagstiftning (Lönekartläggningen måste fungera bättre).

Mer om Unionens rapport här.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Lyft föräldraförsäkringen som prioritet i Framtidskontraktet!

Skärmavbild 2013-02-22 kl. 01.43.39Föräldraförsäkringen har skapat debatt och konflikt på flera socialdemokratiska partikongresser. Många ombud har under åren krävt ökad individualisering av föräldraförsäkringen, till gagn för barnen och jämställdheten. S-kvinnor har haft frågan som högsta prioritet. Men partiets ledning har stretat emot.

Inför årets partikongress är bilden en annan. Socialdemokraternas partistyrelse föreslår nu, i linje med 2009 års kongressbeslut, att föräldraförsäkringen i ett första steg ska delas i tre delar – en del för mamma, en del för pappa, och en del som kan tas ut av båda vårdnadshavarna.

Äntligen tar partiledningen alltså ställning för att driva vår tids största jämställdhetsreform. Det är hög tid, inte minst i ljuset av att frågan nu har förhalats i decennier. Redan 1974, när föräldraförsäkringen infördes, var idén att ledigheten skulle knytas till vardera föräldern. Nu har det gått 40 år, utan att idén om ett jämställt föräldraskap har blivit verklighet.

Partistyrelsens  förslag att i ett första steg ha en tredelad försäkring ligger väl  i linje med aktuella krav från både TCO och LO. Båda organisationerna vill att regeringen omgående viker ytterligare två månader i föräldraförsäkringen för vardera föräldern (till totalt fyra månader var).

Partistyrelsens förslag välkomnas också av SSU, S-studenter och S-kvinnor, som alla driver krav på en indivdualiserad föräldraförsäkring, och som alla också driver på för en fullt ut individualiserad föräldraförsäkring. S-kvinnors viktigaste prioritering är att Partikongressen slår fast att en tredelning av föräldraförsäkringen ska genomföras under nästa mandatperiod. Förändringsprocessen måste komma igång. Frågan har förhalats länge nog!

Men finns då en vilja i Socialdemokraterna att verkligen prioritera föräldraförsäkringen?

Stefan Löfven har i många sammanhang uttryckt ett starkt engagemang för föräldraförsäkringen, vilket bådar gott. Men som S-kvinnors ordförande är jag likväl bekymrad över att föräldraförsäkringen inte finns med som prioriterad fråga i det Framtidskontrakt, som partiet nyss har presenterat inför Partikongressen. Det faktum att en tredelad föräldraförsäkring inte nämns bland prioriteringarna väcker frågor inför framtiden, men det  innebär också att partiet – här och nu – missar en viktig chans att synas som ett trovärdigt, feministiskt parti.

Resultatet av att partiet inte tydligt lyfter hur vi vill utveckla föräldraförsäkringen kan vi tyvärr redan se i pressen, som idag (den 21 februari) rapporterar att föräldraförsäkrngen inte är en prioriterad fråga för Socialdemokraterna. DN (pappersupplagan)  skriver från onsdagens presskonferens att frågan om ökad kvotering i föräldraförsäkringen inte nämns  i Framtidskontraktet. Läsaren får bilden att partiordföranden inte vill ”kasta om villkoren för barnfamiljerna”.

Självklart gläds vi inom S-kvinnor över att det nu äntligen finns en grundläggande enighet i partiet om vägen framåt för föräldraförsäkringen: individualisering.  Men det krävs mer om föräldraförsäkringen ska bli en vinnarfråga för partiet: att vi tydligt och med kunskap och övertygelse argumenterar för varför reformen är så betydelsefull – för kvinnor, män och barn i Sverige. Här har Socialdemokraterna verklig chans att göra skillnad!

Skrivet: Här finns Framtidskontraktet. Löfven i Ekot mm. I  S-kvinnors tidning Morgonbris, nr 1, 2013, skriver jag med förbundssekreterare Susanne Andersson om varför föräldraförsäkringen är S-kvinnors stora fråga inför kongressen, ”Man, kvinna, barn – alla stärks av en individualiserad föräldraförsäkring”.

Skärmavbild 2013-02-22 kl. 01.22.56

10 kommentarer

Filed under Jämställdhet

”Jag bryr mig inte längre…”

Vi lever i en tid, som borde väcka lust och engagemang för politik. Orättvisorna växer. Finanskrisen ställer gamla sanningar på ända. Klimatkrisen djupnar. Nya ekonomiska stormakter träder fram. Sällan har samhällsfrågorna varit mer utmanande än nu, och sällan har möjligheten att lansera nya idéer varit större.

Ändå möter jag allt oftare något annat, när jag till vardags talar politik med vänner och  kolleger från tidigare yrkesliv.

Jag möter en uppgivenhet inför politiken. Jag möter människor som under hela sitt liv har varit engagerade i progressiv samhällsdebatt, i kunskapsutveckling och utredningsuppdrag, i forskning och samhällsnyttigt yrkesarbete, och som uppriktigt förklarar att de knappast längre förmår att intressera sig för politik. ”Faktum är att jag inte orkar bry mig längre…”

Vad förklarar denna uppgivenhet?

Jag tror att ett viktigt skäl kan vara att politiken i Sverige idag saknar tillräckligt tydliga huvudalternativ. Svensk politik framstår för de flesta inte längre som en kamp mellan olika värderingar och samhällsmodeller. Den framstår istället som ett politiskt spel, ett spel om kompetens och regeringsduglighet.

Vi kan förstås alla peka på skillnader i strategi och program, partier emellan. För oss som dagligdags arbetar i politiken är skillnaderna tydliga.

Problemet, menar jag, är att själva basen – synen på samhällsekonomin och dess mekanismer –  ofta framstår som i grunden densamma. Om synen på finanspolitik, penningpolitik och europapolitik inte skiljer sig åt på några väsentliga punkter, var finns då den ideologiska spänning, som kan inspirera och engagera en progressiv väljare? Och om skattenivån blir ungefär densamma oavsett vem som vinner valet, och om vinst i välfärden ska bestå vid ett maktskifte, var finns då det framtidsalternativ, som gör verklig skillnad?

Samtidigt tror jag att många av mina vänners uppgivenhet inte bara bottnar i en trötthet inför politikens grå nyanser – bristen på tillräckligt tydliga alternativ. Den bottnar också i en trötthet inför en samhällsutveckling, som inte längre ger professionella grupper ansvar och utrymme.

Professionella inom hela den offentliga sektorn, från förskola till vård, universitet och offentlig förvaltning har under 20 års tid fått se sina verksamheter effektiviseras, privatiseras och omregleras. Många har upplevt hur professionell status och frihet har beskurits, i takt med att new public management har ersatt professionernas ansvar med målstyrning, utvärdering och kontroll.

Den tid och den kraft som en gång fanns för visionärt och politiskt arbete, har för många gått förlorad. Det är inte bara svårare än förr att känna engagemang för politiken. Det är också svårare än förr att orka mer än vardagsstriderna i det egna yrket och den egna verksamheten.

I detta läge blir jag verkligen orolig när vi som politiker möter professionella grupper med nya förslag på hur de ska styras och kontrolleras. Här finns ju många av våra bästa allierade och samtalspartners. Hur kan vi stötta de professionella i deras samhällsengagemang? Hur kan vi återföra mer av makten över arbetet till dem som utför det? Hur kan vi som politiker och engagerade professionella komma närmare varandra?

Jag tror att Socialdemokratin har en enorm potential i väljargrupper, som brukar räknas som medelklass. Många i dagens svenska medelklass hör till den första generation högre utbildade. Många bärs av starka socialdemokratiska värderingar. Men om Socialdemokraterna ska lyckas vinna deras hjärtan krävs mer än framtidsinriktning, regeringskompetens och goda förslag. Det krävs en politik som väcker tron på att verklig samhällsförändring är möjlig.

För om inte politik kan skapa verklig skillnad, vem bryr sig?

Problemen med ett arbetsliv präglat av alltmer krav och kontroll diskuteras idag i SvD: M

inskat inflytande ökar stressen (Töres Teorell och Robert A Karasek). Värst har utvecklingen enligt artikelförfattarna varit inom vård- och skolverksamhet:

”Ökade krav” handlar om rationalisering, minskad bemanning och ökade tempokrav. ”Minskat inflytande över arbetet” handlar om att de anställda alltmera måste protokollföra det arbete de utför så att andra – som ofta inte är insatta i arbetsuppgifterna – kan kontrollera att de gör ”rätt”. Det antas att ”maximal effektivitet” skall uppstå när man skär ned och omorganiserar. Som instrument använder man hårt strukturerade behandlingsplaner inom vårdverksamhet och studieplaner för lärarna i skolan.

Hur ska väljare inom Sveriges många offentligfinansierade professioner kunna mobiliseras i socialdemokratiskt samhällsbyggande när många inte ens möter förtroende i sina yrkesroller?

I dagens DN påpekar Daniel Suhonen och Danny Kessel att en stor och komplicerad kontrollapparat kommer att krävas, om vinstintressen i välfärden ska begränsas inte genom krav på non-profit utan genom hårdare styrning och kontroll. En redan bekymmersam situation i svensk offentligfinansierad verksamhet riskerar därmed att förvärras.

I övrigt gläder jag mig i dagarna över en alltmer vital debatt om viktiga ekonomisk-politiska frågor, t.ex. i  ArbetetDagens Arena och Ekonomistas.

60 kommentarer

Filed under Demokrati, Ekonomi

Ta ansvar för orden

Jag känner mig lättad över att näthatet mot kvinnor nu äntligen  börjar få den uppmärksamhet det kräver (kommentarer till Uppdrag Granskning i SvD m fl). Anonymiteten på nätet river sönder det civiliserade samhällets tunna fernissa. I spannet från förnedring till hot kringskärs människors trygghet och frihet.

Jag tror att vi behöver tala mer om språket och dess makt, inte bara i dess mest extrema uttryck. Yttrandefriheten är ett av vårt samhälles främsta värden och fundament, men med denna frihet som utgångspunkt har vi också ansvar för hur vi använder orden.

Orden som är sagda finns där, och de skapar en ny verklighet. Ord kan främja kärlek, förståelse och kunskap, men ord kan också skapa vrede, rädsla och utanförskap. Ord kan förstärka och förvärra kvinnors underordning. Med orden vi väljer bygger vi framtidens samtal och samhälle.

Socialdemokraterna betonar vikten av att polisen prioriterar dessa frågor, se pressmeddelande.

25 kommentarer

Filed under Demokrati

Vapenexport ur kvinnoperspektiv. Vilken roll vill Sverige spela i världen?

Skärmavbild 2013-02-02 kl. 17.22.06Idag har jag deltagit i en spännande diskussion om svensk vapenexport (Export av krigsmateriel – viktig eller farlig? med rapport i Dalanytt). Socialdemokraternas partidistrikt i Dalarna hade bjudit in mig tillsammans med Peter Hultqvist, Gunnar Lassinanti,  K G Hammar och Jens Orback. Jag lärde mig mycket om såväl svensk försvarspolitik som den svenska vapenexportens historia och det fredsarbete som bedrivs inom Göteborgsinitiativet och Palmecentret.

Själv talade jag om fredsfrågan som kvinnofråga. Hur hänger fredsfrågan och kvinnofrågan ihop,  och hur driver vi feministisk fredspolitik i världen idag?

Jag talade också om vikten av att överbrygga klyftan mellan den realpolitiska verklighet, som jag och andra politiker möter i regering och riksdag,  och  den etiskt baserade, långsiktiga och visionära diskussion om icke-våldets principer som bär fredsrörelsen och kvinnorörelsen. Fredspolitiken har i alla tider mött motstånd. Dess företrädare har blivit marginaliserade och ifrågasatta. Inte minst därför behöver det socialdemokratiska partiet idag S-kvinnor och övriga sidoorganisationer, som driver frågan om fred och nedrustning framåt, bl.a. genom krav på att vapenexporten förbjuds.

Kan inte Sverige exportera fred och frihet till världen, istället för vapen? undrade en partikamrat i publiken, med kurdisk bakgrund. Han framhöll sin egen resa, från tron på vapnens makt till tron på ett annat slags konfliktlösning. Hur förändrar vi partiets politik i dessa frågor!?

Just detta är detta är också min önskan; att Sverige ska välja att spela en annan roll i världen. Sverige är idag världens största vapenexportör per capita. De står i strid med vår egen utrikespolitik, vår politik för global utveckling. Socialdemokraterna vinner valet och visar att vi kan göra skillnad i fredsfrågan. Låt oss göra det nya ”Framtidspartiet” till ett fredsparti!

Till sist skisserade jag några vägar framåt för en en socialdemokratisk säkerhetspolitik, som på ett bättre sätt än idag skulle kunna inbegripa också fredsrörelsens krav och bärande värderingar. Dessa punkter, som ska ses som  ettunderlag för fortsatt diskussion (och alltså inte uttrycker S-kvinnors officiella ståndpunkt) sammanfattas i bilden nedan:

Skärmavbild 2013-02-06 kl. 13.22.31

10 kommentarer

Filed under Fred och säkerhet