Det finns starka premisser i den ekonomiska politiken som missgynnar kvinnor. Det är ett av de viktiga budskapen i Kvinnolobbyns aktuella rapport Kvinnorna och krisen. Leder regeringens investeringar till en jämställd framtid? Rapporten (som finns att ladda ner på Kvinnolobbys hemsida) rymmer en granskning av budgetpropositionen för 2013 men också en djupare analys av de ekonomiska idéer som styr regeringens arbete.
”Vad betyder det för kvinnor och män att det obetalda arbetet inte räknas som produktivt och värdeskapande, trots att det utgör kittet i samhället?” frågar Kristina Hultman i rapportens Introduktion.
Jag deltar själv i ett rapportens samtal om feministisk ekonomi, som har fokus på hur det starka genomslaget för liberal ekonomisk teori har för försvårat kvinnorörelsens kamp för ett jämställt och hållbart välfärdssamhälle. Samtalet ägde rum i Almedalen 2012 och hade fokus på ”den ekonomiske mannen”, med utgångspunkt från Katrine Kielos då nyligen utgivna bok Det enda könet (2012).
Jag pekar på hur det svenska välfärdsbygget utgår från helt andra idéer än de nationalekonomiska marknadsmodeller, som idag präglar även det socialdemokratiska ekonomiska tänkandet:
Det byggde på idéer om att vi har ett gemensamt samhällsintresse, förmågan att tänka solidariskt, att vi kan bygga samhällen med gemensamma kollektiva nyttigheter, att familjer har en plats i samhällsekonomin och att politiker har rätt att styra ekonomin. Politiken är överordnad ekonomin.
I dagens ekonomisk-politiska debatt är dessa perspektiv påtagligt frånvarande. Man kan få intrycket av att ekonomisk politik enbart handlar om den formella marknadsekonomin och att det mest avgörande för en framgångsrik samhällsekonomi är regeringens förmåga att följa de finanspolitiska regelverken.
Kvinnolobbyns rapport är viktig just därför att den breddar debatten om bristerna i den borgerliga regeringens jämställdhetspolitik. Den gör klart att dagens borgerliga politik är djupt problematisk för kvinnor inte bara därför att den brister i enskida viktiga reformer eller därför att den i stort satsar alltför lite på välfärd och social trygghet. Den är djupt problematisk framförallt därför att den bygger på felaktiga idéer om hur vi bygger en långsiktigt hållbar samhällsekonomi.
Detta är en utmaning för feminister i alla politiska läger, i och utanför de politiska kvinnoförbunden. Som feminister kan vi inte väja för den ekonomiska politiken, dess idéer, teorier och instrument. Här sätts ramarna för vad som är möjligt att uppnå i jämställdhetspolitiken.
För oss som är socialdemokrater finns också skäl att fråga hur väl vi själva lyckas lyfta ett ekonomiskt-politiskt alternativ till den borgerliga ekonomiska politiken. I Socialdemokraternas Framtidskontrakt finns en viktig rubrik, som kan ange riktning för en mer jämställd ekonomisk politik: Ekonomin växer när människor växer.
Hittills har dock socialdemokratisk ekonomisk-politisk debatt handlat mer om vikten av att följa de finanspolitiska ramverken än om vikten av att bygga välstånd genom sociala investeringar. Tiden har kommit för en ny debatt, som mer i grunden utmanar borgerlighetens ekonomiska tänkande. Jag har själv skrivit om detta i flera sammanhang, bland annat i ett inlägg till Programkommissionen: Hållbar utveckling – ett kvinnoperspektiv. Jag rekommenderar Kvinnolobbyns rapport som en inspirerande väckarklocka för en feminism, som inte väjer för de stora frågorna.
Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot (S) och ledamot i S-kvinnors styrelse har med anledning av rapporten skrivit en interpellation till finansminister Anders Borg. Mer i media om Kvinnolobbyns jämställdhetsrapport: Dagens Arena.
Lena Sommestad 
Ping: Varför är det så tyst om ”utanförskapet”? | LO Bloggen
Jag tycker att landets kvinnor behöver en ny man.
Inte en feministinspirerad toffel.
Bäste Krister.
Du har nog missuppfattat vad som krävs för att bli respekterad.
Den man som inspireras av feminismen är sällan någon ”toffel”. Tvärtom. Han är stark och smart nog att klara att umgås och leva med kvinnor på lika villkor.
Hej! Roligt med ett inlägg från dig igen om den grundläggande ekonomiska politiken!
Men varför bjuda eventuella motståndare på möjligheten att i stället för en konkret debatt om ekonomiska frågor sätta tänderna i ”feministspöket”??
En ekonomisk politik mer baserad på Keynes och hans efterföljares tankar är väl det som många, både män och kvinnor, önskar få utvecklad för ett jämlikare samhälle, och den behöver inte stämplas som ”feminism”, även om den i det perspektivet är det bästa alternativet…
Det Sverige behöver är en ny, varför inte ”hållbar” ekonomisk politik. Keynes, Wigforss och efterföljare var inte ”feminister” men nog hade deras politik stor och avgörande betydelse för oss kvinnor.. Att få i gång en debatt, och till slut en konkret diskussion om konkreta handlingsalternativ för en återgång till en tudelad samhällsekonomi med såväl en marknadsbaserad som en samhällsreglerad ekonomi är något som man ser fram emot.
Jag hoppas att det inte är en fråga, som det bara finns utrymme för inom kvinnorörelsen utan att många fler efterfrågar alternativen… Även om allt fler säger sig ansluta sig till ”feminism”, så är risken med at tala om en ”feministisk ekonomi” också att skrämma bort andra som efterfrågar alternativen till det oförklarligt dominanta nyliberala paradigmet.
Du är så jättebra på de här frågorna, och man hoppas du får tid till dessa efter att ha lämnat ordförandeposten i höst.
Tack för ditt inlägg!
Ja vi är eniga i sak om den ekonomiska politiken. Kanske ser vi olika på feminism.
Jag frågar mig hur det kommer sig att feminismen har blivit ett ”feministspöke”!?
För mig är feminism ett begrepp som jag tycker att vi ska våga använda.
För mig personligen är det viktigt att stå upp för feminismen, och jag hoppas att jag – i bästa fall – kan få fler att se att feminismen är en viktig politisk rörelsen vars kärna handlar om lika rättigheter.
Det blir ju bisarrt att inte kunna säga att något är feministiskt av rädsla för att någon skall ta illa upp. Man kan ju fråga sig om inte sådana taktiseranden riskerar att spela reaktionära krafter i händerna genom att man går med på att feminism skulle vara något kontroversiellt över huvud taget.
Bra inlägg Lena!
Saknar de tunga bundsförvanterna för de åsikter du vågar stå upp för och misströstar därför vad gäller arbetarrörelsen och socialdemokratins förmåga att bli ledande med den färdriktning du (och många med mig) strävar efter att vi åter skall slåss för.
Är annars inte lika förtjust som du i framtidskontraktets rubrik: Ekonomin växer när människor växer.
Gör närmast ett motstatsslut jämfört med den positiva tolkning du menar att denna ”regel” uppställer.
Min tolkning blir snarare att det precis som det betonades flera gånger under kongressen skulle vara positivt och rätt om vissa fick gå före (långt före…) vilket står i strid med grundtanken om man vågar analysera konsekvensen att framföra denna åsikt/målbild samtidigt som man inte har en fast ideologiskt kurs som verkligen visar att man inte menar att socialdemokratin slåss för individens rätt att gå före på andras bekostnad.
Man brukar säga att för att komma fram till ett väl underbyggt motsatsslut måste den som gör tolkningen känna till bestämmelsens ändamål och begränsningar.
Upplever att ändamålet snarare riktar in sig på att de som har det bäst inom partiet och som gör stora karriärer, med hjälp av de vänskapsband (partikontakter) de byggt upp, att dessa inte skall få begränsas av det jag uppfattar kongressen indirekt menar är gamla och förlegade ideologiska grundsatser (som jämlikhet, rättvisa och solidaritet) att de istället skall få leva ett liv i sus och dus utan att ha dåligt samvete bara för att de egentligen borde företräda alla de människor som kommit allt hårdare och hårdare i kläm i dagens samhälle.
Uppfattar helt enkelt formuleringen i framtidskontraktet som en omformulering av den marknadsliberala grundsatsen som menar att om bara de som har de bäst får tillräckligt stor kaka så kommer också smulorna som denna kaka för med sig att ge tillräckligt även till de som inte har det lika bra.
Det räcker med att våga se vilken ekonomiskt politik som blivit den rådande inom partiet för att inse att formuleringen; ”Ekonomin växer när människor växer” istället borde vara: Ekonomin (och samhället växer) när målet först och främst är att ALLA människor skall få växa tillsammans, där ingen lämnas utanför bara för att vissa vill få helt fria tyglar att springa i förväg.
Först då, när vi skapar ett sammanhållet samhälle skapar vi också ett varaktigt samhälle med långsiktig växtkraft för alla.
M.a.o. känns framtidskontraktets formulering närmast som en förtäckt marknadsliberal programförklaring, inlindad så att ingen med full kraft skulle kunna angripa den.
Kanske har vi bara olika perspektiv men för mig känns den svag och medvetet otydlig vilket gör att den knappast fungerar som utgångspunkt för en framtidsinriktad klassisk socialdemokratiskt politik utan snarare skapar ännu större förutsättningar för motsatsen. (En ännu större kantring åt det marknadsliberala hållet.)
Tycker annars om att du alltid försöker hitta möjligheterna samtidigt som du som en av få också vågar peka på problemen. (Tyvärr är du som jag inledde ganska ensam på toppen.)
Fortsätt ditt goda arbete så kanske det tillslut kan ändras. (Hoppet är ju som sagt var, det sista som överger en.) 😉
Ärligt talat Morgan S förstår jag inte hur man efter S kongressen fortfarande kan hoppas. Eftersom jag och en kamrat har gått ur S partiet ( I Simrishamn ) efter kongressen beslöt jag att inte längre kommentera Lenas blogg men kunde nu inte låta bli. Jag var en gång övertygad att Lena hade kraft och förmåga astt göra underverk, det var naivt. Nu återstår endast ett mycket starkt V , tror inte det går att åstadkomma till nästa val, men till nästa igen och jag ska göra mitt:
Delar tyvärr din analys, men jag vill inte förolämpa den som ändå kämpar. (Därför skriver jag det inte lika direkt som du.)
Lenas kamp mer eller mindre helt utan bundsförvanter är hopplös varför jag tror att hon gjort det hon kunnat vilket långt ifrån räckt för att hålla glöden levande bland oss gräsrötter samtidigt som den inte helt släckt hennes möjligheter till en fruktsam karriär.
Kan inte helt såga henne för detta vägval, även om jag hellre lämnat partiet och valt en annan karriär om jag stått i samma situation (om karriären verkligen är hennes mål.)
Hur det än är. Alla politiker är mer eller mindre karriärister. I princip alla går in med någon form av ideologisk glöd när de startar sina karriärer.
Tror inte Lenas glöd har flagat (ännu) som många andras, men jag är helt övertygad om att hennes val att göra karriär i en miljö där denna ideologiska glöd inte får möjlighet att frodas tillslut kommer tvinga henne till ett vägval, där glöden antingen kommer självdör (innan en ny ideologisk vänstervåg kan återta styret inom arbetarrörelsen) eller hon själv byggt en ny plattform där den åter kan växa.
Antingen blir hon m.a.o. (åter) en, högljudd vänstersosse där hon står upp på barrikaderna från sin säkra riksdagsstol (och då kan hon bli en stigande stjärna för oss gräsrötter att samlas kring) eller så tvingas hon helt in i fållan och för en pseudodebatt i olika utomstående forum utan att våga ta offentlig strid med partitoppen och då kan hon säkert både göra en säkrare karriär (samtidigt som detta vägval tydligt kommer bevisa att glöden sakta falnat) samtidigt som vi gräsrötter för länge sedan kommer ha glömt bort henne.
Mitt absolut sista hopp är att hon faktiskt har en vilja att bli vår ”maverick”, politiska vilde (omöjlig att sparka från riksdagsstolen) och att hon nu strategiskt håller på att skapa sig ett eget fritt utrymme att bygga sin bas fri från partipiskan, varifrån hon åter kan elda massorna (och på sikt vända partiskutan rätt igen.).
Om jag verkligen tror på det?! Tror mina tydligt negativa inlägg talar för sig själv… Trots det är hoppet det sista som överger en… (Morgan S Partilös vänstersosse!)
Tiden får helt enkelt utvisa vilken bedömning som var rätt(vis).
P.S. Delar mycket av den kritik och den analys Aniara framställer i sitt inlägg. Synd att inte Lena vill eller vågar gå i svaromål. Skulle vara mycket intressant att läsa hennes åsikt i ämnet.
Delar helt dina synpunkter Morgan . Mitt inlägg var naturligtvis inte avsett att förolämpa Lena , inte ens att kritisera henne. jag högaktar henne fortfarande.. Hon kunde ännu mindre än vi ana hur det stod till i föreningstopparna och kommuntopparna i partiet och som visade sig då hon var ute och talade och ännu tydligare på kongressen. Kanske borde vi ha organiserat oss och stöttat henne på ett mycket kraftfullare sätt helt vid sidan om partiet?
Trodde ett tag att vi skulle kunna få hjälp av en kraftig vänstervåg i de pinade länderna inom EU men det verkar ju gå åt helt galet håll liksom tidigare.
Åke…
Menade intet annat än det du skriver och jag tror inte för en sekund att Lena tolkade din formulering som en förolämpning.
Angående V. Är ärligt talat chockad att V. utsatts för organiserat spionage av SÄPO ända in i våra dagar.
Får en att undra om man inte själv som vänstersosse har en fil där också.
Vet inte om det är att vara för paranoid, men S har länge varit en del av statsapparaten. Frågan är om de varit ovetande om det som pågått och om detta högst eventuella samarbete mellan partiet centralt och inhemska spionorganisationer med FRA och andra länders likartade systematiska spionprogram som utvecklas i allt snabbare takt, riktat mot enskilda individer (kanske bara för de har misshagliga demokratiska ideologiska åsikter) så kan vi kanske finna både en tydlig förklaring till partiets högerkantring och till dess massiva motstånd vänstern inom S upplevt från partitoppen de sista 20-30 åren?!
Känns i vart fall ytterst obehagligt att läsa att SÄPO under början av 80-talet gick från att ha fokus mot högerextrema till att fokusera på att spionera på demokratiska partier med socialistisk ideologi.
Steget från det ena till det andra är inte långt…
Bara 5-6 är därefter låg Olof Palme (som fortfarande kallade sig demokratisk socialist och hade en ledande position inom Socialistinternationalen) död på Sveavägen.
Slump eller en del av något annat, vem vet?!
En analys av hur Socialistinternationalen uppfattades då och Palmes betydelse ger i vart fall mig idag kalla kårar.
Tänk på att detta var en organisation som KGB/GRU försökte infiltrera och som andra spionorganisationer i väst såg som ett stort hot och som en del av kommunismens försök att öka sin maktsfär i världen.
Studerar man de dokument som läkt ut via Wikileaks är det skrämmande att se det tidsmässiga sambandet när Säpo slutade jaga högerextremister och istället började fokusera på vänsterkanten istället.
Känns nästan obehagligt att tänka tanken, men det är ju en märklig slump när en av de största hoten mot väst (enligt deras spionorganisationer) Olof Palme, som enligt deras analys fungerade som en frontfigur och en tyst aktiv/passiv försvarare av kommunismens härjningar i världen råkar” bli mördad just en dag när Säpo valde att inte skydda honom. Slump? Verkligen säkra på det?!
Nu när vi samtidigt kan se facit och studera både västvärldens och Säpos tidigare hemliga kamp mot det vänsterspöke som de ansåg växte fram under slutet på 1970-talet och se vad som visas i olika dokument och erkännanden, då känns faktiskt Säpospåret plötsligt inte bara sannolikt utan tom. minst lika troligt som att en ensam knarkande galning lyckas med ett mord som håller högsta möjliga militära torpedklass i utförande, val av plats, metod och oundvikligt dödligt resultat där dessutom de minimala spår som lämnades efter gärningen och de minimala spår som finns att finna innan gärningen förstärker denna bild professionella bild ytterligare.
Västvärldens spionorganisationer förde ett hemligt krig både mot kommunismen och socialismen där de ansåg att Socialistinternationalen var ett av kommunismens farligaste vapen som måste nedkämpas till varje pris.
Minst sagt skrämmande att följa den röda tråd av ändrad fokus hos Säpo i början av 80-talet mot allt som var vänster, via mordet på Olof Palme och se detta skeende genom det ljus som de nya dokument som nu finns på Wikileaks som visar att både KGB/GRU och CIA bedömde Socialistinternationalens hot/möjlighet för/mot deras respektive syften som centralast av allt för den framtida utvecklingen.
Palme utgjorde från alla fronter den främsta nyckeln. (Inte för att han gick KGB:S ärenden) utan för att han var socialistinternationalens starkaste företrädare och organisationen ansågs som kommunismens hemliga spjutspets av CIA etc.
Då Palme dessutom hade en ohotad och extremt stark ställning i hela världen (inte minst inom tredje världen) där detta, hans ställning inom Socialistinternationalen verkligen hade en hotande betydelse för t.ex. CIA då det var dessa länders utveckling man slogs om så såg de hans engagemang i dessa länder som ett första steg mot kommunism,(trots sin tydliga demokratiska prägel.)
Han utgjorde enligt dem det absolut största enskilda hotet som existerade just då på den internationella arenan för att ”den stora röda faran” skulle segra genom en utveckling av antal demokratiska socialistiska länder som mycket lätt enligt deras analys sedan kunde bli kommunistiska.
Det var enligt dem, verkliga hotet mot västvärldens demokratier.
Det är därför så här i efterhand snarare närmast kusligt naturligt än underligt att beslutet kanske blev att Palme borde elimineras för att krossa denna pågående utveckling en gång för alla.
Har ärligt talat hela tiden trott det var C. Pettersson men efter att ha läst det som finns på Wikileaks och sett det senaste erkännandet från spionen på Säpo, är jag betydligt mer tveksam…
Vad fan är det för värld vi lever i egentligen?! Säpo spionerar på folk med demokratiska vänsteråsikter idag igen?!
Hela vänsterrörelsen tycks ha bekämpats aktivt av alla spionorganisationer i västvärlden, samtidigt som dessa organisationer i en förfärande takt decimerats och omformats till rena högerorganisationer (kanske via infiltratörer av samma typ som de Säpo haft för att spionera med, men här med en annan agenda, den att ändra maktpartiets inriktning bort från vänsteråsikter in mot mainstream högerliberalism istället?!) Samtidigt som man återupptagit spioneriet och bekämpandet av ALLA som varit vänster?
Hej!
Jo, jag är feminist! Men jag anser inte att jag har något alls att vinna på att uttrycka det i tid och otid! Tvärtom! I vissa grupper vore det förstås förödande att våga säga något annat, eller ”inte våga” , som det kan heta.. Stefan Lövén vågade, liksom en hel del flera partiledare.. Men det säger inte så mycket om budskapet… Den nyliberala ekonomiska politiken fortsätter under hans och Magdalena Anderssons ledning… och jag tror inte att någon ändring av det sker genom att du som sakkunnig inom området börjar använda ordet feministisk om det absolut nödvändiga alternativet till den nyliberala kontexten!!
Tvärtom skulle jag vilja påstå! Jag gjorde travestin ”feministspöke” avsiktligt med hänvisning till hur ordet ”kommunist” kom att användas och förknippas med i stort sett allt icke-socialistiskt från 70-talet och framåt… En hel generation av medvetna upplysta intellektuella passiviserades, gamla ”hederliga” socialdemokrater demoniserades så fort åsikterna stämplades som alltför mycket vänster etc..Med ”kommunistspökets” hjälp blev till slut allt bara höger… De svenska ”70-talskommunisterna” var inga stalinister, utan till 95 % (åtminstone) unga entusiastiska socialister och allmänna världsförbättrare, som vågade (!) kalla sig både det ena och det andra, gå demonstrationståg och bära röda fanor! Under tiden formade sig de konservativa blå. ja rentav de bruna!
Mordet på Olof Palme är ännu inte uppklarat, och få tror väl i dag, att det inte var en politisk sammansvärjning som låg bakom! Det var efter hans död, med början i slutet av 70-talet, som den stora och totala omsvängningen av den för de konservativa blå/bruna så kontroversiella ekonomiska politiken med en stark gemensam, offentlig sektor genomfördes.
Keynes och Wigfors lär knappast få en upprättelse genom att bara söka koppla dem till andra av vissa ansedda som kontroversiella -ismer.
Det Morgan S tar upp om satsningar på de starka i samhället, som ett annat inslag i Framtidsprogrammet, skrämmer också…
Det är inte många som förknippar nazismen med så mycket annat än med judehat och rasism, men föraktet för det svaga och just upphöjningen av det starka är ett av de väsentliga inslagen i nazismen, som Hitler uttrycker den i Mein Kampf.
Jag anar denna ideologi bakom mycket i dagens alltmer inhumana samhälle, inte minst nedrustningen av vården och omsorgen..
På samma sätt som Hitler en gång fick med sig det tyska folket genom en då ”progressiv ekonomisk politik”, tror jag att det är genom den ekonomiska politiken, som vägen till verklig förändring går.
Då handlar det inte om att våga säga att man är feminist, utan då handlar det om att visa på att det finns möjlighet att bedriva en expansiv och human politik med syfte att öka livskvaliteten i samhället!
Snälla Lena Sommestad!
Tog du rådet om en ny lärobok i ekonomi på allvar? Det behövs en folkrörelse och en utbredd kunskap om ekonomiska samband!!
När drar du i gång projektet med en ny grundläggande lärobok i ekonomi för alla Sveriges alla elever, där den enastående svenska ekonomiska modellen, som formades under 40-50- och 60-tal efter Keynes m.fl. idéer lyfts fram? Jag glömmer aldrig när Offentliga sektorn blev avfärdad som TÅRANDE, efter Klas Eklunds utgivning av den i dag allenarådande läroboken ”Vår ekonomi” på 80-talet, och vilken genomslagskraft detta påstående fick… Alla gick på det!!!
Det måste finnas fler som stöder en sån sak, och det måste finns fler ekonomer, som också är kunniga och kan medverka.
Det där med feminist- och kommunistspöke. Anledningen till att det blivit spöken är att rörelserna inte ”håller rent” utan tillåter extremister i rörelsen. (S) var under 50 och 60-tal duktiga på att se till att kommunisterna inte nästlade sig in i partiet. Man kritiserade och tog starkt avstånd mot antidemokratiska åsikter. Efter 68 och under 70-tal försvann detta och mer demokratiskt tveksamma element kom in. Feminismen har liknande problem. Det stora flertal som vill att feminismen ska stå för jämställdhet och lika rättigheter håller inte rent och kritiserar inte dem som drar ner feminismen i hatträsket. Man kritiserar inte SCUM-manifest, hatsidor som Vita kränkta män. Om man konsekvent såg till ha ett jämställt och respektfullt språk och motarbetar alla hattendenser så skulle inte så många slå dövörat så fort ordet feminism nämns.
Varje sak i Sverige har blivit behöver en ny politik.