Levande författning – eller självspelande piano?

När vi som som svenska politiker och medborgare möter EU-rätten, då bör vi aldrig acceptera den som en given juridisk ram, som är omöjlig att påverka. Vi bör tänka på den som en levande författning.

Detta förhållningssätt till EU-rätten, att vara aktiv och ifrågasättande, mötte jag första gången i texter av Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap och min stora inspiratör i EU-debatten.

Det blev en viktig väckarklocka. Att en författning lever, det betyder att den rymmer långt mer än bara vad som bokstavligt stadgas i grundlag eller fördrag (Trovärdighet förutsätter uppriktighet, 2007). Men det betyder också att grundläggande principer i statsskicket i praktiken kan påverkas och förändras. Det betyder att vi alla har ett ansvar att inte stillatigande acceptera EU-rättsliga regler. Hur långt överstatligheten ska gå, och vilken form den tar, är inte på förhand givet.

Begreppet levande författning dök upp i mitt huvud när jag idag läste Svenska Dagbladet: Alliansregeringen utmanar inte EU. Artikeln berättar att den borgerliga svenska regeringen inte en enda gång sedan 2006 har utmanat EU:s regler på eget initiativ. Regeringens har efter sju år aldrig har tagit strid genom en ogiltighetstalan, ett av de viktiga instrument som står till buds för det medlemsland, som vill påverka EU:s levande författning.

Frågan om regeringens passivitet i fråga om EU:s lagstiftning restes för ett par veckor sedan också i riksdagen. Billy Gustafsson, Socialdemokraterna, påminde i ett skarpt inlägg om att den svenska riksdagen vid ett stort antal tillfällen har ifrågasatt lagförslag från EU-Kommissionen. Riksdagen har gjort bedömningen att förslagen inte är förenliga  med subsidiaritetsprincipen (som  handlar om på vilken nivå ett politiskt beslut ska fattas). Ändå har regeringen aldrig agerat genom en ogiltighetstalan.

Vad jag har kunnat se har regeringen inte någon gång använt sig av möjligheten att väcka en ogiltighetsförklaring eller ogiltighetstalan vid EU-domstolen. När nu det verktyget finns, varför har vi inte en enda gång använt det? Det är en fråga som i varje fall jag ställer mig. (Kammardebatt, 22 januari 2014)

Långsiktigt kan regeringens passivitet bli förödande, varnar Billy Gustafsson. Vilka lagar som klubbas igenom i EU, steg för steg, handlar i grunden om makt. Hur ska makten fördelas mellan nationella parlament och den europeiska unionen? Och hur långt vill vi egentligen att överstatligheten ska gå? Med passiva regeringar, utan kraft att driva sin demokratiska agenda, finns risken att EU blir som ett ”ett självspelande piano”.

Billy Gustafssons inlägg riktar ljuset mot den brist på demokratiskt engagemang som präglar dagens borgerliga EU-politik. Men det utgör också en uppmaning till en kommande socialdemokratisk regering, en uppmaning att utveckla en genomtänkt och långsiktig strategi för vad vi vill med Sveriges medlemskap i EU.

Personligen önskar jag att en socialdemokratisk regering tar en tydlig ideologisk utgångspunkt i en sådan långsiktig EU-strategi. Målet måste vara att skapa en bättre balans mellan EU:s överstatliga krav på frihandel till varje pris å den ena sidan, och medborgarnas krav på social trygghet och god miljö å den andra. Hållbar utveckling måste ges prioritet.

Som miljöminister tog jag initiativ till en ogiltighetstalan från Sverige mot EU-kommissionen, 2004, i syfte att förbjuda det farliga ogräsmedlet parakvat. Det var ett av fem initiativ som den socialdemokratiska regeringen tog, och det var det enda som ledde till seger i EU-domstolen. Jag blir glad när jag ser att striden om parakvat uppmärksammas också i dagens SvD-artikel.

Striden om parakvat handlade i grunden om rätten att skydda miljön och människors hälsa. När striden stod, från 2004 till 2007, hade parakvat varit förbjudet i Sverige i över 30 år.  Ändå skulle vi tvingas att backa tillbaka till sämre skydd och större risker.

Men till slut fick EU:rättens marknadsliberalism ge vika några tum för andra, och högre, värden. Det var viktigt, mycket viktigt. Själv hoppas jag att striden om parakvat ska inspirera till fler svenska initiativ i framtiden. Som socialdemokrater i EU måste vårt uppdrag i framtiden bli att envist slåss för de mål och värden som vi tror på, i varje fråga. Ingenting får tas för givet. Och begreppet levande författning bör vi använda oftare, som en påminnelse om att EU-politiken kräver ständig närvaro, ständig uppmärksamhet, och mod att säga emot.

Mer aktuell EU-debatt: Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog om trojkan och den europeiska åtstramningspolitiken, i GP.

 

Hur mycket vi tar ansvar för barnen beror främst på kön – inte på lön

Idag rapporterar Ekot om en ny, viktig rapport:  Kön inte lön avgör föräldrapenninguttag.

Rapporten slår än en gång hål på myten om att ojämnt uttag av föräldraledighet är ett rationellt resultat av att män i regel har högre lön än kvinnor. Faktum är att kvinnor tenderar att ta mer ledigt, även när de har högre lön än sin partner. Det är alltså inte främst familjeekonomin som förklarar varför dagens svenska par så sällan tar ett jämställt ansvar för sina barn. Hur mycket vi tar ansvar för våra barn beror i första hand på kön – inte på lön.

Samtidigt visar rapporten att kvinnors resurser – i form av utbildning och inkomst – är betydelsefull för ett jämställt föräldraskap. När kvinnor har god utbildning och god inkomst ökar sannolikheten för ett jämnt uttag.

Rapporten, som presenteras av Laura Hartman på Försäkringskassan, borde leda till eftertanke hos den borgerliga alliansens politiker.

Allianspartierna har envist bitit sig fast vid idén att ett ojämställt uttag av föräldraledighet i grunden beror på att män har högre lön än kvinnor, och att familjer därför förlorar ekonomiskt på att pappa är hemma. Därför har man valt att satsa på en ekonomisk stimulans för att främja ett jämställt uttag, en jämställdhetsbonus.  Denna bonus ska göra det mera lönsamt för pappa att ta ut föräldraledighet.

Samtidigt har allianspartierna gemensamt valt att överge den enda strategi för en jämställd föräldraförsäkring som vi vet fungerar: en  jämställd fördelning av föräldradagarna, genom vikta månader till vardera föräldern.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) har nu signalerat att hon kanske trots allt kan tänka sig att återgå till en strategi som fördelar dagar och inte pengar. Hon talar om en tredje pappamånad (Sydsvenskan).

Men frågan är om och när som hon vågar ta steget? Det borde vara genant för Folkpartiet Liberalerna, som en gång var ett ledande feministiskt parti, att åter igen gå till val på ett regeringsprogram med en ineffektiv jämtälldhetsbonus – plus vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng. Vilken tyngd ska jämställdheten få i valet 2014?

Som ordförande för S-kvinnor växer mina förväntningar  också på min partiordförande Stefan Löfven (S), som har lovat ”att avgörande steg ska tas så att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen uppnås redan under nästa mandatperiod” (Socialdemokraternas Framtidskontrakt). Om det målet  ska nås krävs något mer än vagt tal om att ”ett sätt” kan vara att vika en ytterligare månad för vardera föräldern. Grafiken längst ner i denna bloggpost visar att mäns uttag av föräldradagar hittills har ökat mycket långsamt. Nu krävs ett trendbrott!

2010 var det – enligt Försäkringskassans rapport – knappt 13 procent av svenska par som delade föräldraledigheten lika (inom spannet 40%/60%). Det är inte någon hög andel, efter 40 år med formellt jämställda villkor.

Många har noterat att den generösa och flexibla svenska föräldraförsäkringen i praktiken har blivit ett hinder för jämställda livsvillkor – i hem och arbetsliv. Så länge som män inte tar ett jämställt ansvar för barn och familj, så länge kan kvinnor heller aldrig försörja sig själva på jämlika villkor.

Rätten att överlåta föräldraledighet mellan mammor och pappor stärker och befäster  traditionella könsrollsmönster. Det borde vara en självklarhet för Socialdemokraterna att välja en annan handlingslinje.  Vår ambition måste istället vara att stötta de föräldrar, som vill leva jämställt.

Jag ser fram emot att Stefan Löfven inför valet visar modet att föreslå den strategi som kan göra verklig skillnad: en tredelning av föräldraledigheten,  som ett steg på vägen mot en föräldraförsäkring som fullt ut bygger på individprincipen. Jag ser också fram emot en politik, som på alla fronter stärker kvinnors resurser och förhandlingsposition. Att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden är ett bättre sätt att stärka jämställda parrelationer än att locka män att ta föräldraansvar med bonuspengar.

Ett feministiskt parti kan inte backa i vår tids viktigaste jämställdhetsfråga! Försäkringskassans rapport ger bra argument till debatten.

Grafik från Ekots webbsida.

Hela rapporten från Försäkringskassan finns att läsa här. Fokus i rapporten är de knappa 13 procenten jämställda familjer. Vilka är de? Vad ökar sannolikheten för ett jämställt uttag? 

Värna offentlighetsprincipen!

Det pågår idag debatt i Riksdagen om om Konstitutionsutskottets granskning av regeringen.

Jag lyssnar med stort intresse på Helene Pettersson (S), Konstitutionsutskottet, när hon skarpt och kunnigt debatterar om hur Annie Lööf, som ansvarig för Näringsdepartementet, och Fredrik Reinfeldt, som ansvarig för Regeringskansliet, hanterar offentlighetsprincipen.

Kritiken från Konstitutionsutskottet är hård. Näringsdepartementet har inte bara dröjt alldeles för länge med att lämna ut handlingar, som tidningen Aftonbladet begärt att få ut. Man har också lämnat ut dessa handlingar till andra media först. Det betyder att man bryter mot den viktiga princip i Regeringsformen som kallas för likhetsgrundsatsen.

Principiellt är dagens debatt av stor betydelse. Offentlighetsprincipen är en ju  grundbult i det svenska statsskicket. Regeringens egen myndighet, Regeringskansliet, bör självklart vara ett föredöma när det gäller att snabbt och korrekt lämna ut allmänna handlingar till dem som begär det. Istället har det nu visat sig att det förhåller sig alldeles tvärtom.

Regeringskansliet har under våren fått hård kritik för hur man hanterar offentlighetsprincipen, inte bara från Konstitutionsutskottet utan också från Justitieombudsmannen (JO).

Idag skriver jag om detta i Upsala Nya Tidning (webbupplagan) tillsammans med Björn von Sydow, En regering som styr informationen?

Vi konstaterar att KU slår fast att det inte uteslutas att näringsdepartementet agerade för att få ut sin version först. Här framträder bilden av en regering som försöker styra vilken information som ska vara tillgänglig för allmänhet och media. Det är olyckligt.

Jag hoppas att denna debatt ska leda fram till ett ökat intresse för offentlighetsprincipen – varför den finns och hur den bör fungera. När dammet har lagt sig efter KU:s och medias granskning återstår en viktig vardag, då offentlighetsprincipen ska fungera – varje dag i varje ärende, året runt.

Sveriges kvinnor behöver en ny ekonomisk politik

Det finns starka premisser i den ekonomiska politiken som missgynnar kvinnor. Det är ett av de viktiga budskapen i Kvinnolobbyns aktuella rapport Kvinnorna och krisen. Leder regeringens investeringar till en jämställd framtid? Rapporten (som finns att ladda ner på Kvinnolobbys hemsida) rymmer en granskning av budgetpropositionen för 2013 men också en djupare analys av de ekonomiska idéer som styr regeringens arbete.

”Vad betyder det för kvinnor och män att det obetalda arbetet inte räknas som produktivt och värdeskapande, trots att det utgör kittet i samhället?” frågar Kristina Hultman i rapportens Introduktion.

Jag deltar själv i ett rapportens samtal om feministisk ekonomi, som har fokus på hur det starka genomslaget för liberal ekonomisk teori har för försvårat kvinnorörelsens kamp för ett jämställt och hållbart välfärdssamhälle. Samtalet ägde rum i Almedalen 2012 och hade fokus på ”den ekonomiske mannen”, med utgångspunkt från Katrine Kielos då nyligen utgivna bok Det enda könet (2012).

Jag pekar på hur det svenska välfärdsbygget utgår från helt andra idéer än de nationalekonomiska marknadsmodeller, som idag präglar även det socialdemokratiska ekonomiska tänkandet:

Det byggde på idéer om att vi har ett gemensamt samhällsintresse, förmågan att tänka solidariskt, att vi kan bygga samhällen med gemensamma kollektiva nyttigheter, att familjer har en plats i samhällsekonomin och att politiker har rätt att styra ekonomin. Politiken är överordnad ekonomin.

I dagens ekonomisk-politiska debatt är dessa perspektiv påtagligt frånvarande. Man kan få intrycket av att ekonomisk politik enbart handlar om den formella marknadsekonomin och att det mest avgörande för en framgångsrik samhällsekonomi är regeringens förmåga att följa de finanspolitiska regelverken.

Kvinnolobbyns rapport är viktig just  därför att den breddar debatten om bristerna i den borgerliga regeringens jämställdhetspolitik. Den gör klart att dagens borgerliga politik är djupt problematisk för kvinnor inte bara därför att den brister i enskida viktiga reformer eller  därför att den i stort satsar alltför lite på välfärd och social trygghet. Den är djupt problematisk framförallt därför att den bygger på felaktiga idéer om hur vi bygger en långsiktigt hållbar samhällsekonomi.

Detta är en utmaning för feminister i alla politiska läger, i och utanför de politiska kvinnoförbunden. Som feminister kan vi inte väja för den ekonomiska politiken, dess idéer, teorier och instrument. Här sätts ramarna för vad som är möjligt att uppnå i jämställdhetspolitiken.

För oss som är socialdemokrater finns också skäl att fråga hur väl vi själva lyckas lyfta ett ekonomiskt-politiskt alternativ till den borgerliga ekonomiska politiken. I Socialdemokraternas Framtidskontrakt finns en viktig rubrik, som kan ange riktning för en mer jämställd ekonomisk politik: Ekonomin växer när människor växer.

Hittills har dock socialdemokratisk ekonomisk-politisk debatt handlat mer om vikten av att följa de finanspolitiska ramverken än om vikten av att bygga välstånd genom sociala investeringar. Tiden har kommit för en ny debatt, som mer i grunden utmanar borgerlighetens ekonomiska tänkande. Jag har själv skrivit om detta i flera sammanhang, bland annat i ett inlägg till Programkommissionen: Hållbar utveckling – ett kvinnoperspektiv. Jag rekommenderar Kvinnolobbyns rapport som en inspirerande väckarklocka för en feminism, som inte väjer för de stora frågorna.

Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot (S) och ledamot i S-kvinnors styrelse har med anledning av rapporten skrivit en interpellation till finansminister Anders Borg. Mer i media om Kvinnolobbyns jämställdhetsrapport: Dagens Arena.

Stockholm behöver barnomsorg på obekväm arbetstid!

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis!” Det är rubriken på en debattartikel i dagens upplaga av  jag i Dagens Nyheter Stockholm, som jag skriver tillsammans med Natalie Sial, ordförande i S-kvinnor Stockholms län, och Moa Neuman, ordförande i S-kvinnor Stockholms stad.

Vi är glada över att Socialdemokraternas partikongress satte ner foten om rätten till barnomsorg; det ska inte råda något tvivel om att rätten till barnomsorg ska gälla på alla tider när föräldrar jobbar. Det krävs en tydligare lagstiftning om kommuners skyldighet att tillhandahålla barnomsorg även på sena eftermiddagar, kvällar och helger.

I samband med artikeln fick jag tips av Sune Nygren, som har skrivit i Dagens samhälle om att dagens lagstiftning redan innebär en rätt till barnomsorg utanför kontorstid. Hans debattartikel kan du läsa här: ”Stäm kommuner som inte har nattis”.

Därtill till sist en reflektion: Rubriken använder begreppet ”dagis”, men det vi talar om är förstås det vi idag kallar förskola eller pedagogisk omsorg.

Dags för en jämställd partikongress!

För första gången någonsin utgör kvinnor majoriteten av ombuden på en socialdemokratisk partikongress. Det är en milstolpe!

Men ännu viktigare är förstås kongressens beslut i frågor om jämställdhet och kvinnors samhällsställning. Stiltje har rått i jämställdhetspolitiken under mer än ett decennium. Under alliansregeringen har splittring och passivitet satt sin prägel på både familjepolitik och jämställdhetspolitik. Socialdemokraterna har alla möjligheter att göra skillnad!

Förväntningarna är också stora. Jag noterar ett skifte i samhällsdebatten. Allt fler ser nu vikten av en progressiv och tydlig jämställdhetspolitik.

”Det är dags att göra även föräldraförsäkringen individuell”, skriver till exempel  Sydsvenskan i dagens huvudledare. ”Då blir också samhällets signal att ansvaret för barnen ligger lika mycket på båda föräldrarna.”

Staten ska värna individens rättigheter, påminner Sydsvenskan. Då borde det vara självklart att föräldraförsäkringen, liksom andra försäkringar, knyts till individen, inte till hushållet:

Hur skulle det se ut om andra delar av trygghetssystemet utgick från familjen? ”Älskling, jag har feber idag, kan inte du ta ut en sjukdag?”

Sydsvenskans analys är mitt i prick. I ett samhälle som i övrigt bygger på individuella rättigheter och skyldigheter, är föräldraförsäkringen en anomali. En individualisering handlar inte om att ”kvotera”. Det handlar om att var och en har rätt till de förmåner som är knutna till den egna försäkringen.

För den som vill läsa mer om föräldraförsäkring och jämställdhetspolitik finns nu många debattartiklar och reportage att ta del av, lagom till partikongressen. Några tips:

I S-kvinnors tidning Morgonbris skriver jag tillsammans med S-kvinnors förbundssekreterare Susanne Andersson om föräldraförsäkringen, och varför individualisering behövs – för kvinnornas, männens, barnens och samhällets skull. Mer att läsa inför kongressen på S-kvinnors hemsida, Material inför S-kongressen.

SSU lyfter en individualiserade föräldraförsäkring som en frihetsreform (bl.a. i Piteå-tidningen). I Aftonbladet argumenterar jag i samma fråga tillsammans med Magnus Nilsson, S-studenter, ”Fega inte ur om delad föräldraförsäkring”. S-studenter tar också upp föräldraförsäkringen på Partikongressbloggen.

Karl-Petter Thorwaldsson förordar en tredelning av föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod i Ekot: ”LO vill se ett mer rättvist föräldraansvar”. ”LO pressar S om föräldraförsäkring”, rapporterar Aftonbladet.

I ETC från 8 mars berättar tre jämställdhetsministrar om sina erfarenheter. Tiden Magasin har specialnummer om familjepolitiken. Där finns bland annat en lärorik analys av Linnéa Björnstam, ledamot i S-kvinnors styrelse.

Sydsvenskan berättar i gårdagens tidning om socialdemokratiska kvinnors kamp för en individualiserad föräldraförsäkring, ”S-kvinnor rustar för ny strid”.

S-kvinnor tror på en ny epok av progressiva, jämställdhetspolitiska reformer. Vi ser fram mot S-kongressen! 

Värderingar och politik: Vart går Socialdemokraterna?

Jag föddes inte till socialdemokrat. Jag valde att bli socialdemokrat, av två skäl.

Det första skälet var min starka tro på partiets värderingar – jämlikheten,  solidariteten, alla människors lika värde.

Det andra skälet var min respekt för partiets erfarenhet och kompetens. Ju mer jag lärde mig om svensk modern historia, desto mer imponerades jag av Socialdemokraternas skicklighet som samhällsbyggare. Jag såg ett parti som inte bara pläderade väl för sina värderingar. Jag såg ett parti som också visade förmåga att förverkliga dem.

Sverige är än idag en av världens bäst fungerande välfärdsstater. Det är tack vare Socialdemokraternas skickliga samhällsanalys och smarta politiska reformer.

Så blev jag socialdemokrat. Men vad hände sen?

Idag, tjugo år senare, ser jag ett parti som kan lyfta värderingar om jämlikhet och solidaritet med samma glöd som förr. Jag vet att mitt parti bärs av många människors dröm om framsteg och rättvisa.

Men jag ser också ett parti, som inte längre kan förklara det samhälle som vi lever i. Jag ser ett parti, som inte längre kan lägga förslag som grundas i våra värderingar. Jag ser ett parti, som brister i tyngd och trovärdighet.

Debatten om välfärdsmarknaden är ett plågsamt exempel.

Samhällsforskningens resultat blir för varje dag allt tydligare när det gäller marknadsmodeller i  välfärden.

Rapporterna duggar nu tätt från forskare, som hissar varningsflagg för marknadsmodellen, inte minst i skolan. ”Sveriges extrema skolmarknad oroar forskare” rapporterar Vetandets värld. ”Sätt stopp för vinstuttag i skolan” vädjar forskare från Kungliga Vetenskapsakademien.

Forskarna pekar på hur marknadsmodellen i skolan skapar segregation och brist på likvärdighet. De förklarar varför marknadsmodellen inte går att förena med social sammanhållning och jämlika livschanser. De berättar att den svenska skolan är extrem i internationella jämförelser; med privata skolor som finansieras fullt ut på en skolmarknad utan vare sig skarpa regelverk eller god kontroll.

Detta borde vara rapporter, som fick partiets ledning att lyssna intensivt. De borde leda till ny politik. Partiets mål är ju att bygga ett samhälle, som präglas av jämlikhet, solidaritet och alla människors lika värde. Det är uppenbart att detta kräver avveckling av den skolmarknad, som idag skapar helt motsatta resultat. Vårt parti – buret av starka värderingar och skickligt samhällsbyggande – borde ligga främst i förslag om reformer och alternativ.

Men så är det nu inte. Det gör mig bedrövad.

Istället hör jag argument, som handlar om strategi och opinion. ”Vi har 300 000 barn som går i något annat än en offentligt driven skola och det är ett faktum vi måste ta hänsyn till…” (Expressen).

Jag frågar mig om vårt uppdrag som socialdemokrater inte längre är att driva politik för jämlikhet och alla människors lika värde?  Är det istället anpassning till rådande orättvisor som gäller?

Ytterst handlar detta om partiets trovärdighet. Det räcker inte att vara ett parti med starka värderingar. Värderingar måste också förverkligas genom politiska beslut och långsiktigt samhällsbyggande.

Skatter och jämställdhet

Skattepolitik är jämställdhetspolitik. Det är mitt budskap idag i en artikel i Dagens Arena.

Historiskt finns det många exempel på att skattesystemet påverkar kvinnors ställning. Det mest kända exemplet är övergången från sambeskattning av makar till särbeskattning, 1971.

Särbeskattningsreformen innebar ett systemskifte. Den svenska välfärdsstaten, som ursprungligen byggde på idén om mannen som familjeförsörjare, förvandlades till en till en internationellt unik ”tvåförsörjarmodell”. Välfärdsforskare talar om övergången från en ”male breadwinner regime” till en ”two breadwinner regime”. Särbeskattningsreformen gav kvinnor ett individuellt ekonomiskt medborgarskapet, skilt från hushåll och familj. Kvinnor definierades inte längre som hustrur utan som självständiga aktörer i relation till staten.

Idag är särbeskattningsreformen historia, men tyvärr består kvinnors ekonomiska underordning i praktiken. Ett skäl till detta är att samhällets välfärdstjänster aldrig har byggts ut till den omfattning och kvalitet, som krävs för att en tvåförsörjarmodell ska fungera.

Idén om att kvinnor och män ska vara självständiga ekonomiska aktörer med samma chans till jobb och inkomst möter en verklighet, där kvinnor fortsatt tar huvudansvaret för hem och familj. Detta betyder att kampen för jämställdhet måste fortsätta, och inte minst kampen för ett rättfärdigt skattesystem.

Jag skriver i Dagens Arena att Socialdemokraterna nu står inför ett vägval. Partiet måste stå upp för ett skattesystem, som i praktiken ger  kvinnor i alla samhällsklasser möjlighet att försörja sig själva och forma sitt eget liv.

Jag vill rekommendera det senaste numret av tidskriften Tiden, med temat ”La Famiglia. En familjepolitik i kris”. Läsvärda artiklar med bland andra Joa Bergold, Karin Pettersson, Eric Sundström, Irene Wennemo och Linnéa Björnstam. Även Malin Hanson i Dagens Arena, RUT ingen frihets- och välfärdsreform. 

Tredela föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod!

Det finns idag en enighet inom Socialdemokraterna om att föräldraförsäkringen, i ett första steg, ska delas i tre delar – en tredjedel för vardera vårdnadshavaren och en tredjedel som båda vårdnadshavarna kan ta ut.

Däremot råder inte enighet om när och hur reformen ska genomföras. I flera uttalanden har ledande företrädare för partiet uttalat stor tveksamhet. När Stefan Löfven presenterade Framtidskontraktet, till exempel, rapporterade media att det inte fanns några förslag om föräldraförsäkringen (Dagens Arena, Aftonbladet, Agenda, m fl).   Stefan Löfven  ”tiger som en sfinx” om föräldraförsäkringen, noterade Ulrika Knutsson i Fokus. Partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson inledde sitt uppdrag med att ta avstånd från en delad föräldrafärsäkring (DN). Hon uttrycker numera principiellt stöd för en reform men betonar samtidigt gärna problemen (Aftonbladet, Evas Perspektiv).

Frågan om föräldraförsäkringen har ställts på in spets vid flera partikongresser, och utan tvekan blir det debatt även på årets socialdemokratiska partikongress. S-kvinnor, som har individualiserad föräldraförsäkring som mål, vill att Partikongressen tar beslut om en tredelning av föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod. Vi har väntat länge nog!

Om detta rapporterade Ekot igår (Kräver tidplan för ny föräldraförsäkring, även SVT:  S-kvinnor kräver tredelad föräldraförsäkring).

Även SSU har varit ute i debatten i fråga om föräldraförsäkringen i samband med 8 mars (Individualiserad föräldraförsäkring – en frihetsreform). S-studenter driver också frågan om individualiserade föräldraförsäkring med prioritet inför partikongressen, se till exempel debattartikeln från S-studenter i Jönköpingsposten häromdagen, Individualisera föräldraförsäkringen nu!.

För Socialdemokraterna handlar det nu om att välja politisk roll i jämställdhetspolitiken. Vilket parti ska ta ledningen i svensk jämställdhetspolitik? Vill Socialdemokraterna bana väg, eller ska vi agera bromskloss?

”Kanske Maria Arnholm, som låg bakom den allra första pappamånaden, kan baxa fram en tredje?”, funderar Ulrika Knutsson i Fokus. Men, tillägger hon: ”I vilket fall som helst, hur socialdemokraterna förhåller sig är avgörande…”.

Precis så är det!

Jag instämmer också med Ulrika Knutsson i hennes slutsats:

”Om Sverige vill behålla sin tätplats på jämställdhetsområdet är det bara att klippa till med en tredje månad. En stor politisk majoritet både vill och kan. Men det krävs att den törs också.”

Mer skrivet och bloggat om jämställdhet: Den 9 mars skriver jag i Upsala Nya Tidning om hur S måste vända trenden mot minskad jämställdhet, tillsammans med Agneta Gille och Pyry Niemi (UNT 9 mars). Mer i etermedia och press: Maria Arnholm glömmer låginkomsttagarkvinnorna, Folkpartiet: Aktuellt med en tredje pappamånad, Frankrike Jämställdhet 3.0, Ta ansvar för det sexuella våldet, m fl. Bloggat: Nyabrittas, Ann-Sofie Wågström, m fl. Mer lästips: Framtidskommissionen och Ekonomistas.

Min dröm den 8 mars…

Den 8:e mars, den internationella kvinnodagen, är en dag då feminismens frågor äntligen debatteras just så som de alltid borde debatteras – intensivt, kunnigt, engagerat. Det är ju ingen nyhet att kvinnors villkor är sämre än mäns. Men den 8 mars får feministerna ändå nyhetsplats. Själv skriver jag idag tillsammans med feminister i alla läger om kvinnors oacceptabelt låga löner i Aftonbladet och om vikten av ett jämställt bistånd, i SvD.

Men kanske finns det också plats för drömmar, just på kvinnodagen den 8 mars? Då vill jag drömma om en riktig nyhet, som överraskar… Kanske så här:

Fredagen den 8 mars 2013 vaknar jag av min mans häpna rop.  ”Har du hört!?”

Jag inser med förtjusning att detta blir en historisk dag. Det ofattbara har hänt. Min man vrider upp radion och jag lysnar på Ekot, som berättar att Socialdemokraterna har bestämt sig för att 8 mars år 2013 ska gå till historien. Stefan Löfven har lanserat en oväntad nyhet inför Partikongressen. Ett skarpt beslut om individualiserad föräldraförsäkring! Linjen är klar och Löfven är tydlig.

”2014 är det 40 år sedan Sverige som första land i världen införde en individualiserad föräldraförsäkring,” säger han till Ekots reporter. ”Det blir ett lämpligt startår för 2010-talets största socialdemokratiska reform, den individualiserade föräldraförsäkringen. Vi Socialdemokrater kommer att genomför den stegvis, en månad i taget.”‘

”Det blir en tredelning då?”, inflikar reportern. ”Och när ska den tredelningen vara genomförd?”

Då kommer det häpnadsväckande svaret.

”Nej, vi tänker oss inte längre en tredelning. Vi Socialdemokrater menar att det har blivit dags att ta sikte på en fullt individualiserad föräldraförsäkring under nästa mandatperiod, och att ett lämpligt slutår är 2018.”

”Det året firar vi i Sverige 10o-årsminnet av demokratins genombrott i Sverige; det blir ett högtidsår för de politiska, medborgerliga rättigheterna. Vad kan passa bättre än att vi just det året  till sist också uppnår ett fullt ut jämlikt socialt medborgarskap; med lika sociala rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män? Vårt mål är att se till att år 2018 blir året då mäns aktiva ansvar för sina barn blir en självklar del av samhällskontraktet – inte något som kan överlåtas i utbyte mot mäns traditionella ansvar för jobb och försörjning”.

Nu måste jag gnugga mig i ögonen. En dröm?  Javisst. Men tillräckligt bra för att bli sann.

Jag minns med ett leende den lilla tavlan i Riksdagens klubbrum; en tavla som med ironisk charm hånar den kvinnliga rösträtten. Vad händer med barnen i ett samhälle, där inte kvinnorna vet sin plats i hemmen?

100 år senare får vi svaret. Männen går in i hemmen, lika självklart som kvinnorna går ut i samhället.