”Jag bryr mig inte längre…”

Vi lever i en tid, som borde väcka lust och engagemang för politik. Orättvisorna växer. Finanskrisen ställer gamla sanningar på ända. Klimatkrisen djupnar. Nya ekonomiska stormakter träder fram. Sällan har samhällsfrågorna varit mer utmanande än nu, och sällan har möjligheten att lansera nya idéer varit större.

Ändå möter jag allt oftare något annat, när jag till vardags talar politik med vänner och  kolleger från tidigare yrkesliv.

Jag möter en uppgivenhet inför politiken. Jag möter människor som under hela sitt liv har varit engagerade i progressiv samhällsdebatt, i kunskapsutveckling och utredningsuppdrag, i forskning och samhällsnyttigt yrkesarbete, och som uppriktigt förklarar att de knappast längre förmår att intressera sig för politik. ”Faktum är att jag inte orkar bry mig längre…”

Vad förklarar denna uppgivenhet?

Jag tror att ett viktigt skäl kan vara att politiken i Sverige idag saknar tillräckligt tydliga huvudalternativ. Svensk politik framstår för de flesta inte längre som en kamp mellan olika värderingar och samhällsmodeller. Den framstår istället som ett politiskt spel, ett spel om kompetens och regeringsduglighet.

Vi kan förstås alla peka på skillnader i strategi och program, partier emellan. För oss som dagligdags arbetar i politiken är skillnaderna tydliga.

Problemet, menar jag, är att själva basen – synen på samhällsekonomin och dess mekanismer –  ofta framstår som i grunden densamma. Om synen på finanspolitik, penningpolitik och europapolitik inte skiljer sig åt på några väsentliga punkter, var finns då den ideologiska spänning, som kan inspirera och engagera en progressiv väljare? Och om skattenivån blir ungefär densamma oavsett vem som vinner valet, och om vinst i välfärden ska bestå vid ett maktskifte, var finns då det framtidsalternativ, som gör verklig skillnad?

Samtidigt tror jag att många av mina vänners uppgivenhet inte bara bottnar i en trötthet inför politikens grå nyanser – bristen på tillräckligt tydliga alternativ. Den bottnar också i en trötthet inför en samhällsutveckling, som inte längre ger professionella grupper ansvar och utrymme.

Professionella inom hela den offentliga sektorn, från förskola till vård, universitet och offentlig förvaltning har under 20 års tid fått se sina verksamheter effektiviseras, privatiseras och omregleras. Många har upplevt hur professionell status och frihet har beskurits, i takt med att new public management har ersatt professionernas ansvar med målstyrning, utvärdering och kontroll.

Den tid och den kraft som en gång fanns för visionärt och politiskt arbete, har för många gått förlorad. Det är inte bara svårare än förr att känna engagemang för politiken. Det är också svårare än förr att orka mer än vardagsstriderna i det egna yrket och den egna verksamheten.

I detta läge blir jag verkligen orolig när vi som politiker möter professionella grupper med nya förslag på hur de ska styras och kontrolleras. Här finns ju många av våra bästa allierade och samtalspartners. Hur kan vi stötta de professionella i deras samhällsengagemang? Hur kan vi återföra mer av makten över arbetet till dem som utför det? Hur kan vi som politiker och engagerade professionella komma närmare varandra?

Jag tror att Socialdemokratin har en enorm potential i väljargrupper, som brukar räknas som medelklass. Många i dagens svenska medelklass hör till den första generation högre utbildade. Många bärs av starka socialdemokratiska värderingar. Men om Socialdemokraterna ska lyckas vinna deras hjärtan krävs mer än framtidsinriktning, regeringskompetens och goda förslag. Det krävs en politik som väcker tron på att verklig samhällsförändring är möjlig.

För om inte politik kan skapa verklig skillnad, vem bryr sig?

Problemen med ett arbetsliv präglat av alltmer krav och kontroll diskuteras idag i SvD: M

inskat inflytande ökar stressen (Töres Teorell och Robert A Karasek). Värst har utvecklingen enligt artikelförfattarna varit inom vård- och skolverksamhet:

”Ökade krav” handlar om rationalisering, minskad bemanning och ökade tempokrav. ”Minskat inflytande över arbetet” handlar om att de anställda alltmera måste protokollföra det arbete de utför så att andra – som ofta inte är insatta i arbetsuppgifterna – kan kontrollera att de gör ”rätt”. Det antas att ”maximal effektivitet” skall uppstå när man skär ned och omorganiserar. Som instrument använder man hårt strukturerade behandlingsplaner inom vårdverksamhet och studieplaner för lärarna i skolan.

Hur ska väljare inom Sveriges många offentligfinansierade professioner kunna mobiliseras i socialdemokratiskt samhällsbyggande när många inte ens möter förtroende i sina yrkesroller?

I dagens DN påpekar Daniel Suhonen och Danny Kessel att en stor och komplicerad kontrollapparat kommer att krävas, om vinstintressen i välfärden ska begränsas inte genom krav på non-profit utan genom hårdare styrning och kontroll. En redan bekymmersam situation i svensk offentligfinansierad verksamhet riskerar därmed att förvärras.

I övrigt gläder jag mig i dagarna över en alltmer vital debatt om viktiga ekonomisk-politiska frågor, t.ex. i  ArbetetDagens Arena och Ekonomistas.

Advertisements

60 kommentarer

Filed under Demokrati, Ekonomi

60 responses to “”Jag bryr mig inte längre…”

  1. Morgan S

    Tack Lena!
    Du sätter ord på min och andra personers uppgivenhet.

    Tror att du förstår att nästa kongress kommer bli den slutgiltiga vattendelaren för många fler än mig. Hoppas bara partiet inser samma sak.

    För mig krävs ett tydligt ideologiskt ställningstagande och en handsfast ideolofisk förankrad politik för att jag ens skall rösta framöver. Struntar helt enkelt i hela skiten och låter vem fan som helst sabba vårt samhälle annars, då jag inte orkar bry mig om olika nyanser av brunt.

    Kommer inte ens kunna rösta på andra partier som kan tänkas bli stödpartier till socialdemokraterna då det största partiet kommer sätta agendan. Saknar det största partiet annan ideologi än maktbegäret, företräder de inte sin historiska ideologiska inriktning, då saknar demokratin betydelse framöver. Så hemskt är det.

    Önskar dig dock lycka till i din oförtrutna kamp, men orkar ärligt talat själv inte delta längre, utan väntar istället med spänning på nästa kongress resultat.

    Kommer då studera varje motion, beslut och formulering i detalj. (Skönmässiga till intet förpliktande formuleringar gör sig inte besvär.)

    En tydlig kurs åt rätt håll annars hoppar jag definitivt av.

    Lycka till!

    • Bengt Nilsson, Järlåsa

      Jag känner också åt det hållet som du gör Morgan S. Jag tvivlar på att Stefan Löfven och Magdalena Anderssom med ledningskompani ändrar sina ”affärsplaner” angående Sveriges framtida utveckling mot en luddigt vinstberikande välfärd.
      Men däremot så finns det ingenting som hindrar att vi bildar ett nytt socialt demokratiskt parti förankrat i jämlikhet, solidaritet och en offentlig välfärd utvecklad i samarbete, inte i konkurrens!
      Och med Lena Sommestad som förslag till ordförande!

      Bengt Nilsson, klassisk sosse

      • Håller helt med Morgan och Bengt Nilsson. Diskussionen att starta ett nytt socialdemokratiskt parti som Bengt nämner är en utväg som ser mer och mer nödvändig ut, och resonemanget borde utökas till handlingsplan.
        Lena har gjort ovärderliga insatser när hon ständigt påvisat socialdemokraternas nära nog löjeväckande uppträdande i för samhället livsviktiga frågor.
        Har just läst om Platons ”staten” . Han talar om det livsnödvändiga att staten bygger på rättrådighet. Palme talade om rättfärdighet. Ser vi på samhället i dag må vi konstatera att dessa begrepp är bortsopade .från den politiska arenan och man blir förskräckt när man läser Platon, vi har under en lång tid låtit orättrådigheten lysa,.
        Jag är övertygad om att Lena skulle bli ett utomordentligt vapen i den nya kampen men att ständigt vänta på att under ska ske med det socialdemokratiska partiet är slöseri med tiden.

      • Marianne ohlin

        Ja, det tycker jag verkligen att vi gör och så får vi leta upp en finansminister med lika stor pedagogisk skicklighet som Gunnar Sträng hade på sin tid när han i TV rutan förklarade vart skattemedlen gick för Sveriges befolkning
        Marianne Bohlin medlem

  2. Kränkt

    Bara det att GP:s regering 2006 (innan borgarna kom till makten) tog bort livsviktig medicin ur högkostnadsskyddet (som inte finns generika till) talar sitt tydliga språk M och S är precis samma skrot och korn. S började lönesänkarbanan på 80-talet, gick med på att förstöra pensionerna mm mm. Nä nä här blir det ingen röstning på S nåt mer. Ni har skott er på mina mor och farföräldrar som var så dumma att rösta fram S. T.ex varför undantog ni er själva från ett pensionssystem som ni själva röstade igenom för att göra pensionärer fattiga.??????? Korruption kallas det, när man skor sig själv.

  3. Hej Lena,

    Jag håller inte helt med även om jag delar delar av analysen. Men det finns andra partier än moderaterna och Socialdemokraterna som har och kanske än mer har haft (men misslyckats med den strategin) en annan syn på ekonomi och till exempel moraliska frågor.

    Jag har själv förflutet inom både akademin och politiken. Den stora orsaken till min egen och andra jag diskuterat saken med är problemet att verkligen känna att man gör någon skillnad (och tillgång till tid att göra skillnad). Men om man utgår ifrån att man vill ta sig tid vad ska man göra då? Gå till kommunala möten där varken media eller medborgarna intresserar sig för vad som görs? Försöka göra utspel i media som om man har tur frontar med en bild av vad som görs men minimalt med analys så att frågan drunknar i bruset efter bara några dagar… för att när frågan kommer upp igen nästa gång mest troligt måste tas om från början igen… etc…

    Jag är övertygad om att fler val till exempel kommunalval och riksdagsval vid olika tidpunkter skulle vara en bra start… som det är nu känner knappt medborgarna till vilka de ledande oppositionspolitikerna i kommun och landsting är.

    sedan skulle det nog vara bra om partierna var flexiblare så det inte är viktigare att vara en ja sägande partinickare än att leverera kritisk analys och debatt…

  4. Kjell Arvedson

    Tack, Lena!
    Jag känner det precis som om du valt att beskriva mig i den här bloggtexten.
    Emellanåt träffar man på kloka, kunniga s-politiker även på högre nivå med ett äkta engagemang. Jag har nyligen haft den behagliga erfarenheten själv då jag haft anledning att luta mig mot s-landstingrådet Rikard Larsson i Skåne.
    Tyärr sker det inte tillräckligt ofta. Vanligare är möten med ytliga floskelmaskiner, som bemöter argument med klyschor. Dokument Inifråns ”Lönesänkarna” borde ha skramlat om rejält inom (s), Kjell-Olof Feldts svarslöshet inför frågan ”men har det fungerat då?” sade allt.
    Under snart 25 år har vi sett klyftorna öka, antalet uteliggare slå ständigt nya rekord, hålen i asfalten bli allt större och lyxbåtarna i marinorna bli allt lyxigare. Detta skulle, enligt doktrinen, vara nödvändigt för att bekämpa arbetslösheten och bibehålla förtroendet för socialdemokratin som ”ansvarsfulla”.
    Hur gick det med arbetslösheten? Hur har det gått med väljarstödet för (s)?
    Även som offentliganställd tjänsteman, gymnasielärare, känner jag igen mig i din beskrivning. I skolveksamheten är den totala antiintellektualismen som regerar. Uppenbart meningslösa låtsasåtgärder fyller arbetstiden. Den viktigaste mottagaren av mina arbetsinsatser tycks vara skolinspektionen, eleverna får jag ta hand om på tid som blir över. Förslag och ståndpunkter utan någon som helst förankring i vare sig vetenskap eller beprövad erfarenhet haglar från alla politiska partier, även mitt eget.
    Socialdemokrat kommer jag alltid att vara, de värderingarna sitter väldigt djupt. Frågan är om ens jag kommer att gitta släpa mig till valbåset om inget dramatiskt händer inom det parti som varit mitt i 40 år.

  5. Det där med klassiska sossar gillar jag!
    Så vi får väl se i mitten av april.

  6. Pingback: Pröva arbetasförmågan mot faktiska arbeten – inte mot teoretiska! | LO Bloggen

  7. Att människor inte längre bryr sig och känner en vanmakt i dagens samhälle, är inte så konstigt med tanke på det samhälle som politikerna skapat. Ett av dagens stora problem är hur vi ska kunna skapa meningsfulla arbetsplatser för alla dem som nu står utanför arbetsmarknaden. Speciellt allvarligt är det med den skyhöga ungdomsarbetslösheten. Kan vi inte lösa den står vi inför en snar katastrof. Idag hänvisar AF arbetssökande ungdomar till att söka jobb i Norge. Att som Alliansen ständigt upprepa sitt mantra om Arbetslinjen är ju snarast ett hån så länge det inte finns några arbeten att söka.
    Dessvärre ser jag idag inget parti som har någon lösning på hur nya arbetsplatser ska skapas för att ersätta dem som ständigt förloras inom främst tillverkningsindustrin. Hur många nya industrier skapas i dagens Sverige? Här i Småland har många kommuner anlagt stora välbelägna markområden för industrietablering. Tyvärr gapar de flesta av dessa områden idag helt tomma.

  8. Lennart Emilsson

    Ja du, Lena Sommerstad, vart är gamla Sverige på väg ? Är vi på väg att bli en kapitalistisk lydstat till USA ? Propagandan för att gå med i Nato ökar för varje dag.
    Är det någon politiker idag som vågar nämna ordet socialism. Kanske inte ens,solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Tänk, en gång hade vi en statsminister som sa sig vara en socialistisk demokrat.
    Det är som någon nämnde här tidigare och som jag skrivit förut, vi behöver ett nytt parti. Helst då ett parti som tar avstånd från allt våld, krig och vapenhandel, samt bygger på solidaritet och rättvisa. Vad ska en sån som jag annars rösta på ?
    Jag har varit socialdemokrat sen vaggan, men nu är jag helt vilsen kan inte rösta på ett parti som ställer sig bakom ett köp av nya Jas-plan för 120 miljarder, det är omöjligt. Du är vårt ljus i mörkret Lena, vi hoppas på dig…

  9. Inte heller jag tror att S kan ändra något. Alltför många inflytelserika personer i det partiet har ett egenintresse av privatiseringar och annat nallande i syltburken. Jag tror som John Ralston Saul att privatiseringspolitikens starkaste drivkraft är att offentliganställda chefer hellre vill leka kapitalister än vara grå byråkrater. Och såna finns det många av inom S.

    Men det finns ju andra möjligheter än partipolitiken? Den folkrörelsevåg som en gång gjorde Sverige till ett ganska bra land började ju inte där, den började i det som på 1820-talet lite yrvaket kallades ”associationstanken”. Partierna kom senare, när det fanns något att representera.

    Varför inte börja med att slita loss facket ur det förkvävande ”samhällsansvaret” dvs ansvaret inför marknaden och den internationella finansmaffian? Ta strid, åtminstone lika mycket som våra europeiska kolleger? Kan dom så kan väl vi?

  10. Kalle

    Så himla klokt skrivet alltså, jag läser det om och om igen och det är som att jag hör änglakörer i öronen. Hur känns det egentligen när massor av resurser läggs på att kontrollera att jag gör mitt jobb? Jag, som har gått en fyraårig utbildning? Som har gått igenom hela den vanliga anställningsprocessen och allt? När jag vet att dessa resurser hade kunnat användas till t ex större lokaler eller mer personal, som hade gett barnen i gruppen en lugnare tillvaro? Skolan och förskolan skall vara ett komplement till hemmet, så står det i vår skollag. En oas av lugn och kunskap, med nya lärdomar varje dag. Marknadsstyrning och nedbantning till varje pris har INTE dessa mål i fokus, bryr sig INTE om de barn som verksamheten är till för.

    Heja Lena! Du är så jävla oumbärlig, jag önskar att fler sa de saker som du säger.

  11. Uppgivenheten är begriplig. Amerikaniseringen av politiken och därmed i vårt svenska samhälle har pågått sedan 80-talet. All politik som de stora partierna pressar fram idag handlar om att hålla den välbeställda svenska vita medelklassen på gott humör. Precis som over there. Det är denna klass som avgör om det röda eller blåa laget ska vinna nästa val.

  12. Lars-Göran Ahlström

    Hej Lena.
    Tack för ännu en klok och intressant artikel. Fast för min del handlar det inte om att jag inte bryr mig. Jag bryr mig verkligen om vad som har hänt och händer här i Sverige och i världen, men upplever att partiet inte längre bryr sig. De vill ha min röst, det har jag förstått, men de tror att de kan få den utan att se till att vi har ett modernt och framtidsinriktat partiprogram.

    Jag, och många med mig, vill ha mer demokrati och mindre marknad och kapitalism. Jag vill att all vård, skola och omsorg som finansieras med skattemedel ska bedrivas i kommunal eller statlig regi, att vi på allvar börjar diskutera vad vi vill göra åt klimatkrisen, bank- och finanskrisen, energikrisen och så vidare. Men det vill inte partiet. De vill framförallt komma tillbaka till makten för att sedan fortsätta att bedriva borgerlig politik, så nära allansen som möjligt.

    Det är därför som vi blir färre och färre medlemmar i partiet. I år är vi färre än 100 000 medlemmar och det ser inte ut att bli fler. Vår mötesverksamhet lockar bara de närmast sörjande, och många av oss äldre lockas inte längre av kaffe och kakor. Nya medlemmar mottages med största misstänksamhet, och skulle de ha egna förslag till partiets nya organisation eller program är de välkomna under förutsättning att de anpassar förslagen till den politiska ledningens. Annars.

    Det som oroar mig mest är att detta inte bara gäller mitt eget parti, eller jag kanske ska skriva ”mitt gamla parti”. Nästan alla våra politiska partier har stora problem med att engagera nya medlemmar till sin verksamhet. Men gamla stötar som jag, som bryr sig men inte orkar kämpa emot längre, får nöja sig med att slå sig ner i läsfåtöljen med en bra bok. Just nu läser jag en bok som jag kan rekommendera, Svetlana Aleksijevitjs ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Innan jag började läsa den läste jag hennes bok ” Bön för Tjernobil”. Den kan varmt rekommenderas till alla partiets kärnkraftanhängare, om de har mod nog att läsa igenom denna fruktansvärda rapport från trakterna runt Tjernobyl.

    Jag har ännu inte bestämt vem som ska få min röst, en av många, men mycket viktig i valen 2014. Fortsätt kämpa Lena, du som fortfarande är ungdomlig, stark och klok, mycket klok. Dig ska jag alltid rösta på, men vilket av de politiska partierna i Sveriges riksdag som får min röst får vi se när dimmorna från S-kongressen har skingrats.

    Hälsningar Lars-Göran

  13. Vad är det för fel på mitt kära Vänsterparti, ni alla här med hjärtat till vänster? Jonas Sjöstedt gör ju allt rätt, ändå harvar vi runt fem procent?

    • Kjell Arvedson

      Det har med rötter att göra. Som bekant är rötterna det sista som dör på en växt, och så är det nog för ett parti också. Jag är och förblir socialdemokrat, demokratisk socialist. Chansen att träffa och samverka med likasinnade är rätt stor inom det socialdemokratiska partiet.
      Vänsterpartiet har sina rötter i en elitistisk, auktoritär och dogmatisk kommunism. Att denna lever inom partiet visar sig till exempel när partiet väljer att stödja världens kanske sista moskvatrogna kommunistparti, PC i Colombia. Stödet har inte bara varit symboliskt. Svenska Vänsterpartiet valde att använda större delen av sina SIDA-medel för stöd till systerpartier till att finansiera PCs partikongress, och på så sätt hjälpa till att åter splittra den colombianska vänstern som faktiskt hade ett demokratiskt alternativ till gerillan på gång.

      • Synnerligen tramsigt att du oreflekterat rullar runt på det där om och om igen.Städa först vid egen farstu, dvs titta på vad har S valt att stödja genom åren och du kommer att finna än det ena än det andra som inte är särdeles demokratiskt eller imponerande, när man mäter såsom du gör.

      • Kjell Arvedson

        Simsalablunder!
        Du kan tycka att det är tramsigt, för mig är det viktigt. Det här är inte gammal historia, det är väldigt aktuellt. Och det är ett svar på en direkt fråga om varför så få vill välja Vänsterpartiet
        Jag mötte i Colombia ett stötande dogmatiskt, stalinistiskt kommunistparti. Av dem blev jag utpekad som klassförrädare, eftersom jag är socialdemokrat. När jag senare fick veta att just detta parti uppbär stöd från Vänsterpartiet blev jag förbannad. Däremot inte så förvånad, det stämde med min bild av att Vänsterpartiet ännu inte gjort upp med sitt antidemokratiska ursprung. Jag har mött detta antidemokratiska drag i Sverige också, men inte så påtagligt att det går att visa med en länkt ill Vänsterpartiets egen hemsida. Därför valde jag detta exempel.

    • Florian!
      Är också förvånad över denna utveckling för vänsterpartiet, men här är nog den största förklaringen-
      Var på ett samkväm bland äldre , och naturligtvis kom denna privatiseringsfarsot på tal och jag framlade då just varför röstar ni då inte på det enda parti som sätter sig helt emot detta. Jag fick svaret av en äldre dam. ” ja de är rätt och Sjöstedt är nog en mycket bra man , Men……
      inte kan man rösta på kommunisterna, nej det kan man inte.”
      I detta svar ligger, tror jag, förklaring nog.
      Ett nytt socialdemokratiskt parti ska naturligtvis så småningom gå ihop med vänsterpartiet men inte förrän det är väl etablerat.
      Splittring är ett förhatligt beteende inom politiska partier men låt oss inte på grund av detta vara blinda för det som håller på att ske, demokrati är inte att luras rösta en gång vart fjärde år, demokrati är också att bilda nya politiska partier när de gamla urarta och glömma sina ideal..

  14. Carlos Escobar

    Jag tycker samma som Du, när det gäller den upplevda otydligheten i politiken men jag finner andra (plus) orsaker till den. I Sverige, vågar nästan ingen politiker med makt och inflyttande -oberoende parti-, göra en skillnad i sin diskurs. Man svävar runt begrepp, vågar inte kalla saker vid sitt rätta namn, möter man en argument, så byter man gärna till en annan diskurs, på ett subtil sätt att man inte ens märker det och som åhörare ibland tvivlar jag om jag överhuvudtaget, har förstått vad man pratar om. Och motståndare vägrar eller vågar inte markerar det. Det är inte fel endast på politikerna, utan av samhällets normer. Det är FUL att visa vrede, även när den är frapperande rättfärdigad! Jag själv censurerar mig, precis som politikerna kanske också gör och det är indignerade att det ska vara så. För det andra visst, lever vi in en omvälvande tid och spännande, men samtidigt är det mycket abstrakt och den snabba händelseförloppet gör det inte lättare. För att kunna ha intresse för politik kräver att man ska kunna greppa den och om inte det är möjlig, åtminstone ska man följa den röda tråden för att ha en överblick över det som händer. Precis som Du inleder din artikel, så är det mycket som händer just och allt samtidigt! Nya ekonomier håller på att utvecklas. Europa och USA har haft ca 60% av världens kaka, om 20 år kan den motsvara endast 30-35% och resten finner vi i de framväxande ekonomier. Det behöver inte betyda att USA och EU minskar i sig utan att rikedomen överhuvudtaget ökar i världen. Det är inte vara Brasilien, Kina, Ryssland och Indien. Idag befinner vi oss i en TRIPPELKRIS, det är den ekonomiska, klimat och arbetslöshet. Det räcker väl med ETT skulle man tycka. Att gilla läge, räcker nog inte och dessutom hur kan man gilla den!? Troligtvis, måste man på något sätt kombinera alla tre för att gå vidare. Och VISST DEN VÄGEN HANDLAR OM TILL 100% OM POLITISKA VAL.

  15. Herman Holm

    Många tappade sugar här. Skulle det vara så svårt att i ett stort demokratiskt parti med sin historia som refereras av så många ovan samla en opinion för förändring. Speciellt som det ser ut som det gör i samhället. Jag tror SDs framgångar kan förstås i ljuset av detta. Jag själv tror inte så mycket på ännu ett nytt parti med socialistiska förtecken som ska mäkta kasta etablissemanget åt sidan och bana väg för ett solidariskt, rättvist samhälle.
    Det jag hoppas på är att en kritisk massa av kloka, erfarna människor i vårt näst största parti ska mäkta med att få det leva upp till de ideal man säger sig ha i olika sammanhang. Lenas och andras tuffa arbete för detta, där ju även denna blogg ingår är ju ett av flera tecken. Att lägga sig ner och vänta eller att inte rösta är ju som jag ser det inte att flytta fram positionerna. Det finns ett engagemang inte minst hos många unga.
    Mobiliseringen har redan startat. Missnöjet, ilskan, vanmakten är,stor och föder mobilisering. Jag hoppas att ett etablerat parti med stolta traditioner kan fånga detta – annars får vi väl det som i så många andra europeiska länder ett fragmentariserat politiskt system där kapitalet, ”marknaden” och på vissa håll militären får ett ännu större utrymme. Fortsätt kämpa Lena och även ni andra lite trötta men som ändå har hoppet kvar!!

  16. Lena sätter fingret på new public management.
    Jag menar, att det är denna organsiationsmodell som bryter med välfärdsamhället inifrån.
    Som freelancer i kultursektorn arbetar jag parallellt i nya management-modeller och i klassiska organisationer baserade på professionalitet och tillit, – både som utövande konstnär och administrator och i styrelser.
    New management är inte bara nedbrytande för effektiviteten rent objektivt, med alla sin onödiga papper och tomma ord. Framförallt bryter den ner arbetsglädje, initiativ och framdrift. Föreställningen att allt ska formuleras och beskrivas slutar också med, att man plötsligt inte anses ha ansvar för något som inte står i papprena – en skruv utan ände!!
    I min tillidsbaserade sektor arrangeras en koncert med ett, säger ett telefonsamtal eller mail, och ett kort avtal att vi betalar extra vakter /utgifter. Win – win > färdigt. Om något går fel – dubbelbokning etc, – hänger vi inte upp varann på kontrakt. Vi löser de problem som kommer när de kommer. Nästa gång kan det vara den andra som behöver lojalitet. Effektivt och inspirerande.
    Omvänt har jag varit med om två långa förhandlingar i new management-stil med stora museer för ”ensemble in residence”-ordning – med exakt samma slags aktiviteter. Man möter rader av underordnade administratörer med direktiv i nacken. Allt ska förutses och kontrolleras : Tänk om det blir extra städning? Tänk om vi använder museets logo fel? Eller: Vi SKA använda museets logo, ALLTID!
    Det blev inga avtal. Massor av arbetstid och papper utan resultat. En feodal trappa av byråkrati, där varje nivå är rädda att inte ha kontroll enligt direktiven.
    Stora delar av av den innovativa fria kulturvärlden har kunnat udnyttja resurser effektivt genom att informellt hjälpa varann, inte minst i samarbete med kolleger på de de stora institutionerna. Det ger samtidigt inspirande input att möta och upprätthålla sitt nätverk, och att backa varandra. Detta bryts nu ner av mål/kontrollbyråkratin. Alla är jagade – nerifrån och helt upp till chefen, som jagas av styrelsens (fyrkantiga) direktiv. Så kan man inte längre agera hjälpsamt, lojalt och effektivt – eller kreativt. Så mister vi också glädjen och kraften att orka.

  17. Per-Ove Lindström

    Tänk om Stefan Löfven och Magdalena Andersson åtminstone kunde ta till sig vad självaste Assar Lindbeck har kommit fram till, och som Lena upprepade gånger har förslaget, nämligen att det ekonomiska ramverk som slogs fast för 20 år sedan är obsolet.
    http://sacobloggen.se/2013/02/18/det-ansvariga-har-blivit-oansvarigt/

  18. Pingback: är Nuder, Pär Nuder vill ha en koalition mellan M och S | Annarkia

  19. Bodil Carlsson

    Om New Public Management inom sjukvården finns bara en sak att säga – Zarembas DN-artikel 2013 02 – 17: Vad var det som dödade herr B?
    Läs den!
    Dags att göra något. Men Lena, VAD? Ge oss ett konkret alternativ till vanmakt! Som ganska nybliven medlem i SAP började jag med förväntan följa inläggen på den socialdemokratiska partibloggen. Det är länge sedan jag blev så grundligt besviken… Mansdominerat, insnöat, medelåldrigt, självtillräckligt och omvärldsointresserat. Svansviftande inför partiledningen och standardiserade utfall mot borgerliga partier… vars faktiska politik inte skiljer sig värst mycket från den som SAP:s ledande företrädare står för. Föga märkligt att kvinnor, yngre människor och den offentliga sektorns arbetande yrkesgrupper tappar sugen och rycker på axlarna! Det vi ser av politiker, inklusive SAP:s politiker, är karriärmedvetna och följsamma individer som sett till att omge sig med två viktiga tillbehör: 1) ett eller flera lager tjänstemän som dämpande stoppning mot vårdens eller skolans eller arbetslöshetens verklighet … och 2) ett eller flera lager inkomster, pensionsmöjligheter och förtjänstmöjligheter som ”konsulter” åt privat företagsverksamhet efter avslutad politikerkarriär… som en annan sorts stoppning i dynan.
    Jag är socialdemokrat därför att jag helt enkelt ser ett någorlunda rättvist samhälle som det enda fredliga, trygga och hållbara samhället. Jag är socialdemokrat för att lika rätt till kunskap och försörjning och lika rätt att tänka och att säga vad man tänker gör livet bättre. Jag är socialdemokrat för att jag faktiskt tror att människor har lika värde. Men Lena…!
    … vad har jag gemensamt med ledningen för det parti jag har anslutit mig till?

  20. Erik S

    Jag tycker vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet borde återupprätta de klassiska parollerna om frihet, jämlikhet och broderskap/solidaritet. Konkret borde man ägna sig mer åt att ingjuta framtidstro samt att med hjälp av rationell samhällsanalys finna generella lösningar på gemensamma problem så att alla kan känna sig delaktiga. Man borde ägna sig mindre åt identitetspolitik som per definition är splittrande och omöjliggör en enad plattform för samhällsbygget. I dagens politiska retorik tycker jag man borde byta ut ”jämställdhet” mot ”jämlikhet”, med dagens fokus på styrelsekvotering etc tenderar det förra till att handla alltför mycket om lyxproblem (hur några få välbeställda och framgångsrika kvinnors karriär kan bli ännu bättre) medan andra frågor osynliggörs . Jag tror det är fullt möjligt att argumentera för att medelklassen skall känna delaktighet i ett generellt välfärdssamhälle där alla har en plats och man kan erhålla stöd den dag man själv eller någon anhörig drabbas av allvarlig sjukdom eller arbetslöshet. Att däremot med ideologiska skygglappar peka ut halva medelklassen som potentiella våldtäktsmän, pseudorasister, förtryckare etc kan varken bli en valvinnare eller ett recept för framgångsrik politik. Se även Bo Rothsteins debattinlägg angående ämnet.
    http://www.newsmill.se/node/28462

    • Bodil Carlsson

      Har läst Rothsteins inlägg. Stora och viktiga delar av hans beskrivning håller jag med om, men att några icke-definierade ”vänsterintellektuella” skulle vara huvudförklaringen till socialdemokratins kantring mot nyliberalt toyota-halleluja och företagslekande på karriäristnivå – tror jag inte ett dugg på. Ursäkta, men partimedlemmar som Stern m fl är nog en troligare orsak till tappat förtroende än en och annan genusvetare från Stockholms universitet. Ingenstans hittar jag beskrivningar av medelklassen som ett gäng potentiella eller faktiska rasister/vålstäktmän! Inte hos Rothstein och inte någon annanstans heller… utom möjligen hos en mycket liten grupp salongsradikala välpublicerade skribenter i storstadstidningarna: och om någon är medelklass, så är det väl dom?
      Medelklassen i allmänhet är lika mycket gynnade av välfungerande offentlig sjukvård, välfungerande offentlig utbildning, välfungerande omsorg och en generellt hög offentlig andel av BNP som arbetarklass och andra grupper. MINST! Rent ut sagt – vilka ÄR medelklassen? Lärarna! Rektorerna! Lektorerna! Läkarna! Sjuksköterskorna! De molekylärbiologiska forskarna! Kemisterna! Alla som läser eller studerar vid Chalmers! Apotekarna. Statistikerna. Genetikerna. Veterinärerna. Arkitekterna. Socialtjänstens folk. Ska vi fortsätta?
      Den offentliga sektorn skapade stora delar av den moderna medelklassen och stora delar av den medelklassen vet om det och ställer sig (i undersökning efter undersökning, om jag minns rätt) bakom tanken på lika rätt/lika möjlighet för alla. Men jag frågar igen: varför gör inte SAP:s ledande skikt likadant?

      • Erik S

        Det är möjligt att jag har läst lite för mycket av den lilla gruppen välpublicerade skribenter i storstadstidningarna men annars är jag överens med vad du skriver. Även för medelklassen som bor i villa är en fungerande samhälle en viktigare fråga än enskilda skattesatser på boendet. Kombinationen Stern & Sahlin representerade för mig det sämsta inom socialdemokratin med reträtt från den generella välfärdspolitiken och en sekteristisk, verklighetsfrämmande identitetspolitik. Att under rådande massarbetslöshet gå till val för att socialdemokratiskt parti utan att driva sysselsättningsfrågan framstår för mig som obegripligt.

      • Svar: Stora delar av SAPs ledande skikt hör till den chefsgrupp inom den offentliga sektorn som inget hellre önskar än att få privatisera sig själva och bli kapitalister. Gärna med startkapital ur skattepengarna.

  21. Eva Ö

    Bra artikel i SvD i måndags: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/okad-kontroll-gor-arbetstagare-sjukare_7922506.svd. ”Förbättrad produktivitet uppnås inte när man höjer kraven om de anställda saknar inflytande över sin arbetssituation. Ökad kontroll av arbetstagarna gör dem sjukare och minskar produktiviteten, skriver professorerna Töres Theorell och Robert A Karasek. Det är viktigt för oss människor att vi känner att vi kan påverka vår egen situation. Alldeles särskilt gäller det när det ställs höga krav på oss. Detta är allmänt accepterat bland arbetsmiljöforskare. Trots det har politikerna – från vänster till höger – nu fastnat i en övertro på att man med ökad kontroll av och ökade krav på medborgarna skall kunna lösa viktiga samhällsproblem.

    ”Ökade krav” handlar om rationalisering, minskad bemanning och ökade tempokrav. ”Minskat inflytande över arbetet” handlar om att de anställda alltmera måste protokollföra det arbete de utför så att andra – som ofta inte är insatta i arbetsuppgifterna – kan kontrollera att de gör ”rätt”. Det antas att ”maximal effektivitet” skall uppstå när man skär ned och omorganiserar. Som instrument använder man hårt strukturerade behandlingsplaner inom vårdverksamhet och studieplaner för lärarna i skolan.”

  22. Lena,
    Håller helt med om att det i grunden måste handla om en kamp mellan olika värderingar och samhällsmodeller. Då gäller det att göra värderingarna tydliga. Här är en presentation om just detta som vi hade på Gemensam Välfärds konferens nyligen: http://www.slideshare.net/larstax/gv-vrderingar?utm_source=slideshow01&utm_medium=ssemail&utm_campaign=share_slideshow

  23. Pingback: Onådens år – smärtsamma berättelser « Ett hjärta RÖTT

  24. Pingback: THE GHOST OF GÖRAN PERSSON « KajsaLisasblogg's Blog

  25. Aniara

    Välfärdssamhället byggdes upp genom att man trotsade borgerlighetens
    krav på fokusering på penningvärdet och satte målet med fullsysselsättning före,inflationsmål och ”bokföring” samt att man satsade på inhemska investeringar utifrån bostadspolitiska program, och utbyggnad av den offentliga sektorn för bl.a. familjepolitiska ändamål.
    Klas Eklund myntade begreppet ”tärande” om den offentliga sektorns verksamheter i direkt strid mot vanlig nationaekonomisk grundteori att alla
    produktion av tjänster och varor i ett land oavsett vem som skapar den,
    privat eller offentlig sektor, bidrar till vårt välstånd och BNP. Sven Grassman avslöjade på 80-talet också hur man i rent propagandasyfte
    förfalskade redovisningen av den svenska statsskuldens storlek i syfte att
    skapa ett ”krismedvetande” som i sin tur ledde till nedskärningar och besparingar i välfärdssektorn. Reinfeldt och Borg fortsätter med samma
    retorik medan ”folket sover” som de väl hoppas folket ska fortsätta med.
    Det torde ha varit under de unga Handelsekonomernas Eklund, Åsbrink,
    Feldt, Dahlstedts tid i s på 80-talet,som Socialdemokratin helt bröt med Wigforss, Skölds och Strängs istadiga politik tvärs emot de borgerliga ekonomerna, som även förr hävdade den penningpolitik med fokus på ett starkt penningvärde före full sysselsättning och välfärd, som Borg och dagens Handelsekonomer oavsett partifärg nu förespråkar. Magdalena Andersson hör tyvärr också till samma skola.
    Ett socialdemokratiskt parti i arbetarrörelsens anda kan knappast luta sig mot borgerligt utbildade ekonomer, utan måste i stället förlita sig mer på sin egen historia! Det är väl därför som Lena med sin bakgrund i Ekonomisk historia som ämnesområde verkar vara en av få som framstår som ett hoppfullt alternativ!
    Man kan inte blunda för längre att Högern med allierade är i full färd med att verkligen montera ned hela det välfärdsbygge, som vi som kommit till pensionsåldern nu, växt upp med, fått vår frihet i och nu ser försvinna.
    Alla ekonomer är i dag upplärda i den nyliberala skolan, som fick sitt
    inflytande på 80-talet! Allt färre lär nog rösta om dessa får fortsätta att styra, och alt färre lär vilja vara politiker då ansvarsområdet för politiker minskar i takt med indragningarna och besparingarna i den politikerstyrda offentliga sektorn. I en ”nattväktarstat” där fokus ligger på medborgarkontroll lär det knappast finnas så engagerande uppgifter för en politiker att engagera sig i. Redan lurar fascismen runt hörnet och de ideal, som Hitler formulerade i Mein Kampf, där samhället växer bara om ”det redan starka” stöds och det svaga lämnas därhän, kan skönjas i en lång rad samhällsförändringar som skett just i välfärden och i det svenska samhället sedan en lång tid tillbaka.
    Allt medan ”Folket sover”.. eller tar till sig budskapet i aningslös konsensus. Visst behövs en förändring och det är bråttom! Uppgivenheten måste brytas, och då måste alternativ skapas!

    • Utmärkt! Men var är den praktiska angreppspunkten? Hur gör vi?
      Plattformen , det socialdemokratiska partiet. lutar så kraftigt att varje som försöker ramlar av. Det krävs en rörelse underifrån , vi behöver rättrådiga ledare som vågar resa sig och ta täten i den våg som måste skölja över landet Var är de?

      • Bodil Carlsson

        Åke och andra – men framförallt Lena Sommestad: just det är min fråga!
        Hur hittar vi varandra? Var är ni?
        VAR ÄR SAP?
        Lena, snälla! Det är viktigt med föräldraförsäkringen, självklart, men VAR ÄR BÖRJAN TILL FÖRÄNDRINGEN?

      • lenasommestad

        Början till förändring är alltid organisering med likasinnade!! Att våga säga ifrån! Att göra sin röst hörd! Bygga kunskap, argumentera, skriva. Om vi inte vågar höras; ingen förändring.

  26. Mats Olsson

    Klokt, Lena. Det är väl därför som rena clownpartier kan gå fram i italienska valet: Vänstern presenterar inget reellt alternativ. Det ser bättre ut (i detta avseende) i Spanien och Grekland, men det är inte de Socialdemokratiska partiernas förtjänst.
    Om inte S-kongressen i april förmår att köra över sin partiledning i några tunga frågor så återstår bara Vänsterpartiet.

  27. Janne

    Ingen som har tänkt tanken att ökad socialism faktiskt inte fungerar? Alliansen har visat att de kunde ge tillbaka 80 miljarder till folket utan att välfärden försämrades, dessutom skapades fler jobb, investeringar i infrastruktur har ökat offantligt. Det är helt enkelt tydligt för de flesta att socialdemokraterna hade fel. S själva har till och med erkänt att de hade fel genom att acceptera jobbskatteavdragen.

    • U_M

      ”Välfärden inte försämrades”?
      Vad kallar du då slakten av sjukförsäkringen, a-kassan, skolan, järnvägen, 8% arbetslöshet, Fas 3 som nu är den enskilt största arbetsgivaren i Sverige?

      De excellerar dessutom i att skylla på andra, och gärna på varandra på ett mycket obehagligt sätt.

      Skolan är speciellt intressant eftersom man har skurit ner kraftigt samtidigt som man har börjat satsa mindre summor (än de man har skurit ner) och som man helt fräckt kallar för investeringar och då korkat nog i rena kontrollsystem som bara har till syfte att försvara ett system som över huvud taget inte fungerar.

      Om man inte ens vågar tänka offensivt, eller på något sätt nytt (och nu talar jag om S och med nytt menar jag inte nyliberalt) så är det inte frågan om att omständigheterna hindrar detta utan endast den egna rädslan för att förlora en krympande maktposition. Om man säljer sin ideologi genom att marknadsföra en annan blir snart lögnen allt för genant, antingen för väljarna, eller för partiets medlemmar.

      Det samhälle vi har idag, var på många sätt en skrämmande mardröm för en tidigare generation och lär bli det för de efterkommande. För sällan har de som varit vid makten eller etablerade på något sätt varit lika genuint osolidariska med de som inte har och de som inte kommer att ha ett vettiga arbeten eller rimliga bostäder.

      Så länge ekonomin är såpass oreglerad som den är och inflationspolitiken tillåts hålla arbetslösheten uppe kommer antagligen aldrig detta att förändras, och desperationen kommer att helt i onödan att tillta.
      Med de regler som finns idag kommer inte denna prekära situation finna sin lösning. Det är därför extremhögern är så framgångsrika i sin argumentation – de lovar ett både blodigt och brutalt systemskifte som tyvärr behåller sin lockelse så långe mitten- och vänsterkrafter är allt för passiva. De progressiva krafternas passivitet kanske hänger ihop med förbudet mot att ändra regelverket? Det är kanske därför det känns så fruktansvärt meningslöst att engagera sig.

  28. Janne ! Alliansen har också sålt ut för mycket mera än 80 miljarder av folkets egendom och gjort folket fattigare, att sedan socialdemokraterna har övergett sin ideologi gör inte saken bättre.men till och med du borde förstå att när bonden sålt alla sina djur och maskiner är han inte endast fattigare utan också i händerna på ockrare och andra blodsugande kapitalister.
    där är Sverige på väg i rask takt om vi inte kan stoppa utskänkningen.

    • Janne

      Allt de sålt har gått till att betala av på statsskulden, så svenska folket är precis lika rikt som innan (tillgångar minus skulder), men risken (att man blir tvingad att peta in mer pengar, att räntan går upp eller att företagen man äger går med förlust) har minskat drastiskt. Samma antal pengar, men mindre risk anser jag vara en vinst.

      Dessutom är kapitalisterna en del av samhället vilket du kanske har missat. Så samhället som helhet är ju oförändrat. De är dessutom bevisligen mycket bättre/effektivare än staten på att använda resurser, så totalt sett har samhället blivit effektivare och mindre risk är nu inbyggt.

      Här har väl S sin stora utmaning, att se till HELA samhället, se alla delar som positiva och nödvändiga med både styrkor och svagheter och fundera ut hur ni kan stötta totalen på bästa sätt.

  29. jodå Janne -visst kan man säga att bonden är lika rik när han sålt sina kor.
    men vem som helst kan inse att han får problem när han nu ska hyra allt han behöver. nu bestämmer han inte själv längre.utan får betala var ockrarna eller kapitalisterna vill ha. Den risk du talar om är inget problem för det allmänna, du måste väl också ha sett hur de statliga företagen har växt sig starka och blivit väldigt eftertraktade av den privata finansen och sedan sålts billigt av en usel borgerlig regering!!”
    Jag har inget emot privat ägande eller kapitalister , men de ska hållas i väldigt strama tyglar och inte ha möjlighet att roffa åt sig av våra skattepengar. kapitalisterna är ingen större del av samhället än en lantarbetare utan tvärtom ty utan en stark arbetarstam är kapitalisterna totalt värdelösa för samhället, det är inte svårt att inse, de lever ju på andras arbete. Hela samhället är solidaritet och det är något främmande för kapitalismen.

    • Janne

      Ingen risk säger du. Hur har det gått för SAS på sistone? Hur mycket har räntorna på den italienska statsskulden ändrats sista veckan? Vad händer med vattenfall om ett kärnkraftverk havererar? Om man betänker att statsskulden är över 1000 miljarder så förstår du att en procentenhet förändring av räntan är 10 miljarder, dvs ett jobbskatteavdrag mer eller mindre.

      Om bonden sålt alla sina kor så behöver han inte hyra dem längre, för han är inte bonde. Han kanske investerar i vägar eller ett nytt sjukhus istället som ger ännu bättre avkastning.

    • Janne

      Jag vet att du tycker att kapitalisterna suger ut de övriga, men de flesta kapitalister i Sverige idag lever ju gott på att arbetarna i KINA är så flitiga. Jag undrar i mitt stilla sinne vad S utopi är. Är egentligen inte drömmen att alla vore kapitalister, kunde luta sig tillbaka och se kapitalet jobba? Då har vi ju ett gemensamt mål, att vi ska ha så många kapitalister i Sverige som möjligt, och då ska man väl uppmuntra sådant istället för att smäda dem i parti och minut?

      • Janne ! Du har en naiv inställning. Jag har varit egen företagare i hela mitt liv, men det behöver inte betyda att jag måst tjäna på mina medhjälpare ,medarbetare. vi arbetade gemensamt för vår försörjning. Den råa kapitalism som kunnat införas på grund av människors ”Oråttrådighet”
        ( girighet, maktlystnad, kriminalitet, gloriositet, osolidaritet, lathet)
        är inget gott för det gemensamma , samhället.
        Kanske kan du förstå att samhället inte behöver tjuvar oavsett på vilket sätt de stjäl. och jag har den inställningen att det kapitalistiska samhället har blivit ett tjuvsamhälle.med hjälp av politiska likasinnade Jag talar inte för S , är inte S Nu kanske du förstår vilka jag inte endast vill smäda utan få bort från samhället.

      • Janne

        Åke, jag tror det är den inställningen du måste jobba på, det är en fördom som du har. Väldigt likt rasism där man drar alla över en kam. Alla de egenskaper du tillskriver ”kapitalister” är ju samma som jag tillskriver kommunister… 😉 kanske projicerar du dina egna tillkortakommanden på dem? Men egentligen vill vi samma sak. Vi vill ha ett demokratiskt system där alla har samma förutsättningar att uppfylla sina personliga drömmar och mål, likhet inför lagen, rätt till sjukvård, skola mm samt trygghet vid bakslag i livet. Ett anständigt liv, som Palme uttryckte det. Visst vore det härligt om alla i Sverige var ekonomiskt oberoende och kunde jobba bara för att det var kul? Enda sättet i Sverige är nästan att starta företag, så därför måste det uppmuntras!

        Så håll dina fördomar och känslor utanför. Kapitalister är också människor, lika medkännande och sociala som du.

      • Nu förstår jag inte! Vad är det för fördom jag applicerar. är det en fördom att det finns tjuvar av de mest skiftande slag? är det en fördom att det finns ohygglig girighet? Maktgalenhet? Att solidariteten sviktar . Jag har varit kapitalist och vet hur svårt det är att inte låta sig tubbas, köpas, bli ockrare, bli korrupt..Girigheten blir lätt en symbol för framgång. se dig omkring i samhället. Jag tror inte jag är en speciellt dålig människa utan helt ordinär och jag talar av erfarenhet.och du vill väl inte påstå att jag har fördom om mig själv.
        Vi styrs alla av känslor och drifter, även du, men jag tycker inte det är något att påpeka.

  30. Aniara

    Lena! Kan inte du reda ut litet om den stora skillnaden mellan statens ekonomi och företags/hushållsekonomi? Trots allt så har staten möjligheten, vad jag förstått, att trycka upp fler pengar och medverka till en fördelning av betalningsmedel i samhället till alla grupper. Pengarna kan alltid fås att räcka till, men det kanske måste ske till att värdet urholkas något. Det är väl det vi kallar för inflation. Om inte penningmängden i en stat tillåts öka i takt med befolkningstillväxten och standardökning, så blir en del fattiga då de som redan har resurser har större möjlighet att vinna kampen om de knappa resurserna. Om inte penningmängden tillåtits öka mer än den gör nu från medeltiden t.ex. så undrar jag hur levnadsstandarden hade sett ut i dag. Fattigdom och arbetslöshet ökar inte produktiviteten hos befolkningen, varför landets största ekonomiska resurs förblir outnyttjad och den ekonomiska utvecklingen stagnerar. Ett lands största resurs är dess människor. Att staten trycker upp pengar eller lånar pengar för att finansiera alla de jobb t.ex. som bara väntar på att bli utförda inom den t.ex. den offentliga sektorn, där nedskärningarna har slagit hårt inom såväl tekniska förvaltningarna, barnverksamheterna och vården kan inte vara annat än en utmärkt framtidsinvestering. Att investera i människor som inte vill annat än arbeta och låta dem utföra det arbete som alla saknar och journalisterna skriver om dagligen är väl det enklaste och viktigaste en politiker kan föreslå. Varför krångla till det som Lövén gjorde, då han möter ungdomsarbetslösheten med förslag om obligatorisk gymnasieskola? Inte undra på att SD vinner röster, då ungdomsarbetslösheten främst drabbar de studietrötta, studie-ointresserade som inte vill annat än få bli vuxna och tjäna egna pengar för att ”bara” få leva ett anständigt liv! Har s glömt bort att BNP beräknas som summan av ALLA tjänster och varor som produceras i ett samhälle oavsett om detta sker inom privata näringslivet i större eller mindre företag eller inom offentliga sektorn i stat, landsting eller kommun? Passa på att förstärka alla kommunala, landstingsägda och statliga verksamheter med alla dessa arbetstörstande killar och tjejer, som nu hänger sysslolösa i tröstlöst jobbsökande på en arbetsmarknad som lider av anorexia. Politikerna KAN faktiskt göra något, eller lova att göra något om de får makten!!
    Varför nyliberalerna fått en fix idé om att endast tjänste- och varuproduktion inom privat företagssektor skulle ha ett värde för medborgarna, medan det som produceras av offentliga huvudmän till varje pris borde avvecklas för att vi invånare ska ha ett bra liv är obegripligt! Vad gäller utbildning, så vore det väl också bättre om Stefan Lövén kunde lova att återställa Komvux till ett reellt senare alternativ för alla skoltrötta ungdomar. Då kanske de vågar välja även praktiskt inriktade linjer! Skäms arbetarrörelsen numera för praktiskt arbete? Duger inte de som ”bara” vill jobba längre??
    Statens ekonomi är alltså inte en sluten ekonomi, som vår egen privata ekonomi, eller företagens och om Janne med socialism menar en aktiv, fungerande offentlig sektor så bidrar den faktiskt minst lika bra till BNP-tillväxten, som det privata näringslivet. Man kan vända på det och fråga sig om det skulle vara bevisat att en ”minskande socialism” skulle fungera… (Om det var off. sektor han menade?)
    Viktigast måste väl vara att se till att det finns pengar för alla de jobb som behöver utföras för samhällets utveckling och befolkningens trivsel. Det här var ju (s) världsbäst på en gång i tiden! Varför inte nu??
    Kommer den ekonomisk-politiska värdegrunden överhuvudtaget att beröras på s-kongressen i april, eller ska vi förvänta oss en fortsatt
    ekonomikerstyrd ekonomisk politik ?
    Att döma av motionerna verkar det inte vara så, och ni får förlåta men en framtid med s och de ”nya” moderaterna i allians för att forma ett ”regeringsdugligt” alternativ hösten 2014 känns som en mardröm! Stefan Lövén avfärdade inte en sådan lösning enligt DD 4.3.13.
    En sådan allians kan ses som organiserad korporativism, och då är man mycket nära fascism, där demokratin får väldigt litet utrymme.
    Hu då!

  31. Janne

    Staten kan inte trycka pengar, det kan bara Riksbanken. Staten får låna av Riksbanken eller andra banker eller privatpersoner till marknadsmässig ränta. Lån måste betalas tillbaka. Om staten höjer skatterna för att få in mer pengar till sin verksamhet betyder det att den tar pengar från andra verksamheter för att istället utföra sin egen verksamhet, alltså blir bidraget till BNP +-0. Lånar man så höjer man BNP nu, men sänker den i framtiden när man måste betala tillbaka, dvs på lång sikt blir BNP +-0 lite beroende på vad räntan är och vilken avkastning man får på det man gjort för pengarna.

    Nä det svåra för staten är alltså att styra resurser dit de gör mest nytta för framtiden. En del tror att marknaden styr detta på bästa sätt, andra tror att staten vet bäst. Men jag håller med om att det så klart är bättre att en ungdom GÖR något istället för ingenting. Så fort de utför ett arbete så är det bättre än att de är arbetslösa. Egentligen skulle det vara arbetsplikt för att få minsta a-kassa eller bidrag. Ungefär som fas 3. Men då skriker väl alla slavarbete här på forumet. För ungdomarna vill ju helst jobba ”inom media” och inte torka gamlingars bajs, problemet är bara att deras utbildningsnivå endast kvalificerar dem för dylikt. Och vad är mest samhällsnyttigt?

  32. U_M

    Det här med att unga skulle kunna jobba och få lön för sitt arbete är det en orealistisk utopi?

    Jag tror inte du vet särskilt mycket om ungdomars utbildningsnivå. Många av dem har antagligen högre utbildning än vad du har.

    Är det inte snarare en närmast kriminellt slöseri med arbetskraftsresurser som skulle kunna skapa stora mervärden för hela samhället inklusive investerare?

    Vad är det för ett ekonomiskt idiotsystem som ständigt vill operera långt under sin fulla kapacitet?

    Man kan misstänka att det är så därför att de som håller i kapitalet idag inte vill riskera sina resurser i en ekonomi med ett högre kapacitetsutnyttjande. De föredrar i stället att luta sig tillbaka, lukta på blommorna och låta deflationen göra jobbet.

    Ps. Det finns något som heter investeringar. Det är naturligtvis inte lätt att investera klokt. Privata företag gör också felinvesteringar varje dag.
    Att investera i att minska arbetslösheten är nog den klokaste investering man kan göra för ett land.

  33. Aniara

    Nu börjar det bli litet intressant! Den avgörande ekonomisk-politiska frågan ligger troligen i just frågan om politikernas förhållande till Riksbanken!
    Den framgångsrika utvecklingen av det svenska välfärdssamhället under
    50- och 60-tal kunde nog bara ha genomförts med den förutsättning, som då rådde. Riksbanken löd under Riksdagen. Wigforss och socialdemokraternas ekonomiska politik var långt ifrån okontrobversiell! Dåvarande ruiksbankschefen avick under protest år 1948, då denne ansåg att inflationsmålet även då borde prioriteras i stället för sysselsättningsmålet som prioriterades av de socialdemokratiska politikerna. De politiska avgörandena ledde emellertid inte till den katastrof, som ekonomerna således spådde. Den fulla sysselsättningen och politkernas handlingsmöjligheter i ekonomiskt avseende ledde till en snabb modernisering och utveckling i samhället. Hur kunde det komma sig att politikerna avhände sig dessa möjligheter??
    Det var faktiskt Göran Perssons regering, som 1999 fattade beslutet om
    ”Riksbankens oberoende”…. Sedan dess har arbetslösheten bara ökat!
    Det är kanske viktigt att komma ihåg, att Riksbankens oberoende ändå inte är ett ”naturfenomen!. Kanske är det så att vissa beslut som fattats kanske behöver rivas upp om de visar sig vara felaktiga, eller visar sig gynna en samhällsutveckling som ifrågasätts av många.
    Jag föreslår attt politikerna försöker återfå makten över ekonomin, som nu innehas av ekonomer, tillsatta utan demokratiskt inflytande.
    .Att det var en socialdemokratisk regering som gav ekonomerna makten
    betyder inte att de inte kan ångra sig, om väljarna kräver det.
    Lena! Kan du utveckla frågan om Riksbankens roll för politikernas handlingsutrymme och hur dagens situation skiljer sig mot situationen då Wigforss m.fl. kunde utveckla sin ekonomiska politik?

    • Janne

      Därför att pengatryckning driver inflation, som driver löner, som gör att Sveriges konkurrenskraft urholkas, folk upplever att deras hus/tillgångar stiger i värde samtidigt som reda pengar minskar i värde, bubblor skapas, folk växlar till sig andra valutor, räntorna skjuter i höjden, vilket ofelbart leder till en ny kris. Empiriska fakta ligger bakom beslutet att hålla inflationen på två procent. Det finns ingen ”Easy way out” – bara ordning och reda och hårt arbete.

      • U_M

        Ökning av penningmängden en recession ökar inte inflationen. Se t.ex. Krugman för att studera detta närmare.

  34. Aniara

    Vi är ganska många som upplevde 50- och 60-talen, då det ännu var andan i socialdemokraternas efterkrigsprogram som ledde inriktningen av den förda ekonomiska politiken. Med hjälp av både ”hängslen och livremmar” som finansministern på 60-talet, Sträng, brukade säga fördes
    en penningpolitk och finanspolitik som medgav en ofantlig utveckling och modernisering av det svenska samhället, jämt fördelat över hela landet.
    Bostäder, skolor, simhallar etc.. byggdes samtidigt som socialförsäkrings- och pensionssystemet byggdes ut. Inte på bekostnad av löneutveckling eller privat konsumtion, utan i stället i samspel med en utveckling även på det privata planet både för enskilda och företag.
    Arbetslösheten låg på ca 1 %, vilket inte var en vinstlott som man råkat få bara så där, pga marknadskrafternas exceptionellt gynnsamma konjunktur! Neej! Bakom den stabila utvecklingen låg framsynta och kunniga politikers djupare förståelse för de ekonomiska sambanden i ett land, och hur man med politiska medel kunde parera eller gynna konjunkturväxlingar t.ex. Någon fastlåsning vid ett bestämt penningvärde eller en bestämd inflationsnivå förekom inte, utan tvärtom ingick det i förutsättningarna för den förda politiken, med inriktning på full sysselsättning att den typen av låsningar INTE borde förekomma.
    Författarna till Arbetarrörelsens efterkrigsprogram ansåg att:
    ”Det första och grundläggande elementet i detta program är en penningpolitik, som medvetet inriktas på målet att hålla den ekonomiska verksamheten i gång så fullständigt som möjligt. En sådan penningpolitik avvisar sålunda inte bara en automatisk reglering efter guldvärdet utan också bindningen till en viss prisnivå.(s.199)” Citatet är hämtat ur en artikel i Dagens Arbete av Fred Torssander: http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=lo_orattvisa_mot_gosta_rehn_1334393652034
    Janne säger sig stödja sin tes med att hänvisa till ospecificerade ”empiriska data” , men jag är övertygad om att empiriska data från den tid då, det vi kallar den svenska välfärdsmodellen byggdes upp, visar på vikten av en demokratisk, politisk styrning av penningpolitiken som en nödvändig förutsättning för en fortsatt jämlik ekonomisk utveckling i ett samhälle.
    Det är litet obegripligt, att det socialdemokratiska partiet fattade de beslut, som bäddade för den nyliberala marknadsekonomi som nu gripit in i de flesta samhällssektorer och inom vilken endast styrmedel hörande till den företagsekonomiska arsenalen värderas! Allt ska nu betraktas ur ett företagsekonomiskt perspektiv, och allt betraktas som företag. Kommunerna och landstingen omorganiserades efter företagstänk, samtidigt, som dörrarna öppnades för privata företag med vinstintressen. S-ledningen är med på noterna och till och med föregångare: Affärsplan för Sverige! Det tänket borde vi nog förbehålla kapitalet och borgarna!

    Är det inte dags att inom LO och bland dem som känner sig tillhöra arbetarrörelsen, starta upp ett folkbildningsprojekt där arbetarrörelsens
    egna så framgångsrika metoder från 30 – 80-talet studeras och prövas mot dagens samhällsproblem? Kunskap är den enda vägen till framgång, och kunskap finns i den egna historien, om man gräver litet djupare än man tycks vilja göra i dag. Det är faktiskt ett bra botemedel mot uppgivenhet också.

    • Spot on! Med den enda bristen att du inte nämner varför detta hände: att folk vågade ta kamp själva för en förändring! Sverige var på 20-talet det strejktätaste landet i världen. Det var detta som var trumfässet i socialdemokraternas hand – de kunde lova arbetsfred mot reformer. Vad har de att hota med i dag, även om de ville? Ingenting.

      Därför att vi själva, vi som inte är politiker, inte vågar göra uppror.

    • Janne

      Anledningen till att det gick så bra på 50-60-70-talet var ju att hela världen var sönderbombad och behövde byggas upp igen. Det var helt sjuk tillväxt i hela västvärlden. Att vi inte hade någon arbetslöshet är mer kopplat till det än penningpolitiken. Statsskulden ökade ju inte under dessa år. Jag vill också påstå att skattetrycket i ekonomin var väldigt mycket lägre. Jag tror ni måste inse att skatterna tränger undan jobb, därför är inte lösningen på arbetslösheten högre skatter, framförallt inte på ungdomar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s