Kategoriarkiv: Kunskap och demokrati

Nej – skolan är inte bara till för individen

Henrik Berggren gör idag ett tänkvärt inlägg i sin kolumn i DN, Skolan: Bara till för individen? Efter en utblick till USA, där kampen mot skolsegregation en gång kodifierades i individens rätt att välja skola, konstaterar Berggren att detta lett till en individualiserad syn på utbildning som rymmer problem. Det segregerade skolsystemet  består. Och nu kan motsvarande problem  möta oss i Sverige, efter att rätten att välja skola har blivit ett överordnat mål för skolpolitiken, kodifierad i skolpengen. Det är en styrka att individen är fri att välja skola,  konstaterar Berggren, men vad händer med integrationen?

Berggren sätter fingret på ett avgörande problem i dagens svenska skolsystem. Därmed sätter han också fingret på en avgörande svaghet i den socialdemokratiska skolpolitiken.

Det fria skolvalet, med ett starkt inslag av vinstdrivande privata skolor, är en frukt av borgerlig politik, men socialdemokratin har i huvudsak accepterat modellen. Därmed har partiet tyvärr också förhindrat en nödvändig analys och debatt av de problem, som en individbaserad skolpolitik kan rymma.

Socialdemokraternas gick i år till val på löften om att säkerställa kvalitet i varje skola oberoende av driftsform. Tillsammans med stödet för vinstdrivande privata skolor visade partiet därmed att man står bakom idén om utbildning som en individuell tjänst.  Socialdemokratin har med andra ord accepterat idén om en skola som, med Berggrens formulering, ”bara är till för individen”. Utbildning är en individuell tjänst som säljs till en individuell konsument. Till yttermera visso har partiet inte gått vidare med den fråga som Berggren lyfter: vad händer med skolsystemet och de olika skolornas kvalitet om det individuella valet ges prioritet i skolpolitiken? Skapar fritt skolval segregation, och om så är fallet, hur kan den brytas?

Det är dags för socialdemokraterna att lyfta frågan om utbildning är en individuell tjänst, som kan säljas i bitar till enskilda konsumenter, eller om utbildning också måste ses som en gemensam nyttighet. Jag menar att starka argument talar för det senare. Undervisning kännetecknas i hög grad av det vi kan kalla för samproduktion, dvs. resultaten i en skola beror inte bara på lärarens och skolans insats utan på de insatser som alla deltagare i processen gör (främst eleverna själva och deras föräldrar). Om elever och föräldrar är olika resursstarka, har det inte bara betydelse för den enskilde eleven utan också för hans eller hennes kamrater. Graden av segregation kan därmed på sikt påverka skolresultaten i skolsystemet  som helhet. På samma sätt är den kunskap och kompetens som en elev tillägnar sig i skolan inte bara en individuell resurs. Det är en resurs för samhället och kommer att ha betydelse för samhällets utveckling. Därför är skolan inte bara till för individen. Det är en grundläggande samhällsinstitution, vars framgång är en både en individuell och en gemensam angelägenhet.

Socialdemokraternas skolpolitik är tyvärr ett exempel på ett generellt problem som idag utmärker partiets politik: en tendens att okritiskt acceptera borgerlighetens utgångspunkter. Borgerligheten har definierat utbildning som en individuell tjänst som kan köpas och säljas på en marknad. Socialdemokraterna accepterar denna definition och kräver bättre kvalitet på utbildningstjänsterna. Henrik Berggrens krönika påminner om den debatt i frågan som nu pågår i USA, där man längre än i Sverige har brottats med problem som segregation och dåliga skolresultat. Låt oss se till att frågan nu analyseras och debatteras också i Sverige. Det krävs mer forskning och uppföljning av hur dagens svenska skolsystem fungerar och det krävs en beredskap till omprövning.

Mer bloggat: Tvärdrag påminner klokt om vad som måste komma först i politiken: ideologin. Mer om ny skollag idag: DN:s ledare, SvD:s ledare. Eva Berglund påminner klokt om det som glöms bort i alliansens skolpolitik: den växande segregationen.

15 kommentarer

Under Kunskap och demokrati, Välfärd

Lena Sommestad till riksdagen 2010

Jag vill tacka medarbetare och supporters i min kampanj för allt arbete, all glädje och alla kloka råd under kampanjen. Nu gäller det!

I riksdagen vill jag:

– främja en kunskapsbaserad reformpolitik,

– ta strid för miljön och den generella välfärdspolitiken,

– värna alla människors lika värde och en långsiktig tillväxtpolitik.

2 kommentarer

Under Kunskap och demokrati

Inte ens moderater stöder folkpartiets högskolepolitik

Det finns många goda skäl till att de röd-gröna knappar in på alliansen (SvD).Ett skäl är en illa utformad högskolepolitik.

I torsdags deltog jag i debatt om högskolepolitiken på Uppsala universitet, tillsammans med moderaternas tidigare utbildningspolitiske talesman, Per Bill.

På debatten som arrangerades av Uppsala studetkår – ”Humanioras Framtid” – riktades stenhård kritik mot regeringens reformer från panelens experter, bland andra Arne Jarrick från Vetenskapsrådet. Det förvånar inte.

Vad som däremot förvånar är att Per Bill så tydligt tog avstånd från sin egen utbildningsminister. Han erkände att regeringen har genomfört reformer som inte borde ha genomförts – som det illa utformade antagningssystemet. Han erkände att de strategiska satsningarna också är illa utformade – dels genom den oacceptabla politisering som sker när regeringens fattar beslut om enskilda forskningsprogram, dels genom den  ensidigt satsningen på naturvetenskap och teknik.

Vad Per Bill däremot inte kunde utlova var en ny färdriktning i högskolepolitiken. Numera sitter han i Konstitutionsutskottet och har därmed minimalt att säga till om i utbildningsfrågorna, som rattas av folkpartiet. Den som de factor styr över politiken för högre utbildning, utbildningsminister Tobias Krantz,  valde att tacka nej till debatten. Istället för att möta opposition och expertis i öppen debatt om humanioras framtid valde han ett soloutspel i Upsala Nya Tidning, dagen före, där han utlovade mer pengar till humaniora (som ett ofinansierat framtidslöfte). Ingen annan från Utbildningsdepartementet ansåg sig heller ha tid att medverka i debatten, som drog en stor publik av humanister från Uppsala universitet.

Det är glädjande att Lena Adamson och Anders Flodström ger klart besked om regeringens högskolepolitik i en artikel på DN Debatt, ”Politisk tafatthet bakom misslyckad högskolepolitik”. Jag har själv tidigare skrivit i bland annat Sydsvenskan om det oacceptabla slarv som kännetecknar den borgerliga regeringens reformpolitik, inte bara inom utbildningsområdet (”Lyssna på expertisen”). Jag har pläderat för en kunskapsbaserad reformpolitik (bland annat i Akademikern, (”Politik ska bygga på kunskap”).

Vad vill vi med högskolan? Lena Adamson och Anders Flodström har en viktig poäng när de ifrågasätter den borgerliga regeringens fixering vid internationell konkurrens. En nationell strategi för den högre utbildningen behövs, skriver de, inte i första hand för att klara ”den tuffa internationella utmaningen”. Nej, den behövs ”framför allt för att bidra till en hållbar utveckling, ekonomisk, miljömässig och social, individuell, nationell och global.” Om detta har jag själv skrivit till Uppsala studenter i tidningen Ergo, (”Studenterna måste inse sin egen betydelse”). Mer om (S)-mål i utbildningspolitiken på I UNT (”S vill satsa på humaniora och samhällsvetenskap”).

För mig är högskolepolitiken en integrerad del i en övergripande progressiv politik, en politik för individens frihet och utveckling, och för hållbar utveckling och demokrati. Den borgerliga regeringens illa utformade högskolepolitik är ett tillräckligt skäl att rösta för en röd-grön regering i morgon, den 19 september.

Se också Storstad.


2 kommentarer

Under Hållbar samhällsutveckling, Kunskap och demokrati

Satsa på samhällsvetenskap och humaniora!

Idag skriver jag och Joakim Palestro på UNT Debatt (Åsikten) om vad Socialdemokraterna vill i utbildnings- och forskningspolitiken.

Forskning och utbildning sysselsätter tiotusentals lärare, forskare och studenter. Ändå är forskning och utbildning nästan bortglömda ämnen i årets valdebatt. Vi vill som socialdemokrater med engagemang i utbildningspolitiken peka på tre viktiga reformer som vi menar kan lyfta universiteten och förbättra villkoren för anställda och studenter:

1) En mer attraktiv karriär för universitetslärare! I dag är osäkerheten för stor och möjligheterna för få.
2) En rättighetslista för studenter där det tydligt framgår studenternas rättigheter och skyldigheter! En rättighet för studenter kan till exempel vara rätten till mer lärarledd studietid.
3) Mer satsningar på samhällsvetenskap och humaniora! Den borgerliga regeringen har i sina strategiska forskningssatsningar inte avsatt några medel för forskning inom språk, teologi, juridik, humaniora, samhällsvetenskap eller ekonomi. Sådan forskning behövs vid sidan av naturveteskap och teknik, om vi ska förstå vårt kulturarv, vår demokrati och vårt samhälle.
Universiteten behöver en långsiktig politik, till stöd för en framgångsrik och hållbar samhällsutveckling. Politiken gör skillnad!

Joakim Palestro (S)
kommunpolitiker, Uppsala
Lena Sommestad (S)
riksdagskandidat och tidigare miljöminister

Lämna en kommentar

Under Kunskap och demokrati

Innehållslös valbevakning gynnar regeringen

Radioprogrammet Medierna gjorde igår en tänkvärd granskning av årets valrörelse. Så här sammanfattas den på programmets hemsida:

”Innehållslös valbevakning gynnar regeringen
Väljarbarometrar och opinionsmätningar duggar tätt i årets val och mycket av valbevakningen handlar om spelet, opinionssiffror och pseudogranskningar där journalisterna själva hamnar i fokus. Det här ger väljarna en sämre bild av alternativen – men i år har det dessutom lett till att medierna tydligt gynnar ena sidan, nämligen alliansregeringen, och missgynnar den rödgröna oppositionen. Det säger Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet som har granskat mediebevakningen av valrörelserna sedan 1998. För tidigare valrörelser är det lätt att se vilken som varit huvudfrågan – men i år finns inte någon sådan, anser han. Och så får vi höra några av de mest erfarna utländska korrespondenterna i Sverige ge sin bild av årets valrörelse – även där finns det ett kritiskt perspektiv.”

Analysen bekräftas i mina morgontidningar, DN och SvD. Där fortsätter presentationer och analyser av opinonen och spelet: Alliansen drygar ut försprångetLO-medlemmar gillar Reinfeldt, ”6 nycklar till vinst”, Snackometern… DN toppar med analysen ”Så påverkar valet din plånbok”. Ledarskribenter tar ut en borgerlig seger i förskott med rubriker som ”Slutet på en epok” (DN) och bild på jublande borgerliga partiledare (SvD).

Glädjande nog finns det också några försök att skildra den problembild som ska lösas, som arbetslösheten.  SvD försöker också analysera vad som skiljer blocken åt i artiklarna ”Så vill blocken bygga Sverige” och ”Jobblinjerna går emot varandra”.

Men var finns den undersökande journalistiken och den djupare analysen av framtidsalternativen? Alliansregeringen har lanserat en ny samhällsmodell, som baseras på idén om att ökade inkomstskillnader ska skapa jobb och tillväxt. Regeringen har också initierat en omfattande privatisering av offentlig verksamhet. De självklara frågorna borde vara: ger ökade inkomstskillnader och privatisering de resultat som regeringen hävdar? Hur påverkas människors liv? Hur påverkas samhället? Vilka idéer om tillväxt och välfärd bär upp den röd-gröna koalitionens alternativ? Sådana analyser finns att läsa t.ex. i Marika Lindgren Åsbrinks utmärkta blogg Storstad, men i sedvanlig media lyser de nästan helt med sin frånvaro. Det är en tragedi för demokratin i ett land, som under decennier har präglats av initierad samhällsdebatt och en omsorgsfull, kunskapsbaserad reformpolitik.


14 kommentarer

Under Kunskap och demokrati, Välfärd

När kommer eftertankens kranka blekhet?

Borgerligheten har alltid haft en fördel i alliansen med mäktiga media- och penningintressen.

Pengar och mediamakt är självklart inte alltid någon kungsväg till politisk framgång. Det mest slående exemplet är kanske folkomröstningen om EMU. Men pengar spelar roll – och en allt större roll i takt med att politik blir till reklam och kommers. Förankringen i folkrörelserna försvagas. Möjligheten att sprida politiska budskap från person till person begränsas – på arbetsplatser, skolor och universitet. Sociala medier har öppnat en ny möjlighet till jämlik politisk debatt, men räckvidden är trots allt begränsad.

De flesta inser faran med starka penningintressen i politiken. Därför finns också en bred kritik mot moderaterna och kristdemokraterna, när dessa partier håller fast vid sin linje att hemlighålla stora bidrag till partiets verksamhet (se t.ex. DN;s ledare). Men jag skulle önska en betydligt skapare ton i kritiken. Vore det inte dags för DN och andra mediala stöttepelare till alliansen att kräva besked från regeringens övriga två partier, folkpartiet och centerpartiet, om de vid en borgerlig valseger skulle vara beredda att ställa sig bakom en ny lag om skyldighet att redovisa större bidrag till partierna? Om inte borgerlig media agerar med större kraft har de snart reducerat sig själva till en stödtrupp åt ett högerparti, som med allt större självsäkerhet och arrogans fördärvar demokratins trovärdighet.

Statsvetaren Henrik Oskarsson konstaterar på sin blogg att valdebatter i Sverige nästan enbart blickar framåt, inte bakåt. Det är ett bekymmer, eftersom ett val också bör handla om att utkräva ansvar. Medievalrörelserna blir därefter, konstaterar Oskarsson. ”Nästan tomma på diskussioner kring uppnådda politiska resultat och duglighet i regerande”. Utfrågningen av Fredrik Reinfeldt i TV var ett av få tillfällen då statsministern överhuvudtaget utsattes för en tuff utfrågning om resultaten av alliansregeringens styre. Det är ett dåligt betyg åt övrig media.

Jag saknar inte bara en seriös granskning av alliansregeringens resultat. Jag saknar en seriös diskussion om moderaternas alltmer anmärkningsvärda slogans – som att de är det enda arbetarpartiet och att de är ett parti utan särintressen. Och jag saknar en diskussion om det slarv och den brist på förankring, som har präglat alliansens reformpoltiik (se t.ex. min artikeln i Akademikern, Politik ska bygga på kunskap.)

Det tycks mig ibland som om avskyn mot socialdemokratin får borgerlig media att helt tappa sin journalistiska kompass. I strävan att främja en borgerlig valseger ger man moderaterna och dess stödpartier grönt kort för politik och positioner, som borde lända till större eftertanke. Det är bra att signalen nu är tydlig från DN när det gäller penningstöd till partierna, men frågan är om de alltmer självgoda nya moderaterna bryr sig ett enda dugg. De anser sig ju numera vara inte bara det enda arbetarepartiet. De anser sig vara det enda partiet som överhuvudtaget  behövs i Sverige – det samhällsbärande partiet till värn för allmänintresset, med hemlig finansiering.

När drabbas DN och den borgerliga regeringens övriga liberala stödtrupper av eftertankens kranka blekhet?

Mer bloggat: Högbergs tankar,  Alliansfritt Sverige. Peter Eriksson drog igång debatten med sin artikel på DN Debatt.

1 kommentar

Under Kunskap och demokrati

Vilket ansvar tar universiteten för demokratin?

De politiska studentförbunden har skrivit en viktig artikel på DN Debatt: ”Universiteten stoppar oss”. Den handlar om att det har blivit allt svårare för de politiska studentförbunden att verka på universitet och högskolor.

Det är symptomatiskt att vi idag ofta talar om ”politisering” som någonting negativt. Risken för ”politisering” gör att såväl universiteten som många skolor vill hålla politiker på avstånd. Men politik kan också beskrivas med ett annat begrepp: demokrati.

Om vi ska få kunniga och seriösa företrädare att arbeta som politiker, och därmed långsiktigt värna demokratin, krävs en högre värdering av politiken. Vad universiteten anbelangar behövs en långsiktig dialog mellan politiker och forskare/ lärare där politiker inte bara ses som representanter för ett särintresse (sitt parti) utan också som representanter för ett allmänintresse (demokratin). Universiteten ska stå för autonomi och integritet, men det är inte detsamma som att undandra sig dialog. Dialog behövs för att utveckla en mer evidensbaserad politik och en politisk idédebatt med starkare förankring i modern humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Faran är, som jag ser det, att Sverige får den demokrati vi förtjänar – en kommersialiserad demokrati där budskapen basuneras ut av PR-byråer. Det blir en demokrati med låg legitimitet och en demokrati som kommer att  locka få företrädare från akademin och andra professionella miljöer. Faran är också att universiteten drabbas av en hårdare politisk styrning och ges mindre resurser, när alltför få politiker har kontakt med universiteten och förstår värdet av en stark och fri akademi.

Bloggat, bl.a. S-studenter.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Kunskap och demokrati

Stärk professionalismen i media

Dan Andersson har skrivit en viktig artikel om media och demokratin på Newsmill. Igår kommenterade Marika Lidgren-Åsbrink, som alltid klokt och skarpögt. Anderssons tes är att försvagade kunskapsideal alltmer präglar mediers politiska bevakning. Det förstärker klassamhället och försvagar demokratin. De gynnar en populistisk utveckling både till vänster och till höger.

Vad kan göras åt detta? Dan Andersson själv pekar på tre vägar framåt. Den första vägen är att vi som läsare lär oss att bli mer observanta och kritiska när vi värderar information – precis som vi har lärt oss att vara medvetna och observanta när vi handlar mat i affären. Den andra vägen, enligt Andersson, är bättre regler. Den tredje vägen är kvalitetsprogram, som i sjukvården. Sådana syftar till att skapa konsensus om vad som är god journalistik.

Jag tror på den tredje vägen. Den är svår, men en grund finns redan i existerande pressetik. En grund finns också i journalistprofessionen, som liksom andra professioner bärs av en stark idé om vilka värden som yrkesgruppen har ansvar för att upprätthålla.

Jag tror att vi som socialdemokrater har ett ansvar att stärka journalistprofessionen, liksom andra professioner i vårt samhälle.

Journalistiken har liksom andra professioner försvagats. Professioner har fått kritik för sin ambition att ”monopolisera” ett yrkesområde och dess regelverk. Denna kritik, som till viss del är viktig att beakta, har drivits så långt att professionerna har marginaliserats som ”särintressen”.

Men än viktigare som förklaring till att professionerna har tappat mark, vill jag hävda, är nyliberalismens genombrott i samhället, med marknadsmodeller i snart sagt alla verksamheter, avregleringar, resultatlöner etc. Vi har fått ett samhälle där vinst, ekonomiska incitament och ekonomisk framgång tillåts styra på alla områden. Hög lön värderas högre än kunskap och integritet. Vi har tappat idén om ett allmänintresse och därmed har vi också försummat att ställa de krav som tidigare ställdes på yrkesgrupper i medborgarnas tjänst.

Vad betyder allmänintresse i ett samhälle där privata vinstintressen släpps in i vården och skolan och privata företags ”rätt” att driva  verksamhet med vinst har högre prioritet än medborgarnas rätt att själva avgöra vad man vill uträtta inom ramen för demokratin? Vad är skillnaden på en myndighet och ett företag, när ekonomisk effektivitet sätter ramarna för all verksamhet – oavsett innehåll? Var finns utrymme för etik och integritet när allt räknas i pengar?

Jag är övertygad om att vi bör återupprätta journalistiken som ”en tredje statsmakt” med ansvar att värna allmänintresset. Jag tror också att vi själva kan påverka utvecklingen, dels genom  att försvara professioners ambitioner att kontrollera sina yrkesområden och dess etik, och dels genom att våga lyfta etik och integritet som ett värde utanför marknaden.  Jag läser just nu en spännande bok av Debra Satz: Why Some Things Should Not Be for Sale. The Moral Limits of Markets. Debra Satz säger det som alltför få vågar uttrycka tydligt i Sverige idag: att marknadseffektivitet inte är det samma som det rätta eller det rättvisa. I ett gott och väl fungerande samhälle har marknaden en stor plats, men marknadens räckvidd har också en gräns.

1 kommentar

Under Kunskap och demokrati

Okunnigt DN om fattigdomen!

Man kan skräddarsy siffror som passar budskapet, noterar Niclas Ericsson i sin krönika om fattiga barn, DN 22 juli. Detta gäller i hög grad Ericsson själv, som visar en pinsam okunnighet om hur fattigdom mäts och definieras.

Fattigdom är enligt Ericsson att leva under socialbidragsnormen. Socialbidragsnormen är emellertid politiskt bestämd och hur stor fattigdomen är i ett land blir därmed helt godtycklig. Detta problem gäller alla försök att mäta fattigdom som en absolut levnadsnivå. Visst kan det i vissa sammanhang vara relevant att diskutera absolut fattigdomsnivå, men att som Ericsson hävda att detta skulle vara det ”rätta” sättet att definiera fattigdom saknar all grund i vetenskaplig diskussion. Redan Adam Smith lyfte diskussionen om fattigdom som en fråga om relativ standard, och denna linje är helt dominerande i dagens internationella fattigdomsforskning. En av dem som utförligt har analyserat just frågan om absolut och relativ fattigdom är nobelpristagaren Amartya Sen.

Ett relativt fattigdomsmått är inte bara mindre godtyckligt än ett absolut mått. Det fångar också en dimension av fattigdomen som en absolut fattigdomsdefinition försummar, nämligen att fattigdom inte bara innebär låg materiell levnadsstandard utan också att utestängas från möjligheten att delta i samhällslivet och utveckla sociala relationer med andra människor. Den som lever på en standard långt under vad som är normalt i samhället i övrigt uppfattas som fattig och ses som fattig av andra människor. Därför är just avståndet till levnadsnivån i det egna samhället så viktig.

EU har sedan lång tid tillbaka använt den relativa fattigdomsdefinitionen, 60 procent av medianinkomsten. Alliansregeringen har dock under det senaste halvåret systematiskt arbetat för att EU ska lämna denna fattigdomsdefinition, till förmån för ett absolut mått som ger Sverige bättre image. En stor framgång vanns vid Europeiska rådets möte i juni, då medlemsländerna enades att det skulle vara tillåtet för  varje land att självt definiera vad fattigdom är, utifrån tre vaga indikatorer. Det fattigdomsmål som samtidigt beslutades, inom ramen för strategin Europa 202o, blev därmed helt meningslöst och en tidigare stringent, vetenskapligt baserad definition av fattigdom övergavs. Regeringen har parallellt sett till att Försäkringskassan har lanserat en ny, absolut fattigdomsdefinition som i fortsättningen ska användas parallellt med det gängse, för EU gemensamma relativa fattigdomsmåttet.

Jag har tidigare skrivit om detta dels i Göteborgsposten (Regeringens nej ökar klyftorna i Europa), dels på min blogg, Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom och Regeringen slog sönder EU:s fattigdomsmål. Om det är något som är beklämmande är det hur journalister låter sig duperas av politiskt trixande med statistik. Jag rekommenderar Niclas Ericsson att själv sätta sig in i modern forskning om fattigdom innan han tjänstvilligt ställer upp som supporter för en politiserad statistikproduktion.

Mer bloggat: Högbergs tankar, Kulturbloggen, Claes Krantz.

19 kommentarer

Under Kunskap och demokrati, Välfärd

Slarvig reformpolitik har ett högt pris

I dagens DN rapporteras om hur studenter från Norden och Europa missgynnas av de nya svenska antagningsreglerna till högskolan – som införts trots Högskoleverkets varningar. Detta är ännu ett exempel på hur alliansregeringen bedriver en slarvig  reformpolitik i direkt konflikt med den egna expertisens råd och rekommendationer.

Jag har tidigare i sommar skrivit i  Sydsvenskan om vikten av att lyssna på expertis i politiken. Jag hävdar att regeringen har infört ett nytt sätt att bedriva reformpolitik. Det kännetecknas av högt tempo och en bristande respekt för kunskap och kompetens.

Sverige har en lång tradition av kunskapsbaserad reformpolitik. Den går tillbaka till 1900-talets början och den stora Emigrationsutredningen. Alla riksdagspartier har tidigare bidragit till att värna en kunskapsbaserad politisk tradition i Sverige  – liksom tusentals forskare och andra experter. Omfattande utredningar och remissrundor har lagt grunden till ett väl fungerande samhälle och ett stort förtroende för demokratin.

Under de sista 20 åren har den här kunskapstraditionen försvagats. Men aldrig tidigare har en regering drivit reformpolitik med den nonchalans som vi nu bevittnar.

Vart leder denna politik? Svaret är att slarvigt genomförda reformer har ett högt pris. De nordiska grannländernas ilska över Sveriges nya antagningssystem till högskolan är ett exempel på hur problem kan uppstå till och med i relation till omvärlden. Universitetskansler Anders Flodströms avgång i början av sommaren är ett ytterligare exempel på hur alliansregeringens arrogans inför expertisens råd nu skapar allt skarpare konflikt. Men dåligt genomförda reformer behöver inte uppmärksammas i media för att rymma problem. Effekterna är smygande och långsiktiga. Tjänstemän får slita med att få dåligt genomtänkta system att fungera. Löntagare och företagare drabbas när effekterna av en reform blir andra än man trodde. Kostnaderna växer när misstagen skall rättas till.

Fortfarande är Sverige ett land som fungerar väl. Förtroendet är högt. Vi har lite korruption och hög kompetens i offentlig förvaltning. Men om alliansregeringens nya sätt att bedriva politik får fortsätta, då bor vi snart i ett annat land – ett land där politiska nycker och särintressen blixtsnabbt kan få genomslag.

Nyheten rapporteras i fler tidningar, se UNT, Sydsvenskan och Metro. Förslaget mötte skepsis och kritik redan när det presenterades, se t.ex. Göteborgsposten om nya antagningsregler som förbryllar och Sveriges Förenade Studentkårer  i Aftonbladet. Mer bloggat med kloka reflektioner: Studenten och Universum.

4 kommentarer

Under Kunskap och demokrati