Kategoriarkiv: Global utveckling

Årets Wigforsseminarium: Tre skäl att byta ekonomisk politik

I veckan som gick arrangerades årets Wigforsseminarium för tionde gången, som vanligt i det anrika Söndrums Folkets Hus.  Temat var ”Ekonomi och välfärd ” med bl.a. Bosse Ringholm, Tommy Svensson, Bo Berhardsson, Carl Hamilton och Kajsa Borgnäs som gäster. Mats Lundkvist, framgångsrik ordförande för Wigforssföreningen, höll i arrangemanget.

Själv talade jag om tre skäl för socialdemokraterna att byta ekonomisk politik. Fyra år efter finanskrisens utbrott finns det, vill jag hävda, skäl att i grunden ompröva de ekonomiska doktriner, som sen 25 år tillbaka ligger till grund för socialdemokratisk ekonomiska politik.

Här nedan har jag lagt ut mitt anförande, så som det framfördes i Söndrums Folkets Hus:

Varmt tack för inbjudan!

Mitt uppdrag; i det här passet, är att teckna de långa utvecklingslinjerna. Vad lär oss historien?

Men mitt uppdrag är också att skissa handlingsutrymmet. Vilka möjligheter finns för en progressiv, socialdemokratisk politik?

Låg mig börja med att konstatera att vi idag står inför enorma utmaningar i den globala ekonomin – i form av finanskris och klimatkris, ökad ojämlikhet, migration och växande hot mot kvinnors grundläggande rättigheter.

Men jag vill hävda at vår allra svåraste utmaning är en annan. Den handlar om att våga utveckla en egen samhällsanalys, och att våga tro på våra egna idéer och vår egen politik. För att bekämpa orättvisor krävs både kunskap och starka värderingar, och här utgör den ekonomiska politiken en nyckel.

För tre år sedan, sommaren 2009, var jag här på Wigforsseminariet, ett år efter den stora finanskrisens utbrott. Jag talade då om krisen som en progressiv möjlighet. Jag talade om att nyliberalismens ekonomiska teorier redan då hade fallit samman som ett korthus, därför att de bärande idéerna är i grunden felaktiga.

Det som ännu saknades, hävdade jag då, var de nya bärande idéerna – lanserade av en modern Ernst Wigforss, om man så vill. Socialdemokraterna måste våga utmana den nyliberala teorin och utveckla en egen, progressiv strategi. För utan idéer skapas ingen ny politik. Utan idéer, kan möjligheternas fönster slå igen.

Vad har då hänt sedan sommaren 2009?

Det mest uppenbara är att krisen har fördjupats. Världens värsta finanskris sedan 1930-talet har gått över i en statsskuldkris, främst i Europa – där euron har gjort ont värre. Och som S-kvinnors ordförande noterar jag hur åtstramningspolitiken slår särskilt hårt mot Europas kvinnor, som i högre grad än män är beroende av en generös socialpolitik, och av jobb i offentlig sektor.

Men jag ser också positiva tecken, mitt i den europeiska krisen. Framförallt gläder jag mig över att en lång rad forskare och debattörer, sen 2009, har fördjupat sin analys av krisen, och gjort oss klokare än då.

Vi vet idag mer om varför nyliberalismens tro på evigt effektiva marknader är ett så fatalt misstag. Vi vet mer varför avregleringspolitiken har drivit de globala finansmarknaderna mot kollaps och varför normpolitik med inflationsmål inte kan garantera tillväxt och finansiell stabilitet. Och vi vet mer om varfördet gemensamma europeiska penningsystemet inte fungerar.

Vi ser att en aktiv stat och en stark demokrati behövs – för att rädda banker, marknader och välfärd.

Och precis som vi här i Sverige gärna drar paralleller till 1930-talsdepressionen och Wigforss’ insatser, så har flera ledande ekonom-historiker pekat på de slående likheterna mellan 1930-talets depression och dagens finanskris.

Då liksom idag dominerades världen av en felriktad och ineffektiv marknadsliberal politik. Eurosystemet har påfallande likheter med 1920-talets monetära modell – guldmyntfoten. Den strid som Ernst Wigforss en gång förde mot marknadsliberala fundamentalister, den måste föras igen.

Så debatten fördjupas, men det märkliga och förfärande, det är ändå att vi idag, 2012, fortfarande inte ser några riktigt tydliga tecken på att socialdemokratin i Sverige eller i Europa har börjat tänka om; för att utnyttja krisen som en progressiv möjlighet.

Tvärtom. Fyra år efter krisens utbrott, i ett Europa på katastrofens rand och i en värld av finansiell oro och växande ojämlikhet, har många socialdemokrater påfallande svårt att utveckla en egen politik, bortom den nyliberala verklighetsbilden.

I Europa liksom i Sverige fortsätter socialdemokrater att ge företräde åt låg inflation och statsfinanser i balans framför full sysselsättning och en produktiv socialpolitik.

Socialdemokrater talar förvisso också om vikten av att balansera åtstramningspolitiken med en tillväxtpolitik och om vår önskan om ökad jämlikhet, större utbildningssatsningar och god välfärd; men när det kommer till kritan är det ändå nyliberalismens idéer som styr. De låser in oss och begränsar handlingsutrymmet.

Det är nu verkligen dags att vi med än större kraft än tidigare driver på för en förändring. Vi måste våga utmana. Vi måste våga tänka annorlunda. Vi måste våga formulera en politik som på ett bättre sätt än nyliberalismen värnar välstånd och stabilitet, men också en politik som – till skillnad från nyliberalismen – baseras på socialdemokratins människosyn och värderingar.

Den ekonomiska politiken måste utgå från alla människors lika värde, den måste bidra till jämlikhet och den måste sätta demokratin före marknaden.

Jag vill idag, för att tydliggöra den idékris som vi befinner oss i, lyfta tre frågor som kräver ett nytt, progressivt ekonomiskt tänkande.

  1. Den första frågan handlar om hur vi formar en politik för hållbar tillväxt och välstånd,
  2. Den andra frågan handlar om hur vi formar en politik för full sysselsättning.
  3. Och den tredje frågan handlar om hur vi formar en politik för sunda statsfinanser.

För varje fråga utgår jag från ekonomisk-historisk forskning – de långa utvecklingslinjerna. Min tes är att en modern, progressiv ekonomisk politik måste bygga på vår kunskap om hur världsekonomin hittills har fungerat – inte på abstrakta ekonomiska modeller om hur perfekta marknader borde se ut.

Så till min första fråga.

Hur utformar vi en politik för långsiktigt hållbart välstånd?  Vad säger nyliberalismen? Och vad är vårt eget alternativ?

Nyliberalismens idé är att tillväxt bäst skapas genom effektiv marknadskonkurrens. Därför ska vi enligt nyliberaler bygga välstånd genom att maximera marknadens utrymme och minimera handlingsutrymmet för staten och demokratin.

Men vad säger den empiriska, ekonomisk-historiska forskningen? Den berättar en annan historia.

Analyser av världens alla länder, över tid, visar att vägen till välstånd inte går via marknadskonkurrens utan genom hälsa och utbildning. När dödligheten faller, hälsan förbättras och livslängden ökar – då växer nationers rikedom. Med läskunnighet och grundläggande utbildning kan människor bygga fungerande samhällsinstitutioner och ta steget in i den specialiserade, globala ekonomin.

Visst är väl fungerande marknader viktiga, men de kan inte fungera utan ekonomins viktigaste resurs: det mänskliga kapitalet, humankapital och socialt kapital.

Om vi har utgångspunkten att humankapital och socialt kapital är ekonomins viktigaste resurs, då förstår vi att det krävs ett annat slags tillväxtpolitik än den som bedrivs i Europa idag.

Mer avregleringar och mer marknadsmodeller är en återvändsgränd. Och den hårda åtstramningspolitiken kommer inte att återföra oss till hållbart välstånd. Tvärtom – om vi skär ner på investeringar i sjukvård och utbildning, och om vi driver ut människor i arbetslöshet, så att de tappar i hälsa och kompetens, då försämrar vi vår ekonomiska potential. Hållbar tillväxt kräver social trygghet och sociala investeringar.

I ett större, historiskt perspektiv kan ett fokus på det mänskliga kapitalet, befolkningen, också hjälpa oss att bättre förstå varför Europa idag är en i grunden rik kontinent, medan världen omkring oss ser så annorlunda ut.

Söder om oss ligger Afrika, världens idag fattigaste kontinent. Här består befolkningen till nästan femtio procent av barn, och många vuxna dör i sjukdomar innan de ens har nått femtio års ålder. I en ekonomi av det slaget är det svårt att uppnå en hög kunskapsnivå och en långtgående specialisering. Produktiviteten förblir låg, och fattigdomen stor.

Ostasien, däremot, utmanar nu Europa med en växande ung och utbildad befolkning. Med bättre hälsa, sjunkande dödstal och ökad livslängd har försörjningsbördan minskat. Tillväxten tar fart.

För Europas del vet ni säkert att vi i framtiden kan vänta en snabbt åldrande befolkning, och därmed lägre tillväxt. Det beror på sjunkande födelsetal. Men vad vi mer sällan talar om är att befolkningsstrukturen i Europa fortfarande är synnerligen gynnsam. Om vi ser till åldersstrukturen – kvoten mellan arbetsför befolkning och de äldre och yngre som ska försörjas – är det idag bara Ostasien har en mer gynnsam åldersstruktur än Europa.

Detta faktum, att Europas befolkningsstruktur fortfarande är så gynnsam, tycker jag kastar ytterligare en mörk skugga över den finansiella tragedi, som nu utspelas i eurozonen. I ett historiskt ögonblick, då Europa har en sista chans att bygga välstånd med stora ungdomsgenerationer, går dessa ungdomar arbetslösa, i hundratusental.

En mer kortsiktig och förödande ekonomisk politik än den åtstramning, som nu sker i en rad euroländer, är svår att tänka sig. Oavsett i vilket stadium av ekonomisk utveckling vi befinner oss i, är det omsorgen om människan, hennes välfärd och arbetsförmåga, som måste stå i fokus.

Så till min andra fråga: Hur utformar vi en politik för full sysselsättning?

Om vi frågar nyliberala teoretiker om full sysselsättning; då vet ni svaret.

Full sysselsättning är överhuvudtaget inte något centralt mål för nyliberal ekonomisk politik. Arbetslösheten har nämligen enligt nyliberaler en strukturellt bestämd, ”naturlig” nivå, som inte långsiktigt kan påverkas av ekonomisk politik. Istället bör den ekonomiska politiken inriktas på att hålla ett stabilt penningvärde, dvs. låg inflation.

Men vad lär oss historien? Den lär oss två ting:

–       För det första att full sysselsättning har en avgörande betydelse för tillväxt och välstånd, eftersom ett samhälles viktigaste resurs är dess befolkning. Ett land kan inte förverkliga sin produktiva potential, när inte hela den arbetsföra befolkningen har jobb;

–       Historien lär oss också att full sysselsättning är fullt möjlig att uppnå. Före nyliberalismens genombrott låg arbetslösheten i Europa på långt lägre nivåer än idag. Under 1950- och 1960-talen hade t.ex. Storbritannien en genomsnittlig arbetslöshet på 1,6 procent. Efter 1980 har nivån legat på över 7 procent. Det var först med den nyliberala politiken, som massarbetslösheten fick fäste.

För svenska socialdemokrater bör det nu vara dags att kritiskt granska de nyliberala idéerna, och pröva alternativ. Vi måste våga ifrågasätta de doktriner, som förhindrar oss att bekämpa massarbetslösheten.

På längre sikt anser jag att det behövs en helt ny politik, en modern keynesiansk inspirerad politik som ger full sysselsättning högsta prioritet. Men också inom ramen för nuvarande ekonomisk-politiska modell, finns utrymme att stegvis förbättra politiken.

En första viktig fråga gäller inflationsnivån. Sverige har under senare år inte bara haft ett lågt inflationsmål, på två procent. Den verkliga inflationen har därtill år efter år legat under målet. .

Det bör vara dags at mer tydigt göra klart att vi som socialdemokrater inte kan acceptera en penningpolitik som år efter år stramar åt för mycket. Den fulla sysselsättningen måste få högre prioritet i penningpolitiken. Socialdemokraterna måste också våga ta diskussionen om vilken inflationsnivå som är lämplig. Två procent kan inte vara skrivet i sten.

En andra viktig fråga för Socialdemokraterna handlar om en mer offensiv investeringspolitik.

Sveriges investeringsnivå ligger idag historisk lågt, under 20 procent av BNP. Mycket talar för att detta bidrar till den höga arbetslösheten.

Jag hoppas att Socialdemokraterna vågar lyfta frågan om en investeringsbudget och ta debatten om de budgetregler som bidrar till att hålla investeringarna nere. En offensiv investeringsbudget behövs för att stärka sysselsättningen – men också för att möta framtidens utmaningar, som klimathot och utsliten infrastruktur.

(I ett bredare perspektiv bör vi självklart också tänka i termer av sociala investeringar. Den offentliga sektorn måste ses som en investeringsverksamhet och ges högre prioritet. Detta är av stor betydelse inte minst för kvinnor, som idag dominerar sysselsättningen i offentlig sektor och i många fall har lönenivåer långt under vad som är rimligt.)

Därmed är jag framme vid min tredje och sista fråga: hur vi kan skapa en ny och övertygande politik för sunda statsfinanser?

Svaret på den här frågan har stor betydelse, eftersom kravet på sunda statsfinanser idag sätter stopp för de flesta försök till en mer expansiv, progressiv politik. I såväl Sverige om i EU gäller nu hårda, formella bestämmelser om hur statens finanser ska hanteras. Hård bevakning, varje år, ska säkerställa att statsfinanserna inte går över styr.

Men måste vi verkligen ha formaliserade regler, årliga överskott och ständigt minskad statsskuld för att klara statens finanser? Måste vi hålla tillbaka på investeringar i vård och utbildning, infrastruktur och bostadsbyggande? Är det så vi förhindrar en statsskuldkris?

Den ekonomisk-historiska forskningens svar är nej.

Ekonom-historikerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff har i en aktuell bok analyserat finansiella kriser under 800 år (Annorlunda nu eller This Time is Different).

Deras slutsats är att det inte är slöseri med välfärdspolitik eller offentliga investeringar som genom historien har skapat stora och farliga offentliga budgetunderskott. Det som driver fram stora och farliga offentliga budgetunderskott är i första hand systemövergripande bankkriser. Och risken för en systemövergripande bankkris har i sin tur ett direkt samband med kapitalets globala rörlighet.

Reinhart och Rogoff visar i sin bok, med historiska data, att ju större kapitalvolymer som flödar över gränserna, desto större är risken för bankkris och statsfinansiell kris. Om vi ser på trender över tid, kan vi konstatera att bankkriserna var många under guldmyntfotens tid, fram till tidigt 1930-tal; de var få under epoken 1950-1973, då det fanns restriktioner på kapitalets globala rörlighet, och antalet bankkriser och statsskuldkriser sköt åter i höjden från 1980-talet, med nyliberalismens genombrott.

Finansiell avreglering ökar helt enkelt risken för att länder ska gå i bankrutt.

I genomsnitt leder en bankkris till nästan en fördubbling av statsskulden enligt Reinhart och Rogoff. Det handlar om kostnader för att rädda bankerna men också om kraftigt minskade skatteintäkter och kostnader för att stimulera en kraschad ekonomi.

Den svenska krisen i början på 1990-talet är ett av många exempel på hur nyliberal finansavreglering skapar både bankkris och statsskuldkris.

De statsskuldkriser som just nu plågar ett antal länder i Europa är ett ytterligare exempel. De här länderna har förvisso också interna problem, men det är inte slösaktig välfärdspolitik som har knäckt statsfinanserna i till exempel Grekland och Spanien. Deras statsskuldkriser är istället konsekvensen av finansiell avreglering och innovativ spekulationsekonomi.

Slutsatsen är enkel: Om vi strävar efter sunda statsfinanser, då är det viktigaste av allt att undvika bankkriser. Och för att undvika bankkriser krävs en ny ekonomisk politik.

Kamrater och åhörare: 

Låt mig avsluta med att konstatera att vi som socialdemokrater idag, fyra år efter den stora finanskraschen, tveklöst har den kunskap som vi behöver för att kunna ändra kurs i den ekonomiska politiken.

Ledande ekonom-historiker har övertygande visat att vi inte ska vara rädda för att driva den politik vi innerst inne vill driva:

–       en tillväxtpolitik som bygger på sociala investeringar,

–       en penningpolitik och en investeringspolitik för full sysselsättning,

–       och en ekonomisk politik som skyddar oss mot systemfarliga kriser.

Vi har också en egen berättelse om samhällsekonomin; en berättelse om hur välståndet bärs av de många människornas insatser; en berättelse om den fulla sysselsättningens betydelse och en berättelse om vikten av en stark demokrati som tar ansvar för en jämlik, jämställd och hållbar samhällsekonomi.

Men kan vi ändra kurs?  Vill vi, törs vi?

Ja, jag tror och hoppas det.

För om vi inte kan och inte vill och inte törs, då finns risken att vi som socialdemokrater till sist inte bara förlorar den ekonomisk-politiska debatten. Vi riskerar att också förlora vår socialdemokratiska själ.

Tack ska ni ha!

31 kommentarer

Under Demokrati, Ekonomi, EU, EMU, euron, Global utveckling

Vapenexporten: Dags för omprövning (S)

Svensk vapenproduktion och svensk vapenexport står återigen i centrum för debatten. I förra veckan fick vi veta att försvaret vill storsatsa på nya JAS. I går kom nyheten om hemliga avtal om militärteknik med Saudiarabien.

För socialdemokratiska kvinnor har fredsfrågan alltid stått högt på agendan. Så är det också idag. S-kvinnor har tagit beslut om att verka för nedläggning av svensk vapentillverkning och svensk vapenexport (förbundsmötet 2011). S-kvinnor vill se att Sverige i framtiden spelar en annan roll i global politik, än rollen som vapenproducent och vapenexportör.

Frågan om den svenska vapenexporten har sedan länge varit föremål för skarp debatt. Unga socialdemokrater ger idag sin syn på SvD Brännpunkt: ”Sverige måste göra upp med hyckleriet”.

De hemliga avtal som nu avslöjas är ytterligare en påminnelse om de risker och etiska problem som är förknippade med svensk vapenexport. För Socialdemokraterna bör tiden ha kommit att på ett mer förutsättningslöst sätt än hittills pröva frågan om Sveriges roll som vapenproducent och vapenexportör. Det finns gränser för hur långt realpolitik och ekonomiska intressen kan tillåtas övertrumfa grundläggande politiska mål och värderingar.

Mer bloggat: Svensson, Martin Moberg.

19 kommentarer

Under Global utveckling

Om vi kunde se på världen med andra glasögon….

Jag ryser när jag läser morgontidningarna. De ger en ögonblicksbild av en värld i kris.

I Brisbane flödar vattenmassorna (SvD, DN, Aftonbladet). Ingen kan säga vad klimatförändringarna betyder för just denna katastrof, men en sak vet vi: just denna typ av katastrofer är vad vi måste hantera, om klimatförändringarna inte hejdas och säkerheten stärks.

I Tunisien rasar blodiga upplopp. Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet, ger oss en viktig pusselbit. ”Tunisien, liksom arabvärlden i stort, har en mycket ung befolkning. 60 procent av invånarna är 25 år eller yngre.” Tunisien är mitt i den process, som brukar kallar för den demografiska transitionen. Om några decennier, när sjunkande födelsetal får genomslag, kommer befolkningens sammansättning att bli mer balanserad. Men är ungdomsgenerationen på väg att spränga samhällets alla gränser. Vi vet att  varje land som går igenom denna fas i sin historia brottas med fattigdom, spänningar och social oro. Vi vet också att stora folkomflyttningar, från land till stad och över gränser, alltid är förknippade med ”ungdomsfasen” i ett lands utveckling. Migrationstrycket från Nordafrika mot Europa är ungdomens flykt från fattigdomen mot en möjlig framtid. Det är ett migrationstryck som en dag kommer att lätta, men som nu drivs av en kraft lika stark som vattenmassorna i Brisbane.

I Portugal, slutligen, står eurons öde på spel, noterar Tomas Lundin (SvD).  Det mogna, erfarna Europa, som varken har väderkatastrofer eller en svällande ungdomsgeneration att hantera, har lyckats med konststycket att skapa en helt egen och fullständigt onödig social kris: eurokrisen. Istället för att rikta fokus mot de verkligt stora utmaningar som ligger framför oss – att klara den stora omställning av vår ekonomi som klimathotet kräver, och att klara migrationstrycket från Afrika – ägnar vi oss i Europa åt penningpolitiska experiment. Istället för att utnyttja vår relativa rikedom, vår erfarenhet och kapacitet till att bidra till en tryggare och mer stabil värld, ägnar vi oss åt drömmar om fortsatt europeisk makt och storhet. Det känns tungt.

Så ofta ser vi världen genom dagspolitikens glasögon. Det är ett begränsat perspektiv. Världen ser annorlunda ut om man sätter på sig demografiska glasögon, eller miljöglasögon. Vi lever i en värld där befolkningstillväxt och migration är den ekonomins viktigaste drivkraft, och där ekosystemen fördärvas i en takt som skrämmer. Här vill jag att europapolitiken ska ta sin utgångspunkt.

Mer att läsa: klokt av Björn Elmbrandt i Arena.

18 kommentarer

Under EU, EMU, euron, Global utveckling, Hållbar samhällsutveckling, Miljö

Jan Eliasson visar vägen

Mitt hjärta slår en volt av glädje när jag idag läser Jan Eliassons plädering för solidaritet och hållbar utveckling i Aftonbladet.  Jan Eliasson talar om solidaritet och jämlikhet som grunden för framsteg. Han talar om en värld i solidaritet; med gemensamma mål. Han utmanar alla dem som tvivlar på att starka värderingar kan bära politiken, och att en annan värld är möjlig.

Idag är det Trettondag, med yrande snö därute. Jag tänker på att inte bara vise män i Österns land kan behöva en stjärna som visar vägen. Också idag kan vi behöva stjärnor, ordens gnistrande stjärnor.

Ord kan förändra oss. Ord kan väcka nya sidor i vårt sätt och vara och i vårt sätt tänka. Så många vill få oss att tro att världen där ute inte kan förändras. Att tron på förändring är naiv. Att växande orättvisor och iskall konkurrens är något som ”har kommit för att stanna”. Men demokratin och politiken handlar om något annat. Den handlar om att påverka världen, och om att forma vår egen framtid. Tack Jan för dagens stjärnbloss!

Mer bloggat: Rasmus Lenefors.

29 kommentarer

Under Demokrati, Global utveckling, Hållbar samhällsutveckling

Vad vill Socialdemokraterna i Afghanistan?

Ett antal debattörer hävdar idag på SvD:s Brännpunkt att det verkliga motivet för fortsatt engagemang i Afghanistan är att kvalificera sig som pålitlig medlem till USA och Nato (SvD). Som stöd för detta citeras bl.a. en artikel som utrikesminister Carl Bildt skrivit i  i Washington Post den 8 januari 2010 tillsammans med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.

Att borgerligheten är angelägen om starkare band med Nato är ingen hemlighet. Den plågsamma frågan för en socialdemokrat är en annan: Vad är då Socialdemokraternas analys och motiv?

Den överenskommelse som har slutits med regeringen innebär en i väsentliga avseenden annan inriktning än den som partiet gick till val på.  Kärnpunkten i överenskommelsen är att en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser ska ske och att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Därefter fortsätter den stödjande insatsen. Därmed har Socialdemokraterna tydligt tagit ställning för ett långsiktigt engagemang i Afghanistan, i nära samarbete med Nato.

Överenskommelsen innebär i praktiken fortsatt närvaro med stridande trupp på obestämd tid. Detta belyses i artikeln ”Enighet – men riskerna ökar” i SvD 2 november . Där noterar Robert Egnell vid Försvarshögskolan att den övergång till stödjande trupp som Socialdemokraterna har ställs sig bakom inte innebär något slut på svensk medverkan i strid i Afghanistan. Paradoxalt nog kan övergång till stödjande trupp  istället öka riskerna. I en  roll som stödjande personal kommer svenska soldater nämligen att ingå  i afghanska, stridande förband. Hittills är det svenska soldater i just sådana stödjande funktioner som har varit inblandade i de svåraste striderna, konstaterar Egnell. Var finns de socialdemokratiska argumenten för fortsatt militärt engagemang enligt denna modell?

Den socialdemokratiska partiledningen har i eftervalsdebatten fått hård kritik för en otydlig politik utan klar förankring en genomtänkt, ideologiskt förankrad analys. Denna kritik är i hög grad relevant för partiets politik för Afghanistan. Hur väl genomtänkt var partiets hållning i Afghanistan-frågan före valet, om den i en handvändning kunde förändras strax efteråt? Den allt intensivare diskussionen om partiledningens ansvar för det katastrofala valrresultatet och ett fortsatt sjunkande förtroende är inte svår att förstå (t.ex. Jytte GutelandAftonbladets ledare).

Debatten fortsätter, bl.a. i DN med synpunkter från Wilhelm Agrell. Enligt Agrell, professor i underrättelseanalys, bekräftar den allt hårdare konflikten tidigare forskning. Ju längre tid invasionsstyrkan är kvar desto starkare blir såväl det militära som det ideologiska motståndet. DN efterlyser nu debatt i frågan.

4 kommentarer

Under Global utveckling

Aftonbladet har både rätt och fel

Aftonbladet efterlyser större fokus på politik istället för på kommunikation inom socialdemokratin. Det är rätt.  Att skapa en policyenhet på partikansliet är ett bra förslag. Mer resurser till politisk analys kan skapa bättre förutsättningar för en mer sammanhållen och trovärdig politik. Det kan också skapa förutsättningar för en bra intern diskussion inom partiet, baserad på väl genomarbetade förslag och analyser. Den omstöpning av partiorganisationen som nu ska genomföras är ett gyllene tillfälle att skapa något nytt.

Aftonbladet hävdar samtidigt att socialdemokratins problem handlar om att hantera ett nytt slags samhällsekonomi. Världsekonomin fungerar enligt Aftonbladet annorlunda än förr. Människor slås ut från arbetsmarknaden på ett nytt sätt, på grund av informationstekniken. Medelklassen är nu lika otrygg med sina jobb som industriarbetarna, men deras osäkerhet kan inte hanteras med dagens trygghetssystem.

Här hamnar Aftonbladet fel. Man sprider okritiskt den politiska berättelse som sedan 1990-talet har främjat högerns nyliberala projekt: berättelsen om hur globaliseringen drivs fram av teknisk utveckling och därför måste accepteras, med all sin instabilitet, otrygghet och skyhöga arbetslöshetssiffror. Men globaliseringen är ingen teknisk naturkraft. I botten ligger ingen ny typ av samhällsekonomi. Det vi upplever är istället en värld där Europa tappar i konkurrenskraft. Det vi upplever är också en världsekonomi med radikalt nya regelverk: avreglerade finansmarknader och fritt rörligt kapital. I vårt eget land har mål om låg inflation ersatt mål om full sysselsättning. Det gör skillnad.

Aftonbladet hamnar också fel när man ställer industriarbetarnas trygghetsbehov i kontrast till medelklassens. Det är en missuppfattning att den socialdemokratiska modellen har designats för industriarbetare. I själva verket har medelklassen spelat en nyckelroll i den svenska modellen åtminstone sedan 1959 års ATP-reform. Den svenska modellens essens är inte ens konflikten mellan kapital och arbete. Folkhemmet byggdes kring välfärdspolitiken, med dess idé om sociala rättigheter. Vi behöver inte göra socialdemokratin mer passé än den är! Kanske en stark policyenhet kan bidra till en mer relevant analys av socialdemokratins utmaningar och brister….

Mer bloggat: Högbergs tankar.

5 kommentarer

Under Ekonomi, Global utveckling

Vad hände med EU:s ledarskap i klimatförhandlingarna?

 

Klimatmöte i Tianjin. Bild från UNFCCC.

 

Dagens Arena rapporterar om bråk mellan USA och Kina under de pågående klimatförhandlingarna i Tianjin (Arena, även Guardian och Ekot). Det kaotiska Köpenhamnsmötet med dess hastigt ihopkomna ”Copenhagen Accord” har som förväntat skapat en oklar utgångspunkt för fortsatt diskussion och därmed också oenighet.

Läget är oroande. Men en annan fråga inställer sig också. Var finns initiativen från EU? Och vad vill Sverige?

Det är på många sätt naturligt att USA och Kina nu spelar en huvudroll i klimatförhandlingarna. USA och Kina står för de största utsläppen.USA har slutligen återvänt till reella förhandlingar efter många års time out. Kina stiger in som världens nya ekonomiska stormakt. Men storlek är inte det enda som spelar roll i internationella förhandlingar. Länder och regioner kan också stå för avgörande insatser genom intellektuellt och politiskt ledarskap. Varför ser vi inte EU i denna roll? Vad har hänt med EU:s tidigare kreativitet och ledarskap i klimatförhandlingarna?

Mycket talar för att bristen på initiativ från EU inte bara beror på brist på idéer och förmåga utan också på brist på förtroende. Klimatmötet i Köpenhamn kommer att gå till historien som det tillfälle då EU definitivt började tappa inflytande i internationellt miljösamarbete ,och ansvaret för detta vilar tungt på de ministrar som ledde EU:s arbete: Danmarks Connie Hedegaard (numera klimatkommissionär) och Sveriges Andreas Carlgren. De agerade på ett sätt som fullständigt undergrävde förtroendet för unionen bland många utvecklingsländer. Det hjälper föga att båda inför näsa klimatmöte i Cancún har skrivit debattartiklar som beskriver det katastrofala Köpenhamnsmötet som ett första steg på väg mot framgång (Hedegaard 17 juli och Carlgren 20 juli).

Varken Hedegaard eller Carlgren har heller något hoppingivande att säga om den infekterade relationen till u-länderna. EU har visserligen backat på en väsentlig punkt: nu är man beredd att förhandla om en andra period för Kyotoprotokollet. Vägran att göra detta var en viktig orsak  till sammanbrottet för Köpenhamnsmötet. Men tyvärr kommer denna gest av försoning på tok för sent. USA är hårt uppknutet till ”the Copenhagen Accord”. Samtidigt har finanskrisen allt tydligare visat Kyotoprotokollets brister, inte minst i fråga om utsläppshandeln. Ett nytt protokoll måste designas med större bredd i åtgärderna.

En konstruktiv insats från EU idag bör enligt min uppfattning ligga bortom Kyotoprotokollets komplicerade arkitektur och ensidiga betoning på marknadsmekanismer. Samtidigt bör den ha  fortsatt respekt för den grundidé som bär såväl Klimatkonventionen som Kyotoprotokollet: industriländernas  ansvar att ta ledningen i kampen mot klimatförändringarna. Andreas Carlgren talar sig gärna varm för vikten av att gå före och att samarbeta med u-länder, men varken han eller Connie Hedegaard tycks inse att en framgångsrik dialog kräver något mer: konkreta resultat på hemmaplan och en större respekt för ingångna avtal.

3 kommentarer

Under EU, EMU, euron, Global utveckling, Hållbar samhällsutveckling, Miljö

Var finns Socialdemokraterna i debatten om den globala ekonomin?

Katrine Kielos skriver idag vasst och klokt om socialdemokratins kris i Aftonbladet. Kielos noterar ”…bristen på uppdaterad politik, bristen på egen ekonomisk analys, oförmågan att ta till sig nya idéer, bristen på kreativitet och fantasi.”

Det finns mycket att säga om orsakerna till denna intellektuella kris. Men exemplen är många – varje dag. Mest plågsam, tycker jag själv, är bristen på egen socialdemokratisk samhällsanalys och offensiv debatt inom den ekonomiska politiken. Socialdemokratins ledning förblir tyst och frånvarande när de stora europeiska och globala framtidsfrågorna diskuteras: krisen för det europeiska valutasystemet (EMU),  de massiva budgetåtstramningarna i finanskrisens spår, och Europas oförmåga att hantera en allt svagare ställning i världsekonomin. Tystnaden ä fatal för socialdemokratin, men den är också fatal för svensk samhällsdebatt. Socialdemokraterna försitter en chans att höja nivån i diskussionen om framtiden vägval och att sporra svensk media till bättre analys och bevakning.

Dagens exempel är kampen om makten inom IMF (Internationella valutafonden), världens viktigaste, multi-laterala ekonomiska institution. USA har inför nästa veckas möte ställt hårt mot hårt för att Europa ska dela med sig av makt och inflytande i IMF till världens nya, växande ekonomier. Europa har idag 9 av 24 platser i IMF:s styrelse  – en orimlig maktkoncentration för en kontinent som stadigt minskar i ekonomisk makt och betydelse. Av fem permanenta platser har EU tre, som besätts av Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Av världens nya växande ekonomier – som Kina, Indien och Brasilien – har ingen en permanent styrelseplats.

Igår kom EU:s svar på kraven om anpassning. EU:s finansministrar utlovar att backa med två platser i IMF:s styrelse, i utbyte mot ett nytt rotationssystem. Finansminister Anders Borg strålar belåtet mot mig i morgontidningen, där nyheten har fått en minimal plats – så minimal att innebörden i beslutet blir närmast obegriplig (DN). Vad vi får veta är att Sverige står bakom förslaget och Borg får en ny chans att synas i sin favoritroll som internationellt ledande politiker. ”Det finns uppenbarligen ett behov av en europeisk ansträngning här”.

Vad som inte förmedlas till svenska nyhetsläsare är att EU-ministrarnas förslag om att minska Europas representation i IMF:s styrelse från 9 till 7 har mötts av stenhård kritik från en rad kommentatorer, i USA och Europa. Budskapet är att förslaget är helt otillräckligt och att EU-ledarnas kortsynthet försvagar EU:s legitimitet i internationell politik. Det faktum att EU har åtta platser (och Schwiez därtill en egen) återspeglar inte längre ekonomiska realiteter, varken i världen eller i Europa (där ju flertalet EU-länder idag har en gemensam valuta). Hela systemet för representation borde ses över, menar till exempel Domenico Lombardi vid Brookings Institution i Washington (se Business Spectator).

Europas ekonomiska kollaps har idag nått dithän att flera länder själva är beroende av lån från IMF . Samtidigt växer Kinas betydelse som långivare. SvD berättar idag om hur Kinas preminärminister Wen Jiabao erbjuder Greklands premiärminister Giorgos Papandreou ett kraftigt finansiellt stöd för att klara landets kris (även SVTDN, GP, Sydsvenskan). Medan EU:s finansministrar envist klamrar sig fast vid sina positioner i IMF, är de på väg att helt tappa greppet om Europas egen ekonomiska utveckling.

Men var finns socialdemokraterna i denna debatt om den globala ekonomins framtid? Var finns analysen, synpunkterna, initiativen?

Vad jag önskar är en socialdemokrati som vågar ge sig i kast med de stora frågorna – inte för att anpassa sig efter en ny tid, utan för att forma en ny tid. En ny global världsordning är på väg att skapas, efter finanskrisens stålbad och den gamla världens möte med nya växande ekonomiska stormakter. Kartan ska ritas om. Hur denna process förlöper kommer att få en avgörande betydelse för socialdemokratins  framtid, i Sverige och världen. Här krävs politisk närvaro, för att visa alternativ och möjligheter.

Många frågar sig säkert om den globala arenan verkligen är meningsfull för svensk socialdemokrati att agera på. Är det globala ekonomiska systemet verkligen något som vi kan påverka? Spelar vår analys någon roll? Mitt svar är tveklöst ja. Jag är övertygad om att svensk socialdemokrati kan påverka inte bara utvecklingen i vårt eget land utan också i Europa och i världen, om vi vågar profilera oss med egen analys och en egen strategi. Forskare och intellektuella har redan genomskådat bristerna i den starkt marknadsorienterade ekonomiska modell, som sätter ramarna för politiken i världen idag. Vad de saknar är politiker som vill lyssna och förändra.

Mer om förnyelse: Majanen’s World, Ann-Marie Lindgren. Nytt tips den 5 oktober, Jonas Sjöstedt om euron.


8 kommentarer

Under Ekonomi, Global utveckling

Svenska Institutet: progressiv profil stärker Sverigebilden

Carl Bildts svepande angrepp på röd-grön utrikespolitik på dagens DN Debatt ger skäl att påminna om vad som  hittills har gjort Sverige känt och respekterat internationellt: en progressiv politik, hemma och utomlands. Om detta finns att läsa i Svenska Institutets senaste Sverigebildsrapport (där bilden med flaggan också hör hemma).

Sveriges rankas särskilt högt ifråga om samhällsstyre och skälet till detta är uppfattningen att Sverige står för socialt ansvarstagande, mänskliga rättigheter och respekt för miljön. ”Bilden av svenskt samhällsstyre – som demokratiskt, rättvist, jämställt, socialistiskt och intressant – etablerades och befästes genom ett flertal olika händelser och aktörer under 1900-talet”, konstaterar SI. Dock har Sverige under de senaste åren tappat positionen som ett av världens mest attraktiva länder. 2005 låg Sverige på första plats i det index som kallas NBI, Nations Brand Index. I år ligger Sverige på tionde plats. Här finns uppenbarligen inga plus-poäng att ta hem för alliansregeringen.

Svenska Institutet förordar för sin del att Sverige stärker sitt varumärke som ett progressivt land, med kärnvärden som öppenhet, nytänkande, omtänksamhet och äkthet. Låt mig avslutningsvis citera vad som sägs om bilden av det svenska samhällsstyret, anno 2010:

” Kan bli en starkare röst.

Analysexperterna i den kvalitativa studien beskriver Sverige som ett rättssäkert, osjälviskt och generöst land med fokus på hållbar utveckling – som även bidrar till den internationella utvecklingen. Dock menar de svarande att Sverige har potential att vara en starkare röst i den internationella debatten än vad man är idag. En av respondenterna kommenterar att Sverige idag i högre utsträckning än tidigare tycks betrakta investeringar i välfärd som kostnad istället för som en investering, och menar att det i längden är ett hot mot Sveriges samhällsstruktur och starka position inom området.”

En mer progressiv politik, både på hemmaplan och i Sverige, kommer inte att hota Sveriges röst i världen. Tvärtom.

Mer bloggat om Bildts artikel: Rasmus Lenefors, Mats Engström, m fl. Även Aftonbladet kommenterar.

3 kommentarer

Under Global utveckling

Allt mer privat, allt mindre offentligt

Roger Mörtvik, TCO, diskuterar på sin blogg hur ojämlik inkomstfördelning kan bidra till att fördjupa den ekonomiska krisen.  Han inspireras av nobelpristagaren Paul Krugman, som varnar för att de senaste 30 årens omfördelning från fattiga till rika kan driva fram en ny depression. Detta är en viktig diskussion, men det finns samtidigt skäl att påminna om att omfördelning från rika till fattiga bara är en del av problemet. Det finns en annan omfördelning som också bör uppmärksammas: omfördelningen från offentlig till privat konsumtion; se figuren ovan för utvecklingen i Sverige. (Det intressanta här är trenden. Sverige har en hög nivå främst p.g.a av att vår välfärdsmodell är medborgarbaserad och skattefinansierad).

Vi lever i dag i en åldrande, kvalificerad kunskapsekonomi, där kraven på vård, service och goda yrkesprestationer är större än någonsin. Ändå minskar för varje år den andel av nationalinkomsten, som satsas på offentlig sektor – t.ex skola, vård, miljö och infrastruktur. Skattetrycket sjunker, dvs. vi lägger allt mindre på gemensamma investeringar. Idag har många familjer råd att köpa avancerad elektronik och åka på chartersemester med sina barn, men i skolan finns inte pengar till böcker eller utflykter.

För mig som historiker och barn av välfärdsstatens 60-tal är allt detta märkligt att se. Hur kommer det sig att vi kunde bygga folkhögskolepalats åt våra barn i början på 1900-talet och moderna, rymliga högstadieskolor under 1960- och 1970-tal, medan nybyggda, ändamålsenliga skolor idag är en sällsynthet? De ständiga besparingarna inom offentlig konsumtion gör våra liv fattigare och vårt samhälle mindre hållbart. Krisen är ett tillfälle till omprövning.

Mer debatt om krisen, se bl.a. DN och Björn Elmbrandt i Dagens Arena. I Grekland fortsätter idag oroligheterna, i krisens spår.

För poängen med gemensam, skattefinansierad välfärd enligt svensk modell, se mitt blogginlägg Gemensam välfärd sparar pengar. Sverige har idag det näst högsta skatteuttaget i EU. Danmark ligger högre. Både Sverige och Danmark har skattefinansierade välfärdsmodeller, baserade på medborgarskap.

10 kommentarer

Under Global utveckling, Kunskap och demokrati