Seger för S-kvinnor i barnomsorgspolitiken

Idag är jag glad över S-kvinnors framgångar på S-kongressen. En stor och viktig sådan framgång är kongressens beslut om lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Äntligen kan vi se fram emot att alla föräldrar får tillgång till barnomsorg på helger, kvällar och nätter, oberoende av var i landet man bor.

Så här skrev jag inför kongressen:

Få politiska frågor har en så avgörande betydelse för kvinnors frihet, som rätten till barnomsorg.

Utan barnomsorg har kvinnor, genom historien, valt att bli mödrar på heltid, försörjda av sina män. Utan barnomsorg har kvinnor fått välja sämre jobb till låga löner. Kvinnor har blivit låsta till sina hem och har ständigt fått vädja om hjälp och stöd.

När Socialdemokraterna på 1970-talet lovade barnomsorg åt alla, då var det ett historiskt genombrott. Barnomsorgen byggdes ut i kommun efter kommun. Svensk, offentlig barnomsorg blev en framgångssaga, här hemma och internationellt. Få länder i världen har idag en barnomsorg som så genomgående bärs av professionalism och hög kvalitet.

Men vad hände med barnomsorg som en rättighet för alla?

Sanningen är att rätten till barnomsorg inte är självklar för alla. På 1990-talet var barnomsorgen fullt utbyggd, men endast på dagtid. För de flesta som hade jobb på kvällar, nätter och helger fanns ingen barnomsorg alls. Och så har det förblivit, även om allt fler kommuner idag har barnomsorg på obekväm arbetstid.

Idag jobbar nästan 40 procent av de sysselsatta på obekväm arbetstid, enligt SCB. Ändå är det knappt hälften av landets kommuner som erbjuder barnomsorg på kvällar, nätter och helger.

En intervjuundersökning från LO visar att var fjärde förälder inte kan arbeta heltid på grund av öppettiderna i förskolan. Mammor har större problem än pappor och arbetare har större problem än tjänstemän.

Än idag hamnar alltså många föräldrar – och i synnerhet kvinnor – i en omöjlig situation, därför att de inte går att kombinera ansvar för barn med förvärvsarbete. Det är inte acceptabelt! Från höger och vänster proklameras nu arbetslinjen. Men den grundläggande rätten och skyldigheten att förvärvsarbeta kan bli omöjlig att klara om man saknar barnomsorg…

En väl utbyggd barnomsorg är, idag liksom förr, en nyckel till kvinnors frihet och ekonomiska självständighet. För ett feministiskt parti bör denna fråga stå högst på agendan!

En historisk chans: ekonomisk politik i kvinnors intresse

I veckan skriver jag i ETC Malmö. Temat är statsministrar, och deras chans att göra skillnad.

Kan Stefan Löfven, när han vinner valet, bli historisk?

Ja, kanske, om han vågar göra som Per-Albin Hansson: lägga om den ekonomiska politiken, i kvinnors intresse.

I min bokhylla står en kartong med 22 blå pocketböcker: Sveriges statsministrar under 100 år, från Bonniers. Det är 22 tunna böcker om 22 män, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt.

Det är spännande böcker. Men de ger också en bitter eftersmak, åtminstone för en feminist. Varför denna långa radda kostymklädda män? Var finns kvinnorna i politiken? Av nio socialdemokratiska partiledare har bara en varit kvinna, Mona Sahlin. Och hon blev inte statsminister.

Men det finns förstås ett annat perspektiv på svensk politisk historia, som också är viktigt: politikens innehåll.

SOM SOCIALDEMOKRAT OCH FEMINIST kan jag trots allt känna mig stolt över en historia av socialdemokratisk kvinnopolitik, i en värld av män:

Per-Albin Hansson var mannen som genomförde 1930-talets kvinnoreformer, från moderskapsförsäkring till gift kvinnas rätt till arbete.

Tage Erlander var statsminister under de stora sociala reformernas epok, med barnbidrag, sjukförsäkring, tjänstepension och bostadsreformer.

Olof Palme tog på 1970-talet täten för världens mest radikala jämställdhetspolitik, med särbeskattning, fri abort, föräldraförsäkring och daghem.

Ingvar Carlsson förnyade familjepolitiken och släppte fram ”varannan damernas”.

MEN SEDAN? INTE MYCKET. Göran Persson sa ja till en sexköpslag. Sedan satte han stopp för en fullt individualiserad föräldraförsäkring. Idag har debatten tystnat om de en gång så stora, familjepolitiska frågorna.

Nu längtar jag efter en statsminister (S) som återför kvinnofrågorna till politikens huvudfåra. Det blir förstås en man, nummer 23, Stefan Löfven. Men kanske början till något nytt?

Jag tror att Stefan Löfven har en historisk chans, inte olik den som en gång öppnades för folkhemmets största designer, Per-Albin Hansson. Marknadsliberalismen har tappat sin lyskraft i den globala krisens spår. Tiden öppnas för nya idéer och ny politik.

– Mesta möjliga marknad, minsta möjliga stat! hävdade en gång 1920-talets liberaler, tills depressionen slog deras värld i spillror.

– Satsa på jobben, välfärden, barnen! blev arbetarrörelsens svar. Full sysselsättning! Befolkningspolitik! Social trygghet!

Patriarken Per-Albin Hansson, med cigarren i hand, är knappast sinnebilden för feministiska framsteg. Men hans politik blev ett genombrott för kvinnorna. När tillväxtpolitik förvandlas till en fråga om investeringar i barn, välfärd och hälsa, då blir kvinnors intressen ett samhällsintresse. I skuggan av Per-Albin Hansson verkade den tidens stora feminister: Alva Myrdal, Eva Wigforss, Karin Kock. De lanserade principer för den jämställda välfärdsstat, som till sist blev lag och verklighet med 1970-talets radikala reformer.

SEDAN 1970-TALET HAR INGA stora framsteg gjorts i den svenska, jämställda välfärdsmodellen. Men om Stefan Löfven tar chansen kan han gå till historien. Han kan skriva det nya framgångsrika kapitlet i svensk historia: kapitlet om hur en djärv välfärdspolitik, med kvinnors intressen i centrum, ger Socialdemokraterna Framtidspartiet dess nya skördetid.

Sällan har den som vill kunnat göra mer skillnad med progressiv politik. Ojämlikheten i Sverige växer, liksom fattigdomen bland kvinnor och barn. Ojämställda livsvillkor begränsar kvinnors liv och möjligheter. Kvinnor har högre utbildning än män och jobbar lika mycket, men har bara 70 procent av mäns inkomst.

Vågar vår blivande statsminister nummer 23, Stefan Löfven, göra som statsminister nummer 13, Per-Albin Hansson: prioritera jobb och välfärd framför liberal ekonomisk doktrin?

Bildmontage från Aftonbladet.

Vägen mot vinstbegränsning i välfärden

Den socialdemokratiska partistyrelsen har lagt förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden. Syftet är att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna.

Detta är ett viktigt beslut. Socialdemokraterna går nu till val med löfte om vinstbegränsning.

Men beslutet rymmer också problem. Mest problematiskt är att partistyrelsen inte föreslår någon formell reglering. Sverige ska förbli det enda land i Europa som saknar regler för vinstuttag i välfärden. Inte ens skolan ska fredas från vinstintressen.

S-kvinnor har drivit opinion för en annan linje: en  reglering av företags möjligheter till vinstuttag. På förbundsmötet i augusti 2011 slog S-kvinnor fast att alla medel som anslås till privat driven välfärd ska komma brukarna till del. 

S-kvinnor, som har en position som adjungerade i partistyrelsen, står fast vid denna uppfattning. Men S-kvinnor vill också bidra till en fortsatt, konstruktiv debatt om hur framtidens välfärd ska utformas.

När nu partistyrelsen har landat i ett antal förslag om skärpta kvalitetskrav, skärpt tillsyn, ökad öppenhet etc., då bör nästa steg bli att granska dessa konkreta förslag. Hur ska de nationella kvalitetslagarna utformas för att skapa en väl fungerande välfärdsmodell? Och vilka risker och problem måste hanteras?

I det följande vill jag peka på några frågor, som jag menar kräver särskild uppmärksamhet.

Kunskapsläget: samband mellan konkurrens/ mångfald och kvalitet

Inför fredagens partistyrelsebeslut om nationella kvalitetslagar gjordes en värdefull genomgång av den kunskap som idag finns ifråga om vinstuttag i välfärden.  Kontakter upprättades med forskare inom välfärdsområdet och erfarenheter från andra länder inventerades.

Tyvärr finns dock brister i det kunskapsunderlag som hittills har presenterats.

Det jag främst vill peka på är att Socialdemokraternas rapport Vinst, valfrihet och kvalitet – en analys av dagens välfärd presenterar slutsatser om sambandet mellan konurrens/ mångfald och kvalitet som inte håller måttet. På sidan 4 kan vi läsa att det finns ett antal svenska studier som visar att konkurrens mellan skolor har inneburit bättre resultat totalt sett och att detta tyder på att det fria skolvalet har positiva effekter på den generella nivån. Denna slutsats refereras också i media (SvD 27 /10), ”Kriget om vinsterna går vidare”:

…När Löfven och Jämtin försvarade mångfalden lät de ibland som riktiga privatiseringsivrare. Kvaliteten i skolan har höjts genom det fria skolvalet….

I den rapport som refereras,  Konkurrensens konsekvenser, är dock slutsatsen en annan. Det går enligt forskaren Jonas Vlachos inte att belägga att konkurrens i skolsystemet har gett högre kvalitet, om man ser till forskningsläget som helhet.  Jag citerar från kapitlet Friskolor i förändring:

… Sammanfattningsvis verkar alltså beläggen för att den konkurrens som friskolereformen ledde till skulle bidragit till att höja kvaliteten i skolan vara begränsade, i varje fall om man med kvalitet menar hur mycket eleverna lär sig. Detta förefaller också vara i linje med vad stora delar av den internationella forskningslitteraturen finner. Det ska dock sägas att det även finns studier som hittar stora positiva effekter av ökad skolkonkurrens. Resultaten tyder på att konkurrens mellan skolor under vissa förutsättningar kan fungera väl, men det är svårt att dra några tydliga slutsatser om vilka dessa förutsättningar är. En bättre förståelse för vad som krävs för att få konkurrensen att fungera bra är en öppen och viktig forskningsfråga. (Konkurrensens konsekvenser, SNS 2011, s 90.)

Jonas Vlachos har i en senare artikel, som förbigås i Socialdemokraternas rapport, tagit avstånd från konkurrensmodellen som ett sätt att stärka kvaliteten i skolan (”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan?”).

Han förordar istället en modell som främjar aktörer burna av kvalitetsmotiv. Sådana aktörer kan enligt Vlachos främjas genom en kostnadsersättningsmodell som inkluderar en låg schablonavkastning på insatt kapital.

Sammanfattningsvis är det djupt olyckligt om rapporten Vinst, valfrihet och kvalitet, som i långa stycken är viktig och läsvärd, bidar till en föreställning om att konkurrens i välfärden är ett effektivt sätt att skapa kvalitet. Om vi vill förorda konkurrens eller mångfald i välfärden, får vi välja andra argument.

Tydlig analys och tydliga värderingar: Tror vi på marknaden eller inte?

Den skarpa ideologiska skiljelinjen mellan borgerlig och socialdemokratisk politik har alltid handlat om synen på marknaden. Socialdemokraterna ser att marknadens räckvidd behöver begränsas, i syfte att värna gemensamma intressen som familjebildning, hälsa, social sammanhållning och miljö. Borgerligheten har i olika grad förespråkat marknadens frihet.

Ett problem med förslaget om nationella kvalitetslagar är det saknar en konsekvent idé om vad marknaden kan – och inte kan – göra. Det sägs å ena sidan att marknaden inte klarar att lösa välfärdens kvalitetsproblem. Å andra sidan bejakas i förslaget både vinstuttag och marknad. Det saknas tydlighet i såväl analys som värderingar.

Vissa åtgärder, som öppna böcker, syftar uppenbarligen till att förbättra marknadens funktion. Med mer information kan brukare lättare välja rätt och verksamheten kan kontrolleras.

Men andra åtgärder, som möjligheten att sätta stopp för nyetableringar, syftar tvärtom till att försämra marknadens funktion. En marknad utan fritt tillträde kan ju aldrig bli en effektiv konkurrensmarknad. Vinstens disciplinerande funktion går om intet när nya konkurrenter inte får komma intill. Istället får politiker makt att dela ut exklusiva rättigheter till lokal näringsverksamhet. Vore det inte rimligt att företag som ges exklusivt tillträde till en stängd marknad också har ett tak för vinsten?

Hur påverkas jämlikhet, likvärdighet och demokrati?

Ett annat problem i  Socialdemokraternas rapport Vinst, valfrihet och kvalitet är att genomgången av forskningsläget har ett starkt fokus på frågor om kvalitet och kostnadseffektivitet, medan andra för socialdemokratin helt centrala frågor – som effekter på jämlikhet, likvärdighet eller demokrati – behandlas knapphändigt eller inte alls.

Jag saknar framförallt en diskussion om den forskning som visar att marknadsmodellen driver fram både bristande likvärdighet och segregation efter klass och etnicitet. (Se t.ex. Vlachos, ”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan” och Östh m fl, ”School Choice and Increasing Performance Difference/ DN: Skolvalet används för att undvika underprivilegierade.)

Jonas Vlachos påpekar att en väl fungerande marknad faktiskt innebär att resurser överförs från elever på dåligt fungerande skolor till elever på skolor som fungerar bra.  Är det så vi vill ha det? Och ska vi acceptera ett skolval som i praktiken fungerar så att barn i vita, privilegierade familjer lämnar skolor där det finns många barn  som har mindre resurser eller en annan hudfärg (Östh m fl)?

Sammantaget leder bristen på analys av frågor om jämlikhet, likvärdighet etc till att dessa frågor inte heller beaktas på det sätt som hade varit önskvärt i åtgärdsförslagen (de nationella kvalitetslagarna). Tvärtom, rätten att kunna välja precis som man vill lyfts här upp som en oinskränkt rättighet, utan problem. Valfrihet presenteras som en av socialdemokratins främsta prioriteringar.

Jag menar att det är angeläget att fortsatt arbete för ”ordning och reda i välfärden” i högre grad än hittills bärs av insikten om att välfärdspolitik inte bara är en fråga om ekonomi och kvalitet i välfärdstjänsterna. Välfärdspolitik är också en fråga om demokrati, moral och värderingar. Välfärdspolitik måste ytterst bottna i en genomtänkt idé om statens uppdrag och individens politiska och sociala rättigheter.

Enligt statsvetaren Bo Rothtstein bör staten behandla alla medborgare med samma omsorg och respekt (Just Institutions Matter, 1998).

Det är en princip som jag ställer mig bakom, men jag menar att vi idag bör ställa oss frågan om det överhuvudtaget är möjligt att följa denna princip på en välfärdsmarknad, där marknadslogiken i långa stycken har ersatt de normer som bärs av demokratin.  Vad händer med medborgarskapet, när staten, som har uppdraget att behandla alla medborgare lika, delegerar skolor och sjukhus till vinstdrivande företag, som har ett intresse av att skilja ut lönsamma medborgare från olönsamma? Och vad händer med socialdemokratins allra viktigaste mål: jämlikheten, när marknadskonkurrens och valfrihet driver fram bristande likvärdighet och segregation?

Socialdemokraternas förslag om nationella kvalitetslagar rymmer ett antal förslag som syftar till att skapa  lika regler i alla välfärdsverksamheter. Öppenhet och insyn ska råda. Detta är bra, men jag tror att förslagen om öppna böcker, skärpt tillsyn och en etisk kod måste utvecklas mer om de ska kunna säkerställa att alla medborgare, oberoende av egna resurser, bemöts med samma omsorg och respekt.

Att styra med mål, tillsyn och kvalitetskrav

En bärande idé i förslaget om nationella kvalitetslagar är att kvaliteten i välfärden ska förbättras och vinsterna begränsas genom hårdare styrning av kvaliteten.

Denna styrningsidé hör hemma i en bredare idéströmning, som brukar kallas för New Public Management (NPM).  New Public Management växte fram som en del av den nyliberala renässansen under 1980-talet. Då ville borgerligheten att kommunernas och statens inflytande skulle begränsas, till förmån för privatisering och avreglering. Nya styrningsmodeller skulle utvecklas, med inspiration från näringslivet. Dessa nya styrningsmodeller baserades på en revisionslogik med mål, uppföljning och kontroll.

Socialdemokraterna tog på allvar till sig de nya idéerna genom 90-talsprogrammet. Kostnadseffektivitet blev då ett överordnat mål för all offentligt finansierad verksamhet. Under 1990-talet ekonomisk kris befästes den nya styrmodellen.

Kan vi då förvänta att en ännu hårdare styrning av den offentligt finansierade välfärden, genom ”nationella kvalitetslagar”, kommer att lösa dagens problem med kvalitetsbrister och orimliga vinstuttag i välfärden?

Min bedömning är att det kan bli svårt.

Det finns redan idag en hård kritik mod den revisionslogik, som bär styrmodeller enligt New Public Management.

Två statsvetare från Uppsala, Sten Widmalm och Shirin Ahlbäck, konstaterade så sent som i fredags (DN) att New Public Management i offentlig förvaltning har nått vägs ände. De menar att vi i Sverige har kommit till en punkt ”där systemen för utvärdering och granskning har byggts ut så till den milda grad att de i sig själv skapat en egen byråkrati som skapar nya effektivitetsproblem.” Kort sagt: kontrollsystemen blir så resurskrävande att de kväver verksamheten.

Andra forskare, som Jonas Vlachos, ser liknande problem i skolan. Alltmer specificerade krav riskerar enligt Vlachos att leda till en så hårt reglerad och standardiserad skola, att själva styrningen blir ett hot mot såväl kvalitet som valfrihet.

Professor Marta Szebehely, slutligen, som har studerat privatisering av äldreomsorg i nordiskt och internationellt perspektiv, konstaterar att erfarenheter från andra länder inte ger stort hopp om att hårdare kvalitetskontroll kan skapa kvalitet i vinstdriven välfärd. Marta, som besökte S-kvinnors styrelse i våras,  kommenterar den pågående svenska debatten om behovet av skärpta kvalitetskrav på följande sätt:

Att hoppas att skärpt reglering och kvalitetskontroll är vägen framåt motsägs grundligt av mina kanadensiska och amerikanska kollegors erfarenheter: vart fjärde sjukhem i USA är av riktigt undermålig kvalitet trots skarpa kontrollsystem – och det är sämre i vinstsyftande än i icke-vinssyftande, och sämst i sjukhem som drivs av  riskkapitalbolag.

I Ontario finns det 450 standards som sjukhemmen ska leva upp till (var och en tillkommen efter en vårdskandal); med påföljd att det finns en jättelik byråkratisk apparat för att övervaka efterlevnaden. Detta försvårar den goda omsorgen men hindrar inte avarterna.

Kan vi verkligen med denna kunskap i bagaget driva idén att kvalitetsstyrning är det bästa sättet att  uppnå hög och likvärdig kvalitet i svensk välfärd?

Vad betyder vinstdriven välfärd för arbetsvillkoren?

Till sist: En ytterligare fråga som jag i framtiden skulle vilja se mer av i analys och förslag om vinstuttag i välfärden gäller arbetsvillkoren.

Det är utmärkt att det nu liggande förslaget om nationella kvalitetslagar gör klart att Sverige ska godkänna ILO:s konvention 94 och att meddelarskydd ska gälla på alla arbetsplatser. Men ytterligare analyser krävs kring sambandet mellan styrningsmodeller, vinstuttag och arbetsvillkor. Hur påverkas egentligen arbetsvillkoren när verksamheter konkurrensutsätts?

Internationella studier visar på tydliga negativa effekter när offentlig verksamhet går ut på upphandling till privata aktörer. Enligt den danska studien Effects of contracting out public sector tasks (2011) försämras både löner och lönevillkor. I Danmark och Sverige är bilden dock inte lika negativ. Bättre avtal kan vara en orsak.

Generellt kan vi emellertid konstatera att införande av New Public Management, privatiseringar, avregleringar etc. i Sverige har gått hand i hand med kraftigt försämrade villkor på svensk arbetsmarknad. (Erik Bengtsson m fl, forskningsrapport). I synnerhet kvinnor är hårt drabbade av psykosocial, arbetsrelaterad ohälsa. Kraven ökar, medan möjligheterna att kontrollera och styra det egna arbetet minskar. I vad mån nya styrmodeller och ett starkare fokus på kostnadseffektivitet kan ha bidragit till denna negativa utveckling är dock en fråga som kräver ytterligare analys.

Sammantaget: Ett löntagarparti som Socialdemokraterna måste se till att framtidens välfärdssektor utformas på ett sätt som säkerställer goda arbetsvillkor. Den aspekten måste finnas med på ett tydligt sätt när framtida regelverk för ”ordning och reda” i välfärden ska formas.

En ny idégrund för framtidens välfärd

Låt oss till sist konstatera att den svenska modellen sedan 1990-talet har stöpts om enligt ekonomiskt liberal teori. Det problem som Socialdemokraterna just nu har i fokus, stora vinstuttag i välfärden,  är bara ett av många symptom på kollapsen för denna ekonomiska teori. Behovet är stort av ett nytt, genomtänkt politiskt alternativ till marknadsliberalismen.

Sten Widmalm och Shirin Ahlbäck frågar sig i fredagens DN var Socialdemokraterna finns i den viktiga debatten om den marknadsstyrda staten. Det undrar jag också. Det måste vara vår uppgift att utmana och förnya.

Stefan Löfven lanserade på årets Almedalsvecka uttrycket hållbar frihet. Det uttrycket tycker jag mycket om. Men jag är också övertygad om en politik för hållbar frihet, socialt och ekologiskt, kräver att partiet formulerar ett tydligare framtidsalternativ.

Jag vill hävda att det aktuella förslaget om vinstbegränsning i välfärden,  Nationella kvalitetslagar – för ordning och reda i välfärden,  tyvärr i allt väsentligt bärs av marknadsliberala idéer. 

De bärande värden som lyfts i förslaget om nationella kvalitetslagar är effektiv användning av skattemedel och att alla ska ha rätt att välja.

Dessa värden kan framstå som självklart positiva, men de står inte desto mindre i tydlig konflikt med de värden som socialdemokratin historiskt har hävdat.

Vi har hävdat idén att välfärdspolitik är en produktiv investering, inte en kostnad att minimera.

Vi har hävdat att idén att jämlikhet – alla människors lika värde – är ett överordnat mål för samhällsbygget.

Vi har hävdat att frihet – och valfrihet – har en gräns. Friheten måste vara hållbar. Den måste vila på en bädd av solidaritet.

Det är en stor utmaning att försöka förändra ett vinstdrivet välfärdssystem som redan finns på plats, som i dagens Sverige. Det är också en stor utmaning att ifrågasätta en borgerlig verklighetsbild, som beskriver denna vinstdrivna välfärd som den enda möjliga.

Vi vet därtill att alla som som vågar utmana den rådande ordningen kan förvänta sig en kraftfull lobbykampanj från de välfärdsföretag, som har särintressen i den internationellt unika, oreglerade svenska välfärdsmarknaden.

Så ser det ut. Jag har personligen stor förståelse för alla dem som i detta läge förespråkar en pragmatisk reformpolitik på välfärdens område, steg för steg.

Men jag tror samtidigt att vi alla kan enas om att en pragmatisk reformpolitik, steg för steg, måste vara en politik som gör skillnad. Varje litet steg måste leda oss i rätt riktning. Varje litet steg måste bidra till en välfärd av högre och mer likvärdig kvalitet. Varje litet steg måste skapa mer jämlika livschanser.

Själv känner jag idag oro för ett socialdemokratiskt reformpaket, som fortfarande behöver mer av konsekvens, tydlighet och trovärdighet för att bära. Det i längden väsentliga är att vi lanserar reformer, som fungerar som vi har sagt och som främjar de mål som vi har enats om att uppnå.

Bloggat och skrivet, bl.a. LO-bloggen med Kjell Rautio,  Svenskt Näringsliv. Carl Lindberg i UNT om en skola utan vinstintressen.

Hur ska välfärdsvinster försvaras utan hållbara argument?

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att lyssna till Ardalan Shekarabi när han i Uppsala presenterade sin kommande rapport Vinst och den offentliga tjänstemarknaden – en rättslig analys. Det var en minnesvärd kväll. Ardalan Shekarabi bidrar genom sin rapport med ny, mycket viktig kunskap. Hans inspel kompletterar också på ett utmärkt sätt de mer sociologiskt och ekonomiskt inriktade analyser av välfärdsmarknaderna som tidigare har presenterats, t.ex. SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.  

Det gläder mig verkligen att rapporten nu får berättigad uppmärksamhet, bland annat genom Shekarabis debattartikel i DN, Så kan vinsterna begränsas i den svenska välfärden. Jag är inte fullt ut enig med Ardalan Shekarabi om de politiska slutsatser som han drar av sin rapport. Här tvekar han; eller vill kanske lägga fram förslag som kan uppfattas som en möjlig kompromiss.

Men det som är så viktigt med Shekarabis bidrag är att han hjälper oss att bygga politik på en gedigen kunskapsgrund. Framgångsrika reformer måste alltid börja med att vi – så långt möjligt är – enas om verklighetsbilden.

I sak är det särskilt intressant att Shekarabi visar att valet av driftsform – vinst-drivande eller icke-vinstdrivande – har stor betydelse för hur verksamheter styrs och fungerar. Shekarabi konstaterar också att det ur rättslig synvinkel är fullt möjligt att både begränsa vinster och att ställa krav på att verksamheter drivs utan vinstmotiv. Flertalet länder i Europa har redan valt att i huvudsak bedriva välfärdsverksamheter på detta sätt.

Argumenten mot den svagt reglerade och internationellt unika svenska marknadsmodellen i välfärden växer sig uppenbart allt starkare. Det är därför knappast förvånande att både DN och SvD idag rycker ut till försvar för vinster i välfärden. DN skriver om ett ”förföriskt vinstförbud”. Svenska Dagbladets Per Gudmundson förklarar att ”det är ditt och mitt dagis som är hotat”.

Men det som är mest slående för den som läser dessa ledare, det är ändå hur defensiv och svag argumentationen till förmån för vinst i välfärden nu har blivit. I takt med att kunskapen om den vinstdrivna välfärdsmodellen växer, pressas vinstintressets försvarare tillbaka.

”Vad vinstförnekarna inte begriper är att företagen tillför kapital till välfärden”, skriver Gudmundson. ”Konkurrerande aktörer tvingar dessutom fram effektiviseringar hos alla”.

Men tyvärr, Per Gudmundson, vad SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser slår fast är just att konkurrensmodellen inte – som många hoppades – har resulterat i bättre effektivitet. En sådan effekt kan inte påvisas.

Vad argumentet ”bättre tillgång till kapital” beträffar är det svårt att se på vilken grund detta argument överhuvudtaget lanseras.

Frågan om tillgång till kapital var inte något viktigt argument när marknadsmodellen en gång infördes, av uppenbara skäl. Kommuner har normalt inte svårt att få tillgång till kapital. Det är heller ingenting som talar för att kapitalförsörjningen till välfärden skulle bli mindre kostsam genom privata aktörer. Tvärtom. Kommuner är låntagare med låg risk. Till skillnad från privata företag har kommuner heller inte som mål att göra vinst. De privata aktörer som tillför kapital till välfärden gör det med målet att ta tillbaka ännu mera.

I brist på tunga, sakliga argument väljer både DN och SvD att stärka upp sitt försvar av vinstintressena med svepande påståenden om att det var ännu sämre förr och med anspelningar om att den som inte försvarar vinstintressen hör till en socialdemokratisk ”partivänster” utan förmåga att ta ansvar för landet.  Om Socialdemokraterna vill fullfölja en tradition som ”ansvarsbärare” kan partiet inte förbjuda vinst.

Det är en märklig argumentation. Hur är det möjligt för partier som CDU i Tyskland eller Tories i Storbritannien att företräda idén om välfärd utan vinstintressen, om denna idé är ett uttryck för vänsterism och brist på regeringsduglighet?  Är det inte snarare de som försvarar vinstintresset som bör förklara varför Sverige ska avvika från vad som uppfattas som rimligt och ansvarsfullt i andra länder?

DN landar i den slutsats som de flesta debattörer brukar landa i, när deras egna argument visar sig  ohållbara. Den här frågan är minsann så komplex att ingen kan säga att det finns några tydliga slutsatser som vi kan förhålla oss till. Med denna till synes pragmatiska hållning som utgångspunkt, lanseras därefter det skarpa rådet till Socialdemokraterna: förbjud inte vinster i välfärden!

Det enda starka argument som nu tycks kvarstå för vinstens försvarare, det  är att vinst ska få finnas därför att den redan finns. Det går med andra ord inte att ändra riktning – oavsett hur starka argumenten är.

Jag hoppas att Socialdemokraterna, i linje med de flesta ansvarskännande regeringar i Europa, snart ska ta beslut om att Sverige bör definiera välfärden som tjänster i allmänhetens intresse (som de så vackert heter på EU-språket), inte som tjänster riggade för privata vinstintressen. Det vore en seger inte bara för den historiskt framgångsrika svenska välfärdsmodellen, utan också för demokratin. Framtiden rymmer alternativ. Vi väljer själva framtid.

Mer bloggat: Röda Berget, LO-bloggen. 

Knut Lindelöf bloggar om mötet med Ardalan Shekarabi i Uppsala. Robert Noord uttrycker sig positivt om Ardalans Shekarabis inlägg men verkar inte ha förstått innebörden. Han upprepar istället att om vi vill ha privata alternativ så kan vi inte förbjuda vinst… Jo, det är fullt möjligt. Läs på!

Profilera idéerna – en chans för S

Det är en positiv morgon med DN och kaffekoppen.

Morgonens opinionsundersökning ger hopp om framtiden för Socialdemokraterna – även om Miljöpartiet drar det längsta strået (DN). Socialdemokraterna ligger rätt i viktiga frågor, som vikten av att satsa på infrastruktur.

Jag blir också glad när jag ser att partiets utspel om socialförsäkringarna väcker intresse. Maria Crofts skriver i dagens Lördagskrönika (DN) om sjukförsäkringen som den heta och viktiga politiska frågan,”Det är sjukförsäkringen som är den tydligaste vattendelaren”. Sjukförsäkringen visar att det finns skillnad mellan partierna, noterar Crofts. Det är bra för väljarna.

Positiva signaler vid morgonkaffet. Men jag känner också en oro, inte minst när jag läser Crofts krönika om sjukförsäkringen.

Maria Crofts spekulerar över varför facken vill ha högre inkomsttak. Hon landar i att det måste bero på att facken vill föra över ansvar från arbetsgivare till stat för att skapa större löneutrymme. Inte ett ord om det bredare idésammanhanget: att höga tak i sjukförsäkringen är grunden i den generella svenska välfärdsmodellen. Poängen är att alla löntagare ingår i gemensamma socialförsäkringssystem, där generella rättigheter kombineras med ersättning efter inkomstnivå.

Den svenska modellen har visat sig vara framgångsrik därför att den skapar inkomsttrygghet i alla inkomstgrupper och därmed stärker välfärdsstatens legitimitet också i de högre inkomstskikten. Samtidigt finns det ingen modell som är bättre på att omfördela från höginkomsttagare till låginkomsttagare. Det är en modell som värnar idén om jämlikhet och alla människors lika värde.

Höga inkomsttak förhindrar att inkomsttagare med högre inkomst skapar egna försäkringslösningar, privat eller i annan form (till exempel branschvis). Detta, i sin tur, gör det möjligt att effektivt omfördela mellan olika inkomstgrupper. Låginkomsttagare blir oftare sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. Om alla ingår i samma system, fördelas riskerna över fler, till gagn för de sämst ställda.

Walter Korpi

Det faktum att låginkomsttagare tjänar på att ingå i ett system med höga tak, som till synes är riggat för att gynna framförallt höginkomsttagare, har kallats för omfördelningsparadoxen.  År 1998 skrev Walter Korpi och Joakim Palme en viktig artikel om omfördelningsparadoxen, The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality (1998). De sammanfattade själva innebörden av omfördelningsparadoxen så här:

The more we target benefits at the poor only and the more concerned we are with creating equality via equal public transfers to all, the less likely we are to reduce poverty and inequality.

Korpis och Palmes artikeln kom att spela en viktig roll i internationell debatt, eftersom nyliberala debattörer vid denna tid intensivt argumenterade för att välfärdsstaten borde monteras ned att och att staten bara skulle stötta de allra fattigaste (”targeting the poor”). Omfördelningsparadoxen gör klart att en stark välfärdsstat är den bästa modellen om vi vill bekämpa fattigdom.

Min slutsats, när jag läser Maria Crofts artikel, är att det är viktigt att vi som socialdemokrater på ett ännu tydligare sätt än idag lyckas förklara de bärande idéerna bakom de reformförslag som vi för fram. Vi måste lyfta socialdemokratins berättelse om hur välstånd och framsteg skapas – genom sammanhållning och solidaritet, istället för genom konkurrens och utslagning.

Ett bra exempel på hur vi bör argumentera är Kommunals nyligen utgivna rapport om vikten av höjda tak i socialförsäkringssystemet  ”Under höga tak ryms alla – En rapport om höjda tak i sjukförsäkringen”.

Som Socialdemokrater har vi inte bara andra idéer och förslag än moderaterna. Vi har också en annan människosyn, och an annan idé om hur vi bygger välstånd och framsteg.

Starka socialförsäkringar stärker den sociala tilliten i samhället. De förhindrar att människor på grund av låg inkomst försämrar sin psykiska och fysiska hälsa. De skapar förutsättningar för alla att komma tillbaka, till hälsa och jobb. Starka socialförsäkringar främjar ekonomiskt välstånd.

Mer bloggat om Socialdemokraternas läge: Martin Moberg, Peter Andersson.

Jämlikhet är den brännande frågan

Borgerliga ledarskribenter och kommersiella lobbyister tävlar nu om att ge goda råd till Socialdemokraterna. Det bärande temat är att Socialdemokraterna bör värna borgerlighetens samhällsbygge, från kommers i välfärden till sänkt skatt. Ett illustrativt exempel är dagens ledare i SvD, ”Är Löfven beredd att ta fighten med LO?” Här ger sig Claes Arvidsson i kast med själva den brännande kärnpunkten: ska vi bygga ett samhälle på jämlika livschanser eller på växande ojämlikhet?

För Claes Arvidsson är svaret självklart. En modern socialdemokrati har en skattepolitik som inte har jämlikhet utan tillväxt i fokus. Hans resonemang är intressant på flera sätt.

Jämlikhet är ett kärnvärde för Socialdemokraterna. Om Socialdemokraterna ska lämna jämlikheten därhän, varför behövs det då alls någon socialdemokrati?

Jämlikhet innebär jämlika livschanser. Det innebär att samhället har en inkomstfördelning, som gör det möjligt för alla – trots olika inkomst – att delta i samhällslivet och demokratin. Jämlikhet främjar social sammanhållning. Jämlikhet handlar inte om att alla människor ska vara lika, utan om att alla människor har samma värde och ska bemötas med samma omsorg och respekt. Det vet Claes Arvidsson. Ändå påstår han utan att blinka att socialdemokratisk jämlikhetspolitik betyder att ”likhet och inte liv är målet”. Vems liv talar du om, Claes Arvidsson, i det samhälle där jämlikheten inte längre värderas?

Anfall är ofta bästa försvar. Det är en välkänd insikt som troligen leder Claes Arvidsson, när han nu ska försöka vinna över Stefan Löfven för ojämlikhetens samhälle. Faktum är ju att ojämlikhetens problem sällan har fått så mycket uppmärksamhet som under senare år.

Det stora intresset för ojämlikheten och dess effekter är inte svårt att förstå. Växande ojämlikhet inom länder är ett av världens stora problem idag; ett problem som nu uppmärksammas inte bara av progressiva politiker utan också av tunga, internationella expertorgan som Internationella Valutafonden.

Om Claes Arvidsson tycker att tillväxt bör prioriteras framför jämlikhet, borde han kanske titta närmare på den internationella debatt som pekar på att just jämlikhet är något som främjar det ekonomiska välståndet (t.ex. Washington Post, ”Income inequality is bad för economic growth”).

Ja, sällan har frågan om ökad ekonomisk jämlikhet varit så viktig och aktuell som nu. Just därför behövs Socialdemokraterna – med ett starkt program för ökad jämlikhet, till gagn för ekonomiskt vålstånd, jämställda livsvillkor, social sammanhållning och demokrati.

Mer om S och ideologin, Ulf Bjereld.

Nej, Alonso, socialdemokraterna yrar inte om systemskifte

I dagens DN går tidningens kolumnist Martin Liby Alonso till angrepp mot SSU:s Gabriel Wikström, som i en debattartikel hävdat att de borgerliga politikerna håller på att ”i det tysta genomföra ett systemskifte”. Så är det inte alls, enligt Alonso (”Dags för Socialdemokraterna att sluta yra”).

Som exempel tar han upp familjepolitiken. Det är en generös familjepolitik som främst har utmärkt den svenska modellen, hävdar han, och familjepolitiken har inte skurits ner.

Jag tycker att Alonso har en poäng som lyfter familjepolitiken. Den är förvisso ett bärande element i den svenska modellen.

Problemet är att Alonso inte tycks ha insett att bristen på satsningar i familjepolitiken, som t.ex. högre barnbidrag, de facto innebär försämringar för många barnfamiljer.

Han tycks inte heller inse att den riktigt stora poängen med svensk familjepolitik inte är dess generositet, utan dess utformning.

Svensk familjepolitik och svensk jämställdhetspolitik har varit en del av den generella välfärdspolitiken, och som sådan har den bidragit inte bara till jämställdhet utan också till jämlikhet. Kvinnor och barn i alla samhällsgrupper har fått goda livschanser.  Den universellt inriktade politiken har ökat alla kvinnors handlingsutrymme. Den har pressat barnfattigdomen till de lägsta nivåerna i världen och gett alla barn tillträde till en högklassig förskola.

Nu sker avgörande förändringar i denna modell.

Ett av flera uttryck för detta är att målet för familjepolitiken har ändrats. Fram till 2008 byggde svensk familjepolitik på idén om en omfördelning från hushåll utan barn till hushåll med barn. Idén var att familjer med barn skulle leva på samma standard som befolkningen i övrigt.

Sedan dess gäller ett nytt mål. Med Kristdemokraterna i ledningen för familjepolitiken har riksdagen beslutat att svensk familjepolitik inte längre ska syfta till att minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn. Det räcker med att barnfamiljer når upp till en absolut miniminivå – socialbidragsnormen. Här finns en viktig  bakrund till den växande barnfattigdomen. Att barnfamiljer släpar efter andra grupper i samhället anses av den nuvarande regeringen uppenbarligen inte vara ett problem.

En intressant analys av det systemskifte som nu pågår i svensk familjepolitik ges av forskarna Tommy Ferrarini Ann-Zofie Dufvander  i artikeln ”Earner-Carer Model at the Crossroads” där de granskar den nuvarande regeringens familjepolitik fram till 2009 (se även min artikel ”Det är dags att ta strid för en jämställd familjepolitik”).

Ferrarini och Dufvander visar hur regeringen är på väg bort från den unikt jämlika och jämställda svenska familjepolitiska modellen.  Regeringen har sedan 2006 steg för steg genomfört  ett familjepolitiskt reformpaket som inte längre är generellt, utan som ger olika incitament till familjer i olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund.

Fem reformer har genomförts sedan 2006: skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng och en uppdaterad läro­plan för förskolan. Två av de här reformerna, jämställdhetsbonusen och den uppdaterade läroplanen för förskolan, ligger helt i linje med tidigare svensk familjepolitik. De främjar jämställdhet och barns välfärd och utveckling. De övriga tre, däremot, pekar åt ett annat håll.

Vårdnadsbidraget främjar en traditionell och ojämlik familjemodell, i strid med den svenska familjepolitikens klassiska jämställdhetsmål. Erfarenheten visar att kvinnor oftare än män stannar hemma med vårdnadsbidrag och att kvinnor med utländsk bakgrund är överrepresenterade.

Barnomsorgspengen främjar på samma sätt traditionella familjemönster. Den understödjer också marknadsbaserade alternativ till den högklassiga och internationellt sett framgångsrika offentliga svenska förskolan.

Gemensamt för vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen är att de lockar kvinnor med låg utbildning och små valmöjligheter att stanna hemma och avstå från den offentliga förskolan. Högutbildade kvinnor, däremot, får genom jämställdhetsbonus och en god förskola fortsatt starka incitament att jobba. Som extra stöd för de välavlönade erbjuder alliansregeringen skatteavdraget för hushållsnära tjänster. Detta avdrag utnyttjas i mycket liten utsträckning av hushåll med lägre inkomster.

Enligt Martin Liby Alonso yrar vi som Socialdemokrater när vi påstår att alliansregeringen i det tysta genomför ett systemskifte inom välfärdspolitiken. Att påstå att det pågår ett systemskifte är enligt Alonso att dumförklara väljarna, eftersom väljarna tycker om välfärdsstaten och väljarna har röstat på alliansen i två val.

Min slutsats är att väljare inte är dumma därför att de inte har sett de förändringar, som i det tysta sker med den svenska välfärdsmodellen. De har framförallt inte större problem i sin politiska analys än Martin Liby Alonso, som i sitt uppdrag som journalist inte har uppmärksammat de stora förändringar som genomförs i den svenska familjepolitiken och som inte heller har bidragit till att kunskapen sprids om hur den svenska välfärdsstaten steg för steg ändrar uppbyggnad och funktionssätt. Oavsett vad man tycket om förändringarna bör vi kunna enas om att de sker.

Fler av mina inlägg om familjepolitik och familjepolitiskt systemskifte: SvD, GP,  Aftonbladet, DN, blogg augusti 2011, blogg november 2012,  blogg februari 2012, blogg april 2012,  blogg maj 2012, blogg juni 2012. Mer bloggat; om pengar inte räcker till välfärden så räcker de för alliansen till annat, se Alliansfritt Sverige.

Mer

Feminist. Punkt slut.

Stefan Löfven förklarade redan i sitt första tal som partiledare att han är feminist. Punkt slut. I dagens nyhetsflöde visar han vad det betyder. Stefan Löfven föreslår lagstiftning om kvotering till bolagsstyrelser (SvD). På debattsidan lovar Carin Jämtin och Lars Dahlberg att Socialdemokraterna ska införa rätt till heltid i alla socialdemokratiskt styrda kommuner (SvD Brännpunkt).

Det är roligt att se att Stefan Löfven får erkännande för sitt mod att stå upp för jämställdheten av Carolina Neurath, krönikör i SvD. Är männen mest kompetenta? frågar hon sig, och ger själv svaret: ”Snarare pekar mycket på att bekantskapskretsen är synonymt med kompetens”.

Löfvens utspel är vasst, och extra viktigt just nu, när frågan om kvotering i bolagsstyrelser står högt på den europeiska agendan. Den svenska regeringen har utmärkt sig genom att agera bromskloss för reformen. Förhoppningsvis kan Stefan Löfvens tydlighet sätta press på en passiv och bakåtsträvande svensk regering.

Carin Jämtin och Lars Dahlberg lovar i sin artikel krafttag för att förbättra arbetsvillkoren i offentlig sektor. Resultat ska redovisas redan vid årsskiftet 2013/2014. Konkreta åtgärder utlovas för heltid som rättighet, tryggare anställningar och bättre arbetsmiljö. Idag är hela 21 procent av de kommunanställda visstidsanställda, och unga tvingas att arbeta i åratal utan en trygg anställning. Bara drygt var tredje kommun har infört – eller planerar att införa – rätt till heltid.

Carin Jämtin och Lars Dahlberg lyfter inte jämställdheten i sin artikel, men faktum är att de reformer som utlovas är en helt avgörande insats för att stärka jämställdheten mellan kvinnor och män. Det är kvinnor som har de flesta jobben i offentlig sektor. Det är kvinnor som oftast saknar heltidsanställning. Det är kvinnor som jobbar mest visstid och mest delade turer. Det är kvinnor som i störst utsträckning drabbas av våld på arbetsplatsen och som drabbas av oro och ångest kopplat till arbetet. Och det är kvinnor som i praktiken mest behöver de tjänster som offentlig sektor erbjuder.

”Kampen för jämställdhet har krävt kraft och mod!” Det var temat när S-kvinnor och Tvärdrag igår firade ABF:s 100-årsjubileum i Stockholm med en Feministisk reformslam. Vi berättade då historien om hur hundra år av kvinnoreformer har mött ifrågasättande, motstånd och hån, men hur reformerna, när de en gång genomförts, till sist har accepterats och uppskattats av nästan alla. Hur många ifrågasätter idag den kvinnliga rösträtten? Särbeskattningen? Rätten till barnomsorg? Föräldraförsäkring istället för moderskapsförsäkring? Eller rätten till abort?

Men få vågar stå upp för fortsatta reformer. Till och med en ytterligare månad i föräldraförsäkringen är enligt dagens valstrateger ett farligt steg, som kanske kan möta motstånd… Två månader är precis lagom, menade DN häromsistens – hit men inte längre. Vi lever, som Ann-Charlotte Altstadt noterar i en skarpsynt krönika, i ett slags nuets diktatur, där gårdagens kamp för reformer och framsteg har glömts bort (Arbetet).

Jag är övertygad om att socialdemokratiskt mod i kampen för jämställdhet och rättvisa kommer att väcka motstånd, men också respekt. Jämställdhet i både i styrelserummen och i arbetslivet behövs!

Mer aktuellt: LO vill ta krafttag för jämställdheten, Se AB. Mer bloggat om Carins och Lars’ förslag: Högbergs tankar, Björn Andersson, Martin Moberg,  Den hälsosamme ekonomisten. Mer skrivet om förslaget; Expressen, DN, TV4, AB, Ekot, Metro,  Norran, NSD, Nerikes Allehanda, SVT Nyheter, Sydsvenskan, Corren, VLT, Skaraborgs läns tidning, Hallandsposten, m fl.  I min egen hemkommun Uppsala satsar Socialdemokraterna på rätt till heltid för alla i kommunen, med Marlene Burwick i täten. Fler kommuner på gång: Gotland. En av de kommuner i Sverige som har gått före med en heltidssatsning är Nynäshamn, där bl.a. S-kvinnors Liselott Vahermägi driver processen.  Se också Kommunal.

Från S-kvinnors och Tvärdrag seminarium ”Feministisk reformslam”, Bildspel Eva Sommestad Holten

Sverige bör värna om de generella barnbidragen!

De nordiska ländernas stora framgångar, både ifråga om ekonomiskt välstånd, social välfärd och befolkningsutveckling, bottnar i förmågan att avsätta generösa resurser för gemensamma ändamål. Viljan att bidra till det gemensamma, i sin tur,  bottnar i den generella välfärdspolitik som behandlar människor lika och säkerställer att alla medborgare – också de mest välbeställda – får del av välfärdsstatens sociala rättigheter.

Detta är en insikt som är svår att ta till sig för konservativa och liberala debattörer, som ständigt pläderar för ökad ojämlikhet, selektiv socialpolitik och sänkta skatter.

Dagens krönika av Maria Ludvigsson i SvD är ett exempel. Sverige och Danmark ska enligt Ludvigsson bli internationella föredömen med en skattesänkarpolitik, som undergräver den starka välfärdssstat som har gjort oss till internationella föredömen…

Framförallt pläderar Maria Ludvigsson för att barnbidrag inte längre ska vara generella. Hon applåderar det faktum att Danmark vill ta bort barnbidragen för de högst avlönade.

Min slutsats är den omvända. Här tar Danmark ytterligare ett olyckligt steg bort från en generell välfärdsmodell. Istället går man  mot en selektiv välfärdspolitik som långsiktigt undergräver viljan att bidra till det gemensamma.

När barnbidragen infördes var det inte bara för att stötta barnfamiljer med låg inkomst. Syftet var också att omfördela mellan inkomsttagare utan barn och inkomsttagare med barn, i alla inkomstskikt.

Barnbidragen främjar intresset för familjebildning i alla samhällsklasser genom att ekonomiskt  stötta de medborgare som tar på sig de kostnader och det arbete som det innebär att uppfostra barn. Föräldrar ska ha förutsättningar att leva på ungefär samma levnadsstandard som de som inte väljer att skaffa barn.

Genom att alla får barnbidrag stärks också viljan att bidra till en generös och generell familjepolitik. En politik som går ut på att förmåner inte fördelas generellt, utan endast till grupper under en viss inkomstnivå, kommer långsiktigt att tappa stöd från höginkomsttagarna.

En familjepolitik som bara stöttar vissa grupper riskerar också att skapa en situation med kraftigt sjunkande födelsetal. För par i karriären blir kostnaden för barn mycket hög. Kvinnor tvingas välja mellan karriär eller familj. Detta ser vi idag i de flesta moderna industriländer – med undantag av det fåtal länder som har valt att bedriva en offensiv och generös familjepolitik.

Ur välfärdssynpunkt är det beklagligt att Danmark väljer att gå mot selektiva barnbidrag. Danmark har tidigare i historien gjort liknande vägval, bort från en generell politik som syftar att skapa stöd i alla samhällsklasser. Detta brukar framhållas som ett viktigt skäl till att de danska socialdemokraterna inte lyckades etablera det starka stöd också bland tjänstemän, som länge utmärkte svensk socialdemokrati.

Nu förvånar det självklart inte att Maria Ludvigsson applåderar politiska vägval, som undergräver en stark och jämlik välfärdsmodell. För alla oss som hoppas på en framtid i jämlikhet och social rättvisa, finns det dock skäl att välja en annan väg än den som danska socialdemokrater nu slår in på.

Vi bör värna de generella barnbidragen, och vi bör värna en välfärdsmodell där alla bidrar och där alla får del av förmånerna.

För många medborgare med ett starkt social rättvisepatos  känns egendomligt att alla – till och med kungafamiljen – ska ha barnbidrag. Ett exempel på hur man då kan argumentera ges här,  i  Arbetarbladet. Just därför är det så viktigt att vi lyfter fram de starka argument som finns för en generell välfärdspolitik. I välfärdssystem som är generella blir omfördelningen störst till dem som har det svårast.

Alla barn har rätt till barnomsorg!

Foto IM Söderberg, Knivsta kommun

En ljusglimt i politikens mörker: oppositionen i riksdagen har fått igenom krav om barnomsorg på obekväm arbetstid. Regeringen uppmanas att komma in med ett förslag om kommunala stimulansbidrag för att komma igång (DN, SvD,). ”Avsaknaden av barnomsorg inte får utgöra ett hinder för föräldrar att ta ett jobb”.

I över hälften av landets kommuner saknas barnomsorg på obekväm arbetstid, trots att  cirka 30 procent av arbetskraften jobbar kvällar eller helger.  Var fjärde förälder uppger att de inte kan arbeta heltid utifrån dagens öppettider i förskolan.

För bara en dryg vecka sedan kom Kommunal med rapporten Utökade öppettider inom barnomsorgen lönsamt för alla (hela rapporten här). Den visar att barnomsorg på obekväm arbetstid skulle ge en samhällsvinst på 43 miljoner. Vi har råd med generell välfärd! Barnomsorg på obekväm arbetstid är en jämställdhetsfråga. Det är också en fråga om jämlika livsvillkor för alla barn.

Från S-kvinnor har vi länge haft barnomsorg på obekväm arbetstid som en av våra högst prioriterade politiska frågor. Frihet i livet kräver möjlighet att ta de arbeten som finns – också på kvällar och nätter. Utan fungerande barnomsorg rämnar jämställdheten!

Vi kan notera att alla fyra regeringspartier röstade emot förslaget att utöka tillgång på barnomsorg utanför kontorstid. Ett klart underkänt för en alliansregering, som påstår sig värna om jämställdhet.

Mer bloggat och skrivet: Lärarnas Nyheter; Laila Olsen.