Levande författning – eller självspelande piano?

När vi som som svenska politiker och medborgare möter EU-rätten, då bör vi aldrig acceptera den som en given juridisk ram, som är omöjlig att påverka. Vi bör tänka på den som en levande författning.

Detta förhållningssätt till EU-rätten, att vara aktiv och ifrågasättande, mötte jag första gången i texter av Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap och min stora inspiratör i EU-debatten.

Det blev en viktig väckarklocka. Att en författning lever, det betyder att den rymmer långt mer än bara vad som bokstavligt stadgas i grundlag eller fördrag (Trovärdighet förutsätter uppriktighet, 2007). Men det betyder också att grundläggande principer i statsskicket i praktiken kan påverkas och förändras. Det betyder att vi alla har ett ansvar att inte stillatigande acceptera EU-rättsliga regler. Hur långt överstatligheten ska gå, och vilken form den tar, är inte på förhand givet.

Begreppet levande författning dök upp i mitt huvud när jag idag läste Svenska Dagbladet: Alliansregeringen utmanar inte EU. Artikeln berättar att den borgerliga svenska regeringen inte en enda gång sedan 2006 har utmanat EU:s regler på eget initiativ. Regeringens har efter sju år aldrig har tagit strid genom en ogiltighetstalan, ett av de viktiga instrument som står till buds för det medlemsland, som vill påverka EU:s levande författning.

Frågan om regeringens passivitet i fråga om EU:s lagstiftning restes för ett par veckor sedan också i riksdagen. Billy Gustafsson, Socialdemokraterna, påminde i ett skarpt inlägg om att den svenska riksdagen vid ett stort antal tillfällen har ifrågasatt lagförslag från EU-Kommissionen. Riksdagen har gjort bedömningen att förslagen inte är förenliga  med subsidiaritetsprincipen (som  handlar om på vilken nivå ett politiskt beslut ska fattas). Ändå har regeringen aldrig agerat genom en ogiltighetstalan.

Vad jag har kunnat se har regeringen inte någon gång använt sig av möjligheten att väcka en ogiltighetsförklaring eller ogiltighetstalan vid EU-domstolen. När nu det verktyget finns, varför har vi inte en enda gång använt det? Det är en fråga som i varje fall jag ställer mig. (Kammardebatt, 22 januari 2014)

Långsiktigt kan regeringens passivitet bli förödande, varnar Billy Gustafsson. Vilka lagar som klubbas igenom i EU, steg för steg, handlar i grunden om makt. Hur ska makten fördelas mellan nationella parlament och den europeiska unionen? Och hur långt vill vi egentligen att överstatligheten ska gå? Med passiva regeringar, utan kraft att driva sin demokratiska agenda, finns risken att EU blir som ett ”ett självspelande piano”.

Billy Gustafssons inlägg riktar ljuset mot den brist på demokratiskt engagemang som präglar dagens borgerliga EU-politik. Men det utgör också en uppmaning till en kommande socialdemokratisk regering, en uppmaning att utveckla en genomtänkt och långsiktig strategi för vad vi vill med Sveriges medlemskap i EU.

Personligen önskar jag att en socialdemokratisk regering tar en tydlig ideologisk utgångspunkt i en sådan långsiktig EU-strategi. Målet måste vara att skapa en bättre balans mellan EU:s överstatliga krav på frihandel till varje pris å den ena sidan, och medborgarnas krav på social trygghet och god miljö å den andra. Hållbar utveckling måste ges prioritet.

Som miljöminister tog jag initiativ till en ogiltighetstalan från Sverige mot EU-kommissionen, 2004, i syfte att förbjuda det farliga ogräsmedlet parakvat. Det var ett av fem initiativ som den socialdemokratiska regeringen tog, och det var det enda som ledde till seger i EU-domstolen. Jag blir glad när jag ser att striden om parakvat uppmärksammas också i dagens SvD-artikel.

Striden om parakvat handlade i grunden om rätten att skydda miljön och människors hälsa. När striden stod, från 2004 till 2007, hade parakvat varit förbjudet i Sverige i över 30 år.  Ändå skulle vi tvingas att backa tillbaka till sämre skydd och större risker.

Men till slut fick EU:rättens marknadsliberalism ge vika några tum för andra, och högre, värden. Det var viktigt, mycket viktigt. Själv hoppas jag att striden om parakvat ska inspirera till fler svenska initiativ i framtiden. Som socialdemokrater i EU måste vårt uppdrag i framtiden bli att envist slåss för de mål och värden som vi tror på, i varje fråga. Ingenting får tas för givet. Och begreppet levande författning bör vi använda oftare, som en påminnelse om att EU-politiken kräver ständig närvaro, ständig uppmärksamhet, och mod att säga emot.

Mer aktuell EU-debatt: Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog om trojkan och den europeiska åtstramningspolitiken, i GP.

 

Några fakta i målet: kärnkraften

Under mina år som miljöminister hade jag ansvar för kärnsäkerheten. I denna roll, och även i min senare roll som VD på Svensk Fjärrvärme, lärde jag mig att uppskatta en av Sveriges främsta energiexperter, Tomas Kåberger.

Tomas Kåberger har i sitt yrkesliv gått från akademisk forskning till näringsliv och offentliga uppdrag. Fram till förra hösten var han generaldirektör för Energimyndigheten. Idag  är han ordförande för stiftelsen   Japan renewable energy foundation.

Få har som Tomas Kåberger kunskap och överblick över såväl Sveriges som världens energiförsörjning. Få har också med en sådan stringens och tyngd gjort klart att kärnkraften är mogen att avskaffas. Jag frågade nyligen Tomas Kåberger om hur han idag ser på situationen för kärnkraften, som en del av det framtida globala energisystemet. Hans korta, sammanfattande lägesbedömning gjorde klart, att fakta i målet är bedövande – kärnkraften saknar framtid:

”Finlands Olkiluoto 3 projekt visar att det är orimligt dyrt och tidskrävande att bygga nytt. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima visar att man haft fel i säkerhetsanalyserna och att riskkostnaderna är större än man tidigare räknat med.  Tjernobyl och Fukushima visar att kostnaderna för en olycka är så stora att även stora länder inte kan bära dem… Dessutom har ju kostnaderna för vind och solenergi nu sjunkit så att de tillsammans med biokraftvärme ger billigare el än verkliga kärnkraftverk. (Teoretiska, framtida kärnkraftverk är däremot alltid väldigt billiga ända till dess man försöker bygga dem.)”

Det framställs ibland i den svenska debatten som om kärnkraften på andra håll i världen nu är på väg att få en renässans. Så förhåller det sig inte.

Inte bara i Sverige har den förnybara energin nu fått ett verkligt  genombrott. Förhållandena är desamma i världen som helhet. Följande diagram, sammanställda av  Tomas Kåberger, visar några centrala trender. Faktum är att det inte krävs några fler stora utredningar för att göra klart att Sverige och världen har kommit till den punkt, där det är möjligt att genomföra den socialdemokratiska strategin: att fasa ut kärnkraften i takt med att det förnybara vinner mark.

Diagrammen nedan visar 1) att den nya energikapacitet som tillkommer i världen inte är kärnkraft, utan sol och vind; 2) att nyproduktionen i EU inte heller domineras av kärnkraft utan av naturgas, sol och vind; 3) att det finns mer vind än kärnkraft i Kina;  och 4) och 5) att produktionen av både solenergi och vindenergi har fått ett globalt genombrott.

Mitt tack till Tomas Kåberger för fakta i målet.

Mer bloggat om lördagsintervjun: Martin Moberg, Högbergs tankar, Peter Andersson, SvD, Aftonbladet, DN. Mer läsvärt Mitt i steget.

S-kvinnor vill se ett aktivt arbete för avveckling av kärnkraften

Idag har min partiordförande Stefan Löfven fått uppmärksamhet för sitt besked att han vill förhandla med regeringen om framtidens energipolitik, inklusive kärnkraften (P1 Morgon).

Jag ser fram emot bra och öppna diskussioner om partiets fortsatta arbete i denna fråga. Som ordförande för S-kvinnor är min utgångspunkt klar: en fortsatt, tydlig för avveckling av kärnkraften. På S-kvinnors senaste förbundsmöte, i augusti 2011, tog ombuden beslut om att stödja en motion  (nr 70) med följande innehåll:

– Att S-kvinnor i de politiska riktlinjerna aktivt arbetar mot kärnkraften

– Att S-kvinnor i det politiska handlingsprogrammet inför visionen och kravet mot ett kärnkraftfritt samhälle

– Att S-kvinnor aktualiserar kärnkraftsavvecklingen

– Att S-kvinnor i de politiska riktlinjerna aktivt arbetar med utvecklingen av förnyelsebar energi och energieffektiviseringar .

– Att internationellt verkar för utveckling av el- effektivare lösningar och förnyelsebar energi

Personligen har jag under hela mitt liv haft en klar uppfattning om kärnkraften; det är en riskfylld energikälla som bör avvecklas och ersättas med modern, förnybar energi. Jag stärktes i min uppfattning, då jag som miljöminister 2002-2006 var ytterst ansvarig för kärnsäkerhet och kärnkraftsavfall.

Ett av mina senaste inlägg i debatten finns på DN Debatt, där jag i våras skrev om att ”Socialdemokratins uppdrag är att avveckla kärnkraften” (tillsammans med Birgitta Dahl, miljöminister 1986-1991, Erik Pelling, kommunalråd i Uppsala, och Anders Grönvall, oppositionsråd i Knivsta). Artikeln publicerades i samband med 25-årsminnet av Tjernobyl-katastrofen, och några veckor efter den svåra olyckan i Fukushima, Japan.

Så här sammanfattade vi då vårt budskap:

För oss som socialdemokrater är valet självklart. En kärnkraftsolycka kan leda till oåterkalleliga följder och den risken kan vi inte ta. Vad som nu krävs är en tydlig färdriktning: en kraftfull satsning på energieffektivisering och förnybar energi. På partikongressen 2013 måste vi socialdemokrater presentera ett konkret handlingsprogram som också innefattar kärnkraftsavveckling. Vårt ansvar är att förvalta jorden, inte att förbruka den. Vårt mål är en långsiktigt hållbar samhällsutveckling, i solidaritet med nu levande och framtida generationer.

Jag är personligen övertygad om att ansvar för jobben och industrin går att kombinera med långsiktigt ansvar för miljön och en hållbar samhällsutveckling. I grunden handlar kärnkraftsfrågan inte om pengar och teknik, utan om värderingar och samhällssyn.

Onsdag 15 februari, debatten fortsätter inom socialdemokratin: P1 Morgon. Erik Pelling, min partikollega i Uppsala, medverkar.

EU och klimatet: kan positiv insats i Durban förändra agendan också på hemmaplan?

”Än en gång räddades förhandlingarna, men inte klimatet”.

Så sammanfattar Naturskyddsföreningen resultatet av klimatförhandlingarna i Durban (SNF). Det är en bra sammanfattning. På Durban-mötet nåddes till sist en överenskommelse om att förhandlingar ska fortsätta om ett nytt klimatavtal. Det är oerhört viktigt. Men ännu finns inga nya och kraftfulla åtaganden om att minska klimatutsläppen.

Det som ändock gläder mig som tidigare miljöminister är att EU nu har återvänt till en drivande position i klimatförhandlingarna. Att mötet till slut kunde nå en kompromiss är också ett starkt betyg till EU-kommissionären Connie Hedegaard. EU:s drivande roll i Durban, i allians med de fattigaste länderna, står i skarp kontrast till klimatmötet i Köpenhamn, där EU  – under svenskt ordförandeskap i EU – valde att ta position tillsammans med USA.

Sällan har en svensk regering gjort större skada för det internationella samfundet än i Köpenhamn, med Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren vid rodret. Om detta skrev jag själv i SvD i januari 2010 (Klimathaveriet är Sveriges fel och Klimatförhandlingar inte en kamp mellan ont och gott). I våras kunde SvD med hjälp av Wikileaks berätta hur Köpenhamnsmötet föregicks av intensiv dialog mellan den svenska och den amerikanska regeringen (SvD, Sverige slöt pakt med USA inför klimatmöte). Fiaskot i Köpenhamn var ett resultat av en långsiktig – och fullständigt förfelad – politisk strategi.

Sveriges nya miljöminister Lena Ek har nu ett stort ansvar att återupprätta förtroendet för svensk klimatpolitik, i världen och i EU. Hon måste visa om Sverige nu är berett att  driva en mer kraftfull klimatlinje i EU, eller om Sverige fortsatt ska förbli en stoppkloss.

I årets klimatranking från Climate Action Network och GermanWatch toppar Sverige forfarande i det sammanvägda resultatet, men ifråga om insatser i klimatpolitiken är det sämre. Sverige har rasat till plats 34 från en redan låg 24:e plats förra året. Ifråga om internationell klimatpolitik hör Sverige nu till de länder i världen som rankas sämst. Sverige har rasat ända ner till 42:a plats bland 61 länder (se Sverige bland de sämsta på internationell klimatpolitik).

Finns ett chans att vända skutan?

Lena Eks agerande som miljöminister kommer att ha stor betydelse, men ännu tyngre vilar ansvaret på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Om Sverige och EU ska lyckas vinna omvärldens förtroende och vända motståndet från länder som USA, Japan och Canada krävs en kraftfull investeringspolitik, som visar att klimatomställning kan gå hand i hand med ekonomiskt välstånd. Det krävs också en kraftfull politik för jämlikhet och välfärd, så att Europas medborgare ger sitt fortsatta stöd till klimatpolitiken.

Tyvärr har regeringen under hela sin tid vid makten drivit en rakt motsatt politik, både i EU och på hemmaplan. Ökad ojämlikhet och extrema åtstramningar i krisens Europa gör det allt svårare att nå klimatpolitiska mål. Fredrik Reinfeldt har också blivit allt tystare när det gäller klimatpolitik (Reinfeldt har tystnat i klimatfrågan, GP). Det inger inte förtroende.

Om vikten av att driva en ekonomisk politik som främjar klimatomställning och en hållbar samhällsutveckling har jag skrivit bl.a. i min blogg inför det senaste EU-toppmötet, Värna demokratin och den reala ekonomin. En mer djupgående analys finns i ett  par tryckta texter: Klimatpolitik och full sysselsättning (Arbetarrörelsens tanskesmedja) och ett bokkapitel i en nyligen utgiven bok: Climate policy and the social investment approach: towards a European model for sustainable development (i boken Towards a Social Investment Welfare State. Ideas Policies and Challenges, red. Nathalie Morel, Bruno Palier och Joakim Palme, Polity Press, 2011).

Som socialdemokrat ser jag fram emot en mer intensiv debatt på hemmaplan om vad som krävs av Sverige i ett läge, när såväl klimatkris som finanskris hotar vårt gemensamma välstånd och vår gemensamma framtid. Klimatet kräver internationell solidaritet och social rättvisa. EU visade i Durban att Europa kan göra skillnad – på ett positivt sätt. Låt det inspirera inför framtiden.

Mer om klimatavtalet: SVT, Financial Times, Expressen, DN, Silobreaker.  Kritiken från miljöorganisationerna år hård, se t.ex. WWF. Kommentar från S talesperson Matilda Ernkrans. Lorentz Tovatt om varför klimatmöten misslyckas, i Dagens Arena.

Tre kvinnor hade nyckelroll på klimatmötet i Durban: Maite Nkona-Mashbane  från Sydafrika ledde förhandlingarna, Connie Hedegaard, EU-kommissionär och Jayanthi Natarayan, Indien, slöt slutligen kompromissen.

Jayanthi Natarajan

Maite Nkona-Mashbane

Connie Hedegaard

Jämlikhet är bra för klimatet

Idag debatterar jag klimatpolitik i Linköping tillsammans med Björn-Ola Linnér och Hanna Ohm, under ledning av Kajsa Borgnäs. Seminariet, som arrangeras av S-studenter och Socialdemokraterna, är ett i en serie av progressiva seminarier, se www.progressivekonomi.se. Det ska bli spännande! Björn-Ola Linnér har som forskare gett viktiga bidrag till klimatdebatten, inte minst genom att peka på vikten av klimatinvesteringar.

Det är viktigt att vi som socialdemokrater sätter in klimatpolitiken i ett större, politiskt sammanhang. Klimatpolitik handlar inte bara om grön teknik. Klimatpolitik handlar också om arbetsmarknad och social rättvisa. Om detta skriver jag och Magnus Nilsson i dagens Östgötakorrespondenten, Klimatpolitik kräver minskade klyftor.

Hallå Tommy, glöm inte miljön och de sociala investeringarna!

Socialdemokraternas  Tommy Waidelich har idag presenterat ett program för urban tillväxt, tillsammans med Helene Hellmark Knutsson och Anders Ygeman (Socialdemokraternas hemsida, SvD). Det är ett program som lanserar stora projekt: en ny fast förbindelse över Öresund, en utbyggnad av Stockholms tunnelbana, järnvägsinvesteringar och nya studentbostäder. Programmet, som ska bli en del av skuggbudgeten, presenteras som ”en ny urban tillväxtpolitik”. Under åren 2012-2015 ska 18 miljarder kronor investeras ”i tillväxtskapande åtgärder i våra största städer”.

Jag är glad över att Socialdemokraterna vill investera i framtiden. Utan bra kommunikationer fungerar inte våra storstäder. Studentbostäder är en viktig prioritering. Underhållet av vår fysiska infrastruktur har länge varit eftersatt.

Men jag är besviken på ett urbant tillväxtprogram som rakt igenom försummar de för framtiden allra viktigaste investeringarna: investeringarna i miljö och välfärd. Detta kan inte betecknas som någon ”ny urban tillväxtpolitik”. Tvärtom. Programmet vrider klockan tillbaka.

Jag frågar mig hur det är  möjligt att presentera ett urbant tillväxtprogram utan ett ord om miljö och klimat? Det är nu femton år sedan Göran Persson lanserade det gröna folkhemmet. Då, på 1990-talet, var det gröna folkhemmet en socialdemokratisk pionjärinsats.  Tusentals besökare har kommit till Sverige  för att på plats studera hur urban tillväxt kan bli grön och hållbar. Varför tar vi inte nästa steg i denna framgångsrika politik?

Jag frågar mig också hur det är möjligt att lansera en ny urban tillväxtpolitik utan att med ett ord beröra urbana, sociala investeringar? Här finns ju nyckeln till social sammanhållning, framgångsrik integration och jämlika, jämställda livschanser. Håkan Juholt har pläderat för sociala investeringar och jämlika livschanser med samma starka glöd som när Göran Perssons talade om det gröna folkhemmet. Varför utvecklas inte Juholts viktiga idé om sociala investeringar i den urbana tillväxtpolitiken?

Om vi vill skapa en hållbar ekonomisk tillväxt är ingenting viktigare än investeringar i utbildning, hälsa och social sammanhållning. Det betyder, konkret i Sverige idag, att framtidens välstånd beror på kraftfulla investeringar i familjepolitik, förskola, skola, fritidshem, idrott och kultur.

Sådana investeringar behövs inte  minst i storstadsregionerna, som präglas av boendesegregation och stor ekonomisk ojämlikhet. Men de behövs också i landet i stort.   Många av de människor som i vuxen ålder bidrar till storstadsregionernas höga produktivitet har vuxit upp på mindre orter eller på landsbygden. En modern urban tillväxtpolitik måste därför innefatta hela landet. Det leder tanken fel att sätta likhetstecken mellan storstäder och ekonomisk tillväxt.

Sammantaget bidrar Socialdemokraternas nya urbana politik tyvärr till att befästa en förlegad föreställning om hur ekonomisk tillväxt skapas. Visst är det viktigt att utveckla den stora potential som finns i våra storstäder, genom till exempel goda transporter, men socialdemokratisk urban tillväxtpolitik måste handla om mer än järnvägar och byggande, och den måste inbegripa större delar av kunskapsekonomin än högproduktiva jobb och högre utbildning. En socialdemokratisk urban tillväxtpolitik måste handla om människors hälsa, eftersom hälsa är en av de viktigaste faktorerna bakom ekonomisk tillväxt. Och den måste handla om förskola, skola och fritids, eftersom investeringar i barns omsorg och utbildning har en avgörande betydelse för samhällsekonomin. Jämställdhet främjar en framgångsrik ekonomi!

Så har socialdemokratisk tillväxtpolitik än en gång blivit en berättelse om hur tillväxt skapas i samhällssektorer där män dominerar. Det känns tråkigt.

Jag hade hoppats på något nytt . Jag hade hoppats på en berättelse där miljön är grunden för ekonomiskt välstånd. Jag hade hoppats på en berättelse där arbete i vård och omsorg bidrar till ekonomisk tillväxt. Så hallå Tommy, ta nya tag! Glöm inte miljön och de sociala investeringarna! Glöm inte de stora kvinnliga yrkesgruppernas insatser i samhällsekonomin!

Till sist, några ord om tillväxten och livet. Jag hade, som s-kvinna, också hoppats på en berättelse bortom de monetära värdena; en berättelse som handlar om mer än bara ekonomisk tillväxt. Också här har ju Håkan Juholt visat vägen, med sitt fokus på kulturen och människovärdet. Jag vill att svenska städer, stora som små, ska vara konkurrenskraftiga i den globala ekonomin, men jag vill också att  de ska vara härliga platser att leva på, med barn, jobb och familj. Jag tror att även byggare Bob drömmar om annat än att bidra till den ekonomiska tillväxten… Kanske drömmer han, som s-kvinnor, om Kvarteret Framtiden?

Mer skrivet om skuggmotion och debatt:  Högbergs tankar, Martin Moberg, Olas tankar, Arbetarbladet,  Expressen, SVT Nyheter.

Effektiva klimatskatter kräver jämlikhet

Snabb klimatomställning är bra för statsfinanserna, skriver Martin Ådahl på Tankesmedjan Fores (DN).

I sin artikel lyfter Ådahl en viktig debatt om sambandet mellan tillgången på billig energi och samhällsekonomins utveckling, i polemik med miljöpolitikern Anders Wijkman, Tällberg Foundation (Energin nyckelfråga för att lösa krisen, DN).

Anders Wijkman lägger stor vikt vid energin och naturresurserna som själva kärnan i den ekonomiska tillväxten. ”Det var först när människan började utnyttja fossila bränslen som tillväxten sköt fart och den industriella revolutionen blev möjlig”. Ådahl har rätt i att sätta frågetecken här.

Forskning om långsiktig ekonomisk utveckling ger en annan bild. Självklart är naturresurser och energin centrala insatsfaktorer i en ekonomisk utvecklingsprocess, men industriella revolutioner och ekonomisk utveckling har inte skett där tillgången på naturresurser och energi har varit störst. De har skett där de mänskliga resurserna har varit störst och bäst utvecklade – dvs. i länder med en hög andel vuxna, friska erfarna och kompetenta invånare. Världens ekonomi kommer inte att falla samman med växande resursbrist, så länge det finns mänskliga resurser och kompetens. Däremot är risken överhängande för miljökatastrofer som fördärvar själva grunden för samhällsekonomin och människors liv: vattenförsörjning, fungerande ekosystem, ett hanterbart klimat.

Därför ska vi lyssna på Anders Wijkman och inte – som Ådahl – hävda att det inte finns några problem med att förena klimatåtgärder och ekonomisk tillväxt. Det finns förvisso stora möjligheter att skapa en mer hållbar ekonomisk tillväxt, hur vi nu väljer att mäta och analysera vad ekonomisk tillväxt egentligen består i, men det behövs långt mer kraftfulla åtgärder för att nå dit än dem som vi idag ser, i synnerhet i borgerligt styrda nationer.

"Old lady keeps warm". Energifattigdom i Storbritannien.

Martin Ådahl förespråkar klimatskatter och pekar på att de ger statskassan inkomster. Det är en bra poäng. Låt oss driva detta! Men låt oss då också komma ihåg att effektiva klimatskatter kräver en hyggligt jämlik inkomstfördelning. Länder där ojämlikheten är så stor att de sämst ställda måste ha särskilda subventioner för att betala värme till lägenheten, sådana länder har inga som helst förutsättningar att utnyttja klimatskatter på ett effektivt sätt. Exempel finns nära. I Storbritannien är ”fuel poverty” ett brännande socialt problem.

Sverige har under 20 år varit ett av  få länder i världen som framgångsrikt har kunnat utnyttja klimatskatter riktade mot hushållen. Frågan är hur länge detta förblir möjligt, med en borgerlig regering som systematiskt ökar inkomstskillnaderna och trycker ner de sämst ställdas inkomster.

Vattenveckan: toaletter är en fråga om kvinnors liv och trygghet

Idag läser jag  Jae Sons  viktiga artikel i DN, ”Vattenkrisen kan utmynna i konflikt över gränserna”. Jae Son lyfter inför årets vattenvecka i Stockholm en av världens största och viktigaste kvinnofrågor: tillgången till vatten och tillgången till grundläggande sanitet: enkla toaletter och fungerande avlopp.

Det talas alltför sällan om det faktum att flera hundra miljoner människor i världen saknar tillgång till en toalett och vad det betyder.

De allra värsta sanitära förhållandena finns i städernas slum. Bild från Wateraid.

Själv blev jag för första gången på allvar varse problemet , när jag som miljöminister arbetade inom Nätverket för kvinnliga miljöministrar, Women in charge of the environment. Då fick jag veta hur bristen på fungerande sanitet i Afrika leder till smittspridning och sjukdomar. Jag fick veta hur svårt det är för kvinnor att hålla smittorna borta när både toaletter och tillgång till vatten saknas. Jag fick höra berättelserna om hur kvinnor utsätts för våldtäkt, när de i nattens mörker sökte sig till någon plats där de kunde uträtta sina behov. Jag insåg att skolor utan toaletter kan leda till att flickor inte alls vill gå dit.

Sanitet räknas i det globala samarbetet som en miljöfråga, och millenniemålet om förbättrad sanitet finns därför under miljöpunkten i FN:s millenniemål, mål nummer sju om hållbar utveckling. Men sanitet handlar som alla förstår om mycket mer än miljö och hållbar utveckling. Att ha tillgång till en toalett är en fråga om mänsklig värdighet, trygghet och hälsa. Det är en fråga om kvinnors möjlighet att avvärja våld och trakasserier. Det är en fråga om frihet och säkerhet, varje dag.

Världens regeringar har lovat att halvera det antal människor som inte har tillgång till grundläggande sanitet, till år 2015. Det återstår att se om detta mål kommer att uppnås.

Min erfarenhet är att sanitet är en fråga som ständigt hamnar längst ner på prioriteringslistorna. I de fattiga länder där grundläggande sanitet saknas, kämpar många kvinnor i politiken en ojämn kamp för att synliggöra kvinnornas situation och vikten av att satsa på vattenledningar, toaletter och avlopp. Samma kamp drivs i slumförstäderna, i  byarna och i hemmen. Alltför ofta är det annat som anses långt viktigare att prioritera; som vägar och flygplatser. Kvinnors önskningar kommer sist. Den låga prioriteringen av sanitet i många utvecklingsländer påminner mig om min mammas berättelser från sin barndoms svenska landsbygd. Där fanns det ofta pengar till att dra vatten in i lagården men inte alltid till att dra vatten in i köken.

Jag hoppas att vi i kvinnorörelsen i Sverige ska kunna göra ännu mer än vi gör idag för att stötta Jae Son och andra i deras hårda kamp för bättre tillgång till vatten och sanitet för världens kvinnor. Här finns början till ett bättre liv.

Mer att läsa: UN Water’s ”Gender, Water and Sanitation”. För den som vill veta mer om FN:s arbete för kvinnor, läs om UN Women, svensk länk här.

Pragmatism och maktbegär gör mig trött

Medan en mild sol flödar över Bohusläns gråa berg, över vildkaprifolen björnbärsblommens vita flor, läser jag om den stundande miljökatastrofen i Anders Wijkmans och Johan Rockströms tänkvärda bok om Den stora förnekelsen. Det är en läsvärd bok, inte bara på grund av de insikter den rymmer om miljön och de globala miljöförhandlingarna,  utan också genom de bredare reflektioner om politiken och dess villkor som Anders Wijkman delar med sig av.

Wijkman skriver i sin inledning om 50 år av politik och noterar att ”ett klart intryck är att partierna var betydligt mer idéburna rörelser på 1960- och 1970-talen än vad de är idag. Interndebatten var livlig och olika falanger argumenterade var och en för sin sak.” Och han fortsätter: ”Min erfarenhet är att politiken idag präglas mer av maktbegär och pragmatism än av ideologiska principer. Blockpolitiken har därtill gjort partierna långt mer toppstyrda. Politiken bestäms av en liten krets runt partiledarna och sedan får fotfolket rätta in sig i ledet. En farlig utveckling”.

Jag känner en rysning, mitt i sommarvärmen. Jag tror att Anders har rätt, alldeles rätt, och det plågar mig. Pragmatism och maktbegär… Hur vänder vi trenden? Hur återerövrar vi politikens själva gnista; idéerna, värderingarna, modet att driva också en obekväm agenda?

Miljökrisen är en ständigt påminnelse om politikens växande oförmåga, men just nu är det ändå krisen för Grekland och euron som jag själv upplever mest inpå skinnet, som en outhärdlig sveda.  Denna kris jagar mig och får mig snart att att tappa hoppet: hoppet om en progressiv socialdemokrati; hoppet om politiken, hoppet om att vi som européer ska kunna hantera vår gemensamma framtid. Det är som om en mörk gardin har dragits ner över Europa, en gardin av envist oförnuft. Hur länge ska detta få fortsätta? Är det pragmatismen och maktbegäret som driver politiker att förneka de människor och de intressen som de blev valda för att tjäna?

När jag grubblar över Europas monetära kris går mina tankar ofta till Sören Wibe, kollega i forskningen, kamrat i politiken. Jag minns hans engagemang och hans kamp mot den felriktade europapolitiken. Hans brinnande vrede. Socialdemokratin har Sören Wibe att tacka för mycket. Han vågade tro på sin övertygelse. Han bidrog till att Sverige idag står utanför euron. Han hjälpte partiet förbi en förödande fallgrop.

Men för detta fick han inget tack. Han lämnade partiet i besvikelse.

Jag vill att vi nu ska hålla ihop, inom socialdemokratin och inom den breda progressiva rörelsen; hålla ihop och orka förändra vår gemensamma framtid. Socialdemokratin har ett stort uppdrag, i den monetära europapolitiken men också i den miljöpolitik, som gräver solidaritet och jämlikhet för att lyckas.

Jag vill inte ge upp än. Jag vill inte tro att det dags för Candide, ”il faut garder son jardin”. Men politikens pragmatism och matkbegär, solen och sorgen över Europa gör mig så trött. Det får bli en liten stund i rabatten.

Några nedslag från krisen….Sveriges radio; Turisterna flyr Grekland, Ödesdiger vecka väntar Aten.

Nu kommer nya spännande förslag om klimatpolitiken

Igår rapporterade Sveriges Radio om en helt nytt förslag till globalt klimatavtal. Linköpingsforskaren Björn-Ola Linnér föreslår att Kyotoavtalet, med dess kvantitativa mål och utsläppsrätthandel, ersätts med ett globalt investeringsavtal (Sveriges Radio, Miljöaktuellt).

Detta är verkligen ett spännande och viktigt förslag. I en nyutkommen rapport, Klimatpolitik och full sysselsättning, driver jag tesen att Socialdemokraterna nu måste ta avstånd från den nyliberalt inspirerade klimatpolitik, som präglar bland annat Kyotoprotokollet. Istället krävs en klimatpolitik som främjar socialdemokratins bärande värderingar: jämlikhet och hållbar utveckling.

Björn-Ola Linnérs forskning bör kunna bli en viktig utgångspunkt för det nytänkande, som nu krävs i den socialdemokratiska klimatpolitiken. Jag ser fram emot att läsa mer om förslaget och hur det skulle kunna drivas i de globala förhandlingarna.

Mer bloggat: Camino.