Kategoriarkiv: Miljö

Tänk nytt i klimatpolitiken!

Idag skriver jag på Göteborgspostens webb om varför S måste  våga tänka nytt i klimatpolitiken! Artikeln bygger på rapporten Klimatpolitik och full sysselsättning, som finns att beställa på Arbetarrörelsens tankesmedja.

Jag vill att socialdemokratisk klimatpolitik tydligare än idag ska främja socialdemokratiska mål som jämlikhet, social trygghet och full sysselsättning!

Rapporten presenteras idag på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm, klockan 13. Alla välkomna.

15 kommentarer

Under Miljö

Slutet på atomåldern

Rapporterna om en ständigt växande tragedi når oss från Japan, minut för minut. En serie flygbilder från ABC News får mig att se och förstå något av vidden i katastrofen.

De mest skrämmande rapporterna gäller krisen i kärnkraftverket Fukushima. Som miljöminister 2002-2006 var jag själv politiskt ansvarig för den svenska kärnkraftssäkerheten. Den erfarenheten gjorde mig mer övertygad än någonsin om att framtidens energikälla inte ska vara kärnkraft. Jag läser med intresse att även min kollega Leif Pagrotsky ser skäl till grundlig eftertanke, när han följer utvecklingen i Japan. ”För mig är en slutsats klar, oavsett hur det kommer att utveckla sig i Japan”, skriver Pagrotsky. ”Det var rätt att stänga Barsebäck. Påminnelsen om riskerna med att ha ett kärnkraftverk mitt emellan Malmö och Köpenhamn gör att jag idag är tillfreds med att ha förhandlat fram och signerat propositionen som satte punkt för Barsebäck.”

Slutet på atomåldern – das Ende des Atomzeitalters. Det var budskapet från den tyska tidningen Der Spiegel igår, den 12 mars. Igår demonstrerade också 40 000 människor i Tyskland mot kärnkraften. De bildade en kedja från reaktorn i Neckarwestheim till Stuttgart. Oron stiger i den tyska regeringen, som förra året gav förlängt tillstånd till tyska kärnkraftverk, till 2035 (Spiegel Online). Tystnaden i Sverige kontrasterar skarpt, och jag undrar hur vi hamnade här. Varför denna tystnad? Var finns engagemanget för framtidens energiförsörjning och intresset för Sveriges ansvar som kärnkraftsnation?

Den borgerliga svenska regeringen har precis som den tyska helt nyligen valt att upphäva tidigare politisk beslut om att fasa ut kärnkraften. Energiminister Maud Olofsson ger grönt ljus för energibolagens fortsatta expansionsplaner.

Faktum är också att den svenska regeringen har gått betydligt längre än den tyska. I Sverige är det nu fritt fram att bygga kärnkraft med obegränsad livslängd. Alla dagens kärnkraftsreaktorer kan bytas ut mot nya. Hela idén om att ersätta kärnkraften med säkrare energikällor har alltså förkastats. Beslutet har hyllats av den mäktiga svenska elbranschen och i svensk media märks idag inte mycket av tysk reflektion eller eftertanke. DN glider undan frågan om Sveriges vägval. Man landar i en till intet förpliktande slutats om att det som har hänt understryker behovet av ”fortsatt förbättrat säkerhetsarbete”. Maud Olofsson har överhuvudtaget inte synts i debatten (tipsa gärna om jag har fel). Jag undrar vad hon idag har att säga? Tycker hon fortfarande att det var klokt av centern att lämna en mångårig, välgrundad kritik mot kärnkraften i utbyte mot en borgerlig enighet i energipolitiken?

Under senare år har kärnkraftsdebatten i Sverige saknat mycket av det djup och den eftertanke som jag tror att många av oss skulle vilja se.

För det första diskuteras sällan  den avgörande fråga som en riskfylld teknik som kärnkraften reser: är det rimligt att tro att ett samhälle kan upprätthålla fullständig kontroll under alla förhållanden? Själv tror jag inte det. Jag tror att vi måste  skapa sådana säkerhetsmarginaler i vårt samhälle att ögonblick av katastrof inte skapar decennier av lidande. Klimatförändringarna och de nya hot som de skapar gör det än mer angeläget att i framtiden prioritera gemensam säkerhet i samhällsbyggandet framför kortsiktiga fördelar. Det är detta som brukar kallas för en politik för hållbar samhällsutveckling.

För det andra lyfts kärnkraften ständigt fram som en lösning på klimatfrågan utan någon gedigen genomgång av det implicita antagande som detta argument bygger på. Ofta beskrivs energifrågan som ett val mellan pest och kolera: vill ni ha kärnkraft eller fossila bränslen? Men var och en som fördjupar sig i energifrågan inser snart att potentialen för energieffektivisering och förnybar energi är långt större än vad de mäktiga elbolagen vill erkänna. Problemet är inte att en omställning till förnybar energi kräver investeringar i ny teknik. Problemet är att den kräver nya maktförhållanden på energimarknaden.

Diagrammet längst ner i detta blogginlägg, som har sammanställts av energiforskaren professor Sven Werner, ger exempel på de stora möjligheter som finns att utveckla en mer hållbar energiförsörjning, om vi har viljan. Staplarna i diagrammet illustrerar dels mängden energi som finns tillgänglig i Europa, det som vi kallar för primärenergi, dels hur mycket av denna primärenergi som till sist kommer till användning (end use).  Skillnaden mellan staplarna är, som var och en kan se, betydande. Mängden primärenergi är långt större än den mängd energi som till sist kommer till användning. Man räknar med att så mycket som 70 procent av primärenergin går förlorad från källa till konsument, bland annat på grund av gigantiska förluster i form av värme i de europeiska kraftverken.

Vad kan göras åt detta energislöseri? Svaret är att spillvärmen skulle kunna utnyttjas för uppvärmning och kylning. Beräkningar visar att spillvärmen i det europeiska energisystemet skulle räcka för att värma hela Europa, vilket i sin tur skulle innebära en dramatiskt minskad konsumtion av el och gas för uppvärmningsändamål. Problemet är att en sådan omläggning kräver något som är tekniskt mycket enkelt men politiskt mycket svårt att få till stånd: fjärrvärmeledningar. De städer som borde ta initiativ till fjärrvärmeledningar har svårt att finansiera så stora projekt medan de europeiska energibolagen sällan har intresse eller vilja. Energibolagen tänker storskaligt  och tjänar bättre på att sälja el och gas. Alltså fortsätter energislöseriet, allt medan kärnkraftslobbyns budskap trummas in: mer energi behövs, och kärnkraft är enda alternativet. Enkla och hållbara lösningar förbises, till förmån för de dyra och svåra.

Det borde finnas dagar, då även de mest inbitna kärnkraftsförespråkarna stannar upp och tänker efter. Idag är en sådan dag.

Här diagrammet över det europeiska energisystemet:

Se även Miljöpartiet: Energisäkra  Sverige; debatt om finsk kärnkraft, Mats Engström.

77 kommentarer

Under Hållbar samhällsutveckling, Miljö

Om vi kunde se på världen med andra glasögon….

Jag ryser när jag läser morgontidningarna. De ger en ögonblicksbild av en värld i kris.

I Brisbane flödar vattenmassorna (SvD, DN, Aftonbladet). Ingen kan säga vad klimatförändringarna betyder för just denna katastrof, men en sak vet vi: just denna typ av katastrofer är vad vi måste hantera, om klimatförändringarna inte hejdas och säkerheten stärks.

I Tunisien rasar blodiga upplopp. Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet, ger oss en viktig pusselbit. ”Tunisien, liksom arabvärlden i stort, har en mycket ung befolkning. 60 procent av invånarna är 25 år eller yngre.” Tunisien är mitt i den process, som brukar kallar för den demografiska transitionen. Om några decennier, när sjunkande födelsetal får genomslag, kommer befolkningens sammansättning att bli mer balanserad. Men är ungdomsgenerationen på väg att spränga samhällets alla gränser. Vi vet att  varje land som går igenom denna fas i sin historia brottas med fattigdom, spänningar och social oro. Vi vet också att stora folkomflyttningar, från land till stad och över gränser, alltid är förknippade med ”ungdomsfasen” i ett lands utveckling. Migrationstrycket från Nordafrika mot Europa är ungdomens flykt från fattigdomen mot en möjlig framtid. Det är ett migrationstryck som en dag kommer att lätta, men som nu drivs av en kraft lika stark som vattenmassorna i Brisbane.

I Portugal, slutligen, står eurons öde på spel, noterar Tomas Lundin (SvD).  Det mogna, erfarna Europa, som varken har väderkatastrofer eller en svällande ungdomsgeneration att hantera, har lyckats med konststycket att skapa en helt egen och fullständigt onödig social kris: eurokrisen. Istället för att rikta fokus mot de verkligt stora utmaningar som ligger framför oss – att klara den stora omställning av vår ekonomi som klimathotet kräver, och att klara migrationstrycket från Afrika – ägnar vi oss i Europa åt penningpolitiska experiment. Istället för att utnyttja vår relativa rikedom, vår erfarenhet och kapacitet till att bidra till en tryggare och mer stabil värld, ägnar vi oss åt drömmar om fortsatt europeisk makt och storhet. Det känns tungt.

Så ofta ser vi världen genom dagspolitikens glasögon. Det är ett begränsat perspektiv. Världen ser annorlunda ut om man sätter på sig demografiska glasögon, eller miljöglasögon. Vi lever i en värld där befolkningstillväxt och migration är den ekonomins viktigaste drivkraft, och där ekosystemen fördärvas i en takt som skrämmer. Här vill jag att europapolitiken ska ta sin utgångspunkt.

Mer att läsa: klokt av Björn Elmbrandt i Arena.

18 kommentarer

Under EU, EMU, euron, Global utveckling, Hållbar samhällsutveckling, Miljö

Tillväxt: sex punkter för socialdemokratin

En spännande och intensiv politisk debatt har pågått på min blogg under de senaste dagarna, liksom på flera andra bloggar. En fråga som ständigt återkommer gäller den ekonomiska tillväxten. Vissa efterfrågar en mer tillväxtvänlig socialdemokrati. Andra vill problematisera begreppet. Åter andra varnar för att utopiska krav på nolltillväxt ska spridas i partiet. Till sist ställs frågan om det överhuvudtaget finns någon ”antitillväxtfalang” i socialdemokratin. Är det kanske bara en fantasi?

Det viktiga, som jag ser det, är att vi som parti tar ett ytterligare steg, bortom konflikt och förvirrad debatt. Vägen framåt, menar jag, är att vi tillsammans formulerar en egen ekonomisk-politisk strategi. Idag upptäckte jag till min förvåning – bland kommentarer på Erik Laaksos blogg – att jag själv anses vara en person som pläderar för  ”nolltillväxt”. Det gav mig skäl att ställa samma några punkter, som jag ser som möjliga beståndsdelar i ett modernt, socialdemokratiskt välståndsparadigm:

  1. Välfärdspolitik är tillväxtpolitik. Modern forskning visar att de starkaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt  finns utanför marknaden, främst i form av investeringar i humankapital (t.ex. utbildning, hälsa och social tillit). Detta betyder att skatter som används för investeringar i humankapital är viktig tillväxtpolitik (sådana investeringar betecknas ibland som “produktiv socialpolitik” och utgjorde ett viktigt inslag i socialdemokratisk politik fram till 1960-talet). Detta betyder också att resultatet av den mest väsentliga tillväxtpolitiken, dvs. investeringar i humankapital, inte visar sig i samma ögonblick som investeringarna görs, utan ofta decennier senare. Vi skördar i Sverige idag frukterna av den ambitiösa socialpolitik och utbildningspolitik, som utvecklades i Sverige under efterkrigstiden.
  2. Marknadsreformer måste underordnas välfärdspolitiken. Reformer för att skapa effektiva och väl fungerande marknader är också ett  viktigt bidrag till ekonomisk tillväxt, men utan en befolkning med kunskap och erfarenhet, och utan fungerande samhällsinstitutioner, blir denna typ av marknadsreformer ett slag i luften. Detta blir tydligt om vi analyserar ekonomisk utveckling i globalt perspektiv. Ett ekonomiskt uppsving – av det slag som t.ex. Kina just nu genomgår  – föregås alltid av  förändringar i befolkningens livslängd och åldersstruktur, hälsa och utbildningsnivå. Inget land med höga födelsetal, kort livslängd och dålig folkhälsa uppnår hög BNP, oavsett hur väl marknadskonkurrensen värnas. Detta var något som IMF och Världsbanken  bittert fick erfara, när man i nyliberal anda från 1980-talet försökte ålägga fattiga u-länder strama ”strukturrationaliseringsprogram”. För att lägga grunden till ekonomisk tillväxt måste vi med andra ord börja med människorna. När marknadsreformer genomförs får detta heller inte ske på ett sätt, som undergräver den grundläggande tillväxtpolitiken – dvs. satsningar på hälsa och utbildning för hela befolkningen. Detta är klassisk socialdemokratisk politik.
  3. Hållbar utveckling ska vara målet för den ekonomiska politiken. Det sedvanliga måttet på ekonomisk tillväxt är BNP. BNP-måttet har länge debatterats och kritiserats, eftersom det bara ger en snäv ögonblicksbild av ett lands välstånd. Det är idag allmänt erkänt att BNP-måttet måste kompletteras och utvecklas.  BNP kan kompletteras med en  lång rad indikatorer – som human development index eller gröna nyckeltal. Kompletterande mått kan också ges genom att vi tar hänsyn till hur kapitalet minskar (t.ex. genom miljöförstöring, sjukdom och bristande underhåll). Som socialdemokrat vill jag plädera för att vi lämnar den snäva diskussionen om tillväxt eller inte tillväxt och istället riktar blicken mot hur vi kan uppnå ett långsiktigt välstånd, som mäts med flera indikatorer. Vi kan kan kalla detta för hållbar utveckling. Även här rör vi oss på klassisk socialdemokratisk mark, från Alva och Gunnar Myrdals analyser av befolkningsfrågan, humankapitalet och den preventiva socialpolitiken fram till Gro Harlem Burndtlands plädering för hållbar utveckling och social rättvisa i Our Common Future (1987).
  4. I dagens Sverige är ökad jämlikhet viktigare än ökad tillväxt. En ytterligare socialdemokratisk vinkel på tillväxtfrågan handlar om jämlikhet. Ett av de viktiga budskapen i den aktuella boken Jämlikhetsanden är att flertalet av världens industriländer har uppnått en nivå på BNP, där ytterligare ökning inte längre omsätts i större välfärd– så som välfärd (eller lycka) kan mätas med en rad etablerade indikatorer. Ett av de länder där vi redan har en BNP-nivå, som har slagit i ”glastaket”, är Sverige. Insikten om att vi har nått denna höga nivå på vår BNP gör det angeläget, menar jag, att rikta större uppmärksamhet mot hur tillväxten omsätts i välfärd och lycka, istället för att utgå från att tillväxt i sig alltid är positivt. Tillväxt är ju inte ett mål i sig, utan ett medel.  Också i ljuset av de dramatiska miljöproblem som världen står inför, är det viktigt att diskutera hur vår ekonomiska politik ska utformas inte i första hand för att öka BNP-tillväxten, utan för att återskapa och värna det välstånd vi redan har uppnått.
  5. Vi behöver en tillväxtpolitik för ett åldrande samhälle. För många inom socialdemokratin är det svårsmält att överhuvudtaget tala om ”nolltillväxt”. Faktum är dock att Sverige liksom andra europeiska länder mycket väl kan komma att få uppleva nolltillväxt i framtiden, inte för att någon politiker har dragit i tillväxtbromsen utan därför att Europas åldrande befolkning försämrar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Trots ökad produktivitet i arbetskraften kan tillväxten sacka, helt enkelt därför att en allt mindre andel av befolkningen ingår i arbetskraften. Mot denna bakgrund är det angeläget att vi utvecklar vårt ekonomisk-politiska tänkande bortom en enkel jakt på en “normal BNP-tillväxt” (per capita). Om vi tror att BNP-tillväxten i ett samhälle alltid kan ligga på en viss “normal” nivå så riskerar vi att genomdriva en felaktig politik i jakt på tillväxt, istället för att göra vad vi kan för att anpassa oss till den demografiska situation som vi faktiskt befinner oss i.
  6. Tillväxt är inte detsamma som jobb. För oss socialdemokrater är tillväxt viktig som en väg att skapa jobb. Men det är viktigt att minnas att det inte finns något direkt samband mellan hög tillväxt och full sysselsättning. Tillväxt handlar ju inte bara om hur många som jobbar, utan också vilken produktivitet som arbetskraften har. Sverige upplevde  under 90-talet och 00-talet perioder med mycket stark tillväxt. Ändå har det varit svårt att nå de sysselsättningsnivåer, som Sverige hade på 1980-talet. Om vi vill nå full sysselsättning kan det vara viktigare att se på andra delar av den ekonomiska politiken, som penningpolitik och finanspolitik. Sedan 1990-talet är låg inflation ett huvudmål för svensk ekonomisk politik. Fram till 1980-talet var full sysselsättning överordnat inflationsmålet. Ifråga om finanspolitiken är budgetbalans idag ett centralt mål. Detta finns skäl att ompröva, om vi anser att full sysselsättning och  investeringar i framtidens tillväxt är viktigare.

Jag är övertygad om att Sverige och Europa har alla förutsättningar att klara ett gott ekonomiskt välstånd även under 2000-talet. Med den höga BNP-nivå som vi redan har är problemet nämligen inte tillväxten i sig.

Det som bekymrar mig är vår förmåga att politiskt hantera de utmaningar, som ligger framför oss. Jag bedömer att vi måste göra betydande insatser, dels för att värna miljön i en värld där alltfler fattiga länder blir rika, och dels för att undvika uppslitande sociala och politiska konflikter i ett Europa, som tappar i tillväxt och ekonomisk makt. Om detta ska lyckas tror jag att det handlar om att byta perspektiv: vi måste i Sverige och Europa se den rikedom som vi har och värna den – istället för att tröstlöst jaga för att vara ”bäst”. Och vi måste som socialdemokrater våga hålla fast vid det uppdrag som är vårt: alla människor lika värde och chans till ett gott liv, i fred och frihet.

Aktuell tillväxtdebatt: I Expressen är Gunnar Wetterbergs utgångspunkt idag den sedvanliga: det viktiga för tillväxten händer på marknaden och handlar om skatter.  De ekonomiska analyserna över året som gått följer samma tematik: marknadens upp- och nedgångar (se t.ex. DN 31/1). Annelie Nordström och Emma Lennartsson har ett långt mer progressivt grepp i Aftonbladet. De pekar på sambandet mellan sociala rättigheter, arbetsmarknad och ekonomi. Veronica Palm och Martin Moberg ger understöd. Maja Nordström reflekterar över tillväxt från Tvärdrags horisont. Ola reflekterar över progressiv näringspolitik.

61 kommentarer

Under Ekonomi, Kunskap och demokrati, Miljö, Välfärd

Ny chans för klimatpolitiken?

”Dags för EU att lämna FN:s klimaförhandlingar”, skriver Fredrik Reinfeldts klimatrådgivare Joakim Sonnegård idag på DN Debatt. Sonnegård var chef för Fredrik Reinfeldts klimatsekretariat under klimattoppmötet i Köpenhamn. Nu har han på regeringens uppdrag analyserat de politisk-strategiska överväganden som EU står inför i klimatfrågan. Och hans förslag till regeringen är inte bara att EU ska kliva av FN-processen. Han tycker att hela idén om ett juridiskt bindande avtal ska skrinläggas. Istället bör EU enligt Sonnegård öka andra former av klimatsamarbeten. Sådana förhindras, hävdar han, av klimatförhandlingar inom FN: s ram.

Patricia Espinosa, utrikesminister.

Sonnegårds artikel är beklämmande, inte minst i ljuset av att Mexiko med utrikesminister Patricia Espinosa i spetsen idag har visat att det är fullt möjligt att föra en konstruktiv dialog inom FN – även när motsättningarna är stora och läget i sak förtvivlat. En uppgörelse har mot alla odds uppnåtts i Cancún (Världen E24DNSvD). Uppgörelsen möttes av bolivianska protester och är långt  ifrån vad som krävs (IPCC 2009Ekobloggen). Inget beslut finns om ett bindande nytt avtal, trots att klimatförändringarna kräver omedelbara och kraftfulla åtgärder. Men grunden är ändå lagd för fortsatt dialog, efter förra årets katastrofala sammanbrott för FN-processen. Och detta är viktigt – inte bara för att säkerställa fortsatt samarbete mellan Nord och Syd i klimatfrågan utan också för att hantera alla de andra problem och konflikter som är knutna till klimatfrågan, som ojämlikhet, fattigdom, migration, energisäkerhet och miljöförstöring.

Men för Joakim Sonnegård finns inga sådana vidare politiska perspektiv på klimatfrågan. Han tycks betrakta den enbart som ett ekonomiskt och tekniskt problem. I sin DN-artikel idag har han således ingenting alls att säga om den största stötestenen i de globala klimatförhandlingarna: förtroendekrisen mellan länderna i Nord och länderna i Syd. Hans tycks överhuvudtaget inte reflektera över hur andra länder och aktörer ser på klimatproblemet och vilka idéer som de kan ha till en lösning. Utgångspunkten för Sonnegård är istället ett snävt ekonomiskt, Europa-centrerat  sysätt. EU vet bäst hur det globala klimatproblemet ska lösas och om alla andra bara kunde begripa att EU har rätt så skulle enighet kunna nås.

Den som läser Sonnegårds artikel kan knappast förvånas över att klimatmötet i Köpenhamn förra året slutade i konflikt och förhandlingskollaps, med Sonnergård i en nyckelroll inom det svenska EU-ordförandeskapet  (om Köpenhamnsmötet har jag tidigare skrivit i SvD). En framgångsrik förhandling kräver förmåga att lyssna och en förmåga att utveckla förslag, som kan accepteras av andra parter – med motsatta ståndpunkter och intressen. Det handlar inte om att envist övertyga andra om att man själv ha ”rätt”.

Det är också märkligt att som Sonnegård hävda att kraftfulla, konkreta insatser för att minska klimatutsläppen förhindras av FN-förhandlingarna. EU har som en av världens rikaste regioner ännu inte gjort en bråkdel av de insatser som kan göras på hemmaplan för att bygga förtroende och framgång i FN:s klimatförhandlingar, och sådana insatser hindras inte av FN – de kan börja imorgon dag. FN sätter heller inga hinder för EU att utveckla de andra klimatsamarbeten, som redan är på gång. Sonnegård menar att EU genom att lämna FN ”paradoxalt nog” kan ge impuls till ökat samarbete. Själv tror jag att den attityd som Sonnergård har mot världens tillväxtländer och u-länder är ett fundamentalt hinder för samarbete, oavsett form. För att nå framåt måste EU börja lyssna på de förslag som världens utvecklingsländer för fram, istället för att ensidigt och envist hålla fast vid de egna förslagen. Det duger inte att lämna FN ryggen, så snart de fattiga länderna får en starkare röst. Är det Sonnergårds idé att samma taktik ska utnyttjas i alla sammanhang där EU inte lyckas få genomslag för sina förslag? Då har vi snart en värld där FN har spelat ut sin roll och länder utan ekonomisk och militär styrka förlorar sin plats i det multi-laterala samtalet.

Min bestämda uppfattning är att Sverige och EU kan spela en långt mer konstruktiv roll i FN:s klimatförhandlingar. Vad det handlar om är att släppa sin ständiga fixering vid Kina och USA och istället gå före med de klimatsatsningar som är möjliga på hemmaplan. En sådan strategi kommer långsiktigt att stärka–snarare än försvaga– EU:s ekonomiska välstånd. Om detta har jag skrivit i min artikel Klimatet kräver en ny ekonomisk politik. Viktigast av allt, som jag ser det, är att Joakim Sonnegård och alla hans kolleger  runt om i Europa förmår tänka bortom dagens prismodell för klimatpolitiken, dvs. idén att allt kan lösas bara vi har ett pris på CO2. Vad som nu krävs är att Europa också bygger om städer och infrastruktur; i grunden, och detta kan inte bara ske via prissignaler.  En kraftfull investeringspolitik för både klimat och välfärd kan förnya Europas städer och föra klimatpolitiken bortom de ekonomiska modellernas värld.

SVT:s Jens Ergon konstaterar i dagens rapport från Cancún att det troligen är världens utvecklingsländer som  har kompromissat mest för att rädda hela FN-processen (SVT). Patricia Espinosa, utrikesminister i Mexiko,  hyllas samtidigt för sitt ledarskap och sin förmåga att lyhört formulera ett slutdokument som tillgodoser många intressen. När ska Sverige och Europa visa samma förmåga till ledarskap?

Kompromissdokumentet i Cancún slår fast att den rika världens utsläppsminskningar fortfarande är helt otillräckliga. De rika länderna uppmanas att skärpa sina utsläppsmål. Min bestämda uppfattning är att vårt jobb, som svenskar och européer, är att börja här –  i insikten om att de rika länderna har uppdraget  att gå först i omställningen till ett hållbart, klimatsmart samhälle. Detta uppdrag är historiskt, och det är grundat i det enkla faktum att de rika länderna också gick först in i industri- och konsumtionssamhället. Vi måste sluta trilska, när planeten står på spel.

Jag hoppas att Andreas Carlgren och Fredrik Reinfeldt efter mötet i Cancún nu väljer att se möjligheter i FN:s klimatförhandlingar, inte bara hinder. Vägen framåt kan inte vara att i konfrontatorisk stil lämna FN:s klimatförhandlingar. Mexiko har gett exempel på hur grön diplomati kan bedrivas – med en ny chans för klimatpolitiken.

Se också Marita Ulvskog på Newsmill. DNDN:s ledarsida är också tveksam till Sonnegårds strategi. Mer bloggat: Svensson om klimatförhandlingarna och Wikileaks, Matilda Ernkrans, Olas tankar. Mer om hur Sverige kan göra skillnad: Jens Holm, Erik Lysén m fl.

Den hållbara staden; från Inhabitat.com

8 kommentarer

Under Hållbar samhällsutveckling, Miljö

Från Dublin till Cancún: Klimatfrågan kräver en ny ekonomisk politik

Efter ett år av tystnad har media återkommit till klimatfrågan (SvD). Skälet är klimatmötet i Cancún, som startar idag. EU:s klimatkommissionär lovar drygt 7 miljarder euro under tre år som bidrag till de fattiga ländernas klimatinvesteringar. Hon försöker skapa bilden av klimatet som en mycket högt prioriterad fråga för EU (DN Debatt). Hennes budskap kommer dock parallellt med ett annat besked från EU: Irland har nu har fått klartecken för stöd från EU:s krisfond.  Nödlån på 85 miljarder – tio gånger mer än det globala klimatstödet – ska gå till att rädda bankerna på den gröna ön. Det sker i utbyte mot att Irlands regering lovar att driva en sträng besparingspolitik (DN). Tiotusentals irländare protesterar mot att bankerna räddas medan de fattiga får betala. Men åtgärden är nödvändig, noterar DN:s samhällsekonomiske krönikör Johan Schück,  eftersom ”den finansiella smittan måste hejdas innan hela eurosystemet är drabbat”.

I dessa två, parallella händelser – klimatmötet och Irlandskrisen – illustreras en ekonomisk-politisk tragedi, för Europa, och för världen. Klimatkrisen kräver, för att en politisk lösning ska kunna uppnås, att Europa går före med både kraftfullt finansiellt stöd till fattiga länder och med egna investeringar för energiomställning på hemmaplan. Förtroendet måste återskapas för den överenskommelse som ligger till grund för 1992 års klimatkonvention: överenskommelsen att de industrialiserade länderna ska gå före i klimatomställningen och därtill kraftigt öka sitt bistånd (till o,7 procent av BNP). Sveket mot denna överenskommelse är ett avgörande skäl till den förtroendekris vi ser idag. Samtidigt visar Irlandskrisen vad EU idag prioriterar högst: att rädda eurosystemet, bankerna och den egna finansiella stabiliteten. Irlandskrisen visar också  vilket ekonomiskt-politiskt tänkande som dominerar det europeiska projektet: vägen till ekonomisk tillväxt är effektiv marknadskonkurrens, och därför måste marknadernas förtroende sättas högst på den politiska dagordningen. Att rädda marknadernas förtroende för euron eller pundet har långt högre prioritet än att rädda EU:s trovärdighet i klimatpolitiken. Med den utgångspunkten blir det ingen kraftfull biståndspolitik och heller inga rejäla investeringsprogram för klimatomställning på hemmaplan.

Man kan tänka annorlunda, men det kräver en synvända i den ekonomiska politiken: från ett ensidigt fokus på marknadskonkurrens och kortsiktig tillväxt till ett fokus på de samhällsekonomiska tillgångarna och det långsiktiga välståndet. Alltfler ser sambandet. En av dem är Martin Wolf, som  i Financial Times 25 november går till storms mot den nedskärningspolitik som nu bedrivs för att återskapa marknadernas förtroende. I sin kolumn driver han tesen att tillgångar är lika viktiga som skulder (”Assets matter just as much as debt”). De stora underskotten i de statliga finanserna är tveklöst ett stort problem, konstaterar Wolf, men målet att balansera statsbudgeten får inte ske till priset av att värdet av en nations tillgångar – som till exempel infrastruktur och kunskap – förstörs:

Yet governments should not sacrifice the future to the pressures of the present. What is the sense of cutting spending today if the result is a poorer country tomorrow? This point turns on its head the refrain that we should at all costs avoid burdening the future with additional debt. We should indeed avoid burdening the future with unproductive debt. Yet productive debt is not a burden, but a blessing.”

Wolfs analys handlar om vikten av att främja en hållbar samhällsutveckling. Långsiktig välstånd kräver att vi riktar blicken mot samhällsekonomins balansräkning: de tillgångar i form av naturresurser, humankapital och infrastruktur som utgör grunden för vårt välstånd. Det kräver att vi inte låter oss förblindas av resultaträkningen: den årliga tillväxt i BNP och de årliga överskott i statsbudgeten, som ger så många poäng i dagens ekonomisk-politiska värld. Om det funnes en större insikt i Europa idag om värdet av att långsiktigt värna samhällets hållbara välstånd, då skulle vi fråga oss vilka fördelar det ger oss att ha banker med frihet att agera på gränslösa marknader – till priset av finansiella kriser som måste betalas med vårt samhälles grundkapital, i form av uteblivet underhåll och uteblivna investeringar i eget naturkapital, humankapital och fysiskt kapital och till priset av uteblivna investeringar i våra globala kollektiva nyttigheter – som en ren atmosfär och ett fungerande klimat. Vi skulle också fråga oss vilka fördelar det ger oss att ha ett gemensamt europeiskt valutasystem – till priset av att finanspolitiska åtstramningar måste tillgripas i land efter land till stor skada för våra tillgångar i form av kunskapskapital, folkhälsa och miljö.

Faktum är att debatten om dessa frågor pågår, bakom kulisserna. Häromåret fick tre ledande ekonomer i uppdrag att ge förslag till hur vi i EU bättre ska kunna bedöma om vi har en hållbar ekonomi. Hur får vi bättre kunskap om samhällets balansräkning i form av naturkapital, humankapital och fysiskt kapital och inte bara dess årliga resultaträkning i form av BNP? Resultatet blev en spännande rapport; Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Progress (Joseph E. Stiglitz, Amartya Sen och Jean-Paul Fitoussi).

Joseph Stiglitz. En av författarna till EU-rapporten om hur vi mäter ekonomiska resultat och sociala framsteg.Bild från infiniteunknown.net

Joseph Stiglitz.En av författarna till EU-rapporten om hur vi mäter ekonomiska resultat och sociala framsteg. Bild från infiniteunknown.net

I denna rapport analyserar Stiglitz, Sen och Fitoussi inte bara hur vi ska kunna bedöma ett samhälles hållbarhet genom att mäta kostnaden i pengar av till exempel miljöförstöring och förslitning av det fysiska kapitalet. Författarna diskuterar också hur vi kan beakta värdet av sådant som överhuvudtaget inte kan mätas i pengar; som livskvalitet. Välstånd handlar ju inte bara om ekonomi, och ekonomisk politik kan därför inte ensidigt inriktas på materiella resurser. Det samhälle vi bygger ska byggas för människor; och människolivet har fler dimensioner än pengar.

Jag tror att det finns många exempel på diskussioner där vi skulle komma längre om vi istället för att tala om tillväxt valde att tala om tillgångar eller långsiktigt välstånd. Ett sådant exempel är ett aktuellt inlägg av Bo Ekman i miljödebatten, Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö (DN 28 november). Ekman skriver bra om att miljöpolitiken för att bli politiskt central måste definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Jag håller med. Men varför argumenterar han sedan för att miljöpolitiken därför måste bli en  ”plånboksfråga” och en tillväxtfråga? Varför inte en fråga om långsiktigt välstånd och livskvalitet?

Med en offensiv investeringspolitik – baserad på de insikter som lyfts av bland andra Martin Wolf, Joseph Stiglitz och Amartya Sen – skulle Europa på ett annat sätt än idag kunna hantera de två svåra kriser som idag utgör de största hoten mot framtidens välstånd: den globala klimatkrisen och den djupa sociala och ekonomiska kris, som följer i spåren på den europeiska nedskärningspolitiken. EU skulle kunna framträda med en annorlunda framtidsstrategi och ett annat ledarskap, både i Cancún och i Dublin.

Det är hög tid att vi i den ekonomiska politiken börjar prioritera framtidens reala ekonomiska tillgångar istället för att jaga efter balans i statsfinanserna och kortsiktig tillväxt i ett snävt marknadsperspektiv. Samhällets balansräkning måste sättas före dess resultaträkning. Ekonomins dyrbaraste resurser är människor och miljö. Om vi fördärvar dessa resurser, som utgör basen i samhällsekonomin, har vi fördärvat framtidens välstånd – men också den sammanhållning och det förtroende människor emellan som skapas i en ekonomi, där människan inte är ett medel, utan ett mål.

Svenska politiker kan påverka. Var finns de? Vem vågar höja rösten? Sverige har goda statsfinanser, synnerligen god tillväxt (nya siffror idag) och en fri position utanför euro-zonen. Det förpliktigar.

Mer om krisen: Aftonbladet. Leif Pagrotsky i  Korseld (hela programmet).

Mer om klimatet: Regeringen informerar. Spännande om klimat och hälsa på Lars Weinehalls blogg. Snabbguide i Miljöaktuellt. Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen, bloggar om möjligheterna i Cancún. Klokt om sociala aspekter av Matilda Ernkrans i  Aktuellt i Politiken, ännu bara i pappersupplagan. Matilda följer förhandlingarna i Mexico, se blogg.

Eric Sundström, till sist,  skriver i  Arena om ”Pajkastning i skuggan av Cancún”. ”Pajkastningen” är Sundströms beteckning på den debattartikel som jag själv skrev i DN i förra veckan, och där jag lyfte betydelsen av att vi grundligt diskuterar vilka värderingar som ska bära den ekonomiska politiken (DN). Det är synd att Eric väljer att tolka inlägget som ”en positionering i partiledarfrågan” istället för att försöka förstå innebörden i det jag skriver. Dock är vi båda två helt eniga om vikten av att socialdemokratin förmår binda ihop den ekonomiska politiken med ett grönt perspektiv. Ovanstående blogginlägg är ett försök att göra just detta – även om jag tillåter mig att förnya perspektivet bortom det som anses vara ”ekonomiska fundamenta”.


3 kommentarer

Under Ekonomi, EU, EMU, euron, Hållbar samhällsutveckling, Kunskap och demokrati, Miljö, Välfärd

Prioritera klimat framför militär

Vänsterpartiet hoppar av samtalen om Afghanistan (SvD, DN). En överenskommelse lär vara klar (information senare idag, DN). Det ger skäl till reflektion om den större bilden: prioritering av militär konfliktlösning istället för fredliga insatser.

Synen på militär närvaro utomlands har förändrats dramatiskt under senare år. Detta är en del av svensk EU-politik. I Lissabonfördraget görs det klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande. EU:s militära brandkårsstyrka ska kunna sättas in i internationella krishärdar inom en radie av 6.000 kilometer från Bryssel. Även om insatsen i Afghanistan inleddes i andra former, ligger den väl i linje med denna nya idé om europeisk militär närvaro långt utanför unionens gränser. EU ser som sin roll att agera fredsmäklare med militär trupp.

Jag saknar en svensk, socialdemokratisk röst som står upp emot militariseringen. Vad vill Mona Sahlin i det internationella samarbetet? Är det rimligt att prioritera trupp i Afghanistan när pengar i Europa saknas för avgörande och långsiktiga insatser till gagn för fred och avspänning? Att förorda fredlig insats utomlands istället för militär ska inte vara en fråga för vänsterpartiet. Det borde vara en fråga för socialdemokratin.

Jag skulle vilja se Sverige och EU prioritera klimatfrågan – det största hotet mot framtida ekonomiskt välstånd, världen över. Större insatser behövs samtidigt för fattigdomsbekämpning i en värld, där miljoner människor inte ens har tillgång till modern energi, vatten och sanitet. I en värld med dramatiskt snabb ekonomisk tillväxt och ett tilltagande tryck på ekosystem och atmostfär krävs dessa insatser NU, inte minst för att bygga långsiktigt energieffektiva, hållbara städer.

Men vad gör EU? Svaret är att samtidigt som EU utvecklar den militära delen av sin utrikespolitik, så har de internationella klimatförhandlingarna hamnat i ett fatalt dödläge. En viktig orsak till detta dödläge är att Europa vägrar att bistå med de resurser för klimatomställning som u-länderna begär. EU försummar också att bygga förtroende genom att ställa om de egna medlemsländernas ofta skandalöst ineffektiva energisystem. Istället riktar man ständigt krav mot andra länder och regioner att skärpa sig. EU, som fortfarande är en av världens rikaste regioner, sviker på det område där unionens insatser verkligen skulle kunna göra skillnad.

Långsiktigt vet vi att EU är  på väg att försvagas – ekonomiskt, politiskt och militärt. Detta är inte bara ett resultat av den djupa ekonomiska krisen utan ett uttryck för en långsiktig förskjutning i  den globala ekonomin. Nya länder industrialiseras och kommer i kapp. I detta läge måste Europas och Sveriges relationer till omvärlden förändras. Vi måste prioritera rätt. Att i en era när Europa försvagas ekonomiskt utvidga ambitionerna att agera militärt runt om i världen, istället för att prioritera fattigdomsbekämpning och klimat,  framstår som en sista flämtande suck i jakten på försvunnen storhet. Militära insatser är alltid dyra och alltid riskfyllda, oavsett hur väl motiverade de kan synas vara. De spinner också på ett fatalt sätt vidare på en kolonial tradition, som Europa borde göra allt för att bryta. Var finns Sveriges röst i denna kritiska tid? Vad är Socialdemokraternas idé om Europas roll i världen?

Så kom besked om uppgörelsen. En besvikelse. Tyvärr lydde Mona Sahlin inte Olle Svennings råd i gårdagens AB: ”Ta hem trupperna”. Lena Mellins slutsats i dagens AB att de röd-gröna har fått stort gehör är svårare att förstå.

6 kommentarer

Under EU, EMU, euron, Miljö

Som politiker får vi vad vi ber om

Igår kväll skulle jag ta tåget från Uppsala till Uddevalla. Ankomst kockan tio. Men SJ ville annorlunda. Det blev ankomst klockan två på natten, per buss.

Vi är många som under senare år har råkat ut för samma sak. Diagrammen här nedan är ett par exempel på utvecklingen under senare år. De visar  antal försenade X2000-tåg för juli månad de senaste åren samt utvecklingen för Uppsalapendeln – som jag själv reser med nästan varje dag.

 

 

 

 

 

Vad har egentligen hänt? En berättelse kan låta så här: År 2000 organiserades tågtrafiken om i Sverige. Socialdemokraterna hade ansvaret. Statens järnvägar delades upp i flera bolag. Nu skulle järnvägstrafiken bli affärsmässig och vinstdrivande.

Så blev det också. 2004 gav järnvägen vinst och uppfyllde därmed politikernas nya krav på affärsmässighet. Men till vilket pris? Och vad blir priset när den borgerliga regeringen nu driver på för ytterligare avreglering, enligt konceptet att allmännyttig verksamhet ska styras av vinstkrav?

Idag har vi en situation när inte bara kunderna far illa. Lika allvarligt är det att idén om affärsmässighet i järnvägstrafiken slår hårt mot ett övergripande mål för svensk politik: en hållbar utveckling för människor och miljö. Vem vill åka tåg om priset är timmar av väntan och ständig osäkerhet? I ett samhälle där tågtrafiken är så urusel att den aldrig går att använda när man ska passa en tid, då återstår bil, eller  kanske flyg.

Om miljö och hållbarhet sades ingenting när den socialdemokratiska regeringen år 2000 styckade upp SJ i flera affärsdrivande bolag. Hållbarheten underordnades idén om affärsmässighet i allmännyttig verksamhet. När kommer Socialdemokraternas omprövning? När ska Socialdemokraterna ta avstånd från de ohållbara inslagen i 1990-talets politik och ta steget över mot en politik som är långsiktigt hållbar? Här finns en viktig fråga för socialdemokrater att enas om, från  Stockholms och dess förorter till Norrlands inland. Eller hur, Ilija? Bra tågtrafik är en fråga som förenar Stockholm och övriga Sverige.

Som politiker får vi vad vi ber om. Låt oss nu be om ett statligt järnvägsbolag som har till uppdrag att tjäna medborgare och näringsliv, för det allmänna bästa, inte att maximera den egna vinsten.

SJ:s vinst det tredje kvartalet i år var 169 miljoner kronor, vilket kan jämföras med 198 miljoner kronor under samma kvartal i fjol, rapporterar DN 25 oktober. Ett bra flöde till statskassan – men vem har beräknat det pris som jag och andra medborgare fått betala genom inställda sammanträden, förlorad arbetstid och förstörd fritid? Och räcker verkligen 200 miljoner för att förhindra tågkaos i vinter – när kaoset redan har börjat?

Om järnvägseländet skrev jag den 16 oktober och om ett annat sätt att se på samhällsekonomin igår, den 29 oktober. I grunden krävs en ny socialdemokratisk ekonomisk politik (blogg 26 oktober: Andra än Östros behövs för att förnya den ekonomiska politiken).

5 kommentarer

Under Ekonomi, Hållbar samhällsutveckling, Miljö, Välfärd

Arkelsten – M:s dubbla maktposition i ett nötskal

Det stormar kring moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten, tidigare miljöpolitisk talesperson för moderaterna.

I synnerhet Sofia Arkelstens dubbla roll som riksdagsledamot och företrädare för SWECO visar moderaternas miljöpolitik i ett nötskal. Det är en miljöpolitik som i långa stycken handlar om att försvara näringslivets intressen. Jag kan med viss skadeglädje notera att Reinfeldts försök att lansera moderaterna som miljöparti med Arkelsten i täten blev en flopp.

Men Arkelstens snedsteg påminner också om det stora problemet i dagens svenska politik: att samma maktelit nu sitter på både den ekonomiska och politiska makten. Företagen kan direkt påverka politikens inriktning, och moderaternas politiska företrädare kan som extra bonus njuta av både politikens makt och goda sidoinkomster  från näringslivet.

Sweco har Arkesten nu lämnat. Fredrik Reinfeldt meddelar att det är bra att frågan om Arkelstens resa till Frankrike utreds. Han hoppas att stormen nu ska bedarra. Det är möjligt att tydligare riktlinjer behövs. Det bedrövliga är att den här typen av affärer än en gång får pressens uppmärksamhet direkt efter allmänna val – inte före.

Bilden kan vidgas. Denna debatt om Arkelsten pågår när den växande korruptionen i Sverige har blivit en varningsklocka. Politiken kommersialiseras och den offentliga förvaltningen tappar i trovärdighet. Lika allvarlig är den omfattande skattebrottsligheten. Moderaterna går i båda fallen i täten för förfallet.  Sverige har idag en finansminister som själv har begått skattebrott, samtidigt som han med en stor  dos självgodhet anklagar EU-kollegerna i Grekland för landets dåliga skattemoral. När har moderaterna drivit ner Sverige i samma moras?

Det är dags att pressen inte bara granskar enskilda moderata politikers snedsteg i gränslandet mellan näringsliv och ekonomi. Partiets dubbla maktposition måste upp i ljuset. Granska moderaterna – inte bara Arkelsten.

Mer bloggat: Mats Engström.

18 kommentarer

Under Demokrati, Miljö

Vad hände med EU:s ledarskap i klimatförhandlingarna?

 

Klimatmöte i Tianjin. Bild från UNFCCC.

 

Dagens Arena rapporterar om bråk mellan USA och Kina under de pågående klimatförhandlingarna i Tianjin (Arena, även Guardian och Ekot). Det kaotiska Köpenhamnsmötet med dess hastigt ihopkomna ”Copenhagen Accord” har som förväntat skapat en oklar utgångspunkt för fortsatt diskussion och därmed också oenighet.

Läget är oroande. Men en annan fråga inställer sig också. Var finns initiativen från EU? Och vad vill Sverige?

Det är på många sätt naturligt att USA och Kina nu spelar en huvudroll i klimatförhandlingarna. USA och Kina står för de största utsläppen.USA har slutligen återvänt till reella förhandlingar efter många års time out. Kina stiger in som världens nya ekonomiska stormakt. Men storlek är inte det enda som spelar roll i internationella förhandlingar. Länder och regioner kan också stå för avgörande insatser genom intellektuellt och politiskt ledarskap. Varför ser vi inte EU i denna roll? Vad har hänt med EU:s tidigare kreativitet och ledarskap i klimatförhandlingarna?

Mycket talar för att bristen på initiativ från EU inte bara beror på brist på idéer och förmåga utan också på brist på förtroende. Klimatmötet i Köpenhamn kommer att gå till historien som det tillfälle då EU definitivt började tappa inflytande i internationellt miljösamarbete ,och ansvaret för detta vilar tungt på de ministrar som ledde EU:s arbete: Danmarks Connie Hedegaard (numera klimatkommissionär) och Sveriges Andreas Carlgren. De agerade på ett sätt som fullständigt undergrävde förtroendet för unionen bland många utvecklingsländer. Det hjälper föga att båda inför näsa klimatmöte i Cancún har skrivit debattartiklar som beskriver det katastrofala Köpenhamnsmötet som ett första steg på väg mot framgång (Hedegaard 17 juli och Carlgren 20 juli).

Varken Hedegaard eller Carlgren har heller något hoppingivande att säga om den infekterade relationen till u-länderna. EU har visserligen backat på en väsentlig punkt: nu är man beredd att förhandla om en andra period för Kyotoprotokollet. Vägran att göra detta var en viktig orsak  till sammanbrottet för Köpenhamnsmötet. Men tyvärr kommer denna gest av försoning på tok för sent. USA är hårt uppknutet till ”the Copenhagen Accord”. Samtidigt har finanskrisen allt tydligare visat Kyotoprotokollets brister, inte minst i fråga om utsläppshandeln. Ett nytt protokoll måste designas med större bredd i åtgärderna.

En konstruktiv insats från EU idag bör enligt min uppfattning ligga bortom Kyotoprotokollets komplicerade arkitektur och ensidiga betoning på marknadsmekanismer. Samtidigt bör den ha  fortsatt respekt för den grundidé som bär såväl Klimatkonventionen som Kyotoprotokollet: industriländernas  ansvar att ta ledningen i kampen mot klimatförändringarna. Andreas Carlgren talar sig gärna varm för vikten av att gå före och att samarbeta med u-länder, men varken han eller Connie Hedegaard tycks inse att en framgångsrik dialog kräver något mer: konkreta resultat på hemmaplan och en större respekt för ingångna avtal.

3 kommentarer

Under EU, EMU, euron, Global utveckling, Hållbar samhällsutveckling, Miljö