Kategoriarkiv: Kunskap och demokrati

Hur ska välfärdsvinster försvaras utan hållbara argument?

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att lyssna till Ardalan Shekarabi när han i Uppsala presenterade sin kommande rapport Vinst och den offentliga tjänstemarknaden – en rättslig analys. Det var en minnesvärd kväll. Ardalan Shekarabi bidrar genom sin rapport med ny, mycket viktig kunskap. Hans inspel kompletterar också på ett utmärkt sätt de mer sociologiskt och ekonomiskt inriktade analyser av välfärdsmarknaderna som tidigare har presenterats, t.ex. SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.  

Det gläder mig verkligen att rapporten nu får berättigad uppmärksamhet, bland annat genom Shekarabis debattartikel i DN, Så kan vinsterna begränsas i den svenska välfärden. Jag är inte fullt ut enig med Ardalan Shekarabi om de politiska slutsatser som han drar av sin rapport. Här tvekar han; eller vill kanske lägga fram förslag som kan uppfattas som en möjlig kompromiss.

Men det som är så viktigt med Shekarabis bidrag är att han hjälper oss att bygga politik på en gedigen kunskapsgrund. Framgångsrika reformer måste alltid börja med att vi – så långt möjligt är – enas om verklighetsbilden.

I sak är det särskilt intressant att Shekarabi visar att valet av driftsform – vinst-drivande eller icke-vinstdrivande – har stor betydelse för hur verksamheter styrs och fungerar. Shekarabi konstaterar också att det ur rättslig synvinkel är fullt möjligt att både begränsa vinster och att ställa krav på att verksamheter drivs utan vinstmotiv. Flertalet länder i Europa har redan valt att i huvudsak bedriva välfärdsverksamheter på detta sätt.

Argumenten mot den svagt reglerade och internationellt unika svenska marknadsmodellen i välfärden växer sig uppenbart allt starkare. Det är därför knappast förvånande att både DN och SvD idag rycker ut till försvar för vinster i välfärden. DN skriver om ett ”förföriskt vinstförbud”. Svenska Dagbladets Per Gudmundson förklarar att ”det är ditt och mitt dagis som är hotat”.

Men det som är mest slående för den som läser dessa ledare, det är ändå hur defensiv och svag argumentationen till förmån för vinst i välfärden nu har blivit. I takt med att kunskapen om den vinstdrivna välfärdsmodellen växer, pressas vinstintressets försvarare tillbaka.

”Vad vinstförnekarna inte begriper är att företagen tillför kapital till välfärden”, skriver Gudmundson. ”Konkurrerande aktörer tvingar dessutom fram effektiviseringar hos alla”.

Men tyvärr, Per Gudmundson, vad SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser slår fast är just att konkurrensmodellen inte – som många hoppades – har resulterat i bättre effektivitet. En sådan effekt kan inte påvisas.

Vad argumentet ”bättre tillgång till kapital” beträffar är det svårt att se på vilken grund detta argument överhuvudtaget lanseras.

Frågan om tillgång till kapital var inte något viktigt argument när marknadsmodellen en gång infördes, av uppenbara skäl. Kommuner har normalt inte svårt att få tillgång till kapital. Det är heller ingenting som talar för att kapitalförsörjningen till välfärden skulle bli mindre kostsam genom privata aktörer. Tvärtom. Kommuner är låntagare med låg risk. Till skillnad från privata företag har kommuner heller inte som mål att göra vinst. De privata aktörer som tillför kapital till välfärden gör det med målet att ta tillbaka ännu mera.

I brist på tunga, sakliga argument väljer både DN och SvD att stärka upp sitt försvar av vinstintressena med svepande påståenden om att det var ännu sämre förr och med anspelningar om att den som inte försvarar vinstintressen hör till en socialdemokratisk ”partivänster” utan förmåga att ta ansvar för landet.  Om Socialdemokraterna vill fullfölja en tradition som ”ansvarsbärare” kan partiet inte förbjuda vinst.

Det är en märklig argumentation. Hur är det möjligt för partier som CDU i Tyskland eller Tories i Storbritannien att företräda idén om välfärd utan vinstintressen, om denna idé är ett uttryck för vänsterism och brist på regeringsduglighet?  Är det inte snarare de som försvarar vinstintresset som bör förklara varför Sverige ska avvika från vad som uppfattas som rimligt och ansvarsfullt i andra länder?

DN landar i den slutsats som de flesta debattörer brukar landa i, när deras egna argument visar sig  ohållbara. Den här frågan är minsann så komplex att ingen kan säga att det finns några tydliga slutsatser som vi kan förhålla oss till. Med denna till synes pragmatiska hållning som utgångspunkt, lanseras därefter det skarpa rådet till Socialdemokraterna: förbjud inte vinster i välfärden!

Det enda starka argument som nu tycks kvarstå för vinstens försvarare, det  är att vinst ska få finnas därför att den redan finns. Det går med andra ord inte att ändra riktning – oavsett hur starka argumenten är.

Jag hoppas att Socialdemokraterna, i linje med de flesta ansvarskännande regeringar i Europa, snart ska ta beslut om att Sverige bör definiera välfärden som tjänster i allmänhetens intresse (som de så vackert heter på EU-språket), inte som tjänster riggade för privata vinstintressen. Det vore en seger inte bara för den historiskt framgångsrika svenska välfärdsmodellen, utan också för demokratin. Framtiden rymmer alternativ. Vi väljer själva framtid.

Mer bloggat: Röda Berget, LO-bloggen

Knut Lindelöf bloggar om mötet med Ardalan Shekarabi i Uppsala. Robert Noord uttrycker sig positivt om Ardalans Shekarabis inlägg men verkar inte ha förstått innebörden. Han upprepar istället att om vi vill ha privata alternativ så kan vi inte förbjuda vinst… Jo, det är fullt möjligt. Läs på!

47 kommentarer

Under Hållbar samhällsutveckling, Kunskap och demokrati, Välfärd

Ta strid för en jämlik, kunskapsbaserad demokrati

Jag gläds när jag läser dagens DN, där sju ledamöter i SNS högsta beslutande organ kräver respekt för den fria samhällsforskningen. Forskningsrapporten Konkurrensens konsekvenser ledde till att SNS forskningschef Laura Harmans tvingades lämna sitt uppdrag. Det är en skandal som sätter ljuset mot den för demokratin centrala dialogen mellan forskare, näringsliv och politiker.

Sverige har haft en lång historia av en jämlik, kunskapsbaserad demokrati. Saklig argumentation har i hög utsträckning beaktats i den politiska processen. Detta har kommit till uttryck inte minst i ett väl utvecklat utredningsväsende, där politiker, forskare och expertis har tagit tid på sig att utforma genomtänkta och förankrade reformförslag. Även Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som just nu står under debatt, har varit en del av denna historiska tradition. Det svenska näringslivet har lagt sig vinn om att argumentera sakligt, med underbyggda argument.

Jag har i tidigare blogginlägg och artiklar varnat för att den kunskapsbaserade demokratin under senare år har blivit alltmer försvagad i Sverige (Lyssna på expertisen, Politik ska bygga på kunskapForcerade beslut ger dåligt resultat, Slarvig reformpolitik har ett högt pris, m fl.) Utredningsväsendet har försvagats. De stora parlamentatiska utredningarna, med starkt kunskapsfokus och en ambition att förankra förslagen brett i samhället, anses numera passé. Avgörande politiska beslut fattas allt oftare i snabbt tempo, och det sker  mer på ideologiska grunder och med teoretiska resonemang än på basis av empiriskt baserad kunskap och beprövad erfarenhet.

Det finns självklart flera förklaringar till denna utveckling, men en viktig faktor är tveklöst framväxten av en expansiv, teoribaserad nationalekonomisk forskning med anspråk på att kunna förstå och förklara alla samhällsfenomen.  Sedan 1990-talets början har en förenklad ekonomisk konkurrensmodell utgjort grunden för storskaliga och illa genomtänkta reformer inom en rad sektorer i Sverige, från skola och sjukvård till järnvägar och energiförsörjning.

Det nationalekonomiska konkurrensparadigmet har haft stark medvind i stora delar av världen och har sedan lång tid tillbaka präglat internationella och europeiska institutioner som IMF, OECD och EU. Dock är det få länder som på ett så dramatiskt sätt har påverkats av  konkurrensparadigmet som Sverige. Idén att omvandla skolsystemet till en konkurrensmarknad finns till exempel inte någon annanstans i världen. Inte heller finns det någon annanstans i världen än i Sverige förslag på något så absurt som att omvandla ett naturligt monopol som fjärrvärme till en konkurrensmarknad.

I en politisk miljö där en majoritet lätt kan genomdriva politiska beslut, och där människor i gemen har en stark tilltro till både experters kunskap och till politiken, fanns det få spärrar när de nya idéerna lanserades som vägen till en mer frihetligt och effektivt samhälle. Näringslivets massiva satsningar på tankesmedjor och opinionsbildning, från 1980-talet och framåt, är väl känd. Framgången blev magnifik – i takt med att nyordningen sattes på plats, från universitetens grundutbildningar till konsultbyråernas rådgivning.

SNS’ rapport om Konkurrensens konsekvenser är oändligt välkommen, därför att den äntligen gör klart vad som länge har behövt sägas: att ”det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn”. Storskaliga reformer har genomförts utan kunskap om effekterna. Allt fler forskare ser gapet mellan de ekonomiska teoriernas anspråk och utfallet i det verkliga samhället.

SNS har gjort något som Arbetarrörelsens forskningsinstitut borde ha gjort för länge sedan – om det hade funnits några Arbetarrörelsens forskningsinstitut.  Bristen på mobilisering inom arbetarrörelsen för en kunskapsbaserad politik är ett av de största och värsta politiska missgreppen under de senaste 20 åren. Konkurrensparadigmen hade aldrig kunnat få det genomslag som det har fått i Sverige, om arbetarrörelsen hade haft kraft att stötta en oberoende empirisk forskning om konkurrensparadigmets effekter.

Svenskt Näringsliv väljer nu att försöka tysta den oberoende forskningen inom SNS. Det är oklokt, men paniken är begriplig.  Många av Svenskt Näringslivs medlemsföretag har under åren gjort miljonvinster på tilltron till konkurrensparadigmet. Vinsterna har strömmat till näringslivet och lönerna har ökat för de anställda cheferna, i takt med att allt större delar av det offentliga har blivit en del av marknadsekonomin.

Jag är glad över att svenska forskare nu säger ifrån. Jag hoppas att det betyder att vi fortfarande lever i ett land, där demokratin är så jämlik och okorrumperad att förnuftet trots allt kan ligga till grund för politiken. Men det är dags att vi sätter foten i. Och det är dags för arbetarrörelsen att inse att man har ett eget ansvar för att stötta en oberoende forskning. Vad vet vi till exempel om konkurrensens effekter på arbetsmiljö och hälsa?

Ju mer ojämlikt vårt samhälle blir, och ju större rikedomar som samlas hos en elit av befolkningen, desto mindre blir utrymmet för en jämlik, kunskapsbaserad demokrati.

Mer skrivet: ArenaDN.

19 kommentarer

Under Kunskap och demokrati

Politik ska bygga på kunskap

Svenska Dagbladet har i en serie artiklar belyst de problem som följer i spåren på regeringens  stora och snabbt genomdrivna apoteksreform. Konkurrensutsättning och privatisering har drivit upp försäljningen av receptfria läkemedel. Experter varnar för följderna av ett växande missbruk. Göran Hägglund uttrycker en stor oro och betecknar reklamkampanjerna som ”oacceptabla” (SvD).  Han efterfrågar mer information, bättre tillsyn och mer ansvarsfull reklam. Han manar branschen till mer ansvar och återhållsamhet; annars ”kommer det att höjas röster för regeländringar”.

Det gör mig förtvivlad att läsa om apoteksreformen och det växande missbruket av läkemedel, inte bara på grund av svåra följder som läkemedelsmissbruket får för unga människor i Sverige, utan också därför att apoteksreformen är ett av många aktuella exempel på slarv och naivitet i genomförandet av stora politiska reformer. Göran Hägglund har burits av en idé om  att konkurrensutsättning är en god princip, oavsett verksamhetens art. Han har negligerat den omfattande kunskap som finns om de problem som kan uppstå både med avregleringar i allmänhet och med avreglering av en marknad för läkemedel i synnerhet. Han har velat tro att det omöjliga är möjligt: att alla goda mål ska uppnås samtidigt. Marknadens frihet ska vara maximal och det ska inte resultera i några problem eller kostnader, som kräver analys eller avvägningar. De begränsningar och regelverk som har byggts upp kring försäljning av läkemedel i Sverige under decennier av reformverksamhet har ju bara varit ett uttryck för socialdemokratisk klåfingrighet… När verkligheten nu kommer ikapp blir svaret detsamma som så ofta när en avreglering visar sig öppna upp för aktörer som är mindre ansvarsfulla: växande krav på kostnadskrävande information, tillsyn och kontroll. Tyvärr ställer dock Hägglund ännu inte den fråga som borde ställas:  om de goda mål som avregleringen var tänkt att främja verkligen kan förväntas väga upp de ökade risker och kostnader för tillsyn och information som avregleringen för med sig. (Den frågan är överhuvudtaget frånvarande i svensk samhällsdebatt idag, se t.ex. Sanna Raymans tidstypiska argumentation till försvar för privata assistansbolag i SvD).

Alliansregeringens problem är att visionen om ett samhälle med större frihet för företagande har skapat en ovilja att lyssna på argument som säger att konkurrensutsättning också kan vara förknippad med problem. En stark ideologisk övertygelse förblindar. Risken för att stora politiska reformer genomförs utan att tillräckligt beakta den kunskap, som motsäger den egna övertygelsen, är dock i grunden självklart inte något problem endast för borgerligheten. Risken att den politiska övertygelsen skymmer sikten för sakligt baserade argument är något som vi alla måste ta till oss och komma ihåg. För egen del ser jag vikten av att stärka respekten för kunskapen i politiken som en avgörande utmaning för svensk demokrati. Om detta har jag skrivit mer utförligt i andra sammanhang. Med anledning av den aktuella debatten om apoteken vill jag gärna lyfta följande rader om kunskap och politik som jag under valrörelsen skrev för Akademikern, som i sin läsekrets har många av de akademiskt skolade experter vars kunskap måste tas till vara i den moderna demokratin:

”Ända sedan det tidiga 1900-talet har svenska akademiker spelat en nyckelroll i de omfattande utredningar och remissrundor som föregått stora beslut – från välfärdsreformer till miljölagstiftning. Traditionen att förbereda beslut i breda samråd har lett till att reformer har tagit tid, men väl på plats har de hållit. Steg för steg byggdes det svenska samhället upp med väl fungerande institutioner ett stort förtroende för demokratin.

Men Sverige och svensk politik förändras. Under de sista 20 åren har kunskapstraditionen försvagats. Offentliga utredningar har blivit tunnare. Enmansutredare dominerar. Samtidigt ökar avståndet mellan specialiserade politiker och samhällets professioner. Det finns skäl att fråga sig om svenska akademiker i framtiden kan och vill ta det ansvar som krävs i en kunskaps­baserad demokrati. Personligen känner jag oro.

Inför valet i september är det lika viktigt att diskutera sättet att bedriva politik, som att diskutera politikens inriktning. Jag är som socialdemokrat upprörd över att regeringen driver en politik som ökar klyftorna i samhället . Men jag är lika upprörd över att regeringen så tydligt tar avstånd från en kunskapsbaserad politik. Snabba reformer tycks i dag vara viktigare än en väl genomarbetad reformpolitik….

Som historiker har jag under årens lopp läst många utredningar från 1900-talets första hälft. Dessa utredningar speglar en tid då få svenskar hade en chans att läsa på universitetet. De speglar en tid då samhällsforskningen knappt var etablerad. Ändå levererar de imponerande analyser. Ändå lägger de basen för reformer, som än i dag bär samhället. Av vilket skäl ska dagens reformer slarvas igenom? Finns det någon reform som är så bråttom att genomföra, att den inte bör genomföras med kvalitet?

Sveriges kunskapsbaserade politiska tradition är stark, men det finns ingen anledning att ta den för given. Om Sverige vill behålla en position i internationell toppklass, krävs att politiker och akademiker tillsammans tar ansvar för den kunskapsbaserade demokratin.”

Idag debatteras S framtid i pressen, t.ex.  i SvD. På SvD:s ledarsida är mina linje i politiken inte uppskattad. (SvD).

56 kommentarer

Under Kunskap och demokrati, Välfärd

Att skriva sin egen historia

Jag har i veckan en krönika i ETC Uppsalademokraten om vikten av att skriva sin egen historia. De politiker som på ett övertygande sätt kan förklara vad som har hänt och varför, de kan också med större trovärdighet peka på hur vi ska lösa framtidens problem. För Socialdemokraterna är det särskilt viktigt att ge en egen bild av 1980-talets ekonomiska historia. Utvecklingen under 1980-talet hade en avgörande betydelse för Socialdemokraterna, eftersom den ekonomiska utvecklingen under detta decennium brukar tas till intäkt för att partiets idéer om jämlikhet och välfärd är omöjliga att förena med ekonomisk tillväxt.

En historisk tillbakablick ger nästan alltid nya perspektiv. Ett ämne som har format min egen världsbild är ekonomisk historia. Det är ett litet ämne, men ett ämne som har mycket att berätta om hur verkliga samhällen och deras ekonomier har fungerat – till skillnad från de perfekta konkurrensekonomier som finns i den ekonomiska teorin. En liten inblick i ekonomisk historia hittar man här. Nedan bidrag från tidigare kolleger:

42 kommentarer

Under Kunskap och demokrati, Uncategorized

Vad är ”vänster” i samhällsdebatten?

Idag skriver jag i Expressen om 1990-talets marknadsreformer. Det ger skäl att reflektera över en mer grundläggande fråga: vad är egentligen ”vänster” i samhällsdebatten?

Under senare tid har jag allt oftare fått höra att jag tillhör vänstern i socialdemokratin, bland annat därför att jag vill att de gemensamma samhällsinstitutionerna ska drivas utan vinstintressen. Jag har ingenting emot att betecknas som vänster, eftersom hela mitt parti är ett vänsteralternativ. Men vänsteretiketten blir ett problem  om den hindrar en nyanserad diskussion kring viktiga frågor som inte på något enkelt sätt kan placeras in på en skala från vänster till höger. Ett exempel är just den diskussion om vinstintressen kontra allmänintressen i offentlig sektor, som jag lyfter idag i Expressen.

Uppfattningen att vinstintressen bör hållas utanför de offentliga institutionerna ses idag ofta som en socialdemokratisk vänsterposition. Men idén att det finns en skillnad i de värden som ska bära marknaden och de värden som ska bära offentligheten är historiskt inte någon position till vänster. Tvärtom har denna idé – med begrepp som allmänintresse och rättssäkerhet – utgjort en grundbult i framväxten av de västerländska marknadsekonomierna. Inte heller i Europa idag kan idén om en skillnad i de värden som bär marknad och offentlighet betecknas som ”vänster”. Bland EU:s medlemsstater är Sverige en av få som på allvar har börjat reformera den offentliga sektorn efter marknadsprinciper. Motståndet mot dessa tankar är på många håll istället starkt. Inom EU-institutionerna och i EU-fördraget finns förvisso en stark betoning på att utvidga marknadens roll i samhället (till stöd för  svenska marknadsliberaler), men samtidigt betonas inom EU också vikten av att värna andra värden. Det kommer till uttryck till exempel i de bestämmelser som gör det möjligt kunna skilja ut sådana tjänster från den inre marknaden som utförs i allmänhetens intresse och som därför rymmer särskilda förpliktelser. Man talar i EU om ”tjänster av allmänt intresse” eller Services of General Interest. Det finns inom EU en insikt om att marknadsmodellen inte alltid är tillämpbar och inte alltid lämplig.

Frågan om vinstintressen i offentlig sektor är ett av många exempel på hur en etikett som ”vänster” kan leda tanken fel. Men samma tendens att förenkla ideologiska positioner finns också i många andra sammanhang. Ett ytterligare exempel: Som socialdemokrat bärs jag av ett starkt engagemang för jämlikhet och social rättvisa och jag menar att vikten av grundläggande samhällstillgångar som miljö och hälsa måste skyddas genom mer långsiktiga och hållbara strategier för att uppnå ekonomiskt välstånd. Detta är positioner som tveklöst kan betecknas som ”vänster” men den etiketten skymmer samtidigt sikten. Faktum är att intresset för ett mer jämlikt och hållbart samhälle delas av långt fler än politiker till ”vänster”, som socialdemokrater. Hela EU-projektet drivs idag med utgångspunkt från sociala målsättningar om att minska fattigdomen och stärka den sociala sammanhållningen (social cohesion). Tillväxtpolitiken ska drivas på ett sätt som tar hänsyn till miljö och naturresurser. Man talar om sustainable and inclusive growth. När jag strax efter jul skrev en blogg om ekonomisk tillväxt (Sex punkter om ekonomisk tillväxt) återkom en läsare med observationen att mina sex socialdemokratiska punkter för tillväxt i långa stycken lyfter samma idéer som EU:s nya framtidsstrategi Europe 2020. Det är också med denna utgångspunkt som jag i ett antal artiklar har kritiserat den svenska borgerliga regeringen för att man motarbetar de gemensamma målen för EU, trots  att man påstår sig ge hög prioritet åt det europeiska projektet (GP 13 juni, DN 24 juli, GP 27 juli)

Mer ”vänster” än att flertalet engagerade konservativa och liberaler i Europa kan instämma i kraven är alltså  inte det perspektiv på ekonomisk tillväxt och demokrati som i dagens svenska debatt så ofta definieras ut med vänsteretiketten. Dock finns det en skillnad som är påtaglig och som gör att svensk socialdemokrati med rätta har uppfattats som radikal och annorlunda, genom historien: förmågan att realisera starka värderingar om jämlikhet – eller social sammanhållning – inte bara i mål och strategier utan även  i praktisk politik. Där finns vårt uppdrag – också i framtiden.

71 kommentarer

Under Kunskap och demokrati

Hur vi berättar historien har betydelse för politiken

Anne-Marie Lindgren gav politiken ett historiskt perspektiv på Rönneberga.

Igår deltog jag i den socialdemokratiska kriskommissionens seminarium på Rönneberga. Som alltid var det en glädje att lyssna till Ann-Marie Lindgren, som valde att bidra med en historisk analys. Hon beskrev socialdemokratins historia, och noterade den ideologiska vindkantring som inleddes efter 1970-talets tillväxtkris. ”1980-talet ändrade förutsättningarna… och socialdemokratin förstod inte vad som hände… och fick svårt att hantera det”.

Socialdemokratins har fått betala ett dyrt pris för oförmågan att förklara 1970-talets tillväxtkris och 1980-talets nya ekonomisk-politiska villkor. I det tomrum som uppstod lanserades istället en slagkraftig borgerlig förklaringsmodell: Sverige som offer för ett orimligt skattetryck. Med denna förklaringsmodell som grund kunde angreppen mot den svenska, skattebaserade välfärdsmodellen påbörjas och det liberala marknadsprojektet fick luft under vingarna.

I praktisk politik har socialdemokraterna sedan länge tagit avstånd från denna förenklade förklaringsmodell. Forskning har också visat att det inte finns några entydiga samband mellan skattetryck och tillväxt. I teoretiska modeller över tillväxt förväntas negativa effekter av skatter, men det har visat sig att det inte är lika lätt att observera dessa effekter i verkligheten. En förklaring till detta är att skatter kan ge positiva effekter när de används på ett bra sätt, till exempel för investeringar i humankapital (som t.ex. utbildning). Därför är det viktigare att diskutera innehållet i politiken (och kvaliteten på de statliga institutionerna) än exakta skattenivåer. (I denna diskussion finns förstås många bidrag, t.ex. Economic Growth and the Role of  Taxation. Jag vill också varmt rekommendera ett aktuellt och skarpt inlägg om en modern tillväxtpolitik, Marika Lindgren Åsbrink i Sydsvenskan.)

Debatten efter Rönnebergsseminariet  visar dock att de borgerliga argumenten från 1980-talet fortfarande drivs – som om ingenting hade hänt. Ett exempel är Smålandsposten, som med anledning av Rönnebergaseminariet ifrågasätter min analys av  det nyliberala tänkandets betydelse för svensk politik. Ledarskribenten Martin Tunström hävdar att det var ”verkligheten” och inte nyliberalismen som ”besegrade dåtidens system”: ”De offentliga systemen krackelerade med stora strukturella underskott som följd. De rekordhöga marginalskatterna bromsade både möjligheter och tillväxt.”

Det är ett märkligt resonemang. Tunström driver inte bara den sedan länge gendrivna, förenklade tesen om den klassiska svenska välfärdsmodellen som dödsdömd på grund av skattetrycket. Han missar också poängen i min analys genom att ta för givet att det är just de nyliberala lösningarna som är svaret på de utmaningar som Sverige mötte under 1980-talet. Han diskuterar helt enkelt som om ideologiska argument inte alls spelar roll. Men faktum är att den svenska välfärdsmodellen sedan 1990-talet har utvecklats i en mycket specifik och därtill internationellt sett unik riktning. Det svenska friskolesystemet som är öppet för vinstdrivande företag finns till exempel inte i andra länder. Det bygger direkt på Miltons Friedmans idéer och kan därför knappast frikopplas från ideologiska argument (för Friedmans idéer om skolan, se t.ex. Cato Institute). Också andra delar av det svenska samhället har blivit föremål för en omfattande omreglering enligt konkurrensmodell  (t.ex. järnväg och energiproduktion), och detta i en omfattning som har få motsvarigheter i andra länder (till länder med liknande reformer hör Storbritanninen). Jag menar att det är viktigt att vi har förmåga att inse att den historia som vi har genomlevt aldrig kan ses som ett nödvändigt resultat av verklighetens krav. Historien, liksom framtiden, påverkas av politiska beslut. Det är just det som är poängen med demokratin.

Jag ser det som ett bekymmer att man nu från borgerligt håll vill återskapa en motsättning mellan välfärd och tillväxt och därtill driver tesen att det här finns en grundläggande motsättning inom socialdemokratin. Per Gudmundsson i SvD målar upp en sådan bild, när han först hyllar Sven-Erik Buchts spännande inlägg på Rönneberga, där han tog Haparanda som utgångspunkt för en optimistisk framtidsanalys om ekonomi och jobb, och sedan konstaterar att ”Lena Sommestad, däremot, menar att det är ‘de gemensamma resurserna som skapar välstånd'”.  Faktum är att min analys av vad som lägger den avgörande grunden för ekonomiskt välstånd, nämligen långsiktiga satsningar på gemensamma resurser som folkhälsa, social tillit och infrastruktur inte på något sätt behöver stå i motsättning till den innovativa näringslivspolitik som Sven-Erik Bucht förespråkar. Min tes är att välfärdspolitiken inte är en belastning, utan en central del i tillväxtpolitiken. Att se välfärden i detta produktiva perspektiv tycks vara svårt för en borgerlig analytiker som Per Gudmundson men är en naturlig utgångspunkt för socialdemokratisk politik. Den lyfts till exempel idag av Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros i en bitsk kritik av moderaternas ensidiga satsning på skattesänkningar. Välfärdspolitik ”är en central del i en tillväxtorienterad politik” skriver Östros på SvD Brännpunkt.

Tillbakablickande perspektiv av det slag som Anne-Marie Lindgren bidrog med på Rönneberga bemöts inte sällan med kritiken att vi ska titta framåt, inte bakåt. Det gäller inte minst i debatten om socialdemokratin (se t.ex. Folkbladet). Men att förkasta historiska analyser är feltänkt. Det är genom att förstå historien och historisk förändring som vi kan förstå hur samspelet mellan verklighetens ramar och politikens vägval ser ut. Historisk analys ger oss de redskap som vi behöver för att kunna förändra framtiden.

När det gäller 1980-talets ekonomisk-politiska förändringar är det knappast förvånande att Socialdemokraterna, med Ann-Marie Lindgrens ord, inte förstod ”vad som hände…. och fick svårt att hantera det”. Idag befinner vi oss emellertid i ett helt annat läge. Det är inte bara så att forskningen tillbakavisar förenklade förklaringar om sambandet mellan skattetryck och ekonomisk tillväxt. Vi har också ny kunskap om de mer långsiktiga trender i samhällsekonomin, som påverkade svensk ekonomi under 1980-talet. Jag har själv, bland annat som tidigare chef för Institutet för Framtidsstudier, medverkat till att sprida kunskap om denna forskning, som handlar om demografiska effekter på ekonomisk tillväxt. Vad denna – idag internationellt omfattande – forskning säger är enkelt uttryckt att ett lands tillväxt påverkas av befolkningens åldersstruktur. Tillväxtpotentialen i ett land är störst under sådana perioder, då det finns osedvanligt stora generationer som befinner sig i arbetsför ålder, och särskilt i åldern över 50 år. Här talar man ibland om the demographic gift eller the demographic dividend (se t.ex. Bloom och Canning och Lindh och Malmberg). Tillväxten är lägre i länder som antingen har stora generationer i unga åldrar eller stora generationer pensionärer.

För Sveriges del har den demografiska förklaringsansatsen stor betydelse, inte minst när det gäller att förstå varför Sverige från 1970-talet tycktes prestera sämre än jämförbara länder. Ett av de mest utmärkande dragen för Sverige under 1970- och 1980-talen var nämligen att Sverige då drabbades av en ålderschock. De rekordstora generationer som föddes i början av 1900-talet började gå i pension och andelen äldre i befolkningen ökade starkt. Från 1974 till 1997 var Sverige enligt FN det land i världen som hade den högsta andelen äldre (över 65 år). Samtidigt minskade tillgången på erfaren arbetskraft (50-65 år) påtagligt, eftersom de rekordstora generationerna födda i början på 1900-talet skulle ersättas med de osedvanligt små generationer som föddes i Sverige under 1920-talet och 1930-talet (och som föranledde makarna Myrdal att skriva den berömda boken ”Kris i befolkningsfrågan”). Ung, välutbildad mer oerfaren arbetskraft ersatte alltså äldre samtidigt som försörjningsbördan ökade betydligt. Det som imponerar på mig när jag ser tillbaka på 1980-talet är inte hur dåligt vårt land klarade de stora ekonomiska utmaningar som folkhushållet ställdes inför, utan tvärtom vilken styrka det innebar att i denna situation kunna bygga vidare på en redan väl utvecklad kommunal äldreomsorg. Den offentligt finansierade äldreomsorg som under 198o-talet erbjöds den åldrande generationen svenskar var  långt mer effektiv och välorganiserad än de informella och privata lösningar, som växer fram i dagens åldrande Europa.

Ann-Marie Lindgren noterade på Rönneberga att det var svårt för socialdemokratin att på 1980-talet enas om en politisk linje, just eftersom det under det ”rosornas krig” som rasade under detta decennium saknades en enighet om hur verkligheten skulle förstås. Detta är en viktig påminnelse om att en enighet om en god samhällsanalys är grunden för framgångsrik politik, och att många politiska motsättningar och skiljelinjer kan överbryggas om vi tillsammans vinnlägger oss att så långt det är möjligt förstå hur verkligheten omkring oss ser ut – och varför.

När det gäller de svårigheter som Socialdemokraterna hade att förstå vad som egentligen hände i samhällsekonomin under 1980-talet kan det vara intressant att påminna om hur John Maynard Keynes, med sin skarpa blick, redan i början på 1900-talet pekade på de långsiktiga demografiska trender som påverkar oss alla långt mycket mer än vi tror. Svårigheten att tolka samtidens samhällsekonomi möter ju inte bara Socialdemokraterna. Det är ett problem vi delar med många andra:

The great events of history are often due to secular changes in the growth of population and other fundamental economic causes, which, escaping by their gradual character the notice of contemporary observers, are attributed to the follies of statesmen or the fanaticism of atheists. John Maynard Keynes, The Economic Consequences of the Peace, 1919.

Seminariet på Rönneberga (första dagen) finns inspelat på SVT Play.  Missa inte heller andra dagen med  Sandro Scoccos utmärkt pedagogiska föredrag om tillväxt. Bloggat och skrivet: Arena,  DagbladetExpressen, Sveriges RadioMonica Green, Martin Moberg, Högbergs tankar, Rasmus Lenefors, HBT-sossen, In Your Face, Peter Andersson, m fl.

45 kommentarer

Under Ekonomi, Kunskap och demokrati, Välfärd

Tillväxt: sex punkter för socialdemokratin

En spännande och intensiv politisk debatt har pågått på min blogg under de senaste dagarna, liksom på flera andra bloggar. En fråga som ständigt återkommer gäller den ekonomiska tillväxten. Vissa efterfrågar en mer tillväxtvänlig socialdemokrati. Andra vill problematisera begreppet. Åter andra varnar för att utopiska krav på nolltillväxt ska spridas i partiet. Till sist ställs frågan om det överhuvudtaget finns någon ”antitillväxtfalang” i socialdemokratin. Är det kanske bara en fantasi?

Det viktiga, som jag ser det, är att vi som parti tar ett ytterligare steg, bortom konflikt och förvirrad debatt. Vägen framåt, menar jag, är att vi tillsammans formulerar en egen ekonomisk-politisk strategi. Idag upptäckte jag till min förvåning – bland kommentarer på Erik Laaksos blogg – att jag själv anses vara en person som pläderar för  ”nolltillväxt”. Det gav mig skäl att ställa samma några punkter, som jag ser som möjliga beståndsdelar i ett modernt, socialdemokratiskt välståndsparadigm:

  1. Välfärdspolitik är tillväxtpolitik. Modern forskning visar att de starkaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt  finns utanför marknaden, främst i form av investeringar i humankapital (t.ex. utbildning, hälsa och social tillit). Detta betyder att skatter som används för investeringar i humankapital är viktig tillväxtpolitik (sådana investeringar betecknas ibland som “produktiv socialpolitik” och utgjorde ett viktigt inslag i socialdemokratisk politik fram till 1960-talet). Detta betyder också att resultatet av den mest väsentliga tillväxtpolitiken, dvs. investeringar i humankapital, inte visar sig i samma ögonblick som investeringarna görs, utan ofta decennier senare. Vi skördar i Sverige idag frukterna av den ambitiösa socialpolitik och utbildningspolitik, som utvecklades i Sverige under efterkrigstiden.
  2. Marknadsreformer måste underordnas välfärdspolitiken. Reformer för att skapa effektiva och väl fungerande marknader är också ett  viktigt bidrag till ekonomisk tillväxt, men utan en befolkning med kunskap och erfarenhet, och utan fungerande samhällsinstitutioner, blir denna typ av marknadsreformer ett slag i luften. Detta blir tydligt om vi analyserar ekonomisk utveckling i globalt perspektiv. Ett ekonomiskt uppsving – av det slag som t.ex. Kina just nu genomgår  – föregås alltid av  förändringar i befolkningens livslängd och åldersstruktur, hälsa och utbildningsnivå. Inget land med höga födelsetal, kort livslängd och dålig folkhälsa uppnår hög BNP, oavsett hur väl marknadskonkurrensen värnas. Detta var något som IMF och Världsbanken  bittert fick erfara, när man i nyliberal anda från 1980-talet försökte ålägga fattiga u-länder strama ”strukturrationaliseringsprogram”. För att lägga grunden till ekonomisk tillväxt måste vi med andra ord börja med människorna. När marknadsreformer genomförs får detta heller inte ske på ett sätt, som undergräver den grundläggande tillväxtpolitiken – dvs. satsningar på hälsa och utbildning för hela befolkningen. Detta är klassisk socialdemokratisk politik.
  3. Hållbar utveckling ska vara målet för den ekonomiska politiken. Det sedvanliga måttet på ekonomisk tillväxt är BNP. BNP-måttet har länge debatterats och kritiserats, eftersom det bara ger en snäv ögonblicksbild av ett lands välstånd. Det är idag allmänt erkänt att BNP-måttet måste kompletteras och utvecklas.  BNP kan kompletteras med en  lång rad indikatorer – som human development index eller gröna nyckeltal. Kompletterande mått kan också ges genom att vi tar hänsyn till hur kapitalet minskar (t.ex. genom miljöförstöring, sjukdom och bristande underhåll). Som socialdemokrat vill jag plädera för att vi lämnar den snäva diskussionen om tillväxt eller inte tillväxt och istället riktar blicken mot hur vi kan uppnå ett långsiktigt välstånd, som mäts med flera indikatorer. Vi kan kan kalla detta för hållbar utveckling. Även här rör vi oss på klassisk socialdemokratisk mark, från Alva och Gunnar Myrdals analyser av befolkningsfrågan, humankapitalet och den preventiva socialpolitiken fram till Gro Harlem Burndtlands plädering för hållbar utveckling och social rättvisa i Our Common Future (1987).
  4. I dagens Sverige är ökad jämlikhet viktigare än ökad tillväxt. En ytterligare socialdemokratisk vinkel på tillväxtfrågan handlar om jämlikhet. Ett av de viktiga budskapen i den aktuella boken Jämlikhetsanden är att flertalet av världens industriländer har uppnått en nivå på BNP, där ytterligare ökning inte längre omsätts i större välfärd– så som välfärd (eller lycka) kan mätas med en rad etablerade indikatorer. Ett av de länder där vi redan har en BNP-nivå, som har slagit i ”glastaket”, är Sverige. Insikten om att vi har nått denna höga nivå på vår BNP gör det angeläget, menar jag, att rikta större uppmärksamhet mot hur tillväxten omsätts i välfärd och lycka, istället för att utgå från att tillväxt i sig alltid är positivt. Tillväxt är ju inte ett mål i sig, utan ett medel.  Också i ljuset av de dramatiska miljöproblem som världen står inför, är det viktigt att diskutera hur vår ekonomiska politik ska utformas inte i första hand för att öka BNP-tillväxten, utan för att återskapa och värna det välstånd vi redan har uppnått.
  5. Vi behöver en tillväxtpolitik för ett åldrande samhälle. För många inom socialdemokratin är det svårsmält att överhuvudtaget tala om ”nolltillväxt”. Faktum är dock att Sverige liksom andra europeiska länder mycket väl kan komma att få uppleva nolltillväxt i framtiden, inte för att någon politiker har dragit i tillväxtbromsen utan därför att Europas åldrande befolkning försämrar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Trots ökad produktivitet i arbetskraften kan tillväxten sacka, helt enkelt därför att en allt mindre andel av befolkningen ingår i arbetskraften. Mot denna bakgrund är det angeläget att vi utvecklar vårt ekonomisk-politiska tänkande bortom en enkel jakt på en “normal BNP-tillväxt” (per capita). Om vi tror att BNP-tillväxten i ett samhälle alltid kan ligga på en viss “normal” nivå så riskerar vi att genomdriva en felaktig politik i jakt på tillväxt, istället för att göra vad vi kan för att anpassa oss till den demografiska situation som vi faktiskt befinner oss i.
  6. Tillväxt är inte detsamma som jobb. För oss socialdemokrater är tillväxt viktig som en väg att skapa jobb. Men det är viktigt att minnas att det inte finns något direkt samband mellan hög tillväxt och full sysselsättning. Tillväxt handlar ju inte bara om hur många som jobbar, utan också vilken produktivitet som arbetskraften har. Sverige upplevde  under 90-talet och 00-talet perioder med mycket stark tillväxt. Ändå har det varit svårt att nå de sysselsättningsnivåer, som Sverige hade på 1980-talet. Om vi vill nå full sysselsättning kan det vara viktigare att se på andra delar av den ekonomiska politiken, som penningpolitik och finanspolitik. Sedan 1990-talet är låg inflation ett huvudmål för svensk ekonomisk politik. Fram till 1980-talet var full sysselsättning överordnat inflationsmålet. Ifråga om finanspolitiken är budgetbalans idag ett centralt mål. Detta finns skäl att ompröva, om vi anser att full sysselsättning och  investeringar i framtidens tillväxt är viktigare.

Jag är övertygad om att Sverige och Europa har alla förutsättningar att klara ett gott ekonomiskt välstånd även under 2000-talet. Med den höga BNP-nivå som vi redan har är problemet nämligen inte tillväxten i sig.

Det som bekymrar mig är vår förmåga att politiskt hantera de utmaningar, som ligger framför oss. Jag bedömer att vi måste göra betydande insatser, dels för att värna miljön i en värld där alltfler fattiga länder blir rika, och dels för att undvika uppslitande sociala och politiska konflikter i ett Europa, som tappar i tillväxt och ekonomisk makt. Om detta ska lyckas tror jag att det handlar om att byta perspektiv: vi måste i Sverige och Europa se den rikedom som vi har och värna den – istället för att tröstlöst jaga för att vara ”bäst”. Och vi måste som socialdemokrater våga hålla fast vid det uppdrag som är vårt: alla människor lika värde och chans till ett gott liv, i fred och frihet.

Aktuell tillväxtdebatt: I Expressen är Gunnar Wetterbergs utgångspunkt idag den sedvanliga: det viktiga för tillväxten händer på marknaden och handlar om skatter.  De ekonomiska analyserna över året som gått följer samma tematik: marknadens upp- och nedgångar (se t.ex. DN 31/1). Annelie Nordström och Emma Lennartsson har ett långt mer progressivt grepp i Aftonbladet. De pekar på sambandet mellan sociala rättigheter, arbetsmarknad och ekonomi. Veronica Palm och Martin Moberg ger understöd. Maja Nordström reflekterar över tillväxt från Tvärdrags horisont. Ola reflekterar över progressiv näringspolitik.

61 kommentarer

Under Ekonomi, Kunskap och demokrati, Miljö, Välfärd