Föräldraskap ska inte leda till fattigdom

Idag skriver jag i Dagens Nyheter om den ensamstående mammornas situation.

Det har blivit allt svårare att vara ensamstående mamma i Sverige, trots ökat välstånd. Nu krävs ett trendbrott. Föräldraskap ska inte leda till fattigdom. Alla barn i Sverige ska ha goda livschanser, oberoende av om föräldrarna valt att leva tillsammans eller ej.

Ensamma mammors ekonomiska situation beror på flera olika faktorer, från låga kvinnolöner till försämrade trygghetssystem, bostadsbrist och kvinnors fortsatta huvudansvar för hem och barn. Därför krävs ett brett program som syftar till att stärka ensamstående mammors ekonomiska situation.

I artikeln i DN presenterar jag ett förslag till åtgärdspaket. VI har råd att fördela ett växande välstånd så att det kommer alla till del!

Mer att läsa: historikern Mia Skott kommenterar på sin blogg Vardagshistoria.

Annonser

25 kommentarer

Filed under Uncategorized

25 responses to “Föräldraskap ska inte leda till fattigdom

  1. Jag tror faktiskt inte på jungfrufödsel. Det finns en pappa också i alla fall då kvinnan inte är en änka.

    Man skulle ju i stället kunna gå tillbaka till den gamla hypotesen där även kvinnor är ansvariga för sina handlingar. En gång i tiden ordnade man sin ekonomi först, gifte sig sedan och skaffade därefter barn. Misstag, våldtäkter etc hände, och sådant måste man ta hand om, men tidigare ordnades även detta genom familjen via farföräldrar, morbröder och mostrar etc. Att de biologiska föräldrarna är ansvariga för sina barn är det nog faktiskt ganska många som fortfarande håller med om.

    Vad du egentligen föreslår är att andra låg-, mellan- och höginkomsttagare som tar hand om sina barn tillsammans ska finansiera att vissa tycker sig ha ”växt ifrån varandra”.

    Sedan, att en låginkomsttagare som tjänar 15000 kr i månaden betalar nästan 14000 kronor i skatter och sociala avgifter per månad (den egentliga lönen, kostnaden för en arbetsgivare, är nära 22 000) är den verkliga anledningen till att folk har det svårt.

    Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner.

    • lenasommestad

      Tack för ditt inlägg.
      Du ifrågasätter en välfärdspolitik till stöd för föräldrar och särskilt till stöd för ensamstående föräldrar. Jag delar inte din uppfattning.
      Föräldrarskap är en viktig orsak bakom bristande resurser och fattigdom. Detta samband noterades redan i 1800-talets York av sociologen Seebohm Rowntree, som myntade begreppet fattigdomscykeln. Under 1900-talet ledde denna insikt till en välutvecklad familjepolitik i flertalet industriländer, med barnbidrag, bostadspolitik, barnomsorg, gratis skolgång etc. som viktiga beståndsdelar. Idén bakom den generella familjepolitiken är att överföra resurser från hushåll utan barn till hushåll med barn; vilket för många hushåll innebär att du får t ex barnbidrag och andra resurser under en del av livet medan du under en annan del av livet är nettobetalare.
      Den generella familjepolitiken har visat sig vara oerhört betydelsefull. Alternativet är inte att familjen själv betalar utan att släkten i någon form överför resurser, från den äldre generationen till den yngre. Det var ingen slump att fattigdomen bland barn och barnföräldrar först observerades i industristaden York. I industrisamhället bryts den naturliga länk mellan generationer som i regel fanns i bondesamhället, där generationerna delade hushåll.
      I Sverige utvecklades den generella familjepolitiken starkt på 1930-talet, som en följd av oro för låga födelsetal. Man insåg att i utvecklade industrisamhällen där barn inte längre är en arbetsresurs i hushållet, utan i första hand en kostnad, så kommer många människor att välja bort barnafödande om man kan (vilket började bli möjligt vid denna tid med växande kunskap om preventivmedel).Detta är också en fråga om kvinnors frigörelse. Om kvinnor ska välja att föda barn så måste villkoren vara rimliga.
      När det gäller fäders ansvar så håller jag absolut med dig. Det finns fäder i de flesta familjer som har ett ansvar. I min artikel tar jag också upp en viktig fråga som handlar om att reglera fäders ansvar, nämligen höjt underhållsstöd. Underhållsstöd är ett bidrag till mammor, när pappor inte betalar. Detta har inte skrivits upp. I de flesta fall finns en överenskommelse om underhållsbidrag och ett problem är att dessa underhållsbidrag tenderar att spegla nivåerna i underhållsstödet, även om underhållsbidragen i många fall bör vara större, beroende på pappas inkomst. Att höja underhållsstödet är därför en åtgärd som kan få vidare effekt än för de mammor som har nytta av just underhållsstödet.
      I min artikel tar jag också upp föräldraförsäkringen. Även denna handlar om fäders ansvar. Jag tycker att det vore utmärkt om du och andra som ser vikten av att pappor tar ett större ansvar också bidrar i opinionsbildning för en individualiserad föräldraförsäkring. EN sådan reform skulle betyda mycket för att stötta pappor i deras roll som föräldrar och bidra till att fler pappor tar ett mer aktivt ansvar för sina barn, oavsett om äktenskapet består eller ej. Det finns också skål för fler män att aktivt delta i opinionsbildning för högre kvinnolöner. Den svenska försörjningsmodellen bygger fortfarande på att pappa tjänar mest. Det håller inte när många föräldrapar väljer att leva skilda liv.
      Till sist: det finns många skäl till att föräldrar lever ensamma med sina barn. Att ifrågasätta och moralisera över att föräldrar har eget ansvar för sina barn anser jag borde ligga bortom en seriös politisk debatt.

  2. Olle Nilsson

    Jag uppfattar alla fyra punkterna i din artikel som högst relevanta men föreslår en radikalare lösning:
    Inför en medmänniskolön på, säg, 5000 kr/månad, lika för alla bosatta inom landet, gammal som ung, fattig som rik, medborgare som flykting, förvärvsarbetande eller ej.
    Kan lämpligen finansieras genom en inkomstskatt linjärt proportionell mot inkomsten och/eller en ökad moms. Den totala merkostnaden behöver inte bli så stor eftersom många i dag existerande behovsprövade och/eller generella bidrag kunde slopas eller reduceras.
    En fördel är att ett sådant system kan införas gradvis med ett stegvis från en låg nivå, exempelvis 1000 kr/månad, ungefär motsvarande nuvarande barnbidrag, ökande belopp.
    Olle Nilsson b.olle.nilsson@gmail.com

    • Jag betalar gärna 5000 kronor till en medmänniska. Om personen i fråga utför arbete värt 5000 kronor åt mig.

      Eller uttryckt på annat sätt: Jag hjälper dig om du hjälper mig.

      • lenasommestad

        Än en gång: du tycks inte ha förstått poängen med familjepolitik.
        Varje förälder gör en enorm insats för samhället genom att vårda och fostra ett barn som när han/ hon blir vuxen kan bidra till folkhushållet. Huvudbördan för denna insats ligger på kvinnor, som utför arbete i hem och familj helt utan ersättning. Om föräldrar kunde ta betalt för denna arbetsinsats skulle världen se helt annorlunda ut; men vi säljer inte våra barn när de blir vuxna.
        Du kan se de pengar som du betalar i skatt som en mycket liten återbetalning på allt som andra människor betalat för dig och investerat i dig under din uppväxt, inklusive allt det obetalda arbete som dina föräldrar har satsat. Jag tycker inte att tacken för detta obetalda arbete ska vara fattigdom.
        Ekonomen Ingvar Nilsson och statistikern Anders Wadensjö har beräknat att kostnaden för ett barn i Sverige upp till 18 år är ungefär 3,3 miljoner, varav 1,8 miljoner består av kommunens kostnader för skola mm.
        Många välbetalda medborgare tycks anse att allt det tjänar är ett resultat av deras eget arbete och deras egen skicklighet. De glömmer att deras framgång i långa stycken är ett resultat av ett samhälle, som gett dem chans till en god uppväxt, utbildning, sjukvård, fritidsaktiviteter etc.
        Om du gärna hjälper dem som hjälper dig, så har du goda skäl att betala skatt. Den tankemöda som krävs av dig är att du inser att den hjälp du själv får kan komma vid ett annat tillfälle än när du betalar.
        Om du ifrågasätter resonemangen ovan föreslår jag att du studerar en smula komparativ socialpolitik. Då kan du se hur fattigdomen bland barnfamiljer ser ut i länder utan en väl utbyggd familjepolitik.

    • lenasommestad

      Tack Olle för inlägg! Idén med medmänniskolön är intressant och diskuteras ju nu alltmer. Likväl löser den inte problemet med att personer med försörjningsansvar har en helt annan situation än de som är utan. Därför tror jag i detta fall mer på den typ av generella åtgärder som jag föreslår i artikeln. Det radikala här är egentligen ett betydligt högre barnbidrag, som ju är ett slags ”lön” för minderåriga som ännu inte kan försörja sig själva.

      • Olle Nilsson

        Tack Lena!
        ”Likväl löser den inte problemet med att personer med försörjningsansvar har en helt annan situation än de som är utan”
        Nej naturligtvis inte alla sådana problem, men åtminstone de mest akuta ekonomiska problemen vilket skulle vara en välsignelse för ett mycket stort antal fattiga ensamstående mammor (och pappor) och ge dem andrum att till exempel ägna mera tid åt barnen i stället för att söka jobb som inte finns.

      • lenasommestad

        Du har rätt Olle när du skriver att det skulle kunna bidra till att lösa problemet. I ett samhälle där vi anser att det finns en ”naturlig arbetslöshetsnivå” är det orimligt att de som inte kan finna jobb ska bemötas som om det vore ett helt individuellt ansvar och inte ett strukturellt problem.
        Min poäng var att medborgarlöner trots allt aldrig kan ligga på en nivå som räcker för barnfamijer. Men barnbidraget är faktiskt ett slags medborgarlön för barn!

  3. Eva_55

    Jag skulle gärna vilja veta definitionen på ”ensamstående mamma”, finns det ingen pappa? Har föräldrarna 50/50 delad vårdnad? Eller är det endast kvinnor med egen vårdnad? Räknas alla skilda mammor in i begreppet? Bor de själva med barn eller kan de ha en sambo? Det dras så många slutsatser och det förekommer siffror och statistik som endast blir relevanta om dessa fakta också framgår.

    Och varför inte gå på problemet istället för att fixa på ytan. Jag gissar att problemet inte skulle vara så stort om det fanns en ansvarstagande förälder på andra sidan?

    Och det här med löner? Förklara gärna varför en just ensamstående mamma skulle tjäna mindre än en mamma som lever med barnets pappa eller vilken annan kvinna som helst. Jag gissar ju att det har med kvinnans val att göra, frivilligt eller ofrivilligt…

    För mig som väljare blir det svårt att sympatisera med dina åsikter då det saknas information

    • lenasommestad

      Tack för ditt inlägg.
      Det är självklart så att det finns ensamstående mammor med mycket olika situation. Allt fler barn bor t.ex. växelvis hos sina föräldrar och papporna bidrar fullt ut till barnens försörjning. Om du vill veta mer om hur ekonomin ser ut för ensamstående föräldrar rekommenderar jag den nyligen presenterade offentliga utredningen Fortsatt förälder – och ansvar,ekonomi och samarbete för barnens skull, SOU 2011:51.
      När det gäller fäders ansvar gör det självklart stor skillnad om pappor tar större ekonomiskt ansvar, och det är bl.a. detta som vi föreslår i artikeln genom krav på höjda underhållsstöd. Underhållsstödet är ett riktmärke för många familjer om vad som är en lämplig nivå även på de underhållsbidrag som föräldrar själva kommer överens om, och det har legat stilla alldeles för länge.
      Vad löner beträffar tjänar ensamstående kvinnor inte nödvändigtvis mindre än andra kvinnor, men de har svårare att ta vilka jobb som helst och de har också, om de är ensamt ansvariga för barnen, svårare att satsa på jobb och karriär.
      Till skillnad från kvinnor som lever i par (eller som har män som fullt ut tar ansvar även efter skilsmässa) kan deras egen låga inkomst heller inte på sätta sätt kompenseras av en pappas om bidrar med mer. Tyvärr är många svenska familjers ekonomi fortfarande uppbyggd på att fäder är huvudförsörjare. Kvinnor jobbar ofta deltid när barnen är små, tappar förankring på arbetsmarknaden och hänger inte mer i karriären. Därför är det viktigt att män redan från början tar sin del av familjeansvaret. Då blir det lättare för kvinnor att klara försörjningen efter en skilsmässa och lättare för män att hålla kontakt med barnen.

  4. Herman Holm

    Finns självklart olika sätt att förhålla sig till sina medmänniskor. Signaturen ”Under tallen” verkar stå för någon form av sköt dig själv och skit i andra filosofi – jag har lite svårt att förstå om han/hon menar allvar. Det vore väl utmärkt om pappan i många fall tog ett större ansvar. En vanlig modell verkar fortfarande vara att modern får dra ett större lass inte minst ekonomiskt. Det underhållsstöd som betalas ut är ju inte alls i takt med de kostnader som finns för ett barn eller ungdom idag. Var kom detta med ”växt från varandra” från.
    Att bara hjälpa den som hjälper mig som han/hon sedan skriver förklarar saken. Jag avundas inte eftersom antalet som eventuellt kan hjälpa blir ganska begränsat.
    De sakupgifter som finns i artikeln om den kraftigt sjunkande möjligheten hos ensamstående mammor – förtjänar att tas på allvar.

    • Herman, Erik heter jag och har fyra barn själv. Jag står för en ”ta ansvar för din familj”-filosofi, samt ”bry dig om andra personligen”-dito.

      ”Det vore väl utmärkt om pappan i många fall…” Han är ju för i h-e pappa till barnet. Det är hans plikt att ta hand om sitt barn. Att låta andra göra det är faktiskt stöld. Idag snurrar vi till det några varv via skatter, sociala avgifter etc, men i slutändan är det hans grannar som betalar. Inte jultomten, inte staten, inte ”de rika”. Skatten betalas till största delen i Sverige av låg- och medelinkomsttagare.

      Att ”växa ifrån varandra” är ett argument som brukar höras när folk skiljer sig. En skiljd familj får dubbel bosättning och andra ökade kostnader. Som sedan staten ofta går in och sponsrar med bostadsbidrag, socialbidrag, etc.

      Det finns högst ett exempel på jungfrufödsel, Jesus. Övriga barn har en pappa.

      Vad jag menade med ”hjälpa” var att ta ett jobb och tjäna pengar. En gång i tiden var det sådan arbetsmoral som det Socialdemokratiska Arbetarpartiet stod för. Det var viktigt att ”göra rätt för sig” som sossar sade i det röda Ådalen där jag växte upp.

      • Lassalle

        ”Svart/vita” självklarheter som att pappor är fäder till sina barn båtar föga när livet blir komplicerat.
        *Skall det råda förbud mot att skilja sig?
        *Sedan urminnes tider råder i huvudsak patriarkaliska strukturer som inte sällan tar sig uttryck i ”frånvarande fäder”.
        *Att ta jobb som inte finns torde inte vara helt lätt.
        *Arbetslöshet och köer till försörjningsstöd ökar.
        *Den generella välfärden syftar till ett drägligt liv för alla.
        *Är stigmatisering ett uttryck för ”vi och dom” tänkande.
        *Väljer utsatta människor sin situation som något eftersträvansvärt?
        *Skall signaturens inlägg ses som en lödig plädering för ökad jämställdhet?

        Gör din plikt,kräv din rätt.

    • lenasommestad

      Tack för inlägget! Jag instämmer.

  5. Gammalt sysselsättning system måste föränrad, systemet som har blivit full av utnyttjning, fusk, bedrägeri och korruption behöver nya politik och system.

  6. Sven Jonas Kälkström

    Lena! Stort tack för din artikel i DN 13/7, om barnfattigdomen. I en tid när (nästan) alla, av valtaktiska skäl, lägger sig i debattens mittfåra och stämmer in i den unisona talkören ”jobben, jobben, jobben” blir det så tydligt, att det är ytterst ont om politiker med (bibehållen) förmåga till SIMULTANKAPACITET – dvs förmåga att se mer än en ”sak” i tagat. Man borde eller måste kunna se mer av helheten, bestående av flera parallella frågor och arbetsuppgifter – och Barnfattigdomen har sedan ca två år förvisats till icke-frågornas värld. Så medan nominella löner har höjts, skatter har sänkts genom ”avdrag” för de som är så lyckligt lottade att de faktiskt har ett arbete, lånetäntor har sänkts för de som har ekonomi stark nog att beviljas lån, etc, – under tiden har de ensamma mödrarna, om vi ser tio år bakåt, de facto fått SÄMRE ekonomi, genom en rad samverkande faktorer. Du nämner i din artikel flera sv dessa faktorer, och jag instämmer. Själv vill jag KOMPLETTERA och VIDAREUTVECKLA EKVATIONEN genom att sätta in ytterligare några viktiga och oumbärliga faktorer eller variabler. En av dessa faktorer handlar om det FAKTUM att många av de ensamma mödrarna – p.g.a. en ofta lång bakgrundshistoria och p.g.a. socioekonomiska konsekvenser i närtid & nutid av att vara ensam förälder – är obönhörligt utestängda från förstahandshyresmarknaden – obönhörligt förvisade till andrahandsmarknaden; innebärande ständig otrygghet och stress, upprepade flyttningar – och mycket ofta tvingas acceptera stora extrapåslag på hyran, med förödande effekter för en redan mycket ansträngd ekonomi. DETTA – boendefrågan vad gäller just denna grupp – är en faktor som måste sättas in i ekvationen – för att man inte ska få ett slutresultat som ligger långt från ”facit”, d.v.s.långt från den vardagliga verkligheten för många av dessa kvinnor – deras verklighet ekonomiskt, socialt, hälsomässigt (sekundärt p.g.a. kronisk stress). Politik får inte vara och bli bara opinionssiffror och valtaktik, inte bara orerande som inte är förankrat i människors vardagliga verklighet! EFTERLYSNING: Var finns politiker som utan skygglappar vill och vågar överblicka hela synfältet – som har SIMULTANKAPACITET nog för att, vid sidan om dagsdebattens ”jobb, jobb,jobb” se och engagera sig för denna bortglömda, denna ”allra lägsta kast” i vårt samhälle? Var finns de politiker som ser? som har förmåga till empathi (förutom kunskaper i matematik och samhällsekonomisk bokföring)? Politiker som ser, som har förmåga till SIMULTANKAPACITET – politiker som med glöd och engagemang och brinnande övertygelse är beredda att strida för De Ensamma Mödrarna … varav många befinner sig vid den yttersta bristningsgränsen? Inom mitt verksamhetsområde har jag sett detta problem, om och om igen. Jag har mött de här kvinnorna, som hela tiden balanserar på den vassa eggen! Jag har stått öga mot öga inför dessa kvjnnor, som hela tiden frenetiskt kämpar vid den allra yttersta och definitiva bristningsgränsen. Det är min avsikt att på DN’s debattsida fortsätta där Du Lena – för den här gången – skrev det sista ordet följt av ” punkt”. Det är min avsikt att vidga resonemanget genom att i EKVATIONEN placera in bland snnat den viktiga matematiska faktor som beskriver De Ensamma Mödrarnas oerhört svåra situation på hyresmarknaden (en marknad som är mycket svår för personer/hushåll med långt bättre förutsättningar i konkurrensen om en bostad).

    • lenasommestad

      Varmt tack för detta inlägg. Det skulle glädja mig mycket om du följer upp artikeln med ett eget inlägg. Det behövs!

  7. Sven Jonas Kälkström

    OBS Den senaste artikeln skall undertecknas Sven Jonas Källström, överläkare i Barn- och Ungdomspsykiatri.

  8. Herman Holm

    Nu på sommaren finns ju tid att läsa och lyssna och jag hörde ”Kropp och själ” i veckan om depressionens orsaker.
    Där var det en forskare från Karolinska Yvonne Forsell som jag uppfattade gjorde epidemiologiska studier på gruppnivå och pekade på att just ensamstående mödrar var en klar riskgrupp för insjuknande i depression och att en satsning just på denna grupp helt klart skulle ha betydelse. Då tänkte jag såklart på det du skrev på din blogg häromveckan.
    Länk till programmet http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/215252?programid=1272
    Länk till Yvonne Forsell http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=36105&a=101494&l=sv

  9. Sofia

    Hur är det med de ensamstående papporna? Jag hade velat se dig motivera varför du enbart använder ensamstående mammor och inte ensamstående föräldrar. Har de ensamstående papporna det bättre, till exempel eftersom de inte har jobb inom den kvinnodominerande sektorn, eller är det någon annan orsak till att du inte skriver om papporna?

    • lenasommestad

      Hej Sofia!
      Jag beklagar mitt sena svar, men här kommer det!
      Många har återkommit till att det är lika angeläget att uppmärksamma ensamstående pappors situation som ensamstående mammors villkor. Jag instämmer självklart i att många av de utmaningar som ensamstående mammor har delas av ensamstående pappor. Jag förstår att ensamstående pappor kan tycka att deras situation inte görs synlig när vi riktar fokus mot mammorna. Skälen till att jag valde att göra det i den här artikeln är flera.
      Det viktigaste är att det stora flertalet ensamstående föräldrar är mammor och att deras svåra ekonomiska situation är intimt förknippad med generella svårigheter på arbetsmarknaden och i samhället som i högre grad drabbar kvinnor än män: låga löner, visstidsanställningar, ohälsa etc. Vissa reformer som S-kvinnor vill driva har lika stor betydelse för ensamstående mammor som för ensamstående pappor medan andra, t.ex.de som riktas mot kvinnors arbetsmarknad och en diskriminiering som möter kvinnor som grupp, är mer relevanta för kvinnor.
      Jag skrev artikeln som ordförande för S-kvinnor. Också av det skälet var det naturligt för mig att rikta ljuset mod kvinnorna, som alltså mer ofta är ensamstående föräldrar och som möter större svårigheter ekonomiskt pga av kvinnors generellt svagare ställning på arbetsmarknaden.

    • lenasommestad

      Jag förstår att du undrar varför jag fokuserar på mammorna. Nedan har jag kopierat in det svar som jag nyss skrev till Sofia, som ställde samma fråga. Jag hoppas att du trots din fundering ändå uppskatter att jag lyfter problemet. Som jag skriver nedan är många problem gemensamma för kvinnor och män, men det finns också en större problematik som kvinnor möter eftersom kvinnor generellt sett har en sämre ställning på arbetsmarknaden än män. I genomsnitt tjänade ensamstående pappor år 2011 178000 kronor om året medan ensamstående kvinnor tjänade i snitt 145000 kronor om året. Det är fakta som jag har hämtat ur SCB:s statistikdatabas,”Disponibel inkomst per konsumtionsenhet för region, hushållstyp och ålder”.
      Här mitt svar till Sofia (som också svarar på din fråga):
      ”Många har återkommit till att det är lika angeläget att uppmärksamma ensamstående pappors situation som ensamstående mammors villkor. Jag instämmer självklart i att många av de utmaningar som ensamstående mammor har delas av ensamstående pappor. Jag förstår att ensamstående pappor kan tycka att deras situation inte görs synlig när vi riktar fokus mot mammorna. Skälen till att jag valde att göra det i den här artikeln är flera.
      Det viktigaste är att det stora flertalet ensamstående föräldrar är mammor och att deras svåra ekonomiska situation är intimt förknippad med generella svårigheter på arbetsmarknaden och i samhället som i högre grad drabbar kvinnor än män: låga löner, visstidsanställningar, ohälsa etc. Vissa reformer som S-kvinnor vill driva har lika stor betydelse för ensamstående mammor som för ensamstående pappor medan andra, t.ex.de som riktas mot kvinnors arbetsmarknad och en diskriminiering som möter kvinnor som grupp, är mer relevanta för kvinnor.
      Jag skrev artikeln som ordförande för S-kvinnor. Också av det skälet var det naturligt för mig att rikta ljuset mod kvinnorna, som alltså mer ofta är ensamstående föräldrar och som möter större svårigheter ekonomiskt pga av kvinnors generellt svagare ställning på arbetsmarknaden.”

  10. Anders

    När jag var man och ensamstående, vem uppmärksammade mig då? Jag levde ensam med mina barn under ett par års tid och fick kämpa med tid och ekonomi. Jag minns Wibbles råd om en sparad årslön som för all del välmenad men passé, ingen av mina vänner var i den sitsen att vi hade mer än en månadslön på banken.
    Men nu när jag tänker efter kan jag inte påminna mig att fokus riktades mot de ensamstående männen? Varför?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s