I veckan skriver jag om europapolitik för Arbetarrörelsens tankesmedja: Vi måste tänka nytt om Europa.
Eurokrisen biter sig fast. Det blir allt tydligare att euron inte bara har slagit sönder statsfinanserna i många europeiska länder. Den har också slagit sönder välfärd och social sammanhållning.
I veckan presenterade EU-kommissionen ett förslag om en ”social dimension” i EMU. Det är ett fåfängt försök att från Bryssel motverka den sociala utslagning, som euron har skapat.
Många välkomnar att Kommissionen nu sätter frågor om sysselsättning och social välfärd i fokus. Det gör även jag.
Men jag vill samtidigt påminna om att Kommissionen med EMU:s ”sociala dimension” tar ett ytterligare kliv mot en europeisk federal statsbildning. När Sverige för tio år sedan gick till folkomröstning om euron, då påstod ja-sidan envist att euron var ett begränsat, penningpolitiskt projekt. Det skulle varken påverka sysselsättningspolitik eller välfärdspolitik. Vi som påstod annorlunda ansågs inte ha begripit. Nu är det uppenbart att eurosamarbetet påverkar nationalstaterna i grunden. Kommissionen driver frågan om EMU:s sociala dimension och fortsatta steg mot fördjupat samarbete är igång, till exempel kring en gemensam europeisk arbetslöshetsförsäkring.
Nu står kampen om framtidens europeiska värdegrund. Europas länder har under decennier betecknas som sociala marknadsekonomier. Europas länder har legat i framkant i striden för demokrati, miljö och mänskliga rättigheter. Kan EU-länderna, med det skoniningslösa gemensamma valutasystemet som grund, återupprätta den sociala marknadsekonomin och vidmakthålla en stark politik för demokrati, miljö och mänskliga rättigheter? Jag är djupt orolig. Gyllene Grynings framväxt i Grekland, flyktingkatastrofen utanför Lampedusa, sviktande stöd för klimatbistånd och energiomställning – allt är tecken på hur finansiell kris och åstramningspolitik river sönder solidariska värderingar.
I den idag dominerande ekonomisk-politiska diskursen betraktas penningpolitik som en fråga för experter. Det anses att penningpolitik kan avgränsas från andra politikområden. Riksbankens självständiga roll är ett uttryck för detta.
Men varje dag ser vi en annan verklighet, i Europa och även i Sverige. Det minsta man kan begära är att dessa nya erfarenheter av samspelet mellan penningpolitik och demokratisk samhällsutveckling blir föremål för fördjupad politisk analys och debatt.
Mer om EMU:s sociala dimension: Joakim Palme i Studio Ett.
Lena Sommestad 
Jag är och var helt klart en motståndare mot euron här på hemmaplan, men frågan är om vi ska skylla krisen i EU på just valutan? Är det inte de ideologier (läs: nyliberalism) som styrt Europa i över 30 år som är boven i dramat? För att inte tala om alla de giriga och hierarkiintresserade personer som med glädje drivit just nyliberala och nykonservativa idéer runt om i EU-området. Personer som för egennyttans skull har överutnyttjat systemet och där nu vanligt folk får ta smällen.
Skurkarna i t ex Grekland, politiker och finansmän, har redan flyttat sina pengar. Grekerna står där med tomma händer. De som skulle stå tillsvars är redan bortflugna.
Har Europa legat i framkant när det gäller demokrati, så här det inte så längre. Det har länge talats om ett demokratiskt underskott. Nu kan vi också prata om ett ekonomiskt dito.
Under alla de år som Sverige stod utanför EU, så länge som vi inte harmoniserade oss med EU, klarade vi oss bra. För varje anpassning har det gått utför. Jag kan inte se mycket som blivit bättre sedan medlemskapet i EU.
När det gäller Gyllene Gryning och andra liknande rörelser runt om i EU, är min tanke att de växer sig starka i samma takt som vänsterrörelserna krymper och sociala orättvisor ökar. Vi i Sverige har sett samma trend och har nu ett sådant parti som fjärde största parti. Någon som ser sambandet?
Jag tror att det är viktigt att se att EMU i sin nuvarande utformning är just ett verktyg för en nyliberal politik. Så här skriver Lena i artikeln hon länkar till: ”Vad värre är: nu krymper också utrymmer för en nationell, självständig välfärdspolitik inom ramen för euron. Den åtstramningspolitik, som är eurosystemets enda anpassningsmekanism, har skapat växande arbetslöshet och fattigdom i Europa.”
Eller som Tietmeyer beskrev det i god tid innan projektet sjösattes: EMU är som en tryckkokare utan säkerhetsventiler. Sociala och fackliga rättigheter, välfärdssystem och fackliga organisationer ska kokas mjuka – mjuka till mos.
Jag håller 100% med dig Maths. Tyvärr så levererar vi mycket ord med lite innehåll, vi vågar inte ta tag i själva problemet. Problemet är att det globala ekonomiska systemet har kommit till sin ända, frågan är inte om utan när. 2010 funderade jag om det skulle ske under min livstid (om den blir normal). Idag vet jag att det blir det. Det som vi alla är delaktiga till är vi låter det ske, vi ser och hör det men blundar i träsket. Man försöker säga till oss alla för att vinna röster, lösningar som är totalt orealistiska och det vet man om. Det handlar om röster. Samtidigt så vill man roffa åt sig så mkt och skapa sig så bra förutsättningar som möjligt för en själv inför det som komma skall. Det kallas för korruption, den korruption vi ser och pekar på i andra länder sker här också varje dag. Vi är inte förskonade på långa vägar bara mer fega och frågan är varför. Det som skrämmer mig mest är de unga, morgondagens ledare som jobbar åt/med dessa korrupta personer på nyckelpositioner och ser upp till dem. Vi lägger alltså ribban redan i mentorskapet för hur de kommer att driva sitt ledarskap. Lena, både du och jag vet hur det funkar internt och du även om du inte kan säga det måste känna frustration. Idag prisar alla Anna Lindh som ett helgon, fakta var att hon var en krigare som aldrig teg vilket gjorde henne både impopulär och ett irriterande moment inom partiet. Det såklart vill man inte kännas vid. Jag önskar att hon funnits här och nu för det är sådana politiker som vi behöver. Samverkan och helikopterperspektiv saknar jag bland alla dagens politiska floskler. Ska Karl-Petter styra Sverige nu? pyttipanna strategin har varit lika framgångsrik som det ekonomiska fiat-systemet under världshistorian dvs aldrig. Lägg ihop agendorna istället och glöm det egna intresset, snart sitter alla i samma båt.
Ping: USA:s skuldkris kräver att vi vidgar vyerna för våra reflektioner | LO Bloggen
Ping: Man kan inte piska människor till friskhet | LO Bloggen
Ja visst är utvecklingen i EU oroande! Det är bra att du börjar ta upp den frågan. Ännu mera oroande är hur man i riksdagen ganska obemärkt har överfört mer och mer maktfunktioner till EU! Det var inte länge sedan jag själv blev uppmärksam på, att regeringen har helt egen självbestämmanderätt i EU-frågor, och inte behöver ha riksdagens godkännade för de ståndpunkter man för fram i EU! Man är endast skyldig att informera riksdagen…
Hur kunde det bli så? Det måste väl ändå innebära att vi har förlorat en ganska stor del av det nationella inflytandet redan? Det är alltså inte bara EU, som saknar direkt demokratiskt inflytande utan vårt medlemskap har också inneburit att möjligheterna vad gäller demokratiskt inflytande även i vårt eget land har begränsats kraftigt!
Enligt uppgifter från flera år sedan, uppgavs det att resurserna i departement och regeringskansli är väldigt uppbundna till frågor knutna till EU. Att liten uppmärksamhet då ägnas åt våra inhemska frågor kanske inte är så konstigt. Det måste vara viktigt att även ett parti som socialdemokraterna börjar värna om demokrati och ”nationella intressen”. Det räcker inte att tala om demokratin i EU, då det redan råder underskott på ”hemmaplan”. SD som nationalistiskt parti, lär kunna få många röster, om inte också andra partier börjar värna också om demokrati och en sund nationell politik i Sverige.
Gud bevare oss för den typen av nationalism, som SD, Gyllene Gryning m.fl.
Men jag undrar:
Hade Socialdemokratin kunnat genomföra Efterkrigspolitiken på det sätt som skedde inom dagens struktur med EU-medlemsskapet och den sk. globaliseringen? Kräver målsättningen ”Full sysselsättning” en större nationell integritet?