Etikettarkiv: Afghanistan

Vad vill Socialdemokraterna i Afghanistan?

Ett antal debattörer hävdar idag på SvD:s Brännpunkt att det verkliga motivet för fortsatt engagemang i Afghanistan är att kvalificera sig som pålitlig medlem till USA och Nato (SvD). Som stöd för detta citeras bl.a. en artikel som utrikesminister Carl Bildt skrivit i  i Washington Post den 8 januari 2010 tillsammans med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.

Att borgerligheten är angelägen om starkare band med Nato är ingen hemlighet. Den plågsamma frågan för en socialdemokrat är en annan: Vad är då Socialdemokraternas analys och motiv?

Den överenskommelse som har slutits med regeringen innebär en i väsentliga avseenden annan inriktning än den som partiet gick till val på.  Kärnpunkten i överenskommelsen är att en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser ska ske och att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Därefter fortsätter den stödjande insatsen. Därmed har Socialdemokraterna tydligt tagit ställning för ett långsiktigt engagemang i Afghanistan, i nära samarbete med Nato.

Överenskommelsen innebär i praktiken fortsatt närvaro med stridande trupp på obestämd tid. Detta belyses i artikeln ”Enighet – men riskerna ökar” i SvD 2 november . Där noterar Robert Egnell vid Försvarshögskolan att den övergång till stödjande trupp som Socialdemokraterna har ställs sig bakom inte innebär något slut på svensk medverkan i strid i Afghanistan. Paradoxalt nog kan övergång till stödjande trupp  istället öka riskerna. I en  roll som stödjande personal kommer svenska soldater nämligen att ingå  i afghanska, stridande förband. Hittills är det svenska soldater i just sådana stödjande funktioner som har varit inblandade i de svåraste striderna, konstaterar Egnell. Var finns de socialdemokratiska argumenten för fortsatt militärt engagemang enligt denna modell?

Den socialdemokratiska partiledningen har i eftervalsdebatten fått hård kritik för en otydlig politik utan klar förankring en genomtänkt, ideologiskt förankrad analys. Denna kritik är i hög grad relevant för partiets politik för Afghanistan. Hur väl genomtänkt var partiets hållning i Afghanistan-frågan före valet, om den i en handvändning kunde förändras strax efteråt? Den allt intensivare diskussionen om partiledningens ansvar för det katastrofala valrresultatet och ett fortsatt sjunkande förtroende är inte svår att förstå (t.ex. Jytte GutelandAftonbladets ledare).

Debatten fortsätter, bl.a. i DN med synpunkter från Wilhelm Agrell. Enligt Agrell, professor i underrättelseanalys, bekräftar den allt hårdare konflikten tidigare forskning. Ju längre tid invasionsstyrkan är kvar desto starkare blir såväl det militära som det ideologiska motståndet. DN efterlyser nu debatt i frågan.

4 kommentarer

Under Global utveckling

Prioritera klimat framför militär

Vänsterpartiet hoppar av samtalen om Afghanistan (SvD, DN). En överenskommelse lär vara klar (information senare idag, DN). Det ger skäl till reflektion om den större bilden: prioritering av militär konfliktlösning istället för fredliga insatser.

Synen på militär närvaro utomlands har förändrats dramatiskt under senare år. Detta är en del av svensk EU-politik. I Lissabonfördraget görs det klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande. EU:s militära brandkårsstyrka ska kunna sättas in i internationella krishärdar inom en radie av 6.000 kilometer från Bryssel. Även om insatsen i Afghanistan inleddes i andra former, ligger den väl i linje med denna nya idé om europeisk militär närvaro långt utanför unionens gränser. EU ser som sin roll att agera fredsmäklare med militär trupp.

Jag saknar en svensk, socialdemokratisk röst som står upp emot militariseringen. Vad vill Mona Sahlin i det internationella samarbetet? Är det rimligt att prioritera trupp i Afghanistan när pengar i Europa saknas för avgörande och långsiktiga insatser till gagn för fred och avspänning? Att förorda fredlig insats utomlands istället för militär ska inte vara en fråga för vänsterpartiet. Det borde vara en fråga för socialdemokratin.

Jag skulle vilja se Sverige och EU prioritera klimatfrågan – det största hotet mot framtida ekonomiskt välstånd, världen över. Större insatser behövs samtidigt för fattigdomsbekämpning i en värld, där miljoner människor inte ens har tillgång till modern energi, vatten och sanitet. I en värld med dramatiskt snabb ekonomisk tillväxt och ett tilltagande tryck på ekosystem och atmostfär krävs dessa insatser NU, inte minst för att bygga långsiktigt energieffektiva, hållbara städer.

Men vad gör EU? Svaret är att samtidigt som EU utvecklar den militära delen av sin utrikespolitik, så har de internationella klimatförhandlingarna hamnat i ett fatalt dödläge. En viktig orsak till detta dödläge är att Europa vägrar att bistå med de resurser för klimatomställning som u-länderna begär. EU försummar också att bygga förtroende genom att ställa om de egna medlemsländernas ofta skandalöst ineffektiva energisystem. Istället riktar man ständigt krav mot andra länder och regioner att skärpa sig. EU, som fortfarande är en av världens rikaste regioner, sviker på det område där unionens insatser verkligen skulle kunna göra skillnad.

Långsiktigt vet vi att EU är  på väg att försvagas – ekonomiskt, politiskt och militärt. Detta är inte bara ett resultat av den djupa ekonomiska krisen utan ett uttryck för en långsiktig förskjutning i  den globala ekonomin. Nya länder industrialiseras och kommer i kapp. I detta läge måste Europas och Sveriges relationer till omvärlden förändras. Vi måste prioritera rätt. Att i en era när Europa försvagas ekonomiskt utvidga ambitionerna att agera militärt runt om i världen, istället för att prioritera fattigdomsbekämpning och klimat,  framstår som en sista flämtande suck i jakten på försvunnen storhet. Militära insatser är alltid dyra och alltid riskfyllda, oavsett hur väl motiverade de kan synas vara. De spinner också på ett fatalt sätt vidare på en kolonial tradition, som Europa borde göra allt för att bryta. Var finns Sveriges röst i denna kritiska tid? Vad är Socialdemokraternas idé om Europas roll i världen?

Så kom besked om uppgörelsen. En besvikelse. Tyvärr lydde Mona Sahlin inte Olle Svennings råd i gårdagens AB: ”Ta hem trupperna”. Lena Mellins slutsats i dagens AB att de röd-gröna har fått stort gehör är svårare att förstå.

6 kommentarer

Under EU, EMU, euron, Miljö

Kommersialism och konsensus utarmar samhällsdebatten

Det saknas i Sverige en kvalificerad diskussion om Afghanistan, konstaterar Svenska Afghanistankomitténs Anders Fänge på Dagens DN Debatt. Den afghanska staten har blivit alltmer korrumperad och oduglig, och snart är det ”bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen.”

Anders Fänge har förtvivlat rätt. Det brukar hävdas att Sverige är så litet att vi bara har plats för en debatt åt gången. Nu är läget värre än så. De debatter vi har saknar djup och analys. Vad beror det på? Två trender i tiden är värda att granska. Den första är den tilltagande kommersialismen i media. Den andra är den bedövande konsensus som idag präglar svensk politik.

Jag skrev i somras om bristen på professionell etik i svensk media, Stärk professionalismen i media (med anledning av ett viktigt debattinlägg från LO:s tidigare chefsekonom  Dan Andersson på Newsmill). Sviktande ambition och kunskapsideal försvagar medias viktiga roll som ”tredje statsmakt”. Kommersialismen har tagit över i en bransch, som borde ha fokus på allmänintresset. Det är dags för en kritisk diskussion inom journalistkåren om den svaga bevakningen av kriget i Afghanistan och den svenska insatsen.

Men än värre är att medias svaga bevakning förstärks av den brist på diskussion och analys som idag präglar svensk politik. Här vilar ett tungt ansvar på socialdemokratin. Idag är det plågsamt sällan som socialdemokrater vågar torgföra en egen verklighetsbild, en egen analys och en egen uppfattning i politiken. Afghanistan är ett exempel. Socialdemokratins märkliga uppslutning bakom hårdföra krav på budgetbalans och åtstramningar i europeisk ekonomi är ett annat. När den politiska oppositionen inte vinnlägger sig om att forma en egen uppfattning, då tystnar samhällsdebatten. Det är en stor förlust för demokratin.

Mer om Afghanistan: Politikerbloggen, SvD.

2 kommentarer

Under Demokrati

Fördjupad debatt krävs om kriget i Afghanistan

Diskussionen om Sveriges insats i Afghanistan fortsätter, med tänkvärda inlägg av Lasse Bengtsson från Afghanistankommittén (Aftonbladet) och Nina Hjelmgren (Svenska Dagbladet).  Båda efterlyser mer kraftfulla civila insatser för att främja fred och återuppbyggnad. Båda pekar också på de djupt skadliga effekterna av den krigförande militärens närvaro. ”Det är genom att bygga upp samhället, inte skjuta sönder det, som man vinner allmänhetens förtroende”, konstaterar Nina Hjelmgren.

Bengtssons och Hjelmgrens artiklar är en smärtsam påminnelse om bristen på kritisk reflektion och debatt inom det Socialdemokratiska partiet. Peter Andersson ger på sin blogg ett starkt uttryck för en hållning som idag i hög grad präglar socialdemokratin: trots sorg och smärta måste insatsen i Afghanistan stödjas, skriver Peter Andersson, eftersom denna insats ligger i linje med vår socialdemokratiska tradition att aktivt engagera oss det internationella samfundets gemensamma insatser. ”I min ryggmärg sitter svenskt internationellt engagemang benhårt” skriver Peter. Men är insatsen i Afghanistan verkligen i linje med det socialdemokratiska internationella engagemang som vi alla vill värna?

Jag anser inte det. Peter Andersson utgår i sitt resonemang från sina erfarenheter i det socialdemokratiska ungdomsförbundets internationella utskott. Problemet är att dagens politik på väsentliga punkter har förändrats, sedan Peter som ung arbetade med dessa frågor. Den fredsbevarande insatsen i Afghanistan har idag blivit intimt förknippad med USA:s och NATO:s krigföring. Den sker inom ramen för en förändrad socialdemokratisk politik, med militär intervention som en allt viktigare komponent i de internationella insatserna. Det krävs nu en mer djupgående debatt inom partiet. Är en starkare inriktning mot militära intervention den väg som Socialdemokraterna vill gå? Är insatsen i Afghanistan verkligen i linje med våra socialdemokratiska värderingar?

En återkommande kritik mot Socialdemokraterna är att partiet idag saknar en tydlig ideologisk profilering. Det finns inte någon artskillnad mellan de förslag som läggs av Socialdemokrater och borgerlighet, bara en gradskillnad. Truppnärvaron i Afghanistan är ett exempel på detta. Precis som socialdemokratin idag bara marginellt avviker från borgerlighetens ståndpunkter ifråga om statsbudget eller avregleringar, så ligger vi på i stort på samma linje i Afghanistanfrågan. Jag är mycket glad över att de röd-gröna har enats om att truppen ska tas hem tidigare, men i detta beslut finns inget tydligt socialdemokratiskt budskap om hur vi principiellt ser på ökad militarisering av de svenska internationella insatserna eller våld som medel för att uppnå humanitära mål. ”Stabilitet kräver civil satsning” skriver Nina Hjelmgren i SvD idag. Hon efterfrågan en annan inriktning på insatsen i Afghanistan. Varför är det inte socialdemokratins företrädare som driver denna debatt? De socialdemokrater som har försökt, som den tidigare försvarsministern Thage G. Pettersson (t.ex. i SvD 2008), välkomnas inte som viktiga bidragsgivare till den interna socialdemokratiska debatten. Tvärtom – de blir marginaliserade röser i en öken av tystnad.

Debatten om Afghanistan i media handlar nu främst om praktiska och strategiska frågor: Har de utländska trupperna stöd? Finns en chans att vinna kriget? Hur agerar andra länder? Jag ser fram emot att vi som socialdemokrater nu fördjupar denna debatt: Hur ser vi på Sveriges plats i världen? Hur vi ser på krig och våld som politiskt medel?  Vilka idéer vi har om hur vi ska verka för värden som fred, demokrati och jämställdhet utanför vårt lands gränser?

Bloggat: Martin Moberg med referenser till aktuell debatt.

Debatten fortsätter, 25 oktober, med bl.a. en ledare i Aftonbladet. Kritiken mot kriget växer…

10 kommentarer

Under Demokrati

Vad hände med icke-våldets politik?

”Själva det faktum att krig är sanktionerat som en naturlig maktutövning för nationer spelar, som jag tror, en ödesdiger roll för att fortbevara vad jag kallar vapen- och våldskulturen och som jag menar i utvidgad utsträckning präglar vår tid.”

Alva Myrdal. Foto: Sveriges radio

Så skrev Alva Myrdal i essän  ”Krig, vapen och vardagsvåld” (1976 ). Jag återvänder då och då till denna text, som med både skärpa och värme synar sambandet mellan det sanktionerade våldet, kriget, och vardagens våld, det förbjudna. Jag läser texten idag igen, när kriget har skördat åter en svensk soldats liv i Afghanistan. Alva Myrdal påminner om den fråga vi inte vill tala om: frågan om hur våld blev till en självklar del av svensk utrikespolitik. Hur gick det till ? Hur blev våra fredsbevarande insatser ute i världen till fredsframtvingande insatser? Hur förvandlades utrikestjänst från sidouppdrag till huvuduppdrag för svensk militär?

Europa  är på väg att förvandlas från globalt ekonomiskt maktcentrum till en ekonomisk periferi – en periferi i en värld präglad av fattigdom och konflikt men också av  hisnande snabb ekonomisk tillväxt. Sällan har Europas politiska stabilitet och erfarenhet varit en mer efterfrågad tillgång, och sällan har det funnits större skäl att främja fredlig konfliktlösning världen över. Men Europa väljer en annan väg: våldets, och Sverige följer efter. Vi vill det goda med det ondas medel. Vi vill skapa demokrati genom militära patruller. Vi vill föra kvinnokampen under NATO:s befäl. Just när Europa är på väg att tappa sin en gång starka maktposition i världen, blir aktiva militära insatser världen över Europas och Sveriges nya strategi.

Visst krävs nytänkande och omprövning av folkrätt och strategier när människor, som i Rwanda, Kongo eller Afghanistan, inte längre  kan skyddas av sin egen regering. Visst har vi ett ansvar att inte passivt se på. Men varför var Europas ledare så snabbt på plats för att möta problemen med ”battle groups”? Varför inte ”peace corps”?

Ett starkt argument för fortsatt truppnärvaro i Afghanistan är att Sverige har ett ansvar för människors situation. Men frågan måste också ställas: varför just i Afghanistan?  Sveriges ansvar för medmänniskor i världen är ju inte mindre i Kongo eller i Gaza. Det är heller inte mindre i fred än i krig – för fredens svält och förtryck skapar också död och förtvivlan. Tusentals och åter tusentals barn världen över dör varje år på grund av fattigdom. Tusentals och åter tusentals kvinnor lever i ofrihet och förtryck.  Tusentals och åter tusentals flyktingar knackar på folkhemmets dörr. Exploatering, naturkatastrofer och klimatförändringar förstör människors hembygd och försörjningsmöjligheter. Varför kan Sverige i denna situation inte hålla fast vid fredens linje genom att stärka den profil som gjort vårt land respekterat: biståndets?.

”Själva det faktum att krig är sanktionerat som en naturlig maktutövning för nationer spelar, som jag tror, en ödesdiger roll”, skrev Alva Myrdal, en av Sveriges ledande förkämpar mot våld och upprustning. Vad hände med hennes politiska linje – icke-våldets politik? Det moderna Sverige har förvisso under decennier varit ett land med ett stort försvar, en stor vapenindustri och en militäragenda – men ändå ett land där våldet som strategi har kritiserats, debatterats och begränsats. Det är dags att stanna upp och reflektera.

Bloggat och skrivet: Aftonbladet,  SvD BrännpunktUlf Bjereld, Martin Moberg.

Tips, tisdag: Ikväll den 18 oktober talar Stellan Andersson,  Jan Prawitz och Maj Britt Theorin om Alva Myrdal och Inga Thorsson som nedrustningspolitiker på ABF Stockholm, kl. 18.00-20.00. På SvD Brännpunkt pläderar Stefan Olsson, FOI, för att de svenska styrkorna ska stanna i Afghanistan. Lasse Bengtsson, Svenska Afghanistankommittén, pläderar istället för civila insatser. Afghanistans befolkning behöver stöd för att kunna klara sig själva (Aftonbladet Debatt).

5 kommentarer

Under Demokrati