Etikettarkiv: barnfattigdom

Kamp mot barnfattigdom kräver kamp mot ojämlikhet

Dagens Arbete uppmärksammar en  viktig och deprimerande nyhet: skillnaderna i inkomst växer i Sverige. Ojämlikheten ökar, liksom fattigdomen. Nyheten kommer från SCB (länken här).

Att vara fattig kallas i Sverige idag att leva med ”låg ekonomisk standard”. Det betyder att man tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten.

Andelen fattiga i Sverige har fördubblats under det senaste årtiondet, från 8,4 procent 1999 till 14,8 procent 2010. Högst är andelen fattiga bland ensamstående kvinnor med barn och ensamboende unga. Det betyder, rakt på sak, en växande barnfattigdom , men också en feminisering av fattigdomen. Ojämlikheten slår mot både kvinnor och barn.

S-kvinnor har under lång tid drivit frågan om barnfattigdom. Jag är glad att även det Socialdemokratiska partiet nu  lyfter frågan högt på den politiska agendan.

Jag tycker också att det är rätt att partiet pekar på vikten av full sysselsättning, rätt till heltid, barnomsorg på alla tider och bättre social trygghet som vägar att tackla problemet med barnfattigdom. Full sysselsättning och rätt till heltid är avgörande frågor, om vi vill skapa ett jämlikt samhälle där löntagarna stärker sin ställning och där föräldrar har resurser att försörja sig själva och sina barn. Välfärden måste fungera, och utjämna mellan grupper. Frågan om barnfattigdom rymmer problem som inte kan lösas isolerat. Det krävs bredare grepp.

Men dagens nyhet om växande fattigdom bland kvinnor och barn visar att Socialdemokraterna också måste våga ta strid i  frågor där konflikterna är tuffare, än ifråga om kravet på full sysselsättning. Det handlar, för det första, om välfärdens finansiering. Politiker som vill satsa på barnen måste våga tala om att barn kostar pengar – ur en gemensam kassa. Detta, i sin tur, har konsekvenser för budget och skattepolitik.

Det handlar, för det andra, om  den fråga som Efter Arbetet och SCB lyfter idag: det faktum att utvecklingen i Sverige sedan lång tid går mot dramatiskt växande ojämlikhet i inkomst, ja en ojämlikhet så stor att den riskerar att kullkasta själva grunden för ett väl fungerande välfärdssamhälle. Låt mig i det följande rikta ljuset mot just ojämlikheten i inkomst, och varför den måste stå i fokus för kampen mot barnfattigdom.

Jag menar att frågan om full sysselsättning blir ett stickspår, som riskerar att inte i tillräcklig grad utmana borgerlighetens orättfärdiga politik. Ifråga om sysselsättningen påstår ju även Moderaterna att de önskar fler i arbete – dock utan att driva en politik främjar det påstådda målet. Att kräva full sysselsättning är i den meningen inte kontroversiellt.

Ifråga om jämlikhet, däremot, är konflikten mellan de politiska blocken glasklar – eller borde vara det.  Den borgerliga regeringen vill ha ökade skillnader, en växande ojämlikhet. Detta innebär, de facto, att man systematiskt driver en politik för ökad barnfattigdom, vilket jag vid flera tillfällen har skrivit om på denna blogg.

Det som är märkligt, mot denna bakgrund, är att Socialdemokraterna i den strategi mot barnfattigdom som presenteras på partiets hemsida, inte nämner den växande ojämlikheten. Hur tänker man då? Varför så tyst om ojämlikheten – som enligt både partiprogram och politiska riktlinjer ska bekämpas? Varför inte ställa borgerligheten till svars för ojämlikheten?

I moderna länder handlar fattigdom om relativ utsatthet; att leva på en standard långt under folkflertalet. Att bekämpa ojämlikhet är centralt om vi vill bekämpa fattigdom.

I Efter Arbetet säger Hans Heggemann, utredare på SCB, att jobbskatteavdraget är en viktig orsak till växande ojämlikhet mellan förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande. Vore inte detta ett inspel om jobbskatteavdraget något att diskutera i ett socialdemokratiskt parti, som i långa stycken har accepterat de jobbskatteavdrag som den borgerliga regeringen har infört och samtidigt  har som prioriterat mål att bekämpa barnfattigdom? Är det kanske dags att välja?

SCB berättar om ett svenskt samhälle, där den tiondel av befolkningen som tjänar mest har haft en inkomstökning på nästan 50 procent mellan 1999 och 2010, medan den tiondel som tjänar minst har ökat sina inkomster med bara 5 procent. Skillnaderna mellan dem som jobbar och de som inte jobbar – pga av t.ex. studier eller sjudom – växer.

När ojämlikheten växer på detta sätt är det enligt min uppfattning uppenbart att Sverige har kommit till en punkt där krav på full sysselsättning och rätt till heltid inte längre räcker för att mota fattigdomen i grind. Att helt fokusera på full sysselsättning, när vi talar om barnfattigdom, är i själva verket att spela den borgerliga regeringen i händerna.

Alliansregeringen har inte minst inom EU jobbat hårt för att helt få bort den etablerade definition av fattigdom, som säger att den är fattig som lever på en inkomst under 60 procent av medianinkomsten. Istället har man velat definiera fattigdom som arbetslöshet eller ”utanförskap” – trots att Europa är fyllt av människor som både arbetar och är fattiga, the working poor. Faktum är att en hög sysselsättningsnivå inte är omöjlig att  förena med stor barnfattigdom i ett samhälle där ojämlikheten växer, lönerna pressas ner och den välfärdspolitik som riktas till barnfamiljer försämras.

Jag anser att det är dags för Socialdemokraterna att sätta ner foten. Titta på diagrammet här nedan! Kampen mot barnfattigdom måste innebära en kamp mot ojämlikhet.

Mer skrivet: Martin Moberg, Mikael Feldbaum i  Dagens Arena  om ojämlikhet, låglöner och ”working poor”. Socialdemokraterna driver just nu en viktig kampanj över hela landet, i syfte att öka kunskapen om barns villkor och bilda opinion i frågan om barnfattigdom. Se handboken om barnfattigdom, som också finns på partiets hemsida. 

Källa SCB, Hushållens ekonomi 2010

Källa SCB, Hushållens ekonomi 2010

36 kommentarer

Under Välfärd

Små, få och fattiga

Små, få och fattiga . Det är namnet på en bok om barn och folkhälsa av Vibeke Bing. Titeln dyker osökt upp när jag idag tar del av Tapio Salonens läsvärda artikel ”Avskaffa barnfattigdomen!”  (Socialpolitik, nr 2 2011).

Hon har ju så rätt, Vibeke Bing. De mest utsatta barnen i Sverige är inte bara små och fattiga. De är också få, trots allt. Andelen fattiga barn ökar, men de utgör fortfarande en minoritet. Ska det vara så förtvivlat svårt att avskaffa den svenska barnfattigdomen?

Nej, det borde inte vara förtvivlat svårt. Kostnaden, enligt Tapio Salonen, är 15 miljarder, eller o,4 procent av BNP. Högre är inte priset för att lyfta alla barnhushåll upp till en nivå på 60 procent av medianinkomsten.

15 miljarder. Det är en siffra som ger skäl till eftertanke. De senaste årens skattesänkningar uppgår till 70 miljarder. Att avskaffa fattigdomen kostar alltså cirka en femtedel.

Vi kan konstatera att bestående – och växande – barnfattigdom är en prioritering i regeringens ekonomiska politik.  SCB:s statistik visar att den tiondel av befolkningen som hade det allra sämst år 2006, bland dem de mest utsatta barnhushållen, fick se sin inkomst sjunka med fem procent under perioden 2006-2008, mitt under brinnande högkonjunktur. Samtidigt ökade inkomsterna för den högsta decilen av de svenska inkomsttagarna med drygt 7 procent, över 35000 kronor om året.

Många barn har under senare år fått bättre ekonomiska villkor än någonsin tidigare. Ska vi då inte ha råd också med dem som är små, få och fattiga?

Dagens standardsvar är att barnhushållen inte ska lyftas ur fattigdom genom bidrag utan genom jobb. Ett annat sätt att se på saken är att bidrag och jobb kan komplettera varandra. Det borde vara självklart att betrakta bidrag till barnfamiljer inte som en kostnad, utan som en social investering. Varje krona som kan bidra till en bättre uppväxt för de mest utsatta barnen, kan ge samhället mångfalt tilbaka under decennier framöver.

Håkan Juholt har lanserat sociala investeringar som ett av tre prioriterade områden i socialdemokratins framtidsstrategi. Det är dags att låta lyfta denna prioritering och göra den till utgångspunkt också för den ekonomiska politiken!

Missa inte Marika Lindgrens inlägg: Fattigdom är inte något oskyldigt.

12 kommentarer

Under Ekonomi, Välfärd

Hägglund erkänner att regeringen skapat ökad barnfattigdom

Med anledning av att Göran Hägglund nu låter meddela att bostadsbidragen ska höjas för de allra sämst ställda barnfamiljerna (SvD, DN, Sydsvenskan, GP) finns det skäl att påminna om Hägglunds eget ansvar för den allt sämre situation som många svenska barnfamiljer befinner sig i.

Kristdemokraterna har som partner i den borgerliga regeringen medverkat till att fattigdomen bland barnfamiljer har ökat. Detta är  resultatet av den arbetsmarknadspolitik, som har till syfte att öka utbudet av arbetskraft genom att sänka ersättningar i försäkringssystemen och låta dem som saknar jobb betala högre skatt än andra. Den borgerliga regeringens företrädare och supporters i media har gång på gång försökt  försvara denna politik genom att hävda att klyftorna visserligen har vuxit, men att alla ändå fått det bättre (se t.ex. mitt replikskifte med ledarskribenten Karl Rydå i UNT). Statistiken talar dock ett annat språk. När det gäller barnfamiljerna konstaterar Försäkringskassan i en rapport till regeringen från 24 maj i år att andelen barnfamiljer med låg ekonomisk standard ökat under perioden 2005-2009, dvs. under den borgerliga  regeringens tid vid makten. Andelen med låg ekonomisk standard ökar i alla typer av hushåll, men mest för ensamstående med barn. Mönstret är detsamma oavsett om låg ekonomisk standard definieras med ett så kallat relativt mått – vilket är det mått som normalt används inom EU – eller med ett så kallat absolut mått på låg ekonomisk standard.

I juli i år debatterade jag den ökade barnfattigdomen med Kristdemokraternas Maria Larsson i P1 morgon. Hon förnekade då frenetiskt att den borgerliga regeringens politik skulle innebära problem för barnfamiljerna. Men nu kommer alltså en riktad åtgärd mot de allra sämst ställda barnfamiljerna – genom det behovsprövade bostadsbidraget. Medan den övergripande politiken systematiskt missgynnar den del av befolkningen som har lägst inkomst, försöker regeringen skyla över det värsta med ökade bostadsbidrag. Mot bakgrund av många barnfamiljers svåra situation är det självklart utmärkt att regeringen vidtar denna åtgärd, och jag ser det som ett senkommet erkännande av att regeringens politik har skapat ökad barnfattigdom. Bostadsbidragen är den billigaste, tydligast riktade åtgärden för att rädda de familjer som far mest illa av regeringens politik. Jag kan samtidigt konstatera att regeringens  välfärdspolitik blir allt tydligare inriktad mot behovsprövade bidrag – som bostadsbidrag och socialbidrag. De generella trygghetssystemen, där ersättningar är en rättighet, minskar i betydelse. Detta innebar en tydlig utveckling bort från den så framgångsrika  generella välfärdspolitik, som under decennier har präglat den svenska modellen.

SCB:s statistik visar att den tiondel av befolkningen som hade sämst inkomst 2006 fick se sin inkomst sjunka med fem procent under perioden 2006-2008 – mitt under brinnande högkonjunktur. Samtidigt ökade inkomsterna för den högsta decilen med drygt 7 procent – över 35000 kronor om året. Vore det inte rimligt att fråga Göran Hägglund varför han ställer upp på denna politik, som så uppenbart slår hårt just mot barnen?

Läs gärna Makalösa föräldrar oönskade rapport  fattigdom hos ensamstående föräldrar (hemsida: Makalösa föräldrar). Mer bloggat från KD: Sofia Modigh. Mer om Hägglunds budgetförhandlingar hos Peter Andersson.

4 kommentarer

Under Välfärd

Fler fattiga barn – ett mänskligare Sverige?

I DN idag presenteras Kristdemokraternas valmanifest för ett mänskligare samhälle (även SvD 9 augusti). Det ger skäl att påminna om att Kristdemokraterna har ansvar för att en miljon människor fick se sina inkomster minska i Sverige redan under brinnande högkonjunktur, 2006-2008. Detta var resultatet av en politik med bl.a. sänkta ersättningar i sjukförsäkringen och sänkta ersättningar i arbetslöshetsförsäkringen. Idag ökar fattigdomen, inte minst bland barn. Klyftorna ökar mellan de familjer som kan kosta på sig fritidsaktiviteter, nöjen och resor för sina barn och de som inte har råd med något alls. Alliansen har också gjort klart att målet i Sverige inte längre är att barnfamiljer ska leva på samma standard som andra; en princip som stadfästes i Sverige redan under 1930-talet. Enligt det nya familjepolitiska målet räcker det att barnfamiljen har ”förutsättningar ” till god ekonomisk standard. Hur utfallet blir är en annan sak.

Om detta har jag tidigare bloggat, i samband med en radiodebatt i frågan med folkhälsominister Maria Larsson. Se Varför vill inte KD värna de mest utsatta barnen?

7 kommentarer

Under Välfärd

Det är svårt att försvara ökad fattigdom

Om det är något som har blivit klart för mig i den debatt som har följt på min artikel i DN om fattigdom och inkomstklyftor, så är det att förvånansvärt många  konservativa och liberala debattörer med stort engagemang förespråkar ett samhälle med större klyftor. Men det är svårt att få ihop argumenten när man ska försvara en politik för ökad fattigdom. Det visar Peter Santesson-Wilsons lätt förvirrade inlägg på SvD:s ledarsida, söndag 1 augusti.  Här följer argumenten:

Argument 1: Det kommer alltid att finnas någon som har det sämst.  ”Det finns alltid en nitlott när man jämför.” Santesson illustrerar sin poäng med att det alltid kommer att finnas en sämsta läkare i Sverige så länge det finns mer än en läkare att välja på.

Argumentet är svårbegripligt. Det är ingen som förespråkar en aboslut jämn inkomstfördelning, där inte någon har en sämre inkomst än någon annan eller där det inte finns något som har det sämst. Det handlar om att sätta en gräns för inkomstgapen. En relativ fattigdomsdefinition säger överhuvudtaget inte någonting om hur stora inkomstskillnader som kan finnas i toppen av inkomstfördelningen. Däremot pekar den ut en nivå under vilken människor kan betecknas som fattiga.

Argument 2: Man kan bekämpa fattigdomen genom att bränna överklassens lyxbilar och Zorn-tavlor.

Här har Santesson  missuppfattat hur ett relativt fattigdomsmått är uppbyggt. Om det vore så att det relativa fattigdomsmåttet utgick från ett medelvärde, så skulle man kunna hävda att fattigdom kan bekämpas genom att någon får sina Zorntavlor uppbrända. Men den definition som används utgår inte från ett medelvärde, utan från medianvärdet. Så länge medianen ligger kvar kan inkomsterna för de välbeställda gå både upp och ner.

Argument 3: Andra företrädare för socialdemokraterna har en betydligt mer nyanserad syn på inkomstfördelning, eftersom de anser att arbete ska löna sig. Det är rimligt att inkomst varierar med arbetskapacitet.

Argumentet håller inte, som jag redan gjort klart, eftersom en mycket stor inkomstspridning är möjlig utan att människor hamnar under 60 procent av medianinkomsten. Avgörande för om relativ fattigdom kan förhindras är ett samhälles förmåga att inkludera en så stor del av den arbetsföra befolkningen som möjligt i produktivt arbete, och nivån på det nedre golvet, dvs. det sociala skyddsnätet i form av arbetslöshetsförsäkring, socialbidrag, etc. De nordiska välfärdsstatsmodellerna har hittills utmärkts just av ett starkt socialt skyddsnät som hindrar människor från att hamna i fattigdom. Forskningen visar att ett starkt skyddsnät är ett effektivt sätt att förhindra att människor långvarigt hamnar i utanförskap. Sysselsättningsgraden i de nordiska välfärdsstaterna hör till de högsta i Europa.

Argument 4: Ibland är det helt enkelt så att definitioner är fel, även om de refereras till i termer av  ”vetenskaplighet” (Santessons citationstecken). Fattigdom och fördelning är svårfångade fenomen utan ”klockrena definitioner”.

Självklart är det så att det inte finns någon korrekt eller sann definition av fattigdom. Men däremot finns det en omfattande forskningstradition, som Santesson-Wilson inte bryr sig om att bemöta med ett enda seriöst argument. Debatten om fattigdom är stor och komplex och den rymmer långt fler nyanser än vad som fångas  i fattigdomsmåttet 60 procent av samhällets medianinkomst. Många pekar t.ex. på att kompletterande indikatorer av olika slag kan behövas för att beskriva alla dimensioner av fattigdom. Men empirisk forskning visar samtidigt att ribban 60 procent av medianen fångar mycket av det som kan ses som bristfälliga levnadsvillkor i form av låg konsumtionsnivå, dåliga arbetsförhållanden, dålig hälsa, undermålig livsmiljö och bristfälliga sociala relationer. Den kände engelske fattigdomsforskaren Peter Townsend påvisade att just på en nivå kring 60 procent av medianinkomsten tenderar människors ställning i flera dimensioner att försämras kraftigt. Kanske framtidens forskning visar att någon annan nivå är mer rimlig,i samhällen med högre inkomstnivåer, men detta är en empirisk fråga.

Argument 5: Det är konstigt att den som är relativt fattig i Djursholm inte längre är fattig om han eller hon jämförs med EU-medianen.

Nej, det är inte konstigt om vi har som utgångspunkt att människors möjligheter att leva ett värdigt liv i samhället beror på den egna livsmiljön. En inkomst som är hygglig i Litauen kan leda till utanförskap i Djursholm. EU har hittills varit tydligt med att varje land ska sträva efter att minska fattigdomen i den egna befolkningen. 1984, när EU anammade ett relativt fattigdomsmått, enades regeringarna i Europeiska rådet om att definiera fattiga människor som ”de människor, familjer och grupper vars resurser (materiellt, kulturellt och socialt) är så begränsade att de utesluts från den lägsta acceptabla livsföringen i den medlemsstat som de tillhör.” (Kursivering LS).

Låt mig till sist konstatera att den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster i denna fråga gäller vad som uppfattas som ett problem, oavsett beteckning. Jag anser som socialdemokrat att det är ett problem att medmänniskor i vårt samhälle lever på en radikalt lägre levnadsstandard än folkflertalet och framförallt att många barn får växa upp under radikalt sämre levnadsvillkor. ”Saliga äro de relativt fattiga” raljerar Santesson. Jag förväntar mig att han i nästa debattinlägg istället lägger sig större vinn om att sätta sig in i sakfrågan, till exempel genom att skilja på medelvärde och median. Det kravet borde kunna ställas på en forskare i statsvetenskap.

Många bloggare har gjort viktiga inlägg i debatten – så många att jag inte här kan hänvisa till alla. Låt mig dock peka på några: Vi ha räknat på det här, Arbeiderklasse,Veronica Palm, Björnbrum, Pellefantias sida.

Invändningar, i långa stycken av samma slag som Peter Santesson framför, finns också på en rad bloggar, som t ex hos Peter Friis (som jag besvarar i kommentar), Tänkt(t) om (med min kommentar), Jenny Travis (med svar).

Neo gör den sämsta spaningen genom att hävda att kamp mot relativ fattigdom kommer att leda fram till en politisk situation där debatten handlar om rätt till semester och en politisk semesterplattform. Det är nämligen just den typen av politik – om exakt vad som ska anses ingå i rimlig levnadsstandard – som vi slipper med det relativa fattigdomsmått som EU hittills har använt. Denna typen av diskussioner pågår redan idag ständigt  ifråga om socialbidragsnormen –  ska den innehålla SL-kort, rätt till mobil, TV, etc?


19 kommentarer

Under Välfärd

Okunnigt DN om fattigdomen!

Man kan skräddarsy siffror som passar budskapet, noterar Niclas Ericsson i sin krönika om fattiga barn, DN 22 juli. Detta gäller i hög grad Ericsson själv, som visar en pinsam okunnighet om hur fattigdom mäts och definieras.

Fattigdom är enligt Ericsson att leva under socialbidragsnormen. Socialbidragsnormen är emellertid politiskt bestämd och hur stor fattigdomen är i ett land blir därmed helt godtycklig. Detta problem gäller alla försök att mäta fattigdom som en absolut levnadsnivå. Visst kan det i vissa sammanhang vara relevant att diskutera absolut fattigdomsnivå, men att som Ericsson hävda att detta skulle vara det ”rätta” sättet att definiera fattigdom saknar all grund i vetenskaplig diskussion. Redan Adam Smith lyfte diskussionen om fattigdom som en fråga om relativ standard, och denna linje är helt dominerande i dagens internationella fattigdomsforskning. En av dem som utförligt har analyserat just frågan om absolut och relativ fattigdom är nobelpristagaren Amartya Sen.

Ett relativt fattigdomsmått är inte bara mindre godtyckligt än ett absolut mått. Det fångar också en dimension av fattigdomen som en absolut fattigdomsdefinition försummar, nämligen att fattigdom inte bara innebär låg materiell levnadsstandard utan också att utestängas från möjligheten att delta i samhällslivet och utveckla sociala relationer med andra människor. Den som lever på en standard långt under vad som är normalt i samhället i övrigt uppfattas som fattig och ses som fattig av andra människor. Därför är just avståndet till levnadsnivån i det egna samhället så viktig.

EU har sedan lång tid tillbaka använt den relativa fattigdomsdefinitionen, 60 procent av medianinkomsten. Alliansregeringen har dock under det senaste halvåret systematiskt arbetat för att EU ska lämna denna fattigdomsdefinition, till förmån för ett absolut mått som ger Sverige bättre image. En stor framgång vanns vid Europeiska rådets möte i juni, då medlemsländerna enades att det skulle vara tillåtet för  varje land att självt definiera vad fattigdom är, utifrån tre vaga indikatorer. Det fattigdomsmål som samtidigt beslutades, inom ramen för strategin Europa 202o, blev därmed helt meningslöst och en tidigare stringent, vetenskapligt baserad definition av fattigdom övergavs. Regeringen har parallellt sett till att Försäkringskassan har lanserat en ny, absolut fattigdomsdefinition som i fortsättningen ska användas parallellt med det gängse, för EU gemensamma relativa fattigdomsmåttet.

Jag har tidigare skrivit om detta dels i Göteborgsposten (Regeringens nej ökar klyftorna i Europa), dels på min blogg, Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom och Regeringen slog sönder EU:s fattigdomsmål. Om det är något som är beklämmande är det hur journalister låter sig duperas av politiskt trixande med statistik. Jag rekommenderar Niclas Ericsson att själv sätta sig in i modern forskning om fattigdom innan han tjänstvilligt ställer upp som supporter för en politiserad statistikproduktion.

Mer bloggat: Högbergs tankar, Kulturbloggen, Claes Krantz.

19 kommentarer

Under Kunskap och demokrati, Välfärd