Levande författning – eller självspelande piano?

När vi som som svenska politiker och medborgare möter EU-rätten, då bör vi aldrig acceptera den som en given juridisk ram, som är omöjlig att påverka. Vi bör tänka på den som en levande författning.

Detta förhållningssätt till EU-rätten, att vara aktiv och ifrågasättande, mötte jag första gången i texter av Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap och min stora inspiratör i EU-debatten.

Det blev en viktig väckarklocka. Att en författning lever, det betyder att den rymmer långt mer än bara vad som bokstavligt stadgas i grundlag eller fördrag (Trovärdighet förutsätter uppriktighet, 2007). Men det betyder också att grundläggande principer i statsskicket i praktiken kan påverkas och förändras. Det betyder att vi alla har ett ansvar att inte stillatigande acceptera EU-rättsliga regler. Hur långt överstatligheten ska gå, och vilken form den tar, är inte på förhand givet.

Begreppet levande författning dök upp i mitt huvud när jag idag läste Svenska Dagbladet: Alliansregeringen utmanar inte EU. Artikeln berättar att den borgerliga svenska regeringen inte en enda gång sedan 2006 har utmanat EU:s regler på eget initiativ. Regeringens har efter sju år aldrig har tagit strid genom en ogiltighetstalan, ett av de viktiga instrument som står till buds för det medlemsland, som vill påverka EU:s levande författning.

Frågan om regeringens passivitet i fråga om EU:s lagstiftning restes för ett par veckor sedan också i riksdagen. Billy Gustafsson, Socialdemokraterna, påminde i ett skarpt inlägg om att den svenska riksdagen vid ett stort antal tillfällen har ifrågasatt lagförslag från EU-Kommissionen. Riksdagen har gjort bedömningen att förslagen inte är förenliga  med subsidiaritetsprincipen (som  handlar om på vilken nivå ett politiskt beslut ska fattas). Ändå har regeringen aldrig agerat genom en ogiltighetstalan.

Vad jag har kunnat se har regeringen inte någon gång använt sig av möjligheten att väcka en ogiltighetsförklaring eller ogiltighetstalan vid EU-domstolen. När nu det verktyget finns, varför har vi inte en enda gång använt det? Det är en fråga som i varje fall jag ställer mig. (Kammardebatt, 22 januari 2014)

Långsiktigt kan regeringens passivitet bli förödande, varnar Billy Gustafsson. Vilka lagar som klubbas igenom i EU, steg för steg, handlar i grunden om makt. Hur ska makten fördelas mellan nationella parlament och den europeiska unionen? Och hur långt vill vi egentligen att överstatligheten ska gå? Med passiva regeringar, utan kraft att driva sin demokratiska agenda, finns risken att EU blir som ett ”ett självspelande piano”.

Billy Gustafssons inlägg riktar ljuset mot den brist på demokratiskt engagemang som präglar dagens borgerliga EU-politik. Men det utgör också en uppmaning till en kommande socialdemokratisk regering, en uppmaning att utveckla en genomtänkt och långsiktig strategi för vad vi vill med Sveriges medlemskap i EU.

Personligen önskar jag att en socialdemokratisk regering tar en tydlig ideologisk utgångspunkt i en sådan långsiktig EU-strategi. Målet måste vara att skapa en bättre balans mellan EU:s överstatliga krav på frihandel till varje pris å den ena sidan, och medborgarnas krav på social trygghet och god miljö å den andra. Hållbar utveckling måste ges prioritet.

Som miljöminister tog jag initiativ till en ogiltighetstalan från Sverige mot EU-kommissionen, 2004, i syfte att förbjuda det farliga ogräsmedlet parakvat. Det var ett av fem initiativ som den socialdemokratiska regeringen tog, och det var det enda som ledde till seger i EU-domstolen. Jag blir glad när jag ser att striden om parakvat uppmärksammas också i dagens SvD-artikel.

Striden om parakvat handlade i grunden om rätten att skydda miljön och människors hälsa. När striden stod, från 2004 till 2007, hade parakvat varit förbjudet i Sverige i över 30 år.  Ändå skulle vi tvingas att backa tillbaka till sämre skydd och större risker.

Men till slut fick EU:rättens marknadsliberalism ge vika några tum för andra, och högre, värden. Det var viktigt, mycket viktigt. Själv hoppas jag att striden om parakvat ska inspirera till fler svenska initiativ i framtiden. Som socialdemokrater i EU måste vårt uppdrag i framtiden bli att envist slåss för de mål och värden som vi tror på, i varje fråga. Ingenting får tas för givet. Och begreppet levande författning bör vi använda oftare, som en påminnelse om att EU-politiken kräver ständig närvaro, ständig uppmärksamhet, och mod att säga emot.

Mer aktuell EU-debatt: Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog om trojkan och den europeiska åtstramningspolitiken, i GP.

 

Seger för S-kvinnor i barnomsorgspolitiken

Idag är jag glad över S-kvinnors framgångar på S-kongressen. En stor och viktig sådan framgång är kongressens beslut om lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Äntligen kan vi se fram emot att alla föräldrar får tillgång till barnomsorg på helger, kvällar och nätter, oberoende av var i landet man bor.

Så här skrev jag inför kongressen:

Få politiska frågor har en så avgörande betydelse för kvinnors frihet, som rätten till barnomsorg.

Utan barnomsorg har kvinnor, genom historien, valt att bli mödrar på heltid, försörjda av sina män. Utan barnomsorg har kvinnor fått välja sämre jobb till låga löner. Kvinnor har blivit låsta till sina hem och har ständigt fått vädja om hjälp och stöd.

När Socialdemokraterna på 1970-talet lovade barnomsorg åt alla, då var det ett historiskt genombrott. Barnomsorgen byggdes ut i kommun efter kommun. Svensk, offentlig barnomsorg blev en framgångssaga, här hemma och internationellt. Få länder i världen har idag en barnomsorg som så genomgående bärs av professionalism och hög kvalitet.

Men vad hände med barnomsorg som en rättighet för alla?

Sanningen är att rätten till barnomsorg inte är självklar för alla. På 1990-talet var barnomsorgen fullt utbyggd, men endast på dagtid. För de flesta som hade jobb på kvällar, nätter och helger fanns ingen barnomsorg alls. Och så har det förblivit, även om allt fler kommuner idag har barnomsorg på obekväm arbetstid.

Idag jobbar nästan 40 procent av de sysselsatta på obekväm arbetstid, enligt SCB. Ändå är det knappt hälften av landets kommuner som erbjuder barnomsorg på kvällar, nätter och helger.

En intervjuundersökning från LO visar att var fjärde förälder inte kan arbeta heltid på grund av öppettiderna i förskolan. Mammor har större problem än pappor och arbetare har större problem än tjänstemän.

Än idag hamnar alltså många föräldrar – och i synnerhet kvinnor – i en omöjlig situation, därför att de inte går att kombinera ansvar för barn med förvärvsarbete. Det är inte acceptabelt! Från höger och vänster proklameras nu arbetslinjen. Men den grundläggande rätten och skyldigheten att förvärvsarbeta kan bli omöjlig att klara om man saknar barnomsorg…

En väl utbyggd barnomsorg är, idag liksom förr, en nyckel till kvinnors frihet och ekonomiska självständighet. För ett feministiskt parti bör denna fråga stå högst på agendan!

”Jag bryr mig inte längre…”

Vi lever i en tid, som borde väcka lust och engagemang för politik. Orättvisorna växer. Finanskrisen ställer gamla sanningar på ända. Klimatkrisen djupnar. Nya ekonomiska stormakter träder fram. Sällan har samhällsfrågorna varit mer utmanande än nu, och sällan har möjligheten att lansera nya idéer varit större.

Ändå möter jag allt oftare något annat, när jag till vardags talar politik med vänner och  kolleger från tidigare yrkesliv.

Jag möter en uppgivenhet inför politiken. Jag möter människor som under hela sitt liv har varit engagerade i progressiv samhällsdebatt, i kunskapsutveckling och utredningsuppdrag, i forskning och samhällsnyttigt yrkesarbete, och som uppriktigt förklarar att de knappast längre förmår att intressera sig för politik. ”Faktum är att jag inte orkar bry mig längre…”

Vad förklarar denna uppgivenhet?

Jag tror att ett viktigt skäl kan vara att politiken i Sverige idag saknar tillräckligt tydliga huvudalternativ. Svensk politik framstår för de flesta inte längre som en kamp mellan olika värderingar och samhällsmodeller. Den framstår istället som ett politiskt spel, ett spel om kompetens och regeringsduglighet.

Vi kan förstås alla peka på skillnader i strategi och program, partier emellan. För oss som dagligdags arbetar i politiken är skillnaderna tydliga.

Problemet, menar jag, är att själva basen – synen på samhällsekonomin och dess mekanismer –  ofta framstår som i grunden densamma. Om synen på finanspolitik, penningpolitik och europapolitik inte skiljer sig åt på några väsentliga punkter, var finns då den ideologiska spänning, som kan inspirera och engagera en progressiv väljare? Och om skattenivån blir ungefär densamma oavsett vem som vinner valet, och om vinst i välfärden ska bestå vid ett maktskifte, var finns då det framtidsalternativ, som gör verklig skillnad?

Samtidigt tror jag att många av mina vänners uppgivenhet inte bara bottnar i en trötthet inför politikens grå nyanser – bristen på tillräckligt tydliga alternativ. Den bottnar också i en trötthet inför en samhällsutveckling, som inte längre ger professionella grupper ansvar och utrymme.

Professionella inom hela den offentliga sektorn, från förskola till vård, universitet och offentlig förvaltning har under 20 års tid fått se sina verksamheter effektiviseras, privatiseras och omregleras. Många har upplevt hur professionell status och frihet har beskurits, i takt med att new public management har ersatt professionernas ansvar med målstyrning, utvärdering och kontroll.

Den tid och den kraft som en gång fanns för visionärt och politiskt arbete, har för många gått förlorad. Det är inte bara svårare än förr att känna engagemang för politiken. Det är också svårare än förr att orka mer än vardagsstriderna i det egna yrket och den egna verksamheten.

I detta läge blir jag verkligen orolig när vi som politiker möter professionella grupper med nya förslag på hur de ska styras och kontrolleras. Här finns ju många av våra bästa allierade och samtalspartners. Hur kan vi stötta de professionella i deras samhällsengagemang? Hur kan vi återföra mer av makten över arbetet till dem som utför det? Hur kan vi som politiker och engagerade professionella komma närmare varandra?

Jag tror att Socialdemokratin har en enorm potential i väljargrupper, som brukar räknas som medelklass. Många i dagens svenska medelklass hör till den första generation högre utbildade. Många bärs av starka socialdemokratiska värderingar. Men om Socialdemokraterna ska lyckas vinna deras hjärtan krävs mer än framtidsinriktning, regeringskompetens och goda förslag. Det krävs en politik som väcker tron på att verklig samhällsförändring är möjlig.

För om inte politik kan skapa verklig skillnad, vem bryr sig?

Problemen med ett arbetsliv präglat av alltmer krav och kontroll diskuteras idag i SvD: M

inskat inflytande ökar stressen (Töres Teorell och Robert A Karasek). Värst har utvecklingen enligt artikelförfattarna varit inom vård- och skolverksamhet:

”Ökade krav” handlar om rationalisering, minskad bemanning och ökade tempokrav. ”Minskat inflytande över arbetet” handlar om att de anställda alltmera måste protokollföra det arbete de utför så att andra – som ofta inte är insatta i arbetsuppgifterna – kan kontrollera att de gör ”rätt”. Det antas att ”maximal effektivitet” skall uppstå när man skär ned och omorganiserar. Som instrument använder man hårt strukturerade behandlingsplaner inom vårdverksamhet och studieplaner för lärarna i skolan.

Hur ska väljare inom Sveriges många offentligfinansierade professioner kunna mobiliseras i socialdemokratiskt samhällsbyggande när många inte ens möter förtroende i sina yrkesroller?

I dagens DN påpekar Daniel Suhonen och Danny Kessel att en stor och komplicerad kontrollapparat kommer att krävas, om vinstintressen i välfärden ska begränsas inte genom krav på non-profit utan genom hårdare styrning och kontroll. En redan bekymmersam situation i svensk offentligfinansierad verksamhet riskerar därmed att förvärras.

I övrigt gläder jag mig i dagarna över en alltmer vital debatt om viktiga ekonomisk-politiska frågor, t.ex. i  Arbetet, Dagens Arena och Ekonomistas.

En historisk chans: ekonomisk politik i kvinnors intresse

I veckan skriver jag i ETC Malmö. Temat är statsministrar, och deras chans att göra skillnad.

Kan Stefan Löfven, när han vinner valet, bli historisk?

Ja, kanske, om han vågar göra som Per-Albin Hansson: lägga om den ekonomiska politiken, i kvinnors intresse.

I min bokhylla står en kartong med 22 blå pocketböcker: Sveriges statsministrar under 100 år, från Bonniers. Det är 22 tunna böcker om 22 män, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt.

Det är spännande böcker. Men de ger också en bitter eftersmak, åtminstone för en feminist. Varför denna långa radda kostymklädda män? Var finns kvinnorna i politiken? Av nio socialdemokratiska partiledare har bara en varit kvinna, Mona Sahlin. Och hon blev inte statsminister.

Men det finns förstås ett annat perspektiv på svensk politisk historia, som också är viktigt: politikens innehåll.

SOM SOCIALDEMOKRAT OCH FEMINIST kan jag trots allt känna mig stolt över en historia av socialdemokratisk kvinnopolitik, i en värld av män:

Per-Albin Hansson var mannen som genomförde 1930-talets kvinnoreformer, från moderskapsförsäkring till gift kvinnas rätt till arbete.

Tage Erlander var statsminister under de stora sociala reformernas epok, med barnbidrag, sjukförsäkring, tjänstepension och bostadsreformer.

Olof Palme tog på 1970-talet täten för världens mest radikala jämställdhetspolitik, med särbeskattning, fri abort, föräldraförsäkring och daghem.

Ingvar Carlsson förnyade familjepolitiken och släppte fram ”varannan damernas”.

MEN SEDAN? INTE MYCKET. Göran Persson sa ja till en sexköpslag. Sedan satte han stopp för en fullt individualiserad föräldraförsäkring. Idag har debatten tystnat om de en gång så stora, familjepolitiska frågorna.

Nu längtar jag efter en statsminister (S) som återför kvinnofrågorna till politikens huvudfåra. Det blir förstås en man, nummer 23, Stefan Löfven. Men kanske början till något nytt?

Jag tror att Stefan Löfven har en historisk chans, inte olik den som en gång öppnades för folkhemmets största designer, Per-Albin Hansson. Marknadsliberalismen har tappat sin lyskraft i den globala krisens spår. Tiden öppnas för nya idéer och ny politik.

– Mesta möjliga marknad, minsta möjliga stat! hävdade en gång 1920-talets liberaler, tills depressionen slog deras värld i spillror.

– Satsa på jobben, välfärden, barnen! blev arbetarrörelsens svar. Full sysselsättning! Befolkningspolitik! Social trygghet!

Patriarken Per-Albin Hansson, med cigarren i hand, är knappast sinnebilden för feministiska framsteg. Men hans politik blev ett genombrott för kvinnorna. När tillväxtpolitik förvandlas till en fråga om investeringar i barn, välfärd och hälsa, då blir kvinnors intressen ett samhällsintresse. I skuggan av Per-Albin Hansson verkade den tidens stora feminister: Alva Myrdal, Eva Wigforss, Karin Kock. De lanserade principer för den jämställda välfärdsstat, som till sist blev lag och verklighet med 1970-talets radikala reformer.

SEDAN 1970-TALET HAR INGA stora framsteg gjorts i den svenska, jämställda välfärdsmodellen. Men om Stefan Löfven tar chansen kan han gå till historien. Han kan skriva det nya framgångsrika kapitlet i svensk historia: kapitlet om hur en djärv välfärdspolitik, med kvinnors intressen i centrum, ger Socialdemokraterna Framtidspartiet dess nya skördetid.

Sällan har den som vill kunnat göra mer skillnad med progressiv politik. Ojämlikheten i Sverige växer, liksom fattigdomen bland kvinnor och barn. Ojämställda livsvillkor begränsar kvinnors liv och möjligheter. Kvinnor har högre utbildning än män och jobbar lika mycket, men har bara 70 procent av mäns inkomst.

Vågar vår blivande statsminister nummer 23, Stefan Löfven, göra som statsminister nummer 13, Per-Albin Hansson: prioritera jobb och välfärd framför liberal ekonomisk doktrin?

Bildmontage från Aftonbladet.

S sätter mål för kvinnojobb

Full sysselsättning ska vara det övergripande målet för socialdemokratisk politik. Det är budskapet från Stefan Löfven, som idag presenterar detta förslag inför Socialdemokraternas partikongress.

”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater ska vidta de åtgärder som krävs och söka de allianser som är nödvändiga för att bryta arbetslösheten och få fler människor i arbete.”

Löfven föreslår också att kongressen ska sätta ett särskilt mål för kvinnojobben. Idag har färre kvinnor än män ett jobb. Bland män i åldern 15-74 år var  sysselsättningsgraden år 2012 70 procent men bland kvinnor bara 66 procent (AKU). Detta sysselsättningsgap mellan kvinnor och män ska slutas. Kvinnor ska ha lika hög sysselsättningsgrad som män.

Det är välkommet med dessa tydliga mål för sysselsättningen!

Inte minst gläds jag över att Löfven lyfter fram kvinnojobben. Svensk jämställdhetspolitik bygger på kvinnors förvärvsarbete. Det är förvärvsarbetet som ger trygghet vid barnafödande och föräldraskap och som möjliggör för kvinnor att  forma sina eget liv, oberoende av civilstatus eller samhällsklass. 20 år av hög arbetslöshet har steg för steg eroderat den jämställda svenska samhällsmodellen, i takt med att allt fler kvinnor helt förnekas ett jobb eller bara får chans att arbeta deltid. Det är hög tid för åtgärder!

Är då full sysselsättning verkligen möjlig? Ja, historien visar  att en politik för full sysselsättning är möjlig, om man verkligen är beredd att sätta sysselsättningen främst i den ekonomiska politiken.

Full sysselsättning var fram till 1991 det främsta målet för socialdemokratisk politik. Detta gav också avtryck i arbetslöshetstalen. Under decennierna fram till 1990 gick arbetslösheten i Sverige endast i undantagsfall över 3 procent. Därefter drabbades Sverige av massarbetslöshet, som följd av ekonomisk kris, och inflationsmålet blev vägledande för politiken. Sedan dess har massarbetslösheten varit närmast permanent. Sverige har blivit ”ett land som alla andra” som statsvetaren Johannes Lindvall sammanfattar saken (i boken Ett land som alla andra. Från full sysselsättning till massarbetslöshet).

Johannes Lindvals bok är väl värd att läsa. Lindvall menar att Sverige fram till 1990 var ett annorlunda land, främst därför att det då fanns en politisk kultur som präglades av en stark tilltro till politikens möjligheter att lösa sociala problem. För att värna den svenska, jämlika samhällsmodellen var full sysselsättning nödvändig, och den ekonomiska politiken anpassades efter detta – även om det krävde radikal omprövning av verktygen.

Jag hoppas att vi Socialdemokrater, när vi nu återigen tydligt sätter full sysselsättning som mål,  också ska kunna återerövra  denna tilltro till politikens möjligheter. Politik kan göra skillnad!

Vägen mot vinstbegränsning i välfärden

Den socialdemokratiska partistyrelsen har lagt förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden. Syftet är att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna.

Detta är ett viktigt beslut. Socialdemokraterna går nu till val med löfte om vinstbegränsning.

Men beslutet rymmer också problem. Mest problematiskt är att partistyrelsen inte föreslår någon formell reglering. Sverige ska förbli det enda land i Europa som saknar regler för vinstuttag i välfärden. Inte ens skolan ska fredas från vinstintressen.

S-kvinnor har drivit opinion för en annan linje: en  reglering av företags möjligheter till vinstuttag. På förbundsmötet i augusti 2011 slog S-kvinnor fast att alla medel som anslås till privat driven välfärd ska komma brukarna till del. 

S-kvinnor, som har en position som adjungerade i partistyrelsen, står fast vid denna uppfattning. Men S-kvinnor vill också bidra till en fortsatt, konstruktiv debatt om hur framtidens välfärd ska utformas.

När nu partistyrelsen har landat i ett antal förslag om skärpta kvalitetskrav, skärpt tillsyn, ökad öppenhet etc., då bör nästa steg bli att granska dessa konkreta förslag. Hur ska de nationella kvalitetslagarna utformas för att skapa en väl fungerande välfärdsmodell? Och vilka risker och problem måste hanteras?

I det följande vill jag peka på några frågor, som jag menar kräver särskild uppmärksamhet.

Kunskapsläget: samband mellan konkurrens/ mångfald och kvalitet

Inför fredagens partistyrelsebeslut om nationella kvalitetslagar gjordes en värdefull genomgång av den kunskap som idag finns ifråga om vinstuttag i välfärden.  Kontakter upprättades med forskare inom välfärdsområdet och erfarenheter från andra länder inventerades.

Tyvärr finns dock brister i det kunskapsunderlag som hittills har presenterats.

Det jag främst vill peka på är att Socialdemokraternas rapport Vinst, valfrihet och kvalitet – en analys av dagens välfärd presenterar slutsatser om sambandet mellan konurrens/ mångfald och kvalitet som inte håller måttet. På sidan 4 kan vi läsa att det finns ett antal svenska studier som visar att konkurrens mellan skolor har inneburit bättre resultat totalt sett och att detta tyder på att det fria skolvalet har positiva effekter på den generella nivån. Denna slutsats refereras också i media (SvD 27 /10), ”Kriget om vinsterna går vidare”:

…När Löfven och Jämtin försvarade mångfalden lät de ibland som riktiga privatiseringsivrare. Kvaliteten i skolan har höjts genom det fria skolvalet….

I den rapport som refereras,  Konkurrensens konsekvenser, är dock slutsatsen en annan. Det går enligt forskaren Jonas Vlachos inte att belägga att konkurrens i skolsystemet har gett högre kvalitet, om man ser till forskningsläget som helhet.  Jag citerar från kapitlet Friskolor i förändring:

… Sammanfattningsvis verkar alltså beläggen för att den konkurrens som friskolereformen ledde till skulle bidragit till att höja kvaliteten i skolan vara begränsade, i varje fall om man med kvalitet menar hur mycket eleverna lär sig. Detta förefaller också vara i linje med vad stora delar av den internationella forskningslitteraturen finner. Det ska dock sägas att det även finns studier som hittar stora positiva effekter av ökad skolkonkurrens. Resultaten tyder på att konkurrens mellan skolor under vissa förutsättningar kan fungera väl, men det är svårt att dra några tydliga slutsatser om vilka dessa förutsättningar är. En bättre förståelse för vad som krävs för att få konkurrensen att fungera bra är en öppen och viktig forskningsfråga. (Konkurrensens konsekvenser, SNS 2011, s 90.)

Jonas Vlachos har i en senare artikel, som förbigås i Socialdemokraternas rapport, tagit avstånd från konkurrensmodellen som ett sätt att stärka kvaliteten i skolan (”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan?”).

Han förordar istället en modell som främjar aktörer burna av kvalitetsmotiv. Sådana aktörer kan enligt Vlachos främjas genom en kostnadsersättningsmodell som inkluderar en låg schablonavkastning på insatt kapital.

Sammanfattningsvis är det djupt olyckligt om rapporten Vinst, valfrihet och kvalitet, som i långa stycken är viktig och läsvärd, bidar till en föreställning om att konkurrens i välfärden är ett effektivt sätt att skapa kvalitet. Om vi vill förorda konkurrens eller mångfald i välfärden, får vi välja andra argument.

Tydlig analys och tydliga värderingar: Tror vi på marknaden eller inte?

Den skarpa ideologiska skiljelinjen mellan borgerlig och socialdemokratisk politik har alltid handlat om synen på marknaden. Socialdemokraterna ser att marknadens räckvidd behöver begränsas, i syfte att värna gemensamma intressen som familjebildning, hälsa, social sammanhållning och miljö. Borgerligheten har i olika grad förespråkat marknadens frihet.

Ett problem med förslaget om nationella kvalitetslagar är det saknar en konsekvent idé om vad marknaden kan – och inte kan – göra. Det sägs å ena sidan att marknaden inte klarar att lösa välfärdens kvalitetsproblem. Å andra sidan bejakas i förslaget både vinstuttag och marknad. Det saknas tydlighet i såväl analys som värderingar.

Vissa åtgärder, som öppna böcker, syftar uppenbarligen till att förbättra marknadens funktion. Med mer information kan brukare lättare välja rätt och verksamheten kan kontrolleras.

Men andra åtgärder, som möjligheten att sätta stopp för nyetableringar, syftar tvärtom till att försämra marknadens funktion. En marknad utan fritt tillträde kan ju aldrig bli en effektiv konkurrensmarknad. Vinstens disciplinerande funktion går om intet när nya konkurrenter inte får komma intill. Istället får politiker makt att dela ut exklusiva rättigheter till lokal näringsverksamhet. Vore det inte rimligt att företag som ges exklusivt tillträde till en stängd marknad också har ett tak för vinsten?

Hur påverkas jämlikhet, likvärdighet och demokrati?

Ett annat problem i  Socialdemokraternas rapport Vinst, valfrihet och kvalitet är att genomgången av forskningsläget har ett starkt fokus på frågor om kvalitet och kostnadseffektivitet, medan andra för socialdemokratin helt centrala frågor – som effekter på jämlikhet, likvärdighet eller demokrati – behandlas knapphändigt eller inte alls.

Jag saknar framförallt en diskussion om den forskning som visar att marknadsmodellen driver fram både bristande likvärdighet och segregation efter klass och etnicitet. (Se t.ex. Vlachos, ”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan” och Östh m fl, ”School Choice and Increasing Performance Difference/ DN: Skolvalet används för att undvika underprivilegierade.)

Jonas Vlachos påpekar att en väl fungerande marknad faktiskt innebär att resurser överförs från elever på dåligt fungerande skolor till elever på skolor som fungerar bra.  Är det så vi vill ha det? Och ska vi acceptera ett skolval som i praktiken fungerar så att barn i vita, privilegierade familjer lämnar skolor där det finns många barn  som har mindre resurser eller en annan hudfärg (Östh m fl)?

Sammantaget leder bristen på analys av frågor om jämlikhet, likvärdighet etc till att dessa frågor inte heller beaktas på det sätt som hade varit önskvärt i åtgärdsförslagen (de nationella kvalitetslagarna). Tvärtom, rätten att kunna välja precis som man vill lyfts här upp som en oinskränkt rättighet, utan problem. Valfrihet presenteras som en av socialdemokratins främsta prioriteringar.

Jag menar att det är angeläget att fortsatt arbete för ”ordning och reda i välfärden” i högre grad än hittills bärs av insikten om att välfärdspolitik inte bara är en fråga om ekonomi och kvalitet i välfärdstjänsterna. Välfärdspolitik är också en fråga om demokrati, moral och värderingar. Välfärdspolitik måste ytterst bottna i en genomtänkt idé om statens uppdrag och individens politiska och sociala rättigheter.

Enligt statsvetaren Bo Rothtstein bör staten behandla alla medborgare med samma omsorg och respekt (Just Institutions Matter, 1998).

Det är en princip som jag ställer mig bakom, men jag menar att vi idag bör ställa oss frågan om det överhuvudtaget är möjligt att följa denna princip på en välfärdsmarknad, där marknadslogiken i långa stycken har ersatt de normer som bärs av demokratin.  Vad händer med medborgarskapet, när staten, som har uppdraget att behandla alla medborgare lika, delegerar skolor och sjukhus till vinstdrivande företag, som har ett intresse av att skilja ut lönsamma medborgare från olönsamma? Och vad händer med socialdemokratins allra viktigaste mål: jämlikheten, när marknadskonkurrens och valfrihet driver fram bristande likvärdighet och segregation?

Socialdemokraternas förslag om nationella kvalitetslagar rymmer ett antal förslag som syftar till att skapa  lika regler i alla välfärdsverksamheter. Öppenhet och insyn ska råda. Detta är bra, men jag tror att förslagen om öppna böcker, skärpt tillsyn och en etisk kod måste utvecklas mer om de ska kunna säkerställa att alla medborgare, oberoende av egna resurser, bemöts med samma omsorg och respekt.

Att styra med mål, tillsyn och kvalitetskrav

En bärande idé i förslaget om nationella kvalitetslagar är att kvaliteten i välfärden ska förbättras och vinsterna begränsas genom hårdare styrning av kvaliteten.

Denna styrningsidé hör hemma i en bredare idéströmning, som brukar kallas för New Public Management (NPM).  New Public Management växte fram som en del av den nyliberala renässansen under 1980-talet. Då ville borgerligheten att kommunernas och statens inflytande skulle begränsas, till förmån för privatisering och avreglering. Nya styrningsmodeller skulle utvecklas, med inspiration från näringslivet. Dessa nya styrningsmodeller baserades på en revisionslogik med mål, uppföljning och kontroll.

Socialdemokraterna tog på allvar till sig de nya idéerna genom 90-talsprogrammet. Kostnadseffektivitet blev då ett överordnat mål för all offentligt finansierad verksamhet. Under 1990-talet ekonomisk kris befästes den nya styrmodellen.

Kan vi då förvänta att en ännu hårdare styrning av den offentligt finansierade välfärden, genom ”nationella kvalitetslagar”, kommer att lösa dagens problem med kvalitetsbrister och orimliga vinstuttag i välfärden?

Min bedömning är att det kan bli svårt.

Det finns redan idag en hård kritik mod den revisionslogik, som bär styrmodeller enligt New Public Management.

Två statsvetare från Uppsala, Sten Widmalm och Shirin Ahlbäck, konstaterade så sent som i fredags (DN) att New Public Management i offentlig förvaltning har nått vägs ände. De menar att vi i Sverige har kommit till en punkt ”där systemen för utvärdering och granskning har byggts ut så till den milda grad att de i sig själv skapat en egen byråkrati som skapar nya effektivitetsproblem.” Kort sagt: kontrollsystemen blir så resurskrävande att de kväver verksamheten.

Andra forskare, som Jonas Vlachos, ser liknande problem i skolan. Alltmer specificerade krav riskerar enligt Vlachos att leda till en så hårt reglerad och standardiserad skola, att själva styrningen blir ett hot mot såväl kvalitet som valfrihet.

Professor Marta Szebehely, slutligen, som har studerat privatisering av äldreomsorg i nordiskt och internationellt perspektiv, konstaterar att erfarenheter från andra länder inte ger stort hopp om att hårdare kvalitetskontroll kan skapa kvalitet i vinstdriven välfärd. Marta, som besökte S-kvinnors styrelse i våras,  kommenterar den pågående svenska debatten om behovet av skärpta kvalitetskrav på följande sätt:

Att hoppas att skärpt reglering och kvalitetskontroll är vägen framåt motsägs grundligt av mina kanadensiska och amerikanska kollegors erfarenheter: vart fjärde sjukhem i USA är av riktigt undermålig kvalitet trots skarpa kontrollsystem – och det är sämre i vinstsyftande än i icke-vinssyftande, och sämst i sjukhem som drivs av  riskkapitalbolag.

I Ontario finns det 450 standards som sjukhemmen ska leva upp till (var och en tillkommen efter en vårdskandal); med påföljd att det finns en jättelik byråkratisk apparat för att övervaka efterlevnaden. Detta försvårar den goda omsorgen men hindrar inte avarterna.

Kan vi verkligen med denna kunskap i bagaget driva idén att kvalitetsstyrning är det bästa sättet att  uppnå hög och likvärdig kvalitet i svensk välfärd?

Vad betyder vinstdriven välfärd för arbetsvillkoren?

Till sist: En ytterligare fråga som jag i framtiden skulle vilja se mer av i analys och förslag om vinstuttag i välfärden gäller arbetsvillkoren.

Det är utmärkt att det nu liggande förslaget om nationella kvalitetslagar gör klart att Sverige ska godkänna ILO:s konvention 94 och att meddelarskydd ska gälla på alla arbetsplatser. Men ytterligare analyser krävs kring sambandet mellan styrningsmodeller, vinstuttag och arbetsvillkor. Hur påverkas egentligen arbetsvillkoren när verksamheter konkurrensutsätts?

Internationella studier visar på tydliga negativa effekter när offentlig verksamhet går ut på upphandling till privata aktörer. Enligt den danska studien Effects of contracting out public sector tasks (2011) försämras både löner och lönevillkor. I Danmark och Sverige är bilden dock inte lika negativ. Bättre avtal kan vara en orsak.

Generellt kan vi emellertid konstatera att införande av New Public Management, privatiseringar, avregleringar etc. i Sverige har gått hand i hand med kraftigt försämrade villkor på svensk arbetsmarknad. (Erik Bengtsson m fl, forskningsrapport). I synnerhet kvinnor är hårt drabbade av psykosocial, arbetsrelaterad ohälsa. Kraven ökar, medan möjligheterna att kontrollera och styra det egna arbetet minskar. I vad mån nya styrmodeller och ett starkare fokus på kostnadseffektivitet kan ha bidragit till denna negativa utveckling är dock en fråga som kräver ytterligare analys.

Sammantaget: Ett löntagarparti som Socialdemokraterna måste se till att framtidens välfärdssektor utformas på ett sätt som säkerställer goda arbetsvillkor. Den aspekten måste finnas med på ett tydligt sätt när framtida regelverk för ”ordning och reda” i välfärden ska formas.

En ny idégrund för framtidens välfärd

Låt oss till sist konstatera att den svenska modellen sedan 1990-talet har stöpts om enligt ekonomiskt liberal teori. Det problem som Socialdemokraterna just nu har i fokus, stora vinstuttag i välfärden,  är bara ett av många symptom på kollapsen för denna ekonomiska teori. Behovet är stort av ett nytt, genomtänkt politiskt alternativ till marknadsliberalismen.

Sten Widmalm och Shirin Ahlbäck frågar sig i fredagens DN var Socialdemokraterna finns i den viktiga debatten om den marknadsstyrda staten. Det undrar jag också. Det måste vara vår uppgift att utmana och förnya.

Stefan Löfven lanserade på årets Almedalsvecka uttrycket hållbar frihet. Det uttrycket tycker jag mycket om. Men jag är också övertygad om en politik för hållbar frihet, socialt och ekologiskt, kräver att partiet formulerar ett tydligare framtidsalternativ.

Jag vill hävda att det aktuella förslaget om vinstbegränsning i välfärden,  Nationella kvalitetslagar – för ordning och reda i välfärden,  tyvärr i allt väsentligt bärs av marknadsliberala idéer. 

De bärande värden som lyfts i förslaget om nationella kvalitetslagar är effektiv användning av skattemedel och att alla ska ha rätt att välja.

Dessa värden kan framstå som självklart positiva, men de står inte desto mindre i tydlig konflikt med de värden som socialdemokratin historiskt har hävdat.

Vi har hävdat idén att välfärdspolitik är en produktiv investering, inte en kostnad att minimera.

Vi har hävdat att idén att jämlikhet – alla människors lika värde – är ett överordnat mål för samhällsbygget.

Vi har hävdat att frihet – och valfrihet – har en gräns. Friheten måste vara hållbar. Den måste vila på en bädd av solidaritet.

Det är en stor utmaning att försöka förändra ett vinstdrivet välfärdssystem som redan finns på plats, som i dagens Sverige. Det är också en stor utmaning att ifrågasätta en borgerlig verklighetsbild, som beskriver denna vinstdrivna välfärd som den enda möjliga.

Vi vet därtill att alla som som vågar utmana den rådande ordningen kan förvänta sig en kraftfull lobbykampanj från de välfärdsföretag, som har särintressen i den internationellt unika, oreglerade svenska välfärdsmarknaden.

Så ser det ut. Jag har personligen stor förståelse för alla dem som i detta läge förespråkar en pragmatisk reformpolitik på välfärdens område, steg för steg.

Men jag tror samtidigt att vi alla kan enas om att en pragmatisk reformpolitik, steg för steg, måste vara en politik som gör skillnad. Varje litet steg måste leda oss i rätt riktning. Varje litet steg måste bidra till en välfärd av högre och mer likvärdig kvalitet. Varje litet steg måste skapa mer jämlika livschanser.

Själv känner jag idag oro för ett socialdemokratiskt reformpaket, som fortfarande behöver mer av konsekvens, tydlighet och trovärdighet för att bära. Det i längden väsentliga är att vi lanserar reformer, som fungerar som vi har sagt och som främjar de mål som vi har enats om att uppnå.

Bloggat och skrivet, bl.a. LO-bloggen med Kjell Rautio,  Svenskt Näringsliv. Carl Lindberg i UNT om en skola utan vinstintressen.

Hur ska välfärdsvinster försvaras utan hållbara argument?

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att lyssna till Ardalan Shekarabi när han i Uppsala presenterade sin kommande rapport Vinst och den offentliga tjänstemarknaden – en rättslig analys. Det var en minnesvärd kväll. Ardalan Shekarabi bidrar genom sin rapport med ny, mycket viktig kunskap. Hans inspel kompletterar också på ett utmärkt sätt de mer sociologiskt och ekonomiskt inriktade analyser av välfärdsmarknaderna som tidigare har presenterats, t.ex. SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.  

Det gläder mig verkligen att rapporten nu får berättigad uppmärksamhet, bland annat genom Shekarabis debattartikel i DN, Så kan vinsterna begränsas i den svenska välfärden. Jag är inte fullt ut enig med Ardalan Shekarabi om de politiska slutsatser som han drar av sin rapport. Här tvekar han; eller vill kanske lägga fram förslag som kan uppfattas som en möjlig kompromiss.

Men det som är så viktigt med Shekarabis bidrag är att han hjälper oss att bygga politik på en gedigen kunskapsgrund. Framgångsrika reformer måste alltid börja med att vi – så långt möjligt är – enas om verklighetsbilden.

I sak är det särskilt intressant att Shekarabi visar att valet av driftsform – vinst-drivande eller icke-vinstdrivande – har stor betydelse för hur verksamheter styrs och fungerar. Shekarabi konstaterar också att det ur rättslig synvinkel är fullt möjligt att både begränsa vinster och att ställa krav på att verksamheter drivs utan vinstmotiv. Flertalet länder i Europa har redan valt att i huvudsak bedriva välfärdsverksamheter på detta sätt.

Argumenten mot den svagt reglerade och internationellt unika svenska marknadsmodellen i välfärden växer sig uppenbart allt starkare. Det är därför knappast förvånande att både DN och SvD idag rycker ut till försvar för vinster i välfärden. DN skriver om ett ”förföriskt vinstförbud”. Svenska Dagbladets Per Gudmundson förklarar att ”det är ditt och mitt dagis som är hotat”.

Men det som är mest slående för den som läser dessa ledare, det är ändå hur defensiv och svag argumentationen till förmån för vinst i välfärden nu har blivit. I takt med att kunskapen om den vinstdrivna välfärdsmodellen växer, pressas vinstintressets försvarare tillbaka.

”Vad vinstförnekarna inte begriper är att företagen tillför kapital till välfärden”, skriver Gudmundson. ”Konkurrerande aktörer tvingar dessutom fram effektiviseringar hos alla”.

Men tyvärr, Per Gudmundson, vad SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser slår fast är just att konkurrensmodellen inte – som många hoppades – har resulterat i bättre effektivitet. En sådan effekt kan inte påvisas.

Vad argumentet ”bättre tillgång till kapital” beträffar är det svårt att se på vilken grund detta argument överhuvudtaget lanseras.

Frågan om tillgång till kapital var inte något viktigt argument när marknadsmodellen en gång infördes, av uppenbara skäl. Kommuner har normalt inte svårt att få tillgång till kapital. Det är heller ingenting som talar för att kapitalförsörjningen till välfärden skulle bli mindre kostsam genom privata aktörer. Tvärtom. Kommuner är låntagare med låg risk. Till skillnad från privata företag har kommuner heller inte som mål att göra vinst. De privata aktörer som tillför kapital till välfärden gör det med målet att ta tillbaka ännu mera.

I brist på tunga, sakliga argument väljer både DN och SvD att stärka upp sitt försvar av vinstintressena med svepande påståenden om att det var ännu sämre förr och med anspelningar om att den som inte försvarar vinstintressen hör till en socialdemokratisk ”partivänster” utan förmåga att ta ansvar för landet.  Om Socialdemokraterna vill fullfölja en tradition som ”ansvarsbärare” kan partiet inte förbjuda vinst.

Det är en märklig argumentation. Hur är det möjligt för partier som CDU i Tyskland eller Tories i Storbritannien att företräda idén om välfärd utan vinstintressen, om denna idé är ett uttryck för vänsterism och brist på regeringsduglighet?  Är det inte snarare de som försvarar vinstintresset som bör förklara varför Sverige ska avvika från vad som uppfattas som rimligt och ansvarsfullt i andra länder?

DN landar i den slutsats som de flesta debattörer brukar landa i, när deras egna argument visar sig  ohållbara. Den här frågan är minsann så komplex att ingen kan säga att det finns några tydliga slutsatser som vi kan förhålla oss till. Med denna till synes pragmatiska hållning som utgångspunkt, lanseras därefter det skarpa rådet till Socialdemokraterna: förbjud inte vinster i välfärden!

Det enda starka argument som nu tycks kvarstå för vinstens försvarare, det  är att vinst ska få finnas därför att den redan finns. Det går med andra ord inte att ändra riktning – oavsett hur starka argumenten är.

Jag hoppas att Socialdemokraterna, i linje med de flesta ansvarskännande regeringar i Europa, snart ska ta beslut om att Sverige bör definiera välfärden som tjänster i allmänhetens intresse (som de så vackert heter på EU-språket), inte som tjänster riggade för privata vinstintressen. Det vore en seger inte bara för den historiskt framgångsrika svenska välfärdsmodellen, utan också för demokratin. Framtiden rymmer alternativ. Vi väljer själva framtid.

Mer bloggat: Röda Berget, LO-bloggen. 

Knut Lindelöf bloggar om mötet med Ardalan Shekarabi i Uppsala. Robert Noord uttrycker sig positivt om Ardalans Shekarabis inlägg men verkar inte ha förstått innebörden. Han upprepar istället att om vi vill ha privata alternativ så kan vi inte förbjuda vinst… Jo, det är fullt möjligt. Läs på!

Profilera idéerna – en chans för S

Det är en positiv morgon med DN och kaffekoppen.

Morgonens opinionsundersökning ger hopp om framtiden för Socialdemokraterna – även om Miljöpartiet drar det längsta strået (DN). Socialdemokraterna ligger rätt i viktiga frågor, som vikten av att satsa på infrastruktur.

Jag blir också glad när jag ser att partiets utspel om socialförsäkringarna väcker intresse. Maria Crofts skriver i dagens Lördagskrönika (DN) om sjukförsäkringen som den heta och viktiga politiska frågan,”Det är sjukförsäkringen som är den tydligaste vattendelaren”. Sjukförsäkringen visar att det finns skillnad mellan partierna, noterar Crofts. Det är bra för väljarna.

Positiva signaler vid morgonkaffet. Men jag känner också en oro, inte minst när jag läser Crofts krönika om sjukförsäkringen.

Maria Crofts spekulerar över varför facken vill ha högre inkomsttak. Hon landar i att det måste bero på att facken vill föra över ansvar från arbetsgivare till stat för att skapa större löneutrymme. Inte ett ord om det bredare idésammanhanget: att höga tak i sjukförsäkringen är grunden i den generella svenska välfärdsmodellen. Poängen är att alla löntagare ingår i gemensamma socialförsäkringssystem, där generella rättigheter kombineras med ersättning efter inkomstnivå.

Den svenska modellen har visat sig vara framgångsrik därför att den skapar inkomsttrygghet i alla inkomstgrupper och därmed stärker välfärdsstatens legitimitet också i de högre inkomstskikten. Samtidigt finns det ingen modell som är bättre på att omfördela från höginkomsttagare till låginkomsttagare. Det är en modell som värnar idén om jämlikhet och alla människors lika värde.

Höga inkomsttak förhindrar att inkomsttagare med högre inkomst skapar egna försäkringslösningar, privat eller i annan form (till exempel branschvis). Detta, i sin tur, gör det möjligt att effektivt omfördela mellan olika inkomstgrupper. Låginkomsttagare blir oftare sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. Om alla ingår i samma system, fördelas riskerna över fler, till gagn för de sämst ställda.

Walter Korpi

Det faktum att låginkomsttagare tjänar på att ingå i ett system med höga tak, som till synes är riggat för att gynna framförallt höginkomsttagare, har kallats för omfördelningsparadoxen.  År 1998 skrev Walter Korpi och Joakim Palme en viktig artikel om omfördelningsparadoxen, The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality (1998). De sammanfattade själva innebörden av omfördelningsparadoxen så här:

The more we target benefits at the poor only and the more concerned we are with creating equality via equal public transfers to all, the less likely we are to reduce poverty and inequality.

Korpis och Palmes artikeln kom att spela en viktig roll i internationell debatt, eftersom nyliberala debattörer vid denna tid intensivt argumenterade för att välfärdsstaten borde monteras ned att och att staten bara skulle stötta de allra fattigaste (”targeting the poor”). Omfördelningsparadoxen gör klart att en stark välfärdsstat är den bästa modellen om vi vill bekämpa fattigdom.

Min slutsats, när jag läser Maria Crofts artikel, är att det är viktigt att vi som socialdemokrater på ett ännu tydligare sätt än idag lyckas förklara de bärande idéerna bakom de reformförslag som vi för fram. Vi måste lyfta socialdemokratins berättelse om hur välstånd och framsteg skapas – genom sammanhållning och solidaritet, istället för genom konkurrens och utslagning.

Ett bra exempel på hur vi bör argumentera är Kommunals nyligen utgivna rapport om vikten av höjda tak i socialförsäkringssystemet  ”Under höga tak ryms alla – En rapport om höjda tak i sjukförsäkringen”.

Som Socialdemokrater har vi inte bara andra idéer och förslag än moderaterna. Vi har också en annan människosyn, och an annan idé om hur vi bygger välstånd och framsteg.

Starka socialförsäkringar stärker den sociala tilliten i samhället. De förhindrar att människor på grund av låg inkomst försämrar sin psykiska och fysiska hälsa. De skapar förutsättningar för alla att komma tillbaka, till hälsa och jobb. Starka socialförsäkringar främjar ekonomiskt välstånd.

Mer bloggat om Socialdemokraternas läge: Martin Moberg, Peter Andersson.

Hur kan S vinna val?

Media noterar att regering och opposition nu slåss på högerns planhalva (Trångt i mittspåret). Det har hittills inte gett resultat i den region, som sägs vara viktigast, Stockholm (Ingen Löfven-effekt på stockholmarna). Många i partiet undrar varför marknadsretoriken med begrepp som ”affärsplan” ska förstärkas i ett läge, när större tydlighet skulle behövas (Aftonbladet).

Själv tror jag på en annan väg att vinna val. Jag tror på tydlighet i relation till den egna ideologin och de egna väljarna. Jag tror på att mobilisera de många socialdemokrater, var engagemang och tro på solidaritet och rättvisa är en förutsättning för en framgångsrik socialdemokratisk valkampanj. Låt mig idag rikta ljuset mot den första punkten: ideologin.

Socialdemokraterna har ett kärnvärde i den egna ideologin som aldrig har varit starkare än nu: jämlikhet.

Socialdemokraterna har också en särpräglad tradition i både ekonomisk politik och socialpolitik  som över tid har visat sig överlägsen de flesta alternativ: aktiv makroekonomisk politik (Keynes och Stockholmsskolan), och en blandekonomi med en kraftfull, demokratiskt kontrollerad offentlig sektor och generella, sociala rättigheter. Genom att förena ekonomisk politik och välfärdspolitik i en ‘produktiv socialpolitik’ har socialdemokratin gett kvinnor unikt starka möjligheter att hävda sina intressen.

Frågan är varför Socialdemokraterna i detta läge väljer att driva kampanj vid sidan av de egna kärnvärdena?

När intresset för generell välfärdspolitik i linje med den svenska modellen växer världen över, menar ledande svenska socialdemokrater att det inte är möjligt att stänga marknaden ute från välfärden.

När tunga internationella institutioner som OECD och IMF pekar på risker med ökad ekonomisk ojämlikhet och sambandet mellan ekonomisk jämlikhet och ekonomiska framsteg, då menar ledande svenska socialdemokrater att borgerlighetens skattesänkningar till förmån för höginkomsttagarna i stort bör accepteras. Det innebär också att män, som har de största marknadsinkomsterna, prioriteras framför kvinnor, som utför huvuddelen av det obetalda arbetet i hem och familj.

När ledande ekonomer förespråkar klassisk socialdemokratisk stimulanspolitik driver socialdemokraterna marknadsliberal åtstramningspolitik.

När ledande miljödebattörer argumenterar för en stark offentlig sektor, som kan säkerställa skyddet av kollektiva nyttigheter som biologisk mångfald, ren luft och minskad klimatpåverkan, saknas en socialdemokrati som med kraft vågar förespråka en större räckvidd för demokratin. Jag ser inte längre det mod och den kreativitet som en gång lyfte Göran Persson i hans största politiska framgång: ett grönt folkhem som förenade ekologisk omställning med en politik för full sysselsättning.

Jag brukar säga att vår tids största socialdemokratiska tänkare är Gro Harlem Brundtland. Hon förenar socialdemokratins klassiska idé om jämlikhet med vår tids stora fråga: miljön. En socialt hållbar utveckling måste förenas med en omsorg om planeten; ekologiskt hållbar samhällsutveckling.

Som socialdemokrater har vi något som borgerligheten i dag saknar: en idégrund som är modern, relevant och som därtill erbjuder ett spännande och utmanande alternativ i ett alltmer förflackat politiskt landskap. Varför inte låta dem bära oss till valseger?

Idag läser jag med intresse Enn Kokk  om Stockholm.

Jämlikhet är den brännande frågan

Borgerliga ledarskribenter och kommersiella lobbyister tävlar nu om att ge goda råd till Socialdemokraterna. Det bärande temat är att Socialdemokraterna bör värna borgerlighetens samhällsbygge, från kommers i välfärden till sänkt skatt. Ett illustrativt exempel är dagens ledare i SvD, ”Är Löfven beredd att ta fighten med LO?” Här ger sig Claes Arvidsson i kast med själva den brännande kärnpunkten: ska vi bygga ett samhälle på jämlika livschanser eller på växande ojämlikhet?

För Claes Arvidsson är svaret självklart. En modern socialdemokrati har en skattepolitik som inte har jämlikhet utan tillväxt i fokus. Hans resonemang är intressant på flera sätt.

Jämlikhet är ett kärnvärde för Socialdemokraterna. Om Socialdemokraterna ska lämna jämlikheten därhän, varför behövs det då alls någon socialdemokrati?

Jämlikhet innebär jämlika livschanser. Det innebär att samhället har en inkomstfördelning, som gör det möjligt för alla – trots olika inkomst – att delta i samhällslivet och demokratin. Jämlikhet främjar social sammanhållning. Jämlikhet handlar inte om att alla människor ska vara lika, utan om att alla människor har samma värde och ska bemötas med samma omsorg och respekt. Det vet Claes Arvidsson. Ändå påstår han utan att blinka att socialdemokratisk jämlikhetspolitik betyder att ”likhet och inte liv är målet”. Vems liv talar du om, Claes Arvidsson, i det samhälle där jämlikheten inte längre värderas?

Anfall är ofta bästa försvar. Det är en välkänd insikt som troligen leder Claes Arvidsson, när han nu ska försöka vinna över Stefan Löfven för ojämlikhetens samhälle. Faktum är ju att ojämlikhetens problem sällan har fått så mycket uppmärksamhet som under senare år.

Det stora intresset för ojämlikheten och dess effekter är inte svårt att förstå. Växande ojämlikhet inom länder är ett av världens stora problem idag; ett problem som nu uppmärksammas inte bara av progressiva politiker utan också av tunga, internationella expertorgan som Internationella Valutafonden.

Om Claes Arvidsson tycker att tillväxt bör prioriteras framför jämlikhet, borde han kanske titta närmare på den internationella debatt som pekar på att just jämlikhet är något som främjar det ekonomiska välståndet (t.ex. Washington Post, ”Income inequality is bad för economic growth”).

Ja, sällan har frågan om ökad ekonomisk jämlikhet varit så viktig och aktuell som nu. Just därför behövs Socialdemokraterna – med ett starkt program för ökad jämlikhet, till gagn för ekonomiskt vålstånd, jämställda livsvillkor, social sammanhållning och demokrati.

Mer om S och ideologin, Ulf Bjereld.