Dags för riksdagsdebatt om Ärna

I eftermiddag debatterar jag regeringens beslut att avslå överklaganden om att tillåta utökat kommersiellt flyg i linjetrafik på Uppsala flygplats, Ärna. Jag möter miljöminister Lena Ek.

Regeringen valde i sitt beslut att gå emot Miljödomstolen, som rekommenderade regeringen att upphävda tidigare tillstånd.

Nedan följer min interpellation, som blir avspark för debatten. Se också artikel i UNT, Ärna  blir fråga i riksdagen. Här är länken till riksdagens hemsida Regeringens motiv för att tillåta kommersiellt linjeflyg på Uppsala flygplats, Ärna. Debatten kan följas på webb-TV.

REGERINGENS MOTIV FÖR ATT TILLÅTA KOMMERSIELLT LINJEFLYG PÅ ÄRNA

”Regeringen beslutade torsdagen den 14 november att ge Försvarsmakten tillstånd att upplåta Uppsala flygplats, Ärna, för kommersiellt civilflyg i linjetrafik. Det ta innebär tt Uppsala flygplats, Ärna, belägen i direkt anslutning till Uppsala tätort, omvandlas från en milaitär övningsflygplats med viss civil flygklubbsverksamhet och helikopterverksamhet, med begränsade flygningar dagtid, till en kommersiell flygplats med femdubblad trafik på såväl dag- som kvällstid och betydande kringverksamhet, inte minst i form av transporter.

Genom torsdagens beslut om tillstånd för kommersiellt flyg på Uppsala flygplats, Ärna, valde regeringen att avslå cirka 430 överklaganden från organisationer och enskilda som hade överklagat det beslut om tillstånd som fattades av Miljöprövningsdelegationen, Länsstyrelsen i Uppsala län, den 17 mars 2010.

Regeringen valde också att gå emot Miljödomstolen (Nacka Tingsrätt), som i sitt yttrande till regeringen avstyrkte att tillstånd skulle ges till kommersiellt linjeflyg på Ärna.

Likaså valde regeringen att ignorera Kommunstyrelsen i Uppsala, som så sent som den 7 november 2013 uppmanade regeringen att upphäva Länsstyrelsens beslut om tillstånd för kommersiell luftfart på Uppsala flygplats.

Regeringens beslut är unikt genom att Försvarsmakten får klartecken för att utveckla samarbete med en privat civilflygplatsoperatör, Uppsala Airport AB. Tidigare samverkansprojekt har Försvarsmakten genomfört med staten, genom Luftfartsverket, (numera Swedavia), eller med kommuner som samarbetspartners.

Uppsala Airport AB har genom flygplatsavtal redan fått ensamrätt till att utveckla den kommersiella verksamheten vid Uppsala flygplats, Ärna. Det innebär att Försvarsmakten i detta ärende inte enbart företräder ett allmänintresse. Man företräder också ett enskilt bolagsintresse.

Än mer iögonfallande är dock att regeringen i sitt beslut, som handlar om tillåtlighet enligt Miljöbalken, inte ger någon motivering till beslutet ur miljösynpunkt. Man väljer att inte kommentera de stora brister i Försvarsmaktens tillståndsansökan enligt Miljöbalken, som såväl klagande som Miljödomstolen har lyft fram. Frågan om miljöeffekter och miljörisker för Uppsala och dess invånare berörs överhuvudtaget inte i regeringens beslutsmotivering.

Avsaknaden av motivering ur miljösynpunkt är särskilt anmärkningsvärd, i ljuset av att Miljödomstolen i sitt yttrande till regeringen har underkänt

den Miljökonsekvensbeskrivning som Försvarsmakten har gjort i detta ärende. Miljökonsekvensbeskrivningen är enligt Miljödomstolen så bristfällig att den överhuvudtaget inte kan ligga till grund för en lokalisering av miljöfarlig verksamhet i så nära anslutning till tätortsbebyggelse, som nu är aktuell för kommersiell flygfart på Ärna. Särskilt allvarligt är att miljökonsekvensbeskrivningen har en felaktig geografisk avgränsning.

Ett ytterligare problem i regeringens beslut handlar om lokaliseringen till Uppsala.

Länsstyrelsen accepterade i sitt beslut år 2010 att Försvarsmakten inte hade utrett någon alternativ lokalisering, med motivet att ekonomiska samordningsvinster för Försvarsmakten var det centrala ändamålet för ansökan. Därmed fanns ingen annan plats än Ärna att diskutera, enligt Länsstyrelsens Miljöprövningsdelegation.

Men en sådan tolkning är inte acceptabel, hävdade Miljödomstolen i sitt yttrande till regeringen. Försvarsmakten kan inte befrias från kravet att pröva lokaliseringen.

Ändå accepteras samma resonemang av regeringen i beslutet från den 14 november 2013. ”Ärna är den enda rimliga lokaliseringen.”

Vad är problemet med regeringens sätt att resonera kring lokaliseringsfrågan?

Regeringens beslut om lokalisering rymmer tre avgörande brister. Dessa framgår av Miljödomstolens yttrande.

För det första är det fel, menar Miljödomstolen, att en alternativ lokalisering av kommersiellt flyg inte behöver utredas, bara därför att Försvarsmakten ser samordningsvinster på Ärna. Det kommersiella flyget är en helt ny verksamhet, vars ändamål är ett helt annat än Försvarsmaktens militära verksamhet. Det handlar om kommersiellt linjeflyg, i första hand lågprisflyg till Europa. Miljödomstolen skriver i sitt yttrande:

”Även om en samlokalisering med Försvarsmaktens verksamhet kan innebära samordningsvinster är detta inte ett skäl att ställa lägre krav på den kommersiella verksamheten än vad som skulle göras vid en miljöprövning av enbart sådan verksamhet.”

Ur miljösynpunkt noterar Miljödomstolen att det kommersiella linjeflyget kommer att bli betydligt mer omfattande än tidigare militär verksamhet. Det betyder bland annat att bullerstörningarna blir mer frekventa och att kringverksamheten blir betydligt mer omfattande än idag. Lågprisflyg till Europa kan rimligen förläggas till andra flygplatser, som till exempel Västerås eller Skavsta, menar Miljödomstolen.  Det finns inga skäl att inte utreda alternativa lokaliseringar.

För det andra är det en stor brist, anser Miljödomstolen, att Försvarsmakten, när man nu väljer att lyfta samordningsvinster som huvudsakligt ändamål i sin ansökan, inte presenterar en ordentlig utredning av dessa samordningsvinster. Hur stora samordningsvinster mellan militär och civil verksamhet finns idag? Hur mycket större blir de med kommersiell flygfart av den omfattning som Uppsala Airport AB vill ha?

Jag förväntade mig att regeringen i sitt beslut skulle ha kommenterat denna brist i Försvarsmaktens ansökan och kanske korrigerat den. Så skedde inte. Istället valde regeringen att motivera sitt beslut med samordningsvinster, precis som Försvarsmakten, utan att referera till något ytterligare underlag, och utan att kommentera Miljödomstolens yttrande.

För det tredje påpekar Miljödomstolen att samordningsvinster, om de ska kunna beaktas i ett ärende om miljötillstånd, kräver att samlokaliseringen ger miljönytta, till exempel i form av att spara resurser, och att den plats som har valts för samlokalisering är acceptabel, med hänsyn till de samlade miljöeffekterna. Vad Uppsala beträffar uppfylls inte det andra villkoret, enligt Miljödomstolen. Omgivningsförhållandena är i Uppsala sådana, enligt domstolen, att ”ny och till drygt 5 gånger utökad verksamhet på platsen inte utan vidare kan godtas. I sådana fall måste det av utredningen stå klart att den valda platsen framstår som det bästa alternativet.” Denna synpunkt bemöts inte av regeringen.

Regeringens beslut har väckt stor förstämning i Uppsala, inte minst därför att beslutet innebär att regeringen inte talar om hur man ser på de stora miljöfrågor som har stått i fokus för den lokala debatten om kommersiellt flyg på Ärna. Det gäller riskerna för stadens vattenförsörjning, påverkan på naturområden, bullerproblem, luftföroreningar och klimateffekter.

Många förvånas också över att miljöministern har kommunicerat beslutet i en debattartikel, tillsammans med försvarsministern, där ordet miljö överhuvudtaget inte nämns. Detta ger bilden av en regering som helt saknar engagemang och intresse för det miljöskydd, som för medborgarna har hög prioritet.

Ur miljöpolitisk synvinkel är emellertid det mest oroväckande att regeringen, genom detta beslut, har gjort klart att man vill sätta en praxis som står i strid med Miljödomstolens tolkning av Miljöbalken, och detta utan att motivera varför.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande tre frågor till miljöministern:

1. Varför saknas i regeringens beslut en bedömning av miljöeffekterna av en flygplatslokalisering till Uppsala? På vilken grund tillbakavisar regeringen Miljööverdomstolens rekommendation att avstyrka kommersiell flygverksamhet, bland annat mot bakgrund av att Försvarsmaktens miljökonsekvensbeskrivning inte håller måttet?

2. En möjlig tolkning av regeringens beslut är att det nu sätts en praxis som innebär att privata bolag, som sluter avtal med Försvarsmakten, kan räkna med att utveckla omfattande kommersiell flygverksamhet på vilken militär flygplats som helst, oberoende av lokalisering och miljörisker, eftersom samordningsvinster enligt regeringen är ett så tungt vägande skäl att miljöeffekterna i omgivningen inte ens behöver kommenteras i ett regeringsbeslut om tillåtlighet enligt Miljöbalken. Är detta en korrekt tolkning? Om inte, hur ska vi tolka det faktum att Försvarsmakten undantas från kravet på att redovisa alternativ lokalisering av ny, kommersiell flygfart, när detta krav ställs på andra aktörer?

3. Samordningsvinster är det enda motivet till regeringens beslut att tillåta kommersiell flygfart på Uppsala flygplats, Ärna. Jag vill mot den bakgrunden be miljöministern redovisa storleken på de ekonomiska samordningsvinsterna för Försvarsmakten av ett utökat kommersiellt flyg på Ärna.”

Se också Erik Pellings blogg.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Korruption och ”förvaltning som business”

I veckans krönika från Arbetarrörelsens Tankesmedja skriver jag om problemen med korruption;  Korruption – en nyckelfråga för vänstern. Min tes är att vänstern måste sätta kampen mot korruption i fokus, av två skäl.

För det första är förtroende för det politiska systemet en nödvändig förutsättning för en ambitiös, progressiv reformpolitik. Ju mer vi tror på att lösa samhällsproblem tillsammans, desto viktigare är det att vårda en väl fungerande politik och förvaltning.

För det andra växer idag riskerna för korruption, på grund av marknadens insteg i offentlig verksamhet. Här krävs särskild uppmärksamhet, för att begränsa omfattningen av privatisering och marknadisering, men också för att minska riskerna där mötet mellan det privata och det offentliga redan finns (och ibland måste finnas).

Min bedömning är att frågor kring skydd mot korruption nu växer i betydelse, och att de får en tydligare ideologisk dimension. Att frågan rymmer sprängkraft blev för mig mycket tydligt i förra  veckan, när jag (den 14 november) debatterade myndigheters skydd mot korruption i riksdagen, i en kammardebatt med Konstitutionsutskottet (se snabbprotokoll). Att mer upphandling – till exempel inom den allt mer privatiserade sjukvården – ökar risken för korruption är en för moderater obehaglig sanning. Just därför behöver den diskuteras.

Problemet med korruption anknyter till den större frågan om värdegrund och etik i en alltmer privatiserad offentlig sektor. Också här ser vi hur intresset växer. Dessa frågor har nyligen uppmärksammats i en läsvärd antologi, När förvaltning blir business. Marknadiseringens utmaningar för demokratin och välfärdsstaten (Riksbankens Jubileumsfond). I denna antologi ställs ett antal skarpa frågor om vad som händer med demokrati, förvaltning och välfärd, när offentliga aktörer ersätts av privara företag. Hur påverkas politikernas möjlighet att styra? Vad händer med synen på medborgarskapet? Hur kan modborgare utkräva ansvar av privata företag?

Förvaltningspolitik brukar sällan tilldra sig stort intresse. Inför valet 2014 finns dock chansen att just förvaltningspolitiken blir en het och viktig fråga. För alla som har ett intresse av att värna en stark demokrati, är detta i högsta grad välkommet.

Jag har tidigare skrivit om dessa frågor, bland annat  här och här. Kommentar och mer i ämnet, Maja Nordström i Folkbladet. 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Flyget är en miljöfråga, Lena Ek!

Idag meddelade ministrarna Lena Ek och Karin Enström i Uppsala Nya Tidning att regeringen kommer att tillåta en utökad civil flygverksamhet på Ärna flygplats utanför Uppsala. 

Det är ett mycket ovälkommet beslut, och ett kontroversiellt sådant.Regeringen väljer inte bara att gå emot Uppsala kommun. Regeringen går också emot flera andra instanser som haft tunga invändningar mot ett utökat civilflyg på Ärna. 

Kommunalrådet Erik Pelling i Uppsala skräder inte orden på sin blogg, Regeringen missar målet med sitt Ärnabesked! Beslutet om utökat civilflyg på Ärna hotar inte bara Uppsalas utveckling som attraktiv tätort, menar Pelling. Det är också ett beslut med mycket negativa effekter på miljön.

”Har regeringen tagit hänsyn till de negativa konsekvenserna för Arlandas och därmed Uppsalas utveckling? Hur ser regeringen på bullerfrågan?  Har miljöministern analyserat hotet mot Uppsalas grundvatten? Vad tycker regeringen om de begränsningar som nu riskerar att läggas på Uppsalas utbyggnad och på det bostadsbyggande vi är i så desperat behov av?”

Det mest häpnadsväckande, som jag ser det, är ändå att miljöminister Lena Ek går ut i en artikel, Ja till Ärnaflyg, utan att med ett enda ord nämna de miljökonsekvenser som en växande flygtrafik för med sig. Flyget är en miljöfråga, Lena Ek!

Det räcker inte att tala vackert om klimat- och miljöansvar i riksdagens talarstol eller på internationella konferenser. Det är i de praktiska besluten som ansvar måste tas.

Bild

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Allt märkligare förslag för att rädda vinstdrivna skolor

Jag noterar med intresse hur argumenten för den svenska, vinstdrivna skolmarknaden blir allt mer absurda, i takt med skandalerna blir fler och problemen allt mer uppenbara.

Peter Malmqvists debattartikel i dagens DN är ett intressant exempel. Eftersom det skapar problem när skolor på en vinstdriven skolmarknad går i konkurs, ska staten ta ett ansvar för att skolföretag inte kan gå i konkurs, föreslår Peter Malmqvist. Detta ska ske genom skärpt finansiell granskning, en skolakut (som parallellt till dagens bankakut), låneförbud och förbud mot dold utdelning.

Frågan är varför vi överhuvudtaget ska ha en marknad på ett område, där det inte är möjligt för företag att gå i konkurs?

En effektiv konkurrens förutsätter att företag både kan gå in fritt på marknaden och att de kan lämna den, när de inte klarar konkurrensen, dvs. en marknad kräver både en fungerande entry och en fungerande exit. Redan tidigare har Socialdemokraterna gjort klart att kommuner bör ha rätt att avgöra om ett skolföretag ska kunna etablera sig, dvs. man har ifrågasatt det fria inträdet, entry. När Peter Malmqvist nu ifrågasätter en normal exit på skolmarknaden, bereder han marken för en helt skyddad verkstad för dagens redan etablerade skolföretag. De kan ta ut god vinst, men riskerar inte konkurs och kanske inte ens konkurrens från nya företag.

Peter Malmqvist har inte mycket att säga om skälen till varför staten ska lägga ytterligare resurser på att granska och skydda företag, vars verksamhet leder till ständiga skandaler och försämrade skolresultat. ”Om… inget görs, kan de skolkonkurser som nu inträffat sänka hela den privatiseringsvåg, som de flesta nog ändå upplever som väldigt positiv.” Verkligen? Vem idag, utom ägarna, upplever just de vinstdrivande aktiebolagen som ett positivt bidrag till skolans utveckling?


23 kommentarer

Filed under Uncategorized

Riksdagens finansmakt – en fråga om demokrati

Idag debatterades frågan om höjd skiktgräns för statlig skatt i riksdagen (DI Debatt, DI). I Riksdagen blev det stundtals het ordväxling.  Det kan dock finnas skäl att gå bakom debattens hetta. Skiktgränsen är en viktig fråga i sak, men engagemanget bottnar i den konflikt som har vuxit fram kring tolkningen av det finanspolitiska regelverk, som styr riksdagens budgetprocess.

Som ledamot i Budgetprocesskommittén har jag under våren och sommaren haft förmånen att delta i diskussioner om hur det svenska finanspolitiska regelverket – rambeslutsmodellen – kan bli tydligare reglerat. Kommittén har kunnat enas om en rad förslag, som presenteras i slutbetänkandet En utvecklad budgetprocess – ökad tydlighet och struktur. Men det har också funnits oenighet mellan regeringspartier och opposition på centrala punkter när det gäller hur det finanspolitiska ramverket bör utvecklas. Främst har denna oenighet handlat  om hur vi ser på dagens svenska statsskick och formerna för vår demokrati.

Ska riksdagens handlingsfrihet ytterligare begränsas genom mer detaljerade regler för vad som är tillåtet? Eller ska vi istället värna nuvarande ordning, med en betydande handlingsfrihet för riksdagen och ett starkt men flexibelt finanspolitiskt ramverk?

Allianspartierna har på centrala punkter velat förändra både det finanspolitiska ramverket och det svenska statsskicket. Bland annat har man lagt förslaget att lagstiftning som påverkar budgeten som en huvudregel ska ingå i budgetpropositionen. Därmed vävs lagstiftning och finansmakt samman på ett tätare sätt än idag. Fler lagförslag klubbas tillsammans med budgeten och fackutskottens möjlighet att bereda nya lagar försämras.

Allianspartierna har också velat begränsa riksdagens möjligheter att väcka förslag med anledning av budgeten. De vill därmed driva idén om en ”samlad budgetbehandling” dithän att en minoritetsregering alltid ska kunna få igenom såväl budgetförslag som ny lagstiftning i anslutning till budgeten, oavsett om man har majoritetsförslag för förslagen i riksdagen eller ej.

Vi menar att alliansens försök att i strid med oppositionens vilja driva igenom förändringar i nuvarande budgetprocess är både onödiga och olyckliga. Alla är överens om att det svenska finanspolitsika ramverket hittills har fungerat väl. Sverige har därtill en tradition av att inte alltför hårt binda finansmakten vid konstitutionella regler. Den traditionen bör vi värna.

I Svenska Dagbladet har jag tidigare tillsammans med Fredrik Olovsson (S) och Bo Bernhardsson (S) skrivit om varför vi vill  värna  riksdagens ansvar och framtida handlingsfrihet i budgetfrågor (Riksdagens makt står på spel).

Om vi i framtiden anser att det finns skäl att diskutera grunderna för det svenska statsskicket, till exempel genom att stärka minoritetsregeringars ställning, då behövs det – menar vi – en större diskussion om vad vi vill med den svenska finansmakten och den svenska demokratin. Statsskicket ska inte ändras via budgetregler.

I morgon voterar vi om skiktgränsen för den statliga skatten. Det är en votering som påminner om att den politiska makten i Sverige ligger i riksdagen. Där måste en regering alltid söka sitt stöd.

Det motsatta perspektivet i debatten: Carl B. Hamilton.

Nedan, för den särskilt intresserade, reservation från S och MP till kommittéförslaget:

RESERVATION S OCH MP, ”EN UTVECKLAD BUDGETPROCESS – ÖKAD TYDLIGHET OCH STRUKTUR” (SOU 2013:73)

Av riksdagsledamöterna Bo Bernhardsson (S), Per Bolund (MP), Fredrik Olovsson (S) och Lena Sommestad (S) 

Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill inledningsvis understryka att syftet med rambeslutsprocessen är att upprätthålla ordning i statsfinanserna och att uppfylla beslutade budgetmål. Det bör därför även fortsättningsvis vara möjligt för riksdagen att ta initiativ för att stärka statens budget.

Efter många års erfarenhet av rambeslutsmodellen i Sveriges riksdag kan vi konstatera att tillämpningen av modellen i huvudsak har fungerat väl. En viktig förklaring till denna framgång är att det har funnits en betydande samsyn både när det gäller den praktiska tillämpningen av regelverket och när det gäller den successiva utvecklingen av rambeslutsmodellen i praxis.

Det faktum att rambeslutsmodellen hittills har fungerat väl, trots begränsad författningsmässig reglering, bekräftar den bedömning som gjordes av Riksdagsutredningen redan 1993/1994. Riksdagsutredningen konstaterade då att det inte var meningsfullt med någon fullständig lagreglering av metodens tillämpning. Av stor betydelse var däremot ”att alla som deltar i budgetprocessen har en gemensam grundsyn och är överens om syftet med den föreslagna rambeslutsmodellen och den roll de själva spelar i denna process.”

Socialdemokraternas och Miljöpartiets utgångspunkt i Budgetprocesskommittén har varit att bygga vidare på de i huvudsak positiva erfarenheter som vi hittills har haft i fråga om tillämpningen av rambeslutsmodellen. Det betyder att vi har vinnlagt oss om att de förändringar som

genomförs i riksdagsordningen, med vidhängande författningskommentar och motivtexter, ska möjliggöra en fortsatt flexibel utveckling av riksdagens arbetsformer. Vi menar att en ytterligare detaljreglering inte självklart stärker den ordning som idag starkt vilar på ömsesidig tillit och gemensamt ansvarstagande.

I linje med detta har Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkat för att nya bestämmelser och rekommendationer ska begränsas till att klarlägga befintlig praxis, där sådan är väl beprövad och där en reglering tillför ett mervärde. Vi har däremot inte velat bidra till nya bestämmelser och rekommendationer som syftar till att ytterligare styra eller begränsa riksdagens framtida praxis och arbetsformer. Vi har inte heller [?] velat bidra till mer preciserade bestämmelser, rekommendationer eller bedömningar på områden där praxis ännu är outvecklad eller där de långsiktiga konsekvenserna av olika beslutsmodeller är svåra att överblicka.

Slutligen har vi strävat efter att följa principen att riksdagsordningen ska reglera riksdagens arbetsformer, inte politikens innehåll. Vi noterar att det i direktiven till Budgetprocesskommittén ställs en fråga om ”i vilken lag, riksdagsordningen eller budgetlagen, centrala områden i budgetramverket bör regleras, t.ex. de budgetpolitiska målen och kravet på budgetens fullständighet.” Vårt svar är att de centrala områdena i budgetramverket bör regleras i budgetlagen (2011:203) och att bestämmelserna därmed i huvudsak är inriktade på regeringens arbete. Den nya bestämmelse om budgetpolitiska mål som enligt kommitténs förslag ska föras in i riksdagsordningen ska därför ses som en procedurbestämmelse.

Det faktum att dagens modell för budgetberedning hittills har fungerat väl är enligt vår uppfattning skäl nog att iaktta försiktighet ifråga om ytterligare detaljreglering av budgetprocessen i riksdagsordningen. Därtill kommer att en alltför långtgående reglering riskerar att skapa nya problem. Kommitténs arbete har enligt vår uppfattning i alltför hög grad haft fokus på att minimera risken för motstridiga beslut, medan de konstitutionella och demokratiska konsekvenserna av ytterligare reglering har fått mindre uppmärksamhet.

När det gäller de konstitutionella och demokratiska aspekterna vill vi anföra följande.Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser att det är bra att vi i föreliggande förslag har enats om att göra det tydligare i riksdagsordningen att rambeslutsmodellen i dag är den etablerade ordningen för budgetberedning. Det införs en presumtion för att rambeslutsmodellen ska tillämpas i 5 kap 12 § RO genom att beslutsproceduren som beskrivs ska följas, om inte riksdagen genom lag har beslutat något annat. Vi välkomnar samtidigt att den villkorade konstruktionen för rambudgetmodellen behålls. Det ligger i linje med den svenska traditionen att inte alltför hårt binda riksdagens finansmakt med konstitutionella regler. En brist i utredningen är dock att motiven för att behålla en villkorad konstruktion inte redovisas på ett tillfredsställande sätt (se avsnitt 6.1.3). Denna brist bör åtgärdas när förslag lämnas till riksdagen.

En konstitutionell aspekt som kräver särskild uppmärksamhet är att riksdagens beslut att tillämpa rambeslutsmodellen innebär att regeringens ställning har stärkts i relation till riksdagens, och att finansutskottets ställning har stärks i relation till övriga utskotts. Samtidigt har också riksdagens arbetsformer påverkats.

Dessa resultat har varit avsedda och är idag allmänt accepterade, mot bakgrund av det övergripande målet att skapa en stramare och mer disciplinerad budgetprocess. Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser dock att det inte ligger i Budgetprocesskommitténs uppdrag att nu lägga förslag eller rekommendationer i syfte att ytterligare förändra riksdagens arbetsformer eller maktfördelningen mellan regeringen och riksdagen eller mellan finansutskottet och övriga utskott.

Mot bakgrund av detta kan vi inte ställa sig bakom de delar av kommitténs betänkande som behandlar hur lagförslag, tillkännagivanden samt förslag väckta i riksdagen ska hanteras i budgetprocessen. Kommitténs majoritet utgår här enligt vår uppfattning från en alltför långtgående tolkning av principen om en samlad budgetbehandling. Vår bedömning är att inte minst frågan om hur lagstiftning ska hanteras i budgetprocessen kräver ytterligare överväganden.

Som en följd av vad som ovan anförts kan Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ställa sig bakom avsnitt 6.2.1 om Hantering av lagstiftning med budgetpåverkan i riksdagens budgetprocess, avsnitt 6.2.5 om Budgetrelaterad tillkännagivanden, samt avsnitt 6.3.2 om Hantering av förslag väckta utanför den ordinarie budgetprocessen. Till detta kommer textstycken i andra avsnitt som knyter an till ovan nämnda avsnitt, som till exempel delar av motivtexten i avsnitt 6.2.3 om Finansutskottets beredningsansvar samt delar av Sammanfattningen. Vi har valt att reservera oss mot avsnitten i dess helhet, eftersom en grundläggande oenighet föreligger i kommittén om hur principen om en samlad budgetbehandling ska tolkas och om hur praxis på området bör utvecklas. Om en samsyn ska kunna uppnås krävs mer tid för analys och överväganden.

I linje med ovanstående kan Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte heller ställa sig bakom följande avsnitt i författningskommentaren, såvitt avser kommitténs förslag till 5 kap. 12 § RO:

  • ”Även sådana lagförslag som har en tydlig påverkan på inkomstberäkningen och som lämnas i eller i anslutning till budgetpropositionen bör i enlighet med praxis ingå i beslutet.”
  • ”Även sådana lagförslag som har en tydlig påverkan på anslag eller bemyndiganden om ekonomiska åtaganden bör i enlighet med praxis ingå i beslutet.”
  • ”För att intentionerna med budgetprocessen ska upprätthållas är det viktigt att riksdagen vidmakthåller den självpåtagna restriktionen att inte i efterhand genom separata beslut bryta sönder eller reversera en beslutad budget.”

Även det sista stycket i författningskommentaren avseende tilläggsbestämmelse 5.12.1 bör utgå eftersom den berör frågan om lagstiftning i budgetprocessen.

I övrigt står vi bakom förslagen till författningstexter.

Sammantaget är det Socialdemokraternas och Miljöpartiets bedömning att erfarenheten hittills visar att riksdagen kan hantera de praktiska och principiella frågeställningar som väcks inom ramen för en samlad budgetprocess på ett ansvarsfullt och framgångsrikt sätt. Vi menar därför att riksdagen även i fortsättningen bör utveckla hanteringen av ovan nämnda frågor i praxis.

Principen om en samlad budgetprocess är betydelsefull men får inte drivas så långt att andra konstitutionella, demokratiska eller politiska värden riskerar att åsidosättas.

Dessa frågor borde enligt vår uppfattning ha blivit föremål för en djupare analys i ett bredare konstitutionellt sammanhang.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Europakrisen – en kris för politik och värderingar

I veckan skriver jag om europapolitik för Arbetarrörelsens tankesmedja: Vi måste tänka nytt om Europa.

Eurokrisen biter sig fast. Det blir allt tydligare att euron  inte bara har slagit sönder  statsfinanserna i många europeiska länder. Den har också slagit sönder välfärd och social sammanhållning.

I veckan presenterade EU-kommissionen ett förslag om en ”social dimension” i EMU. Det är ett fåfängt försök att från Bryssel motverka den sociala utslagning, som euron har skapat.

Många välkomnar att Kommissionen nu sätter frågor om sysselsättning och social välfärd i fokus. Det gör även jag.

Men jag vill samtidigt påminna om att Kommissionen med EMU:s ”sociala dimension” tar ett ytterligare kliv mot en europeisk federal statsbildning. När Sverige för tio år sedan gick till folkomröstning om euron, då påstod ja-sidan envist att euron var ett begränsat, penningpolitiskt projekt. Det skulle varken påverka sysselsättningspolitik eller välfärdspolitik. Vi som påstod annorlunda ansågs inte ha begripit.  Nu är det uppenbart att eurosamarbetet påverkar nationalstaterna i grunden. Kommissionen driver frågan om EMU:s sociala dimension och fortsatta steg mot fördjupat samarbete är igång, till exempel kring en gemensam europeisk arbetslöshetsförsäkring.

Nu står kampen om framtidens europeiska värdegrund. Europas länder har under decennier betecknas som sociala marknadsekonomier. Europas länder har legat i framkant i striden för demokrati, miljö och mänskliga rättigheter. Kan EU-länderna, med det skoniningslösa gemensamma valutasystemet som grund, återupprätta den sociala marknadsekonomin och vidmakthålla en stark politik för demokrati, miljö och mänskliga rättigheter? Jag är djupt orolig. Gyllene Grynings framväxt i Grekland, flyktingkatastrofen utanför Lampedusa, sviktande stöd för klimatbistånd och energiomställning – allt är tecken på hur finansiell kris och åstramningspolitik river sönder solidariska värderingar.

I den idag dominerande ekonomisk-politiska diskursen betraktas penningpolitik som en fråga för experter. Det anses att penningpolitik kan avgränsas från andra politikområden. Riksbankens självständiga roll är ett uttryck för detta.

Men varje dag ser vi en annan verklighet, i Europa och även i Sverige. Det minsta man kan begära är att dessa nya erfarenheter av samspelet mellan penningpolitik och demokratisk samhällsutveckling blir föremål för fördjupad politisk analys och debatt.

Mer om EMU:s sociala dimension: Joakim Palme i Studio Ett

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Borgs nya samhällsmodell – en tudelad välfärd

I den internationella välfärdsdebatten brukar man beteckna den svenska samhällsmodellen som universell. Det betyder att social trygghet inte är ett privilegium för dem som har ett jobb. Den sociala tryggheten omfattar alla medborgare. Välfärdspolitiken är inte selektiv utan generell; lika god för alla.

Ja, så har det åtminstone varit, fram till regeringsskiftet 2006. Sedan dess krackelerar den svenska samhällsmodellen. Den liknar nu alltmera det som brukar kallas a two-tier model, en tudelad välfärdsmodell. Det betyder att de som har en fast förankring på arbetsmarknaden kan räkna med en stark social trygghet, buren av försäkringar. De övriga, bland dem utförsäkrade sjuka och arbetslösa, får räkna med ett andra rangens försäkringssystem. Med borgerlighetens favoritord kan vi tala om att de hamnar i ett socialt utanförskap, social exclusion. De har inte längre sociala rättigheter, som övriga medborgare.

I dagens budgetdebatt försäkrade Anders Borg, i vanlig ordning, att han värnar om välfärden. Men i samma anda upprepade han, i inlägg efter inlägg, att den borgerliga regeringens stora insats under de senaste sju åren har varit att minska utgifterna för socialförsäkringarna. Regeringens stora insats är med andra ord ett generalangrepp mot själva hjärtat i den generella välfärdspolitiken.

Gång på gång trummade han in hur de sociala försäkringarna, dessa förhatliga ”transfereringssystem”, tar knäcken på de offentliga finanserna och gör att pengarna inte räcker till annat.

Utan tvekan har Anders Borg missat själva poängen med den svenska välfärdsmodellen: att generella försäkringar är det mest effektiva sättet att värna både social sammanhållning och ett hållbart, ekonomiskt välstånd.

Kostnaden för denna politik får nu betalas av de sjuka och arbetslösa, som Socialdemokraternas Fredrik Olovsson noterade i debatten. De får också betalas av de kommuner, som har ansvar för försörjningsstöd till dem som utförsäkrats.

Men den största förlusten delas av oss alla: förlusten av ett solidariskt samhälle där alla människor har lika värde och starka sociala rättigheter, också i livets svåra stunder.

Den generella välfärdspolitiken, som inkluderade alla, har ersatts nu av den selektiva, tudelade välfärdspolitiken. Det är ett systemskifte, som heter duga. tAnders-borg-ny

15 kommentarer

Filed under Uncategorized