Etikettarkiv: centerpartiet

Extremliberalismens credo är bra för de odödliga

DN:s ledare I postpandemins tid gör en klok och balanserad analys av svininfluensan och kampen för att hindra dess spridning.  Ledaren riktar också välförtjänst kritik mot centerpartisen Fredrick Federley som  med sitt sedvanliga naiva, extremliberala perspektiv ondgör sig över hur myndigheter ringde i varningsklockor för svininfluensan och framhäver det förment kloka i sitt eget beslut att inte låta vaccinera sig. Här finns en attityd som går långt utöver en viktig och angelägen debatt om hur just denna pandemi hanterades av WHO och andra institutioner och vad vi kan lära.

När en extrem nyliberal som Fredrick Federley ondgör sig över smittskyddsåtgärder och oro för sjukdom och död, kan det vara värt att påminna om varför den extremliberala ideologi, som han själv representerar, en gång sopades bort från Europas karta och förblev i marginalen under mer än hundra år. Det handlar om koleraepidemin i Hamburg.

Under sensommaren 1892 drabbades Hamburg av en svår koleraepidemi. På två månader dog över 10 procent av stadens befolkning – mer än 8000 människor. Koleran drabbade Hamburg hårdare än någon annan stad i Tyskland. I närbelägna Altona inträffade bara ett fåtal dödsfall.

Det katastrofala utfallet i Hamburg visade sig bero på stadens liberala makthavare. Handelsmän hade sedan århundraden tillbaka dominerat Hamburgs politiska liv, och de ville inte veta av några centrala dekret om åtgärder för att stoppa smittspridningen. Sådana åtgärder skulle slå hårt mot den fria handeln och deras affärer. Medan befolkningen i Altona var väl informerade, underkastade sig smittskyddets krav och drack vatten från stadens reningsverk, fortsatte de ovetande invånarna i Hamburg att dricka vatten från floden Elbe. Med liberalismens fana fladdrande i vinden lät stadens styrande oligarki och deras lojala tjänstemän tusentals människor falla offer för koleran.

Koleraepidemin i Hamburg stärkte en insikt som på sikt gjorde Europa starkt: människors totala frihet att fullfölja sina egna intressen måste ibland begränsas, för att värna människors och samhällets överlevnad. Smittsamma epidemier är det mest iögongfallande exemplet, och det är inte att förvåna att Federley som den naive extremliberal han är skryter över hur han undlåter att vaccinera sig eftersom han själv är stark och frisk.

När Federley inte förstår varför han själv i en pandemi behöver tänka ett ögonblick på något annat än sig själv, så kan man naturligtvis inte heller förvänta sig att han förstår varför samhällen också av andra skäl behöver enas om gemensamma insatser för att säkra samhällets överlevnad (och därmed inskränka Federleys maximala frihet). Det gäller barnafödande, till exempel. Eftersom människor inte är odödliga måste varje samhälle se till att man har institutioner som gör det möjligt att föda och uppfostra barn. Förr bestod dessa institutioner av släkt och familj, där kvinnor dömdes till ofrihet och ekonomiskt beroende. Idag har vi i Sverige istället en välfärdsstat, som kräver att alla bidrar till de gemensamma försäkringssystemen. Tack vare detta är både mäns och kvinnors frihet och oberoende långt mycket större än vad det skulle vara i ett land där barnafödandet var en privat ensak. Ensamstående föräldrar kan ha barn. Män tvingas inte vara familjeförsörjare och kvinnor tvingas inte välja bort arbete för att kunna ta hand om sina barn. I förlängningen har sexualitet och samlevnad befriats från de bojor, som det helt privata ansvaret för reproduktions krav en gång ställde.

Det dröjde ungefär 100 år efter koleraepidemin i Hamburg innan den extrema frihetsliberalismen återigen vann anklang – bland naiva och okunniga politiker som Federley, bland ekonomer som har glömt att stoppa in risk för ohälsa, död och smittspridning i sina modeller, och bland högavlönade som självklart attraheras av en samhällsanalys som säger att ojämlikheten och deras egna privilegier är bäst för oss alla.

Låt mig avluta med att citera DN: ”I ett samhälle befriat från större dödlighet i epidemisk smittspridning är det förstås lätt att glömma att vaccinationer, i barnåldern och uppåt, tillhör grunden som vårt välstånd vilar på”. Det är också lätt att glömma, vill jag tillägga, att även välfärdssamhället i övrigt – med dess jämställdhet och välstånd – är ett resultat av en politik där individens frihet balanseras mot ansvar för vår gemensamma överlevnad. Extremliberalismens credo, så som den nu marknadsförs av Federley och centern. är bara bra för de odödliga. För alla oss andra är det bättre att visa solidaritet med varandra.

Lästips: Death in Hamburg: Society and Politics in the Cholera Years, 1830-1910

6 kommentarer

Under Hållbar samhällsutveckling, Välfärd

Marknadsutopin försvagar centern

Maud Olofssons utspel om att sälja delar av Vattenfall och skapa ett nytt bolag för framtidsenergi rymmer en positiv aspekt: en vilja att främja en kraftfull expansion av förnybar energiteknik. Men hennes modell är som vanligt utformad på ett sätt, som ska försvaga statens roll i ekonomin till förmån för privata företag. Idén att använda en del av pengarna för en Norrlandsfond är också typisk för dagens centerparti – statliga tillgångar säljs ut för att ge pengar till en tidsbegränsad insats. Vad tänker centerpartiet göra när alla tillgångar är utsålda?

Förslaget om Vattenfall vållar konflikt i alliansen (se dagens DN och SvD). Det är inte första gången. Än mer problematiskt är dock att centerns egen politik inte hänger ihop. Privatiseringar har, som DN noterar, blivit ett kännemärke för Maud Olofsson. Förslaget om Vattenfall är bara ett exempel. Men när Olofsson samtidigt lovar att en del av pengarna ska sättas i en fond för att rädda jobben i inlandets avfolkningsbygder, då fångas i ett nötskal  schizofrenin i centerns politik.

Privatiseringskraven är en del av Maud Olofssons program som nyliberalismens främsta härförare i Sverige. Hennes tro på marknadskrafterna och den liberala utopin har lockat en hel generation unga svenska libertarianer till centern. Men centerns hela historia och uppdrag har handlat om landsbygden och jordbruket – en landsbygd och ett jordbruk som aldrig skulle ha överlevt och nått dagens välstånd utan en näringspolitik och en välfärdspolitik som hade utmanat marknadskrafterna.

Norrlands inland överlever inte på den fria marknaden – och så har situationen för svensk landsbygd sett ut ända sedan den sena 1800-talet. Då tvingade globaliseringen fram de första jordbrukstullarna, i en strid som ställde arbetarklassens konsumenter mot landsbygdens småbrukare. Och så har det fortsatt. Bondeförbundet (startat 1913) kom att spela en nyckelroll under den stora Depressionen, då den globala jordbrukskrisen hotade att utplåna den svenska bondeklassen. Då krävdes än en gång statens stöd för att skydda jordbruket och landsbygden. Demokratin satte människorna och deras försörjning framför marknaden.

Politiskt företrädde Bondeförbundet – och senare Centern – under hela 1900-talet landsbygdens befolkning, en befolkning som liksom stadens arbetarklass behövde en progressiv närings- och välfärdspolitik för att få del av det moderna samhällets välsignelser – vägar, elektricitet, utbildning, sjukvård. Den svenska välfärdsmodellen uppnådde något som inte är självklart: ett samhälle där landsbygdens invånare hade en standard jämförbar med stadens.

När Maud Olofsson envist och oförtrutet pläderar för marknadens överlägsenhet på alla områden – från järnvägstransporter till apotek, bilprovning och sjukvård – då driver hon en agenda som försvagar centern och undergräver många centerväljares intressen. Det är självklart att centern med kraft ska driva småföretagens sak, inte minst med fokus på landsbygdsföretagen, men svenska småföretag är inte betjänta av att marknadskrafterna ska ges obegränsat spelrum på alla samhällets områden. Landsbygden kommer inte att blomstra om demokratin försvagas på marknadens bekostnad.

Maud Olofsons har förorsakat ideologisk kortslutning i centerpartiet. Det kan fungera så länge hennes program inte genomförs – för som alltid är utopier bäst så länge de inte fullt ut prövas. Detta påminde  Göran Rosenberg nyligen om i en kolumn, där han berättade om filosofen Karl Popper. Popper varnade för de stora utopierna som vägvisare i politiken och förordade istället stegvisa reformer. Kanske vore Popper en nyttig läsning för centerns ideologer. Den nyliberala marknadsutopin är och förblir en återvändsgränd, inte minst för ett parti som vill företräda såväl landsbygdens som stadens intressen.

För en inblick i centerns nuvarande liberala idévärld, se t ex Mattias Johansson eller Annie Johansson.

Lämna en kommentar

Under Välfärd